Det är lätt att råka underskatta övningens och rutinens betydelse för god kommunikation. Därför är det bra att göra nya saker ibland. Jag var nyss och höll föredrag om Matmolekyler (eller kanske snarare, ett Matmolekyler-relaterat föredrag) för Kemistsamfundets Stockholmskrets, och det var riktigt läskigt. En okänd publik på runt 40 personer, många av dem med fler år i kemistkarriären än vad jag har tillbringat totalt i skolan, och ett ämne som jag aldrig tidigare har hållit föredrag om, ovanpå en stressig arbetsdag som dröjde kvar ...
Kombinationen var faktiskt sådan att jag fick sitta ner för att inte bli distraherad av mina darriga knän, och jag är säker på att föredragets första del inte kommer gå till historien som någon fantastisk uppvisning i talarkonst. Jag tror visserligen inte att det blev direkt dåligt, två olika personer frågade efteråt om jag ger fler föredrag och jag tillbringade minst en kvart med att svara på frågor efteråt, men när det handlar om kommunikation har jag höga krav på mig själv.
Det är nyttigt att känna sig som nybörjare ibland, just för att man blir påmind om hur frustrerande det är. Jag är säker på att nästa föredrag kommer att bli bättre på grund av det, och att jag hur som helst inte kommer vara nöjd då heller.
Försök igen, misslyckas bättre.
