vetenskapsnytt

Summering av de naturvetenskapliga Nobelprisen 2011

2011-10-09T10:19:00.006+02:00

Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2011: till Bruce Beutler, Jules Hoffmann och Ralph Steinman för upptäckter om immunförsvarets två delar; det medfödda och det förvärvade. Eller det medfödda och det adaptiva. Eller det specifika och det ospecifika. Eller det naturliga och det anpassade. Letar man efter information på svenska blir det snabbt uppenbart att det finns en viss oenighet om vilket ordpar som ska gälla. Kontentan är dock densamma - vi har ett första försvarsled i form av ett försvar som är medfött, snabbt men ospecialiserat, och ett andra, mer långsamt och nischat försvar som vi övar upp under livet.

Årets pris delades lika mellan de två immunförsvarsdelarna; hälften till Beutler och Hoffmann för att de hittat och beskrivit en nyckelmekanism i aktiveringen av det medfödda immunförsvaret, och hälften till Steinmann för upptäckten av dendritceller, som interagerar med immunförsvarets T-celler och hjälper till att förmedla information mellan det medfödda och det förvärvade immunförsvaret.

Årets medicinpris blev också historiskt eftersom Steinman hann avlida, information som inte nådde Nobelförsamlingen innan de tog sitt beslut - och Nobelpriset får inte ges till forskare som inte längre lever, oavsett hur bra deras forskning är. Dock får det ges till de som hinner avlida mellan tillkännagivandet i oktober och prisutdelningen två månader senare, och det beslutades att Steinman kan få räknas till den kategorin.

Nobelpriset i fysik 2011: till Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess för bortflyende supernovor och universums allt snabbare utvidgning. Perlmutter och Schmidt ledde varsitt forskarlag som mätte hur snabbt supernovor i andra galaxer rör sig bortåt, och Riess var en av medlemmarna i Schmidts grupp. Det finns svenska kopplingar till båda grupperna: Perlmutters grupp inkluderade bland annat Ariel Goobar, som nu forskar vid Albanova, och hans kollega Jesper Sollerman ingick i Schmidts projekt.

Den första nyckelupptäckten, det första beviset för att universum utvidgas snabbare, gjordes så sent som hösten 1997 (man kan se en sida från Adam Riess labbloggbok här). Att universum expanderar var känt sedan tidigare, men det antogs allmänt att utvidgningen skulle gå långsammare och långsammare - i linje med hur vår vardagsintuition för hur explosioner beter sig. Skillnaden mellan intuitionen och hur universum verkligen beter sig orsakas av att universum innehåller mörk energi, till och med domineras av den. Vilket i sin tur öppnar för nya forskningsfrågor, eftersom den mörka energin ännu till stor del är outforskad och oförklarad.

Nobelpriset i kemi 2011: till Dan Shechtman för upptäckten av kvasikristaller, oregelbundna kristaller vars mönster inte upprepar sig. Enligt dåvarande teorier var kvasikristaller omöjliga - ingen trodde på annat än kristaller som upprepade samma mönster med jämna mellanrum - och Shechtman mötte en hel del motstånd innan han lyckades få sin forskning publicerad.

Väl där fanns redan matematiska verktyg för att beskriva kvasikristaller - de hade utvecklats som en följd av matematikers arbete kring tesselering; hur man täcker ytor med geometriska figurer utan att lämna några hål. Matematikern Roger Penrose beskrev bland annat en enkel tesselering med bara två rombliknande figurer. Teoretiskt och världsfrånvänt? Inte då. Mönstret har bland annat använts som prägling på toalettpapper (fast i en form som man får anta var periodisk någonstans, annars hade det blivit väl dyrt att producera). Det tillverkande företaget ansåg att mönstret gjorde pappret fluffigt och starkt utan att underlätta för pappret att knyckla ihop sig (som regelbundna mönster kan göra).

Man kan också göra snygga kviltade täcken med penrosetesseleringar - se bara här och här.

Litteraturpriset och fredspriset tänker jag inte säga så mycket om, eftersom de ligger längre ifrån mina kärnkunskaper. Men jag gillar Tranströmer, både hans bildspråk och det faktum att han hjälpt till att lyfta fram hur mycket avancerad tankeverksamhet som kan pågå bakom den skakiga och språkberövade fasaden hos en "typisk" strokepatient. Och jag tycker att årets fredspristagare verkar vara väl utsedda.

Länkar

Pressrelease om medicinpriset.

Populärvetenskaplig information om fysikpriset (pdf) och kemipriset (pdf).

Oscar Klein-centrets blogginlägg om fysikpriset (via Populär Astronomi), och DN:s artikel om de svenska forskarna kopplade till supernovaprojekten.

Svenska Wikipedia om mörk energi.

Svenska och engelska Wikipedia om Penrosetesseleringar (sv, en).

Krönika i Läkartidningen (2004) om Tranströmer, språk och stroke.

Sommarpratande forskare år 2011

2011-06-15T21:45:00.004+02:00

Och plötsligt blev det sommar - min definition av när sommaren börjar är rätt hårt knuten till presentationen av årets sommarvärdar. Och som traditionen bjuder, här är min lista på forskande och/eller forskningsanknutna sommarpratare:

* 6/7: Sylvia Schwaag Serger, disputerad ekonom och internationell chef för Vinnova (Sveriges "innovationsmyndighet"), med en gedigen meritlista.

* 18/7: Anna Kåver, forskande psykolog och psykoterapeut med över 30 års erfarenhet.

*28/7: Claes Hultling, läkare, docent, förlamad och paralympics-seglare, samt engagerad i arbetet för att ge ryggmärgsskadade ett bättre liv.

* 4/8: Owe Wikström, utbildad präst och psykoterapeut samt professor i religionspsykologi.

* 11/8: Barbro Osher, generalkonsul och forskningsmecenat som bland annat bidragit till Karolinska institutets Oshercentrum för integrativ medicin, och som är styrelseordförande för Bernard Osher foundation.

* 16/8: Ann Olivecrona, zoolog som vigt sitt liv åt att arbeta med och för vilda djur i Afrika.

* 21/8: Leif GW Persson, kriminolog och deckarförfattare (jodå, han skriver inte bara deckare, han har författat en hel räcka facklitteratur också)

Allt summerat, sex-sju stycken även i år, liksom förra året och förrförra. Jag börjar undra om det finns en kvot på precis så många? Kvinnorna är i numerärt överläge för första gången sedan jag systematiskt började räkna forskare, och det är väl alltid något...

En kort bokarbetesrapport

2011-04-12T17:23:00.002+02:00

Lisa och jag filar frenetiskt på bokmanus för Matmolekyler, som liksom konvergerar asymptotiskt mot allt bättre och färdigare boktexter. Men vi har också hunnit med lite olika sorters kringarbete, som att prata om Myhrvolds mastodontverk Modernist Cuisine med media (eller snarare prata om hypen kring bokverket; vi har naturligtvis beställt en, men som många andra hugade spekulanter inte sett röken av den ännu). Och vi har åkt på NO-biennal och pratat matmolekylära saker med hundratals grundskollärare från hela Sverige.

Viktigaste boknyheten: vi har skaffat boken en egen Facebook-sida, eftersom vi inte vill fylla upp projektbloggen med nyheter om boken. Så den som vill ha koll på föreläsningar, mediaframträdanden och annat sådant kan med fördel gå in och gilla boken på Facebook. (Där finns också länkarna till intervjuerna om Modernist Cuisine)

Ett anslag är inte en muta

2011-03-28T21:36:00.004+02:00

Det är nästan givet att om jag hittar ett reportage om forskares finansiering och eventuella särintressen kommer jag inte ta mig till slutet utan att bli förbannad, oavsett vilket fält det gäller. Så även denna gång, när Medierna i P1 granskar kärnkraftsforskare som förekommit i svenska mediers expertreportage den senaste tiden, efter problemen i Japan.

Det är ju bra att vetenskapsjournalistik granskas, men jag retar mig på det schablonartade och enögda perspektivet på extern forskningsfinansiering i Mediernas reportage. Jag har stött på det hyfsat ofta förut, men det här ska ju liksom vara bland det bästa granskande och kritisk journalistik har att erbjuda i Sverige, och då väntar jag mig lite mer genomtänkt substans som faktiskt vågar sig på lite åenaåandrasidan-nyanserande, och lite mindre moralpanik. Det är klart att forskarna är kärnkraftsvänliga, de är ju köpta av industrin hela bunten! hintas tunghänt mellan raderna. Och det är varken första eller tionde gången som det sätts likhetstecken mellan att få forskningspengar från industrin och att inte kunna hålla en egen objektiv åsikt. Tvingande likhetstecken, till och med.

Det samband som Medierna faktiskt ser i sin genomgång är att forskare som får mer pengar från industrin har fått mer tid i media. Suspekt? Inte nödvändigtvis. Ett problem för de vetenskapsjournalister som valt experter? Kanske. Men det är ju inte som att utbudet av totalt industrifrikopplade forskare i Sverige är särskilt stort, särskilt när det gäller ett område som kärnkraft där finansieringen från statliga medel av kända skäl varit rätt mager fram tills väldigt nyligen.

Det jag tycker är trist är att Medierna bortser från minst tre stora faktorer: snöbollseffekten i att vara intervjuad expert - när man väl ställt upp ett par gånger blir man mycket lättare hittad av den som söker experter - och det inflytande tryggheten i en etablerad intervjuvana har på viljan att ställa upp i medierna när det gäller kontroversiella frågor. Och det allmänt försanthållna sambandet att medieexponering ger mer forskningsanslag (vilket ofta i andra sammanhang anförs som orsak till att vara skeptisk till forskare som ställer upp i media: de gör det säkert för de framtida forskningsanslagen!). Kanske är det så enkelt att de intervjuade experterna är vana kommunikatörer, som på grund av sitt deltagande i samhällsdebatten har haft lättare att få externa forskningsanslag?

Många forskningsgruppers finansiering är ett lapptäcke av små till medelstora anslag från diverse olika håll. Det finns sannolikt ytterst få forskare i Sverige som aldrig fått någon typ av externa anslag, och väldigt få tillämpade forskare som inte haft något samarbete med industrin. Vill vi som samhälle hålla oss med den ytliga trygghet som en på pappret totalt alliansfri forskarkår innebär behöver forskningsfinansieringen se helt annorlunda ut än idag. Och samtidigt skulle vi bryta många av de länkar som för kunskap ut från universiteten till det omgivande samhället.

Ett anslag är inte en muta.

Bokarbetet går vidare

2011-02-13T12:04:00.002+01:00

Det har blivit tystare både här, på Matmolekyler och på mitt eget Twitterflöde. Summan av skrivandet är dock konstant: just nu jobbar jag och Lisa mycket bakom kulisserna med att skriva de sista saknade bitarna, och med att slutredigera texter och skicka dem till vår redaktör.

Boken planeras finnas på hyllorna i höst. Det är rätt snart...

Norrsken, redux

2011-01-01T16:33:00.004+01:00

Jag har sedan länge haft som ett pågående projekt att lyckas se norrsken - det är snyggt, fysiken bakom är cool, och svärmor är ju faktiskt norrskenforskare - men jag har misslyckats nästan helt totalt (med ett ytterst oimponerande undantag i slutet av 2005 där jag fick trösta mig med att blogga om norrskenets fysik). Antingen har det varit mulet när jag varit i norrskenstrakter, eller så har rymdpartiklarna inte samarbetat.

Men nu så - den 30:e december, under besök hos svärmor i Kiruna, fick jag faktiskt så mycket norrsken att jag kunde ta kort på det med vanlig kompaktkamera. Äntligen! Extra kul var det att svärmor samtidigt var uppkopplad mot ALIS-systemet och körde en mätsession på samma norrsken som jag var ute och tittade på.

Försök igen, misslyckas bättre...

2010-12-06T20:52:00.002+01:00

Det är lätt att råka underskatta övningens och rutinens betydelse för god kommunikation. Därför är det bra att göra nya saker ibland. Jag var nyss och höll föredrag om Matmolekyler (eller kanske snarare, ett Matmolekyler-relaterat föredrag) för Kemistsamfundets Stockholmskrets, och det var riktigt läskigt. En okänd publik på runt 40 personer, många av dem med fler år i kemistkarriären än vad jag har tillbringat totalt i skolan, och ett ämne som jag aldrig tidigare har hållit föredrag om, ovanpå en stressig arbetsdag som dröjde kvar ...

Kombinationen var faktiskt sådan att jag fick sitta ner för att inte bli distraherad av mina darriga knän, och jag är säker på att föredragets första del inte kommer gå till historien som någon fantastisk uppvisning i talarkonst. Jag tror visserligen inte att det blev direkt dåligt, två olika personer frågade efteråt om jag ger fler föredrag och jag tillbringade minst en kvart med att svara på frågor efteråt, men när det handlar om kommunikation har jag höga krav på mig själv.

Det är nyttigt att känna sig som nybörjare ibland, just för att man blir påmind om hur frustrerande det är. Jag är säker på att nästa föredrag kommer att bli bättre på grund av det, och att jag hur som helst inte kommer vara nöjd då heller.

Försök igen, misslyckas bättre.

Julkalendrar med inslag av vetenskap

2010-11-30T20:29:00.007+01:00

Imorgon börjar julkalendrarna! Och då tänker jag inte på TV- eller radiovarianterna, utan på de lite mer nischade entusiastjulkalendrarna.

Lottens fantastiska litterära gissningsjulkalender, till exempel.

Det finns också flera vetenskapligt inriktade julkalendrar. I år tänkte jag slå på stort och försöka följa en hel bunt:

LTHs kemi- och fysikjulkalender, med korta experimentvideor, som jag hann bli tämligen imponerad av förra året (när den flimrade förbi i utkanten av avhandlingsskrivartöcknet), och som Vetenskap & Allmänhets Karin twittrade en länk till tidigare idag. För den som inte kan vänta finns hela 2009 års kalender fortarande ute, dessutom med en lucka nummer NOLL som visar upp rödkålens pH-indikatorförmåga i all sin glans.

Samma andas barn är NO-julkalendern, ett projekt av tre elever på Ållebergsgymnasiet, riktad till 9:eklassare som ska välja gymnasieämne (samma kalender uppmärksammades förra året av TV Skaraborg).

FoF har en 11-årsjubilerande julkalender, också den av gissningstävlingstypen.

Illustrerad vetenskap har en kalender med "fakta om julen", som marknadsförs med att man kommer få veta "hur många barr det är på en julgran"... kanske inte det mest utmanande men jag ger den några dagar.

Gissningsvis finns det fler vetenskapligt färgade julkalendrar därute. Nån som har några bra tips?

Redigerat 5/12: och VoF:s blogg har en julkalender som verkar crowdsourceas via forumet.

Redigerat 2/12 kl 12.57: Susanne i kommentarerna tipsar om Linneas språkblogg-julkalender, med samma för julen passande fras på olika språk varje dag. Smart!

Och VA-Karin påpekar att även NE har en julkalender. Fast jag hittar ingen samlingslänk direkt till den...

Redigerat 1/12 kl 9.40 för att tillägga: den första LTH-länken jag la ut fungerar fortfarande inte, av okänd anledning, men direktlänken till julkalendern gör det, så jag har bytt i texten ovan.

Vetenskapsjournalistikens framtid diskuteras just nu i Trieste...

2010-11-24T14:50:00.003+01:00

... och hade jag inte lyckats bli väldigt otajmat sjuk hade jag varit där idag och talat om bloggande.

Workshop-programmet finns här, men framför allt rekommenderar jag workshopens tillhörande blogg där många av talarna (jag med) fått bidra med summerande inlägg om vad de skulle tala om.

---

Today, the future of science journalism is being discussed in Trieste, and if I had not become ill at a very unfortunate time I would have been there today to speak about blogging.

The workshop program is here, but I most of all recommend the workshop's associated blog where many of the speakers (including me) were asked to contribute a summary of what they planned to speak about.

Snöflingor!

2010-11-01T09:02:00.003+01:00

En gång för väldigt länge sedan, i den här bloggens barndom (i september 2005), hittade jag (via en lista över populära länkar på BoingBoing i mars år 2003) en fantastisk sida med snöflingor som skapad av en forskare vid Caltech vid namn Kenneth Libbrecht. Inte bara vackra foton, utan också vetenskapliga förklaringar till hur snöflingorna kommer att se ut precis som de gör.

Nu har han fått årets Lennart Nilsson-pris för sina bilder av snöflingor, och på torsdag släpper Posten frimärken baserade på bilderna. Pressreleasen (pdf) säger att Libbrecht är tillgänglig för intervjuer den 31/10-4/1, så förhoppningsvis får vi se lite intervjuer här och var i tidningarna i veckan. Kanske till och med lite snöflingevetenskap...?

Och den här vintern tänker jag frankera all min post med vacker forskning :-)

Nobelpris i kemi 2010 för möjliggörare av komplexa molekylbyggen

2010-10-06T16:26:00.002+02:00

Har du haft ont och tagit en värktablett med naproxen nån gång? Då har du redan haft utbyte av årets kemipris.

Kolatomer kan binda till andra atomer på en mängd olika sätt, och generera medelstora till gigantiska komplexa molekyler i miljontals olika varianter. Många viktiga ämnen med diverse tillämpningar inom bland annat medicin är komplexa kolmolekyler som tillverkas naturligt av någon organism - naproxen är bara ett exempel.

Reaktion och precision
Tyvärr är, eller åtminstone var, många av de lovande stora molekylerna hopplöst krångliga att bygga ihop i ett labb, vilket behövs om man ska massproducera dem så de kan användas. Det krävs många steg för att pyssla ihop en stor kolbaserad molekyl. Den Nobelprisbelönade tekniken underlättar sådana molekylbyggen genom att övertala kolatomer att binda till varandra, dessutom på ett sådant sätt att det inte bildas en massa störande, onödiga eller potentiellt farliga biprodukter.

Den populärvetenskapliga informationen - som är så bra att det faktiskt känns lite poänglöst att skriva en bloggpost om det här - uttrycker problemet som "att lura en nöjd atom". Kolet i de små basmolekyler som används i reaktionerna har redan precis lagom med elektroner, och vill varken ha eller ge bort några fler - något som krävs för en reaktion (och en binding) ska kunna uppstå. Ett andra problem är att få just de kolatomer man vill att reagera, och inga andra - nog så trixigt när ens avsedda molekyl innehåller tiotals med kolatomer. Genom att använda palladium som mötesplats för kolatomer som redan är förberedda att vara lite mer reaktionsbenägna får man kolatomer att reagera med varandra, och till stor del är det rätt kolatomer som reagerar.

Heck, Negisi, Suzuki... och Grignard
Pristagarna Richard Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki har alla utvecklat olika varianter av av palladium-kopplad korskoppling: Heck-reaktionen, Negishi-reaktionen och Suzuki-reaktionen, som kan användas parallelt eller var för sig (Heckreaktionen är den som används för storskalig tillverkning av naproxen). De har i sin tur byggt på en metod som kallas Grignards reagens, som Grignard fick Nobelpriset för för nästan 100 år sedan.

Länkar
Nyhetsrelease
Populärvetenskaplig information (pdf)
Avancerad information (engelska, pdf)

Nobelpris i fysik 2010 för tvådimensionella "supermaterialet" grafen

2010-10-05T11:56:00.011+02:00

Årets fysikpris, till Andre Geim och Konstantin Novoselov, delas ut för arbete som presenterades för så kort tid som 6 år sedan (i Science, Oktober 2004). Båda kommer från Ryssland men arbetar nu på University of Manchester i Storbritannien.

Grafen, som de båda fått priset för, är ett tvådimensionellt material - en supertunt flak av välordnade kolatomer, enbart någon atom tjockt. Teoretiskt sett ska så tunna material inte vara stabila, utan snarare bryta upp sig och bli håliga. Därför väckte grafen stor uppmärksamhet - och inte blev det sämre av att materialet dessutom är starkt, lätt, böjbart, genomskinligt och kan leda ström. En dröm för tekniska tillämpningar, helt enkelt.

"Ett grafenlager som är tungt som en katts morrhår kan hålla uppe hela kattens vikt" sa en nyss intervjuad forskare i SVTs livesänding (namn?). [korrigerat efter kommentar från mjn - tack!]

För mer detaljer rekommenderas Geims reviewartikel från Science förra året.

En del av den ursprungliga uppmärksamheten kring materialet kom också från den fantastiskt enkla tillverkningsmetoden som Geim och Novoselov kom på: att lägga grafit mellan två lager tejp, dra isär, och upprepa. Så vackert! Materialet har gått som en storm genom fysik- och kemilabb jorden runt, och spås inom ett par år leda till tillämpningar som vanligt folk kan hålla i handen.

Det är roligt med två så unga pristagare. Novoselov är född 1974, och därmed den yngsta pristagaren sedan 1970-talet. Geim är något äldre, född 1958 (vilket fortfarande är ungt i Nobelpriskretsar). Men med tanke på att han fått IgNobelpriset för några år sedan, för att ha leviterat grodor med magnetfält, så kan han definitivt räknas som ung i sinnet. (Tillägg, via @akademiskfrihet: Geim har också författat ett papper - ett seriöst sådant - ihop med sin hamster).

"I am fine, I slept well... I didn't expect the Nobel prize this year", sa Andre Geim kolugnt när han intervjuades i direktsändning, och tillade att han tänker fortsätta arbeta som vanligt. Låt oss hoppas att han får; grafen verkar vara ett fantastiskt material att jobba med...

Länkar
Pressrelease
Populärvetenskaplig beskrivning (pdf)
Avancerad information (engelska, pdf)
Ursprungsartikeln i Science
Geims reviewartikel i Science från 2009

Nobelpris i medicin 2010 till provrörsbefruktningens fader

2010-10-04T11:47:00.006+02:00

Nästan 4 miljoner "provrörsbarn" - många av dem idag vuxna människor, som inte hade funnits utan in vitro-fertilisering. Mycket mer konkret kan forskningsnytta knappast bli. IVF-teknikens upphovsman, Robert Edwards, är väl värd sitt Nobelpris i medicin.

Däremot blir det ingen blixtbloggning om det här Nobelpriset för min del, eftersom SvD läckte nyheten (enligt dem dessutom baserat på *flera* källor) redan tidigt imorse. Trist och märkligt förhållningssätt hos de som läckt, tycker jag, oavsett motivation. Ingen kommentar från kommitten ännu, men det ska bli intressant att se om de säger något och i så fall vad.

TILLÄGG 14.10 samma dag: och SvD:s redaktionschef väljer mycket märkligt att klappa sig själv, Atterstam och SvD på axlarna för "scoopet" på sin blogg. Jamen, seriöst - ta äran för en läcka som sannolikt snarare beror på interna KI-stridigheter, och dessutom hinta att det/Inger Atterstam därmed är värt Stora Journalistpriset? (jag håller med om att Atterstam är duktig och förtjänar priser i andra sammanhang, men knappast för just detta)

TILLÄGG 17.52 dagen därpå: det slog mig att jag kanske ska påpeka att jag formellt sett är anställd av KI, med en chef som också är med i kommitten. Jag tror inte det påverkar min inställning till läckandet - det är trist oavsett - men jag vill inte att nån ska tro att jag försöker smyga med det...

Länkar
Pressrelease
Mer avancerad information (engelska, pdf)
Engelska wikipedia om IVF
Ursprungsartikeln i The Lancet

Nobelprisgissningar 2010: magkänsla, citationsanalys och 'prediction markets'

2010-10-03T11:53:00.005+02:00

Idag är dagen innan det första Nobelpriset för 2010 tillkännages, och därmed en av de sista dagarna att spekulera i möjliga pristagare (om inte annat för att eventuella senare gissningar lär drunkna i mediebruset kring de faktiskt utdelade prisen, om man nu inte begränsar sitt intresse och fokus till enbart ett av priserna och låtsas att de övriga kategorierna inte existerar).

Mediegissningar kring de naturvetenskapliga priserna är numer ganska vanliga.

Svenska gissningar
DN:s Karin Bojs har som vanligt publicerat sina bästa gissningar i sin söndagskrönika (som dessutom även trycks på engelska). Förra året fick hon också utrymme att berätta lite mer om hur hon gör för att vaska fram sina toppkandidater - bland annat genom att se på citeringar, andra prestigefyllda pris (som Laskerpriset), och på vem som blivit inbjuden till Nobelsymposier. Sannolikt gör de flesta på liknande sätt, viktat med en rejäl portion magkänsla för vad som just nu verkar vara den bästa kombinationen av banbrytande men väldokumenterad forskning med stor samhällsnytta.

Vetenskapsradions reportrar gissade medicin-, fysik- och kemipris i fredags i direktsändning från Nobelmuseet. Jan-Olov Johansson, som i tio år var redaktionschef på Vetenskapsradion, har både bloggat en fascinerande liten historik över Nobelgissandet i Sverige och ett inlägg med förutsägelser kring Nobelpriset i medicin eller fysiologi, som tillkännages imorgon. Också SVT:s Vetandets värld gissar: Medicinreporter Malin Askewall listar tänkbara medicinpriskandidater, Jens Ergon försöker hitta möjliga fysikpristagare, och Ulrika Engström spår kemipristagare.

Internationella gissningar
Internationellt sett är Thomson Reuters och en eller flera vadslagningsfirmor de stora aktörerna (mätt i hur mågna som refererar till dem). Thomson Reuters sitter på en gigantisk hög med (proprietära) data för hur forskare hänvisar till andras forskning, och utnämner numer sina kandidater till "Thomson Reuters Citation Laureates". De listar förutom de naturvetenskapliga priserna även ekonomipristagare, och brukar enligt sin lista på träffar få rätt på en eller ett par pristagare per år - dock ibland med rätt stora tidsförskjutningar (Luc Montagnier, som fick medicinpriset 2008, förutsades som mottagare 1989 - man får vara ganska generös i sina marginaler om man som TR kallar det för en korrekt förutsägelse).

Vadslagning och andra "marknadsbaserade" förutsägelser av Nobelpristagare har visat sig fungera ganska dåligt - kanske för att hemliga kommittebeslut inte riktigt är den typ av företeelser som lämpar sig för sådana system, och för att det finns så många möjliga pristagare (men se även Christians kommentar nedan). Jag rekommenderar den här diskussionstråden om ekonomipriset och prediction markets (från en av Reuters bloggar). I år verkar vadslagningsfirman Ladbrokes enbart lista litteraturpristagare (med Tomas Tranströmer och Haruki Murakami i topp), medan en annan onlinefirma, Paddypower, har vadslagning om fredsprisvinnare (med Liu Xiaobo i topp). Harvards Department of Economics har vad de själva kallar "the world’s most accurate prediction market", The Nobel Memorial Prize in Economics Pool, som öppen för alla ekonomer - resultaten tillkännages dagen innan priset, söndag den 10:e oktober.

Klart är att det finns många möjliga pristagare, och stor chans att pricka fel. Att följa Nobels originalinstruktioner om att belöna den bästa forskningen under det gångna året har länge varit omöjligt - idag finns så mycket forskning och forskare i olika subfält, och så många spår att följa, att åtminstone något decenniums efterföljande forskning först måste få utvisa vad som är mest banbrytande och användbart, och vilka teorier som verkligen stämmer. Det finns ett intressant papper på arXiv som visar att det blivit allt svårare att förutsäga kemi- och fysikpristagare baserat på bibliometriska data, eftersom forskningsfälten vuxit och fragmenterats - det är helt enkelt för många träd för att skogen ska synas.

Hur som helst, en av årets nyheter är att man kan se en livesändning av tillkännagivandena av Nobelprisen, och man kan skaffa en liten widget som man kan bädda in på sin egen sida. Detta måste självklart testas... se nedan!

Nobelpristillkännagivandewidget [lär kräva Flash 10]

Nobelveckans oädla upptakt, IgNobel-prisen, firar 20 år

2010-10-01T10:37:00.003+02:00

Igår natt svensk tid delades IgNobel-prisen - belöningen för forskning som kanske inte är fullt så uppenbart nyttig som de riktiga Nobel-fynden - ut för tjugonde gången. Som vanligt verkar pristagarna bestå delvis av fynd som mest låter märkliga men faktiskt har nytta, delvis av en önskan att slå impopulära personer eller organisationer på fingrarna. Organisatör och utdelare (och i skrivande stund, innehavare av alldeles för lite bandbredd) är tidskriften Annals of Improbable Research.

Målet är att nå folk med vetenskap via humor: att få dem att skratta först och sedan (förhoppningsvis) tänka. DN har en bra intervju med AIRs redaktör Marc Abrahams från i våras, och en kort videointervju med Abrahams om årets festligheter finns på YouTube. Ceremonierna verkar vara nästan lika eftersökta och detaljerade som Nobelprisens, fast värre: "som alla ceremonier du någonsin behövt utstå, ihoptvinnade, uppochner och i högre hastighet". Årets höjdpunkt ska vara en opera om bakterier som lever på en kvinnas framtand... Nästan så att jag ångrar att jag inte var vaken under live-sändningen av det hela på YouTube, särskilt som filmen inte verkar ligga uppe nu.

Årets tio pris och pristagare, i snabb svensk översättning*:

Teknikpriset: Karina Acevedo-Whitehouse och Agnes Rocha-Gosselin (Zoological Society of London, UK) som tillsammans med Diane Gendron (Instituto Politecnico Nacional, Baja California Sur, Mexico) har finputsat en metod för att samla in valsnor via radiostyrd helikopter.

Medicinpriset: Simon Rietveld och Ilja van Beest (University of Amsterdam resp. Tilburg University, Nederländerna) som upptäckt att astmatiker kan bli bättre av att åka berg-och-dalbana.

Transportplaneringspriset: Toshiyuki Nakagaki, Atsushi Tero, Seiji Takagi, Tetsu Saigusa, Kentaro Ito, Kenji Yumiki och Ryo Kobayashi (Japan) samt Dan Bebber och Mark Fricker (UK), som optimerat järnvägsräls-sträckningar med hjälp av slemsvampar. Flera av dem fick priset redan 2008, för slemsvampsoptimerad problemlösning.

Fysikpriset: Lianne Parkin, Sheila Williams och Patricia Priest (University of Otago, Nya Zeeland) för att de visat att folk som bär sockor utanpå sina skor mindre ofta halkar och faller på isiga stigar.

Fredspriset: Richard Stephens, John Atkins och Andrew Kingston (Keele University, UK) som visat att smärta gör mindre ont om man får svära samtidigt.

Hälsopriset: Manuel Barbeito, Charles Mathews och Larry Taylor (Industrial Health and Safety Office, Fort Detrick, Maryland, USA) som bekräftat att skägg är bakteriefällor.

Ekonomipriset: verkställande och direktörer i Goldman Sachs, AIG, Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch och Magnetar, som skapat nya sätt att investera pengar - "sätt som maximerar vinst och minimerar risk för världsekonomin, eller delar av den".

Kemipriset: Eric Adams, Scott Socolofsky och Stephen Masutani (MIT, Texas A&M University resp. University of Hawaii, USA) samt BP [British Petroleum], som motbevisat tesen att olja inte går att blanda med vatten.

Managementpriset: Alessandro Pluchino, Andrea Rapisarda och Cesare Garofalo (University of Catania, Italien), för att de matematiskt bevisat att organisationer kan bli mer effektiva genom att befordra slumpmässigt utvalda människor (snarare än de bästa).

Biologipriset: Libiao Zhang, Min Tan, Guangjian Zhu, Jianping Ye, Tiyu Hong, Shanyi Zhou och Shuyi Zhang (Kina) samt Gareth Jones (University of Bristol, UK) som vetenskapligt dokumenterat förekomsten av oralsex hos fruktfladdermöss.

Länkar:
Tidskriften Annals of Improbable Research
IgNobelpristagare 2010
IgNobelprisceremonin
DN:s intervju med Mark Abrahams, AIRs redaktör, från april 2010
The Guardian och The Telegraph om årets IgNobelpris

PS En god kandidat för nästa års medicin- eller hälsopris är kanske forskarna som nyligen visat att behå får kvinnor att producera mindre avföring...

*hämtat från IgNobel-priset 2010s webbsida, utan egen dubbelkoll. Valet att ge enbart land för vissa av pristagarna var deras, inte mitt...

Nominera en kunskapsspridare!

2010-09-05T15:05:00.003+02:00

Tack och lov för Facebook; jetlaggad och seg hade jag sånär missat att idag, söndag den 5/9, är sista dagen för nomineringar till Kunskapsprisets nya kategori "Svenska folkets kunskapsspridare".

Det är en bra kategori, och jag är väldigt nöjd med att en del fokus på så vis har möjlighet att hamna på amatörerna, entusiasterna, de som sprider kunskap för att det är så kul och viktigt att de bara inte kan låta bli. Nog är det viktigt att ge proffsen och yrkesmänniskorna den uppskattning de förtjänar, men det finns trots allt inte mindre än fem kategorier för det syftet: Skola, Näringsliv, Offentlig verksamhet, Folkrörelser/organisationer, och Internationella hederspriset.

Jag hoppas, som NE:s Kunskapsbloggens Ellen Albertsdottir föreslår, att Svenska folkets kunskapsspridare blir en bloggare. Och jag känner mig fantastiskt hedrad över att en och annan därute valt att nominera mig och Lisa för vår Matmolekyler-projekt-blogg!

Själv väljer jag att nominera min bloggarkollega Åsa Larsson med bloggen Ting o Tankar, eftersom hon med sitt bloggande gett mig en förståelse för humanistisk forskning och arkeologi som jag som naturvetare sannolikt aldrig hade lyckats skaffa mig annars - trots egna doktorandstudier. Insikterna som Åsas bloggande hjälpt mig nå har varit till nytta i diverse små och stora sammanhang, och hjälpt mig att själv bli bättre på att kommunicera kunskap till andra.

Årets sommarpratande forskare

2010-06-08T14:59:00.006+02:00

En av mina återkommande ritualer (se förra året) är att så snart den publicerats gå igenom listan av Sommarpratare och leta rätt på folk med något slags forskar- eller vetenskapsanknytning, och sedan prompt pricka in dem i kalendern. Resultatet i år:

* 6/7: Nicklas Lundblad, IT-debattör, sporadisk bloggare och filosofie doktor i informatik. Har arbetat på Stockholms Handelskammare, är sedan våren anställd på Google för att bygga upp en tankesmedja kring samhällsfrågor.
"Temat för mitt sommarprogram kommer att vara det vardagliga skrivandet och hur det formar oss, och format mig."

* 15/7: Micael Dahlén, professor i företagsekonomi, och författare. Lär vara en bra föredragshållare, och ska "väcka alla lyssnare till en värld där det är bra att ljuga, där det inte är någon idé att göra långsiktiga planer och där det inte går att vara lycklig längre än tre månader".

* 22/7: Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och författare. Ledamot av KVA, och flitigt anlitad av bland andra Vetenskap & Allmänhet. Är bland annat duktig på att ta ett existensiellt perspektiv på fysik och rymden utan att det blir fånigt. Har varit med i Vetandets värld i fokus (maj 2008), för den som inte kan hålla sig till juli och vill provlyssna redan nu (mp3).

* 26/7: Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, samt medicine hedersdoktor. Och författare; har skrivit böcker om känslornas historia.

* 15/8: Staffan Scheja, konsertpianist och professor (vid Musikhögskolan). Behöver väl ingen närmare presentation...

* 18/8: Annika Linde, professor och statsepidemiolog; "jag baserar mitt sommarprat på olika typer av forskning och inte minst egna erfarenheter av många slag"

Och så ett hedersomnämnande: 31/7: ingenjören Håkan Lans, uppfinnare av en tidig prototyp till datormus (men inte den ende), färggrafik, och mycket annat.

Fem professorer, en doktor, och en ingenjör. Ungefär lika många forskningsanknutna som förra året, och alla utom en debutanter (Karin Johanisson sommarpratade 1999). Ska bli spännande!

"Medietränad"; artikelserie hos Second Opinion om forskare och journalister

2010-06-07T16:47:00.005+02:00

Second Opinion har nyss publicerat fjärde delen i en serie de kallar "medietränad", som handlar om forskningsvärlden, journalister och vetenskapsjournalistik. Del 1 är en intervju med mig i egenskap av disputerad/kommunikatör, del 2 en intervju med journalisten Anders Pihlblad, del 3 är en intervju med SvD:s Inger Atterstam och del 4 en intervju med universitetslektor Carl Johan Sundberg.

Intressant nog säger jag och Carl Johan Sundberg till ganska stor del samma sak i våra respektive intervjuer: vi tycker att svensk vetenskapsjournalistik är alltför mycket centrerad kring det som står i senaste veckans Nature, Science och PNAS (och, med mitt tillägg, för fokuserad på det någon/några på respektive tidskrift väljer ut som "mest intressant den här veckan").

Och Inger Atterstam kontrar med... att kritiken grundar sig i avundsjuka från forskare eftersom "– Svensk forskning håller sällan måttet för att nå de här tidningarna." Jag tycker det är schysst av Inger Atterstam att ställa upp på intervju, men nog är det lite för simpelt att avfärda kritiken genom att dra alla forskare över en kam...

Nå. Det är det fullt möjligt att svensk forskning inte gör. Sett till sakfrågan som jag hoppades lyfta - att många medier låter ett litet urval artiklar ur en mycket liten grupp vetenskapliga tidskrifter dominera sin bevakning, utan att kritiskt diskutera vad det får för effekter - är det dock ett halmgubbeargument. Jag bryr mig väldigt lite om vilken "nationalitet"* det är på forskningen som hamnar på nyhetsplats i svenska medier, och jag skulle gissa att samma gäller för Carl Johan Sundberg.

Det jag vänder mig emot är att på grund av hur systemet är uppbyggt så springer alla medier efter samma boll, istället för att sammantaget ge en bred och djup bevakning genom att var för sig skriva om olika ämnen (vilket land forskarna som omnämns kommer ifrån är högst sekundärt). Som jag ser det förlorar vi alla på det. Vad är samhällsnyttan av att samtidigt kunna läsa hundra ungefär likadana artiklar om att vi har några procent neandertalargener i vårt DNA? (eller, på svenska, fem ungefär likadana artiklar. Och nån dag senare femton identiska kopior av en kort TT-sammanfattning av de första fem artiklarna).

Det vore en annan sak om de artiklar som lyfts självklart vore de bästa och mest intressanta av alla tiotusentals** forskningsartiklar som publicerades den senaste veckan. Det som hamnar i medierna är dock snarare mediernas urval av de medievänligaste artiklarna i tidskrifternas urval av de medievänligaste artiklarna av tidskriftsredaktörernas urval av de mest "forskningsmässigt nyhetsvärda" artiklarna som de valt att publicera (se nedan; "vaddå presspaket?"). Det är ganska många val inblandade, och de flesta stegen är osynliga för journalisterna som nås av sluturvalet av artiklar.

Ärligt talat, i hur många andra journalistikgenrer vore det okontroversiellt att ett stort inflytelserikt företag gav en kort lista på tre-fem attraktivt förpackade nyheter att välja mellan, och i genomsnitt en av dessa nyheter fick stort uppslag i tidningen? Varje vecka, år ut och år in?

Jag är inte frustrerad över att tidskriftsgiganterna har stort inflytande - det är rätt självklart, och knappast nåt jag blir upprörd över. Jag är frustrerad över att diskussionen om de integritetsmässiga implikationer som följer av att redaktionerna låter ett fåtal tidskrifter och deras presspaket ha så stort inflytande aldrig förs, och att den resulterande vetenskapsbevakningen blir så mager. Jag är övertygad om att en bredare bevakning av ett större urval av tidskrifter från flera specialistfält skulle leda till intressantare artikelutbud, en bättre vetenskapsbevakning och till ett mer vetenskapligt bildat samhälle - som Carl Johan Sundberg säger, "what goes in comes out".

Kort sagt, jag är övertygad om att svenska vetenskapsjournalister kan läsa och bedöma forskning själva. Utan särskilt många mellanled.

Det Inger Atterstam väljer att fokusera på - snedvridande egenintresse, PR-påtryck och manipulativa uttalanden - är enligt min bedömning ett smalare problem som är mest framträdande inom några få grenar av forskningen; bland annat den medicinska forskning som har ekonomiska intressen knutna till sig, där någon kan göra en vinst på att bli omskriven och visa upp positiva resultat för ett existerande eller blivande läkemedel eller behandling - kort sagt, den verklighet som medicinjournalister verkar i. (Givet medicin och hälsas stora allmänintresse är det så klart ett viktigt problem i sig). Efter några år i den karusellen, med daglig kontakt med PR-firmor, kan jag förstå om man blir misstänksam. Det innebär dock inte att man utan problem kan tillskriva alla forskare samma typ av förhållningssätt. Giriga arkeologer? PR-påtryckande historiker? Manipulativa lingvister? Snedvridna matematiker? Oskrupulösa datavetare?

De finns kanske; rent statistiskt sett borde det finnas något exempel på vardera någonstans i världen. Jag har dock inte träffat dem.

Vaddå presspaket?

Lite bakgrund: flera av de allra största och prestigefyllda vetenskapliga och medicinska tidskrifterna erbjuder en service med presspaket, "press packs" - en förhandstitt på en handfull utvalda artiklar ur den kommande veckans nummer, med sammanfattningar, bilder, kontaktdetaljer till inblandade forskare och så vidare. Artiklarna släpps under embargo, med ett hedersavtal om att inte publicera innan ett visst datum och klockslag. För att få tillgång ska man i regel ha återkommande uppdrag som vetenskapsjournalist. Bryter man mot embargot blir man avskuren ett tag från tillgången till presspaket.

Tanken med presspaket/embargosystemet är att ge journalister möjlighet att göra ett bättre, mer insiktsfullt och genomarbetat reportage, vilket kan vara särskilt viktigt då det gäller nyheter av stort allmänintresse. Det är en toppenservice med flera goda effekter, till exempel ger den även internationellt sett små medier som SvD och DN en hyfsad möjlighet att hinna få prata lite med forskaren som är huvudansvarig för studien och ändå hinna publicera samtidigt som giganterna. Men naturligtvis är det så att även tidskrifterna tjänar på att just deras forskning lyfts fram stort och brett, om inte annat i image och PR.

Kan man se forskares egenintresse som ett problem bör man kunna se även de vetenskapliga tidskriftsjättarnas egenintresse som ett problem.

Länkar
Second Opinion 25/5: "Forskning i presspaket" (Malin Sandström)
Second Opinion 29/5: ""Forskares egenintresse påverkar ärligheten"" (Inger Atterstam)
Second Opinion 4/6: ""Medierna skapar pseudokonflikter mellan forskare"" (Carl Johan Sundberg)

* Jag skriver "nationalitet" med citattecken, för det är himla svårt att definiera vad som kan räknas som svensk forskning eller en "svensk forskare", och efter ett par år i den akademiska världen tenderar man att sluta försöka. En tysk, doktorsutbildad i Frankrike med en postdocperiod i USA, som nyligen kommit till ett svenskt universitet? En svensk som haft hela sin akademiska karriär utanför Sverige? Nån som doktorerat i Sverige men aldrig satt sin fot där vare sig före eller efter? Är det stället man jobbade på när forskningen gjordes som spelar roll, eller stället man befinner sig på just när forskningen publiceras? Går man till knappt hälften på svenska anslag och till drygt hälften på amerikanska, är det svensk forskning då? Och så vidare...

** löst höftad siffra baserat på att en av de mer seriösa beräkningarna kommit fram till att 1350000 forskningsartiklar publiceras årligen. Dvs, knappt 26000 artiklar i veckan.

Måste ses (eller läsas): Lisa FW om klickjournalistik och vetenskap

2010-05-14T10:05:00.003+02:00

Min bokprojektmedförfattare, journalisten Lisa Förare Winbladh, pratar klokt, vasst och roligt om journalistik och hur den förhåller sig till vetenskap i det här knappt halvtimmeslånga UR-avsnittet. Med matmyter i media som exempel, men aktuellt långt utanför det perspektivet.

Man kan läsa Lisas manus här på hennes blogg på Taffel, men det är mycket mer inspirerande att lyssna och titta på Lisa.

Föredraget är inspelat på Konsumentföreningen i Stockholms seminarium Myter om maten, 12 april i år.

"Vad ska du göra sedan, då?"

2010-04-19T22:02:00.003+02:00

En av de absolut vanligaste frågorna man får när man nämner att man jobbar på sin avhandling och ska disputera vid tidpunkt X är "och vad ska du göra sedan?".

Ibland är det vänligt allmänintresse, ibland är det antagligen den neutralaste frågan folk kan komma på som inte har att göra med själva stressmomentet för stunden (de flesta doktorander är uppenbart slitna och jäktade sista året). Någon gång är det folk inom ens eget fält som frågar; då vill man gärna ha ett bra och genomtänkt svar.

För många doktorander är svaret sannolikt obehagligt länge "jag vet inte". Tidspressen lämnar inte mycket rum för den sortens eftertanke, och trots att man får vänliga tips om att börja söka post-doc ett år i förväg känner jag få som verkligen gjort det. Långt färre som har en långsiktig karriärplan.

Ofta ser fortsättningsalternativen - från vissa synvinklar och särskilt inifrån akademin - ut som ett binärt val mellan Forskning och Allt Annat. Det är inte riktigt sant; det utmärkta seminariet om alternativa karriärvägar utanför akademin, som inledde Stockholm Meeting i torsdags belyste på ett rätt fascinerande sätt alla olika vägar man kan ta med en doktorsexamen i ryggsäcken. Naturvetarna hade valt ut fem talare som typexempel: att jobba inom industrin (Mats Berggren, vd Sweden Bio), att arbeta som lektor på gymnasiet (Pär Wohlin, lektor Viktor Rydbergs gymnasium), forskningsadministration (Anna Ledin, vetenskaplig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien), starta eget och jobba som entreprenör (Saed Esmaeilzadeh, vd Diamorph AB) eller att arbeta som vetenskapsjournalist (Ulrika Björkstén, redaktör Vetenskapsmagasinet).

Tråkigt nog var det inte många av dem som verkligen lyckades visa i sina föredrag hur och när eller i vissa fall ens om de hade nytta av sin forskarbakgrund mer än som inträdesbiljett. Bäst tyckte jag om Pär Wohlins berättelse som visade hur han hela tiden ifrågasatte, utvärderade och anpassade sin lärarroll och kunskaperna bakom den - flera gånger med obekväma beslut som resultat. Både inspirerande och upplyftande.

Själv skaffade jag mitt nuvarande jobb i juni förra året, och jobbade deltid där medan jag doktorerade färdigt på resten av deltiden. Jag har nytta av erfarenheterna från min doktorandtid i stort sett varje dag; ofta på grund av den specifika insikten jag fått i mitt fält och dess verktyg, ibland på grund av den mer generella inblicken i hur forskare tänker och fungerar. Organisations- och rapportskrivningsövningen jag fått genom att administrera EU-projekt (som institutionstjänstgöring) är direkt tillämpbara på mina organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter idag. Samtidigt har träningen jag fått i kommunikation - talad såväl som skriven - genom bloggandet och alla de uppdrag och erfarenheter det lett till varit direkt ovärderlig i mitt nya jobb, där kommunikatör är del av min titel.

Allt det andra svåretiketterbara man lär sig på köpet när man doktorerar - att strukturera upp sitt arbete och planera långsiktigt, att lösa problem, att tänka själv och arbeta självständigt, att brottas med svårlösliga problem utan att ge upp - det är också otroligt användbart. Fråga nästan vilken doktor som helst i bekantskapskretsen - antagligen är det få som kommer säga att det var själva fackkunskaperna de fick som var mest användbara.

Sorgligt att man så ofta möter rekryterare som är rädda för att anställa "snäva, specialiserade" doktorer. De vet inte vad de missar.

Ny titel, nytt jobb

2010-04-01T21:53:00.002+02:00

Från och med i fredags vågar jag kalla mig "doktor" (visst, man ska skriva på ett papper eller två, men avhandlingsförsvaret är huvudsteget). Från och med idag tillhör jag inte längre KTH - istället kan jag titulera mig kommunikatör och programofficer (på INCF).

Rent praktiskt är det inte riktigt en så abrupt skillnad som det kan låta; jag har faktiskt gått på deltid på mitt nya jobb sedan förra sommaren, och jag byter varken land eller stad samtidigt som jobb. Mentalt är skillnaden större - plötsligt så kan jag inte riktigt kalla mig "forskare" längre, inte på pappret. (Även om jag fortfarande putsar på min sista artikel vilket väl nominellt kanske kan kallas att fortfarande hålla på med forskning, så är jag inte avlönad att göra det och inte anställd som forskare på något universitet)

Just nu kan jag i och för sig inte kalla mig något alls, så länge jag inte gör det i skrift. Tre timmars nästan oavbrutet prat på avhandlingsförsvaret, med en förkylning i botten, har gett mig en präktig stämbandskatarr, och för första gången i mitt liv har jag faktiskt ingen röst *alls*.

Förutom i text. Härmed förklarar jag bloggen återuppväckt!

Jag har en tryckt avhandling!

2010-03-07T13:03:00.002+01:00

Min avhandling är numer inlämnad, tryckt och distribuerad. Hurra! Papper är ju inte länkbart, men den digitala versionen finns att hämta i DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) här. När jag har letat upp en lämplig borr kommer det också finnas ett "spikat" fysiskt exemplar på KTH:s bibliotek (borren behövs för att göra ett upphängningshål; förr i tiden kanske man kunde spika upp avhandlingar, men nuförtiden får man fuska med borr för att ta hål rakt igenom en avhandling från pärm till pärm).

Om mindre än tre veckor är det dags för själva höjdpunkten, försvaret av avhandlingen, och sedan kommer bloggandet att ta vid som vanligt. Fast jag tar faktiskt på mig bloggarhatten igen tidigare än så; på fredag morgon ska jag debattera forskarbloggande på Lunds Universitet med Sara Kjellberg, Gustav Holmberg och Stefan Larsson. Mer info i LU:s kalendarium.

Jag har ett disputationsdatum!

2010-02-08T17:12:00.002+01:00

... närmare bestämt 26/3, kl 13. Disputationen (och bloggens återupplivande) drar allt närmare!

God fortsättning... på avhandlingsarbetet

2010-01-04T16:20:00.003+01:00

Här händer inte just mycket. Men bloggen är inte död, den bara vilar! Bakom kulisserna pågår ett intensivt arbete med avhandlingen, som förhoppningsvis är helt klar om några veckor*. Fem kapitel har jag skickat till min handledare, ytterligare tre är halvfärdiga, och just nu pågår putsandet på sista artikeln som ska in. En hel bunt (förhoppningsvis) snygga och pedagogiska figurer ska också produceras, så att avhandlingskapitlen inte består nästan uteslutande av ord.

*på 60%-ig deltid, eftersom jag redan i somras skaffade och började på mitt blivande nästa heltidsjobb. Jodå, med planering så går det. Men det blir ingen bloggtid över med det schemat, om man säger så (däremot lyckas jag twittra ibland, och på så vis hålla den värsta bloggabstinensen stången).

Sociala växter

2009-11-23T13:16:00.004+01:00

Wired har en fascinerande liten artikel om släktigenkänning hos växter: åtminstone vissa växter verkar kunna känna skillnad på släktingar och främlingar, och anpassar sin tillväxt därefter. I de fallen växer plantor som är granne med släktingar långsammare och/eller annorlunda (så att de delar med sig mer av utrymme och näring) än de plantor som växer omgivna av främlingar.

Det verkar som om plantorna i vissa fall signallerar släktskap med hjälp av utsöndringar från rötterna. Än så länge har forskargruppen i artikeln, under ledning av Susan Dudley vid McMaster University i Kanada, testat balsaminväxten Impatiens pallida - som satsar hårdare på att växa rötter när den omges av främlingar - och den rapsliknande växten strandsenap, som skaffar sig färre blad i närvaro av släkten jämfört med annars. Kollegor vid University of Delaware har visat att växtforskningsfavoriten backtrav (arabidopsis) också växer kraftigare när den omges av främlingar eller exponeras för rotextrakt från främlingar. Intressant nog verkar det räcka för Impatiens-plantor att släktingarna finns runt omkring, även om de inte står i samma kruka - viket skulle tyda på att även bladen kan skicka ut "släktsignaler".

Undrar hur nära besläktade vanliga utsädesfrön är med varandra. Nog för att det ska spela roll?

Länkar
Wireds nuvarande artikel om plantsläktingar, och en tidigare
Forskningsartikeln om Impatiens pallida
Forskningsartikeln om strandsenap
Forskningsartikeln om backtrav (arabidopsis)

Rödbetornas 'second coming', och VA-dagen

2009-11-18T14:16:00.002+01:00

Se Matmolekyler för den ena, och Vetenskap & Allmänhets webbsidor för ett referat (författat av mig) från den andra.

Längre bloggposter kommer. Men jag har en avhandling att lämna in cirka början av januari, så bloggandet lär fortsätta vara glest ett tag till.

Konsten att bygga ett mässbås

2009-10-21T20:56:00.006+02:00

Den som aldrig varit på SfN Neuroscience - neurovetenskapernas absolut största konferens, med runt 30000 deltagare varje år - kan nog ha svårt att föreställa sig hur det är. Ända sedan jag började som doktorand har det varit konferensen folk talar om, ofta i from av skräckhistorier (Hotellbokningen! Värkande fötter! Vilse i mässhallarna!). Men allt jag hört har varit från forskarens/deltagarens perspektiv, så när jag fick veta att mitt nya (deltids)jobb som kommunikatör/PR-person på INCF inkluderade "fixa allt till vårt utställningsbås på SfN" visste jag nästan inget om vad jag skulle förvänta mig. Visst har jag gått på sånt som Tekniska Mässan någon gång, men att ställa ut i vetenskapliga sammanhang är annorlunda - väl?

Nja, är nog slutsatsen. Det mesta är "bara" tillämpad logistik. Här ska ni få se hur ett bås med två parallella slots för demos, en mingeldel och en infodel ser ut. Framifrån och bakåt i bilden:

*Båset. Består av tre 'slots' á 10x10 feet (3x3 meter). Utrymmet beställs långt i förväg, och innehåller per default inget annat än sina avgränsande väggar. Vår slot ligger i nedre högra hörnet av kartan på övre bilden. (De omgivande röda taggiga linjerna på kartan är postertavlor. Många hundra postertavlor.)
*Mattan. Beställs & levereras separat, och man kan välja mellan halvdussinet färger med oinformativa namn; "blue, red, burgundy, dark green, gray, black, blue jay, cayenne, and pepper" --> vi sejfar med svart (Noterat: de riktigt dyra&stora båsen har fjädrande underlag under mattan; ett effektivt sätt att få trötta fötter att signallera "ah, lyxbås! Stanna här!").
*Rollups (stora delade bildväggen med hjärnan på). Egen frakt. Här skulle det ha stått en "postervägg" (liknande denna). Den försvann spårlöst i frakten till ett tidigare event, så jag fick se till att paniksnabbt kläcka en plan B; trycka nya canvaser till våra gamla rollups och sedan släpa med dem på flyget (snarare än att förvägsfrakta dem, vilket tar flera veckor). Här står de delvis ihoprullade, eftersom vi fick veta (när allt väl var uppställt på plats i båset) att inget fick vara högre än 8 feet. Jahapp, bara att vara glada att vi hade de kortare stödpinnarna med oss...
*Runt bord. Levereras separat, gick dessutom i kategorin "specialbeställningar".
*Låga stolar. Leverarades ihop med de höga borden. Mycket populära bland båsgästerna.
*El. Beställs separat. Egna (amerikanska) skarvsladdar.
*Internet. Beställs separat, till *fruktansvärt* högt pris, men nödvändigt för flera av de demos vi visade. Router, switch och kablar medfraktade från Sverige, ihopkopplat och inställt av mig.
*Kollega (Raphael Ritz). Ansvarig för demoprogrammet i båset, har lyckligtvis till skillnad från mig varit med förr.
*Höga bord i svarta kjolar. Levereras "oklädda", en särskild kille åker sedan runt med färdigveckat tyg som nitas fast. Vingliga som sjutton och lappade med flera generationer tejp. Även här kunde man välja färg, med tveksam ledning från färgnamnen. Färgerna matchar inte relaterade mattfärger eller varandra. Vi sejfade med svart även här. Vid vår ankomst saknade ett av borden kjol, förutsatt att det oklädda extravingliga bordet som stod på snedden i korridoren verkligen var vårt. Under "bordskjolarna" kan man lagra saker - vilket visade sig vara ett väldigt populärt feature hos våra demohållare och gäster.
*Barstolar. Levererades separat, så sent att vi hann börja bli riktigt nervösa. Dyra nog att hyra att grannbåset köpt en bunt snygga regissörsstolar istället; "det blev billigare så". Dammiga som sjutton vid ankomst; har antagligen bott i ett lager i flera år.
*2 x demosetup: Stor skärm på stativ, liten skärm plus (antik) stationär dator, tangentbord och mus. Specialbox under för att switcha mellan vad som visas på stora skärmen: medtagen laptop eller stationära datorns lilla skärm. Notera de olika skärmformaten? Inte helt lätt att få visningen rätt utifrån de förhållandena. Alla datorprylarna levererades och kopplades in av en särskild leverantör, men vi fick fippla en hel del efteråt för att det skulle bli användbart.
*Anslagstavlor för medtagna posters; posterbyte vid varje demo. (tavlorna levereras separat av ett särskilt företag. Visade sig ha helt andra mått än på den spec vi fick. Men tack och lov var de större, inte mindre)
*Folderställ - ett medtaget ihoprullbart och ett panikbeställt på plats.
*Presentationsbord med tryckmaterial; skulle ha varit det lilla bordet som ingår i posterväggens transportbox, fick panikbeställas efteråt när vi insåg att posterväggen var borta. Tryckmaterialet, totalt 32 kilo tungt, förvägsfraktades till stor del; frakten gick typ tre veckor innan utställningen och beställdes hos en agent i Göteborg. Kartongerna packades extremt omsorgsfullt av mig i enorma mängder tejp och bubbelplast, vilket tog sådan tid att jag gick från jobbet först halv sju på kvällen på min egen födelsedag. Men liknande frakter vi fått *till* kontoret har anlänt i väldigt dåligt skick, och utan tryckmaterial är det ingen större idé att ha båset...
I folderställen:
-- Workshoprapporter fr o m 2006. De flesta fick nybeställas eftersom de var så gott som slut; tack och lov inventerade jag trycksaksförrådet i tid, redan i augusti...
-- Nyhetsbrev #1-3 för i år. 2:an var min första arbetsuppgift när jag började i juni, 3:an gjorde jag under stor tidspress precis i tid för att trycka innan vi åkte, så det nyhetsbrevet fick åka i våra resväskor.
På bordet:
-- Officiella rapporter: årsrapport, strategirapport, introduktionsrapport.
-- Flyers: nästa års neuroinformatikkonferens i Kobe, MUSIC - ett verktyg vi utvecklar, demoprogrammet för montern. Skrivna & layoutade av mig i sista minuten innan vi åkte, eftersom vissa "vore det inte bra att ha..." inte faller någon in förrän i just sista minuten. Tryckta/utskrivna på plats på FedEx. Dyrt men smidigt.
-- Andra flyers: sånt som våra japanska, engelska och amerikanska kollegor haft med sig.
-- Diverse andra broschyrer.
-- Pennor och block. Försvinner så fort man vänder ryggen till. *Alla* giveaways verkar populära; de amerikanska kollegorna i båset mittemot har gett bort runt 2000 exemplar av ett enkelt foto-/pappersställ.
*Mindre rollup (bakom bortre bordet), gör reklam för tidigare nämnda konferens. Paniklayoutad och -beställd av mig en vecka innan vi åkte, när kollegan som ansvarar för konferensen kom på att säga att vi haft en rollup för konferensen något tidigare år, och vore inte det trevligt att ha igen? Levererades så sent att den fick åka med den sist anlända kollegan som flög först två dagar efter oss. Visade sig vara en mycket lätt och trevlig sak - om än med en beklaglig tendens till att stå snett tills man vänt på den helt uniforma stödpinnen ett par gånger - som vi släpat med oss till diverse kvällsevents.

Puh. Jag lovar, jag kommer aldrig mer kunna se på ett mässbås på samma sätt igen -- hädanefter kommer alla mässbås jag råkar på se ut som en gigantisk samling av lösa delar, ditfraktade mot alla odds, i ständig kamp mot logistikversionerna av Murphys lag.

Nu ska vi bara få ner och hem allt igen :)

TV-filmat: Bokmässan-debatten om kunskapsförmedling

2009-10-11T22:09:00.002+02:00

Jag hade helt, totalt missat att debatten på bokmässan spelades in av SVT; jag såg inte kameran och hinner sällan se på TV. Hade inte min indiske doktorandkollega slötittat på SVT24 och sett ett bekant ansikte - "I saw you on TV! You were on a stage!" - hade jag nog aldrig upptäckt det heller.

Så, tack vare tips från Pradeep, här är hela debatten "Kunskap åt folket - men hur" från 24/9 på Bokmässan. I vilken jag bland annat kallar mig brobyggare snarare än nyskapare, ifrågasätter idén att kunskap inte skulle vara kul, och avslöjar att jag bloggar för min inre tolvåring.

Det står att länken funkar t o m 8/10, men det är datumet då de lade upp den. Så förhoppningsvis går filmsnutten att se till ca 8/11.

(Relaterat: min ursprungliga bloggpost & min tillhörande gästpost på NE:s Kunskapsbloggen)

Nobelprisparentes

2009-10-07T21:12:00.003+02:00

Via Kulturbloggen hittar jag Naturvetarens artiklar om årets Nobelpris i medicin, fysik och kemi. Särskilt kul är att de i alla artiklar har med kommentarer av svenska forskare från respektive fält. Bra jobbat!

Nobelpriset i kemi 2009 för ribosomer i 3D

2009-10-07T19:54:00.002+02:00

Minsann, det ser ut som om Karin Bojs prickade en till Nobelpristagare i årets gissningsrunda: Ada Yonath, som tillsammans med Thomas Steitz och Venkatraman Ramakrishnan får kemipriset för att de lyckats lista ut hur ribosomer, en nyckeldel i cellens små DNA-till-protein-maskineri, fungerar och är formade.

En intressant lokalpatriotisk parentes är att ribosomers storlek anges i den för oss vanliga dödliga rätt obskyra enheten "Svedberg", efter den svenske kemisten Theodor Svedberg (också han Nobelpristagare i kemi, fast 1926) som arbetade med dispersa system och uppfann den analytiska ultracentrifugen. En Svedberg motsvarar 10^-13 sekunder (enheten, som också kallas "sedimentationskoefficient", definieras som sedimentationshastigheten delat med accelerationen), och eftersom större partiklar i allmänhet sedimenteras snabbare så har de också vanligtvis ett högt Svedbergvärde.

Ada Yonaths insats består av något som många från början trodde var omöjligt; hon har tagit fram 3D-strukturen för ribosomen med hjälp av röntgenkristallografi. Ribosomer har två delar, som var och en består av RNA tätt omlindad av proteiner. Den aktiva delen, som utgår från mRNA (budbärar-RNA) och bygger ihop aminosyror till proteiner, består av RNA. Metoden går ut på att översätta det prickmönster som bildas av starka röntgenstrålar när de studsar mot mot atomerna i en kristall; och det är inte den enda krångliga biten - man måste dessutom ha tillgång till en synkrotom som ger röntgenstrålningen. Slutligen måste man kunna få det man vill studera att bilda en ren och fin kristall, vilket kan vara rejält meckigt när man har med biologiskt material att göra - och ju större molekyl desto värre blir det. Den mänskliga ribosomen består av totalt fyra RNA-molekyler och 70-talet proteiner - det är alltså en riktigt stor molekyl. Tjugo års hårt arbete krävdes för att Ada Yonath skulle få fram tillräckligt rena, stabila kristaller.

Men utan Thomas Steitz hade det inte räckt hela vägen fram. Han tog hjälp av elektronmikroskop-bilder av ribosomens storskaliga form och placering i kristallen för att kunna tolka röntgenkristallografibilderna, och tog på så sätt fram den första, grovkorniga bilden av hela ribosomen - detaljerad nog att man kunde se RNA-molekylerna. Sedan var det "bara" mer hårt jobb som gällde innan alla tre, Steitz, Yonath och Ramakrishnan, kunde publicera detaljerade tredimensionella strukturer på atomnivå - i princip samtidigt under sensommaren år 2000

Jag minns när bilderna kom, det var otroligt häftigt att se hela maskineriet i detalj (särskilt som jag då dessutom hade gymnasiets biologi och biologibokens tämligen förenklade skisser färska i huvudet). Men det här är inte bara en grundläggande biologisk upptäckt, utan också en potentiell lösning på ett av våra mer hotande medicinska problem: multiresistenta bakterier. Eftersom celler inte överlever utan fungerande ribosomer är bakterie-ribosomer ett möjligt mål för antibiotika. Med formen på ribosomerna klarlagd blir det lättare att ta fram helt nya sorters antibiotika, och därmed försöka hålla sig ett steg framför de allt vanligare antibiotikaresistenta bakterierna.

Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease
Nobelprisets populärvetenskapliga information
DN om kemipriset, och Karin Bojs kommentar
Wikipedia om ribosomer och om röntgenkristallografi

Nobelpriset i fysik 2009 till optiska fibrer och digitala (kamera)sensorer

2009-10-06T20:37:00.002+02:00

Årets Nobelpris i fysik går till Charles K. Kao för hans arbete med optiska fibrer som klarar långväga kommunikation (internet!) och till Willard S. Boyle och George E. Smith för CCD-sensorn (digitalkameror! Flickr! Youtube! Horder av pinsamma festfoton på Facebook!). I korthet kan man säga att utan Kaos optiska kablar skulle vi inte kunna ha bandbredd nog att fylla internet med foton och film, och utan Boyle och Smith skulle vi inte ha lika mycket bildmaterial att fylla upp internet med.

Om möjligt ett ännu mer folknära och begripligt pris än fysikpriset 2007, vilket som ni kanske minns gick till upptäckter som lett till att vi lite till mans kunnat gå och bära runt på små hårddiskar (som i ursprungs-iPod). Jag menar, inte behöver man hålla långa utläggningar om optiska kablars betydelse för internet, för en samling nutida bloggläsare? Betydelsen av att kunna ta digitala istället för filmbaserade bilder borde vara lika uppenbar. Era och mina (hypotetiska) barn däremot, som kanske aldrig upplevt vare sig internetkablar för hemmabruk eller icke-digitala kameror, de kommer kanske ha svårare att förstå varför just dessa tekniker fått sådan inverkan på mänskligheten...

Charles Kaos insats är på sätt och vis rätt subtil: optiska kablar fanns redan när han började sitt arbete. Men att i dåtidens ganska ynkliga sladdar - som klarade att skicka ljussignaler några meter innan de dog brusdöden - se möjligheten till riktigt långväga kommunikation och identifiera det tekniska problem som behöver lösas för att nå dit (tillverkning av superrent glas), det är visionärt. Utan ljuskällor i from av bra lasrar, något som varit involverat i en hel bunt tidigare Nobelpris i fysik, är optiska fibrer inte alls lika användbara.

Boyle och Smith skulle egentligen utveckla en ny typ av elektroniskt minne. Istället råkade de ta fram den första brett användbara digitala bildsensorn. År 1970, ett år efter att de kom på CCD-kretsen, kunde Smith och Boyle för första gången bygga in en CCD i sin videokamera. Och fem år senare byggde de en digital videokamera med tillräckligt hög bildupplösning för dåtidens TV-sändningar - det är rätt snabbt marscherat! Bara ett par år senare monterades den första digitala kameran i ett teleskop, början på en lång framgångshistoria som grundar sig i att CCD:n klarar av hela spektrumet från röntgenstrålar till infrarött, och klarar av mycket svagare ljus än vad film förmår detektera. Som gjort för rymdavbildning, alltså. (Och för en hel del annan forskning med för den delen - till exempel för alla avbildningstekniker inom neurovetenskapen. Idel CCD-kameror där med.)

Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease för fysikpriset
Noblprisets populärvetenskapliga information om fysikpriset
DN om fysikpriset

Nobelpriset i medicin 2009 går till telomerforskare

2009-10-05T16:42:00.004+02:00

Nu är det Nobelprisvecka - vetenskapens lilla julafton!

Först ut är som sig brukar medicinpristagarna - i år tre amerikaner alternativt två amerikaner och en australiensiska (med dubbelt medborgarskap) - Elizabeth H. Blackburn, Carol W. Greider och Jack W. Szostak. Samma trio delade på Laskerpriset, ett av de finaste medicinprisen, år 2006 och de är flitigt citerade av andra forskare - två faktorer som fick DN:s Karin Bojs att helt korrekt förutspå att de skulle kunna få Nobelpriset i år.

Trion får pris för att de lyckats förklara hur telomerer - skyddsstrukturer i ändarna på kromosomer, upptäckta flera decennier innan det nu belönade arbetet tog sin början i slutet av 70-talet - fungerar, och för att de upptäckt enzymet telomeras som underhåller och reparerar telomererna. Blackburn visade att telomerer består av en kort, repeterad sekvens av DNA, och tillsammans med Szostak visade hon att dessa repeterade sekvenser skyddar/stabiliserar kromosomerna inne i cellerna. De förutsade också att det skulle existera ett enzym som lade till de här korta DNA-sekvenserna i kromosomernas ändar, och Blackburn och Greider hittade och isolerade enzymet, telomeras, tillsammans. Szostak har även (tillsammans med sin dåvarande postdoc Victoria Lundblad) visat att celler lever farligt om de inte kan förlänga sina telomerer; de kan helt enkelt inte dela sig normalt när de inte längre har sina ändreserver kvar.

Telomeras är för övrigt ett väldigt coolt litet enzym; till skillnad från vanliga enzym innehåller det en snutt RNA, som fungerar som "mall" för den korta DNA-sekvens (TTAGGG) som enzymet lägger till i kromosomernas ändar.

Utan telomerer skulle kromosomerna riskera att kladda ihop med varandra - det är så slumpmässigt avbrutna DNA-bitar beter sig, eftersom deras ändar lätt fäster i varandra. Ihopkladdade kromosomer är, som man lätt kan tänka sig, inte alls lika lämpade för att bli kopierade i celldelningsprocessen. Telomererna löser dessutom ett annat problem i celldelningsprocessen; att det är omöjligt att kopiera DNA-strängen ända ut i änden. Utan vadderande telomerer i ändarna - telomerer som kan kortas av utan större förlust, eftersom de kan byggas på igen - skulle kromosomerna alltså krympa vid varje celldelning. Inte heller det ett särskilt attraktivt scenario.

Telomererna växer dock inte i all oändlighet, utan blir normalt sett kortare när cellerna åldras. Omvänt så har kortare telomerer även kopplats till för tidigt åldrande och diverse sjukdomar. Problemet - åtminstone för de som söker en snabbfix mot kroppsligt förfall - är att telomerer också är aktiva i cancerceller, och hjälper dem att överleva sin onormalt snabba delningstakt. Än så länge verkar det som att lagom med telomerer är bäst... men kanske kan upptäckten så småningom leda till behandling mot olika sorters cancer.

Länkar
Nobelprisets pressrelease för medicinpriset
Laskerprisets pressrelease från 2006
Wikipedia (eng) om telomeras
Ellison Medical Foundation om telomerer
DN och SvD om medicinpriset
Howard Huges Medical Institutes nyhetsrelease om priset (med tonvikt på Szostak, som ju är en "HHMI Investigator")

Mot Bokmässan och Forskartorget!

2009-09-23T19:29:00.003+02:00

Imorgon förmiddag kliver jag på tåget mot Göteborg och Bokmässan. Jag ska delta i en paneldiskussion om kunskapsförmedling, betitlad "Kunskap åt folket - men hur?" (kl 17.05 - 17.35, Forskartorgets scen, B05:72) ihop med UR:s VD Erik Fictelius, SACOs samhällspolitiska chef Gunnar Wetterberg, läraren Gunilla Hammar-Säfström (från tv-serien Klass 9A) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Arrangörer är Vetenskapsrådet, UR och NE.

I samband med det kommer jag också ha en gästbloggpost uppe på NE:s blogg Kunskapsbloggen (skulle gissa att den kommer upp imorgon); en bloggpost som kommer handla om att det är kul och lätt att sprida kunskap.

För det är det - ibland. Och jag så less på de dystert domedagsaktiga toner som brukar leta sig in i diskussionen så fort man talar om att sprida kunskap; särskilt när det gäller forskares förmedling av kunskap till allmänheten - det sägs vara för lite, för motvilligt, för långrandigt ointressant, för tråkigt, för svårt att fatta, ta för mycket tid i anspråk och spenderas för lite tid på, för trivialiserat... och så vidare. Eller så tar det foträta, havregrynsgrötskletiga nyttoperspektivet över, och det talas om kunskap som vaccin mot irrläror och som rekryteringsgrund för fler studenter av önskat slag, om plikt och dygd och ansvar.

Visst, allt det där är sant. Men att motivera folk att lära sig saker för att det är Nyttigt För Dem och Bra För Samhället lär aldrig räcka långt nog, och det lär bli trögt att rekrytera nya kunskapsambassadörer om vi hela tiden pratar om hur trassligt och tidsödande det är att förmedla viktigt vetande.

Vi får inte glömma att det är kul, spännande och utvecklande också - både för de som sitter på kunskapen och de som vill komma åt den.

11/10 kl 22:12 Redigerat för att tillägga: här är gästposten, här är kunskapsbloggens korta referat och här är SVT 24:s inspelning(!) av debatten.

Första informationen från ODE-dagen är ute!

2009-09-07T23:10:00.002+02:00

Första sammanfattningen och dokumentationen från seminariet ODE till vetenskapen är nu ute. En tresidig sammanfattning av dagens viktigaste idéer och diskussionspunkter, samt videofilmer med de sex inspirationstalarnas anföranden finns här.

Mer kommer så småningom; uppföljande radiointervjuer i slutet av september och en essäskrift med samlade reflektioner från talare och deltagare på seminariet i slutet av november. (Samt en handledning i att göra liknande seminarier.)

Forskning och dataintegritet - nu och sen

2009-08-31T19:13:00.010+02:00

Säg att du blev överkörd av bussen imorgon bitti. Hur mycket av ditt arbete skulle gå att bevara för eftervärlden, gå att återskapa eller rent utav fortsätta arbeta på? Hur mycket ligger skyddat av (root)lösenord som ingen annan kan, kanske till och med krypterat? Eller på en gammal omärkt hårddisk/CD/diskett nånstans i en byrålåda?

När det gäller arbete som sträcker sig över månader och år, som genererar väldigt mycket data och där varenda datapunkts integritet måste bevaras (jag tänker såklart på forskning) borde svaret självklart vara: allt är väldokumenterat. Data säkerhetskopieras till mer än ett ställe och förvaras ihop med anteckningar om hur det genererades (mätmetod, utgångsvärden, randvärden). Viktiga tankeled finns dokumenterade. Alla figurer till samtliga artiklar förvaras ihop med anteckningar om hur de gjordes och vilka rådata de är baserade på. För de filer som inte är någorlunda enkelt editerbara finns även källfilen/generatorfilen i samma version att arbeta vidare på, konvertera eller modifiera vid behov. All egenproducerad kod är kommenterad på ett begripligt sätt.

Tio år tillbaka i tiden, minst. Helst från första början. Och, vid arbetsplatsbyte, överlämnat i sådant skick till samtliga gamla arbetsplatser.

Jag har mött hela spektrat av attityder till problemet - jag har jobbat ihop med en person som var stenhård på att alla våra forskningsrelaterade diskussioner dokumenterades i text, med versionsnummer, och jag har pratat med andra doktorander som har ryckt på axlarna åt säkerhetskopiering. Jag har (fast inte i forskningssammanhang) efterlyst f d kollegors råfiler och insett att nån överlämning av sådana data, det har aldrig skett. Jag kör visserligen inte med 128-bitars krypto, som Cory Doctorow gör, men jag har garanterat kollegor som gör det.

Men även vid exemplariskt samvetsgrann datahantering uppstår problem. Standarder för lagringsmedia ändras (magnetband, någon? Diskettstation?). Proprietära filformat föråldras eller dör ut, och programvaran som hanterar dem slutar säljas - om det ens går att få tag på hårdvara som kan köra operativsystemen som hanterar mjukvaran som hanterar filformaten (visst kan man spara data som RTF-text och XML, JPEG och TIFF som i det här förslaget från SLU, men det löser inte allt. Modeller/kod i kommersiella program behöver kontexten av programversion etc för att man ska veta vad olika funktionsanrop gör - och sådan information är inte alltid möjlig att komma åt).

Dessutom genererar forskningen i stort mer och mer data, allteftersom mätmetoderna blir bättre och datorerna kraftfullare, samtidigt som vi flyttar till lagringsmedier som har västenligt kortare livstid. Naturligtvis är det ingen lösning att printa ut allt viktigt på arkivpapper, men hur många ställen är det som över huvud taget har en långsiktig strategi för att bevara gamla data tillgängliga och läsbara? (Och vem är intresserad av att betala för arkiven och deras underhåll?)

En färsk artikel i Wall Street Journal tar en intressant vinkel på problemet och klagar över att all ny e-interaktion forskare emellan försvinner ut i tomma intet, datalagringsmässigt sett, samtidigt som (antas det) deras samarbete lämnar färre pappersspår. Må så vara - även om det inte lämnas några som helst bevis för antagandet att mer e-interaktion ger mindre spårbar "vanlig" interaktion i form av mail etc - men jag har svårt att se dessa "kringdata":s hotade ställning som det stora problemet* så länge det fortfarande kommer ut pappersbaserad forskning i andra änden. När interaktionen däremot är en integral del av själva datamängden - till exempel i akademiska bloggar, med konversationer mellan forskare - borde det vara självklart att det finns en bevaringsplikt. Men läs till exempel Richard Gatarskis hårresande berättelse om hur väl hans online-data (INTE) har förvaltats av hans tidigare universitet.

Ett annat intressant problem som reses i samma artikel är trovärdigheten hos gamla, digitalt lagrade data: kommer insikten att digitala data är lättare att förfalska leda till att våra framtida efterföljare inte litar på våra mödosamt sparade ettor och nollor?

Det tål att tänka på.

REDIGERAT 31/8 kl 23.05 för att tillägga att liknande frågor, om än mer inriktat på den sociala nätnärvaron, har uppenbarligen flutit runt i det allmänna medvetandet på sistone. Se t ex Richard Gatarski 21/8 samt 17/8 (även tillagt i paragrafen ovan) och Mymlan (28/8).

Länkar
Artikel i Wall Street Journal 28/8 2009: "A Data Deluge Swamps Science Historians"
Cory Doctorow om rootlösenord och kryptering, i Guardian från 30/6 2009: "When I'm dead, how will my loved ones break my password?"

*Och jag kan tänka mig ett antal kniviga integritetsproblem inblandade i ett godtyckligt försök att fånga och bevara sådan e-interaktion åt eftervärlden.

ODE till vetenskapen

2009-08-25T20:35:00.005+02:00

Idag har jag varit (och lyssnat) på seminarium om omvärldsdialog och engagemang (ODE) arrangerat av en rad kända aktörer: KVA, IVA, KSLA, RJ, V-A och VR (Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Ingenjörsakademien, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskap & Allmänhet och Vetenskapsrådet).

Seminariet var till för särskilt inbjudna seniora forskare, många av dem professorer framsållade för att de nominerats till goda vetenskapliga ledare*, andra med motsvarande höga poster (t ex VD:n för Svenska Läkaresällskapet, en av VR:s huvudsekreterare för Vetenskapsrådet). I ett sånt sammanhang är jag ju inte riktigt meriterad att delta, så det var min smala lycka att de ville ha en rapportör - en lyssnande men inte deltagande antecknare - per diskussionsbord á knappt tio personer.

Hela dagen var dock inte vikt åt rundabordssamtal, utan en stor del av programmet bestod av talare: en inledning av representanter från KVA, IVA, KSLA och VR, en presentation om vad undersökningar har visat om forskares syn på samverkan (presenterad av Karin Hermansson, utvecklingschef på V-A och flitig bloggare på V-A:s blogg) och två block av presentationer från inspiratörer: Eva Österberg (professor i historia, Lunds Universitet), Johan Åkerman (professor i tillämpad spinntronik på Göteborgs Universitet - och sporadisk bloggare på F&F:s blogg) och Agneta Richter-Dahlfors (professor i cellulär mikrobiologi, Karolinska Institutet) i det första blocket, Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och författare till två populärvetenskapliga böcker), Olle Granath (ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna) och Göran Sandberg (rektor vid Umeå Universitet, professor i skoglig växtfysiologi, och verkställande ledamot i Knut & Alice Wallenbergs stiftelse). De tre första hade i uppdrag att besvara frågan "Varför ODE?" och de tre senare fick tala om "Möjligheter och begränsningar för ODE". Samma frågeområden var också temat för förmiddagens respektive eftermiddagens bordsdiskussionspass.

Moderatorer för hela dagen var Camilla Modeer (V-A:s generalsekreterare) och Carl-Johan Sundberg (professor på KI, grundare av ESOF, prisbelönt kommunikatör). Och projektledare för semianriet och kringaktiviteterna är V-A:s Anders Sahlman.

Vad sades, då, undrar ni? Med närmare 100 engagerade, erfarna forskare och kommunikatörer var det väldigt lite som inte sades. Vid "mitt" bord diskuterades bland annat om alla ska kommunicera, alltid och överallt, eller om det finns gränser (och vilka), att allmänheten är en givande och välutbildad kommunikationspartner, skillnader i hur "tredje uppgiften" uppfattas jämfört med "samverkansuppgiften", andra kommunikationsmöjligheter än att gå via media - till exempel via internet... andra bord talade om helt andra saker. Något bord var ense om att det var hopplöst att kommunicera via media, ett annat bord sa "sluta släng skit på journalister, de gör ett bra jobb". Några talade om att forskare måste våga ge sig i kast med de existensiella och emotionella aspekterna av att kommunicera forskning. Problem som samverkan kan leda till togs upp, till exempel: Samverkan kan leda till intresse-/trovärdighetskonflikter när en forskare sitter på flera olika stolar samtidigt (universitet, landsting, eget företag). Vilken agenda gäller när? I vilket intresse uttalar sig forskaren just den här gången?

Om ungefär en vecka kommer video från seminariet och en skriftlig rapport upp på webben, sedan (om ca en månad) kommer intervjuer med inspiratörerna och en manual för att göra liknande möten, och slutligen (om ca två månader) kommer en skrift om ODE. Allt i händerna på vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz (samme Kristoffer Gunnartz som intervjuade mig för Vetandets Värld i Fokus i höstas), som också skriver en bok i ämnet.

REDIGERAT 31/8 kl 23.00 för att tillägga: Cissi Askwall, som också var närvarande (och ansvarig för att samla in rapporterna om vad som sades vid de olika borden), har bloggat om seminariet på V-A:s blogg.

Länkar
V-A om ODE-seminariet (se även här)
VR om ODE-seminariet
Ljudtrailer med intervjuer med inspiratörerna

*och alltså inte utvalda i första hand för att de tycker kommunikation är ett särskilt behjärtansvärt område. Kan tilläggas att seminariet hade väntelista - det var fler som ville vara med av de inbjudna än det fanns platser!

Vad har du gemensamt med en banan?

2009-08-02T17:09:00.001+02:00

Jo, ni är ungefär lika radioaktiva. Räknat per gram. Åka förklarar här.

Förhandsinformation - en belöning i sig

2009-07-23T11:32:00.004+02:00

Information om framtida belöningars storlek kan upplevas som en belöning i sig. Det visar beteendeexperiment med rhesusmakaker, utförda av forskare vid National Eye Institute i Bethesda. Resultatet publiceras i senaste veckans nummer av Neuron.

Aporna tränades att välja en belöning - i form av vatten - genom titta på symboler på ena eller andra sidan av en skärm. Belöningarnas storlek var slumpmässig, och i genomsnitt spelade valet av sida ingen roll för belöningens storlek. Men när ena sidans symboler gav information om hur stor den kommande belöningen skulle vara, valde aporna nästan alltid den "säkra" sidan före den osäkra (även när de visste att den levererade belöningen skulle vara liten).

Forskarna mätte aktiviteten hos ett visst hjärnområdes dopaminnervceller, som signallerar belöningar, och kunde konstatera att nervcellerna signallerade när aporna fick information om framtiden; det såg alltså ut som om ren information som gjorde det möjligt att förutsäga framtida belöningars storlek hade ett belöningsvärde (eller, på lekmannaspråk, att det kändes bättre att få veta hur bra saker som händer i framtiden).

Och det är ju något vi känner igen från oss själva, inte sant? Oavsett om vi på utomlandsresan går på trygga genomstandardiserade McDonalds och bor på klonidentiska internationella hotellkedjor istället för att välja lokala cafén och hostels, eller marknadsundersöker varenda liten pryttel vi skaffar via recensioner på nätet, eller om vi vaneköper samma fil/bröd/öl/mikrorätter varje vecka, eller gillar folk som påminner oss om redan välkända föräldrar, släkt och vänner... allt som känns bekant går lättare att förutsäga med hjälp av vad vi redan vet.

Länkar
Artikel i Neuron
Kort blänkare i veckans Nature (kräver prenumeration)

Ickemusiker? Donera ett par semestertimmar till hjärnforskning på KI!

2009-07-13T10:53:00.006+02:00

Minns ni i våras, när jag annonserade efter ickemusikanter åt kollegorna som är hjärnforskare på KI? Nu kör de nya försök för att undersöka länken mellan rytmförmåga, personlighet och logiskt tänkande, och behöver nya försökspersoner, under resten av juli.

Belöningen - förutom att få komma i direktkontakt med forskning - är en biobiljett och en prestationsbaserad belöning. Det hela tar upp till 2 timmar, och involverar inget mer komplicerat än papper, penna och en trumma.

Tänkbara kandidater måste vara fullt friska, får inte vara äldre än 40 år, och får inte ha intensiv musikträning i något instrument (ett par år på blockflöjten i musikskolan i mellan- eller högstadiet* är däremot helt OK). Det går lika bra att vara höger- som vänsterhänt.

Skriv ett mail till Sanna Grön, eller ring henne på 0736-234 639, för mer information.

*eller godtyckligt annat instrument i liknande omfattning vid liknande ålder. Ni fattar.

(o)ärlighetslabbet

2009-07-05T13:21:00.002+02:00

Sysslar man med rätt sorts forskning måste webben och dess möjligheter vara guld i kvadrat. Komparativ studie av en internationell grupp? Inte längre särskilt mycket meckigare än en enkätstudie med ett gäng lokala studenter. Slumpmässiga internetanvändare kan mycket väl komma att ersätta förstaårspsykologistuderanden som den mest granskade gruppen*, åtminstone under förhållanden där absolut kontroll av kön/ålder/bakgrund/uppriktighet inte spelar så stor roll jämfört med den storskaliga statistiken.

En intressant twist på detta är British Science Associations "Honesty Lab" (tack till V-A-bloggens Esther för tipset): ett webbprojekt för att studera folks nomer kring (o)ärligheten och dess gränser (finns det en allmänt accepterad norm för vad som är ärligt, varierar den med nationalitet och ålder, förväntar vi oss att vissa typer av personer är mer oärliga än andra - och beror det kanske på hur lika oss vi tycker att de är?)

Studien är tvådelad; ena delen består av att gissa hur ärliga fem personer är och sedan bedöma deras bekännelser - oärligt? Skulle du döma dem för stöld/bedrägeri? Skulle du göra så själv? Andra delen är en ordbaserad bedömning av fem olika handlingar. Knepigast för en icke infödd engelsman är antagligen att välja ut en lämplig etikett av nära tjugo möjliga att sätta på de olika beteendena - att tugga i sig en klase druvor på väg till kassan, är det sneaky, duplicitous, dodgy eller kanske mendacious? Jag vet ju vad de betyder, men att passa in dem precist på gråskalan är en rätt knepig uppgift.

Förutom det breda allmänintresset har begreppet komparativ oärlighet (oärligt jämfört med den allmäna normen för ärlighet) en viktig roll i brittisk lagstiftning. Det ska bli intressant att se resultaten. Frågan är hur ärliga folk är om sina oärligheter?

*om nu inte cirka 18-åriga värnpliktiga män fortfarande innehar denna (lätt tveksamma) hedersplats

Embargon - bra eller dåligt för vetenskapsjournalistiken?

2009-07-04T11:34:00.006+02:00

Nyss avslutade World Conference of Science Journalists (WCSJ 2009) verkar ha haft ett väldigt intressant program. En av sessionerna - här sammanfattad av Natures bloggande reporter - handlade om en av vetenskapsjournalistikvardagens hörnstenar: nyhetsembargot, och om dess (goda eller dåliga?) inflytande på vetenskapsjournalistiken.

I korthet fungerar det vetenskapliga nbyhetsembargot så att en handfull av de allra största vetenskapliga tidskrifterna - framför allt Nature, Science, PNAS, Lancet, JAMA och NEJM - släpper förhandsinformation om ett urval av veckans kommande forskningsartiklar till en utvald grupp journalister (främst dagspress/daglig TV&radio; i huvudsak anställda på en vetenskapsredaktion eller "fasta frilansar" med fokus på vetenskap och/eller medicin). Informationen i artiklarna är under embargo - det vill säga, får under inga villkor släppas till allmänheten - före en viss dag och tid. Ofta är embargotiden ett par tre dagar.

Den allmänt nämnda fördelen för journalister är det utökade tidsfönstret; reportrar får mer tid på sig att få tag på källor och få vetenskapen rätt, redaktörer får en bättre överblick över veckans kommande nyhetsflöde och över vad konkurrenterna sannolikt kommer att skriva om. Den mindre ofta nämnda fördelen är tillgången till gratis forskningsartiklar och förberedda foton & videor. Särskilt stor blir effekten för mindre medier med mindre genomslagskraft, eftersom de får mer tid på sig att jaga professor X och expert Y för kommentarer och dessutom får gratismaterial som de annars behövt betala för ur en snäv budget.

För medicinska tidskrifter nämns också ofta skälet att läkare och andra medicinska experter ska få möjlighet att läsa och analysera medicinska studier så att de redan är välinformerade när de blir kontaktade av media och av patienter.

För de inblandade tidskrifterna innebär embargot en pålitligt återkommande medieexponering, vecka efter vecka, vilket ger en klar konkurrensfördel mot de tidskrifter som inte erbjuder embargon. Dessutom får de en hel del makt över vilka nyheter som når ut; förhandsinformationen i "presspaketen" innehåller ofta bara en mindre andel av de forskningsartiklar som publiceras den veckan.

För inblandade forskare är embargot en blandad välsignelse. De som passerar alla nålsögon fram till presspaketet kan räkna med stor mediauppmärksamhet, en förlorad veckas arbetstid och (förhoppningsvis) mer forskningsanslag. De som inte hamnar i presspaketen har liten chans att nå ut i medierna, och de som ännu inte publicerat sina resultat har en snårig situation där det gäller att information inte läcker ut till medierna på förhand - i så fall riskerar de att få gå till en lägre rankad tidskrift. I takt med att internet gör kunskap mer sökbar ökar problemen (se tidigare bloggpost om bloggar och embargon, från februari i år).

Så, är embargon bra eller dåliga? Det verkar inte sessionen ha gett ett klart svar på. Jag anser att svaret beror på vad man anser är bra vetenskapsjournalistik, och vilket perspektiv man har - enstaka artiklar, enstaka medier eller mediesfären i stort. "Kloningseffekten" i att alla springer efter samma nyheter innebär att antalet forskningsfynd som hamnar i nyheterna blir betydligt mindre - samtidigt som risken att var och en av medierna missar något riktigt viktigt är mindre, och antalet vinklar på samma nyhet blir fler.

Innan internet, då de flesta var begränsade till en eller väldigt få nyhetskanaler, hade risken att missa något banbrytande viktigt en helt annan betydelse. Idag kan de flesta snabbt och enkelt kolla till exempel vad de tjugo största tidningarna i världen har för vetenskapsnyheter, eller vad de olika medierna i Sverige rapporterar. Värdet av den ökade tillgången på nyhetskällor minskar, åtminstone i mina ögon, när de flesta rapporterar samma sak (och skrämmande ofta även med samma vinkel - den i presspaketets medföljande nyhetsrelease). I vissa fall, när många försöker och misslyckas med att rapportera samma viktiga nyhet, kan det dock vara en fördel att det finns andra källor att gå till (även om jag ofta föredrar att gå direkt till forskningsartikeln ifråga har ju de flesta inte den möjligheten).

Att mer tid ger en bättre artikel torde kanske vara okontroversiellt? Nej då. Ett klagomål som hörs då och då är att embargot ger ett orättvist jämnt spelfält för "mindre begåvade" vetenskapsjournalister som behöver flera dagar på sig för att skriva en vettig artikel utifrån vad Nature eller Science rapporterar. Talande nog har jag bara sett sådana uttalanden från topplacerade brittiska eller amerikanska journalister; den lilla elit som har möjlighet att flacka runt mellan vetenskapliga konferenser, vandra i viktiga korridorer och få pressansvariga att snubbla över varandra i sin iver att svara på frågor. Och som har en stor, specialiserad redaktion omkring sig som stöd. Position och stödstrukturer är dock inte lika med begåvning; man kan lika gärna säga att embargot jämnar ut spelfältet för de mindre priviligerade journalisterna och medierna. (Och vem är mest begåvad - generalisten som täcker in all vetenskap och skriver en kompetent artikel om dagen helt utanför sitt eget fält, eller den dubbelexaminerade specialisten som skriver ännu ett briljant granskande reportage om stamcellsforskning?).

Ibland hävdas det att en "embargofri" journalist i större utsträckning skulle syna forskningsvärlden i sömmarna och sålla fram egna originalhistorier. Det förra tror jag knappast på; granskning av vetenskap kräver mycket tid och specialkunskap, vilket knappast ligger inom ramarna för en mindre redaktions resurser och knappast producerar den typ av nyheter som anses intressanta för den breda allmänheten. Men visst, att diversiteten i vad som rapporteras skulle öka verkar högst rimligt - fast om medierna inte samtidigt får betydligt större och bredare tillgång till forskningsartiklar skulle ökningen vara av ganska tveksamt värde.

En aspekt som jag däremot tycker diskuteras alltför sällan är att embargosystemet placerar en stor del av makten över de vetenskapsnyheter som uppmärksammas i händerna på ett fåtal, delvis anonyma personer med oklar bakgrund och okända motiv. Visst, presspaketen annonseras som en service från tidskrifternas sida, men ingen har helt klara motiv (inte heller de vinstdrivande vetenskapliga publiceringshusen). Det skulle jag vara nervös över som journalist, och det skulle vara intressant att höra hur reportrar och redaktörer ser på den saken.

Det är inte heller självklart att resultatet av att slopa embargona skulle bli fri tillgång för alla, vare sig allmänhet eller journalister. Exklusiva förtidssläpp skulle kunna vara en annan väg för publiceringshusen att gå - visst skulle det bli omdebatterat, men de skulle kunna göra likande argument för att gott om tid ger bättre rapportering, särskilt om släppet sker till någon/några av de stora tidningarna som gör sitt material fritt tillgängligt på nätet på något av de stora världsspråken. Och sådana släpp skulle nog ytterst sällan hamna på någon svensk redaktion.

En av de mest vokala embargokritikerna, vetenskapsjornalisten och journalistikforskaren Vincent Kiernan, har skrivit en bok om vad han ser som bristerna i embargosystemet. Vi är inte helt överens, men den verkar ändå intressant. Här är ett utdrag och en recension.

Länkar
Bloggpost på Natures konferensblogg In the Field (2/7 2009): "Embargoes broken?"
World Conference of Science Journalists, och sessionen om nyhetsembargon
Vetenskapsnytt (26/2 2009): "Bloggar och embargon"

Nationalencyclopedin bloggar kunskap!

2009-07-03T10:10:00.003+02:00

Via Vetenskaps och Allmänhets blogg(are Karin): NE formerly known as Nationalencyclopedin har startat en (grupp)blogg, Kunskapsbloggen.

De säger i sitt inledande inlägg att de "vill försöka åstadkomma [...] samtal om det mesta här i livet med utgångspunkt från en expertgranskad och källkritiskt säker kunskap". Det kan nog bli väldig intressant, NE:s samlade skara redaktörer med flera sitter ju på en gigantisk samling kännedom om det mesta. Bloggen är dessutom snygg och stilrent formgiven; Wordpress med temat Arthemia som är en korsning mellan blogg- och webbtidningslayout*. Bums upp på läslistan.

*Kombon är möjligen något svårnavigerad för mig som är inkörd på traditionell blogglayout; jag saknar ett datum- eller månadsuppdelat arkiv (jag gillar att läsa kronologiskt), och sörjer lite att det färgglada, klickvänliga taggmolnet till höger inte går till blogginläggen utan till NE:s webbuppslagsverk - men det är petitesser.

Ack, Dagens Forskning, vad du har fallit...

2009-06-27T12:36:00.007+02:00

Som ett led i en helt annan bloggpost (om vetenskapsjournalistik) begav jag mig till Dagens Forsknings dåvarande webbplats. Tidskriftens slut var ju inte vidare vackert, men jag tänkte att kanske fanns något innehåll kvar. Tills jag insåg att det faktiskt var ett bra tag sedan tidningen lades ner (2003! Tiden flyger!)... och noterade att dess webbsida ersatts av en klassisk splogg tillhörande ett svenskt SEO-företag. Ingen större nyhet där, jag är inte först med att lägga märke till det. Men ändå sorgligt, av flera skäl:

* De flesta av sidans inlänkar är legitima sådana, bland annat från en handfull svenska universitet (och från ett flertal länksidor som listar svenska tidskrifter). Antagligen står de för en stor del av sidans pagerank, vilket i princip innebär att sploggen hålls uppe av webbsidor drivna med skattemedel.

* Sidan är blockerad (via robots.txt) i Wayback Machine, så man kan inte se vad som fanns där förut heller eller veta om den någonsin varit oblockerad.

Det sista stör jag mig på ju mer jag funderar över det; om det är något jag inte gillar med Internet Archive/Wayback Machine så är det deras policy att retroaktivt ta bort alla kopior av en sida när tillgången till sidan blockerats via robots.txt, utan att ta hänsyn till eventuella ägarbyten eller meddela när blockeringen först ägde rum. Nu går det inte att avgöra om det är vad som hänt här*, men att möjligheten att blockera material existerar är i sig störande. (Frågan är om det blockerade materialet slängs ut av Wayback Machine så att blockeringen inte senare går att häva - jag skulle gissa att så är fallet, de borde ju ha gigantiska problem med lagringsutrymme.)

Jag gissar att det mesta av Dagens Forsknings webbmaterial kom från den tryckta tidningen, och därmed finns arkiverat (om än mer svårtillgängligt). Men vad händer med rena nätmagasin (eller för den delen bloggar) när de dör? Man kan inte vänta sig att en lågbudgetproduktion som inte burit sig har sin webbsida/domänregistrering kvar mer än max några år, och när domänen efteråt byter ägare kan man åtminstone inte lita på Wayback Machine som en källa till fortsatt tillgång.

Gissningsvis är KB:s Kulturarw3e-projekt (som lagrar svenska webbsidor) inte lika restriktivt. Det går inte riktigt att avgöra från webbinformationen; jag hittar gamla dokument från millennieskiftet som indikerar att Kulturarw3e inte lagrar sidor vars robots.txt indikerar att det inte är önskvärt, men Kulturarw3e lär knappast tillämpa Wayback Machines retroaktiva princip.

Hur som helst lär även de bästa lagringsinitiativ lär ha problem att täcka in ens en bråkdel av det som publiceras på nätet; internet växer trots allt närmast exponentiellt i innehåll. Föråldrade utspridda fenomen, som nätdebatter, lär bli svåra att följa när stora delar av inläggen försvinner ut i tomma intet.

Jag har hittills tyckt att bloggar i bokform är ett småfånigt fenomen. Jag borde kanske tänka om.

*dvs, om det är SEO-företaget i fråga som blockerat tillgången till Dagens Forsknings gamla material. Jag vet inte tillräckligt om sploggar för att lätt kunna plocka ut det logiska valet - sploggare borde väl vilja bli indexerade? Eller överväger det faktum att indexering från sådana arkiv gör det lättare att jämföra med gmla sidan och upptäcka sploggens nuvarande tveksamma status?

Hundra tusen gånger pi skäl att gräva i byrålådan

2009-06-23T19:00:00.003+02:00

Alla naturvetare som har vaga planer på att nån gång skriva en populärvetenskaplig bok har nu fått ett utmärkt skäl att få ändan ur. Närmare bestämt pi hundra tusen kronor (314159 kr), i form av pi-priset från Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och bokförlaget Fri Tanke.

Priset riktar sig enbart till debutanter (en eller flera) - de som inte tidigare gett ut en populärvetenskaplig bok inom det naturvetenskapliga området - och Fri Tanke har option på att ge ut både det vinnande manuset och de övriga manus som skickas in till tävlingen. Det måste vara en sammanhängande bok, på svenska, och den ska "hålla hög pedagogisk kvalité samt inspirera till fördjupad fascination för det vetenskapliga förhållningssättet till världen i upplysningstraditionens anda".

Senast den 31 augusti nästa år ska bidragen vara inne. Klara, färdiga, skriv!

Populärvetenskap: att utbilda, informera eller underhålla?

2009-06-18T17:00:00.001+02:00

De senaste veckorna har jag, sporrad av det här blogginlägget av frilansjournalisten Sarah Webb, gått och funderat på hur olika personer förhåller sig till kunskapsförmedling i form av populärvetenskap - och varför (varning - det här blir långt, och det är risk för luddighet här och där).

Jag har också, precis som Webb, vid flera tillfällen stött på den uppfattade klyftan mellan "att utbilda" och "att informera" - med underströmmar som förmedlar att information är ett klart mycket värdigare kneg än utbildning. Därmed inte sagt att jag förstår. Antagligen befinner jag mig i totalt fel sits för att kunna förstå: jag är trots allt snart inne på mitt 22:a (!) år av sammanhängande organiserad utbildning. (För mig betyder utbildning att någon annan har ansträngt sig för att sortera ihop information som jag annars ändå navigera i råformat. Men jag har stött på många som verkar tycka det är liktydligt att bli undervisad och att bli förminskad eller "talad ner till" - om någon tar en undervisande ton är det en förolämpning).

Så om man hårddrar det lite - det som följer är inte tänkt som ett referat av mina specifika åsikter, snarare en sammanfattning av vad den allmänna åsikten ser ut som härifrån där jag står - kan man kanske säga att utbildad, det blir man medan man fortfarande är barn eller ung. Informerad blir man efteråt, på basen av att (antas) vara fullärd. Utbildning drar därför med sig en (intolkad) ojämn status: den som utbildar vet mer, är ofta äldre och/eller i en auktoritetsposition. Dessutom antas den som blir utbildad ha ett självklart intresse av att ta till sig informationen, oavsett om det beror på inre motivation eller på jakt efter betyg, så den som utbildar antas inte behöva arbeta för att locka dit lyssnare eller väcka intresset hos de som lyssnar. Däremot måste det som förmedlas vara korrekt.

Den som informerar måste börja med att motivera varför det är värt att lyssna, och underhålla lyssnaren länge nog att han eller hon vill hänga med ända till slutet. Korrekthet är mindre värt i den ramen; för om lyssnaren inte gitter hänga med från början till slut har informationen inte förmedlats alls (och är värdelös). Det som förmedlas måste vara relevant för lyssnaren.

Många forskare verkar bära med sig den första tankemodellen även utanför universitetet; populärvetenskap är kunskapsförmedling till en publik som redan lyssnar, ett slags obetald undervisning till samhällets nytta. Är informationen som går ut inte korrekt faller syftet med förmedlingen. Men vill man nå den stora massan och dessutom sälja lösnummer, reklamplats eller prenumerationer på vägen, då är oftast informationsmodellen närmare sanningen - och då blir läsar- & lyssnarsiffor (snarare än korrekthet) måttet på framgång*.

Det är inte omöjligt att göra båda sakerna samtidigt, men om en Utbildare och en Informatör** går in ett samarbete utan att vara medvetna om att den andra inte har samma roll och mål finns det risk för att det hela går snett. Informatören saboterar Utbildarens mål att vara korrekt genom att räta ut krokiga resonemang och byta precisa facktermer mot luddigare allmänna ord och liknelser, medan Utbildaren saboterar Informatörens mål att vara tillgänglig och begriplig genom att insistera på att informationen blir rätt och riktig och presenteras i sin logiska ordning. Man kan fylla båda rollerna själv, men det innebär inte att det blir lättare - särskilt inte om man försöker vara både Utbildare och Informatör samtidigt (jag har märkt att jag brukar sätta krokben för mig själv genom att råka ta på mig den mentala Utbildarhatten när jag borde tänka/skriva/tala som en Informatör. Det händer särskilt när jag är trött eller stressad och, antar jag, faller tillbaka i något slags basläge).

Hopplöst? Nja, det finns åtminstone en modell till - dialogen. Ett vanligt samtal är väl arketypen, men bloggen är också ett bra exempel - man postar ett inlägg, man får frågor och svarar (och/eller ställer motfrågor), så småningom hamnar man förhoppningsvis i något slags konsensus, och deltagarna inkluderat man själv blir förhoppningsvis lite klokare på kuppen. Kunskapsförmedlingen är tvåväga, och dialogformatet kan hjälpa till att vattna ur (den eventuella) statuskonflikten mellan den som förmedlar kunskapen och den som lyssnar. Framför allt så är det möjligt att rätta till förmedlingen när något går snett, och om något inte når fram som man trott får man antagligen veta det genom kommentarerna. Nackdelen med det här formatet är att det inte är särskilt skalbart, jämfört med de enkelriktade en-till-många Utbildings- och Informations-scenariona - interaktionen som krävs för en dialog är svår att sköta på massutskicksbasis. Och relevans-kravet försvinner inte, snarare tvärtom - här gäller det att inte bara få mottagaren att lyssna/läsa, utan också att delta.

Fördelen med dialoger är övningen man får i att växla mellan hattarna, och att man inte alltid behöver sitta fast i samma fack (så länge man inte bloggar/twittrar/etc för att få så många läsare som möjligt, förstås - då dyker Informationsmodellen upp igen som en naturlig konsekvens). Provar man på en annan hatt än sin gamla vanliga gör också återkopplingen det lättare att märka när man kliver fel. Dialogen är inte heller statisk, och kan därför ge en bättre bild av hur kunskapen/rapporten/samtalet/nyheten växer fram (se Sven Cahlings blogginlägg om radioprogrammet Klotet)

Tillagt kl 14:09: även Vetenskap & Allmänhet och KVA, IVA med flera är inne på dialogspåret - de ska ha ett seminarium om samverkan och dialog den 25:e augusti.

Mot bakgrunden av massmediedöden kan man också fundera på hur många storskaliga arenor det kommer finnas för enkelriktad populärvetenskap, i framtiden, och vad som eventuellt kommer ersätta dem. Ser man historiskt på det kan man kanske säga att Utbildningsmodellen var version 1.0 för populärvetenskap - folkbildningsideal, plikten att bättra sig, och allt det där. Sedan trädde storskaligheten och behovet att vara vinstdrivande in - vilket ger oss Informationsmodellens bredare anslag och version 2.0. När Informatörerna (eller snarare deras uppdragsgivare) inte längre tycker att populärvetenskap är tillräckligt lönande och relevant, åtminstone inte på en kontinuerlig basis, öppnas utrymme för någon annan variant - antagligen på flera olika fronter och i flera olika stilar, för när det gäller att locka till (återkommande) aktivt deltagande behöver man nischa sig eller gå så långt ner längs vägen av gemensamma nämnare att det bara blir ren underhållning kvar (och kvaliteten på återkopplingen lär bli därefter).

I vilken form - sociala medier? Kanske. Det är möjligt att vi får populärvetenskap som en pro bono-aktivitet och personligt varumärkesbyggande, via nya plattformar likväl som med mer traditionella distributionsmodeller (det är inte internet, digitalisering eller utrymmesbegränsning som gör bloggar, twitter etc nyskapande, det är kommentarerna och interaktionen).

Hur som helst lär det varken vara nödvändigt eller tillräckligt att tänka "jag har något intressant att berätta, jag går till medierna och låter dem göra det åt mig".

Redigerat 23/6 kl 19:20: har ändrat inläggets tidsstämpel till någorlunda korrekt dag och klockslag (från 15/6 kl 10:30 till 18/6 kl 17:00). Bloggers default är att sätta tidsstämpeln när man påbörjar en bloggpost, inte när man avslutar, vilket i det här fallet blev helt missledande.

Länkar
Sarah Webb - Science, Journalism and Inform-vs-Educate (2009-06-02)
Bora Zivkovic - To Educate vs. To Inform (2007-06-20)
Sven Cahling - Ett bloggande radioprogram och en medievärld i förändring (2009-06-11)

*Problemet med Informations-modellen, sett ur Utbildarögon, är att den räknar bort effekten av att ge trovärdighet åt felaktig information - något som kan tänkas hända när Informatörens arbete går åt fel håll. I naturvetenskap, medicin och teknik är falsk kunskap det farligaste av allt: folk dör (felbehandling eller overksam behandling), broar rasar (feldimensionering), ekosystem kollapsar (och för att dra parallellen vidare till ekonomi; otillförlitliga kreditriskvärderingar skjuter världsekonomin i sank). Eller - mer prosaiskt - potentiellt livräddande forskning blir inte gjord för att man följer upp villospår i form av artiklar baserade på snedvriden statistik. Det är inte orimligt att mot en sådan bakgrund vilja följa "försiktighetsprincipen" - att tumma på så lite som möjligt - när det gäller att nå ut med kunskap.

**Där den stora initialbokstaven tänks indikera en arketyp. De flesta ligger nog någonstans på skalan, snarare än ute i ändpunkterna.

Årets sommarpratande forskare

2009-06-04T15:42:00.004+02:00

En av mina återkommande ritualer är att nagelfara listan av Sommarpratare efter folk med något slags forskar- eller vetenskapsanknytning, och sedan prompt pricka in dem i kalendern (visst, man kan podlyssna numer men det är inte samma sak). Resultatet:

*8/7: att Roger Wallis - professor emeritus från KTH, expertvittne i Pirate Bay-rättegången - ska sommarprata gick inte att missa. Både Ny Teknik och avdelningens personaltidning skriver om det. Det lär kanske bli mer fildelningsdebatt än forskningshistorier, men det kommer knappast vara ointressant.

*16/7: Ann Heberlein, etikforskaren som skrivit om manodepressivitet. Lovar att ifrågasätta begreppet "normal" (hoppas på ett forskarperspektiv på detta, det vore ju lysande).

*20/7: Madeleine Westin, tv-meteorolog och äventyrare som enligt presentationen "som forskare deltagit i en nordpolsexpedition". Lite mer äventyrligt än mitt egna sittande bakom skrivbordet...

*29/7: att Mathias Dahlgren numer även är adjungerad professor vid Restauranghögskolan i Umeå, det var mer än jag visste. Men honom måste man ju lyssna på oavsett.

*31/7: och så Peter Englund, ständig sekreterare (sedan i måndags) och professor emeritus.

*3/8: sist på min lista kommer den jag nog allra mest ser fram emot att höra*: Sverre Sjölander, zoolog och etolog.

Verkar lovande, tycker jag.

*(OK då, med undantag för Hasse Alfredsson. Han är ju utom tävlan. Se bara på antalet tidigare gånger han pratat: 1962, 1964, 1971, 1973, 1975, 1976, 1978, 1980, 1989, 1994 och 1999)

Lyssna på Sokal - "What is Science and Why Should We Care?" på TISDAG & onsdag

2009-05-25T16:07:00.004+02:00

Stockholm får i veckan fint besök av Alan Sokal, som ska tala om vetenskap och samhälle och förhållandet däremellan.

Mest känd är Sokal kanske för en kupp han gjorde 1996: han skickade in ett synnerligen snårigt skrivet papper fullt av rena absurditeter - tydliga bara för den som känner till matematisk/fysisk naturvetenskap - till välkända post-modernistiska tidskriften Social Text... och fick det accepterat. Aardvarchaeology-Martin och hans kommentatorer förklarar varför här.

Antingen kan man betala 50 kr och få lyssna på honom på tisdag i ABFs lokaler på Sveavägen 41, eller så kan man registrera sig i förhand (senast idag!) och höra honom på onsdag på Kungliga Vetenskapsakademien. Tiden är i båda fallen 18.00.

(Jag kommer dock inte vara där - jag ska nämligen byta kontorsrum och packa ner/upp alla mina prylar den här veckan. Tur att man har packvanan kvar sedan i höstas...)

UPPDATERAT 13/6: och om man liksom jag missade det hela har Martin refererat och Åsa funderat vidare.

Tillbaka! Nå, nästan.

2009-05-10T10:17:00.002+02:00

Den här gången glömde jag lägga en frånvaronotis på bloggen - men de sista tre veckornas tystnad beror på bröllop och bröllopsresa. Nu har jag ju skjutit alla deadlines till den kommande veckan, vilket inte lär lämna så mycket bloggtid över, men sedan blir det förhoppningsvis tätare bloggande igen.

Kort referat av Hubermans föreläsning om "Social Attention in the Age of the Web"

2009-04-22T16:27:00.002+02:00

Jag kom iväg på Hubermans föreläsning, trots allt. Den filmades och spelades in, så jag nöjer mig med ett kort referat och en hänvisning till videon och podcasten (ej ännu uppe, men kommer finnas här).

Huberman började med att att säga att han (och hans kollegor på Social Computing Lab, får man anta) bara gjort "det här" (exakt vad - social attention?) i två år. Fast med tanke på att han tog upp flera papper från 2007 är det nog i underkant... alla labbets papper finns i alla fall här.

Huberman började med att tala om en invertering av innehållsskapande (content creation): förr skapade få och många tog del (per verk), idag skapar många och få tar del (per verk). Medan informationen växer, menade han, är vår totala uppmärksamhet (attention) konstant - och därmed kommer uppmärkamhet (attention) bli en eftertraktad "råvara". Så finns det en uppmärksamhetsekonomi (attention economy), och vad medför den?

Sedan var det i princip en guidad vandring genom ett antal av gruppens papper; en studie av rekommendationsnätverk - koppling mellan rekommendationer och inköp - på Amazon (Leskovec et al, 2007). Studien visade väldig snygga illsutrativa skillnader (se fig 3) mellan rekommendationsnätverket för en medicinsk lärobok (glest, många icke sammanhängande smånät) och motsvarande nätverk för en japansk mangabok (otroligt tät graf med ett fåtal noder). Fan community-effekt, måhända?

De har också studerat ca 30000 rekommendationer på Digg (Wu et al 2007), och kollat på hur de är fördelade - uppenbarligen följer de vad Huberman kallade en "stretched exponential" dvs populariteten/nyhetsvärdet dör ut med tiden (självklart). En historias "halveringstid" är inte mer än 69 minuter, på Digg - mycket snabbare än t ex YouTube.

Härnäst kom en studie som visade att en länks placering spelar roll för dess popularitet (högre upp är bättre). Två olika mått användes, och det gav upphov till en algoritm som Huberman et al tillämpat för att dynamiskt konfigurera webbsidor för att maximera uppmärksamheten de får. (Missade tyvärr vilken ref det var)

Sista egentliga studien var en undersökning av YouTube-användare och deras videor (Wu et al, 2009). Uppenbarligen bli kvaliteten bättre för varje video någon gör, men sannolikheten att den blir en "smash hit" sjunker drastiskt. Detta har kallats "the persistence paradox"; varför hänger folk kvar och fortsätter göra videor när de skulle ha större chans att lyckas med att t ex vinna lotteriet? (För att det är kul, skulle jag gissa, och för att många faktiskt inte bryr sig om vad (jättemånga) främmande människor tycker lika mycket som de bryr sig om vad (de förhållandevis få) vännerna tycker). Hubermans förklaring var dock att folk helt enkelt överskattar sina chanser; de tror att de har större möjlighet att lyckas än vad de faktiskt har.

Han slutade med att dra vad som antagligen är en av hans huvudteser: att ju fler som producerar innehåll, desto viktigare kommer formen det presenteras i att vara - tonvikten kommer skifta (och har redan skiftat) från innehåll till stil.

ACCESS Distinguished Lecture Series: Social Attention in the Age of the Web, Prof. Bernardo Huberman, HP Labs

2009-04-21T09:19:00.002+02:00

Imorgon onsdag den 22/4 kommer Bernardo Huberman från amerikanska HP Labs hålla en föreläsning som ser ut att bli mycket intressant - i alla fall för den som är intresserad av medskapandekultur och internet:

Social Attention in the Age of the Web

The past decade has witnessed a momentous transformation in the way people interact, create and exchange information. Content is now coactively produced, shared, classified, and rated on the Web by millions of people, while attention has become an ephemeral and valuable resource that everyone seeks to acquire. This talk will describe our research on the dynamics of attention, how it plays a crucial rule in the generation of content, and the roles that popularity and novelty play in eliciting attention in the Web.

Date & Location: 22/4, 13.15. Lecture hall E1, Lindstedtsvägen 3, KTH.

Biography: Bernardo A. Huberman is a Senior HP Fellow and director of the Social Computing Lab at HP Labs, which focuses on the interaction of social behavior and Information Technology. He is also a Consulting Professor of Physics at Stanford University.

Huberman's main research focus is on the relationship between local actions and the global behavior of large, distributed systems. Areas of exploration include distributed knowledge, social organizations and the economics of attention. Earlier he worked on economic mechanisms for resource allocation and the truthful revelation of personal preferences.

Having started as a condensed matter physics, he spent several years working on the statistical mechanics of low dimensional systems and non-linear dynamics. He also worked on chaos in condensed matter physics and the scaling properties of chaotic systems in the presence of noise. His transition to the world of information science and computers was started by his simulations of large societal dynamics inside organizations.

Huberman is a Fellow of the American Physical Society, a Fellow of the American Association for the Advancement of Science (AAAS), a former trustee of the Aspen Center for Physics and Fellow of the Japan Society for the Promotion of Science. He has been a visiting Professor at the Niels Bohr Institute in Denmark, the University of Paris, and Insead, the European School of Business in Fontainebleau, France. He has also received the CECOIA prize in Economics and Artificial Intelligence and IBM Prize of the Society for Computational Economics.

Intressanta artiklar av Huberman:
Social networks that matter: Twitter under the microscope (Huberman et al, First Monday 14(1), 2009)
Crowdsourcing and attention (Huberman, IEEE Computer 41, 2008)
Popularity, novelty and attention (Huberman, Proceedings of the 2008 ACM
Conference on Electronic Commerce, 2008)

Öppen föreläsning: Lämna din kropp!

2009-04-08T16:16:00.002+02:00

Nästa vecka ordnar Stockholm Brain Institute, som jag tillhör, en öppen föreläsning om kroppsidentitet - hur vet hjärnan vad som är den egna kroppen och var sitter "jaget"? Och hur undersöker man det?

Forskningen bakom har orsakat stora rubriker, senast i början av december med en artikel i PLoS ONE, där Henrik Ehrsson och Valeria Petkova beskrev hur de lyckades få försökspersonerna att uppleva att de i själva verket befann sig i en annan kropp - en skyltdockas - med hjälp av synkronsiserade syn- och känselstimuli. Ehrsson har också publicerat liknande resultat, något tidigare (2007), i Science, och jag var på en föreläsning han höll strax därefter. Mycket intressant, jag rekommenderar det verkligen!

Dag & tid: Torsdagen den 16 april, kl. 18.00-19.00
Plats: Nanna Svartz Auditorium, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna

Länkar:
NyTeknik testar hur kroppsbytes-försöket känns.
AP-artikel om detsamma (i USAToday).
KI:s nyhetsrelease för PLoS-pappret.
DN Vetenskap

Klonmjölk: astroturfing på den matpolitiska arenan

2009-03-30T15:40:00.008+02:00

De senaste veckorna har ett antal amerikanska tv-kanaler, sajter och forum kört annonser för ett företag som kallar sig "cyCLONE Dairy" och uppger sig sälja mjölk enbart från klonade kor. I veckan har vitklädda representanter dessutom delat ut "smakprov" på "klonmjölk" på Union Square i New York.

Besöker man deras webbsida ser det ut som om företaget är en bluff; total avsaknad av kontaktinfo och anonym sajtregistrering är uppenbara varningsflaggor, det photoshoppade utseendet och den nästintill parodiska avsaknaden av fakta och diskussion likaså ("Q:Are there any ethical issues about cloning? A:No."). Men sajten är registrerad i januari, CSS-mallarna är daterade slutet av februari, och sidan har bevisligen legat uppe sedan strax efter mitten av mars, vilket är lite väl långsiktigt planerat för en enstaka skämtare.

Den något märkliga utstrålningen verkar inte heller särskilt småmejeri-lik. Skulle ett legitimt mjölkföretag med den affärsidén bete sig på ett sätt som verkar designat för att reta upp presumtiva kunder? Och givet den i mitt tycke rätt starka kopplingen mellan veganrörelsen och anti-gen-oavsett-vad-det-är-rörelsen, för att inte tala om det faktum att veganer inte dricker mjölk, skulle ett mjölkföretag som håller på att lansera sig betala för att annonsera på en webbsida/forum för veganer*?

(Forumets ansvariga: "That ad showed up today; we're trying to figure it out and decide whether or not to remove it. It's possibly a satire intended to draw attention to the fact that labeling isn't required for dairy products that come from cloned animals." (Laura Leslie, 25/3) "It's a weird joke. The CyClone Dairy doesn't exist and the ads are intended as criticism of the idea of dairy from cloned cows, etc. The trouble is we're not sure exactly what is being advertised." (Jason Das, 26/3))

Kostnaden för annonskampajnen (och den antagliga kostnaden för design av kampanj och webbsida) pekar på någon med rätt god ekonomi. Antagligen är syftet att protestera mot att FDA (amerikanska livsmedelsverket) godkände mat från klonade djur, utan krav på speciell märkning, i början av förra året. Så, vem är avsändaren med de djupa fickorna**?

Den mest välunderbyggda gissningen hittills är att intresseorganisationen "Food & Water Watch" ligger bakom kampanjen; en av personerna på CyCLONEs foton på "nöjda kunder" ser ut att vara samma person som en av nyckelpersonerna på FaWW (se länken), FaWW är starkt anti-kloning och driver just nu en kampanj om mjölk, och det första omnämnandet någonsin av cyCLONE Dairy är på FaWW:s egen blogg, 19:e mars, av en av deras egna skribenter. (Reklamen lär ha börjat strax efter omnämnandet - inte före - men jag har inget sätt att verifiera det). Youtube-videorna lades upp först den 23:e, via en profil som verkar skapad just för syftet. Med andra ord - ett sannolikt fall av astroturfing för att bygga upp ett motstånd mot produkter från klonade djur (en fråga som trots FDA:s beslut och det långa velandet dessförinnan har legat tämligen död, kanske delvis för att mjölkbranschen hellre vill förknippas med "naturlighet").

Gissningar har framförts, på flera håll, att nästa steg i kampanjen skulle vara ett "avslöjande" på April Fool's day (vilket för övrigt matchar rätt väl med den planerade höjdpunkten, 6-17 april, på FaWW:s mjölkkampanj). Vi får väl se på onsdag; FaWW uppges ha förnekat att det är de som ligger bakom, men det vore inte så konstigt att neka om de plöjt ner massvis med pengar i en kampanj som riskerar få ett kort och snöpligt slut vid ett avslöjande i förtid...

Än så länge ser det mest ut som ett misslyckat försök till viral kampanj (bloggaren El Dragon: "The reason this particular bit of astroturfing isn't working is that the true villain (cloning) is obscured by the fake villain (Cyclone Dairy). "Marks" in this con job are more outraged by the company, and bloggers are more interested in unmasking the fake villain than engaging in the discussion that will lead to the Great Big Realization: CLONED MILK IS ALREADY IN THE FOOD SUPPLY. ").

Ska bli intressant att se vart det leder.

ETA 1/4 kl 15:49: Nära skjuter ingen hare - det var inte FaWW. Det var Ben & Jerrys, och de blev mer eller mindre outade en dag i förväg.

*jag har inte superkoll på hur noga man kan allokera ut sina annonser om man köper plats via blogads, men jag utgår från att man åtminstone på nåt sätt kan protestera om man hamnar utanför målgruppen.

**En veckas annonsering av det här slaget på Daily Kos kostar $7500, en vecka på Wonkette kostar $1250. Tv-reklamen har jag ingen aning om, men antagligen minst på samma skala.

NY Times vetenskap/hälsa-redaktör svarar på läsarfrågor

2009-03-26T17:20:00.004+01:00

Barbara Strauch, biträdande vetenskapsredaktör med ansvar för hälsorapportering på New York Times, svarar på läsarfrågor till och med imorgon (länk).

Vissa frågor besvarar Strauch själv, andra bollar hon vidare till lämpliga vetenskapsreportrar med expertis i ämnet. New York Times är välkänt för sin vetenskapsrapportering, så det är intressant läsning. Svaren är ganska långa, men jag har klippt ut några bra bitar:

Om värdet av erfarna reportrar:
"Our first and best resources are the reporters here at The Times, most of whom have science and medical academic backgrounds (we even have two doctors on staff), as well as years of experience covering medicine. As with all good reporters, they follow their noses and their natural curiosity and, frankly, that's where we get most of our news, health or otherwise. What's more, through the years, those reporters have built up and are in regular contact with trusted sources in the medical and scientific community, who alert them to upcoming news as well as help us put breaking news in context."

Om nyhetsvärdering:
"I must say that, personally, in all my jobs in journalism, sorting out health news is one of the hardest I have run across, in part because of the hype and — more alarming — the financial ties and conflicts of interest of many researchers."

Om forskningsfinansiering:
"Too often, research grants are awarded for safer ideas that everyone knows will produce real — but often tiny — results. [...] over all, as research has become so expensive, there does seem to be a reluctance to finance ideas that are completely outside the box."

Om den vetenskapliga publiceringsprocesen:
"There's an entire system in place that regulates how science and medical news is officially presented. Most of that is controlled by privately owned journals that send major research papers out for peer review then publish what they decide is noteworthy. But that means that the private journals, and the people they select to review the science, are deciding what is science news. [...] This system — having most research first reviewed and published by journals — is set up, in part, to make sure there's serious review of scientific discoveries. But it can be frustrating. And it can mean that some science that should be reported is not. There are many, including myself, who wish that all science was published with free and open access for everyone."

Mer frågor och svar finns via länken ovan, men det här tyckte jag var de intressantaste bitarna. Vill du ställa en egen fråga, maila askthetimes@nytimes.com.

Självmedicinerande insekter

2009-03-26T09:20:00.002+01:00

Att känna sig sjuk och ta medicin har hittills ansetts vara ett beteende som kräver en viss intelligens och planering - förmågan att offra stundens obehag för bättre hälsa i framtiden. Självmedicinering hos chimpanser, med bittra löv eller till och med en lera-och-löv-kombination, har hållits fram som ännu ett bevis på hur nära oss våra smarta apkusiner ligger.

Och så kommer ett gäng fjärilslarver och punkterar hela upplägget.

Forskare har upptäckt att björnspinnarlarver äter mer av särskilda sorters växtmaterial om de är infekterade av parasiter. Växter som innehåller en viss grupp av alkaloider ("pyrrolizidine alkaloids"; PA - jag kan inte hitta en precis översättning på svenska) gör larverna mer motståndskraftiga mot parasiter - men de är samtidigt lite smågiftiga och får larverna att växa långsammare, så larverna tjänar mer på att äta sin "medicin" om de är infekterade.

Forskarna kom fram till att infekterade larver åt 111% mer av medicinskt effektivt (PA-innehållande) växtmaterial och hade 17% bättre överlevnad, jämfört med infekterade larver som inte fick tillgång till "medicin". Alla larver reagerade dock inte på samma sätt - vissa självmedicinerade betydligt mindre än andra - och även oinfekterade larver äter av de "medicinska" bladen, så sambandet är inte helt enkelt och entydigt.

Resultatet är publicerat i PLoS ONE.

Länkar
Nature Research Highlights (prenumeration krävs, tror jag)
artikeln i PLoS ONE (open access, dvs fritt tillgänglig)

Andra bloggar om vetenskap, forskning, biologi, insekter, larver, medicin

MITs forskning blir tillgängligare

2009-03-24T13:42:00.004+01:00

MIT har beslutat att alla artiklar som produceras av universitetets fakultetspersonal ska bli fritt tillgängliga på nätet. Beslutet gäller alla artiklar som publiceras efter att beslutet togs i onsdags.

Artiklarna ska läggas i ett repository (en sökbar databas) av samma typ som det MIT redan använder för t ex avhandlingar. Många vetenskapliga tidskrifter, men långt ifrån alla, tillåter "självpublicering" av en färdig version av artikeln. Tills vidare gäller därför en opt-out policy; forskare som vill/behöver publicera i en mindre tillåtande tidskrift kan skicka ett brev till provosten och be om undantag.

Enstaka avdelningar på Stanford och Harvard har tidigare tagit liknande beslut, men detta lär vara det första universitetsvida beslutet.

Bakgrunden är ett växande missnöje med den vetenskapliga publiceringsindustrin - som alltmer verkar röra sig från små forskarnära sällskap till stora vinstutdelande publiceringskolosser - och en förhoppning om att kunna använda MITs goda namn som murbräcka och motvikt.

Ska bli intressant att se effekten. Jag tror inte - som Wired Science - att vi är vid en tipping point än, men det är klart ett stort steg närmare.

Tack till Martin Camitz för tipset.

Länkar
Wired Science Blog
MIT:s tidning The Tech
Lite bakgrund om läget för open access kontra publikationsjättarna, från en bloggpost jag skrev i somras
DSpace - repositorysystemet som ska användas
Bloggkommentar från Peter Suber, som bland annat är Open Access Director för intressegruppen Public Knowledge

Mediatips för nybörjare, från Science Media Centre

2009-03-20T12:50:00.002+01:00

Via gårdagens Natureartikel om vetenskapsjournalistik hittade jag brittiska Science Media Centre, en oberoende kontaktförmedling mellan (brittiska) forskare och journalister, och via deras webbsida en liten vänlig folder med tips för forskare som för första gången ska bli intervjuade för olika sorters medier; tryck, radio och TV.

Inget egentligen revolutionerande, det flesta råden har jag både fått och delat ut själv, men praktisk att ha liggande vid telefonen om man känner sig hjälpt av sådant.

Nature om vetenskapsjournalistikens tillbakagång (och om bloggar)

2009-03-19T21:30:00.003+01:00

Nature har en lång och välskriven artikel om vetenskapsjournalistikens tillbakagång, och om vad som (eventuellt) kan fylla gapet. Grunden är en enkätundersökning bland vetenskapsjournalister världen runt, om hur det ser ut idag jämfört med för fem år sedan. Frågor och data finns att plocka ner i Excel-format, för den som är intresserad.

Budskapet är dystert: vetenskapsjournalisterna blir färre och mer överhopade med jobb, både i faktiskt antal och ökade krav på ytterligare format som poddsändningar och bloggar. Det tvivlar jag inte på, men det syns inte så väl i siffrorna. Varför? Av två enkla skäl: frågan om avsked respektive nyanställningar mäter inga antal, bara upp eller ner. När en vetenskapsredaktion skärs ner eller läggs ner helt - vilket har hänt ett alarmerande antal gånger på kort tid - försvinner ofta många tjänster samtidigt. Jag tror däremot knappast att särskilt många medier anställer vetenskapsjournalister i antal om fler än en eller två åt gången. Att ungefär lika många tillfrågade säger att deras arbetsplats nyanställt (26.9%) respektive avskedat (29.2%) vetenskapsjournalister är alltså inte nödvändigtvis betryggande. Dessutom verkar de allra flesta svarande vara hel- eller deltidsarbetande vetenskapsjournalister; de som förlorat sina jobb och/eller bytt bransch under perioden lär vara ordentligt underrepresenterade. (Och nej, de här felkällorna diskuteras inte, trots att det är Nature som kör historien. Jag är besviken. )

Allt är inte svart, åtminstone: man kan se en mångdubbling av antalet journalister som använt sig av bloggar och/eller sociala medier - twitter & facebook är de två namngivna exemplen - för att hitta ämnen. Intressant nog verkar det inte göra någon skillnad om det är en forskare som bloggar eller någon annan - sifforna är mycket lika. Journalister börjar blogga, och bloggare rör sig in mot journalistiken (fast här nämns inga siffror, så det är svårt att veta om det gäller generellt).

Flera bloggare, såväl som Ars Technicas vetenskapsredaktör (fd forskare) säger en och annan intressant sak. Det hade varit kul att läsa den andra sidans funderingar om nya medier, men det perspektivet saknas nästan helt. Så intressantast är egentligen att läsa de öppna svaren på frågan "Do you have any other comments or thoughts that you would like to share regarding science journalism?", som finns listade i datafilen (fliken 'Open ends'):

"Timeliness has become more important. What used to be acceptable for a weekly magazine is now considered too old if it is more than a few days old."

"I think regarding "science journalism" as a unified field is erroneous. It is a gigantic enterprise with various nodes and dramatically varying reporting and quality standards. It overlaps with medicine. There are healthcare providers and researchers who engage in journalism and journalists who have important roles in the interpretation and dissemination of medical research and findings. And there are areas of both fields that shade the truth in the service of marketing and PR... [...]"

"My main problem is the lack of a permanent position as a science journalist. This results in 1)necessity to find a part-time job as a press-office (not for needing money but for feeling it is a more stable and secure position) 2)over-working 3)lower quality and depth of the articles, because in my situation having more collaborations is better than entering in depth in one subject 4)lower power of influencing the line of publications of the media I collaborate with: not being thir worker, I cannot defend or make preassure to promote themes that are not the "standard subjects" that each media desires. In conclusion, I think that the fact that media are strongly based on a set of non-stable workers reduces not only their quality of life but as well the quality and diversity of information."

"There are too few people reporting on the process of science as opposed to the results of scientific research."

"Commercial pressures are polluting science journalism in ways that most science journalists are not equipped to fend off. Mainstream media still has pitifully low standards of science journalism where the herd mentality prevails. There is a prevailing view amongst newspaper editors that science does not deserve as much solid coverage as other fields, founded probably on nothing other than these editors personal chip on their shoulder regarding their own scientific education."

"Science journalism is dying in the mass media. It has always been a niche subject, but only those really interested in it will continue to purchase specialist science media. Print publications will become more niche but will survive. TV news and documentaries will become dumbed down in order to compete with the idiocy on the internet. Even New Scientist is dumbing down - note the last few issues with their "Seven things you didn't know about ..." rubbish. Publicly funded radio science programs will remain the last hope for mass media science. There's lots of job opportunities for public relations consultants, however. Press releases on my website get as many hits as independently written stories, so if that's what people want, that's what they'll get. Crap."

"scientists, government officials, enviro policy folks should subscribe to the LA Times science and environment files newsletter, go to our latimes.com/environment page, and read our blog, www.latimes/greenspace regularly because our jobs depend on the number of people clicking on our stories and if more people don't soon, we will lose more of our regional enviro coverage. already lost half our enviro reporters in the last two years."

Med mera, ofta tänkvärt men sällan positivt - mer än att det är uppebart att många svarande verkligen gillar sina jobb.

Länkar
Artikeln i Nature - open access, dvs fritt tillgänglig
Data från frågorna - fritt tillgänglig
Editorial i Nature - fritt tillgänglig; hävdar att forskare bör börja blogga, men samtidigt att det är farligt för dem

Andra bloggare om vetenskap, vetenskapsjournalistik, forskare, nya medier, gammelmedia, bloggar, Nature

Spindelvävens evolution - ett tekniskt genombrott

2009-03-18T16:01:00.005+01:00

I en artikel i PNAS, publicerad på webben i förrgår, beskriver en forskargrupp ett slags "evolutionsträd" för spindelväv. De har gensekvenserat ett fyrtiotal spindlar av olika arter och konstruerat ett släkttträd. Från det släktträdet, jämfört med vilkens orts nät de olika spindlarna spinner, drar de slutsatsen att "klassiska" runda hjulformade spindelnät har uppstått en enda gång i spindlarnas utveckling; däremot har flera arter senare tappat förmågan, eller vidareutvecklat formen till andra varianter. Med hjulformen - istället för en oregelbunden väv anpassad till sitt underlag - blev det också möjligt att ha en hängande istället för liggande väv. Och hängande vävar fångar mer byten.

Forskarna har också en hel del intressant att säga om spindeltråd. Närmare bestämt att det finns två sorters spindeltråd: torr eller blötklibbig. Den torra spindeltråden får sin fästförmåga från tusentals mycket tunna trådar som fastnar med hjälp av elektrostatiska krafter (ungefär som när en ballong som gnuggats mot hår och kläder fäster mot en vägg). Först spinner spindeln en mitt-tråd, och sedan kammar den på tunna fibrer tills resultatet liknar en fluffig ulltråd. Den blöta spindeltråden blir klibbig av små droppar vattenlösligt "lim" som spindeln producerar, och den är snabbgjord, återanvändbar och stryktålig jämfört med den torra tråden. Blöt spindeltråd är dessutom mycket bättre anpassad till fuktiga klimat, och suger upp fukt från luften för att förbli klibbig (torr spindeltråd förlorar istället sin fästförmåga när den blir fuktig, eftersom de små tunna fibrerna klibbar ihop med sig själva).

Båda sorternas tråd går att spinna "klassiska" runda hjulformade spindelnät med; men det går betydligt snabbare för en spindel som kan producera blöt tråd (skillnaden är cirka 6ggr; 30 minuter jämfört med 3 timmar), och "blöta" nät fångar mer byte per yta. Utvecklingen av blöt tråd verkar ha gått i två steg; först en vidareutveckling av mitt-tråden (som används i såväl torr som blöt tråd), och sedan en övergång från tunna torra täcktrådar till blöta limdroppar.

Två tekniska genombrott, alltså: vattenlösligt lim istället för ett tidsödande kammande av små silketrådar, och hängande hjulform istället för marktäcke. Forskarna spekulerar att den mer effektiva blötklibbiga tråden kan ha underlättat övergången från marktäckande nät till hängande nät.

En intressant poäng döljer sig också i den finstilta metod-delen: hjulformade nät är så regelbundna att det är lätt att klassificera dem i olika sorterna. De oregelbundna näten, däremot, är svårare att klassificera - är de olika för att underlagen är olika, eller för att spindlarna som gör dem använder olika metoder?

Nästa gång jag ser en marktäckande spindelväv vet jag att det är en evolutionär bakåtsträvare till spindel som varit framme. Det är lite coolt.

Länkar
artikeln i PNAS - open access, dvs fritt tillgänglig.
Mer om spindelvävar och om spindeltråd (på engelska).

Andra bloggar om vetenskap, forskning, spindlar, spindelväv

Sveriges ingenjörer har en blogg

2009-03-14T11:18:00.004+01:00

Jag upptäckte nyss av en händelse att förbundet Sveriges Ingenjörer har en blogg - ingenjörsbloggen. Den verkar till och med vara inne på sin andra inkarnation; det fanns tidigare en Blogspot-blogg med samma namn och avsändare, som verkar ha levt ett kort men intensivt liv under juli månad. För att sedan återuppstå i januari i år (bloggposter och allt - den gamla bloggens poster verkar ha återuppstått som bloggposter från den 22/1 på den nya bloggen).

Hela 13 olika bloggare är knutna till bloggen, enligt programbeskrivningen är de "ombudsmän, utredare, förhandlingschefer osv. som bevakar, har åsikter och insyn inom frågor som exempelvis arbetsmiljö, samhälls-politik, arbetsmarknad, industri, jämställdhet, och energi/miljö. Ingenjörsbloggen vill skapa dialog och delaktighet på ett mer interaktivt och personligt sätt."

Trevligt. Fast... det märkliga är att de knappast alls verkar utnyttja den här stora bloggarskaran till att gå in och kommentera och diskutera varandras inlägg - fastän "gratis" kommentatörer är gruppbloggens andra stora fördel, särskilt när det gäller att bootstrappa igång bloggen i början (den första fördelen är spridningen av arbetsbördan). Särskilt många medlemmar verkar ännu inte heller ha hittat dit (det finns en liten knuff på förbundets webbsida, men den är diskret vit mot en vit bakgrund).

Och utan kommentatorer blir det knappast vare sig dialog, delaktighet eller interaktivitet. Lite mer personligt kanske, men inte jättemycket (gruppbloggens första nackdel - splittring i upplevd avsändare). Det räcker inte med att starta en blogg och ragga skribenter, inte ens bra skribenter - som de här verkar vara. Man måste ha en strategi också.

Det är kul att mitt fackförbund bloggar. Det är synd att de gör det så valhänt.

Så var det pi-dagen igen

2009-03-14T10:42:00.003+01:00

14/3 eller 3.14 med amerikansk datumnorm - dags för pi-dagen!

Jag har skrivit om det förut, och många av tipsen för lämpligt firande håller än. Äta pi-zza, till exempel. Eftersom jag förra året efterlyste lite annan lämplig, rund mat på Taffels redaktionsblogg Kort om gott kan den som vill fylla ut matlistan med några andra exempel gå dit och inspireras.

Exempel: Pi-tepalt. En pi-nt öl (eller pi-lsner). Pi-thaya.

Eller så kan man vara traditionalist (som kommentator "val" i Kortomgott-posten): "Pizza tycker jag passar bäst. Den har även den roliga egenskapen att om man tänker sig en pizza med radie z och höjd a så ger Pi*z*z*a volymen för pizzan."

Man kan såklart vara purist och vänta i drygt fyra månader till Pi-uppskattningsdagen, den 22/7 (22 genom sju blir 3.142857142857... vilket faktiskt är närmare pi än vad 3.14 är). Fast de gymnasieelelver som deltar i tävlingen Matematik-pi-len just nu är antagligen rätt glada att den infaller idag och inte mitt i juli.

Dyrare kurslitteratur?

2009-03-12T21:09:00.003+01:00

Min favvobokhandel lär snart höja priserna på amerikanska böcker - rejält, med upp till en tredjedel - eftersom dollarn blivit så dyr.

Jag köpte böcker för nånstans 5000-10000 kr där förra året. Det lär inte bli lika många i år av diverse skäl, men stiger dessutom priset så abrupt - då blir det än färre. Synd, men överkomligt. Jag bor nära bibblan, och jag kan läsa om en del av det jag redan har.

Däremot köpte jag tidigare (nästan uteslutande amerikanska) kursböcker för liknande summor när jag pluggade till civilingenjör, och jag skulle gissa att nuvarande studentern av diverse slag också köper en hel del böcker som köps in i dollar eller euro. En höjning av kurslitteraturskostanden med en tredjedel borde svida rejält i en redan pressad students ekonomi. Och studenter har inte särskilt stora möjligheter att välja bort studielitteraturen, oftast inte heller möjlighet att låna den.

Ändå har jag inte hört ett knyst om att studenterna knäar under höga litteraturpriser. Har jag missat nåt?

100 gånger snabbare laddbara batterimaterial

2009-03-12T10:29:00.003+01:00

Få saker är så retliga som att glömma att ladda mobilen/laptopen/mp3-spelaren/den bärbara spelkonsolen, kvällen innan man behöver den. Den moderna prylmänniskan är ständigt i väntan på ett eller annat batteri. Men väntan på batteriladdning kan så småningom bli historia; ett par forskare vid MIT har lyckats få ner laddningstiden för litiumjärnfosfat - ett vanligt material i laddbara batterier - till en handfull sekunder. Det beskrivs i en artikel i Nature idag.

Laddningshastigheten för ett litiumjonbatteri bestäms av hur snabbt det går att skapa och lagra litiumjoner och elektroner. Den begränsande faktorn är att litiumjonerna rör sig mycket långsamt ut i elektrolyten efter att de skapats vid katoden under laddningen.

Forskarnas modellering av hur litiumjoner rör sig i materialet visade att jonerna egentligen skulle kunna flytta sig mycket snabbare - "löjligt snabbt" - eftersom litiumjärnfosfat har en kristallstruktur som litiumjonerna lätt borde kunna röra sig igenom. Så varför gör de inte redan det, då - kanske går de vilse redan i början?

Baserat på den idén gjorde forskarna en ny och bättre katod, täckt med litiumfosfatglas som är känt för att leda litiumjoner väl. Och med den nya katoden kunde de ladda och ladda ur sitt gamla vanliga batterimaterial på så lite som 9 sekunder - motsvarande en faktor hundra i uppsnabbning*.

Ja tack. (Och förutom för att förenkla livet för oss laddningsglömska, kan snabbare batterimaterial användas för att ta tillvara energin vid snabba förlopp som inbromsningar i hybridbilar)

Länkar
Nature News
Artikel i Nature (pren. krävs)

*Total uppsnabbning beror naturligtvis på hur mycket kräm man har i uttaget - ett stort batteri som det i hybridbilar (typ 15 kWh) kräver 180 kW effekt i uttaget för att kunna laddas på 5 minuter. Små apparater kan laddas snabbt i ett vanligt vägguttag (den siffra jag har hittat är max 2.3 kW ur ett vanligt vägguttag**, som jämförelse).

**Se Christians kommentar nedan; beroende på huvudsäkringar etc är det möjligt att få ut 11-17 kW.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, batterier, litium

Champagneteori

2009-03-10T14:59:00.003+01:00

Jag submittade ett papper igår; för andra gången, och båda modellerings- och skrivvändorna har varit långa och frustrerande historier. Traditionellt sett firar man väl möjligen när ens papper blivit accepterat, och är man riktigt blasé firar man bara när ens papper kommer in i tidskrifter av kalibern Nature eller Science. Men det struntar jag i - jag firar med en skvätt champagne redan nu. Ja, teoretisk sådan i alla fall.

I varje trekvartslitersbutelj champagne finns drygt 5 liter instängd koldioxid, en restprodukt av jäsning, till största delen upplöst i vätskan. Det motsvarar ungefär nio gram, eller 100 miljoner normalstora bubblor.

Mellan koldioxiden i vätskan och den gasformiga koldioxiden i den lilla luftpelaren i flaskhalsen råder tryckjämvikt, tills korken försvinner (trycket i flaskan är runt 5 bar vid normal avsmakningstemperatur 8-10 °C, vilket är nog för att sprätta iväg en kork i den rätt rejäla hastigheten 50-60 km/h). I omgivningen är trycket mycket lägre, ungefär 1 bar.

När korken poppar ut försvinner övertrycket och därmed tryckjämvikten. Den upplösta koldioxdien som tidigare var i jämvikt befinner sig nu i ett metastabilt tillstånd och behöver ta sig ur vätskan. Därav bubblorna. Förutom att kvillra lite roligt på tungan bidrar kolsyran med att röra om ordentligt i glaset, och slita med sig pyttedroppar av vätska upp i luften ovanför glaset - ett glas bubbligt vin kan därför förväntas ha en starkare arom än vad motsvarande obubbliga vin skulle ha.

Även om det kan se så ut uppstår inte champagnebubblor ur tomma intet - så koldioxidmättad är inte champagnen. Bubbelbildningen kräver preexisterande små luftfickor, och sådana bildas till exempel vid repor, fibrer och småpartiklar på glasväggen (när man ser en fritt svävande liten bubbelkolumn som börjar mitt ute i glaset betyder det att en partikel eller fiber har frigjort sig från glasväggen och gett sig ut i vätskan). "Små" betyder i det här fallet större än en kvarts mikrometer i diameter - och de flesta luftfickor som fyller det kravet finns i något så oglamoröst som damm och handduksludd (det vill säga, ihåliga cellulosafibrer) som sitter på glasets väggar.

Ju varmare champagnen är, desto snabbare bubblar den.

När bubblorna bildas är de väldigt små. Men medan de stiger genom vätskan drar de med sig fler koldioxidmolekyler, och växer - och accelererar. Den slutliga storleken beror alltså delvis på glasets höjd. Andra viktiga faktorer är gravitationen och trycket i omgivningen och mängden koldixoid i champagnen.

Har man kinkiga gäster som tror mer på tumregeln "små bubblor betyder finare champagne"* än sitt eget smaksinne kan det således vara läge att byta från ett högt, smalt glas till ett lågt, brett coupeglas - det påverkar bubbelstorleken vid ytan ungefär lika mycket (med 50%) som att byta serveringsplats från vardagsrummet till Månen eller toppen av Mount Everest. Fast i motsatt riktning. Eller så kan man helt enkelt låta en del av koldioxiden bubbla bort innan man serverar...

Länkar
Kinetics of CO2 Fluxes Outgassing from Champagne Glasses in Tasting Conditions: The Role of Temperature (Liger-Belair et al, 2009, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Recent advances in the science of champagne bubbles (Liger-Belair et al, 2008, Chem. Soc. Rev. - pren. krävs)
The Physics and Chemistry behind the Bubbling Properties of Champagne and Sparkling Wines: A State-of-the-Art Review (Liger-Belair, 2005, J. Agric. Food Chem. - pren. krävs)
Uncorked: The Science of Champagne Liger-Belair (bok, 2004 - ur tryck)

*Äldre, mer vällagrad champagne förlorar en del av sin koldioxid med tiden, och har alltså mindre bubblor när den öppnas jämfört med en yngre men annars identisk champagne. Sannolikt kommer tumregeln från någon som märkt att den godare (finare, mer vällagrade, äldre) champagnen hade mindre bubblor...

Korspostat i lätt modifierad form till Lisas och min projektblogg Matmolekyler.

4 år och 697 poster

2009-03-06T18:42:00.008+01:00

Den här dagen för fyra år sedan började jag blogga. Och jag hade helt klart ingen aning om vad det skulle leda till: andra jobb, medieuppmärksamhet, nya vänner och kontakter. En hel del personlig utveckling av det svårmätta slaget - bättre skrivförmåga, intervjuvana, träning i att argumentera, breddning av erfarenheter...

För eget nöje, och för att ha nåt konkret att visa upp för den som undrar om bloggande lönar sig, har jag petat ihop en liten tidslinje som syns till vänster här. I fullstorlek motsvarar varje år 6 centimeter, och tidsräkningen börjar med "dag 0" den 6/3 2005. Liknande händelser/företeelser har samma färg; uppdrag i skärt, enstaka artiklar i orange, artiklar om bloggen i ljusgrönt, debatter och seminarier i blått, radiointervjuer i mörkgrönt och - kronan på verket - anslag i lila.

År 1:
Hände inte så värst mycket. Jag slet med kodning och felsökning för min första modell av luktbulben och höll modet uppe med att skriva blogginlägg (som till skillnad från forskandet blir färdiga någon gång). Och jag blev uppmärksammad i Forskning & Framsteg av dåvarande teknikredaktören Patrik Hadenius (som numer är redaktör för Språktidningen).

År 2:
Offrade jag med glatt hjärta min semester för att istället vikariera sju veckor på DN Vetenskap (ett uppdrag som jag garanterat inte fått utan bloggen). Förutom att jag lärde mig väldigt mycket blev vikariatet också förutsättningen för att gå KI:s doktorandkurs i populärvetenskaplig kommunikation och genom den åka iväg på två veckors praktik på Science:s europeiska nyhetskontor i Cambridge. Samtidigt med min vistelse i Cambridge skrev jag en artikel om supersmakare till DN Vetenskap, och under julhelgen/januari ytterligare en artikel om norrsken. Efter två år hade jag åstadkommit 440 poster. Under hösten blev bloggen omskriven i en vetenskapsblogg-artikel i Allt om Vetenskap.

År 3:
Någonstans i början av bloggår nummer tre debatterade jag lite kort med Språkförsvaret om forskning på engelska, vilket ledde till att jag blev erbjuden att vara med i panelen på ett vetenskapscafé om engelskans dominans i högskolevärlden (enligt konceptet Science Café). Hela den tidiga våren var det glest med blogginläggen; jag skrev och skrev på min licentiatavhandling och försvarade den slutligen i början av juni. Strax efter det upptäckte jag en bunt märkligt puckade och kortfattade kommentatorer, som visade sig ha koppling till Jajja. Istället för att packa i lugn och ro för min konferens i Toronto satt jag systematiskt i två dygn och spårade länkar, rejält förbannad. Den resulterande bloggposten fick inlänkar från nånstans runt 30 bloggar och ledde till ett mindre blogg- och nättidningsdrev (en intressant erfarenhet).

Jag fick också kontakt med Populär Astronomis "Astromalte" (Robert Cummings) som gav mig ett bokrecensionsuppdrag. Strax efter att det gick i tryck var jag officiellt med i Taffels redaktion (vilket följde av att jag bloggat om mat och vetenskap i kombination tillräckligt många gånger för att bli bekant med Lisa). Ungefär samtidigt höll jag ett inbjudet seminarium om populärvetenskap för mina kollegor, doktorander och postdocs på då nystartade Stockholm Brain Institute, och ägnade halva tiden åt att göra tidning i tidsskala 1:8. Under julhelgen satt jag och sambon och spelade Super Mario Galaxy för att så småningom kunna skriva Populär Astronomis första dataspelsrecension någonsin. Mellan nyår och mars gick dessutom flera av mina artiklar upp på Taffel.

År 4:

Precis vid "årsskiftet" - det vill säga i början av mars - gick min tredje DN-artikel i tryck, denna gången handlade det om vin och genetik. Framemot sommaren skrev jag ett irriterat blogginlägg efter att ha läst Anders Mildners kommentarer om hur svårt han tyckte det var att få tag på och tala med forskare. Det blev en liten debatt, som jag trodde var över. Tills den plockades upp först av Medierna i P1 och sedan av VR, som bjöd in mig att debattera samma frågor i realtid med Kristoffer Gunnartz på det årliga mötet för Expertsvar - en debatt som sedan ledde till att Kristoffer Gunnartz gjorde en 20-minutersintervju med mig för Vetandets Värld i P1. Däremellan hann jag dock vara med och ordna ett seminarium på vetenskapskommunikationskonferensen PCST i Malmö, ihop med Gustav Holmberg (Det Perfekta Tomrummet) och Thomas Söderquist (delägare i gruppbloggen Biomedicine on Display) - vilket gick riktigt bra. Dessutom fick jag resestipendium från en av KTH:s stipendiefonder, så jag slapp betala konferensen själv.

Dessutom blev jag intervjuad av ETC för en artikel om vetenskapsbloggar - den klart mest kritiska och nyanserade av de vetenskapsbloggartiklar jag varit med i. Och strax därefter fick jag och Lisa besked om att vi fick anslag från FORMAS för att skriva en bok om matens kemi och fysik, och samtidigt blogga projektet i realtid.

Puh. Det har varit rätt händelserika fyra år, och det här var ändå långt ifrån allt. Strax under sjuhundra inlägg á 1-1.5 timmar styck motsvarar ungefär tusen timmar, eller 25 normala arbetsveckor (eller 17 av mina sextiotimmarsveckor), utslaget över fyra år. Jag kan inte säga annat än att det varit ytterst välanvänd tid.

Efterlyses: högerhänta, friska ickemusikanter till hjärnstudie

2009-03-01T12:42:00.007+01:00

Ett par av mina kollegor på KI saknar försökspersoner till en studie om motorik och hjärnan. Har du ett par timmar till övers och kan ta dig till KI? Är du högerhänt men spelar inte något instrument*? Då kan du göra lite vetenskaplig nytta samtidigt som du får betalt för din tid och en bild på din hjärna:

"Vi söker högerhänta fullt friska personer som inte spelar något musikinstrument och vill delta i en vetenskaplig studie om motorik och hjärnan vid Karolinska Institutet.

Vi tittar på hjärnaktivitet under olika typer av motorisk inlärning. Genom att kontrastera hjärnaktivitet mellan dessa villkor vill vi kartlägga de områden i hjärnan som kontrollerar inlärningsprocessen av rörelser.

Tekniken som används för bildtagning är magnetisk resonanstomografi (MRI). Bilderna skapas med hjälp av radiovågor och ett kraftigt magnetfält. Inga kända risker föreligger. Personer med metallimplantat eller pacemaker kan ej undersökas eftersom alla metallföremål påverkas.

Genomförandet tar ca. 1,5 timmar. Som ersättning för deltagandet erhåller du 250kr, och om du vill en bild av din hjärna. "

Skriv ett mail till Anke Karabanov, om du vill ha mer information!

TILLAGT 21.20: Eftersom jag har fått flera frågor om vad som krävs för att "inte spela" följer här ett förtydligande från Anke:

"We usually allow people with 3 years or less of musical education, if that education was some time during childhood/early adolescence. Since almost everyone has played something for a short while. And people should be between 18-45 years of age."

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, fMRI, rytm, motorik

*Nedrans saxofon - jag har velat ha en snygg hjärnbild i en mindre evighet, men eftersom jag spelar sax kan jag inte vara med i den här studien.

Seminarierapport: Kvalitet i forskningskommunikation, KTH, 27/2

2009-02-27T15:57:00.006+01:00

På fredagseftermiddagen var jag på seminarium om "Kvalitet i forskningskommunikation" anordnat av KTH. Talare var Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar (och med solid erfarenhet som journalist efter tio år på Sveriges Radio). Här fäöljer en sammanfattning med lite kommentarer:

AS började med att diskutera begreppet "kommunikation" och hur det används i högskolevärlden - att det enkelriktade scenariot "forskare/universitet informerar den intresserade allmänheten" fortfarande är modellen som de flesta (omedvetet?) verkar utgå från, snarare än en tvåsidig process där man både ger och tar. Hon gick sedan vidare till vad ett sådant förenklat scenario betyder för hur man mäter "kvalitet": om man bara behöver nå de redan intresserade (istället för att även väcka intresse) kan få lyssnare/mottagare indikera att det helt enkelt fanns få med intresse i ämnet (snarare än att universitetet/forskaren var tråkig eller obegriplig), och incitamentet att fundera över eller förändra sitt sätt uteblir.

På frågan om det lönar sig med forskningskommunikation - tog AS upp en hel bunt punkter:
* det är varumärkesbyggande för ett universitet att ha duktiga forskare
* finansiärer blir glada när "deras" projekt syns
* synlighet även i liten skala leder till mer synlighet och fler möjligheter senare
* synliga forskare hjälper universitet att rekrytera studenter
* synlighet är kopplat till framgång - synliga forskare är också mer framgångsrika (oklart var detta hade visats, så jag vet inte hur man kontrollerade att synligheten inte berodde på att forskaren var känd p g a sin framgång)
* genom att utveckla egna koncept blir man mindre beroende av media för att nå ut

AS tryckte också på att själva kommunikationen är forskarnas uppgift; informationsavdelningens roll är att komma med hjälp och stöd. Och vad det gällde incitament för kommunikation: "det finns bara en sak som fungerar - koppla det till lönen!" (men i det fallet gällde det såvitt jag förstod inte något mer vidsträckt än att ha en uppdaterad webbsida med sina publikationer på).

Hon tog upp två exempel på initiativ från HiK: en redan tämligen framgångsrik serie med öppna föreläsningar som kunde avlyssnas på plats eller vid någon av distanssända till länets 12 kommuner, med totalt cirka 300 deltagare. Aktivt arbete mot kommuner, schemaläggning på arbetsvänliga frukost- och eftermiddagstider och samling av allt i "en hatt" ökade det till 50 uppkopplade kommuner och 6-7000 deltagare per gång. Dessutom ligger föreläsningarna numer ute som podcasts. Det andra exemplet var en webb- och mobiltjänst med bland annat "fröken Alg"; algupplysning för stränderna kring Öland kopplat till ett forskningsprojekt på HiK (detaljer här).

Informationsavdelningens konkreta arbete riktat mot forskarna inbegriper hjälp med att uttrycka sig begripligt, stöd i utvecklingen av kommunikationsplaner, kurser för doktorander - och träning i att hantera "drevsituationer". Informationsavdelningen ordnar också träffar med alla som ska disputera.

Istället för pressmeddelanden - som journalister redan drunknar i och är tämligen ointresserade av - ville AS se ett mer riktat arbete mot att plocka upp strömningar i samhället och erbjuda kunskap när den behövs och efterfrågas (till exempel i samband med aktuella nyheter).

Sedan vidtog frågestunden - och precis som vanligt på KTH sa större delen av publiken absolut ingenting. V-A:s generalsekreterare Camilla Modéer ställde flera bra frågor, en herre bakom mig i publiken försökte få reda på hur HiK uppmuntrade forskare att ställa upp på öppna föreläsningar (en liten ersättning till institutionen), och jag frågade om och hur de använde sig av bloggar och andra sociala medier (ja, men bara för studentrekrytering). "Hur många bloggande forskare har ni?" "Rektor bloggar, annars jobbar vi mest med bloggande studenter" (det framkom efteråt att en del av det uppfattade problemet med bloggar är den oklara skiljelinjen mellan forskaren som privatperson och forskaren som yrkesaktiv - vem är ansvarig när forskaren bloggar? Men det problemet har ju lösts på andra håll.).

Här blev jag så klart lite besviken; när så mycket i den utmärkta problembeskrivningen pekar på bloggar och sociala medier som givna verktyg - tvåsidighet, interaktivitet, forskarna ska kommunicera själva, forskarna behöver träning, även synlighet i liten skala leder framåt, man minskar beroendet av media, man vill koppla till aktuella nyheter och händelser - så hade jag så klart hoppats att det skulle få ett genomslag även i handling, i något liknande SLU:s forskarblogg eller SU:s bloggportal. Visst, HiK och de flesta andra slår KTH med hästlängder i att kommunicera på webben (än så länge), men om man jämför med kommunikationssamhället i stort är det inte så imponerande som man skulle kunna önska. Det är tråkigt att så mycket av innovationsförmågan i den akademiska världen läggs på att synas så att man får nya studenter - eftersom de ansträngningarna ofta inte ens syns för några andra än de man vill rekrytera kommer de en väldigt begränsad grupp till del. Även om det är begripligt av ekonomiska skäl tycker jag det känns...fantasilöst. Och kortsiktigt, för man börjar näst intill på noll varje år.

Något en informationsavdelning skulle kunna göra: omvärldsbevaka (det gör de ju redan till viss del) och meddela berörda forskare när något kommer upp som de skulle kunna vara intresserade av att kommentera eller debattera. Det är inte alltid man som forskare (med en 50-60-timmars arbetsvecka) hinner hänga med i omvärldsdebatten i sådan utsträckning att man garanterat inte missar när något händer. Och det är bra mycket enklare att nå ut när man redan är önskad - oavsett om man gör det genom en debattartikel i finmedia eller ett blogginlägg med en tillbakalänk via Twingly. Relationsbygget mellan forskare och informationsavdelning skulle nog också kunna hjälpas fram av lite mer interaktion.

Själen - nästa slagfält mellan religion och vetenskap?

2009-02-27T11:03:00.005+01:00

Neurovetenskap är ett oerhört livligt fält just nu, med mängder av kraftfulla tekniker och spännande upptäckter. Dagligen kartläggs nya små aspekter av mänskligt beteende och dess förutsättningar - kärlekens kemi, intelligensens byggstenar, sinnesintryckens inverkan på varandra, jagets förankring i kroppen.

I takt med att vetenskapen närmar sig aspekter av det som i allmänt tal kallas för "själ" ökar också risken för kulturkonflikter av en magnitud som riskerar att få den infekterade debatten mellan anhängare av intelligent design och evolution att verka menlös.

I dagens Science finns ett gemensamt brev från en neuroforskare och en teolog, som tar upp ämnet men inte egentligen erbjuder några lösningar mer än att påpeka att neurovetenskapens fysiskt påtagliga natur inte gör mänskligt liv mindre meningsfullt. Även om det är en åsikt jag själv delar tror jag tyvärr inte att det räcker som brobygge mellan synsätten.

KTH-seminarium om forskningskommunikation

2009-02-26T20:46:00.006+01:00

KTH har seminarium om kvalitet i forskningskommunikation på fredagseftermiddagen. Inleder gör Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar. Punkter som ska tas upp, enligt programmet:

*Vad kan det innebära? Hur skapas kvalitet i forskningskommunikation?

*Är kommunikation med omgivningen den enskilde forskarens eller ledningens ansvar? Kan det löna sig att arbeta med forskningskommunikation?

*Är utveckling av forskningskommunikation mål eller medel i högskolans strategier för forskning, utbildning och samverkan?

*Hur kan man arbeta med att förbättra forskningskommunikationen? I KTHs färska utvecklingsplan framhålls bland annat att doktorander ska tränas i att kommunicera sin forskning till omvärlden, t.ex. i form av populärvetenskapliga uppsatser. Är det ett verksamt medel? Hur ska den träningen ske?

*Kan lärosätena delta i den politiska debatten utan att samtidigt kritiseras för att vara politiskt styrande/beroende?

Intressanta frågor, alltihop. Och intressant talare - Anna Strömberg har arbetat tio år på Sveriges Radio och lär således ha sett processen från båda håll. Jag ska försöka gå, om jag bara övervinner den här bihålekoloniserande dagispesten som jag plockat upp från vännernas treåring...

Tid: Fredagen den 27 februari 2009 kl 13.15 -14.30
Plats: Sal E2, Lindstedtsvägen 3 (entréplan), KTH Campus
Ordförande: Professor Eva Malmström Jonsson, vicerektor KTH

UPPDATERAT 27/2 kl 18:00: Jodå, jag tog mig dit. Rapport kommer på bloggen inom kort.

Interaktivitet - bloggandets oväntade fördel

2009-02-26T11:01:00.003+01:00

Ting o tankar-Åsa skriver om att blogga vetenskap:

"En av de trevligaste upptäckterna med bloggen som jag inte alls hade förutsett, var hur roligt det var att få kommentarer, mothugg, frågor, funderingar och kritik".

Precis så - det är läsarna som gör en hel del av bloggupplevelsen.

Fast jag kan tänka mig att det är en fördel som blir extra tydlig för doktorander och andra unga forskare - vi som traditionellt sett mest har våra kollegor i gruppen att bolla med. Sådana diskussioner är bra, utvecklande och intressanta - kollegor ställer ofta den typ av frågor som man behöver kunna besvara för att lyckas med sin artikel - men de riktigt oväntade frågorna och infallsvinklarna uppstår oftast inte. Man har trots allt liknande bakgrund och liknande arbetssätt, man vet vad de andra gör i stora drag, och det märks.

Åsa skriver föresten fler vettiga saker i samma inlägg, bland annat om den luddigt formulerade tredje uppgiften.

Bloggar och embargon

2009-02-26T09:29:00.002+01:00

Många högrankade vetenskapliga tidskrifter - Nature, Science, PNAS, Lancet, BMJ, med flera - har embargon ("rapporteringsförbud" för media innan en viss tid) på sina artiklar.

Ofta brukar tidsfönstret mellan att information släpps till journalister och att embargot lyfts vara några dagar. Lagom tid för att alla som skriver om forskningsartikeln ska kunna få tag i första- och sistaförfattaren och ställa lite frågor, leta rätt på en inhemsk expert som också får svara på ett par frågor, se till att illustratören har en schysst grafik och skriva en nyanserad och genomtänkt artikel.

Tidsfönstret för forskarna är desto större; först gör man själva jobbet, sedan skriver man artikeln, sedan går den på peer review, eventuellt revideras den och går ett varv till genom review och till sist (hoppas man) accepteras den och får vänta på tryck - så totalt kan en "färdig" artikel tillbringa ett år "i systemet". Hur lång tid av det som går mellan acceptans och tryck i tidskrifter av hög rang vet jag inte, men storleksordningen bör åtminstone vara veckor.

Innan embargot läggs - det vill säga, innan informationen går ut till de registrerade journalister som finns på tidskriftens lista - bör man inte publicera några data och resultat allmänt tillgängligt, men konferenser och liknande går vanligen bra så länge man inte talar med media. Det här är Natures syn på processen:

"We encourage discussion and exchange of ideas among scientists, and in no way object to the presentation of unpublished data at scientific meetings and the online or print publication of meeting abstracts. Scientists should, however, avoid giving interviews to the press about unpublished work. It is important to note that most major meeting organizers who welcome the press also issue warnings to journalists not to cover any specific information without the author's consent." (Nature Methods, 2005)

Preprints på ställen som ArXiv är också godkänt; det ses som ett "online meeting". Likaså abstracts tryckta i konferensböcker ("proceedings") och resultat tryckta i akademiska avhandlingar (se Natures embargo-riktlinjer för mer detaljer). I de fall resultat läcker ut till pressen - som trots allt också går på konferenser och läser preprints - får man kolla att de har fakta rätt, men inte mer:

"[I]f Nature journalists or those from any other publication should hear results presented at a meeting, or find them on a preprint server, the findings are fair game for coverage — even if that coverage is ahead of the paper's publication. This is not considered a breaking of Nature's embargo. Nor is it a violation if scientists respond to journalists' queries in ensuring that the facts are correct — so long as they don't actively promote media coverage."

På det hela taget en tricksig labyrint att navigera i som forskare. Och något saknas i riktlinjerna: bloggar. Vad har de för status - inomvetenskaplig kommunikation (tillåtet) eller allmän rapportering (tillåtet efter att embargot lyfts)?

Jo, säger Nature i dagens editorial, bloggar är som vanliga media - vänta tills publicering innan du skriver något:

"The blogosphere differs from mass media and specialized media in many respects, but the same considerations apply in disseminating new scientific results there. Authors of papers in press have the right to correct misrepresentations and to point to results that will appear in a paper. But a full discussion should await the paper's publication."

Det är antagligen en bedömning baserad på tillgänglighet, men jag kan inte låta bli att se det som ett (åtminstone litet) bakslag för det inomvetenskapliga bloggandet; sådant bloggande som utförs i syfte att diskutera ideer med andra forskare. Det finns, det är rätt ovanligt och på det här viset lär det knappast bli vanligare...

Och vad händer om man på sin blogg länkar till sitt preprint?

Nature har en diskussion kopplad till artikeln på sitt forum (länk). I övrigt säger de en del positivt om bloggar och bloggande, vilket så klart är roligt.

Darwin: personkult på gott och ont

2009-02-13T13:05:00.005+01:00

Ett kort utbyte i kommentarerna på förra posten fick mig att tänka på kulturen kring Darwin och evolutionsteorin.

Jag inbillar mig att han skulle bli väldigt förbryllad över den plats han fått på barrikaderna. Fast kanske inte, han vistades ändå i ett tankeklimat som var bitvis liknande. Det är möjligt att jag snarare kopplar till min egen förvåning från när jag först greppade hur debatten ser ut, främst i USA men med ekon världen runt.

Jag tyckte det var en från båda håll innehållsmässigt ointressant debatt då, jag tycker det än. Ofta är det samma nötta argument och uttryckssätt från båda håll. Mängden genuin diskussion är oftast liten, och det utbyte som ändå pågår hamnar inte sällan i sidospår fulla av halmgubbar och ordmärkeri. (Numer kan man ofta se det även i Sverige. Läs till exempel kommentarstrådarna här och här. Eller den något mer sofistikerade varianten att slå varandra på fingrarna via debattartiklar på Newsmill).

Som klimat för att överföra kunskap i är det värdelöst. Och handen på hjärtat, inte blir världen särskilt mycket klokare av att uppmärksamma 200-årsjubileet av Darwins födelsedag (snarare än 150-årsjubileet av hans livsverk "Arternas uppkomst"). Det hamnar bitvis lite väl nära personkult, snarare än upplysning. Och inte är det särskilt kul att bli en kugge i en politisk kamp som i grund och botten är USA:s, inte min. Förhoppningsvis får fler än jag en något fadd smak i munnen av att vetenskapen co-optas för politiska syften, och att det mot bakgrund av hur debatten ser ut just nu inte finns något "neutralt" sätt att fira minnet av evolutionsteorins upphovsman.

Samtidigt behöver vetenskapen - den utåt sett gråa, fyrkantiga, själlösa - alla publikt ihågkomna hjältar den kan få. En och annan vetenskaplig "bemärkelsedag" är inte heller fel att ha att enas runt, för den i dagligt läge rätt så balkaniserade forskningsvärlden. Och många av de medier som igår rapporterade om Darwin har till vardags ingen eller väldigt liten egen vetenskapsbevakning.

Kort sagt: jag firar hellre Darwin än låter bli. Men jag tycker det är bekymmersamt att jag därmed bidrar till personkultstänkandet kring honom.

Darwin fyller 200

2009-02-12T10:44:00.009+01:00

Idag, den 12/2, är det 200 år sedan Darwin föddes. Det firas världen - och kanske mest märkbart bloggosfären (sociala mediosfären?) - runt.

Man kan gå med i en facebook-grupp för att önska Darwin en trevlig födelsedag (målet mer än 200000 medlemmar nåddes någon gång i natt). Samma grupp är associerad med en gigantisk telekonferens med en massa kända forskare och andra vetenskapsrelaterade personer, som äger rum vid amerikansk lunchtid (kl 19-20 vår tid, fast oklart om man kan delta från denna sidan Atlanten).

Man kan blogga för Darwin - idag eller hela resten av veckan, som synes av ikonen som illustrerar det här inlägget (tack till Åsa för länk). Och varenda tidning/medieoutlet med vetenskaplig självaktning verkar ha en Darwinspecial: Science, Nature, Scientific American, New York Times, New Scientist, BBC, Discover Magazine. SvD har en understreckare, en quiz och ett blogginlägg (och DN har... inget? Aha, Karin Bojs är på AAAS.). Sydsvenskan har en artikel om Darwin och Lincoln, som föddes på samma dag. Vetenskapsradions "I fokus" har en kortkurs i evolution med evolutionsbiologen Per Ahlberg (missa inte heller gårdagens program om Darwins liv och leverne). Forskning & Framsteg har haft sitt januarinummer om Darwin ute nu ett tag.

Tillagt 12.19: Man kan också gå på Nobelmuseets ljudutställning ”Elva kapitel om Darwin och Nobelpriset” som öppnar idag, och som är tänkt att belysa inflytandet från Darwins ideer på andra fält inom vetenskapen.

Tillagt 12:55: Och P1:s Tankar för dagen har haft ett Darwin-inslag med Nils Uddenberg. Repris ikväll 21.45, sedan läggs det säkert ut på nätet. (Via VA-bloggen)

Tillagt 13/2, 12:43: Som Karin Bojs påpekar i kommentarerna nedan har DN kört sin Darwinbevakning tidigare i år, och mer inriktat på 150-årjubileumet av "Arternas uppkomst".

Vill man ha lite mer varaktighet i sin Darwinbevakning kan man ta del av en årslång bloggföljetong/kommentar till Darwins "The Origin of Species" tar sin början idag.

Och jag, jag har färgrester under naglarna efter att ha stått på jobbet i gårkväll och målat Darwin (och lite omgivande djur) i jätteformat på lakansväv. Tänkt dekoration till kvällens Darwinfirande, som jag riskerar missa eftersom jag blivit förkyld...

Andra bloggar om vetenskap, forskning, Darwin, evolution, Darwin 200 år

Chokladfysik på Matmolekyler

2009-02-11T16:14:00.003+01:00

Jag har nyss postat första inlägget (i en planerad serie på cirka tre inlägg) om chokladens fysik, på Lisas och min projektblogg Matmolekyler.

Kan tillägga att The Science of Chocolate - som är underlaget för mycket i den planerade serien - är en bra, om än hyperdetaljerad och ganska ful bok. Gymnasiekemibakgrund rekommenderas nog vid läsning.

Läsning: från text till levande tankevärld

2009-02-10T21:16:00.006+01:00

Få saker kan vara så uppslukande som en bra skriven text - ord som liksom poppar ut från pappret och blir till levande karaktärer och miljöer innanför pannbenet, må det vara i form av en bok, en artikel eller (emellanåt) en dikt.

Vad händer i hjärnan då, kan man fråga sig? En hel del, verkar det ut som. En amerikansk forskargrupp har använt fMRI, magnetresonansavbildning (ibland missledande kallad "magnetröntgen"), för att visa vad som händer när någon läser, och beskriver något som mest liknar en mental "simulering" av det som läsaren uppfattar i texten:

"Details about actions and sensation are captured from the text and integrated with personal knowledge from past experiences. These data are then run through mental simulations using brain regions that closely mirror those involved when people perform, imagine, or observe similar real-world activities. " (ur nyhetsreleasen)

Samma eller nästan samma delar av hjärnan som används ute i "riktiga" världen aktiveras alltså av att läsa om händelser. Eller folk och deras handlingar, eller syn/smak/lukt/känselintryck.

Åtminstone om texten går att föreställa sig - i experimentet fick personerna noga utvalda små (mindre än 1500 ord), enkla texter som visades ett ord i taget på en skärm. Forskarna hade tidigare gått igenom texten och noterat de ställen där den hade en viss "karaktär"; en rörelse, till exempel (som mycket riktigt triggade aktivering i samma del av hjärnan som skulle ha styrt en sådan rörelse), eller en förflyttning mellan två olika platser, vilket aktiverade en del av hjärnan som hanterar rumsuppfattning. (Dessa två exempel från nyhetsreleasen, artkeln är ännu inte ute men ska dyka upp i Psychological Science*).

Och jag kan inte låta bli att tänka på hur väl det påminner om eller anknyter till råd om hur man skriver läsbara och lockande texter: undvik tillbakasyftningar och andra potentiella otydligheter (bryter tankeflödet när man måste stanna upp och fundera). Utgå från en "karaktär" - ett case, en drabbad, en stakeholder, en hjälte (någon med identifikationspotential). Undvik krångliga ord (vet du inte vad det är kan du inte gärna föreställa dig det). Beskriv miljö, intryck, färger, smaker, texturer - inte bara en radda av fakta (särskilt när det handlar om mat).

Kort sagt: "Don't tell, show!". Vilket är precis vad hjärnan verkar göra.

Länkar
Psychological Science
Nyhetsrelease (med en cool, färgkodad bild)
En äldre artikel av samma grupp, som nämner lite om lässtudien (se s 13-14)

*Speer, N. K., Reynolds, J. R., Swallow, K. M., & Zacks, J. M. (in press). Reading stories activates neural representations of perceptual and motor experiences. Psychological Science (ref från JM Zakcs CV). Förhoppningsvis kommer en kopia av pdf:en finnas här.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, hjärnan, läsning

Nytt tillskott bland vetenskapsbloggarna

2009-02-04T11:31:00.003+01:00

Föreningen Vetenskap och Allmänhet har en alldeles nystartad blogg, som de hoppas "ska stimulera till dialog och idéutbyte kring forskningens och vetenskapens roll i samhället".

Det låter väl lovande? Läslistan är uppdaterad.

Jag är A-2302-2009. Syns jag bättre nu?

2009-02-04T09:23:00.003+01:00

Jag har till slut skaffat mig ett ResearcherID, en liten radda bokstäver som ska vara unika för mig och ingen annan.

Fast egentligen är det inte jag som är målgruppen. Sök på mitt namn - Sandström - i någon stor, internationell forskningsdatabas, och du får max ett par tusen träffar. Lägg till min förnamnsinitial (M), och du är nere i ett par hundra. Hade jag använt också min andranamnsinitial (S) hade jag antagligen varit helt unik.

Letar du efter Wang, Liu eller Ma är det värre. Inte nog med att det är vanliga namn som ger hundratusentals träffar, du kan inte riktigt vara säker på vilka initialer som gäller eftersom olika namn kan translitereras på samma sätt (och samma namn ibland translitereras olika). "Lixin Wang" har 41 olika motsvarigheter på kinesiska. "Wei Wang" har 8.

Störst lär problemet vara inom fysiken, där det finns förhållandevis många asiatiska forskare som publicerar sig i engelskspråkiga tidskrifter. American Physical Society, APS, löser bitvis problemet med att låta de kinesiska, koreanska och japanska författare som så önskar inkludera teckenversionen av sitt namn i parentes efter dess translitererade/anglifierade version, sedan slutet av 2007.

Jag är däremot del av en grupp som skulle kunna ha nytta av en sådan service; forskare som ska gifta sig och funderar på att byta namn (och förstås de som redan bytt). Särskilt kvinnor; i stora delar av den värld vars seder jag känner till är det fortfarande lite konstigt att inte ta sin mans namn vid giftermål och jag har flera kvinnliga kollegor som i princip har ett efternamn på jobbet (det de bar när de började sin forskarbana) och ett annat i privatlivet (sin mans). Med åtföljande praktiska problem, till exempel när någon annan bokar ens flygbiljetter till konferenser och passet inte matchar namnet på biljetten vid incheckningen.

Visst, irriterande snarare än livshotande - men också ett ytterligare tecken på att den rådande vetenskapliga identifieringsnormen (Efternamn, Initial i ett 26-bokstävers alfabet) inte riktigt håller längre.

Frågan är om bokstav-fyrsiffrigt-fyrsiffrigt är så mycket bättre. Det blir ju inte särskilt lätt att hålla isär mig och min kollega Johannes, eller, jag menar, A-2043-2009. Och nog vore det trevligare med ett öppet alternativ byggt på OpenID, snarare än ett som ägs och styrs av Thomson Scientific.

Andra bloggar om forskning, vetenskap, forskare, efternamn

tredje uppgiften, ett typfall (?)

2009-01-30T10:12:00.004+01:00

Jag blev nån gång i hyperupptagna december (EUprojekt! Slutredovisningar! deadlines!) uppringd av en journalist på tidningen City, som ville tala om smak ("har du tid ett par minuter?"). Tja, fem minuter från en tolvtimmars arbetsdag gör ju ingen större skillnad, och man vill ju inte vara Den Där Forskararketypen.

[Not till nytillkomna läsare: jag har skrivit en hel del tidigare om tredje uppgiften och förhållandet mellan journalister och forskare, se t ex 3/7 och 15/8 förra året. Jag har också pratat om det i radio i en kortare och en längre intervju.]

Han hade redan talat med Lisa - som har en bred och djup begåvning i att säga vettiga, informativa och intressanta meningar som lämpar sig i tryck eftersom de dessutom är roliga att läsa - så jag kände mig säker på att om nåt jag sa hamnade i tryck skulle det vara filler och relief, snarare än det ramverk artikeln vilade på.

Fair enough, tänkte jag, det är inte mitt forskningsområde men nära nog, och det är verkligen inte lätt att hitta info på svenska om de här sakerna - och det var uppenbart av frågorna att han hade läst mina blogginlägg och ville tala om just det jag kände mig inläst på. När vi började glida in på lukt, minnen och inlärning sa jag ifrån - det här är inte mitt forskningsområde, ungefär såhär funkar det men om du vill skriva om det ska du prata med Maria Larsson på Psykologiska Institutionen på SU. Hon kan det här, inte jag, så det är slöseri med tid att du talar med mig (och hon är dessutom docent, så hon har sannolikt mycket mer kul att berätta).

Nånstans i konversationen tyckte jag också att han började röra ihop begreppen mellan lukt och smak. Lätt hänt på svenska, där bristen på vokabulär gör skillnaden mellan arom (hela upplevelsen) och smak (surt, salt, sött, beskt, umami) lätt luddas ihop. (Jag har mer än en gång önskat att vi hade en lättanvänd motsvarighet till det engelska "flavour"). Jag försökte reda ut begreppen - mycket av det vi känner när vi talar om matens "smak" är i själva verket "lukt" - och tänkte sedan inte mycket mer på det.

Vi avslutade konversationen, jag sa med eftertryck att om du vill citera mig på något av det här (som jag mest uppfattade som informationsinsamling) så MÅSTE du komma tillbaka till mig och kolla citaten först, det är ju inte riktigt mitt forskningsområde. Här, ta mitt mobilnummer och min mailadress för säkerhets skull. Och när ska det in, jaha, först nån gång i januari (varför lät det då som om det var så förbenat bråttom?), nå då hörs vi kanske - ring igen om du undrar nåt mer.

Sen hörde jag ingenting, jul blev nyår blev januarivardag, och ytterligare ingenting. Eftersom få journalister lägger tid på att höra av sig och säga "tack för hjälpen, men jag behövde inte ta med det du sa" (fullt begriplig tidsprioritering i mina ögon, särskilt med många källor) utgick jag ifrån att det jag sa inte behövdes för att bättre källor fanns.

Tills sambons brorsa tyckte, att det var ju kul att se dig i tidningen. Eh, va?

"Egentligen är det mer lukten än smaken som styr vårt matval, menar Malin Sandström, doktorand i beräkningssneurobiologi, på KTH.

– Luktminnen sätter man tidigt, långt innan synminnen, och de sätter sig hårt. Har man ätit något och blivit illamående kan det stanna kvar och göra dig illamående igen resten av livet.

Det är kroppens varningssystem som vill skydda oss från att bli sjuka igen. Det är därför som vi också har svårt för beska smaker. I naturen är bittert ofta en signal på att det är oätbart."

Nähäpp, de kloka sakerna jag tyckte att jag sa kom inte med - bara luktminnen som jag sa att jag inte kunde, och en felparafraserad bit om lukt versus smak ("mer lukten än smaken") som kom från mitt försök att reda upp termer och begrepp i största allmänhet. I sin kontext av "barn som ogillar mat" blir det olyckligt - det där med "mer lukten än smaken" rörde bara själva smaken av mat i ett neutralt sammanhang; dvs, mycket av det vi känner och identifierar som smak är luktämnen som tar sig upp i näsan.

Det säger inget om matvalet i sig, som säkert styrs betydligt mer av att man tenderar att gilla sött och ogilla beskt. Barn är väldigt färg-, smak- och konsistenskänsliga, vad jag har förstått, för att inte tala om att de ofta verkar vara mer avigt inställda till nya smaker, så för dem kan det mycket väl vara "munintrycket" och bekanthet som styr.

Och jag vill minnas att de där två meningarna inte alls satt ihop när jag uttalade dem - harangen om att han borde pratat med Maria Larsson kom sannolikt emellan, och illamåendet var ett exempel efteråt :). (Nå, det där med citat och hur man handskas med dem är ett grått område. De flesta verkar ha sina egna gränser för vad som är OK)

Allt det här hade gått att reda ut med ett enkelt telefonsamtal, och artikeln hade inte sett särskilt annorlunda ut efteråt. Det retar mig betydligt mer än den antagligen oavsiktliga småförvrängningen av fakta. Plus att det är god journalistsed att låta folk kolla sina citat - ja, åtminstone enligt de journalister jag känner - den forskare som hade haft det här som enda kontakt med media hade antagligen kommit ur det med bilden att journalister som yrkesgrupp inte riktigt går att lita på.

Det är inte så att jag är särskilt upprörd - jag är mer lite småbesviken över att få andras fördomar om processen bekräftade, när jag har lagt en hel del tid och engagemang på att hävda att journalister uppför sig bättre. Men så länge det finns goda motexempel (Kristoffer Gunnartz: "jag klipper helst inte i ett svar, då tar jag hellre bort hela frågan)", så.

Jag har hört talas om värre framtidsutsikter...

2009-01-29T21:48:00.003+01:00

Och då frågade de i stort sett bara om vanlig litteratur. Hade de kommit in på min förkärlek för populärvetenskapliga böcker hade nog poängen blivit ännu högre... :)

(Synd att man inte får en total statistik över hur många som svarat. Men det verkar inte vara helt orimligt. Snittpoäng på 51% och 28 svarande med 100% boknördsgrad, 48 svarande med 1% boknördsgrad borde betyda rätt många svarande, om nu folk är sanningsenliga)

Gott nytt astronomiår!

2009-01-01T22:43:00.002+01:00

Gott nytt år till alla bloggläsare och medbloggare! Och kanske ett extra gott nytt år till den svenska rymdbloggosfären, eftersom idag är startskottet för internationella astronomiåret.

Och mycket rymd blir det. En rymdbild om dagen - Astronomy Picture of the Day - har funnits att beskåda på webben sedan tidernas begynnelse (det vill säga, sedan 1996). För en större dagsdos astronomi kan man nu dessutom lyssna på podcast (på engelska) - förhoppningsvis kommer man till exempel kunna höra Populär Astronomis Robert Cumming den 2:a mars. (Och de letar fortfarande efter folk som vill bidra med ett inslag *hint hint*)

Och årets första Nature - det vill säga dagens - är ett specialnummer om rymden.

I Stockholm komme rymdåret invigas officiellt den 15:e med bland annat ljusspel på Globens yta (fast redan en vecka innan invigs det nya teleskopet på Albanova, den del av KTH/SU där jag sitter). I Göteborg blir det invigning redan den 10:e. Fast först av alla är faktiskt Halmstad: redan imorgon invigs astronomiåret med presskonferens på Halmstads slott.

Mer evenemang lär komma - det här är kalendariet att hålla koll på.

Partystudenter?

2008-12-28T00:14:00.003+01:00

Till slut, äntligen och på tiden. Fribeloppet för studenter höjs, och de som slår i taket får inte längre plikta med hela studiemedlet utan bara med bidraget. Åtminstone om den studiesociala kommittén får igenom sitt förslag.

Nuvarande tak ligger på 102500 kr. Det är inte så mycket, om man betänker att taket gäller inkomst innan skatt. Nya taket bli 130000, men det viktigare är det rent principiella i att bara bidraget påverkas av inkomsten (än bättre vore det att pengar som tjänas in mellan terminerna inte räknas in alls, eller att taket helt enkelt togs bort).

En färsk student som kommer direkt från gymnasiet kan få 39100 kr om hon börjar studera i vår. Har hon till exempel tre barn kan hon få tilläggsbidrag och lån så att slutsumman kommer upp i drygt 44000 kr, och om hon dessutom inte är fullt så färsk utan född 1980 (som jag) kan hon få som mest 52580 kr. (Tänker du nu "oh, vad mycket extrapengar" vill jag påpeka att extrasumman 13480 kr lite drygt betalar det normala antal semesterveckor (6-7) som föräldrar kan tänkas vilja/behöva/förväntas ta med sina barn, baserat på det synnerligen orimliga antagandet att vår studentförälder klarar sig med normalstudentbeloppet på 1955 kr per vecka. Här räknar vi inte med några betalt lediga röda dagar, för sådana existerar inte för studenter - så i de där 6-7 veckorna är dagar som juldagen inräknade).

Man skulle kunna tänka sig att de här lite äldre och ofta barn/familjeförsedda studenterna skulle förekomma i debatten då och då, med tanke på att de är rätt många. Nära hälften av alla som antogs till universitet eller högskola under 2000-talet var 30 år eller äldre, och ungefär två tredjedelar av dessa äldre studenter var kvinnor (Källan till de här påståendena är SCB:s statistik från perioden 1998-2008, som finns att beskåda i Excelformat - eller omarbetat till matlabdiagram till här till vänster.)

Men inte. Det är ständigt dessa schablonmässiga 20-nånting partystudenter, som antas glassa sig igenom nån lättviktig läskurs med nästintill gratis kurslitteratur, plocka ihop piffigt billiga matlådor för att klara lunchbudgeten och vara friska och glada ända fram till examen. Och som är väl försedda med föräldrars/släktingars/partners ekonomiska understöd om det skulle knipa.

Så ser inte verkligheten ut, förutom för några få. Till att börja med har vi de där besvärliga 12 veckorna per år när man inte får några CSN-pengar alls, och måste försörja sig på annat vis. Bor man dyrare än schablonen - inte alls ovanligt i t ex Stockholm - behöver man pengar till hyra. Blir man sjuk, behöver nya glasögon eller ny dator istället för den som olämpligt kraschat två veckor före inlämningsuppgiften... då behöver man dessutom en buffert under terminen. Har man barn behöver man en sidoinkomst.

(Detta är vad man beräknas lägga pengar på, ungefär - jämfört mellan 1989 och nu)

Tredje uppgiften och bloggar i P1 idag

2008-12-18T10:07:00.002+01:00

Idag kl 12.10 sänder Vetandets värld en intervju med mig om tredje uppgiften, där jag och Kristoffer Gunnartz pratar om forskare, media, kommunikationsbarriärer - och om bloggar, och varför jag tycker att fler forskare borde blogga som ett komplement till att kommunicera med omvärlden via media.

För den som inte hinner lyssna på P1 i julstressen ligger programmet kvar i webbarkivet i 30 dagar - och på webben kan man faktiskt lyssna redan nu.

Kommentarer, följdfrågor, kritik och förslag är väldigt välkomna.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, forskare, media, journalister, tredje uppgiften, bloggar

"Alla gör det ju": oordning och regelbrott smittar

2008-12-12T10:08:00.004+01:00

I en omgivning där andra redan har brutit mot normer - genom att till exempel skräpa ned eller klottra - kommer flera göra egna normbrott. Etablerad sanning?

Kanske det, men det har inte testats särskilt entydigt vetenskapligt förrän nu, trots att teorin* ligger bakom stora "nolltolerans"-insatser som den i New York City. I en artikel i dagens Science listar en holländsk forskargrupp resultaten från sex fältexperiment, som alla pekar i samma riktning: oordning och spår av regelbrott i en miljö får fler som vistas där att själva skräpa ner eller begå andra småbrott, som att stjäla pengar från en brevlåda.

Den snygga biten i försöken är att man använt samma miljö både med och utan oordning - klotter trots klotterförbud, utspridda övergivna kundvagnar, felparkerade cyklar, skräp kring en brevlåda, otillåtna fyrverkerier - för att direkt kunna jämföra hur stor skillnaden i ordningsamhet blev. Testen var vardagliga handlingar: slänger du en flyer, som sitter på ditt cykelstyre eller under din vindrutetorkare, på marken? Tar du en genväg genom avspärrat område? Snor du ett kuvert med en synlig sedel, om det hänger ut ur en brevlåda?

* 33% slängde cykelstyres-flyern på marken vid en oklottrad vägg; men hela 69% skräpade ner på samma sätt om väggen hade synligt klotter

* 27% tog en genväg till sin bil genom avspärrat område; men om staketet hade fastkedjade cyklar (trots förbudsskylt) ökade andelen till 82%

* 30% slängde en flyer, som suttit under bilens vindrutetorkare, på marken; men om garaget också hade övergivna kundvagnar gjorde 58% detsamma

* 52% slängde cykelstyres-flyern på marken i ett cykelskjul; men om de hörde ljud från (enligt lag förbjudna) fyrverkerier skräpade 80% ner (=> effekten gäller inte bara synlig oordning)

* 13% av de som gick förbi brevlådan som hade ett utstickande kuvert med synlig sedel stal kuvertet eller sedeln; om brevlådan var nedklottrad/nedskräpad dubblades stöldfrekvensen (25% resp 27%)

Alla försöken utfördes på runt 50 personer (44-77 stycken, beroende på delstudie) jämnt fördelade på båda varianterna; "ordning" respektive "oordning". Effekten av oordning var i samtliga fall statistiskt signifikant eller statistiskt mycket signifikant.

Det ser alltså ut som om det lönar sig att hålla ordning, och att typen av (o)ordning spelar mindre roll än det faktum att den existerar - folks ordningsamhet minskar drastiskt i en miljö där andra inte verkar bry sig om rådande normer, oavsett om det tar sig uttryck i klotter, skräp eller felparkerade cyklar och kundvagnar.

Tänk på det, nästa gång du står i tvättstugan. Eller vid sopsorteringen. För nog är det sannolikt att samma effekter gäller där...

Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs)
En halvbra Wikipedia-artikel om Broken Window Theory

Andra bloggar om vetenskap, forskning, beteende, brottsbekämpning, nedskräpning

* Går ofta under namnet "Broken Window Theory" efter en artikel av Wilson och Kelling från 1982.

Gör om, gör rätt som affärsidé

2008-12-02T16:24:00.003+01:00

Det är ovanligt att man ser en artikel byggd runt vetenskapens begränsningar. Om vad man ännu inte vet eller kan göra. Betydligt oftare ser man mer eller mindre långsökta gissningar om vad man kanske kan använda ett visst forskningsfynd till i verkligheten (det är ofta här som forskardelen av läsarskaran tar sig för pannan).

Gissningar som ibland får alldeles för framskjuten plats, eftersom de framstår som bra mycket mer roliga och begripliga än den underliggande vetenskapen. Nyhetsbloggen/-tjänsten Second Opinion har idag en artikel som snabbt och lätt punkterar idén om att sekvenseringen av 80% av mammutens DNA skulle innebära att det snart finns rekonstruerade mammutar ute i djurparkerna - och de gör det genom att låta molekylärbiologen Henrik Brändén rada upp några av de uppenbara problemen.

Att de jobbiga 20 procenten sannolikt är kvar, att steget därifrån till levande cellkärnor är nästintill omöjligt och att det behövs en äggdonator (och en surrogatmor). Att det är riktigt dyrt att finansiera ett sådant projekt. Sånt som torde vara uppenbart för de flesta som har med sig lite modern naturvetenskaplig allmänbildning i ryggsäcken, men inte för den reporter som skrev TT-releasen eller för den redaktör som valde att ta in den i Blekinge Läns tidning (SvD klarade sig bättre). Och sånt som många forskare verkar uppleva inte är särskilt efterfrågat i intervjuer - att ta ner de högtflygande föreställningarna på jorden genom att vara jobbig och kritisk.

Jag gillar Second Opinions affärsidé: "att erbjuda en plats där nyheter kan kompletteras, fördjupas och korrigeras." Antalet rena vetenskapsartiklar på deras sajt är inte jättestort, än, men de tar emot tips ... nästa gång ni hittar nåt vetenskapligt tvivelaktigt i tidningen kan ni väl skicka dem en rad så de ser att det finns ett intresse?

Science om "säkerheten" i smarta resekort (typ SL Access)

2008-11-28T17:29:00.003+01:00

Science har en intressant liten nyhetsartikel om datasäkerhetsforskarna som hackade RFID-kortsystemet MIFARE Classic, det som skulle ha blivit SL Access och som tills nyligen användes i bland annat Londons tunnelbana och i Göteborgs lokaltrafik (Västtrafik). Eller, jag hoppas att det är "tills nyligen" och inte "fortfarande", för säkerheten i det verkar vara helt erbarmlig, värre än vad jag trodde när jag läste det lilla som rapporterades i media i somras. Några höjdpunkter:

* "Every time the reader was switched off and on again, it issued the same challenge nonce."

* "Oddly, instead of 32-bit IDs and nonces, the reader would also accept ones 48 bits long. That flaw meant that researchers could set all the bits in the LFSR. It also meant that they could feel out the filter function by changing the bits one by one while keeping everything else the same."

* "Verdult found that if a card didn't reply to a reader's challenge, then the reader sent a 32-bit "halt" command, but it would scramble it. That was a blunder because hackers could strip out the easily guessed message to get the 32-bit stretch of key stream that scrambles it"

Men bara det att företaget bakom tekniken i MIFARE Classic, NXP, försökte belägga forskarna med munkavle - aj. Eller som Bruce Schneier säger i artikeln "only very bad systems rely on secrecy". Den artikel som NXP försökte stoppa presenterades officiellt på 13th European Symposium on Research in Computer Security (ESORICS) i Malaga i början av oktober i år. För att citera en bit av sammanfattningen i ESORICS-artikeln:

"The most serious [type of attack] recovers the secret key from just one or two authentication attempts with a genuine reader in less than a second on ordinary hardware and without any pre-computation. Using the same methods, an attacker can also eavesdrop the communication between a tag and a reader, and decrypt the whole trace, even if it involves multiple authentications. This enables an attacker to clone a card or to restore a real card to a previous state."

Med andra ord, nästan vem som helst med tillräckligt tekniskt kunnande och nån tusenlapp att spendera på internet kan kopiera ditt kort, eller skriva över det. Inte nog med att tekniken används i ett antal stora lokaltrafiksystem, den används även i många företags passerkort. Lyckat.

Länkar
nyhetsartikeln i Science
Computer Sweden alluderar till samma problem
Forskargruppens två artiklar om hur de knäckte MIFARE
Nytekniks rapportering efter ESORICS

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kryptografi, datasäkerhet, rfid, SL access, mifare

Och vi är igång!

2008-11-25T08:28:00.002+01:00

Ja, själva molekylär-gastronomi-projektet börjar formellt inte förrän i januari, men vi har projektbloggen Matmolekyler uppe på Taffel. Och idag är det intervju med Lisa och mig i Metro.

Jag och Lisa ska skriva en bok!

2008-11-21T09:25:00.003+01:00

Jag och Lisa Förare Winbladh har fått anslag från FORMAS för att skriva en bok om mat med naturvetenskapliga förtecken!

Arbetstiteln är "Molekylär gastronomi i ditt eget kök", och förutom text på papper blir det såklart en blogg där vi kommer dokumentera lite ditt och datt under arbetets gång (den kommer ligga under taffel.se, länk kommer här när bloggen kommit upp).

Det är såklart jättekul att få anslag (och mitt första "egna" anslag), och det ska bli fantastiskt roligt att skriva bok med Lisa, men det som egentligen gör mig allra gladast är att den här typen av anslag över huvud taget existerar - anslag för att föra ut forskning i det allmäna rummet, och helst i samverkan mellan vetenskapsjournalister/informatörer och forskare.

Såhär skriver FORMAS om sin informationsprojekt-utlysning:

"Forskningsrådet Formas lyser ut medel för populärvetenskapliga informationsprojekt inom rådets alla ansvarsområden, dvs. Miljö och natur, Areella näringar, djur och livsmedel samt Samhällsbyggande.
Informationsprojekten ska bidra till att forskningsresultat från Formas ansvarsområden sammanställs, sprids, prövas och diskuteras i olika sammanhang så att de kan påverka samhällsutvecklingen.

Informationsprojekt kan avse till exempel populärvetenskapliga artiklar och publikationer, seminarier och konferenser, film- och TV-produktioner samt webbsidor.
För informationsprojekt krävs inte akademisk meritering och tillhörighet för den sökande. Vetenskapsjournalister och informatörer, gärna i samverkan med forskare, är välkomna att söka. Ansökan kan utformas på svenska. Det finns ingen given summa att söka utan den summa som söks ska stå i proportion till det tänkta projektet och motiveras väl. Syfte, mål, målgrupp samt informationskanal ska tydligt framgå i ansökan."

FORMAS huvudområden är - som påpekas i texten - miljö & natur, samhällsbyggande och areella näringar, djur och livsmedel. Om de följer sitt tidigare mönster är nästa ansökningsdeadline för informationsprojekt nånstans runt månadsskiftet april/maj nästa år. Sitter du på en bra idé, sök!

Länkar
FORMAS
Nyhetsrelease (via Newsdesk, så jag kan twingla länken)

Webbsökningar avslöjar influensa på väg att bryta ut

2008-11-20T14:58:00.004+01:00

När du börjar känna dig sjuk, är det sannolikt första du gör:

1: söker på internet
X: ringer mamma
2: går till doktorn

Jodå, allt fler väljer att använda sökmotorer för att få på om de är sjuka, och i vad. Det innebär att det går att se tecken på annalkande influensautbrott i de högar med söktermer som bland andra Google samlar ihop varje dag - så pass bra att en prognos baserad på söktermer ligger en till ett par veckor före den officiella, sjukvårdsbaserade prognosen.

Det är resultatet som rapporteras i två nyutkomna artiklar; en på Yahoo-data i senaste numret av Clinical Infectious Diseases, en på Google-data i Nature. Genom att studera vilken del av landet söknignen kommer från gör det att göra separata prognoser på till exempel delstatsnivå.

Bild från Google Flu Trends (google.org/flutrends/); söktermsbaserade förutsägelser i blått, data från amerikanska CDC (Centers for Disease Control and Prevention) i gult.

När det gäller sjukdomar med utbrott - epidemier, eller de ännu läskigare pandemierna - kan tidiga åtgärder göra stor skillnad i totalt antal sjuka. Ett par veckors förvarning är mycket värdefullt. Dessutom är sökord enkla och billiga, och ingen behöver förflytta sig fysiskt för att komma åt dem (till skillnad från riktiga medicinska tester). Dessutom är insamlade webbdata aktuella för dagen, till skillnad från "fysiska" medicinska data som det tar nån vecka att samla ihop och analysera.

Däremot kan verkligheten ludda till resultaten mer, när man använder sig av sökningsbaserade prognoser: blotta hotet om en pandemi, kanske ihop med ett par larmrapporter i media, kan få folk över hela landet att börja använda influensa-relaterade söktermer utan att de är sjuka. Något sådant har ju inte inträffat sedan 2003 när datainsamlingen startade*, så det går inte att förutsäga hur väl metoden håller för en sådan anstormning.

Metoden kräver en stor mängd sökdata för att ge bra statistik, så det är oklart hur bra det skulle funka i Sverige, åtminstone utanför storstadsregionerna.

Länkar
Nature News
Google Flu Trends
artikel i Nature (pren. krävs)
tidig version av Natureartikeln, fritt tillgänglig från Google.
artikel i Clinical Infectious Diseases (pren. krävs)

Andra bloggar om vetenskap, forskning, medicin, influensa

*För Google:s data. Yahoo:s data sträcker sig från mars 2004.

Vad är ett representativt urval av bloggar?

2008-11-19T09:03:00.003+01:00

Jag har flera gånger blivit ombedd att ge en journalist en lista på bloggtips, nästan alltid på hyfsat renodlade vetenskapsbloggar och ofta med en önskad övervikt på svenska bloggar. Korsar man de två önskemålen är det absolut görbart, det handlar om några tiotal bloggar man har att plocka från.

Då brukar jag fråga mig vad som är ett representativt eller rättvisande urval av bloggar(e). Det är inte helt lätt att svara på. Bara bloggar som jag läser - nej, knappast. Att jag tycker en blogg är bra är inte särskilt informativt i sig, om man nu inte råkar känna mig redan. Bara bloggar som länkar till mig - det vore just snyggt, va? (Fast förvånansvärt ofta är det så jag hittar nya svenska vetenskapsbloggar). Bloggar som jag och mina vänner läser - lite bättre, men fortfarande ett garanterat skevt mått. Bloggar som många läser - antagligen bättre, för det baserar sig åtminstone på fler personer än mig. Fast med tanke på att vetenskapsbloggar är en sån liten del av bloggosfären är sånt svårt att mäta, för statistiken förvrids av de som skriver både om vetenskap och politik. Och av vilken sökmetod man använder. Och av att vissa bloggar har RSS, men inte andra. Plus att man faktiskt missar flera riktigt bra skribenter om man bara går på länkmängd.

I slutänden blir det varje gång något slags kombination - viktat för variation, ämnesbredd och uppdateringsfrekvens den senaste tiden - för det enda man kan göra när man har en mängd dåliga mätmetoder är att ställa dem mot varandra.

Det är så jag väljer data som privatperson. Skulle jag välja data i forskningssyfte skulle jag vara betydligt noggrannare. Skeva data in är dålig forskning ut. Och bortslösade forskningsmedel på vägen (delvis dina och mina skattepengar).

Därför blir jag både ledsen och förbannad när Bo Rothstein läser bloggosfären som fan läser bibeln, och samtidigt pallar upp auktoriteten i sina argument med hjälp av sin forskaridentitet.

Att dra slutsatser från en datamängd på tre punkter (bloggposter) utvalda från tre tidsserier (bloggar) med hundratals punkter vardera, ur en betydligt större mängd av tidsserier (alla nyliberala svenska bloggar) som i sin tur är en delmängd av en mängd (svenska politiska bloggar som är en del av alla svenska bloggar) ... och sedan påstå att dessa slutsatser gäller hela mängden (alla svenska bloggar) är inte OK. Inte ens som privatperson, och absolut inte som forskare. Oavsett sammanhang, oavsett akademisk disciplin.

Att hänvisa till ett par akademiska verk om den amerikanska politiska bloggosfären - som på flera punkter skiljer sig från den svenska, bland annat på grund av att de har två politiska grupperingar där vi har flera - utan att ifrågasätta eller diskutera hur tillämpbara de är under svenska förhållanden, eller hur tillämpbara de är på den svenska bloggosfären som helhet är inte heller särskilt snyggt, inte för en forskare, men det drunknar i sammanhanget.

Men det värsta av allt, Bo, är att det ser ut som om du skaffat dig en vana att använda ditt inflytande över svenska medier som ett sätt att hämnas. Det är verkligen inte vackert.

Länkar
GP
SvD

UPPDATERAT 11:17: Jag är åtminstone inte den enda som tycker det är dålig vetenskap.

Vetenskapsbloggar i ETC

2008-11-17T21:36:00.002+01:00

Dagens webbutgåva av ETC - och därmed, gissar jag, fredagens tryckta upplaga - har en artikel om vetenskapsbloggar. Jag och Forskarbloggens Jens Sundström är intervjuade. Vi verkar ha rätt lika åsikter om vetenskapsbloggandet, kan jag konstatera när jag läser.

Min bloggkollega Thomas, som driver en av bloggarna i bloggtipslistan som följer med artikeln, pekade mig mot en liten just nu pågående vetenskapsbloggmeme som hade sitt ursprung hos Martin Fenner på Nature Network (svar, via Technorati). En variant på den eviga "varför bloggar du" - vilket ju egentligen är samma fråga som ligger i botten på ETC-artikeln.

Intressant nog slumpade det sig så att intervjuförfrågan från ETC låg och väntade i min inbox när jag kom tillbaka från VR:s expertsvarmöte och tillhörande debatt om just vetenskapskommunikation och bloggande forskare.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, bloggande, vetenskapskommunikation

amerikansk snabbmat: totalt beroende av majs

2008-11-12T21:38:00.006+01:00

Amerikansk snabbmat - oavsett om det är hamburgare, kyckling eller frityroljan till pommes fritesen - är nästan uteslutande baserad på majs. Det visar en analys som publicerats i vetenskapstidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences.

Författarna till studien har köpt hamburgare, kycklingsandwichar och pommes över hela USA (från Los Angeles, San Francisco, Denver, Detroit, Boston och Baltimore). De skaffade tre av varje sort - tre hamburgare, tre sandwichar och tre portioner pommes - från tre olika inköpsställen per stad från tre kedjor (Burger King, McDonald's och Wendy's), totalt 486 inköp.

Sedan mätte de hur mycket av isotoperna kol-13 och kväve-15 som fanns i maten. Andelen kol-13 i köttet jämfört med kol-12 fungerar som ett "fingeravtryck" för hur mycket majs korna och kycklingarna har ätit; majs har nämligen en karakteristisk sammansättning av kol-13 i förhållande till kol-12 (och som bekant blir man det man äter, även som ko eller kyckling). Andelen kväve-15 pekar på hur mycket gödsel som en gång tillförts.

Resultatet: enbart tolv av hamburgarna kommer från kor som ätit något annat än majs. De övriga djuren har således uppfötts uteslutande på majsfoder; kraftigt konstgödslat sådant. Variationen på pommes (eller snarare, på deras frityrolja) var något större; Wendy's använde i stort sett bara majsolja, Burger King och McDonalds använde andra vegetabiliska oljor.

Lägg till det att den läsk som serveras till stor del är baserad på high-fructose corn syrup (HFCS; stärkelsesirap från majs), och fram träder en bild av en snabbmatsindustri som är otroligt beroende av billig majs för att kunna optimera sin produktion och hålla låga priser.

Man kan se det ur ekonomisk synpunkt, som ett tecken på hur subventioner till jordbruket och en viss gröda kan slå igenom i en hel livsmedelskedja. Man kan se det ur miljösynpunkt; majsen är rejält gödslad och odlingen av majs i USA har fått mycket kritik även av andra miljöorsaker. Man kan se det ur djurvänssynpunkt; trånga "feedlots", strömlinjeformad produktion och en ensidig utfodring med samma foder dag ut och dag in (vilket vare sig kor eller kycklingar är anpassade för).

Oavsett vilket är det skrämmande.

Länkar
Artikel i PNAS (fritt tillgänglig)
Wired
Scientific American

Dubbelbloggat på Taffels redaktionsblogg Kort om gott.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, ekonomi, snabbmat, majs, miljö

Phoenix: veni, vidi, fodi

2008-11-11T20:04:00.002+01:00

Marslandaren Phoenix har till slut - två månader efter förutsedda 90 dagar av aktivitet - tappat det sista av sin batterikraft och vilar frusen på Mars arktiska slätter.

Data från expeditionen kommer säkert att analyseras, publiceras och diskuteras i år framöver - men aldrig förut har det varit så passande att säga om en rymdsond att den har tystnat. Phoenix har nämligen varit den första sonden att "tala" i första person* med omvärlden: via Twitter, som gästbloggare på Gizmodo, intervjuad av Wired.

Allt i själva verket öppet spökskrivet av Veronica McGregor, en av de som arbetar på NASAs Jet Propulsion Laboratory - men det spelar mindre roll. Som kommunikationsstrategi har det varit fantastiskt framgångsrikt, och ett typexempel på vad man kan åstadkomma med hjälp av sociala medier: Phoenix har i skrivande stund 38921 "followers" (prenumeranter) på Twitter, betydligt mer än vad någon hade räknat med.

"We got about 1000 new people in about an hour [...] I had it set up to email me every time someone signed up. I went out to get lunch and my e-mail box had a thousand new e-mails when I came back. It sounded like a Vegas slot machine. My computer was just going ding ding ding"

berättade McGregor för Wired i maj i år.

Wired har hållit en tävling för att ge Phoenix en passande epitaf. Det vinnande förslaget är passande kortfattat: veni, vidi, fodi - jag kom, jag såg, jag grävde.

Länkar
Phoenix på Twitter
Avskedsbloggpost på Gizmodo
The Globe and Mail
NASAs avslutande nyhetsrelease

*Användandet av "jag" istället för längre och klumpigare omskrivningar som "marslandaren" var - enligt uppgift - en konsekvens av att varje enskild tweet inte får vara mer än 140 tecken lång. Nöden är uppfinningens moder :)

Andra bloggar om vetenskap, forskning, vetenskapskommunikation, rymden, Phoenix, Mars, Twitter

tips: Physics - strålkastaren på viktiga fysikartiklar

2008-11-10T22:16:00.003+01:00

Amerikanska fysiksällskapet APS, som publicerar de välkända Physical Review * och Physical Review Letters, konstaterar att fysikforskare drunknar i artiklar och riskerar att missa viktig läsning.

Lösningen heter Physics, ett webbmagasin där den bästa och viktigaste forskningen från Physical Review-tidskrifterna får lite extra strålkastarljus på sig genom expertkommentarer från aktiva forskare som förklarar pappret för fysiker aktiva inom andra subfält. Ett slags populärfysik för andra forskare, alltså - och kanske något att sätta tänderna i för den riktigt fysikintresserade. Formaten är Viewpoint (fokus på ett enskilt papper), Trends (korta reviewartiklar) och Synopses (riktigt korta destillat av papper).

Det bästa av allt: innehållet är open access, dvs fritt tillgängligt, och de enskilda artiklar som lyfts fram i Viewpoint är också open access om man går via Physics webbsida.

Länk
Physics
* Physical Review A - Physical Review E.

Diamanter av tequila

2008-11-09T16:39:00.003+01:00

En liten grupp mexikanska forskare har lyckats framställa diamanter från tequila, genom att deponera het tequilaånga på kisel och rostfritt stål.

Ångan värms upp till 800 grader, vilket är hett nog att bryta sönder molekylerna och få kristaller att formas - det vill säga diamanter, förutsatt att förhållandena är goda. De resulterande pyttesmå diamanterna formar en hård, värmetålig och elektriskt isolerande yta som kan användas till bland annat skyddsbeläggning på skärverktyg.

Iden att använda tequlia verkar ha varit ett rent infall; forskarna hade experimenterat på diverse alkoholer med rätt fördelning av kol, syre och väte, och upptäckte att etanol utspätt med vatten till ungefär 40%-ig alkoholhalt - starkt som till exempel tequila - fungerade bra. Därifrån var steget kort till att ta med en liten flaska tequila till labbet och prova.

Så gott som alla spritsorter innehåller orenheter, "finkelolja", som ger karaktär till olika varianter av sprit - och som skulle kunna vara ett problem i sådana här tillämpningar. Det verkar dock som om den höga temperaturen kompenserar för det, sannolikt eftersom även "finkelmolekylerna" bryts ned utan att störa fördelningen mellan kol, syre och väte alltför mycket, och därmed borde det gå att göra diamanter av diverse fulsprit med en alkoholhalt kring 40%.

Forskarna beskriver processen i ett synnerligen preliminärt dokument upplagt på preprint-servern ArXiv. Viktiga uppgifter som saknas är till exempel hur stor yta som kan beläggas med diamanter, och hur väl beläggningen sitter fast... och eftersom dokumentet ligger på arXiv och ännu inte är publicerat i någon vetenskaplig tidskrift är det inte heller oberoende granskat.

Wikipedia har en bra liten artikel om hur läget ser ut för den här sortens industridiamanter, och påpekar bland annat att diamantbeläggning har bra non-stickegenskaper och skulle kunna användas för kokkärl om bara processerna för att lägga på diamant blir billiga och effektiva nog att täcka stora ytor.

Länkar
Nyhetsrelease
dokument via ArXiv
Wikipedia om metoden

UPPDATERAT 13/11: Nu har E24! plockat upp nyheten.

Andra bloggar om vetenskap, forskning, teknik, kemi, diamanter, tequila

Debatt forskare-journalister på VR:s expertsvarmöte 7/11

2008-11-08T17:40:00.003+01:00

Igår var jag inbjuden till VR:s möte för Expertsvar, som i princip består av universitetsvärldens forskningskommunikatörer. Jag skulle debattera forskare och journalister - som en fortsättning på sommarens debatt med bl a Mildner - ihop med journalisten Kristoffer Gunnartz.

Debatt inför publik alltså, och i stort sett helt oförberett. Vi höll varsitt kort öppningsanförande, jag om hur medielabyrinten man behöver ta sig igenom för att nå ut ser ut inifrån (från forskarhåll) och hur man kan lägga till bloggar och andra nätfenomen i mixen för att få kommunicera lite mer på egna villkor. Kristoffer Gunnartz - som jag inte visste ett dugg mer om än att han såg ut ungefär såhär och hade skrivit en prisbelönt bok - hade gjort ett bra jobb av att läsa in sig och återgav en del av den tidigare debatten blandat med egna synpunkter.

Och sedan debatterade vi, blandat med frågor från publiken - intressant, det, eftersom forskningskommunikatörer är rätt inblandade i förhållandena mellan journalister och forskare. Kanske blev det lite väl rörigt. Att turas om att bemöta argument från varandra och frågor från ett gäng andra personer, samtidigt som tiden är kort, är lite meckigt. Jag känner att flera aspekter inte riktigt hanns med, vilket är synd, men samtidigt blev det en bra diskussion av det vi faktiskt hann ta upp: tredje uppgiftens innebörd, om man behöver kunna svara på vad ens forskning "är bra för", om man får säga nej när en journalist ringer och i såfall när och varför... så mycket klokare blev vi kanske inte på kuppen, men meningen var ju främst att lyfta fram frågorna och konflikterna.

Flera forskningskommunikatörer sa att forskarnas intresse för att komma i kontakt med medierna är så stort att de känner sig pressade; att forskarna hävdar att de måste synas för att få forskningsanslag och/eller att forskare har uppgett att tidigare mediaexponering har lett till att de fått forskningsmedel de annars skulle ha blivit utan.

Jag känner mig lite kluven till det. Visserligen är det bra - jättebra - att forskare vill tala med medierna, men det är rätt svårt att verkligen få hamna i tidningen/radion/TV. Särskilt om man sysslar med lite mindre "sexig" eller svårsåld forskning. Sysslar man å andra sidan med medieintressant forskning är det inte alltid så lätt att få den väl representerad. Om redan villkorade forskningsmedel ska ha extravillkoret att man måste nå ut i medierna lär det gå hårt åt bland annat stora delar av grundforskningen... Samtidigt, om medieexponering verkligen ger ökade anslag innebär det att det faktiskt börjar bli meriterande - om än indirekt - att tala med medierna.

Däremot verkade få tro på allvar på att kommunicera via internet, annat som en intressant exotisk liten sidosyssla. Jag som sitter mer "i smeten" ser ju att möjligheterna är mycket fler och varierande nu jämfört med kanske fem eller tio år sedan, men modellen pressrelease-journalist-intervju-nyhetsinslag verkar fortfarande vara det enda som många tänker på. Suck.

Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, forskare, journalister

Recension: Expressens vetenskapsbilaga "Vår fantastiska värld"

2008-11-07T20:51:00.002+01:00

Det verkar ha väckt ett rätt stort intresse, Expressens intiativ att starta månatlig vetenskapsbilaga ("Vår fantastiska värld"). Jag var såklart tvungen att köpa den själv och testa, den såldes bara tisdag-torsdag förra veckan, men jag har suttit på resultatet tills idag - jag var på ett möte imorse* där bilagans redaktör Johan Erséus skulle presentera satsningen.

Varför?
Jag tycker ju såklart att varje tidning borde ha en vetenskapsbilaga, men skälen för VFV var enligt Erséus:
*Image - att ge tidningen/-tidningarna något annat att förknippas med än det ytliga, förenklade och banaliserande. Att "uppväga halvnakna kändisar som gör dumma saker på gatorna med något mer substantiellt".
*Business - populärvetenskap säljer tydligen bra fastän andra tidningar går ner.

Målgruppen ska enligt bland andra utvecklingschefen vara främst män över 35. Det känns ju mer än lovligt nattståndet, och Erséus ska ha heder av att han inte verkade bry sig så mycket om målgrupper ("Jag hörde att den skulle vara mest för män?", frågar en (kvinnlig) forskningskommunikatör i publiken. "Va?" säger Erséus förvånat.)

Typografi och disposition
Första intrycket, som tyvärr består, är att det är en ful tidning. Rörig, skrikig grafik utanpå och i - inte lika illa som Expressens webbsida, men störande - och en vild blandning av typsnitt. Kanske är det barnsjukdomar, kanske är det medvetet. Jag kan inte låta bli att jämföra med Språktidningens första nummer som gav ett piggt och glatt första intryck utan att falla i rörighetsfällan. Här hade det behövts en professionell typograf, VFV!.

Innehållsförteckningen är helt OK, men om det finns något övergripande system i den förvirrande färgkodningen av de olika ämnesrubrikerna kan jag inte se det. Redaktionellt eget material/småplock ("koll", "månadens dvd", "sant eller falskt", "barnens frågor") samsas under samma röda färg, vilket är rimligt. Men hör verkligen "teknik", "medicin", "vetenskap" och "det okända" (alla lila) ihop? "Djur & natur" och "mytologi" (båda gula) har väl inget gemensamt? Kategorin "Historia" slutligen har sin egen färg, cerise, och det är väl praktiskt eftersom den har klart flest artiklar. Fler färger och lite mer klarhet, tack!

Bra
Notiserna i början av tidningen är en glädje att läsa. De är skrivna av redaktionen (jag frågade), och de är små underverk av kortfattad och intressant klarhet - och en oväntat rik blandning: fossila människofotspår, tuffa björndjur, luktsinnets koppling till hälsa, snö på mars, snabbaste superdatorn... här är det främst biologi med något litet inslag av medicin, fysik och tekning som gäller. Samma läsglädje återkommer i "sant eller falskt"-notiserna längre in i tidningen.

Uppslaget om dinosaurier - blänkare för den medföljande DVD:n - är externt faktagranskat av en paleontolog på Uppsala Universitet, vackert så, och nyktert och nyanserat utan att vara torrt.

Vetenskapsartikeln om rymdvetenskap i forskningsframkanten är en modig och ambitiös satsning - att ge sig på strängteori för en målgrupp som ofta inte ens har gymnasiefysik kan inte vara lätt ("vi jobbade mycket med den här artikeln, många varv" sa Erséus. Kan jag tro.) Intervjun med astronomen Marie Rådbo - om vart i rymden hon helst skulle vilja resa - funkar också bra.

Medicinartikeln om löpares genetik - vad som gör jamaicanerna till världens främsta kortdistansare och etiopier och kenyaner till uthålliga långdistansare - har en bra aktualitetsvinkel, och inte är det ofta man får se sport ihop med vetenskap.

Vampyrartikeln ("mytologi") visar sig vara en kulturhistorieartikel, riktigt bra. Forskaren som har studerat vampyren som fiktiv gestalt ger djupp och bredd.

Mja
En artikel om robotar som är detaljrik och väl researchad, om än med lite för mycket övertoner av hype för min del - men det är lätt hänt när det är fokus på tekniken och vad den kan (riktigt intressant hade det varit att kombinera med en systerartikel om robotars möjliga inverkan ur ett sociologiskt/samhällsvetenskapligt/psykologiskt perspektiv).

Medicinartiklarna om läkaren Anders Persson och hans multitekniksavbildning av människokroppen är snyggt illustrerade och intressanta men väldigt korta (längre hade gått utmärkt för min del). Ett litet snubbel på målsnöret är att de genomgående skriver magnetkamera (bra!) i artiklarna, men magnetRÖNTGENkamera (gammalmodig, missledande beteckning - dåligt!) i bildtexten. Tyck gärna att jag är petig, men det finns många som ogillar den senare beteckningen på goda grunder - däribland så gott som alla som arbetar med tekniken, vilket får mig att undra om VFV sökt feedback på texterna men inte på bildtexter.

Barnens frågor, besvarade av Nationalencyklopedins experter, är en kul idé. Tyvärr är inte alla av dem särskilt bra på att skriva svar som passar för barn.

Artikeln om 200-årsminnet av när Sverige "förlorade Finland" verkar vara helt OK; jag är uttråkad efter halva men traditionell historia är inte heller mitt område.

"Djur&natur"-artikeln om inkräktande arter är klokt upplagd - vissa arter är farliga för naturen, andra för oss - men väldigt dominerad av djur i förhållande till växter (enda växten är något med superallergent pollen). Och jag hade önskat mer fokus på ekosystemshot, som är betydligt allvarligare och mer storskaliga, istället för fara och obehag för människan.

Äsch
Historieartikeln - om Hitler och påven - är översatt och bearbetad. Sånt tycker jag är trist av rena principskäl, jag tycker svensk media ska gynna svenska journalister. Dessutom tycker jag artikeln är tråkig, men det är nog mest på grund av överexponering för tidsepoken(vi fick traggla WW2 i skolan hur mycket som helst. Det och stenåldern. Urk.)

Urk
När man satsar så hårt på trovärdighet och korrekthet som VFV (Erséus verkade vara väl medveten om att allt Expressen gör i vetenskapsväg kommer granskas hårt: "alla kommer säga att nu ska vi se hur de har klantat till det här"; "det är viktigare för oss att vara korrekta än för Forskning & Framsteg") är det inte rimligt att ha en typiskt traditionell "granskande" artikel om curry-linjer; en pensionerad elingenjör som är övertygad currykorsletare och en reporter som följer i hasorna, med några halvmeningars subtil kritik invävd i texten men inga "jobbiga" frågor direkt till intervjuobjektet och så en liten spalt i slutet där en forskare får säga att allt är nonsens. (Det är inte ens innovativt dåligt. Kunde man inte plockat två-tre slagrutemän istället och vallat runt dem en i taget?)

Sammanlagt:
Jodå, ett nummer till blir det i alla fall. Kanske två, så man kan se vartåt det lutar. Fast jag skulle inte köpa något av den här medelnivån i längden, särskilt inte med det här hemska utseendet.

Länkar
Omslag, påveartikel och rymdartikel kan beskådas här (via MyPaper)
Dagens Media
Expressen
Erséus chattar med läsare
Vassa Eggen
Journalisten

Andra bloggar om: populärvetenskap, media, expressen, vår fantastiska värld

*Jag var på VR:s årsmöte för Expertsvar för att debattera förhållandet mellan forskare och (vetenskaps)journalsiter. Det kommer ett inlägg om det senare...

Forskare och deras ord

2008-10-23T10:00:00.003+02:00

I senaste numret av Nature finns en intressant och underhållande artikel om omtvistade vetenskapliga termer. Det är ett viktigt problem som nog ofta är osynligt utanför forskningsvärlden - förutom i undantagsfall, som 2006 års namnstrid kring vad som menas med "planet" (som egentligen hade rätt lite med vetenskap att göra).

För forskarens främsta arbetsverktyg är inte mätinstrument, vita rockar eller provrör, utan ordet. Åtminstone så länge man mäter forskningsproduktion på det allmänt vedertagna sättet: i publicerade artiklar och i antal citeringar av publicerade artiklar, ju mer desto bättre.

Det hänger ihop med hur viktigt det är som forskare att ha en allmänt accepterad korrekt definition för det fenomen man vill studera (ska man leta liv på andra planeter väljer man till exempel mätinstrument/-metoder utifrån hur man definierar "liv" - något som inte är så enkelt). Felvalda ord på olyckliga ställen kan stjälpa en artikel, fördröja dess publicering eller ge den betydligt färre citeringar i andra artiklar - och en illa vald (om än accepterad) definition kan föra hela forskningsfält på avvägar. Den genomsnittliga seniora forskaren kan därför diskutera akademiska termer och deras betydelseskiftningar på en förundransvärd detaljnivå, och vet ofta precis vad som signalleras med ett visst ord på en viss plats i ett visst sammanhang (det kan skilja från tidskrift till tidskrift, från konferens till konferens och inte minst mellan olika underområden av vetenskapliga fält).

Därför blir det såklart problem när man inte är överens om vad en viss nyckelterm innebär. Extra problematiskt om ordet ifråga blir ett modeord, och börjar användas av många på ett sätt som det inte tidigare gjordes.

De här termerna är de som får flest forskare att gå i spinn, enligt Nature. Asterisken markerar sådana ord jag själv stöter på i mitt arbetsområde, även om jag inte har haft gigantiska problem med dem - ännu.

*Paradigmskifte (paradigm shift)
Epigenetisk (epigenetic)
*Komplexitet (complexity)
Ras (race)
Tippunkt (tipping point)
Stamcell (stem cell)
*Signifikant (significant)
*Medvetande (consciousness)

"Systems Biology is conspicuous by absence", säger den hittills enda kommentatoren, och det kan han mycket väl ha rätt i (det är ett vetenskapligt område relaterat till mitt, vars beteckning just nu genomgår en rejäl betydelseglidning). Jag misstänker att varje fält har ett par egna ord att lägga till listan...

Länkar
Artikeln (i Nature)
En medföljande lista på fler jobbiga ord (både "planet" och "liv" finns med)
och en tillhörande essä om klassificering kontra kategorisering

Andra bloggar om vetenskap, forskning, ord, språk

Livräddarvisp

2008-10-15T15:58:00.002+02:00

En amerikansk forskargrupp har byggt en billig, effektiv handdriven blodcentrifug - med hjälp av en mekanisk visp.

Konstruktionen är busenkel. En av de två visparna tas bort, och vid den andra fästs ett litet plaströr fyllt med blod (eller flera, upp till tjugo lär fungera). Knappt tio minuters enträget vispvevande separerar ut blodplasmat tilläckligt väl för att det ska kunna användas i tester för till exempel hepatit B. Utan el, dyr utrustning eller särskilt mycket teknisk utbildning - samtliga bristvaror i tredje världen.

Som jämförelse tar det ungefär halva tiden med en elektrisk centrifug.

Visparna tål att steriliseras i kokande vatten, och de är dessutom billiga (och antagligen betydligt enklare att reparera). Hela paketet beskrivs i vetenskapliga tidskriften Lab on a Chip, inkluderat en liten matematisk-fysikalisk modell för processen.

Smart, va?

Länkar
Nyhetsrelease
Artikeln i Lab on a Chip, fritt tillgänglig.

Andra bloggar om vetenskap, teknik, medicin, forskning

Händer i veckan: Nobelprisen, forskardagarna - och flytt.

2008-10-05T21:39:00.000+02:00

Veckan som kommer är höstens mest spännande vetenskapsvecka. Äntligen är det dags att liva upp höstrusket med lite nobelpris, traditionsenligt svära lite över att DN:s kulturdel med flera verkar tro att litteraturpriset är det enda som delas ut - Nobelpriset, som de brukar kalla det, samt traditionsenligt gissa på hur rätt Karin Bojs med flera kommer ha i sina Nobelpristippningar.

Först ut är medicinpriset på måndag, sedan fysikpriset på tisdag och kemipriset på onsdag. Därefter litteraturpriset på torsdag, men med tanke på att min favorit Ursula K LeGuin inte lär få det i år heller* tänker jag anse mig måttligt uppjagad. Fredspriset delas ut på fredagen, och sedan får vi vänta ända till måndagen på ekonomipriset - som enligt mig blir allt intressantare i takt med att ekonomin närmar sig psykologi och matematisk modellering. Medicin-, fysik- och kemiprisen brukar annonseras vid lunchtid, freds- och ekonomiprisen tidig eftermiddag.

Något otajmat är det samtidigt dags för forskardagarna, 7-8/10, på Stockholms Universitet. Tioårsjubilerande, och dessutom med tonvikten på kommunikation mellan forskare och allmänhet (verkar ta sig formen av en timmes panelsamtal kl 16-17 den 7/10, plus en timmes efterföljande mingel - jag hade gärna sett lite mer än så).

Än sämre tajming har dock jag själv, för jag ska flytta. Måndag morgon kommer flyttfirman, och de närmaste dagarna lär förflyta i allmänt upp-packningskaos, utan internet... och utan möjlighet att blixtblogga om nobelprisen :(

*jag tycker Ursula K LeGuin är betydligt bättre och viktigare än Doris Lessing, men eftersom båda är kvinnor med en viss anknytning till SF lär den kategorin anses "fylld" ett bra tag framöver...

Tusen och ett sätt att bli en bättre forskare och kommunikatör

2008-09-29T15:07:00.002+02:00

Idag har jag en debattartikel - min första någonsin - i Vetenskapsrådets tidning Tentakel. Den handlar om unga forskare och kommunikation.

Eller snarare om unga forskare och bristen på kommunikation; ifall träning i hur man förmedlar sina idéer till omvärlden är en bristvara för akademiker i allmänhet, så gäller detsamma mångdubbelt för doktorander och andra unga forskare (se siffror i artikeln). Kommer man från en naturvetenskaplig eller teknisk utbildning - till exempel en civilingenjörsutbildning, vilket jag gör - har man ofta inte heller särskilt mycket tidigare vana att falla tillbaka på, eftersom kommunikation sällan är särskilt högprioriterat där heller. Förhoppningsvis har unga naturvetarforskare åtminstone gnuggats ordentligt i gymnasiet i hur man skriver och talar*.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick idén att börja blogga vetenskap, varje gång jag gör en poster, håller ett föredrag, skriver en rapport (och det finns många sådana i ett EU-projekt) eller försöker formulera mig tydligt i en artikel. Inte är det så att bloggandet är någon mirakelmedicin mot textmässigt stolpighet, men det har öppnat många andra dörrar och möjligheter - och interaktionen med bloggläsarna var det som öppnade mina ögon för att jag inte alls var sådär enkel och begriplig som jag inbillade mig.

Men det finns andra perspektiv på frågan, förutom de rent personliga. Doktorander gör en stor del av forskningen på universiteten, räknat i arbetstid. Visst behövs handledarnas erfarenhet och breda perspektiv i tolkningen av forskningsresultaten, men om all forskning som görs av yngre forskare slutligen förmedlas till allmänheten av mer seniora forskare... då får vi problem. Dels problem med rekryteringen av nya forskare, eftersom "typforskaren" allmänheten får se släpar tjugo-trettio år efter hur den akademiska verkligheten ser ut. Dels problem med att göra självständiga forskare av gröna doktorander - för att kunna föra en vettig och intressant diskussion om vad man sysslar med är en viktigt bit av att "bli forskare" (viktigare än vad man först kan tro; jag känner flera personer som har slutat eller övervägt att sluta doktorera i förtid, eftersom de upplevt doktorandstudierna som en ren förlängning av sin tid som universitetsstudenter, och inte kunnat identifiera sig med att vara forskare).

Det borde vara en självklarhet för doktorander att slipa sin kommunikationsförmåga - och en självklarhet för deras handledare och universitet att uppmuntra och stödja dem. Till exempel med hjälp av allmänheten, kanske genom att blogga, men det finns många andra sätt. Handledare och doktorander borde kunna hjälpas åt att hitta något som passar. Improvisationsteater? Läsa skönlitteratur*, eller kanske gå en skrivarkurs? Vara med i ett vetenskapscafé? Praktisera på en redaktion någonstans? Sitta bredvid när handledaren talar med pressen?

Helst borde det så klart ske naturligt, men jag kan tänka mig att det fungerar bättre om träningen finns inplanerad i studieplanen (som är ett samarbetsdokument mellan doktorand och handledare, snarare än ett regelverk - och som inspekteras och följs upp varje år). Det viktiga är att inte fastna i något slags obligatorisk paketlösning, och tvinga alla doktorander att sitta av en tvåveckorskurs i "Scientific Communication" i början av sin utbildning. Huvaligen. Det skulle nog göra mer skada än nytta...

Länk
Så blir forskare bättre på att kommunicera - Tentakel, 29/9 2008

Andra bloggar om vetenskapskommunikation, forskning, doktorander, utbildning

*å andra sidan lider många gymnasieelever av ordsjuka; den där besynnerliga idén att texten blir bättre ju mer långa och fina krångliga ordman petar in i den. Och, hm, det gör faktiskt en och annan forskare också... ett samband? ;-)
*jag har träffat skrämmande många forskare som sagt rakt ut att de aldrig läser böcker, och särskilt inte skönlitteratur.

Det händer på fredag: Forskarfredag!

2008-09-23T11:59:00.003+02:00

På fredag den 26/9 arrangeras Forskarfredag runt om i landet, för fjärde året i rad och på 18 orter; fler orter än någonsin men med märkliga vita fläckar på kartan - en hel del universitetsstäder saknas i listan. Linköping? Lund? Umeå?

I Stockholm är det - precis som tidigare - Kulturhuset som gäller, kl 12-19. Programmet är uppdelat i "Dialog", "Prova på", "Forskarverkstad" och "För de allra yngsta".

Absolut intressantast från varje del:
* Dialogen "Genmodifierad soja - hot eller välsignelse?" mellan genetik/genomikprofessor Jan Böhme och ekonomihistorikern Paulina Rytkönen låter som ett intressant möte av perspektiv. Passande nog schemalagt lagom till lunch kl 12.00.
*Prova på-utställningen om växters kemiska språk. Eller kanske den om den globala maten.
*Forskarverkstadens doftlaboratorium.
*Barnaktiviteten "Kristallkul" där man får klappa på färgglada och glittrande mineral och samtidigt få veta mer om hur de blir till och varför de ser ut som de gör. (Jag var en inbiten stenälskare som liten, och det har fortfarande inte riktigt släppt. Jag skyller på mormor som var likadan.)

Intressant nog bidrar också Svenska Kyrkan med en realtidsundersökning/diskussion om tro och existensiella frågor.