"Vad ska du göra sedan, då?"

En av de absolut vanligaste frågorna man får när man nämner att man jobbar på sin avhandling och ska disputera vid tidpunkt X är "och vad ska du göra sedan?".

Ibland är det vänligt allmänintresse, ibland är det antagligen den neutralaste frågan folk kan komma på som inte har att göra med själva stressmomentet för stunden (de flesta doktorander är uppenbart slitna och jäktade sista året). Någon gång är det folk inom ens eget fält som frågar; då vill man gärna ha ett bra och genomtänkt svar.

För många doktorander är svaret sannolikt obehagligt länge "jag vet inte". Tidspressen lämnar inte mycket rum för den sortens eftertanke, och trots att man får vänliga tips om att börja söka post-doc ett år i förväg känner jag få som verkligen gjort det. Långt färre som har en långsiktig karriärplan.

Ofta ser fortsättningsalternativen - från vissa synvinklar och särskilt inifrån akademin - ut som ett binärt val mellan Forskning och Allt Annat. Det är inte riktigt sant; det utmärkta seminariet om alternativa karriärvägar utanför akademin, som inledde Stockholm Meeting i torsdags belyste på ett rätt fascinerande sätt alla olika vägar man kan ta med en doktorsexamen i ryggsäcken. Naturvetarna hade valt ut fem talare som typexempel: att jobba inom industrin (Mats Berggren, vd Sweden Bio), att arbeta som lektor på gymnasiet (Pär Wohlin, lektor Viktor Rydbergs gymnasium), forskningsadministration (Anna Ledin, vetenskaplig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien), starta eget och jobba som entreprenör (Saed Esmaeilzadeh, vd Diamorph AB) eller att arbeta som vetenskapsjournalist (Ulrika Björkstén, redaktör Vetenskapsmagasinet).

Tråkigt nog var det inte många av dem som verkligen lyckades visa i sina föredrag hur och när eller i vissa fall ens om de hade nytta av sin forskarbakgrund mer än som inträdesbiljett. Bäst tyckte jag om Pär Wohlins berättelse som visade hur han hela tiden ifrågasatte, utvärderade och anpassade sin lärarroll och kunskaperna bakom den - flera gånger med obekväma beslut som resultat. Både inspirerande och upplyftande.

Själv skaffade jag mitt nuvarande jobb i juni förra året, och jobbade deltid där medan jag doktorerade färdigt på resten av deltiden. Jag har nytta av erfarenheterna från min doktorandtid i stort sett varje dag; ofta på grund av den specifika insikten jag fått i mitt fält och dess verktyg, ibland på grund av den mer generella inblicken i hur forskare tänker och fungerar. Organisations- och rapportskrivningsövningen jag fått genom att administrera EU-projekt (som institutionstjänstgöring) är direkt tillämpbara på mina organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter idag. Samtidigt har träningen jag fått i kommunikation - talad såväl som skriven - genom bloggandet och alla de uppdrag och erfarenheter det lett till varit direkt ovärderlig i mitt nya jobb, där kommunikatör är del av min titel.

Allt det andra svåretiketterbara man lär sig på köpet när man doktorerar - att strukturera upp sitt arbete och planera långsiktigt, att lösa problem, att tänka själv och arbeta självständigt, att brottas med svårlösliga problem utan att ge upp - det är också otroligt användbart. Fråga nästan vilken doktor som helst i bekantskapskretsen - antagligen är det få som kommer säga att det var själva fackkunskaperna de fick som var mest användbara.

Sorgligt att man så ofta möter rekryterare som är rädda för att anställa "snäva, specialiserade" doktorer. De vet inte vad de missar.

Ny titel, nytt jobb

Från och med i fredags vågar jag kalla mig "doktor" (visst, man ska skriva på ett papper eller två, men avhandlingsförsvaret är huvudsteget). Från och med idag tillhör jag inte längre KTH - istället kan jag titulera mig kommunikatör och programofficer (på INCF).

Rent praktiskt är det inte riktigt en så abrupt skillnad som det kan låta; jag har faktiskt gått på deltid på mitt nya jobb sedan förra sommaren, och jag byter varken land eller stad samtidigt som jobb. Mentalt är skillnaden större - plötsligt så kan jag inte riktigt kalla mig "forskare" längre, inte på pappret. (Även om jag fortfarande putsar på min sista artikel vilket väl nominellt kanske kan kallas att fortfarande hålla på med forskning, så är jag inte avlönad att göra det och inte anställd som forskare på något universitet)

Just nu kan jag i och för sig inte kalla mig något alls, så länge jag inte gör det i skrift. Tre timmars nästan oavbrutet prat på avhandlingsförsvaret, med en förkylning i botten, har gett mig en präktig stämbandskatarr, och för första gången i mitt liv har jag faktiskt ingen röst *alls*.

Förutom i text. Härmed förklarar jag bloggen återuppväckt!