fredag, mars 24, 2006

Britannica vs Nature och Wikipedia - en omgång till

I december publicerade Nature en artikel som, tämligen provokativt, påstod att Encyclopedia Britannica och Wikipedia var ungefär lika bra vad gällde korrekthet i faktainnehåll. Svaret från Britannica lät vänta på sig... tills nu.

Studien bestod, i korthet, av att Nature sände ut en artikel från Wikipedia och en från Britannica (på samma ämne) till en expert som fick granska dem och komma med kommentarer om felaktigheter. Antalet felaktigheter räknades, varvid Britannica hade 123 och Wikipedia 162 (antalet grova fel räknades också, och befanns vara fyra för var och en av encyclopedierna).

Britannicas (något senkomna) svar till Nature är ett 20-sidigt dokument (pdf) som i detalj framför Britannicas alla klagomål. Natures svar (pdf) lät inte vänta på sig. Det finns några tydliga delar av diskussionen som kan behandlas var för sig:

Artikelns tvetydiga status - vetenskaplig studie eller ett stycke journalistik? Britannica kräver att Nature ska dra tillbaka artikeln, vilket vanligen är något som man gör med vetenskapliga studier snarare än vanliga (journalistförfattade) artiklar (och det sker extremt sällan). Nature påpekar (i ursprungsartikeln, och igen i repliken till Britannica) att artikeln är skriven av deras "news staff", dvs nyhetsbevakare (journalister). De flesta förknippar Nature med enbart forskningsartiklar, vilket nog har bidragit till artikelns lustiga mellanstatus. Hade undersökningen gjorts av en vanlig tidning hade den sannolikt mer framstått som journalistik snarare än vetenskap.

Vad som egentligen jämfördes. Den faktiska jämförelsen gjordes mellan innehåll på Wikipedias respektive Britannicas webbsidor, inte mellan Wikipedias webbinnehåll och Encyclopaedia Britannicas tryckta version. Det står också i Natures originalartikel (men kan kanske tänkas gå många läsare förbi). På Britannicas webbsidor finns inte bara text från själva "huvudlexikonet" Encyclopaedia Britannica, utan också från barnlexikon och årsböcker. Ett antal av Britannicas klagomål grundar sig på att man valt en barnlexikon- eller årsbokstext istället för en encyclopedi-text, på vilket Nature svarar att man tagit texter som kom upp när man sökte efter nyckelordet ifråga. Rimligtvis kan man tycka att det är Britannicas ansvar att all text tillgänglig via deras webbsida är korrekt - det är knappast troligt att den vanliga användaren kommer göra stor skillnad i tilltro till materialet beroende på om det kom från en årsbok eller encyclopedi-text, inte så länge som de publiceras under Britannicas namn och man litar på Britannica.

Vad som inte jämfördes. Britannica klagar på att man inte beaktat sådant som textens kvalitet och läsbarhet. Det ingick inte i studien, och det är klart att det antagligen skulle ha vridit resultatet mer åt Britannicas fördel om det hade gjort det (en text skriven av en författare, eller av ett fåtal i tätt samråd kommer sannolikt i genomsnitt bli mer sammanhängande och konsistent än en skriven stegvis av måna oberoende författare). Men det påstås inte heller i Nature:s artikel att det var textkvaliteten som jämfördes. Man jämförde också vetenskapligt intriktade artiklar snarare än generella, vilket likaledes lär vara till Wikipedias fördel i och med att det nog är ett större gap mellan generella artiklar än mellan vetenskapliga specialistartiklar i de två encyclopedierna. Å andra sidan är det ju vetenskap Nature sysslar med, det vore fånigt att förvänta sig att undersökningen skulle fokuseras på till exempel kultur eller sport.

Vem som egentligen har det yttersta tolkningsföreträdet. Britannica klagar även över att Nature inte dubbelkollade sina experters utlåtanden, och bara hade utlåtandet från en expert per artikel ("Nature assumed that what its reviewers said was true and, when it contradicted something in the Britannica, that the reviewer was right and Britannica was wrong"). Samtidigt baserar man flera av sina klagomål på argument av typen "vår artikelförfattare N.N. håller inte med om expertens utlåtande". Vad är det, om inte att göra exakt samma sak? Det verkar av en sådan kommentar inte som att Britannica har dubbelkollat författarens utsaga, och man stöder sig likaledes bara på en persons uttalande.

Det framgår över huvud taget tydligt att Britannica anser sig ha högre auktoritet än någon enskild expert, och att man utgår från att en redaktör per definition är mer objektiv än en enskild expert:

"Among other things, while it is important to engage "reviewers who were highly qualified," that alone is not enough: as every editor at Britannica knows, even the assertions of experts must be confirmed and their observations considered in the proper context for a general-reference work like Britannica. Nature failed to take these and so many of the other steps that would have been required to make its research valid."



Jag har svårt att tro att alla redaktörer verkligen är så über-objektiva (eller så retar jag mig möjligtvis en smula på den synnerligen självgoda tonen). Värt att ta med i beräkningen är också att mycken bedömning av (nyproducerad) forskning faktiskt inte är mycket mer objektiv än såhär: en nyproducerad artikel som är påtänkt för publicering sänds ut till ett fåtal reviwers (experter), vilkas omdömen oftast helt avgör om artikeln godkänns eller inte (vill de att dina figurer ska se ut på ett visst sätt är det bäst att åtgärda dem - oavsett om de redan är "rätt"). Ofta kan en experts ogillande fälla en artikel, och man får skicka den någon annanstans i hopp om att få en grupp experter med annan inställning.

Intressant är, för övrigt, att Britannica inte någonstans nämner det som kanske var det mest intressanta i Nature:s originalartikel: att Britannica och Wikipedia hade lika många grova fel, fyra var.

Och för övrigt är det fånigt att tro att en jämförelse på 42 artiklar säger så mycket om förhållandet mellan encyclopedier med många, många tusen artiklar var. Oavsett om man studerar en webbversion eller tryckt version av den ena.

Patrik på Suburbia har skrivit om detta igår, och noterar att den som skriver i tidningen The Register om Britannicas och Wikipedias konflikt är en välkänt Wikipedia-fientlig reporter (med en egen artikel i Wikipedia, såklart). Times Online har en betydligt mer neutral artikel.

Länkar
Natureartikeln
Britannicas svar (pdf)
Natures svar på det (pdf)
Times Online
The Register

Möss väljer partner baserat på andras val

Mushonor föredrar, om de får välja, en hane som också verkar ha valts av någon annan - andras val verkar fungera som en kvalitetsstämpel.

Man vet att fåglar och fiskar tar intryck av andras val när de väljer partner, och misstänkte att det samma gäller för (åtminstone vissa) däggdjur. Nu är det således visat att det gäller även för möss. Mössens sociala interaktioner är rätt starkt beroende på lukt; ur lukten från en annan mus kan man sniffa sig till information om andras hälsa, sexuell status med mera.

Mushonor som fick välja mellan en hane som förknippades med lukten av en annan hona eller inte valde i princip alltid den hane som förknippades med en annan hona. Till och med om denne var infekterad med parasiter, och den andra var frisk! Stod valet däremot mellan två "oupptagna" hanar valdes den friske först, som man kunde vänta sig.

Beslutet berodde på närvaron av signalämnet oxytocin (som hos människor har att göra med parbildning, sexuell attraktion och tillit - ämnet har liknande funktion hos andra däggdjur). Honor som inte hade en fungerande gen för att bilda oxytocin valde inte den redan valde hanen och undvek inte de sjuka hanarna till lika stor grad, men hade i övrigt ett normalt fungerande luktsinne. Oxytocin verkar alltså vara nödvändigt för att mössen ska kunna behandla den luktförmedlade "sociala informationen". (Det behöver dock inte nödvändigtvis betyda att oxytocin har samma roll hos människa). Resultaten av studien publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.

Länkar
Science Daily
Mer om oxytocin från engelska Wikipedia
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)

onsdag, mars 22, 2006

Jag kunde inte låta bli...


















Som bevis betecknat har det kanske sina luckor, men det är ett av de bättre matematikbaserade skämt jag känner till... och Einsteins monumentala trovärdighetsfaktor maskerar effektivt de logiska luckorna, inte sant?

Dynamisk bildgenerator via Techne och Tempus Fugit. Skämtet ifråga visade/berättade någon på en tråkig föreläsning någon gång för länge sedan. Kanske hade han hittat det här.

UPPDATERAT (24/3): Jag ser att Gustav Holmberg och Louise P. också gjort varsin...

Trefärgsseendet och den nakna apan

Förklaringen till varför människan och vissa andra primater har trefärgsseende (och inte tvåfärgsseende) har länge antagits vara att bättre färgseende underlättar när man letar efter mogen frukt. Men en bättre förklaring kan vara att trefärgsseendet tillåter en att se små skillnader i ansiktsfärg, något som kan vara en viktig social signal.

Människan och de allra flesta av "gamla världens" apor är trikromater, dvs trefärgsseende, med sensorer för rött, grönt och blått. Många andra däggdjur är tvåfärgsseende (blått och grönt). "Nya världens" apor är delvis trefärgsseende, delvis tvåfärgsseende, beroende på art. Skillnaden mellan gamla och nya världens apor i trefärgsseendets utbredning beror sannolikt på naturligt urval. För att naturligt urval ska uppstå behöver det finnas en fördel - så vad är fördelen med trefärgsseende framför tvåfärgsseende? Idén om fruktletandet som tänkbar förklaring till utvecklingen av (tre-)färgseendet har funnits i över hundra år. Tittar man på dieten hos primater i förhållande till färgseende så finns det däremot inte en tydlig koppling. Däremot har alla aparter med trefärgsseende åtminstone delvis bar (pälsfri) hud, på baken och/eller i ansiktet.

En annan egenhet hos trefärgsseendet, så som det ser ut hos människor och vissa primater, är att dess känslighet inte är jämnt utspridd över färgspektrum. Känslighetstopparna för grönt och rött ligger väldigt nära varandra, vilket kan tyckas vara ett slöseri (bin har till exempel fyra olika färgsensorer som ligger jämnt utspridda över färgspektrum). Men det är i själva verket en anpassning som gör det enklare att upptäcka små förändringar i hudfärg, enligt några forskare från Caltech. Deras resonemang, och data om många olika aparter, publiceras som en artikel i Biology Letters.

De två faktorer som bestämmer hur hudens färg ändras (på kort sikt, hos samma individ) är koncentrationen av hemoglobin i blodet och syremättnadsnivån hos hemoglobinet. Relativt blodfri hud är gulaktig, medan blodrik hud är antingen blågrönaktig eller rödblåaktig beroende på syresättningen hos blodet. (Dessa generella faktorer gäller oavsett hudfärg och för människor såväl som apor, eftersom de beror på hemoglobinets egenskaper som varierar ytterst lite mellan arterna).

Variationen i hudens färg kan alltså ses som tvådimensionell (som att den går längs två tänkta "axlar": en blå-gul och en röd-grön). Tvåfärgsseende kommer bara kunna se en dimension av förändringen, medan trefärgsseende kan se båda dimensionerna. Skillnaderna i absorptionsspektrum för syresatt och icke syresatt hemoglobin är maximal vid ungefär 560 nm våglängd, nästan precis där den "röda" receptorn har sin känslighetstopp. Det ser således ut som om trefärgsseendet är nästan optimalt "designat" för att kunna upptäcka små skillnader i hudton beroende på blodflöde och syrenivå.

Detta är naturligtvis inte ett "bevis", utan snarare ett led av argument. Men jag tycker personligen att det är mer övertygande än argumenten för att trefärgsseendet skulle ha uppstått för att det underlättade fruktletande. De här argumenten baseras dessutom på kända (och bevisbara) egenskaper hos hemoglobin i kombinationer med hud, snarare än på hypotetiska (och betydligt mer obevisbara) dieter.

Bild från engelska Wikipedias artikel om trefärgsseende, det som visas är absorptionsspektra för blå (S), gröna (M) och röda (L) receptorer hos människan.

Länkar
nyhetsrelease (Caltech, via Science Daily)
MSNBC
mer om primaters färgseende (på engelska)
artikeln (Biology Letters, pren. krävs)

tisdag, mars 21, 2006

8 meter nacke

Paleontologer som arbetar i Mongoliet har upptäckt en dinosaurie med en åtta meter lång nacke. Mer än en tredjedel av dess kroppslängd fanns framför skulderbladen, vilket gör den ännu mer oproportionerlig än den välkända Diplodocus.

Benen från den nya arten, Erketu ellisoni, grävdes ursprungligen upp år 2002. Bland fynden fanns sex nackkotor, var och en stor som en dubbel limpa bröd. Totalt tror man att dinosaurien hade 14 till 15 sådana nackkotor (vilket borde innebära att de var och en är runt en halv meter långa). Kotorna har luftfickor som gör dem lättare, och deras form visar också på att det kan ha funnits ett ligament mellan varje kotpar, som gav nacken ökad stabilitet - ungefär som att nacken bars upp av en bungyjump-snodd, förklarar Daniel Ksepka från New Yorks American Museum of Natural History. Den långa nacken bars antagligen utsträckt rakt ut snarare än rakt upp (för att täcka en stor betesyta snarare än att nå högt upp i träden).

Erketu ellisoni är nära släkt med en dinosauriegrupp som kallas titanosaurer, som i sin tur ingår i gruppen sauropoder där även Diplodocus finns med. Titanosaurfossil har hittats på i stort sett alla av världens kontinenter, enligt Nature News.

Länkar
Nature News
American Museum of Natural History:s fossilutställning
Mer om dinosaurier från Unga Fakta

fredag, mars 17, 2006

Vad läser vetenskapsbloggarna? Vad skriver de om?

Postgenomic är en ny intressant "portal" till (bio)vetenskapliga bloggar och bloggande om (bio)vetenskapliga artiklar, än så länge i beta-format. Här kan man se vad vetenskapsbloggarna skriver om, uppdelat på vetenskapliga och vanliga artiklar, nyckelord, länkar med mera. Om en post specifikt handlar om en viss vetenskaplig artikel kan den som skriver den tagga den som "review" och så hamnar den under rubriken "reviews". Man kan även filtrera resultaten för att bara få fram sånt som tillhör en viss underkategori (bioteknologi, neurovetenskap etc).

Det hela verkar imponerande lättanvänt och smidigt, både för de som bloggar och de som vill läsa. Förhoppningsvis kommer det både innebära ökad exponering för de som skriver, fler nya vetenskapsbloggare och en ökad acceptans för bloggen som vetenskapligt medium.

Mer åt trivia-hållet, men potentiellt värdefullt, är att man har en "zeitgeist"-sida som bland annat visar vilka domäner och tidskrifter som får flest länkar, vilka modellorganismer som är vanligast förekommande i de aktuella pappren, och hur bloggarna taggar sina poster. Eller så kan man bara leta nya intressanta bloggar att läsa i postgenomics blogglista: den är redan uppe i 189 bloggar.

Tack till Mikael för tipset!

UPPDATERAT (24/3): Nämen titta, Erik Stattin skrev om postgenomic redan i mitten av februari.

Länkar
postgenomic.com
relaterat: Vetenskapsnytt 29/1:(natur)vetenskapen och bloggarna

torsdag, mars 16, 2006

Kinesisk groda kommunicerar med ultraljud

Kommunikation via ultraljud troddes fram till nyligen var något som däggdjur (valar, fladdermöss, möss) gjorde. Nu har man även hittat en kinesisk grodart där hannarna använder ultraljud för att göra sig hörda - antagligen för att de lever i en brusig omgivning.

För inte så länge sedan kom forskare fram till att möss kommunicerar i ultraljud (definierat som frekvenser över 20 kHz, gränsen för vad människan förmår uppfatta). Då handlade det om att mushanarna "sjöng" för mushonor (se Vetenskapsnytt 1/11 2005: Mushanar sjunger för mushonor). Nu har man hittat kinesiska grodor (Amolops tormotus) som ger ifrån sig ultraljudsläten - men man misstänker att bara andra grodhanar av samma art kan höra dem. Dessa grodhanar har nämligen konkava öron, något som grodor generellt inte brukar ha och som inte heller honorna av samma art har. Resultaten publiceras i senaste Nature.

Bakom forskningen ligger Albert Feng, som redan för flera år sedan kom fram till att den här grodartens hanar kunde ge ifrån sig ultraljud. Man visste dock inte om det var någon mening med ljuden, eller om de bara var en bieffekt av de "vanliga" hörbara kväkanden som grodan gav ifrån sig samtidigt. För att ta reda på hur det låg till spelade man in grodsång och spelade sedan upp bara den människohörbara ljuddelen respektive bara ultraljudsdelen av sången för andra grodhanar. I båda fallen svarade grodhanarna. Hur signalen tolkas har man dock ingen aning om ännu, och man vet inte heller om grodhonorna är döva för den: testet gjordes bara med grodhanar.

Finessen med att sjunga i ultraljud är att grodornas naturliga habitat utgörs av forsar och bäckar, och ljudet från dessa täcker in mycket av det hörbara spektrumet. Genom att lägga sig i högre frekvenser som inte dränks av vattenljudet gör sig grodorna helt enkelt hörda bättre.

Länkar
Nature News
BBC Science
New Scientist
artikeln (Nature, pren. krävs)

tisdag, mars 14, 2006

Pi-dagen... den 14/3

Idag, den 14:e mars, firas pi-dagen (det blir mer begripligt om man använder det amerikanska datumsystemet: då är dagens datum 3.14) på ett antal ställen runt om i världen. Hur då? Jo, man kan till exempel:

  • skriva riktigt många av pi:s decimaler med krita på en trottoar nånstans (lämpligtvis i en snöfri del av världen)

  • äta rund mat (pi-zza och pi-roger, föreslår susning.nu)

  • Se filmen "Pi"

  • Sjunga pi-sånger

  • Skicka pi-kort till någon (men borde inte korten vara runda...?)

  • Leta efter roliga substrängar i pi:s decimaler

  • Gå och provlukta parfymen Pi (Givenchy, finns tyvärr enbart som herrparfym...)

  • Läsa om pi

  • eller slå två flugor i en smäll och dessutom fira Albert Einsteins födelsedag, eller kanske Sierpinski's

    Enligt "The St. Louis area Mathematics Educators" är det dessutom 300 år sedan man började använda den grekiska bokstaven π (pi) som symbol för värdet 3.14159...

    Mer goda idéer (på engelska) finns till exempel här. Eller så kan man skjuta upp alla dessa aktiviteter till "Pi Approximation Day" som firas något av datumen 22/7, 26/4 (25:e om det är ett skottår), 21/12 (20/12) eller 10/11 (9/11). 22/7 passar rätt bra för vår typ av datumskrivning, det bygger på att 22/7=3.142857... som kan avrundas till 3.14.

    UPPDATERAT: Eller så kan man gå på öppna föreläsningar om matematik, samtliga kl 19 i Stockholm (Fridhemsskolan vid Fridhemsplan, Åsö vuxengymnasium eller Lava på kulturhuset). Tack till Örjan för tipset!
  • Örats snäckform ger bättre basförstärkning

    Ett av vetenskapens små mysterier - orsaken till att innerörat är snäckformat - kan vara på väg att få sin lösning. Forskare har upptäckt (med hjälp av matematisk modellering) att snäckformen bidrar till att ge bättre förstärkning av låga toner.

    Cochlea eller öronsnäckan är den snäckformade delen av innerörat där sensorcellerna sitter. Ingenjörsmässigt sett är den en rätt snygg lösning: den är ett vätskefyllt rör som upptar ungefär en kubikcentimeter i volym och har ett känslighetsområde på 120 dB i området 20-20000 Hz. Ljud i olika frekvenser fokuseras på olika ställen i röret - ju lägre frekvens desto längre bakåt. Standardsvaret på frågan om varför (öronsnäckan) är spiralformad har hittills varit att det är en platsbesparing, och att den i princip lika gärna skulle kunna vara ett långt rakt rör. Nu finns det nya forskningsresultat som indikerar att örat kan vara mer sofistikerat än tidigare trott: snäckformen verkar bidra till att selektivt förstärka låga frekvenser, det vill säga bastoner. Ett lågfrekvent ljud kan förstärkas så mycket som 20 dB - det motsvarar till exempel skillnaden i volym mellan ett normalt samtal (ljudnivå 60 dB) och stadstrafik på en intensivt trafikerad gata (ljudnivå 80 dB).

    Spiralformen får ljudvågorna att främst reflekteras mot öronsnäckans yttre vägg och inte så mycket mot den inre (riktningar från mitten räknat), istället för att vara jämnt utspridda. Effekten ser enligt analysen ut att öka med krökningen och blir således starkast längst in i öronsnäckan där de lägsta frekvenserna detekteras.

    Resultaten har publicerats i Physics Review Letters. Förstaförfattaren Daphne Manoussaki är anställd vid Vanderbilt University och ingår i en biomatematik-forskargrupp där som verkar göra en hel del intressanta saker. Förhoppningsvis kommer den ökade kunskapen om örats funktion innebära att man kan ta fram bättre hörselimplantat.

    Länkar
    Nature News
    PhysicsWeb
    Physical Review Focus
    artikeln (Physics Review Letters, pren. krävs)
    DN
    The Cochlea homepage (mer om innerörats anatomi)

    måndag, mars 13, 2006

    Det luktar som om nån är hungrig

    Fågelungar gör det, och däggdjursungar också: skriker (eller piper, eller gnäller...) när de är hungriga. Men skinnbaggeungar ger istället ifrån sig en viss lukt, och byter luktsignal när de är mätta.

    Insekter använder ofta lukter för kommunikation, till exempel för att hitta partners eller mat. Så kanske gör insektsungar det också, undrade två forskare (Edmund Brodie III vid Indiana University och Mathias Kölliker vid University of Basel). För att ta reda på det delade forskarna upp skinnbaggeungarna (mer exakt ungar av arten Sehirus cinctus, som jag inte kan hitta ett svenskt namn på) i två grupper, en som fick mycket mat och en som fick för lite mat. Luften i området runt ungarna samlades upp och fördes vidare till vuxna individer av samma art, varpå man observerade deras beteende. Baggar som känt lukten av hungriga larver började genast leta mat, medan baggar som känt lukten av mätta larver saktade in på matletningstakten. Vid analys visade det sig att lukten från ungarna bestod av åtta komponenter - en komponent var mer dominerande i lukten av "hungrig" och en annan mer dominant i lukten av "mätt". Att bara ge vuxna baggar den viktigaste komponenten räckte dock inte, så uppenbarligen är signalen mer komplicerad än så. Resultaten publiceras i Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences.

    Man tror att detta kan vara det första kända exemplet av att djur kommunicerar hunger med hjälp av (enbart) lukt. Intressant - om inte annat är det ett snyggt exempel på vad feromoner kan göra (enligt definitionen är "feromon" i princip en luktsignal som används inom en art och ger upphov till ett visst beteende).

    Länk
    Science Now

    lördag, mars 11, 2006

    Braille-tangentbord

    Spanska forskare har tagit fram ett Braille-tangentbord. Tangentbordet ansluts till datorn via USB, och är särskilt användbart för de som vill skriva matematiska formler eller musiknoter - något som hittills krävt assistans av en seende.

    Forskarna arbetar vid Universitat Autònoma de Barcelona och Organización Nacional de Ciegos Españoles (ONCE). Tangentbordet har samma funktions- och rörelsetangenter som ett vanligt tangentbord, men dessutom 8 tangenter för Braille-skrift som gör det möjligt för användaren att skriva på vilket språk som helst. Användaren kan också välja mellan två olika skrivsätt - antingen ett där en symbol skrivas genom att alla de nödvändiga tangenterna trycks ned samtidigt, eller ett där tangenterna trycks ned en och en. Projektet har koordinerats av professor Jordi Roig, anställd vid UAB, som varit synskadad i tre år.

    Till skillnad från tidigare tangentbord har användaren (enligt uppgift) stora möjligheter att skriva matematiska formler eller musiknoter, något som tidigare krävt assistans av en seende. Men frihet kostar - tangentbordet ska enligt en spansk blogg kosta runt €600-800 (dvs ca 5400-7200 kr).

    Systemet som används för att notera matematik har för övrigt vissa likheter med HTML och andra språk som använder så kallade "tags". Fascinerande.

    Länk
    nyhetsrelease (via eurekalert.org)

    torsdag, mars 09, 2006

    En spindel med huvudet på skaft? Jaha, gör det bättre själv då!

    En spindel som inte fångar sitt byte med nät, utan hugger dem med sina jättelånga vassa käkar - med hjälp av sin likaledes långa nacke. Eller kanske något som ser ut som en korsning mellan en gorilla och en krabba? Än så länge har naturen försprånget i att få fram udda organismer. Men när datorspelet Spore släpps (innan året är slut) kan gamers världen över ge evolutionen ordentlig konkurrens i fråga om kreativitet.

    Lönnmördarspindlar
    ("assassin spiders") är riktigt små (ca 2mm) men har utvecklat gigantiska käkar i förhållande till sin storlek. Käkarna använder de för att hugga små djur, mestadels andra spindlar. För att inte släpa sina huggverktyg i marken har de också tvingats utveckla något väldigt okarakteristiskt för spindlar - en lång nacke. Intressant nog visar dessutom en DNA-analys av spindelfamiljen att spindlar har utvecklat lång nacke vid minst två olika tillfällen, ett riktigt snyggt exempel på konvergent evolution (att yttre urvalstryck får arter som inte alls är släkt att se lika ut för att de båda utvecklar samma smarta lösning). Lönnmördarspindlarna finns i Australien, Sydafrika och på Madagaskar.

    Den nyligen upptäckta tiobenta håriga krabban (Kiwa hirsuta - hirsuta betyder just "hårig") lever djupt nere i havet nära varma källor. Det som ser ut som hår är i själva verket utskott från dess skal, som antagligen fungerar som sensorer. Men den ser ganska mycket ut som svaret på frågan "Vad får man om man korsar en gorilla med en krabba?" (Foto finns hos Science, här)

    Så vad har allt detta att göra med ett datorspel?

    Will Wright, mannen bakom spel som SimCity och Sims, har ett spel på gång som heter Spore - enligt uppgift ska det släppas under sista kvartalet i år. Den otroligt ambitiösa spelidén bygger på att man börjar med att stegvis evolvera en encellig organism för att så småningom utveckla en flercellig organism, som så småningom kan bli intelligent, varefter man får styra en liten stam av dessa varelser, och så småningom bygga en hel stad som denna stam lever i, och så smånigom bygga en hel civilisation och kämpa mot andra civilisationer för överlevnad, och så småningom bygga en rymdfarkost, och kolonisera andra planeter... kort sagt, evolution från dess allra första början ända till rymderövrarstadiet. Till skillnad från de flesta datorspelsvärldar tillverkas innehållet i Spore direkt på plats och är inte inbyggt i själva spelet - så kallad procedural syntes av innehåll. När man skapat en varelse räknar programmet självt ut hur den bör röra sig. Varelser, fordon och byggnader som en spelare skapar kommer laddas upp till en central databas. Balansmekanismer lär finnas inbyggda - när spelaren når ett nytt stadium kommer de varelser som behövs att importeras från databsen, till exempel ett flygande rovdjur för bättre balans i ekosystemet (den här informationen är från diverse internetkällor, bl a Wikipedia, och gäller ett spel som inte kommit ut ännu - jag kan inte garantera att den är korrekt i alla detaljer).

    Will Wright talade om procedural sytes och Spore på Game Developer's Conference i San Fransisco förra året. Presentationsvideon finns tillgänglig via Google Video (obs, den är 35 minuter lång!).

    Det intressantaste är nog ändå inte att spelet innehåller en hyfsat givande variant av "evolution" (om än starkt vinklad mot uppnående av medvetande och intelligens), utan att det verkar bli ett mycket givande spel - sprunget ur en spelkonstruktionsmetod som är till för att spara utrymme och/eller produktionskostnader (det mesta innehållet skaps ju av spelarna själva). I takt med att grafik- och innehållskrav stiger blir traditionella datorspel alltmer dyra och tidskrävande att producera i och med att det krävs så enormt mycket folk. Däremot ska man naturligtvis inte tro att evolution ser ut precis som i spelet (till exempel så verkar det sakna slumpmässiga mutationer - en rätt bra bloggpost om skillnaden mellan "riktig" evolution och den i Spore finns här). Processen här ser faktiskt mer ut som intelligent design, så det ska bli intressant att se den totala rektionen på det i ID/evolutionsdebatten när spelet väl kommit ut... :)

    Fotot på lönnmördarspindeln kommer från nyhetsreleasen från California Academy of Sciences, där de berättar att de funnit 9 nya arter av lönnmördarspindlar.

    Länkar
    engelska Wikipedia om Spore
    GameSpy om Spore
    video med Will Wright's presentation av Spore
    Spore:s officiella hemsida (med rätt roligt intro...)

    onsdag, mars 08, 2006

    Mammor som tränar får barn som har fler hjärnceller

    Man vet redan att träning är bra för hjärnan, genom att det (bland annat) stimulerar produktionen av nya hjärnceller. Nu finns forskningsresultat som tyder på att nyfödda barn kan få samma positiva effekt om deras mödrar tränar när de är gravida.

    Försöken är dock inte gjorda på människor, utan på möss. Musungar till mammor som haft tillgång till ett träningshjul under "graviditeten" (vad heter det för möss - dräktighet?) fick fler nervceller i hippocampus, en hjärnregion som är mycket viktig bland annat för inlärning. Precis när de fötts hade de något färre hjärnceller där, men den lilla minskningen följdes av en större hastighet i produktion av nya hjärnceller. Vid 5 veckors ålder hade ungarna till motionerande mammor 40% fler hippocampusceller. Ungar till mammor som inte haft tillgång till ett träningshjul fick inte någon sådan effekt. Vid 7 veckors ålder hade skillnaden i produktionshastighet av hjärnceller mattats av, men forskarna säger att det tidiga försprånget potentiellt kan ha stora effekter. Resultaten av studien publiceras som open access (dvs tillgänglig utan prenumeration) i tidskriften PNAS.

    Man har egentligen inga belägg för att fler celler i hippocampus ger smartare ungar - men man vet att hippocampus krymper vid stress och att man då får sämre minnesfunktion, så det är inte orimligt att anta att fler hjärnceller ger bättre hjärnfunktion, till exempel bättre minne. Man vet inte heller om ökningen är en direkt effekt av träning, eller om den beror på att musmammor som fick motion också fick bättre hälsa, och/eller kanske gav sina ungar mer omvårdnad - det var försöket inte upplagt för att visa.

    Den här posten är tillägnad min kompis Hanna som fick barn för två veckor sedan, och som mo­tion­erade ända fram till födseln - lika ofta som hon brukar göra annars. Jag tycker hon är beundransvärd. Grattis på födelsedagen i förskott, Hanna!

    Länkar
    Nature News
    New Scientist
    artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)

    måndag, mars 06, 2006

    Hipp hipp hurra!

    Idag är det på pricken ett år sedan första (och andra, och tredje) posten på Vetenskapsnytt. Nåt slags födelsedag, alltså* - eller bloggelsedag som jag har sett vissa kalla det.

    På det hela taget har det faktiskt varit mycket roligare än vad jag trodde det skulle bli. Inte så att jag trodde att det skulle vara tråkigt direkt, men jag hade inte så välformulerade förväntningar till att börja med...

    Och en del roliga minnen har det blivit med. Jag har suttit och bloggat i minst fem länder under året - en allmän konferensdatasal i Barcelona, ett forskargästhem i Heidelberg, ett gigantiskt internetcafé i New York, ett gråbrunt men luftkonditionerat studentrum i Madison och en urgammal hotelldator med Windows 98 helt på polska i Ustrón... fast mest av allt i Sverige. Det har blivit rätt många "oh shit, klockan är redan över elva jag borde sova nu men jag ska bara skriva färdigt"-kvällar. Och några enstaka "vad häftigt, om jag äter en macka till lunch framför datorn kan jag nog blogga om det här samtidigt" (rekommenderas inte, egentligen).

    Och sedan jag skaffade en besöksräknare har jag kunnat konstatera att folk googlar på de konstigaste saker... och kommer till min blogg. Men det är nog ett universellt fenomen :)

    Bilden är en helt orelaterad tårta av egen tillverkning

    *innebär det att man får önska sig presenter? I så fall vill jag få fler frågor...

    "Bästa filmmusik: 3 minuters tystnad för det imaginära talet i"

    Nature News firar Oscar 2006 genom att ge bedömningar och "awards" till några filmer de sett under året, från en vetenskaplig synvinkel. Vissa awards är riktigt roliga, som den för bästa filmmusik: 3 minuters tystnad för det imaginära talet i (egentligen "best song on a mathematical topic". Men ändå).

    Att gilla film och samtidigt ha en hyfsad allmänbildning i fysik (eller nån annan naturvetenskap för den delen) kan vara en komplicerad historia. Många i övrigt ganska bra filmupplevelser stupar på det instinktiva "Men... hur 17 kunde det DÄR hända, det är ju helt orimligt". Å andra sidan bjuder det emellanåt på ett och annat riktigt gapskratt också, om än på filmmakarnas bekostnad...

    Nature News verkar iallafall ha begripit det ambivalenta förhållande som rätt många forskare och ingenjörer med flera har till film med tveksamma vetenskapliga inslag, och har ett antal minirecensioner och "awards" på sin webbsida. Snälla som de är har de mest valt ganska bra filmer, det finns nog betydligt mer sågningsvärda saker där ute. Det är bara en film, "What the Bleep Do We Know?", som sågas rätt hårt...

    Här är listan med awards (namnen är direktlänkar till recensionerna):
    * The Constant Gardener: Scariest depiction of abuse of power by a drug company.
    * Grizzly Man: Best cautionary tale for backpacking animal-lovers.
    * The Hitchhiker's Gudie to the Galaxy: Noblest attempt to make statistics fun.
    * The Island: Scariest representation of cloning.
    * King Kong: The most spectacular dispatch of a dinosaur by a mammal. Eat that, Jurassic Park.
    * Proof: Best song on a mathematical topic (three minutes of silence for the imaginary number 'i')
    * Wallace & Gromit: Best mad scientist of the year.
    * War of the Worlds: Most realistic death of an alien.
    * What the Bleep Do We Know?: Biggest quantum leap in the application of quantum physics

    torsdag, mars 02, 2006

    Rovdjur håller jorden grön?

    Avsaknad av rovdjur inom ett ekosystem kan vara katastrofalt för plantor, som blir lidande av de ökande mängderna växtätare. Denna idé har varit i omlopp sedan 1960-talet, men har varit svår att bevisa - tills nu.

    Växter springer inte precis sin väg när de är hotade, och alla har inte heller ett effektivt kemiskt försvar. Det har föreslagits att växterna generellt har rovdjuren att tacka för att de inte blivit mer eller mindre utplånade, givet hur försvarslösa många av dem är mot att bli uppätna. Denna idé har av högst begripliga skäl varit svår att tydligt bevisa. Men ett dammprojekt i Venezuela, som skapade en 4300 kvadratkilometer stor sjö full med öar, har gett ett antal utmärkta studieobjekt i form av hastigt tillkomna små öar utan rovdjur.

    Ekologen John Terborgh vid Duke University har tillbringat över 12 år med att studera skillnader i växtpopulation på nio nyskapade rovdjursfria småöar och fem andra plaser - på större öar och på fastlandet - som fortfarande hade rovdjur. När rovdjuren försvann, i och med att vägen till områdena skars av av det stigande vattnet, var det växterna som fick betala priset. Mängden iguanor, apor och bladskärarmyror fullkomligt exploderade på de små öarna, vilket tillfogade skogen och undervegetationen stor skada. Vid år 2002 hade mängden nya trädplantor minskat till en fjärdedel, jämfört med ekosystemen som fortfarande hade rovdjur. Och växternas kemiska försvar blev helt enkelt överbelastade - högre konkurrens om maten innebar att djuren började äta allt som över huvud taget var ätbart.

    Resultaten är inte nödvändigtvis giltiga för alla jordens ekosystem - på öarna var det sannolikt bladskärarmyran som gjorde störst skada på frön och plantor - men Terborgh kommenterar (till Science Now) att en ekvivalent situation till exempel finns i östra USA, där avsaknaden av rovdjur fått hjortpopulationen att växa sig mycket större, och göra stora skador på skog och mark.

    Resultaten från studien publiceras i marsnumret av British Ecological Society's Journal of Ecology.

    Länkar
    Science Now
    artikeln (Journal of Ecology, pren. krävs)

    onsdag, mars 01, 2006

    Japanska forskare tillverkar "äkta" 3D-display med lysande plasmapunkter

    Japanska forskare vid AIST har konstruerat en "äkta" 3D-display med hjälp av laser-inducerade plasmapunkter i luften.

    Benämningen "äkta 3D" syftar på att den mesta 3d-tekniken hittills i själv verket är tvådimensionell, bestående av två något förskjutna (platta) bilder som lurar ögat att tro att de är ett (ickeplatt) objekt man ser en viss bit bort. 3D-displayen från AIST ritar istället upp lysande punkter i luften med hjälp av infraröda pulserade lasrar. Punkterna, som består av plasma och är vitblåaktiga, uppstår när laserstrålarna fokuseras i luften. Fokuseringspunkterna kan justeras både i höjdled och sidled och kan ritas upp med en hastighet av ungefär 100 gånger per sekund (en enskild puls är inte mer än en nanosekund lång, men ger en "efterbildseffekt" som tillåter upp till 100 pulser per sekund).

    För varje punkt används en pulserad infraröd laser, en flyttbar diffusionslins (som sprider strålen och därmed kontrollerar hur högt upp den fokuseras), en fast lins för att fokusera strålen igen samt två speglar för att justera strålen i sidledd.



    Än så länge är punkterna rätt stora och punkttätheten begränsad. Men med tiden, så...

    Sebastian Weil på Ninja Economist har skrivit om samma apparat tidigare (13/2 - han har uppenbarligen snabbare källor än jag ;-) )

    Bilder från AIST:s nyhetsrelease, se länk nedan.

    Länkar
    PhysOrg.com
    AIST (National Institute of Advanced Industrial Science and Technology)