Summering av de naturvetenskapliga Nobelprisen 2011

Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2011: till Bruce Beutler, Jules Hoffmann och Ralph Steinman för upptäckter om immunförsvarets två delar; det medfödda och det förvärvade. Eller det medfödda och det adaptiva. Eller det specifika och det ospecifika. Eller det naturliga och det anpassade. Letar man efter information på svenska blir det snabbt uppenbart att det finns en viss oenighet om vilket ordpar som ska gälla. Kontentan är dock densamma - vi har ett första försvarsled i form av ett försvar som är medfött, snabbt men ospecialiserat, och ett andra, mer långsamt och nischat försvar som vi övar upp under livet.

Årets pris delades lika mellan de två immunförsvarsdelarna; hälften till Beutler och Hoffmann för att de hittat och beskrivit en nyckelmekanism i aktiveringen av det medfödda immunförsvaret, och hälften till Steinmann för upptäckten av dendritceller, som interagerar med immunförsvarets T-celler och hjälper till att förmedla information mellan det medfödda och det förvärvade immunförsvaret.

Årets medicinpris blev också historiskt eftersom Steinman hann avlida, information som inte nådde Nobelförsamlingen innan de tog sitt beslut - och Nobelpriset får inte ges till forskare som inte längre lever, oavsett hur bra deras forskning är. Dock får det ges till de som hinner avlida mellan tillkännagivandet i oktober och prisutdelningen två månader senare, och det beslutades att Steinman kan få räknas till den kategorin.

Nobelpriset i fysik 2011: till Saul Perlmutter, Brian Schmidt och Adam Riess för bortflyende supernovor och universums allt snabbare utvidgning. Perlmutter och Schmidt ledde varsitt forskarlag som mätte hur snabbt supernovor i andra galaxer rör sig bortåt, och Riess var en av medlemmarna i Schmidts grupp. Det finns svenska kopplingar till båda grupperna: Perlmutters grupp inkluderade bland annat Ariel Goobar, som nu forskar vid Albanova, och hans kollega Jesper Sollerman ingick i Schmidts projekt.

Den första nyckelupptäckten, det första beviset för att universum utvidgas snabbare, gjordes så sent som hösten 1997 (man kan se en sida från Adam Riess labbloggbok här). Att universum expanderar var känt sedan tidigare, men det antogs allmänt att utvidgningen skulle gå långsammare och långsammare - i linje med hur vår vardagsintuition för hur explosioner beter sig. Skillnaden mellan intuitionen och hur universum verkligen beter sig orsakas av att universum innehåller mörk energi, till och med domineras av den. Vilket i sin tur öppnar för nya forskningsfrågor, eftersom den mörka energin ännu till stor del är outforskad och oförklarad.

Nobelpriset i kemi 2011: till Dan Shechtman för upptäckten av kvasikristaller, oregelbundna kristaller vars mönster inte upprepar sig. Enligt dåvarande teorier var kvasikristaller omöjliga - ingen trodde på annat än kristaller som upprepade samma mönster med jämna mellanrum - och Shechtman mötte en hel del motstånd innan han lyckades få sin forskning publicerad.

Väl där fanns redan matematiska verktyg för att beskriva kvasikristaller - de hade utvecklats som en följd av matematikers arbete kring tesselering; hur man täcker ytor med geometriska figurer utan att lämna några hål. Matematikern Roger Penrose beskrev bland annat en enkel tesselering med bara två rombliknande figurer. Teoretiskt och världsfrånvänt? Inte då. Mönstret har bland annat använts som prägling på toalettpapper (fast i en form som man får anta var periodisk någonstans, annars hade det blivit väl dyrt att producera). Det tillverkande företaget ansåg att mönstret gjorde pappret fluffigt och starkt utan att underlätta för pappret att knyckla ihop sig (som regelbundna mönster kan göra).

Man kan också göra snygga kviltade täcken med penrosetesseleringar - se bara här och här.

Litteraturpriset och fredspriset tänker jag inte säga så mycket om, eftersom de ligger längre ifrån mina kärnkunskaper. Men jag gillar Tranströmer, både hans bildspråk och det faktum att han hjälpt till att lyfta fram hur mycket avancerad tankeverksamhet som kan pågå bakom den skakiga och språkberövade fasaden hos en "typisk" strokepatient. Och jag tycker att årets fredspristagare verkar vara väl utsedda.

Länkar

Pressrelease om medicinpriset.

Populärvetenskaplig information om fysikpriset (pdf) och kemipriset (pdf).

Oscar Klein-centrets blogginlägg om fysikpriset (via Populär Astronomi), och DN:s artikel om de svenska forskarna kopplade till supernovaprojekten.

Svenska Wikipedia om mörk energi.

Svenska och engelska Wikipedia om Penrosetesseleringar (sv, en).

Krönika i Läkartidningen (2004) om Tranströmer, språk och stroke.

Sommarpratande forskare år 2011

Och plötsligt blev det sommar - min definition av när sommaren börjar är rätt hårt knuten till presentationen av årets sommarvärdar. Och som traditionen bjuder, här är min lista på forskande och/eller forskningsanknutna sommarpratare:

* 6/7: Sylvia Schwaag Serger, disputerad ekonom och internationell chef för Vinnova (Sveriges "innovationsmyndighet"), med en gedigen meritlista.

* 18/7: Anna Kåver, forskande psykolog och psykoterapeut med över 30 års erfarenhet.

*28/7: Claes Hultling, läkare, docent, förlamad och paralympics-seglare, samt engagerad i arbetet för att ge ryggmärgsskadade ett bättre liv.

* 4/8: Owe Wikström, utbildad präst och psykoterapeut samt professor i religionspsykologi.

* 11/8: Barbro Osher, generalkonsul och forskningsmecenat som bland annat bidragit till Karolinska institutets Oshercentrum för integrativ medicin, och som är styrelseordförande för Bernard Osher foundation.

* 16/8: Ann Olivecrona, zoolog som vigt sitt liv åt att arbeta med och för vilda djur i Afrika.

* 21/8: Leif GW Persson, kriminolog och deckarförfattare (jodå, han skriver inte bara deckare, han har författat en hel räcka facklitteratur också)

Allt summerat, sex-sju stycken även i år, liksom förra året och förrförra. Jag börjar undra om det finns en kvot på precis så många? Kvinnorna är i numerärt överläge för första gången sedan jag systematiskt började räkna forskare, och det är väl alltid något...

En kort bokarbetesrapport

Lisa och jag filar frenetiskt på bokmanus för Matmolekyler, som liksom konvergerar asymptotiskt mot allt bättre och färdigare boktexter. Men vi har också hunnit med lite olika sorters kringarbete, som att prata om Myhrvolds mastodontverk Modernist Cuisine med media (eller snarare prata om hypen kring bokverket; vi har naturligtvis beställt en, men som många andra hugade spekulanter inte sett röken av den ännu). Och vi har åkt på NO-biennal och pratat matmolekylära saker med hundratals grundskollärare från hela Sverige.

Viktigaste boknyheten: vi har skaffat boken en egen Facebook-sida, eftersom vi inte vill fylla upp projektbloggen med nyheter om boken. Så den som vill ha koll på föreläsningar, mediaframträdanden och annat sådant kan med fördel gå in och gilla boken på Facebook. (Där finns också länkarna till intervjuerna om Modernist Cuisine)

Ett anslag är inte en muta

Det är nästan givet att om jag hittar ett reportage om forskares finansiering och eventuella särintressen kommer jag inte ta mig till slutet utan att bli förbannad, oavsett vilket fält det gäller. Så även denna gång, när Medierna i P1 granskar kärnkraftsforskare som förekommit i svenska mediers expertreportage den senaste tiden, efter problemen i Japan.

Det är ju bra att vetenskapsjournalistik granskas, men jag retar mig på det schablonartade och enögda perspektivet på extern forskningsfinansiering i Mediernas reportage. Jag har stött på det hyfsat ofta förut, men det här ska ju liksom vara bland det bästa granskande och kritisk journalistik har att erbjuda i Sverige, och då väntar jag mig lite mer genomtänkt substans som faktiskt vågar sig på lite åenaåandrasidan-nyanserande, och lite mindre moralpanik. Det är klart att forskarna är kärnkraftsvänliga, de är ju köpta av industrin hela bunten! hintas tunghänt mellan raderna. Och det är varken första eller tionde gången som det sätts likhetstecken mellan att få forskningspengar från industrin och att inte kunna hålla en egen objektiv åsikt. Tvingande likhetstecken, till och med.

Det samband som Medierna faktiskt ser i sin genomgång är att forskare som får mer pengar från industrin har fått mer tid i media. Suspekt? Inte nödvändigtvis. Ett problem för de vetenskapsjournalister som valt experter? Kanske. Men det är ju inte som att utbudet av totalt industrifrikopplade forskare i Sverige är särskilt stort, särskilt när det gäller ett område som kärnkraft där finansieringen från statliga medel av kända skäl varit rätt mager fram tills väldigt nyligen.

Det jag tycker är trist är att Medierna bortser från minst tre stora faktorer: snöbollseffekten i att vara intervjuad expert - när man väl ställt upp ett par gånger blir man mycket lättare hittad av den som söker experter - och det inflytande tryggheten i en etablerad intervjuvana har på viljan att ställa upp i medierna när det gäller kontroversiella frågor. Och det allmänt försanthållna sambandet att medieexponering ger mer forskningsanslag (vilket ofta i andra sammanhang anförs som orsak till att vara skeptisk till forskare som ställer upp i media: de gör det säkert för de framtida forskningsanslagen!). Kanske är det så enkelt att de intervjuade experterna är vana kommunikatörer, som på grund av sitt deltagande i samhällsdebatten har haft lättare att få externa forskningsanslag?

Många forskningsgruppers finansiering är ett lapptäcke av små till medelstora anslag från diverse olika håll. Det finns sannolikt ytterst få forskare i Sverige som aldrig fått någon typ av externa anslag, och väldigt få tillämpade forskare som inte haft något samarbete med industrin. Vill vi som samhälle hålla oss med den ytliga trygghet som en på pappret totalt alliansfri forskarkår innebär behöver forskningsfinansieringen se helt annorlunda ut än idag. Och samtidigt skulle vi bryta många av de länkar som för kunskap ut från universiteten till det omgivande samhället.

Ett anslag är inte en muta.

Bokarbetet går vidare

Det har blivit tystare både här, på Matmolekyler och på mitt eget Twitterflöde. Summan av skrivandet är dock konstant: just nu jobbar jag och Lisa mycket bakom kulisserna med att skriva de sista saknade bitarna, och med att slutredigera texter och skicka dem till vår redaktör.

Boken planeras finnas på hyllorna i höst. Det är rätt snart...

Norrsken, redux

Jag har sedan länge haft som ett pågående projekt att lyckas se norrsken - det är snyggt, fysiken bakom är cool, och svärmor är ju faktiskt norrskenforskare - men jag har misslyckats nästan helt totalt (med ett ytterst oimponerande undantag i slutet av 2005 där jag fick trösta mig med att blogga om norrskenets fysik). Antingen har det varit mulet när jag varit i norrskenstrakter, eller så har rymdpartiklarna inte samarbetat.

Men nu så - den 30:e december, under besök hos svärmor i Kiruna, fick jag faktiskt så mycket norrsken att jag kunde ta kort på det med vanlig kompaktkamera. Äntligen! Extra kul var det att svärmor samtidigt var uppkopplad mot ALIS-systemet och körde en mätsession på samma norrsken som jag var ute och tittade på.