Doritos sponsrar europeiska rymdforskningsstationen EISCAT med en icke angiven summa pengar, mot att de får EISCATs hjälp att sända ut en reklamvideo för Doritos i rymden.
Tänkta mottagare är en eventuell civilisation på 40 ljusårs avstånd (ett område som kan innehålla jordlika planeter). Videon är resultatet av en tävling där vinnaren fick 20000 pund och just förmånen att få dela sitt verk med ett gäng hypotetiska aliens (låt vara att även om de finns, och geniförklarar honom, lär han statistiskt sett hinna dö innan de hinner hit för att betyga sin vördnad).
En MPEG-fil lär för en utomstående se ut som en rätt slumpmässig sträng med ettor och nollor - kanske inte den mest begripliga sortens signal att sända ut. Men EISCAT lär vara glada, de får både pengar och publicitet.
Och jag kan inte helt bestämma mig för om jag tycker att det är en fånig harmlöshet eller inte. Jo, egentligen är det nog det (med en smula adderad risk för att den forskning som faktiskt bedrivs där får en viss oseriositetsstämpel).
Men jag kan inte låta bli att spekulera: ponera att det blir betydligt vanligare att skicka ut information i rymden, som ett PR-jippo. Kanske enligt reklam-TV-modell, med jämnt utspridda sponsorköpta pauser. Videosnuttar, musik, tal från politiker med världsfader/moder-ambitioner... och ponera att det finns nån där på andra sidan som faktiskt lyssnar. Spelar det nån roll vad vi skickar - predigitala internationella hälsningar, rymdanpassad musik, rent junk - så länge det är en signal som kan uppfattas?
Länkar
EISCAT
New Scientist Space
Andra bloggar om: rymden, utomjordiskt liv, reklam, forskning
fredag, juni 13, 2008
fredag, maj 30, 2008
Jämställdhet krymper 'könsgapet' i matte - men inte i läsning
En studie på 15-åringar från 40 länder visar på en stark koppling mellan jämställdhet och nationella matematikresultat för tjejer jämfört med killar. Ju mer jämställt landet är, desto mindre är den uppmätta könsskillnaden i räkneförmåga. Jämställdhet gör däremot inte att killarna blir bättre på att läsa - snarare drar tjejerna ifrån ännu mer. Det visar en internationell studie som publiceras i Science idag.
I de flesta kunskapstester visar sig killar vara bättre på matte och tjejer vara bättre på läsning - helt i linje med den allmäna uppfattningen att så är fallet (jag blev åtminstone matad med den direkt och indirekt under en stor del av min skolgång).
Samma resultat visar sig även i en internationell studie kallad PISA (Programme for International Student Assessment), från teståret 2003 då över en kvarts miljon 15-åriga studenter från 41 länder testades i (bland annat) matematik och läsning. Men skillnaden mellan könen är olika stor mellan länder, och variationen mellan länder kan till stor del kopplas till hur jämställda män och kvinnor är, visar en studie som utförts av europeiska och amerikanska forskare. Resultaten presenteras i Science idag.
Forskarna har jämfört PISA-resultaten* med fyra olika mått på ländernas jämställdhet: World Economic Forums Gender Gap Index, ett index baserat på attitydmätande World Values Survey, andelen arbetande kvinnor över 15 års ålder och World Economic Forums index som mäter kvinnors deltagande i politiken. Måtten är starkt korrelerade, det vill säga: om ett mått ger ett högt/lågt jämställdhetsvärde för ett visst land är det mycket sannolikt att de andra måtten också gör det.
Det visar sig att i länder med högt jämställdhetsindex - bland annat de nordiska länderna - är skillnaden i matematikresultat mycket liten (i 26 länder är den statistiskt signifikant, inte i de övriga 14). I några länder ligger tjejerna före killarna. I samtliga länder ligger tjejerna före i uppmätt läsförmåga; i länder med små matematikskillnader är lässkillnaderna ofta större. Jämställdheten ser alltså ut att ge tjejerna en allmänt större akademisk framgång. Resultaten håller också långt ut i 'svansen' på fördelningen: för de 5% bästa och de 1% bästa studenterna.
Det här är en statistisk studie, och den kan därför inte svara på varför skillnaderna ser ut som de gör. En av de förklaringsmodeller som ofta används för den här typen av skillnader utgår från begreppet "stereotype threat" eller stereotyphot; att en grupp som förväntas prestera sämre också gör det. Försämringen antas bero på att det kräver ansträngning att konfrontera den negativa stereotypen, och att ansträngningen konsumerar mentala resurser (till exempel arbetsminne) som annars skulle ha använts till prestationen i sig.
Vilket för mig tillbaka till könsskillnaden i läsning. För visst finns det (även i vårt relativt sett jämställda land) en stereotyp inställning att det är lite omanligt att läsa, att gilla ord och har ett rikt och varierande ordförråd - eller inbillar jag mig? (Tyvärr tog SCB:s senaste statistiska undersökning om läsvanor inte också upp attityder till läsning)
En av studiens få svagheter är att bara den socioekonomiskt starkaste halvan av studenterna från varje land ingick, för att de i större utsträckning stannar kvar i skolan (och att avhoppande studenter rör till statistiken - speciellt om olika andel studenter hoppar av i olika länder). Resultaten håller ändå, skriver forskarna. Men jag undrar, jag - åtminstone i Sverige är ju läsvanor rätt bundna till socioekonomisk status, av SCB:s statistik att döma.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, skola, matematik, läsning, jämställdhet
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
tillhörande extramaterial i Science (pren. krävs)
Dagens Nyheter
SR Vetenskapsradion
*Luxemburg uteslöts från analysen eftersom de hade så få studenter med i studien.
I de flesta kunskapstester visar sig killar vara bättre på matte och tjejer vara bättre på läsning - helt i linje med den allmäna uppfattningen att så är fallet (jag blev åtminstone matad med den direkt och indirekt under en stor del av min skolgång).
Samma resultat visar sig även i en internationell studie kallad PISA (Programme for International Student Assessment), från teståret 2003 då över en kvarts miljon 15-åriga studenter från 41 länder testades i (bland annat) matematik och läsning. Men skillnaden mellan könen är olika stor mellan länder, och variationen mellan länder kan till stor del kopplas till hur jämställda män och kvinnor är, visar en studie som utförts av europeiska och amerikanska forskare. Resultaten presenteras i Science idag.
Forskarna har jämfört PISA-resultaten* med fyra olika mått på ländernas jämställdhet: World Economic Forums Gender Gap Index, ett index baserat på attitydmätande World Values Survey, andelen arbetande kvinnor över 15 års ålder och World Economic Forums index som mäter kvinnors deltagande i politiken. Måtten är starkt korrelerade, det vill säga: om ett mått ger ett högt/lågt jämställdhetsvärde för ett visst land är det mycket sannolikt att de andra måtten också gör det.
Det visar sig att i länder med högt jämställdhetsindex - bland annat de nordiska länderna - är skillnaden i matematikresultat mycket liten (i 26 länder är den statistiskt signifikant, inte i de övriga 14). I några länder ligger tjejerna före killarna. I samtliga länder ligger tjejerna före i uppmätt läsförmåga; i länder med små matematikskillnader är lässkillnaderna ofta större. Jämställdheten ser alltså ut att ge tjejerna en allmänt större akademisk framgång. Resultaten håller också långt ut i 'svansen' på fördelningen: för de 5% bästa och de 1% bästa studenterna.
Det här är en statistisk studie, och den kan därför inte svara på varför skillnaderna ser ut som de gör. En av de förklaringsmodeller som ofta används för den här typen av skillnader utgår från begreppet "stereotype threat" eller stereotyphot; att en grupp som förväntas prestera sämre också gör det. Försämringen antas bero på att det kräver ansträngning att konfrontera den negativa stereotypen, och att ansträngningen konsumerar mentala resurser (till exempel arbetsminne) som annars skulle ha använts till prestationen i sig.
Vilket för mig tillbaka till könsskillnaden i läsning. För visst finns det (även i vårt relativt sett jämställda land) en stereotyp inställning att det är lite omanligt att läsa, att gilla ord och har ett rikt och varierande ordförråd - eller inbillar jag mig? (Tyvärr tog SCB:s senaste statistiska undersökning om läsvanor inte också upp attityder till läsning)
En av studiens få svagheter är att bara den socioekonomiskt starkaste halvan av studenterna från varje land ingick, för att de i större utsträckning stannar kvar i skolan (och att avhoppande studenter rör till statistiken - speciellt om olika andel studenter hoppar av i olika länder). Resultaten håller ändå, skriver forskarna. Men jag undrar, jag - åtminstone i Sverige är ju läsvanor rätt bundna till socioekonomisk status, av SCB:s statistik att döma.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, skola, matematik, läsning, jämställdhet
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
tillhörande extramaterial i Science (pren. krävs)
Dagens Nyheter
SR Vetenskapsradion
*Luxemburg uteslöts från analysen eftersom de hade så få studenter med i studien.
onsdag, maj 28, 2008
Kavli-priset till svensk neuroforskare
Professor Sten Grillner, neuroforskare vid Karolinska Institutet och inom Stockholm Brain Institute, har tillsammans med två amerikanska forskare fått Kavlipriset för sitt arbete relaterat till hur ryggmärgen genererar rytmiska rörelser.
Priset tillkännagavs idag kl 15 svensk tid. Den totala prissumman är en miljon dollar, och de övriga pristagarna är Pasko Rakic från Yale University School of Medicine och Thomas Jessell från Columbia University.
Grillners grupp använder sig av nejonögat - en primitiv ålliknande fisk - som ett modellsystem, och har gjort så i flera decennier. Det är ett av de främsta modellsystemen inom området, eller som det står i prisformuleringen "the first and so far only vertebrate neuronal system controlling an integrated function that is understood at a molecular and cellular level."
Arbetet har bland annat utförts i nära samarbete med flera modellererare verksamma i 'min' forskningsgrupp på KTH; det är ett av de bästa exempel jag känner till på lyckad integration mellan experimentalister och modellerare så detta är såklart väldigt kul. Grattis, Sten!
Andra bloggar om vetenskap, forskning, neurovetenskap, Kavlipriset
Tack till JE för tipset!
Länk
Fullständig prisformulering (med biografier och förklaring)
Priset tillkännagavs idag kl 15 svensk tid. Den totala prissumman är en miljon dollar, och de övriga pristagarna är Pasko Rakic från Yale University School of Medicine och Thomas Jessell från Columbia University.
Grillners grupp använder sig av nejonögat - en primitiv ålliknande fisk - som ett modellsystem, och har gjort så i flera decennier. Det är ett av de främsta modellsystemen inom området, eller som det står i prisformuleringen "the first and so far only vertebrate neuronal system controlling an integrated function that is understood at a molecular and cellular level."
Arbetet har bland annat utförts i nära samarbete med flera modellererare verksamma i 'min' forskningsgrupp på KTH; det är ett av de bästa exempel jag känner till på lyckad integration mellan experimentalister och modellerare så detta är såklart väldigt kul. Grattis, Sten!
Andra bloggar om vetenskap, forskning, neurovetenskap, Kavlipriset
Tack till JE för tipset!
Länk
Fullständig prisformulering (med biografier och förklaring)
måndag, maj 26, 2008
Phoenix: ett långväga laboratorium
Rymdsonden Phoenix har landat välbehållen på Mars, och ska nu ägna 90 marsdagar åt att bland annat leta efter spår av liv - indirekt, genom att söka efter små kolväten och analysera sammansättningen av forntida vatten.
En av orsakerna till rymdfärders popularitet är nog att de är stora, komplexa projekt med många delar. Alla kan hitta sin favorit, oavsett om det är historier om personligt mod, komplex teknik eller fantasieggande bilder från nutida motsvarigheter till vita fläckar på kartan.
Min vid det här laget rätt forskardrillade hjärna fastnar för NASAs minutiöst planerade experiment (jag rekommenderar presskitet för den som råkar vara lagd åt samma håll som jag).
Gasanalysatorn, som värmer jordprover och mäter förekomster av atomer med olika vikt, har åtta små ugnar som var och en används en enda gång. Ett av de åtta proverna är dessutom ett kontrollprov på ett speciellt kolfritt material som åkt med från Jorden. Sonden har också ett våtkemilabb, där små mängder jord ska blandas med (medfraktat) vatten och testas för pH och innehåll av joner. Labbet har fyra bägare, också för engångsbruk. Noga förberedda piller med precist bestämd halt av ämnen - ett kalibreringspiller, ett syrapiller, tre piller med bariumklorid för indirekt mätning av sulfat, som är en möjlig energikälla för liv - ploppas ner under mätningens gång.
Phoenix har andra instrument med sig också - mikroskop, utrustning för att mäta jordens ledningsförmåga, en väderstation - som av sin natur inte är så begränsade i hur många mätningar de tillåter. Men just den begränsade mängden kemiexperiment - 8 torra, 4 våta - illusterar så väl vilket gigantiskt företag det är att göra vetenskapligt noggranna mätningar på en annan planet.
420 miljoner dollar kostar hela Phoenixprojektet. Det gäller att välja rätt jordprov att mäta på, med det styckpriset.
Länkar
DN
SvD
Populär astronomi (1,2,3)
SR Vetenskapsradion
NASAs Phoenix-sidor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Phoenix, mars
En av orsakerna till rymdfärders popularitet är nog att de är stora, komplexa projekt med många delar. Alla kan hitta sin favorit, oavsett om det är historier om personligt mod, komplex teknik eller fantasieggande bilder från nutida motsvarigheter till vita fläckar på kartan.
Min vid det här laget rätt forskardrillade hjärna fastnar för NASAs minutiöst planerade experiment (jag rekommenderar presskitet för den som råkar vara lagd åt samma håll som jag).
Gasanalysatorn, som värmer jordprover och mäter förekomster av atomer med olika vikt, har åtta små ugnar som var och en används en enda gång. Ett av de åtta proverna är dessutom ett kontrollprov på ett speciellt kolfritt material som åkt med från Jorden. Sonden har också ett våtkemilabb, där små mängder jord ska blandas med (medfraktat) vatten och testas för pH och innehåll av joner. Labbet har fyra bägare, också för engångsbruk. Noga förberedda piller med precist bestämd halt av ämnen - ett kalibreringspiller, ett syrapiller, tre piller med bariumklorid för indirekt mätning av sulfat, som är en möjlig energikälla för liv - ploppas ner under mätningens gång.
Phoenix har andra instrument med sig också - mikroskop, utrustning för att mäta jordens ledningsförmåga, en väderstation - som av sin natur inte är så begränsade i hur många mätningar de tillåter. Men just den begränsade mängden kemiexperiment - 8 torra, 4 våta - illusterar så väl vilket gigantiskt företag det är att göra vetenskapligt noggranna mätningar på en annan planet.
420 miljoner dollar kostar hela Phoenixprojektet. Det gäller att välja rätt jordprov att mäta på, med det styckpriset.
Länkar
DN
SvD
Populär astronomi (1,2,3)
SR Vetenskapsradion
NASAs Phoenix-sidor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Phoenix, mars
tisdag, maj 20, 2008
Du och Beatles?
Ett stort brittiskt forskningsprojekt samlar allmänhetens Beatles-minnen och ska bli den största autobiografiska databasen någonsin.
Projektet, "Magical Memory Tour", låter vem som helst gå in och lägga in minnen förknippade med sånger, filmer eller nästan vad som helst - under kategorin "annat" ryms allt från "Beatlesimitationer" till "Att stava till Beatles". Resultatet blir ett slags halvanonyma minibloggposter, undertecknade med personers kön, ålder och ort. Intresserade kan gå in och betygsätta hur mycket minnet i databasen fångar egna intryck av Beatles, eller hur väl det stämmer överens med den allmäna bilden av Beatles.
"The first time I saw the man who was later to become my husband was when I was 16 years old in 1980. He was stood at a bus stop on his way home from college and I told my friend that "that is the man I am going to marry". My criteria for a husband at that time was for him to have a love of the Beatles ..." minns en 44-årig kvinna från nordöstra England under rubriken "All You Need is Love".
"Then they came on stage - and instantly I knew that I was watching something totally new, totally different from anything I'd seen before" minns den hittills enda person som varit på The Beatles konsert på Cirkus i Göteborg.
Målet är inte ett slags allmänt Beatles-glorifierande, även om projektet är som designat till att dra åt sig fansen (vilket nog kan vara en möjlig svaghet i studien - en annan är hur man når de som inte ger sig ut på internet). Bakom den sympatiskt nostalgiska och väldesignade ytan finns också syftet att lära mer om hur mänskligt minne fungerar, och webbsidans enkätliknande bitar är utformade av två psykologiforskare - Professor Martin Conway och Dr. Catriona Morrison från Universitetet i Leeds.
Bra grund för sådana studier finns såklart i något som många människor har gemensamt. Dramatiska händelser med stort nyhetsvärde är vanliga utgångspunkter, men de har nackdelen att det är ytterst begränsade i tiden. Beatles har istället format flera generationer människor, och på olika sätt.
Projektet har varit igång sedan "Brain Awareness Week" i mars i år. Resultaten ska presenteras vid brittiska vetenskapsakademiens "Festival of Science" i Liverpool i september, men antagligen kommer jämförelser och sammanställningar av materialet kunna ge upphov till mängder av konferensbidrag och forskningsartiklar som droppar in även efteråt. Bland den information man får ge i samband med att minnen läggs in finns en uppgift om hur höger- eller vänsterhänt man är. Ska bi intressant att se vad de får ut av det...
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, minne, hjärnan, Beatles
Länkar
Brittiska vetenskapsakademiens information om Magical Memory Tour
Projektets huvudsida
Projektet, "Magical Memory Tour", låter vem som helst gå in och lägga in minnen förknippade med sånger, filmer eller nästan vad som helst - under kategorin "annat" ryms allt från "Beatlesimitationer" till "Att stava till Beatles". Resultatet blir ett slags halvanonyma minibloggposter, undertecknade med personers kön, ålder och ort. Intresserade kan gå in och betygsätta hur mycket minnet i databasen fångar egna intryck av Beatles, eller hur väl det stämmer överens med den allmäna bilden av Beatles.
"The first time I saw the man who was later to become my husband was when I was 16 years old in 1980. He was stood at a bus stop on his way home from college and I told my friend that "that is the man I am going to marry". My criteria for a husband at that time was for him to have a love of the Beatles ..." minns en 44-årig kvinna från nordöstra England under rubriken "All You Need is Love".
"Then they came on stage - and instantly I knew that I was watching something totally new, totally different from anything I'd seen before" minns den hittills enda person som varit på The Beatles konsert på Cirkus i Göteborg.
Målet är inte ett slags allmänt Beatles-glorifierande, även om projektet är som designat till att dra åt sig fansen (vilket nog kan vara en möjlig svaghet i studien - en annan är hur man når de som inte ger sig ut på internet). Bakom den sympatiskt nostalgiska och väldesignade ytan finns också syftet att lära mer om hur mänskligt minne fungerar, och webbsidans enkätliknande bitar är utformade av två psykologiforskare - Professor Martin Conway och Dr. Catriona Morrison från Universitetet i Leeds.
Bra grund för sådana studier finns såklart i något som många människor har gemensamt. Dramatiska händelser med stort nyhetsvärde är vanliga utgångspunkter, men de har nackdelen att det är ytterst begränsade i tiden. Beatles har istället format flera generationer människor, och på olika sätt.
Projektet har varit igång sedan "Brain Awareness Week" i mars i år. Resultaten ska presenteras vid brittiska vetenskapsakademiens "Festival of Science" i Liverpool i september, men antagligen kommer jämförelser och sammanställningar av materialet kunna ge upphov till mängder av konferensbidrag och forskningsartiklar som droppar in även efteråt. Bland den information man får ge i samband med att minnen läggs in finns en uppgift om hur höger- eller vänsterhänt man är. Ska bi intressant att se vad de får ut av det...
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, minne, hjärnan, Beatles
Länkar
Brittiska vetenskapsakademiens information om Magical Memory Tour
Projektets huvudsida
söndag, maj 18, 2008
Studentbudget anno 89
Jag städar gamla tidningar, och hittar i Elle, från september 1989, en studentbudget för en termin under titeln "Har du råd att börja plugga igen?". Såhär ser den ut, för kvinnor. Kursiva summor är samma mängd pengar uppräknat till dagens priser med konumentprisindex*.
Studiemedel: + 23703 (+37386) kr
Kåravgift: -275 (-433) kr
Studiematerial: -1880 (-2965) kr
Studentrum, 5 mån: - 4870 (-7681) kr
Mat: - 5670 (- 8943) kr
Resor bostad-skola: -1000 (-1577) kr
Tidning (delad): - 750 (-1183) kr
Kläder: - 1550 (-2445) kr
Hygien/hälsovård: -1015 (-1601) kr (kvinnor)
Försäkring: -35 (-55) kr
Kvar till resor & nöjen: + 6658 (+ 10502) kr.
Studiemedlet har följt konsumentprisindex precis. Just nu ligger det på 1873 kr per studievecka, dvs 37460 kr för en termin på 20 veckor.
Kåravgiften diffar inte heller särskilt mycket - jag betalar åtminstone nåt liknande till THS (Tekniska Högskolans Studentkår).
Studiematerial: Går du stora kurser som använder standardböcker (en bok per 4-5 veckor) kan du kanske klara dig på 3000 kr. Går du kurser med långa läslistor är det garanterat omöjligt. Räknar du in en del av kostnaden för dator och internet också - nästan omöjligt att kara sig utan idag - stiger kostnaden än mer.
Studentrum, 5 månader: Det billigaste alternativet i Stockholm är ett 18 kvm rum med pentry på Lappis, för 2500-2700 kr/mån. På 5 månader blir det 13000 kr.
Mat: 1800 kr i månaden? Det är 60 kr per dag. Det blir mycket nudlar och lite annat, även om man så gott som enbart lever på matlådor... jag skulle gissa på att en tusenlapp till går åt per månad. Minst 600 kr. Det är generellt dyrare att leva som singel, så par- eller kompisboende studenter kanske klarar sig bättre.
Resor: Med SL-kort (månads) blir det 3450 kr per termin, med SL:s studentkort 2360 kr. De flesta andra månadskort är dyrare, i de län som inte har studentpriser. Men cykla är ju billigt...
Tidning: för det fåtal studenter som har en tidning (var ska man annars skära?) lär det faktiskt vara billigare än 1200 kr per termin, särskilt om man delar den. Jag tror att DN:s och SvD:s studentpriser i Stockholm kan ligga på runt hälften.
Kläder: Ja, inte shoppade jag för någar stora summor när jag gick på studiemedel. Vad räcker 2500 till - två par billiga jeans, lite t-tröjor, lite underkläder? Rimligt, men snålt.
Hygien: hopplöst att uppskatta. Det kan stämma. Med drygt 1500 per studiehalvår lär man dock knappast få bli sjuk och behöva gå till läkaren.
Försäkring: Nog rimligt. Det brukar kunna finnas ungdoms- eller studentpriser.
Slutsats: Jag tror boendet är den stora skillnaden; här diffar det minst 5300 kr per termin. Elle utgår uppenbarligen också från att studenter inte har telefon eller betalar TV-licens. Det sistnämnda kan nog stämma, själv hade jag aldrig nån TV. Men de allra flesta lär ha en mobil idag. 1000 kr till per termin, kanske? En dator med internet drar ifrån ytterligare minst 1500 kr (dator för 6000 kr med avskrivning på 3 år, internet minst 100 kr/mån). Och jag tror inte på en matkostnad på 60 kr/dag, utan lägger till 600 per månad där. Likaledes en tusenlapp per termin för resorna. (Vill man träna får man cykla och promenera. Och att försöka ha barn på en sådan budget ska vi inte ens tala om, ens med extrabelopp och barnbidrag.)
Av överskottet på 10500 kr per termin kvarstår då... -1300. Även om vi räknar bort tidningen blir det attans knapert att leva +/- noll, utan något slags buffert och med en nöjesbudget som täcker två biobesök + två burgare på McD per termin.
Jag är så glad att jag inte är student (i betydelsen studiemedelsfinansierad) längre. Schablonbilden av studenternas mysigt ansvarsbefriade fikaliv är rätt långt från verkligheten...
Andra bloggar om: studier, studiemedel, ekonomi
*det finns såklart inte ett KPI för motsvarande september i år. Jag höftade ett på 300, eftersom de fyra första månaderna legat runt 299,5.
Studiemedel: + 23703 (+37386) kr
Kåravgift: -275 (-433) kr
Studiematerial: -1880 (-2965) kr
Studentrum, 5 mån: - 4870 (-7681) kr
Mat: - 5670 (- 8943) kr
Resor bostad-skola: -1000 (-1577) kr
Tidning (delad): - 750 (-1183) kr
Kläder: - 1550 (-2445) kr
Hygien/hälsovård: -1015 (-1601) kr (kvinnor)
Försäkring: -35 (-55) kr
Kvar till resor & nöjen: + 6658 (+ 10502) kr.
Studiemedlet har följt konsumentprisindex precis. Just nu ligger det på 1873 kr per studievecka, dvs 37460 kr för en termin på 20 veckor.
Kåravgiften diffar inte heller särskilt mycket - jag betalar åtminstone nåt liknande till THS (Tekniska Högskolans Studentkår).
Studiematerial: Går du stora kurser som använder standardböcker (en bok per 4-5 veckor) kan du kanske klara dig på 3000 kr. Går du kurser med långa läslistor är det garanterat omöjligt. Räknar du in en del av kostnaden för dator och internet också - nästan omöjligt att kara sig utan idag - stiger kostnaden än mer.
Studentrum, 5 månader: Det billigaste alternativet i Stockholm är ett 18 kvm rum med pentry på Lappis, för 2500-2700 kr/mån. På 5 månader blir det 13000 kr.
Mat: 1800 kr i månaden? Det är 60 kr per dag. Det blir mycket nudlar och lite annat, även om man så gott som enbart lever på matlådor... jag skulle gissa på att en tusenlapp till går åt per månad. Minst 600 kr. Det är generellt dyrare att leva som singel, så par- eller kompisboende studenter kanske klarar sig bättre.
Resor: Med SL-kort (månads) blir det 3450 kr per termin, med SL:s studentkort 2360 kr. De flesta andra månadskort är dyrare, i de län som inte har studentpriser. Men cykla är ju billigt...
Tidning: för det fåtal studenter som har en tidning (var ska man annars skära?) lär det faktiskt vara billigare än 1200 kr per termin, särskilt om man delar den. Jag tror att DN:s och SvD:s studentpriser i Stockholm kan ligga på runt hälften.
Kläder: Ja, inte shoppade jag för någar stora summor när jag gick på studiemedel. Vad räcker 2500 till - två par billiga jeans, lite t-tröjor, lite underkläder? Rimligt, men snålt.
Hygien: hopplöst att uppskatta. Det kan stämma. Med drygt 1500 per studiehalvår lär man dock knappast få bli sjuk och behöva gå till läkaren.
Försäkring: Nog rimligt. Det brukar kunna finnas ungdoms- eller studentpriser.
Slutsats: Jag tror boendet är den stora skillnaden; här diffar det minst 5300 kr per termin. Elle utgår uppenbarligen också från att studenter inte har telefon eller betalar TV-licens. Det sistnämnda kan nog stämma, själv hade jag aldrig nån TV. Men de allra flesta lär ha en mobil idag. 1000 kr till per termin, kanske? En dator med internet drar ifrån ytterligare minst 1500 kr (dator för 6000 kr med avskrivning på 3 år, internet minst 100 kr/mån). Och jag tror inte på en matkostnad på 60 kr/dag, utan lägger till 600 per månad där. Likaledes en tusenlapp per termin för resorna. (Vill man träna får man cykla och promenera. Och att försöka ha barn på en sådan budget ska vi inte ens tala om, ens med extrabelopp och barnbidrag.)
Av överskottet på 10500 kr per termin kvarstår då... -1300. Även om vi räknar bort tidningen blir det attans knapert att leva +/- noll, utan något slags buffert och med en nöjesbudget som täcker två biobesök + två burgare på McD per termin.
Jag är så glad att jag inte är student (i betydelsen studiemedelsfinansierad) längre. Schablonbilden av studenternas mysigt ansvarsbefriade fikaliv är rätt långt från verkligheten...
Andra bloggar om: studier, studiemedel, ekonomi
*det finns såklart inte ett KPI för motsvarande september i år. Jag höftade ett på 300, eftersom de fyra första månaderna legat runt 299,5.
torsdag, maj 15, 2008
Hett, hetare, hetast: att mäta chilistyrka
Den som vill mäta hur stark en chili är har idag två metoder att ta till: att testa utspädda lösningar på en smakpanel, eller att köra prover i en vätskekromatograf. Nu finns ett tredje sätt, beskrivet i senaste numret av The Analyst, som lovar att bli enklare och billigare. Lösningen heter nanorör.
Chilin som ska mätas löses upp i etanol, och lösningen sätts i kontakt med en elektrod täckt av kolnanorör. Sedan mäts strömmen som uppstår när potentialen varieras (en s.k. voltammetrisk metod). Storleken på strömsignalen går att översätta till chilistyrka, genom att använda tumregeln att 1 ppm capsaicin motsvarar 15 Scoville-enheter (det traditionella måttet på chilistyrka).
Forskarna testade sin metod på några olika chilisåser - i kategorin som marknadsförs med eldsflammor och döskallar, med Scovillestyrkan tryckt på etiketten - och fick god överensstämmelse. Världens starkaste chilisås, Mad Dog's Revenge, mättes till 991700 Scoville (mot uppgivna 1000000). Ett mesigt ingenting jämfört är vanlig Tabasco, som uppges ha en Scovillestyrka på 2500-5000 och enligt mätningen låg på 3995 Scoville.
Om massproducerade elektroder används går det att komma ner i en kostnad på cirka 350 svenska kronor per elektrod, beräknar forskarna bakom metoden. Eftersom en del annan mätutrustning och kunskap krävs är det matindustrin som är målgruppen. Men om man är vansinnig nog att frivilligt äta något som Mad Dog's Revenge kan man kanske också tänka sig att ha ett eget chilitestarlabb i källaren?
Länkar
Nature News
artikeln i The Analyst (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, mat, chili
Chilin som ska mätas löses upp i etanol, och lösningen sätts i kontakt med en elektrod täckt av kolnanorör. Sedan mäts strömmen som uppstår när potentialen varieras (en s.k. voltammetrisk metod). Storleken på strömsignalen går att översätta till chilistyrka, genom att använda tumregeln att 1 ppm capsaicin motsvarar 15 Scoville-enheter (det traditionella måttet på chilistyrka).
Forskarna testade sin metod på några olika chilisåser - i kategorin som marknadsförs med eldsflammor och döskallar, med Scovillestyrkan tryckt på etiketten - och fick god överensstämmelse. Världens starkaste chilisås, Mad Dog's Revenge, mättes till 991700 Scoville (mot uppgivna 1000000). Ett mesigt ingenting jämfört är vanlig Tabasco, som uppges ha en Scovillestyrka på 2500-5000 och enligt mätningen låg på 3995 Scoville.
Om massproducerade elektroder används går det att komma ner i en kostnad på cirka 350 svenska kronor per elektrod, beräknar forskarna bakom metoden. Eftersom en del annan mätutrustning och kunskap krävs är det matindustrin som är målgruppen. Men om man är vansinnig nog att frivilligt äta något som Mad Dog's Revenge kan man kanske också tänka sig att ha ett eget chilitestarlabb i källaren?
Länkar
Nature News
artikeln i The Analyst (fritt tillgänglig)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, mat, chili
onsdag, april 30, 2008
Absintmyten
Nutida absint har ett rykte om sig att vara en blek kopia av sitt forna jag. Men den mytomspunna gröna fén var inte särskilt farlig ens då det begav sig. Absint från förra sekelskiftet innehåller faktiskt inte mer hallucinogena ämnen än vad moderna versioner gör. Det rapporterar en internationell forskargrupp i kommande numret av Journal of Agricultural and Food Chemistry.
Mycket av mytbyggandet kring absint handlar om tujon. Detta mentolaktiga ämne från malört anses vara den "aktiva" ingrediensen i absint, och orsaken till stordrickarens hallucinationer och vansinne. Ryktesuppgifter finns om tujonhalter på flera hundra milligram per liter i "riktig" absint, men de verkar vara just det - rykten. Om än understödda av en dåligt underbyggd uppskattning i en artikel från 1999 i prestigefyllda British Medical Journal (där författarna höftade till ett värde på 260 mg/L utifrån teoretiska beräkningar). I riktigt stora doser är tujon dödligt (men på ett ganska oglamoröst sätt - det ger muskelspasmer och kramp).
I detta hittills största* testet av gammal absint - det vill säga, absint tillverkad innan förbudet 1915 - visade det sig att medelhalten tujon låg på 25.4 mg/L. Det är över den tillåtna halten av tujon i modern absint (10 mg/L) men under gränsvärdet för andra "bitters" som tillåts innehålla upp till 35 mg/L.
Däremot hade dåtidens absint en alkoholhalt på uppemot 70%, vilket är bra mycket mer än i det vin som absinten delvis ersatte (på grund av vinbristen under phylloxera-epidemin) under 1800-talets slut. Gravt alkoholmissbruk kan vara orsaken till en hel del av de symtom absinten beskyllts för. Och de "sinnesvidgande" hallucinationerna som absinten troddes ge kan i själva verket komma från den syfilis som många i konstnärskretsarna bar på.
Platt fall för myten, således. Åtminstone i forskarvärlden, för som artikelförfattarna skriver: "Idag verkar det som om en substantiell minoritet av konsumenter vill att dessa myter ska vara sanna, även om det saknas empiriska bevis för att de är det".
Andra bloggar om vetenskap, forskning, historik, absint
Länkar
Nyhetsrelease
Forskningsartikeln (fritt tillgänglig)
Bra texter om absint från Systembolaget och Populär Historia
Absintentusiasten Markus Hartsmar har en rejäl webbsida om absint, och sågar noggrannt och underhållande en massa absintmyter i den här bokrecensionen.
*Totalt testades tretton flaskor, som samtliga var populära högkvalitetsmärken vid förra sekelskiftet.
Mycket av mytbyggandet kring absint handlar om tujon. Detta mentolaktiga ämne från malört anses vara den "aktiva" ingrediensen i absint, och orsaken till stordrickarens hallucinationer och vansinne. Ryktesuppgifter finns om tujonhalter på flera hundra milligram per liter i "riktig" absint, men de verkar vara just det - rykten. Om än understödda av en dåligt underbyggd uppskattning i en artikel från 1999 i prestigefyllda British Medical Journal (där författarna höftade till ett värde på 260 mg/L utifrån teoretiska beräkningar). I riktigt stora doser är tujon dödligt (men på ett ganska oglamoröst sätt - det ger muskelspasmer och kramp).
I detta hittills största* testet av gammal absint - det vill säga, absint tillverkad innan förbudet 1915 - visade det sig att medelhalten tujon låg på 25.4 mg/L. Det är över den tillåtna halten av tujon i modern absint (10 mg/L) men under gränsvärdet för andra "bitters" som tillåts innehålla upp till 35 mg/L.
Däremot hade dåtidens absint en alkoholhalt på uppemot 70%, vilket är bra mycket mer än i det vin som absinten delvis ersatte (på grund av vinbristen under phylloxera-epidemin) under 1800-talets slut. Gravt alkoholmissbruk kan vara orsaken till en hel del av de symtom absinten beskyllts för. Och de "sinnesvidgande" hallucinationerna som absinten troddes ge kan i själva verket komma från den syfilis som många i konstnärskretsarna bar på.
Platt fall för myten, således. Åtminstone i forskarvärlden, för som artikelförfattarna skriver: "Idag verkar det som om en substantiell minoritet av konsumenter vill att dessa myter ska vara sanna, även om det saknas empiriska bevis för att de är det".
Andra bloggar om vetenskap, forskning, historik, absint
Länkar
Nyhetsrelease
Forskningsartikeln (fritt tillgänglig)
Bra texter om absint från Systembolaget och Populär Historia
Absintentusiasten Markus Hartsmar har en rejäl webbsida om absint, och sågar noggrannt och underhållande en massa absintmyter i den här bokrecensionen.
*Totalt testades tretton flaskor, som samtliga var populära högkvalitetsmärken vid förra sekelskiftet.
lördag, april 19, 2008
Grattis Karin, det är du värd
Det är oerhört viktigt med bra redaktörer. Det är en sanning som tyvärr kanske inte är så synlig utåt - det är ju journalisten som har sitt namn under artikeln.
Men precis som teater utan regissörer, fotbollslag utan tränare och orkestrar utan dirigenter vore en vetenskapsredaktion utan en redaktör inte mycket att hänga i julgran. Att hålla koll på hela forskningsvärlden är egentligen en omöjlig uppgift, ändå är precis det vad en vetenskapsredaktör behöver göra.
Grattis till hedersdoktoratet, Karin. Det är du värd.
Full disclosure: jodå, jag har jobbat en sommar på DN med Karin Bojs som chef och sålt flera artiklar till henne. Min objektivitet kanske kan ifrågasättas. Det spelar ingen roll - jag har beundrat hennes arbete betydligt längre än så.
Men precis som teater utan regissörer, fotbollslag utan tränare och orkestrar utan dirigenter vore en vetenskapsredaktion utan en redaktör inte mycket att hänga i julgran. Att hålla koll på hela forskningsvärlden är egentligen en omöjlig uppgift, ändå är precis det vad en vetenskapsredaktör behöver göra.
Grattis till hedersdoktoratet, Karin. Det är du värd.
Full disclosure: jodå, jag har jobbat en sommar på DN med Karin Bojs som chef och sålt flera artiklar till henne. Min objektivitet kanske kan ifrågasättas. Det spelar ingen roll - jag har beundrat hennes arbete betydligt längre än så.
torsdag, april 17, 2008
Konferenser och möten
Nu blir det sannolikt inga bloggposter på en vecka; jag ska på konferensen Days of Molecular Medicine på KI till och med fredag, och sedan vidare till Tyskland på stormöte för EU-projektet jag forskar inom.
Å andra sidan har jag glömt att länka till min kalvdans-artikel på Taffel. Råmjölk är coola grejer, insåg jag när jag gjorde research för texten.
Å andra sidan har jag glömt att länka till min kalvdans-artikel på Taffel. Råmjölk är coola grejer, insåg jag när jag gjorde research för texten.
Astmamedicin mot luktbortfall
En vanlig astmamedicinssubstans, teofyllin, kan hjälpa personer med dåligt luktsinne. Det rapporterar amerikanska forskare.
Robert Henkin och hans kollegor vid Center for Molecular Nutrition and Sensory Disorders studerade drygt 300 personer med nedsatt luktkänslighet. De fick varierande doser av teofyllin - 200, 400 eller 600 mg - under två till sex månader, och deras luktkänslighet testades flera gånger under studien. Enligt objektiva mätningar förbättrade 70 procent av försökspersonerna sin luktförmåga, men bara 47 procent rapporterade att de själva märkte någon skillnad. De som blev bättre på lukt och fortsatte ta teofyllin fortsatte också att bli bättre, medan de som blev bättre och slutade ta teofyllin blev sämre igen. Resultatet rapporterades nyligen vid ett möte för amerikanska fysiologiska sällskapet APS.
Hur funkar det?
Det många - men långt ifrån alla - med nedsatt luktkänslighet har gemensamt är ovanligt låga halter av två viktiga proteiner som ingår i luktsignalleringen: cAMP och cGMP. Speciellt cAMP, eller cykliskt adenosinmonofosfat, är viktig eftersom den ingår i början av den biokemiska signalkaskad som sätts igång när en luktmolekyl binder till en luktreceptor. Nedanför här lägger jag in en bild från min licavhandling, som visar de viktigaste ämnena inblandade i signalkedjan mellan luktämne och signal.
Robert Henkin och hans kollegor vid Center for Molecular Nutrition and Sensory Disorders studerade drygt 300 personer med nedsatt luktkänslighet. De fick varierande doser av teofyllin - 200, 400 eller 600 mg - under två till sex månader, och deras luktkänslighet testades flera gånger under studien. Enligt objektiva mätningar förbättrade 70 procent av försökspersonerna sin luktförmåga, men bara 47 procent rapporterade att de själva märkte någon skillnad. De som blev bättre på lukt och fortsatte ta teofyllin fortsatte också att bli bättre, medan de som blev bättre och slutade ta teofyllin blev sämre igen. Resultatet rapporterades nyligen vid ett möte för amerikanska fysiologiska sällskapet APS.
Hur funkar det?
Det många - men långt ifrån alla - med nedsatt luktkänslighet har gemensamt är ovanligt låga halter av två viktiga proteiner som ingår i luktsignalleringen: cAMP och cGMP. Speciellt cAMP, eller cykliskt adenosinmonofosfat, är viktig eftersom den ingår i början av den biokemiska signalkaskad som sätts igång när en luktmolekyl binder till en luktreceptor. Nedanför här lägger jag in en bild från min licavhandling, som visar de viktigaste ämnena inblandade i signalkedjan mellan luktämne och signal.
När en luktmolekyl binder till en luktreceptor aktiveras ett enzym som heter adenylylcyklas (AC3), som omvandlar ATP (också känt som kroppens "energibärarmolekyl") till cAMP. cAMP aktiverar sedan en jonkanal (i figuren märkt CNG) som släpper in natrium- och kalciumjoner. Kalciumjonerna i sin tur öppnar en kloridjonskanal som släpper ut kloridjoner och höjer luktreceptorcellens membranpotential nog att den börjar signallera. Varje steg - cAMP-produktion, CNG-kanalöppning och kloridjonkanalsöppning - är en förstärkning av den ursprungliga signalen. Det händer en hel del andra saker också, till exempel så bryts cAMP samtidigt ner av ett annat enzym som heter fosfodiesteras (PDE).
Vad gör teofyllinet?
Teofyllin minskar aktiviteten hos fosfodiesteras, så att nedbrytningen av cAMP går långsammare. Därmed ökar produktionen av cAMP, och den vidarebefodrade signalen i cellen blir starkare. Nyhetsreleasen nämner att låga halter av cAMP och cGMP förhindrar luktreceptorcellernas tillväxt och utvecklig. Det är möjligt att det är huvudmekanismen för försökspersonernas initialt låga luktkänslighet (snarare än dålig signallering i själva cellen), men det är lite en hönan-och-ägget-situation att avgöra. Luktreceptorcellerna måste nämligen aktiveras för att överleva och utvecklas rätt.
Problemet med behandlingen är att cAMP och PDE är iblandade i väldigt många processer i hela kroppen (för att ta ett exempel från bloggen: cAMP är inblandat i produktionen av solbrännans bruna färg), så att sparka på signalerna på det här viset borde kunna föra med sig en del biverkningar. Några sådana nämns dock inte i nyhetsreleasen från mötet.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, medicin, luktsinne, lukt
Länkar
New Scientist
Nyhetsrelease från APS
Engelska wikipedia om cAMP och teofyllin
tisdag, april 08, 2008
Superlaser i Texas
Laserforskarna vid University of Texas i Austin har nyligen lyckats få ut över en petawatts effekt ur sin laser.
När lasern är på har den 2000 gånger större effekt än samtliga kraftverk i USA, och ett kraftigare ljus än det från solens yta. Den här jätteeffekten - en petawatt är 10^15 watt - går att åstadkomma genom att göra laserpulsen riktigt, riktigt kort, 0.0000000000001 sekund. (Thomas på 1 är inte ett stort tal skrev för ett par år sedan en riktigt bra bloggpost om ultrasnabb laserfysik som rekommenderas för den som vill läsa mer på svenska).
Extrema verktyg krävs för extrema experiment - forskarna planerar att skapa och undersöka materia i samma tillstånd som diverse fenomen i universum: gaser vid temperaturer hetare än solens inre, fasta ämnen under enormt tryck, plasma i hög densitet (som i bruna dvärgar). Och fusion, förstås. Laserpulserna kan bara avfyras i ett renrum - damm, hår och textifibrer som kom ivägen för strålen skulle sprängas i bitar (och antagligen också störa det experiment som pågick). Konstruktionen av lasern kostade cirka 14 miljoner dollar. Vad den kostar i drift framgår inte, men längst ner i den här artikeln nämns lasern som ett budgetalternativ jämfört med en hypotetisk laser som kostar 3 miljarder dollar att bygga och en miljon dollar att fyra av - per gång.
Trots att Texaslasern just nu är den enda petawattlasern i operation i USA, så sprängdes petawattgränsen redan 1996 vid Lawrence Livermore-laboratoriet. De har en bra infosida som också tar upp en hel del detaljer om hur man bygger en laser av det här slaget - det är rätt knepigt, eftersom den faktiskt har kraft nog att förstöra sig själv.
Länkar
nyhetsrelease
Vetenskaplig artikel om Texaslaserns design (IEEE Xplore, pren. krävs)
Artikel om laserprojektet (från 2006)
Lawrence Livermore-lasern
Andra bloggar om vetenskap, forskning, fysik, laser
När lasern är på har den 2000 gånger större effekt än samtliga kraftverk i USA, och ett kraftigare ljus än det från solens yta. Den här jätteeffekten - en petawatt är 10^15 watt - går att åstadkomma genom att göra laserpulsen riktigt, riktigt kort, 0.0000000000001 sekund. (Thomas på 1 är inte ett stort tal skrev för ett par år sedan en riktigt bra bloggpost om ultrasnabb laserfysik som rekommenderas för den som vill läsa mer på svenska).
Extrema verktyg krävs för extrema experiment - forskarna planerar att skapa och undersöka materia i samma tillstånd som diverse fenomen i universum: gaser vid temperaturer hetare än solens inre, fasta ämnen under enormt tryck, plasma i hög densitet (som i bruna dvärgar). Och fusion, förstås. Laserpulserna kan bara avfyras i ett renrum - damm, hår och textifibrer som kom ivägen för strålen skulle sprängas i bitar (och antagligen också störa det experiment som pågick). Konstruktionen av lasern kostade cirka 14 miljoner dollar. Vad den kostar i drift framgår inte, men längst ner i den här artikeln nämns lasern som ett budgetalternativ jämfört med en hypotetisk laser som kostar 3 miljarder dollar att bygga och en miljon dollar att fyra av - per gång.
Trots att Texaslasern just nu är den enda petawattlasern i operation i USA, så sprängdes petawattgränsen redan 1996 vid Lawrence Livermore-laboratoriet. De har en bra infosida som också tar upp en hel del detaljer om hur man bygger en laser av det här slaget - det är rätt knepigt, eftersom den faktiskt har kraft nog att förstöra sig själv.
Länkar
nyhetsrelease
Vetenskaplig artikel om Texaslaserns design (IEEE Xplore, pren. krävs)
Artikel om laserprojektet (från 2006)
Lawrence Livermore-lasern
Andra bloggar om vetenskap, forskning, fysik, laser
tisdag, april 01, 2008
Luktsinne och motivation
Egentligen har jag inte tid, men det kliar för mycket i bloggfingrarna när det poppar upp luktrelaterade nyheter som fredagens "elchock ger bättre luktsinne" (eller TT-varianten "Trygghet urholkar doftsinnet"). Ursprunget är en artikel i fredagens Science.
Experimentet
Själva experimentet är intressant nog i sig: försökspersonerna fick lukta på identiska men spegelvända former av två olika doftämnen (dvs, totalt fyra olika molekylsorter). Generellt sett har människor svårt att skilja mellan spegelvända doftämnen, men att påstå "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant" (TT) är inte riktigt rätt. Nå, vi kommer till det sedan. Till en början kunde försökspersonerna inte skilja mellan de båda spegelvarianterna för någon av lukterna. För att motivera försökspersonerna att försöka skilja de spegelvända formerna åt parades sedan den ena gräslika doftvarianten med lätt obehag i form av en liten elchock när testpersonerna luktade på den. När de luktade på den andra gräslika doften gjorde forskarna ingenting, och inte heller när de luktade på de båda "oljiga" varianterna.
Sedan, för att testa om de lärt sig skilja på spegelvarianterna, fick försökspersonerna försöka hitta den "udda" lukten av tre luktprover. Ett luktprov bestod av den ena spegelvarianten, och de andra två luktproven bestod av den andra spegelvarianten. I ett sådant test är det 33% chans att gissa rätt. Får man betydligt bättre resultat än 33% ses det som bevis för att man kan hitta skillnaden. Denna process gick de igenom för både den gräslika och den oljiga lukten. Försökspersonerna var nu hyfsat bra på att skilja mellan de olika gräslika spegelvarianterna, men inte ett dugg bättre än slumpen på att skilja de båda oljliga spegelvarianterna åt.
Varför funkar det?
Skillnaden? Motivation. Luktsystemet har en närmare koppling till hjärnans "värderingssystem" än vad t ex syn och hörsel har, men det är inte omöjligt att det skulle gå att göra något liknande även där. Jag tänker spontant på den språkpåverkade förmågan att skilja mellan närliggande nyanser av ljusblått (se Nature News 30/4 2007). Högt tränade luktprofessionella kan i allmänhet skilja betydligt fler lukter åt, och namnge betydligt fler lukter, än vad en vanlig medelsvensson kan. Jag tror inte att de tränas med elchocker, en motivation högre än normalt finns nog där ändå. Däremot är obehag enkelt och mätbart i ett experiment, och människor är också allmänt bättre på att känna och undvika negativa lukter än andra.
Den som är intresserad av lukter och omsätter intresset i praktik kommer sannolikt också bli bättre på att skilja dem åt. Men det är attans svårt att mäta på ett bra sätt.
Vad är det bra till?
Förr var lukter viktiga för överlevnad, men idag spelar de förhållandevis liten roll. Science-artikelns författare tar exemplet att kunna skilja på ett livsfarligt lejon och en jämförelsevis ofarlig huskatt. Ett rimligare scenario vore kanske att en halvsvulten förmänniska försöker avgöra om angripen mat är farlig eller ofarlig att äta - den som äter fast han/hon inte borde riskerar (åtminstone i vissa fall) att bli allvarligt sjuk eller dö, och den som inte äter fast det är ofarligt har en rejäl nackdel när det kommer till överlevnad. Idag tittar vi på bäst-före-datum, och slänger en hel del mat i onödan för säkerhets skull. Lukta på den behöver vi sällan. Men arvet lever till viss del kvar: lukter som är relaterade till förruttnelse, mögel och liknande tenderar vi att vara ytterst känsliga för.
Så, hur blir man känslig för en viss lukt?
Nu kommer vi till problemet med citatet i början på bloggposten: "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant".
Luktreceptorerna, som sitter i näshålan och "känner igen" ämnen, arbetar utifrån ämnenas form. Men receptorerna är i allmänhet inte särskilt specifika för en enskild molekyl, utan binder snarare till bitar av molekyler (och deras form). Informationen om vilka "bitar" som finns i luften pusslas sedan ihop högre upp i hjärnan. Viktiga luktämnen kan antas motsvaras av en receptor som känner igen en större bit av just den luktmolekylen - ju närmare luktämnet och molekylen matchar i form, desto känsligare blir receptorn för det luktämnet (och samtidigt, i många fall desto mer oanvändbar för att känna igen andra molekyler). Om det är viktigt att skilja mellan två spegelvarianter finns det ett starkt evolutionärt tryck på att få fram en receptor som binder den ena formen mycket bättre än dess spegelbild - precis som en högerhandske passar mycket bättre på en högerhand än en vänsterhand. Är det inte viktigt att skilja varianterna åt är det rimligt att anta att en sådan specialanpassad receptor inte finns*. Samma princip gäller såklart även för andra slags skillnader mellan likartade doftmolekyler; te x längden på en kolkedja eller avsaknad/förekomst av en dubbelbindning.
Det viktiga, här, är att inse att de luktreceptorer vi har är en konsekvens av den miljö våra förfäder vistats i. Människor har färre fungerande luktreceptorer än vad hundar har, men vi har inte heller exakt samma receptorer eftersom vi inte har vistats i samma miljöer eller haft samma problem. Att säga att en hund alltid är bättre på lukt än en människa, oavsett vad uppgiften är, är garanterat fel (ofta kommer det vara rätt, men inte alltid). Gäller det spegelmolekyler kommer hunden sannolikt vara klart bättre i alla fall där dess förfäder behövde kunna känna en skillnad. I de fall människans förfäder behövde kunna göra en skillnad, och hundens förfäder inte behövde det, kan människan mycket väl vara bättre (och neutrala fall kommer hunden ha en fördel, eftersom den generellt är mycket känsligare för lukter).
Många spegelvariant-par av lukter har den egenskapen att den ena är vanlig i naturen och den andra inte. Det är rimligt att tro att för en hel del sådana par har det inte varit viktigt att kunna skilja dem åt; den spegelvända "tvillingen" har helt enkelt inte varit närvarande och kunnat förvirra saker. Testa sådana spegelpar på en hund, och jag skulle gissa att i många fall kommer den inte kunna skilja dem åt.
Lite kuriosa
Om man syntetiserar fram sådana spegelvändbara ämnen i ett kemilabb kommer man få dem i lika proportioner, om man inte använder sig av mer sofistikerade metoder. Den kunskapen kan man till exempel använda sig av för att se om ett livsmedels smak piffats upp med tillsatta aromer; om de tillsatta aromämnena tillverkats på vanligt vis kommer det i livsmedlet finnas alldeles för mycket av den spegelvariant som inte är närvarande i vanliga fall (läs mer här).
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
Vetenskapsradion från i fredags**
Andra bloggar om vetenskap, forskning, lukt
*Jamen, vänta nu, kommer den perceptiva läsare som orkat ta sig ända hit tänka: inte får man nya receptorer, så hur lär sig försökspersonerna att skilja två gräslika spegelvarianter åt om de inte kan det från början? Jo, såhär tror jag att det fungerar: en av spegelvarianterna binder lite bättre än den andra i någon receptor, så pass lite att det inte är märkbart i vanliga fall. Vi är duktiga på att kategorisera lukter, och lägger båda i samma kategori (märkt "luktar som gräs, typ"). När luktsystemet får i specifik uppgift att skilja dem åt förfinas den analys som sker efter luktreceptorerna, och den lilla ursprungsskillnaden förstoras upp istället för att tystas ner.
**Att som Vetenskapsradion påstå att människan stöter på hundratusentals dofter på en dag är för övrigt en hejdlös överskattning.
Experimentet
Själva experimentet är intressant nog i sig: försökspersonerna fick lukta på identiska men spegelvända former av två olika doftämnen (dvs, totalt fyra olika molekylsorter). Generellt sett har människor svårt att skilja mellan spegelvända doftämnen, men att påstå "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant" (TT) är inte riktigt rätt. Nå, vi kommer till det sedan. Till en början kunde försökspersonerna inte skilja mellan de båda spegelvarianterna för någon av lukterna. För att motivera försökspersonerna att försöka skilja de spegelvända formerna åt parades sedan den ena gräslika doftvarianten med lätt obehag i form av en liten elchock när testpersonerna luktade på den. När de luktade på den andra gräslika doften gjorde forskarna ingenting, och inte heller när de luktade på de båda "oljiga" varianterna.
Sedan, för att testa om de lärt sig skilja på spegelvarianterna, fick försökspersonerna försöka hitta den "udda" lukten av tre luktprover. Ett luktprov bestod av den ena spegelvarianten, och de andra två luktproven bestod av den andra spegelvarianten. I ett sådant test är det 33% chans att gissa rätt. Får man betydligt bättre resultat än 33% ses det som bevis för att man kan hitta skillnaden. Denna process gick de igenom för både den gräslika och den oljiga lukten. Försökspersonerna var nu hyfsat bra på att skilja mellan de olika gräslika spegelvarianterna, men inte ett dugg bättre än slumpen på att skilja de båda oljliga spegelvarianterna åt.
Varför funkar det?
Skillnaden? Motivation. Luktsystemet har en närmare koppling till hjärnans "värderingssystem" än vad t ex syn och hörsel har, men det är inte omöjligt att det skulle gå att göra något liknande även där. Jag tänker spontant på den språkpåverkade förmågan att skilja mellan närliggande nyanser av ljusblått (se Nature News 30/4 2007). Högt tränade luktprofessionella kan i allmänhet skilja betydligt fler lukter åt, och namnge betydligt fler lukter, än vad en vanlig medelsvensson kan. Jag tror inte att de tränas med elchocker, en motivation högre än normalt finns nog där ändå. Däremot är obehag enkelt och mätbart i ett experiment, och människor är också allmänt bättre på att känna och undvika negativa lukter än andra.
Den som är intresserad av lukter och omsätter intresset i praktik kommer sannolikt också bli bättre på att skilja dem åt. Men det är attans svårt att mäta på ett bra sätt.
Vad är det bra till?
Förr var lukter viktiga för överlevnad, men idag spelar de förhållandevis liten roll. Science-artikelns författare tar exemplet att kunna skilja på ett livsfarligt lejon och en jämförelsevis ofarlig huskatt. Ett rimligare scenario vore kanske att en halvsvulten förmänniska försöker avgöra om angripen mat är farlig eller ofarlig att äta - den som äter fast han/hon inte borde riskerar (åtminstone i vissa fall) att bli allvarligt sjuk eller dö, och den som inte äter fast det är ofarligt har en rejäl nackdel när det kommer till överlevnad. Idag tittar vi på bäst-före-datum, och slänger en hel del mat i onödan för säkerhets skull. Lukta på den behöver vi sällan. Men arvet lever till viss del kvar: lukter som är relaterade till förruttnelse, mögel och liknande tenderar vi att vara ytterst känsliga för.
Så, hur blir man känslig för en viss lukt?
Nu kommer vi till problemet med citatet i början på bloggposten: "Normalt sett kan vi inte skilja mellan doftmolekyler som är kemiska spegelbilder av varandra. [...] En hund har däremot oftast inga som helst problem att skilja en spegelmolekyl från sin andra variant".
Luktreceptorerna, som sitter i näshålan och "känner igen" ämnen, arbetar utifrån ämnenas form. Men receptorerna är i allmänhet inte särskilt specifika för en enskild molekyl, utan binder snarare till bitar av molekyler (och deras form). Informationen om vilka "bitar" som finns i luften pusslas sedan ihop högre upp i hjärnan. Viktiga luktämnen kan antas motsvaras av en receptor som känner igen en större bit av just den luktmolekylen - ju närmare luktämnet och molekylen matchar i form, desto känsligare blir receptorn för det luktämnet (och samtidigt, i många fall desto mer oanvändbar för att känna igen andra molekyler). Om det är viktigt att skilja mellan två spegelvarianter finns det ett starkt evolutionärt tryck på att få fram en receptor som binder den ena formen mycket bättre än dess spegelbild - precis som en högerhandske passar mycket bättre på en högerhand än en vänsterhand. Är det inte viktigt att skilja varianterna åt är det rimligt att anta att en sådan specialanpassad receptor inte finns*. Samma princip gäller såklart även för andra slags skillnader mellan likartade doftmolekyler; te x längden på en kolkedja eller avsaknad/förekomst av en dubbelbindning.
Det viktiga, här, är att inse att de luktreceptorer vi har är en konsekvens av den miljö våra förfäder vistats i. Människor har färre fungerande luktreceptorer än vad hundar har, men vi har inte heller exakt samma receptorer eftersom vi inte har vistats i samma miljöer eller haft samma problem. Att säga att en hund alltid är bättre på lukt än en människa, oavsett vad uppgiften är, är garanterat fel (ofta kommer det vara rätt, men inte alltid). Gäller det spegelmolekyler kommer hunden sannolikt vara klart bättre i alla fall där dess förfäder behövde kunna känna en skillnad. I de fall människans förfäder behövde kunna göra en skillnad, och hundens förfäder inte behövde det, kan människan mycket väl vara bättre (och neutrala fall kommer hunden ha en fördel, eftersom den generellt är mycket känsligare för lukter).
Många spegelvariant-par av lukter har den egenskapen att den ena är vanlig i naturen och den andra inte. Det är rimligt att tro att för en hel del sådana par har det inte varit viktigt att kunna skilja dem åt; den spegelvända "tvillingen" har helt enkelt inte varit närvarande och kunnat förvirra saker. Testa sådana spegelpar på en hund, och jag skulle gissa att i många fall kommer den inte kunna skilja dem åt.
Lite kuriosa
Om man syntetiserar fram sådana spegelvändbara ämnen i ett kemilabb kommer man få dem i lika proportioner, om man inte använder sig av mer sofistikerade metoder. Den kunskapen kan man till exempel använda sig av för att se om ett livsmedels smak piffats upp med tillsatta aromer; om de tillsatta aromämnena tillverkats på vanligt vis kommer det i livsmedlet finnas alldeles för mycket av den spegelvariant som inte är närvarande i vanliga fall (läs mer här).
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
Vetenskapsradion från i fredags**
Andra bloggar om vetenskap, forskning, lukt
*Jamen, vänta nu, kommer den perceptiva läsare som orkat ta sig ända hit tänka: inte får man nya receptorer, så hur lär sig försökspersonerna att skilja två gräslika spegelvarianter åt om de inte kan det från början? Jo, såhär tror jag att det fungerar: en av spegelvarianterna binder lite bättre än den andra i någon receptor, så pass lite att det inte är märkbart i vanliga fall. Vi är duktiga på att kategorisera lukter, och lägger båda i samma kategori (märkt "luktar som gräs, typ"). När luktsystemet får i specifik uppgift att skilja dem åt förfinas den analys som sker efter luktreceptorerna, och den lilla ursprungsskillnaden förstoras upp istället för att tystas ner.
**Att som Vetenskapsradion påstå att människan stöter på hundratusentals dofter på en dag är för övrigt en hejdlös överskattning.
onsdag, mars 19, 2008
Vetenskapen, allmänheten och webben
I sommar kommer jag vara med och ordna ett seminarium om vetenskap på nätet på vetenskapskommunikationskonferensen PCST i Malmö, tillsammans med Gustav Holmberg (Det Perfekta Tomrummet) och Thomas Söderqvist (delägare i gruppbloggen Biomedicine on Display).
Vårt är ett av 27 seminarier, och dessutom kommer ett stort antal individuella papper att presenteras i parallella sessioner. Det ska bli väldigt kul, och det är otroligt coolt att få vara med!
Konferensen är uppdelad i en förkonferens i Stockholm 23-24/6 ("Public Communication of the Nobel pirzes - the why's and how's") och själva huvudkonferensen i Malmö och Köpenhamn den 25-27/6.
Här följer beskrivningen av seminariet och våra individuella abstracts. På engelska, eftersom det är en internationell konferens (jag har klippt och klistrat både text och foton från Thomas post, med hans vänliga medgivande).
Session abstract: “The Public Engagement of Science and Web 2.0″
In parallel with calls for more public and democratic involvement with science and technology, the theoretical and in some cases empirical basis for studies of science communication has changed. Earlier studies focused on how the cognitive content of science is being communicated to nonexperts. Studies of the mutual interaction between scientists and the larger population (’public engagement with science’), have shown examples of the co-production of cultural understandings of science. Another recent development has been seen on the web, where new technologies facilitating easier engagement (’web2.0′, ’social media’) have enjoyed a wide popularity for years. These technologies are an integrated part of a new landscape of communication, hitherto quite understudied in the literature. This session consists of a three studies that look at the intersection of science and the public on the web.
Gustav Holmberg (Research Policy Institute, University of Lund): “A study of the distributed computing community Folding@home“.
Computer simulation and large-scale data analysis used to be the province of scientists proper. Distributed computing is a kind of public engagement with science that involves large numbers of participants. The worldwide user-base of citizens interested in donating computer power to proteomics and bioastronomy are modern examples of the mutual interaction between scientists and nonscientists. This paper will look into questions such as why people decide to collaborate in the distributed computing projects and analyze the discourse surrounding bioastronomy and proteomics. It will look at how ideas about protein dynamics and bioastronomy are articulated through various participatory platforms: weblogs, computer fora, wikis, YouTube videos and the Folding@home software. The paper also analyses the flow of skills from subsets of the user pool into the core of the distributed computing project, suggesting that a group of users have knowledge about the intricacies of software technologies that have been useful in the evolution of the Folding@home project.
Malin Sandström (Computational Biology and Neurocomputing, Royal Institute of Technology, Stockholm): “Beyond the “cool stuff”: science blogging as a democratic tool”.
Traditionally, media’s reporting of non-medical science rests on small numbers of articles published in a few major journals; with a heavy emphasis on the “cool stuff” and framed in ways that are poorly adapted to science reporting. The common use of the scientist as an impersonal expert does little to foster interaction between science and the public. In contrast, blogging leaves the choice in the hands of the bloggers, who can decide for themselves what to say, how and when. Blogs are by their nature personal and interactive, making the medium an attractive platform for contact between scientists and laymen. Outside of the scientific world, access to published research is very limited: few people can afford expensive journal subscriptions and don’t have the language skills required. Scientists blogging in their native language can do much to alleviate this gap. Furthermore, science blogging – especially interactions between bloggers - can incorporate and spread other underreported fundamentals of the research process, such as patterns of reasoning.
Thomas Söderqvist (Medical Museion, University of Copenhagen): “Science blogging between Empire and Multitude”.
Within a few years, science blogging has emerged as a new genre for science communication. But is science blogging really best understood in terms of ’science’ and ‘the public’? Or does the phenomenon of science blogging suggest other dichotomies? This paper argues that ’science communication’ is better conceptualized in terms of ‘Empire’ and ‘Multitude’. Science is financed and managed by a network of national and transnational state organisations and corporations, while the overwhelming number of laboratory and field workers constitute a global knowledge proletariat. These different positions in the global ’scientific field’ entail two different domains of communication practices which correspond, roughly, to the cultures of ‘Empire’ and ‘Multitude’, respectively.
Länkar
PCST-10
Seminarier på PCST-10
Andra bloggar om vetenskap, forskning, populärvetenskap, konferens, PCST
Vårt är ett av 27 seminarier, och dessutom kommer ett stort antal individuella papper att presenteras i parallella sessioner. Det ska bli väldigt kul, och det är otroligt coolt att få vara med!
Konferensen är uppdelad i en förkonferens i Stockholm 23-24/6 ("Public Communication of the Nobel pirzes - the why's and how's") och själva huvudkonferensen i Malmö och Köpenhamn den 25-27/6.
Här följer beskrivningen av seminariet och våra individuella abstracts. På engelska, eftersom det är en internationell konferens (jag har klippt och klistrat både text och foton från Thomas post, med hans vänliga medgivande).
Session abstract: “The Public Engagement of Science and Web 2.0″
In parallel with calls for more public and democratic involvement with science and technology, the theoretical and in some cases empirical basis for studies of science communication has changed. Earlier studies focused on how the cognitive content of science is being communicated to nonexperts. Studies of the mutual interaction between scientists and the larger population (’public engagement with science’), have shown examples of the co-production of cultural understandings of science. Another recent development has been seen on the web, where new technologies facilitating easier engagement (’web2.0′, ’social media’) have enjoyed a wide popularity for years. These technologies are an integrated part of a new landscape of communication, hitherto quite understudied in the literature. This session consists of a three studies that look at the intersection of science and the public on the web.
Gustav Holmberg (Research Policy Institute, University of Lund): “A study of the distributed computing community Folding@home“.Computer simulation and large-scale data analysis used to be the province of scientists proper. Distributed computing is a kind of public engagement with science that involves large numbers of participants. The worldwide user-base of citizens interested in donating computer power to proteomics and bioastronomy are modern examples of the mutual interaction between scientists and nonscientists. This paper will look into questions such as why people decide to collaborate in the distributed computing projects and analyze the discourse surrounding bioastronomy and proteomics. It will look at how ideas about protein dynamics and bioastronomy are articulated through various participatory platforms: weblogs, computer fora, wikis, YouTube videos and the Folding@home software. The paper also analyses the flow of skills from subsets of the user pool into the core of the distributed computing project, suggesting that a group of users have knowledge about the intricacies of software technologies that have been useful in the evolution of the Folding@home project.
Malin Sandström (Computational Biology and Neurocomputing, Royal Institute of Technology, Stockholm): “Beyond the “cool stuff”: science blogging as a democratic tool”.Traditionally, media’s reporting of non-medical science rests on small numbers of articles published in a few major journals; with a heavy emphasis on the “cool stuff” and framed in ways that are poorly adapted to science reporting. The common use of the scientist as an impersonal expert does little to foster interaction between science and the public. In contrast, blogging leaves the choice in the hands of the bloggers, who can decide for themselves what to say, how and when. Blogs are by their nature personal and interactive, making the medium an attractive platform for contact between scientists and laymen. Outside of the scientific world, access to published research is very limited: few people can afford expensive journal subscriptions and don’t have the language skills required. Scientists blogging in their native language can do much to alleviate this gap. Furthermore, science blogging – especially interactions between bloggers - can incorporate and spread other underreported fundamentals of the research process, such as patterns of reasoning.
Thomas Söderqvist (Medical Museion, University of Copenhagen): “Science blogging between Empire and Multitude”.Within a few years, science blogging has emerged as a new genre for science communication. But is science blogging really best understood in terms of ’science’ and ‘the public’? Or does the phenomenon of science blogging suggest other dichotomies? This paper argues that ’science communication’ is better conceptualized in terms of ‘Empire’ and ‘Multitude’. Science is financed and managed by a network of national and transnational state organisations and corporations, while the overwhelming number of laboratory and field workers constitute a global knowledge proletariat. These different positions in the global ’scientific field’ entail two different domains of communication practices which correspond, roughly, to the cultures of ‘Empire’ and ‘Multitude’, respectively.
Länkar
PCST-10
Seminarier på PCST-10
Andra bloggar om vetenskap, forskning, populärvetenskap, konferens, PCST
Arthur C Clarke 1917 - 2008
Den brittiske science fiction-författaren och visionären sir Arthur C. Clarke har avlidit i sitt hem på Sri Lanka, drygt tre månader efter sin 90:e födelsedag.
Bloggosfären och media kommer sannolikt vara fulla av texter idag, men jag vill ändå passa på att peka er i riktning mot New York Times långa och detaljerade minnesruna. Och i december skrev jag en gästpost om Clarke på Populär Astronomis blogg, för att uppmärksamma hans 90-årsdag.
Andra bloggar om clarke, science fiction
Bloggosfären och media kommer sannolikt vara fulla av texter idag, men jag vill ändå passa på att peka er i riktning mot New York Times långa och detaljerade minnesruna. Och i december skrev jag en gästpost om Clarke på Populär Astronomis blogg, för att uppmärksamma hans 90-årsdag.
Andra bloggar om clarke, science fiction
tisdag, mars 18, 2008
Vetenskap och upphovsrätt
Mamakademiker är irriterad över att upphovsrätten för bilder och illustrationer från vetenskapliga artiklar krånglar till det för den som vill ägna sig åt forskningens kärnverksamhet - att citera och referera till andra forskares resultat.
"Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt."
Alltsomoftast innebär publiceringen av en artikel att tidskriften ifråga äger figurer och illustrationer - inte forskaren som producerat dem. Vad man får göra med sina "egna" figurer efteråt varierar, men i de flesta fall måste en utomstående som vill använda en figur höra av sig till det förlag som äger tidskriften och be om skriftligt tillstånd (inte till forskaren som producerat materialet). Idealiskt sett ska det gå snabbt, ibland tar det dagar, veckor eller månader (Wiley, en av giganterna i branschen, anger en snitt-tid på 9 veckor för besked). Inte blir det lättare av att bestämmelser som "fair use" och "fair dealing" är nationella, medan forskningsvärlden är synnerligen global.
Röran skulle kunna förvirra vem som helst, och forskare är generellt sett inte upphosrättsexperter. Resultatet är att många undviker att använda andras bilder, eller använder dem ändå och hoppas på det bästa. Spåren syns lite överallt:
När jag skrev min lic-avhandling gjorde jag alla figurer själv, förutom ett par som fanns under GNU-licens. Dels för att slippa ge mig in i upphovsrättskarusellen, dels för att jag inte hade tid att vänta månader på besked och dels för att det är bra att ha lite figurer som man vet att man äger rättigheterna till.
När vi skulle göra informationsbroschyrer och webbsidor för mitt EU-projekt visade det sig i princip omöjligt att få tag på bilder från de experimentella forskarna utan att behöva vänta månader. De bilder de hade var "inlåsta" i publicerade artiklar.
När jag har gått doktorandkurser med föreläsningar som hållits av arbetande forskare har vi i många fall inte kunnat få ut föreläsningsmaterialet, eller så har vi fått det enbart i pappersform (=omöjligt att söka i, vilket är opraktiskt för stora mängder text). Främst för bildernas skull.
Att hinna göra presentationer så långt i förväg att man hinner få svar på begäran om att få använda en bild är i stort sett omöjligt. Jag gör mina egna bilder även här (om inte annat så återanvänder man oftast en Powerpoint-slide igen och igen - hur ber man om tillstånd för det?).
Och när jag bloggar... ja, när såg ni senast en vetenskaplig figur här? Jag avstår ofta från att använda figurer även när jag tror det skulle kunna vara användbart (möjligtvis med undantag för illustrationer som funnits i nyhetsreleaser, där det framgår att det är OK). Att be om tillstånd och vänta flera veckor är ofta inte ett alternativ. Även om det slutade väl har jag ingen önskan att uppleva något i stil med vetenskapsbloggaren Shelley Batts dispyt med Wiley. Nog är risken liten, men den existerar.
Jag har ännu inte behövt ge mig in i den snårskog som publicering av "preprints" och vad det gör för ens senare publiceringschanser. Men den dagen lär komma, och jag ser inte fram emot det.
Jag har inte heller funderat på att publicera mina resultat i någon form av wiki. Det har däremot Jonathan Oppenheim, som bad om ett licensavtal förenligt med att lägga ut sina resultat under GFDL - med resultatet att renommerade fysiktidskriften Physical Review Letters drog tillbaka de två av Oppenheims artiklar som de hade accepterat.
Det finns ljuspunkter. Nature har numer en hyfsat vettig policy för vad författare får göra med sitt material, och flera stora tidskrifter har börjat använda sig av automatiserade ansökningar om återpubliceringstillstånd, t ex via Rightslink (se exempel från Elsevier här). APS som publicerar Physical Review Letters ska se över sina rättighetsavtal efter att 38 fysiker protesterat.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, upphovsrätt
"Det mest absurda med situationen är att referering är hårdvaluta inom forskarvärlden. Ingen av oss får någonsin betalt för att skriva en artikel, det är knappt att man kan ta av sin egen lön och göra det på arbetstid. Det finns inga monetära intressen hos forskaren att låna en bild. Däremot kan lånet om det medföljs av en tydlig referens vara den bästa sortens betalning för upphovsforskaren. Särskilt när allt fler sökmotorer listar hur ofta man blir refererad och omnämnd i andra forskares verk. När jurister då slår in dörren och börjar vifta med upphovsrätten blir situationen absurd. När man betänker att detta förfarande aktivt hindrar forskning och jämförande analyser blir det än värre - rent kontra-produktivt."
Alltsomoftast innebär publiceringen av en artikel att tidskriften ifråga äger figurer och illustrationer - inte forskaren som producerat dem. Vad man får göra med sina "egna" figurer efteråt varierar, men i de flesta fall måste en utomstående som vill använda en figur höra av sig till det förlag som äger tidskriften och be om skriftligt tillstånd (inte till forskaren som producerat materialet). Idealiskt sett ska det gå snabbt, ibland tar det dagar, veckor eller månader (Wiley, en av giganterna i branschen, anger en snitt-tid på 9 veckor för besked). Inte blir det lättare av att bestämmelser som "fair use" och "fair dealing" är nationella, medan forskningsvärlden är synnerligen global.
Röran skulle kunna förvirra vem som helst, och forskare är generellt sett inte upphosrättsexperter. Resultatet är att många undviker att använda andras bilder, eller använder dem ändå och hoppas på det bästa. Spåren syns lite överallt:
När jag skrev min lic-avhandling gjorde jag alla figurer själv, förutom ett par som fanns under GNU-licens. Dels för att slippa ge mig in i upphovsrättskarusellen, dels för att jag inte hade tid att vänta månader på besked och dels för att det är bra att ha lite figurer som man vet att man äger rättigheterna till.
När vi skulle göra informationsbroschyrer och webbsidor för mitt EU-projekt visade det sig i princip omöjligt att få tag på bilder från de experimentella forskarna utan att behöva vänta månader. De bilder de hade var "inlåsta" i publicerade artiklar.
När jag har gått doktorandkurser med föreläsningar som hållits av arbetande forskare har vi i många fall inte kunnat få ut föreläsningsmaterialet, eller så har vi fått det enbart i pappersform (=omöjligt att söka i, vilket är opraktiskt för stora mängder text). Främst för bildernas skull.
Att hinna göra presentationer så långt i förväg att man hinner få svar på begäran om att få använda en bild är i stort sett omöjligt. Jag gör mina egna bilder även här (om inte annat så återanvänder man oftast en Powerpoint-slide igen och igen - hur ber man om tillstånd för det?).
Och när jag bloggar... ja, när såg ni senast en vetenskaplig figur här? Jag avstår ofta från att använda figurer även när jag tror det skulle kunna vara användbart (möjligtvis med undantag för illustrationer som funnits i nyhetsreleaser, där det framgår att det är OK). Att be om tillstånd och vänta flera veckor är ofta inte ett alternativ. Även om det slutade väl har jag ingen önskan att uppleva något i stil med vetenskapsbloggaren Shelley Batts dispyt med Wiley. Nog är risken liten, men den existerar.
Jag har ännu inte behövt ge mig in i den snårskog som publicering av "preprints" och vad det gör för ens senare publiceringschanser. Men den dagen lär komma, och jag ser inte fram emot det.
Jag har inte heller funderat på att publicera mina resultat i någon form av wiki. Det har däremot Jonathan Oppenheim, som bad om ett licensavtal förenligt med att lägga ut sina resultat under GFDL - med resultatet att renommerade fysiktidskriften Physical Review Letters drog tillbaka de två av Oppenheims artiklar som de hade accepterat.
Det finns ljuspunkter. Nature har numer en hyfsat vettig policy för vad författare får göra med sitt material, och flera stora tidskrifter har börjat använda sig av automatiserade ansökningar om återpubliceringstillstånd, t ex via Rightslink (se exempel från Elsevier här). APS som publicerar Physical Review Letters ska se över sina rättighetsavtal efter att 38 fysiker protesterat.
Andra bloggar om vetenskap, forskning, upphovsrätt
fredag, mars 14, 2008
Pi-dagen!
Idag är det den 14/3, eller 3.14 med amerikansk datumskrivning, och således är det pi-dagen. Jag har skrivit om det förut.
Eftersom jag gillar matematik och musik i förening vill jag passa på att puffa lite extra för Kompetensfondens "resa med pi i ord och ton", som låter som en potentiellt cool föreställning.
Andra bloggar om: vetenskap, matematik, pi, pi-dagen
Eftersom jag gillar matematik och musik i förening vill jag passa på att puffa lite extra för Kompetensfondens "resa med pi i ord och ton", som låter som en potentiellt cool föreställning.
Andra bloggar om: vetenskap, matematik, pi, pi-dagen
torsdag, mars 13, 2008
Röd fotbollströja ger fler vinster
Idrottare som bär rött vinner oftare än de som inte gör det. Effekten gäller inte bara individer, utan även hela lag. Det uppger forskare som har studerat engelska fotbollslag.
I ett uppmärksammat Nature-papper 2005 (se Vetenskapsnytt 19/5 2005: En vinnande strategi att få opponenten att se rött) beskrev samma forskare hur OS-tävlande som fått sig en röd dräkt slumpmässigt tilldelad (snarare än en blå) verkade få en fördel - de vann helt enkelt oftare.
Frågan var vad som händer på lagnivå; om laget som bär rött har en fördel gentemot det ickeröda laget. Därför gick forskarna igenom matchstatistiken för engelska fotbollslag från 1947 till 2003, och jämförde den med hur rödtröjade lag klarade sig gentemot andra.
Över denna period har lag som spelar i röd tröja statistiskt sett klarat sig betydligt bättre än andra lag. Eftersom hemmamatcher men inte bortamatcher spelas i lagets egna färger (oftast) gick det att räkna bort skillnader mellan lagen i sig, och titta på färgens inflytande. Även andra färger hade en viss rangordning: efter rött i effekt kom blått, sedan vitt och sist gul-orange (andra färger var så pass ovanliga att de inte ingick i analysen).
För att kunna se om röda lags resurser snarare än tröjfärg förvred resultaten jämförde forskarna också lag i städer som hade två större lag, ett rödtröjat och ett i annan färg: Liverpool, Manchester, Bristol, Nottingham, North London, SE London, Sheffield och Stoke. I samtliga utom Sheffield låg det röda laget bätter eller betydligt bättre till.
Förklaringen till varför rött verkar ge en fördel är mindre klar. Forskarna spekulerar i sådant som bättre synlighet, eller negativa hormonella effekter på motståndarlaget, men saknar en tydlig grund.
Länkar
artikeln (Journal of Sports Sciences, pren. krävs)
den tidigare Nature-artikeln (pren. krävs)
artikel i brittiska The Telegraph
SR Vetenskapsradion (ej direktlänk)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, psykologi, sport, färg, rött
I ett uppmärksammat Nature-papper 2005 (se Vetenskapsnytt 19/5 2005: En vinnande strategi att få opponenten att se rött) beskrev samma forskare hur OS-tävlande som fått sig en röd dräkt slumpmässigt tilldelad (snarare än en blå) verkade få en fördel - de vann helt enkelt oftare.
Frågan var vad som händer på lagnivå; om laget som bär rött har en fördel gentemot det ickeröda laget. Därför gick forskarna igenom matchstatistiken för engelska fotbollslag från 1947 till 2003, och jämförde den med hur rödtröjade lag klarade sig gentemot andra.
Över denna period har lag som spelar i röd tröja statistiskt sett klarat sig betydligt bättre än andra lag. Eftersom hemmamatcher men inte bortamatcher spelas i lagets egna färger (oftast) gick det att räkna bort skillnader mellan lagen i sig, och titta på färgens inflytande. Även andra färger hade en viss rangordning: efter rött i effekt kom blått, sedan vitt och sist gul-orange (andra färger var så pass ovanliga att de inte ingick i analysen).
För att kunna se om röda lags resurser snarare än tröjfärg förvred resultaten jämförde forskarna också lag i städer som hade två större lag, ett rödtröjat och ett i annan färg: Liverpool, Manchester, Bristol, Nottingham, North London, SE London, Sheffield och Stoke. I samtliga utom Sheffield låg det röda laget bätter eller betydligt bättre till.
Förklaringen till varför rött verkar ge en fördel är mindre klar. Forskarna spekulerar i sådant som bättre synlighet, eller negativa hormonella effekter på motståndarlaget, men saknar en tydlig grund.
Länkar
artikeln (Journal of Sports Sciences, pren. krävs)
den tidigare Nature-artikeln (pren. krävs)
artikel i brittiska The Telegraph
SR Vetenskapsradion (ej direktlänk)
Andra bloggar om vetenskap, forskning, psykologi, sport, färg, rött
tisdag, mars 11, 2008
Amning och alkohol
Jag är alldeles fascinerad över uppståndelsen kring Livsmedelsverkets nya förslag till amningsråd. Både de många (oftast ilskna) blogginläggen och artiklarna: DN, SvD, Allt om Barn...
Mycket av min fascination gäller den genomsnittliga personens uppenbart totala oförmåga att ha en rationellt baserat åsikt om något så emotionellt laddat som kombinationen av alkohol och moderskap. Om det kan man säga mycket, men kanske inte just här och nu - det är varken nytt eller särskilt vetenskapligt intressant (läs mina Taffel-kollegor Isobel och Gitto istället, och kanske SvD:s Inger Atterstam).
Som en rationell person kapabel att få barn, och med flera gravida vänner, stör jag mig däremot på att länken mellan Livsmedelsverkets råd och den vetenskap de (förhoppningsvis) är baserade på är så vag - jag vill se referenser, och en explicit bedömning utifrån de referenserna med motiveringar!
Det lär ju inte hända, så istället får man leta själv. Jag har därför ägnat en bit av kvällen till att gräva igenom Journal of Human Lactation:s arkiv, och i sammanfattning lärt mig ungefär detta* om amning och alkohol:
*45% av USA:s vuxna befolkning anser att ammande kvinnor blir tvingade att göra alltför många negativa livsstilsval; att välja bort sådant som diverse maträtter, rökning och alkohol [1]. Bland de tillfrågade sågs det som den största nackdelen och ett betydligt större problem än "riktiga bekymmer" som påverkan på det sociala livet eller de ökade svårigheterna med att gå i skolan eller arbeta.
*Mängden alkohol i en kvinnas bröstmjölk blir relativt snabbt samma eller något högre som den hon har i blodet; toppkoncentrationen inträder 30-60 minuter efter intaget av alkohol och klingar sedan av [2][3]. Det gäller om man dricker på tom mage; tiden är 60-90 minuter om man äter samtidigt[3].
*Hur snabbt alkohol metaboliseras (bryts ner) beror förstås på kroppsvikten. Men det beror också på östrogenhalten i kroppen; under lågöstrogena perioder (som precis innan mens, under menopausen eller under den del av amningen då man inte har mens) blir man, enkelt uttryckt, fullare på samma mängd alkohol [2].
*Ett stort samtidigt intag av alkohol (60-90 g vid ett tillfälle) kan verka blockerande, så att ingen mjölk släpps fram [3]. Anledningen verkar vara att alkohol sänker halten av oxytocin.
*Nyfödda barn bryter ner alkohol långsammare än vad vuxna gör; under de fyra första veckorna är hastigheten ungefär hälften av en vuxens, och levern är inte färdigutvecklad förrän barnet är ca tre månader [2].
*Alkohol (mängd motsvarande en drink) kan påverka lukten/smaken på mjölken, och i den enda studie som verkar ha gjorts drack spädbarn mindre mjölk (runt en fjärdedel) efter att deras ammande mor druckit en drink precis innan [3] (men en hänvisning till [4]).
*Vill man ta sig en drink men ändå undvika alkohol i bröstmjölken får man ta till lite huvudräkning - och kankske förbereda sig genom att pumpa ut och lagra bröstmjölk innan. En liten ungefärlig tabell för hur lång tid det det tar för kvinnor av olika vikt att metabolisera alkohol (direktöversatt från [2] som har en amerikansk författare, därav de något märkliga måtten)
# drinkar 45 kg 54 kg 64 kg 73 kg
---------------------------------------------------
1----------3.1----2.6----2.2----1.9
2----------6.2----5.2----4.5----3.9
3----------9.3----7.8----6.7----5.8
4---------12.4---10.4---9.0----7.8
All tid angiven i timmar. En "drink" definieras som 4.4 cl 43%-ig sprit.
*Anderson i ref 3 skriver "I currently recommend that they not nurse for at least 2 hours per drink [...] This minimum time period does not ensure complete elimination of alcohol from the milk, but it will be well past its peak level"
Kontentan: Nu är Sverige inte USA, men om vi på liknande sätt har en stor andel kvinnor som inte kommer amma (eller slutar tidigt) för att det innebär för stora begränsningar i deras val är det ett större problem än om en och annan spädbarnsförälder tar sig ett enstaka glas vin då och då. Alkohol bryts ner av kroppen, även om man ammar - något som få av alarmisterna verkar komma ihåg. Oavsett om man tror att små mängder alkohol i mjölken (filmjölksnivå) påverkar barnet eller ej: några timmar efter ett glas vin finns ingen alkohol kvar i kroppen, och då förvandlas det hela till en moralisk och möjligtvis sociologisk fråga snarare än en vetenskaplig. Det är inte Livsmedelsverkets område.
Dubbelpublicerat till Taffels redaktionsblogg Kort om gott.
Referenser:
[1] Li et al. "Public Perceptions on Breastfeeding Constraints" J Hum Lact 18 (3): 227. (2002)
[2] Schulte "Minimizing Alcohol Exposure of the Breastfeeding Infant" J Hum Lact 11 (4): 317. (1995)
[3] Anderson "Alcohol and breastfeeding" J Hum Lact 11 (4): 321. (1995)
[4] Menella et al "The transfer of alcohol to human milk" New England Journal of Medicine 325(14):981-5 (1991)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, amning, alkohol, moralpanik
*Det finns säkert mer att lära sig, men åtminstone jag blev klokare på kuppen redan av så lite. Jag vill för tydlighetens skull påpeka att jag inte försöker ge någon några som helst medicinska råd - det här är en sammanfattning för eget intresses skull och senare referens.
Mycket av min fascination gäller den genomsnittliga personens uppenbart totala oförmåga att ha en rationellt baserat åsikt om något så emotionellt laddat som kombinationen av alkohol och moderskap. Om det kan man säga mycket, men kanske inte just här och nu - det är varken nytt eller särskilt vetenskapligt intressant (läs mina Taffel-kollegor Isobel och Gitto istället, och kanske SvD:s Inger Atterstam).
Som en rationell person kapabel att få barn, och med flera gravida vänner, stör jag mig däremot på att länken mellan Livsmedelsverkets råd och den vetenskap de (förhoppningsvis) är baserade på är så vag - jag vill se referenser, och en explicit bedömning utifrån de referenserna med motiveringar!
Det lär ju inte hända, så istället får man leta själv. Jag har därför ägnat en bit av kvällen till att gräva igenom Journal of Human Lactation:s arkiv, och i sammanfattning lärt mig ungefär detta* om amning och alkohol:
*45% av USA:s vuxna befolkning anser att ammande kvinnor blir tvingade att göra alltför många negativa livsstilsval; att välja bort sådant som diverse maträtter, rökning och alkohol [1]. Bland de tillfrågade sågs det som den största nackdelen och ett betydligt större problem än "riktiga bekymmer" som påverkan på det sociala livet eller de ökade svårigheterna med att gå i skolan eller arbeta.
*Mängden alkohol i en kvinnas bröstmjölk blir relativt snabbt samma eller något högre som den hon har i blodet; toppkoncentrationen inträder 30-60 minuter efter intaget av alkohol och klingar sedan av [2][3]. Det gäller om man dricker på tom mage; tiden är 60-90 minuter om man äter samtidigt[3].
*Hur snabbt alkohol metaboliseras (bryts ner) beror förstås på kroppsvikten. Men det beror också på östrogenhalten i kroppen; under lågöstrogena perioder (som precis innan mens, under menopausen eller under den del av amningen då man inte har mens) blir man, enkelt uttryckt, fullare på samma mängd alkohol [2].
*Ett stort samtidigt intag av alkohol (60-90 g vid ett tillfälle) kan verka blockerande, så att ingen mjölk släpps fram [3]. Anledningen verkar vara att alkohol sänker halten av oxytocin.
*Nyfödda barn bryter ner alkohol långsammare än vad vuxna gör; under de fyra första veckorna är hastigheten ungefär hälften av en vuxens, och levern är inte färdigutvecklad förrän barnet är ca tre månader [2].
*Alkohol (mängd motsvarande en drink) kan påverka lukten/smaken på mjölken, och i den enda studie som verkar ha gjorts drack spädbarn mindre mjölk (runt en fjärdedel) efter att deras ammande mor druckit en drink precis innan [3] (men en hänvisning till [4]).
*Vill man ta sig en drink men ändå undvika alkohol i bröstmjölken får man ta till lite huvudräkning - och kankske förbereda sig genom att pumpa ut och lagra bröstmjölk innan. En liten ungefärlig tabell för hur lång tid det det tar för kvinnor av olika vikt att metabolisera alkohol (direktöversatt från [2] som har en amerikansk författare, därav de något märkliga måtten)
# drinkar 45 kg 54 kg 64 kg 73 kg
---------------------------------------------------
1----------3.1----2.6----2.2----1.9
2----------6.2----5.2----4.5----3.9
3----------9.3----7.8----6.7----5.8
4---------12.4---10.4---9.0----7.8
All tid angiven i timmar. En "drink" definieras som 4.4 cl 43%-ig sprit.
*Anderson i ref 3 skriver "I currently recommend that they not nurse for at least 2 hours per drink [...] This minimum time period does not ensure complete elimination of alcohol from the milk, but it will be well past its peak level"
Kontentan: Nu är Sverige inte USA, men om vi på liknande sätt har en stor andel kvinnor som inte kommer amma (eller slutar tidigt) för att det innebär för stora begränsningar i deras val är det ett större problem än om en och annan spädbarnsförälder tar sig ett enstaka glas vin då och då. Alkohol bryts ner av kroppen, även om man ammar - något som få av alarmisterna verkar komma ihåg. Oavsett om man tror att små mängder alkohol i mjölken (filmjölksnivå) påverkar barnet eller ej: några timmar efter ett glas vin finns ingen alkohol kvar i kroppen, och då förvandlas det hela till en moralisk och möjligtvis sociologisk fråga snarare än en vetenskaplig. Det är inte Livsmedelsverkets område.
Dubbelpublicerat till Taffels redaktionsblogg Kort om gott.
Referenser:
[1] Li et al. "Public Perceptions on Breastfeeding Constraints" J Hum Lact 18 (3): 227. (2002)
[2] Schulte "Minimizing Alcohol Exposure of the Breastfeeding Infant" J Hum Lact 11 (4): 317. (1995)
[3] Anderson "Alcohol and breastfeeding" J Hum Lact 11 (4): 321. (1995)
[4] Menella et al "The transfer of alcohol to human milk" New England Journal of Medicine 325(14):981-5 (1991)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, amning, alkohol, moralpanik
*Det finns säkert mer att lära sig, men åtminstone jag blev klokare på kuppen redan av så lite. Jag vill för tydlighetens skull påpeka att jag inte försöker ge någon några som helst medicinska råd - det här är en sammanfattning för eget intresses skull och senare referens.
måndag, mars 10, 2008
Rymdspel i Populär Astronomi
Jag och sambon har tillsammans skrivit en spelrecension av Super Mario Galaxy, för vårnumret av Populär Astronomi. Enligt redaktören Robert Cumming, aka Astromalte, är det tidskriftens första spelrecension någonsin. Den fick till och med en liten puff på omslaget.
Som ett oavsiktligt komiskt sammanträffande finns även sambons mor med på bild i samma tidning, i en (mycket bra) artikel om/av kollegan och Kirunaprofessorn Stas Barabash. Världen är liten*!
Andra bloggar om: rymden, populär astronomi, spel
*Ett ytterligare bevis för världens litenhet är att Barabashs fru för länge, länge sedan blev biten av min sambos hamster.
Som ett oavsiktligt komiskt sammanträffande finns även sambons mor med på bild i samma tidning, i en (mycket bra) artikel om/av kollegan och Kirunaprofessorn Stas Barabash. Världen är liten*!
Andra bloggar om: rymden, populär astronomi, spel
*Ett ytterligare bevis för världens litenhet är att Barabashs fru för länge, länge sedan blev biten av min sambos hamster.
Chilihetta på Taffel
Jag har varit alldeles fascinerad av stark mat ändå sedan jag insåg hur det går till när kroppen uppfattar något som starkt. Jag har bloggat om det förut i småbitar här och där. Idag har jag en artikel om heta kryddor uppe på Taffel.
fredag, mars 07, 2008
Nobelpristagaren Buck drar tillbaka luktartikel i Nature
Nobelpristagaren Linda Buck drar tillbaka en artikel från 2001 i Nature efter att hennes forskningsgrupp misslyckats med att återskapa och bygga vidare på resultaten.
Artikeln ingår inte i det arbete som Buck fick Nobelpriset för 2004 (i medicin eller fysiologi). Tillbakadragandet trycktes igår i Nature, tillsammans med en lista över vilka av artikelns författare som gjort vad. Dåvarande post-doc:en Zhihua Zou, nu assistant professor (motsvarande docent) vid UTMB, uppges som ensam ansvarig för data och figurer i pappret - indirekt anklagas han således för fusk eller grovt slarv eftersom problemet med artikeln är "inconsistencies between some of the figures and data published in the paper and the original data" (citat ur tillbakadragandets text).
Artikeln gås nu formellt igenom av en kommitté från Harvard Medical School där forskningen utfördes. Buck uppges även ha gett Fred Hutchinson Cancer Research Center, där hon nu arbetar, i uppdrag att på liknande sätt gå igenom de två andra artiklar som Zou var förstaförfattare på under sin tid som post-doc.
Zou har inte uttalat sig någonstans. Han uppges enligt en talesperson på sitt universitet vara besviken men ha gått med på tillbakadragandet, och nu vara sysselsatt med att gå igenom över 1000 bilder för att hjälpa till med genomgången av den tillbakadragna artikeln.
Vad luktcortex egentligen gör och hur det går till är i stort sett fortfarande en öppen fråga, efter över 100 års forskning på lukt. Det säger något om hur svårt det är att besvara den på ett effektivt sätt. Bra experimentella papper på cortexnivå - den nivå som det tillbakadragna pappret rör - är ytterligt sällsynta, och de papper som Zou har varit med på är (eller var?) i mitt tycke bland de bästa. Åtminstone sett ur en modellerares synvinkel, som säkert kan skilja sig en del från en experimentalists.
Vad som verkligen hänt, och hur felaktiga forskningsartikelns slutsatser är, kommer inte vara utrett än på ett tag. Men nästan oavsett vad som hänt så är det sorgligt; för fältet som helhet, för de inblandade personerna. All den tid som gått till spillo, och de stackare som (förgäves?) arbetat på att replikera och bygga vidare på resultaten.
Länkar
Tillbakadragandet
Ursprungsartikeln (pren. krävs för fulltext)
Nature News
New York Times
Boston Globe
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt, forskningsfusk, Nature
Artikeln ingår inte i det arbete som Buck fick Nobelpriset för 2004 (i medicin eller fysiologi). Tillbakadragandet trycktes igår i Nature, tillsammans med en lista över vilka av artikelns författare som gjort vad. Dåvarande post-doc:en Zhihua Zou, nu assistant professor (motsvarande docent) vid UTMB, uppges som ensam ansvarig för data och figurer i pappret - indirekt anklagas han således för fusk eller grovt slarv eftersom problemet med artikeln är "inconsistencies between some of the figures and data published in the paper and the original data" (citat ur tillbakadragandets text).
Artikeln gås nu formellt igenom av en kommitté från Harvard Medical School där forskningen utfördes. Buck uppges även ha gett Fred Hutchinson Cancer Research Center, där hon nu arbetar, i uppdrag att på liknande sätt gå igenom de två andra artiklar som Zou var förstaförfattare på under sin tid som post-doc.
Zou har inte uttalat sig någonstans. Han uppges enligt en talesperson på sitt universitet vara besviken men ha gått med på tillbakadragandet, och nu vara sysselsatt med att gå igenom över 1000 bilder för att hjälpa till med genomgången av den tillbakadragna artikeln.
Vad luktcortex egentligen gör och hur det går till är i stort sett fortfarande en öppen fråga, efter över 100 års forskning på lukt. Det säger något om hur svårt det är att besvara den på ett effektivt sätt. Bra experimentella papper på cortexnivå - den nivå som det tillbakadragna pappret rör - är ytterligt sällsynta, och de papper som Zou har varit med på är (eller var?) i mitt tycke bland de bästa. Åtminstone sett ur en modellerares synvinkel, som säkert kan skilja sig en del från en experimentalists.
Vad som verkligen hänt, och hur felaktiga forskningsartikelns slutsatser är, kommer inte vara utrett än på ett tag. Men nästan oavsett vad som hänt så är det sorgligt; för fältet som helhet, för de inblandade personerna. All den tid som gått till spillo, och de stackare som (förgäves?) arbetat på att replikera och bygga vidare på resultaten.
Länkar
Tillbakadragandet
Ursprungsartikeln (pren. krävs för fulltext)
Nature News
New York Times
Boston Globe
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, lukt, forskningsfusk, Nature
tisdag, mars 04, 2008
Språket färgar synintrycken?
Nature News har en intressant text om hur språket påverkar uppfattning av färger - att det faktiskt verkar som processen att lära sig ett språk "flyttar" behandlingen av färg i hjärnan från höger hjärnhalva (som små barn använder för att behandla färginformation) till vänster hjärnhalva (som vuxna använder för samma uppgift).
Artikeln finns i PNAS (eller ska finnas under veckan), och jag hinner tyvärr inte läsa den nu. Men det fick mig att fundera lite över vad språk egentligen är, bortsett från ord.
Samtidigt som vi lär oss ord lär vi oss också att sätta mentala "etiketter" på det orden beskriver, och att dra gränser mellan vad orden beskriver eller inte beskriver. En del av språkbehandlingen i hjärnan är rimligen ren kategorimatchning - och kategoriernas gränser borde bero på vilka andra, tävlande kategorier som finns. Inte särskilt konstigt då att det är svårare att namnge "krångliga" fäger som rosabeige, jämfört med primärfärger som rött och grönt. Kategorin "rött" är betydligt mer väldefinierad.
Forskarna som Nature News talar med säger att svårigheten beror på att testpersonerna "kämpar med att hitta ord". Som hjärnmodellerare/-teoretiker vill jag istället beskriva det som att flera attraktorer i hjärnans nätverk kämpar om att få representera samma (tvetydiga) stimulus. Det är inte motsägande sätt att se på fenomenet, bara annorlunda beskrivningar.
Det jag vill komma till är att det är viktigt att se hjärnan i ett sammanhang med den miljö den vistas i. Kategorierna för färg - eller definitionsområdena för orden för färgerna - formas av informationen hjärnan har tillgång till. Den som har olika ord för ljusblått och mörkblått har rimligen också lärt sig att sätta en gräns emellan dem på ett tydligare sätt än den som bara kan lägga till den modifierande beskrivningen "ljus-" och "mörk-" framför samma ord.
Jag tror inte det är orden i sig som är viktiga, utan snarare det att man under inlärningen av orden lär sig att kategorisera och dra gränser mellan kategorierna. Att rysktalande (som har olika ord för ljust och mörkt blått) är bättre på att skilja mellan de två nyanserna är därför inte ett dugg märkligt; det konstiga vore om det motsatta skulle ske.
Länkar
Nature News (om nya PNAS-studien)
Nature News (om språk och uppfattning av blått; kräver prenumeration pga att det är en äldre artikel)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, språk, färg
Artikeln finns i PNAS (eller ska finnas under veckan), och jag hinner tyvärr inte läsa den nu. Men det fick mig att fundera lite över vad språk egentligen är, bortsett från ord.
Samtidigt som vi lär oss ord lär vi oss också att sätta mentala "etiketter" på det orden beskriver, och att dra gränser mellan vad orden beskriver eller inte beskriver. En del av språkbehandlingen i hjärnan är rimligen ren kategorimatchning - och kategoriernas gränser borde bero på vilka andra, tävlande kategorier som finns. Inte särskilt konstigt då att det är svårare att namnge "krångliga" fäger som rosabeige, jämfört med primärfärger som rött och grönt. Kategorin "rött" är betydligt mer väldefinierad.
Forskarna som Nature News talar med säger att svårigheten beror på att testpersonerna "kämpar med att hitta ord". Som hjärnmodellerare/-teoretiker vill jag istället beskriva det som att flera attraktorer i hjärnans nätverk kämpar om att få representera samma (tvetydiga) stimulus. Det är inte motsägande sätt att se på fenomenet, bara annorlunda beskrivningar.
Det jag vill komma till är att det är viktigt att se hjärnan i ett sammanhang med den miljö den vistas i. Kategorierna för färg - eller definitionsområdena för orden för färgerna - formas av informationen hjärnan har tillgång till. Den som har olika ord för ljusblått och mörkblått har rimligen också lärt sig att sätta en gräns emellan dem på ett tydligare sätt än den som bara kan lägga till den modifierande beskrivningen "ljus-" och "mörk-" framför samma ord.
Jag tror inte det är orden i sig som är viktiga, utan snarare det att man under inlärningen av orden lär sig att kategorisera och dra gränser mellan kategorierna. Att rysktalande (som har olika ord för ljust och mörkt blått) är bättre på att skilja mellan de två nyanserna är därför inte ett dugg märkligt; det konstiga vore om det motsatta skulle ske.
Länkar
Nature News (om nya PNAS-studien)
Nature News (om språk och uppfattning av blått; kräver prenumeration pga att det är en äldre artikel)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, hjärnan, språk, färg
söndag, mars 02, 2008
Genvägen till bättre vin
Jag har en artikel i DN Vetenskap idag, om vinforskning med intriktning på genetik. Den var väldigt rolig att skriva, rubriksättaren har gett den en smått vitsig rubrik och bäst av allt - den ligger faktiskt ute på nätet.
torsdag, februari 28, 2008
Tvärvetenskap gör sig bra i workshop-format
Jag har just kommit hem från en workshop (ett vetenskapligt möte) som jag och min handledare ordnat, inom ramen för GOSPEL, det EU-projekt som min forskning tillhör.
Eftersom det här var den sista workshopen av sitt slag inom projektet - en "integrerande" workshop där deltagarna forskar på teknik, biologi, teori eller praktik inom luktområdet - fick vi budgetutrymme för att bjuda in några icke-europeiska talare (inbjudna talare får sin resa och vistelse betald, så att ta in någon långt bortifrån kostar mycket mer).
Enda haken var att vi blev tillfrågade om att ordna workshopen i november, och det är inte en direkt generös mängd med tid när man ska börja med att leta talare och bjuda in dem. Med facit i hand blev det ändå riktigt bra, även om åtminstone jag hade några nervösa tillfällen tidigare i år för att vi fortfarande inte hade alla talare på plats. (Här är talarlistan, om någon är nyfiken)
När man blandar talare (och lyssnare) från många olika fält är det särskilt viktigt att lyckas engagera personer som är både pedagogiska och underhållande; annars somnar åhörarna, och diskussionen på slutet uteblir. Fast goda talare är viktiga oavsett (det här är vad de talade om), och vi fick ihop en riktigt bra grupp.
Det viktigaste av allt - åminstone det roligaste - är pauserna; det är då man får möjlighet att diskutera och bolla idéer, eller fråga om någon intressant detalj i presentationen som nyss avslutades. Och när det gäller tvärvetenskapliga blandningar av folk verkar workshop-formatet komma allra mest till sin rätt - det är lätt att fråga och diskutera, och man åker hem med huvudet fylld av ny kunskap och nya idéer. Kanske fröna till ett nytt projekt, eller ett planerat samarbete om en artikel.
Platsen är naturligtvis också viktig. Det ska vara lätt att ta sig dit och tillbaka, och det ska vara trevligt att vara där. Vi fick möjlighet att dra ut våra deltagare på landet och dessutom nära Arlanda; vi var på Skokloster Wärdshus. De flesta workshops är i en storstad någonstans, så det verkade som om miljöombytet var uppskattat (det var dessutom jättevackert där ute redan i gråa februari, så jag måste nästan åka dit igen i maj eller juni).
När jag har landat lite blir det förhoppningsvis ny fart på det just nu erbarmligt sporadiska bloggandet.
Eftersom det här var den sista workshopen av sitt slag inom projektet - en "integrerande" workshop där deltagarna forskar på teknik, biologi, teori eller praktik inom luktområdet - fick vi budgetutrymme för att bjuda in några icke-europeiska talare (inbjudna talare får sin resa och vistelse betald, så att ta in någon långt bortifrån kostar mycket mer).
Enda haken var att vi blev tillfrågade om att ordna workshopen i november, och det är inte en direkt generös mängd med tid när man ska börja med att leta talare och bjuda in dem. Med facit i hand blev det ändå riktigt bra, även om åtminstone jag hade några nervösa tillfällen tidigare i år för att vi fortfarande inte hade alla talare på plats. (Här är talarlistan, om någon är nyfiken)
När man blandar talare (och lyssnare) från många olika fält är det särskilt viktigt att lyckas engagera personer som är både pedagogiska och underhållande; annars somnar åhörarna, och diskussionen på slutet uteblir. Fast goda talare är viktiga oavsett (det här är vad de talade om), och vi fick ihop en riktigt bra grupp.
Det viktigaste av allt - åminstone det roligaste - är pauserna; det är då man får möjlighet att diskutera och bolla idéer, eller fråga om någon intressant detalj i presentationen som nyss avslutades. Och när det gäller tvärvetenskapliga blandningar av folk verkar workshop-formatet komma allra mest till sin rätt - det är lätt att fråga och diskutera, och man åker hem med huvudet fylld av ny kunskap och nya idéer. Kanske fröna till ett nytt projekt, eller ett planerat samarbete om en artikel.
Platsen är naturligtvis också viktig. Det ska vara lätt att ta sig dit och tillbaka, och det ska vara trevligt att vara där. Vi fick möjlighet att dra ut våra deltagare på landet och dessutom nära Arlanda; vi var på Skokloster Wärdshus. De flesta workshops är i en storstad någonstans, så det verkade som om miljöombytet var uppskattat (det var dessutom jättevackert där ute redan i gråa februari, så jag måste nästan åka dit igen i maj eller juni).
När jag har landat lite blir det förhoppningsvis ny fart på det just nu erbarmligt sporadiska bloggandet.
torsdag, februari 21, 2008
Digitala forskningsartiklar mindre pålitliga?
Jag kompletterade nyss en enkät på Natures hemsida, med en standardbunt av frågor som "hur ofta, på en skala, läser du tidskriften XYZ?", prenumererar du, vad tycker du om den... och så vidare. Det mesta antagligen riktat till icke-forskande läsare, eftersom jag har svårt att tro att Nature Publishing Group ser New Scientist och Scientific American som allvarliga konkurrenter om den akademiska biten av läsarkretsen.
Och så ett fåtal frågor som faktiskt fick mig att studsa till, inför den något gammalmodiga syn som de representerar. Variationer på:
"Anser du att artiklar online är mindre pålitliga än artiklar i tryck?"
Samma text och bilder som passerar genom samma reviewprocess. Det enda som skiljer är formatet - papper gentemot html och pdf. Ändå är det rimligen ett problem någonstans, eller åtminstone ett problem som enkätens författare tror existerar (vilket är nästan lika illa). Tanken på att någon läsare av Nature - eller någon ansvarig på Nature - inte skulle kunna skilja på formatet och innehållet på ett så grundläggande vis känns deprimerande stenålders.
Digitala artiklar är sökbara. De är bärbara och lagringsbara: jag kan lätt ta med mig flera hundra på min enkilos laptop. Jag kan printa en digital artikel och skriva kommentarer i marginalen, utan att förstöra läsnöjet för andra som delar på samma prenumeration. Jag kan leta rätt på och ladda ner en digital artikel på mindre än en minut, istället för att lägga en timme på att gå till biblioteket, leta i hyllorna och köa vid kopiatorn. För att inte tala om hur lång tid det tar för ett pappersnummer av godtycklig vetenskaplig tidskrift att ta sig postledes från USA till hyllan på min institution, jämfört med att jag kan bläddra igenom den digitala versionen av samma tidskrift några ynka minuter efter att den släppts.
Utanför forskarvärlden är det kanske svårt att förstå vilken skillnad det innebär att de vetenskapliga tidskrifterna alltmer går över till digitalt format. Inuti forskarvärlden är det uppenbart: glansiga tidskrifter samlar damm på hyllorna medan forskarna har pdf:er i drivor (och tillhörande databaser eller register) på datorerna.
Vore Nature en smula mer framsynta skulle de istället koncentrera sig på att förbättra den digitala upplevelsen. Tyvärr kom jag inte på förrän efteråt att jag i den avslutande kommentarsrutan för vad jag vill se tillsammans med en digital artikel borde ha skrivit "länkar till bloggkommentarer".
Nåja. Det lär komma betydligt fler enkäter innan något sådant blir verklighet.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nature, tidningar, digitala medier
Och så ett fåtal frågor som faktiskt fick mig att studsa till, inför den något gammalmodiga syn som de representerar. Variationer på:
"Anser du att artiklar online är mindre pålitliga än artiklar i tryck?"
Samma text och bilder som passerar genom samma reviewprocess. Det enda som skiljer är formatet - papper gentemot html och pdf. Ändå är det rimligen ett problem någonstans, eller åtminstone ett problem som enkätens författare tror existerar (vilket är nästan lika illa). Tanken på att någon läsare av Nature - eller någon ansvarig på Nature - inte skulle kunna skilja på formatet och innehållet på ett så grundläggande vis känns deprimerande stenålders.
Digitala artiklar är sökbara. De är bärbara och lagringsbara: jag kan lätt ta med mig flera hundra på min enkilos laptop. Jag kan printa en digital artikel och skriva kommentarer i marginalen, utan att förstöra läsnöjet för andra som delar på samma prenumeration. Jag kan leta rätt på och ladda ner en digital artikel på mindre än en minut, istället för att lägga en timme på att gå till biblioteket, leta i hyllorna och köa vid kopiatorn. För att inte tala om hur lång tid det tar för ett pappersnummer av godtycklig vetenskaplig tidskrift att ta sig postledes från USA till hyllan på min institution, jämfört med att jag kan bläddra igenom den digitala versionen av samma tidskrift några ynka minuter efter att den släppts.
Utanför forskarvärlden är det kanske svårt att förstå vilken skillnad det innebär att de vetenskapliga tidskrifterna alltmer går över till digitalt format. Inuti forskarvärlden är det uppenbart: glansiga tidskrifter samlar damm på hyllorna medan forskarna har pdf:er i drivor (och tillhörande databaser eller register) på datorerna.
Vore Nature en smula mer framsynta skulle de istället koncentrera sig på att förbättra den digitala upplevelsen. Tyvärr kom jag inte på förrän efteråt att jag i den avslutande kommentarsrutan för vad jag vill se tillsammans med en digital artikel borde ha skrivit "länkar till bloggkommentarer".
Nåja. Det lär komma betydligt fler enkäter innan något sådant blir verklighet.
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nature, tidningar, digitala medier
tisdag, februari 19, 2008
Köket är hemmets livsfarliga hjärta
Jag har sedan nyss en artikel om köksskador uppe på Taffel.
Och jag har läst och läst och läst skaderapporter som research (medicinska artiklar, en hel del av det). Små barn som bränner sig på pannkaksjärn under årliga Pannkaksdagen. Folk som kastar pumpor med katapulter och olyckliga följder. Och en hel del gräsligheter som varken finns här eller i artikeln, annat än i undertexten - låt oss säga att jag är väldigt glad att slippa laga mat påkerosenspis fotogenspis, numer.
Samtidigt finns det möjlighet att dela med sig av sin värsta köksolycka på redaktionsbloggen Kort om gott.
Andra bloggar om: medicin, olycksfall, mat, köksolyckor, taffel
Och jag har läst och läst och läst skaderapporter som research (medicinska artiklar, en hel del av det). Små barn som bränner sig på pannkaksjärn under årliga Pannkaksdagen. Folk som kastar pumpor med katapulter och olyckliga följder. Och en hel del gräsligheter som varken finns här eller i artikeln, annat än i undertexten - låt oss säga att jag är väldigt glad att slippa laga mat på
Samtidigt finns det möjlighet att dela med sig av sin värsta köksolycka på redaktionsbloggen Kort om gott.
Andra bloggar om: medicin, olycksfall, mat, köksolyckor, taffel
tisdag, februari 12, 2008
Soundet sitter i svalget för saxofonproffsen
En saxofon har två och en halv oktavers omfång - på pappret. Med rätt teknik kan man locka fram en hel del toner till ovanför den "officiellt" översta. Och rätt teknik, enligt en artikel i senaste Science, är att forma munhåla och hals till att ge rätt resonansfrekvenser - de som matchar tonens frekvens. Därmed sätter de punkt för flera decenniers debatt.
Tekniken eller tonerna - ibland båda - brukar kallas altissimo, och har för många saxofonister en klar "proffsstämpel": det anses bara vara riktigt duktiga musiker som klarar av det. Åtminstone när jag spelade sax var altissimo en av de saker som skilde ut de som var på väg att bli proffs från oss övriga.
Därmed finns det också en hel del mystik och stalltips kring själva spelandet. Speciella fingersättningskartor (ofta olika för olika märken på saxofoner), olika sätt att tänka, varianter av att flytta på tunga och tänder. Ju större instrumentet är desto lättare är det att locka fram de första bonustonerna, det är dock något som många är överens om. Och i tipsen återkommer ofta vikten av att tänka på tonen eller forma tonen i huvudet (något som rent allmänt är en bra idé, i och för sig, men som också kan tänkas påverka vad man gör med sina hals- och svalgmuskler).
Vad som är viktigt eller inte för altissimo-toner har debatterats också av forskare, men eftersom det är attans svårmätt (hög ljundintensitet, i munhålan som inte precis är det mest praktiskta stället, samtidigt som testpersonen ska spela normalt) har ingen testat det experimentellt - förrän nu.
Forskarna lät fem proffs och tre amatörer spela toner på saxofon, och mätte samtidigt resonansfrekvenser i talröret (enkelt uttryckt, "allt efter stämbanden") med hjälp av ett specialbyggt saxofonmunstycke. För toner i saxofonens normala omfång fanns ingen relation mellan munhålans form och förmåga att ta toner, och proffs och amatörer klarade sig vetenskapligt sett ungefär lika bra. I altissimo-området, däremot, fanns en klar relation mellan munhålans resonansfrekvenser och de toner som gick att locka fram på instrumentet - och där var det bara proffsen som klarade att spela.
Den tekniska förklaringen är att utan munhålans hjälp blir den akustiska impedansen för de höga extratonerna för svag relativt den akustiska impedansen för den vanliga ton man normalt får med en viss fingersättning - och då tar den vanliga tonen över. Genom att forma om talröret stärker saxofonisten den akustiska impedansen för den önskade tonen så att den hjälps fram istället. Sannolikt sker det omedvetet; inget av proffsen i studien uppgavs veta exakt vad de gjorde (annat än hur rörelsen skulle kännas).
Liknande teknik lär vara nödvändig för de ljusaste tonerna på andra enkel- och dubbelrörsinstrument, tror forskarna. Och det visar väl vad varenda blåsinstrumentalist med självaktning vet: tonen börjar långt innan den når instrumentets munstycke.
Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs), kopia här via forskarna.
Forskarnas webbsida med information om hur det gick till
Youtube-film om experimentet, med doktoranden som gjort forskningen och en (helskön) proffssaxofonist
Saxofonister diskuterar artikeln
En halv artikel om den kanske förste altissimo-saxofonisten.
Wikipedia om saxofonen och om saxofonteknik
Tekniken eller tonerna - ibland båda - brukar kallas altissimo, och har för många saxofonister en klar "proffsstämpel": det anses bara vara riktigt duktiga musiker som klarar av det. Åtminstone när jag spelade sax var altissimo en av de saker som skilde ut de som var på väg att bli proffs från oss övriga.
Därmed finns det också en hel del mystik och stalltips kring själva spelandet. Speciella fingersättningskartor (ofta olika för olika märken på saxofoner), olika sätt att tänka, varianter av att flytta på tunga och tänder. Ju större instrumentet är desto lättare är det att locka fram de första bonustonerna, det är dock något som många är överens om. Och i tipsen återkommer ofta vikten av att tänka på tonen eller forma tonen i huvudet (något som rent allmänt är en bra idé, i och för sig, men som också kan tänkas påverka vad man gör med sina hals- och svalgmuskler).
Vad som är viktigt eller inte för altissimo-toner har debatterats också av forskare, men eftersom det är attans svårmätt (hög ljundintensitet, i munhålan som inte precis är det mest praktiskta stället, samtidigt som testpersonen ska spela normalt) har ingen testat det experimentellt - förrän nu.
Forskarna lät fem proffs och tre amatörer spela toner på saxofon, och mätte samtidigt resonansfrekvenser i talröret (enkelt uttryckt, "allt efter stämbanden") med hjälp av ett specialbyggt saxofonmunstycke. För toner i saxofonens normala omfång fanns ingen relation mellan munhålans form och förmåga att ta toner, och proffs och amatörer klarade sig vetenskapligt sett ungefär lika bra. I altissimo-området, däremot, fanns en klar relation mellan munhålans resonansfrekvenser och de toner som gick att locka fram på instrumentet - och där var det bara proffsen som klarade att spela.
Den tekniska förklaringen är att utan munhålans hjälp blir den akustiska impedansen för de höga extratonerna för svag relativt den akustiska impedansen för den vanliga ton man normalt får med en viss fingersättning - och då tar den vanliga tonen över. Genom att forma om talröret stärker saxofonisten den akustiska impedansen för den önskade tonen så att den hjälps fram istället. Sannolikt sker det omedvetet; inget av proffsen i studien uppgavs veta exakt vad de gjorde (annat än hur rörelsen skulle kännas).
Liknande teknik lär vara nödvändig för de ljusaste tonerna på andra enkel- och dubbelrörsinstrument, tror forskarna. Och det visar väl vad varenda blåsinstrumentalist med självaktning vet: tonen börjar långt innan den når instrumentets munstycke.
Länkar
Artikeln i Science (pren. krävs), kopia här via forskarna.
Forskarnas webbsida med information om hur det gick till
Youtube-film om experimentet, med doktoranden som gjort forskningen och en (helskön) proffssaxofonist
Saxofonister diskuterar artikeln
En halv artikel om den kanske förste altissimo-saxofonisten.
Wikipedia om saxofonen och om saxofonteknik
torsdag, februari 07, 2008
Inga utvandrarlöss
Columbus tog inte med sig huvudlöss till Amerika; de fanns redan där. Det rapporterar en forskargrupp i vetenskapliga tidskriften The Journal of Infectious Diseases.
Det finns tre sorters huvudlöss - A, B och C - varav två är vanliga. Typ A-löss begränsar sig inte till att leva på huvuden utan kan hittas på hela kroppen. De finns världen runt. Typ B-löss finns i Amerika, Europa och Australien, och där båda sorterna finns har man hittat löss som bär på kännetecken från både A och B . Typ C har bara hittats bland huvudlöss i Nepal och Etiopien.
Mänskliga huvud- och kroppslöss går dit människan går. Finns det olika sorters löss bör de ha utvecklats i separata grupper människor, och ser man att en lus har förfäder från fler än en sort - ja, då borde även lössens förfäders människor ha kommit från olika grupper, och sedan träffats. En snygg teori för lusspridningen har därför varit att löss av typ A kom till Amerika med Columbus.
Forskarna samlade gamla löss från håret på huvuden från två naturligt mumifierade, runt 1000 år gamla personer funna i extremt torra ökenområden i södra Peru. De studerade lössens DNA i ett sekvenseringslabb där inget tidigare jobb på löss hade utförts, och dessutom i ett annat labb som en extra koll - det gäller att vara försiktig när man sysslar med gammalt DNA.
Lössen visade sig vara av typ A, och därför är den enklaste förklaringen att typ A-löss fanns över hela världen redan innan Columbus seglat iväg. Kanske hade han däremot med sig tyfus tillbaka; det finns teorier om att epidemisk tyfus uppstod när spanska kroppslöss (medpassagerare på spanska soldater som kom med Columbus) träffade på bakterien Ricksettsia prowazekii i eller omkring Mexico och tog med den tillbaka.
Vilken sida av Atlanten som först hade typ B-löss är däremot ännu oklart.
Läs mer om löss: Vetenskapsnytt 8/3 2007: Vi människor fick våra flatlöss från gorillor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, människan, historia, Columbus, löss
Länkar
artikeln (The Journal of Infectious Diseases, pren. krävs)
artikel i New York Times
Det finns tre sorters huvudlöss - A, B och C - varav två är vanliga. Typ A-löss begränsar sig inte till att leva på huvuden utan kan hittas på hela kroppen. De finns världen runt. Typ B-löss finns i Amerika, Europa och Australien, och där båda sorterna finns har man hittat löss som bär på kännetecken från både A och B . Typ C har bara hittats bland huvudlöss i Nepal och Etiopien.
Mänskliga huvud- och kroppslöss går dit människan går. Finns det olika sorters löss bör de ha utvecklats i separata grupper människor, och ser man att en lus har förfäder från fler än en sort - ja, då borde även lössens förfäders människor ha kommit från olika grupper, och sedan träffats. En snygg teori för lusspridningen har därför varit att löss av typ A kom till Amerika med Columbus.
Forskarna samlade gamla löss från håret på huvuden från två naturligt mumifierade, runt 1000 år gamla personer funna i extremt torra ökenområden i södra Peru. De studerade lössens DNA i ett sekvenseringslabb där inget tidigare jobb på löss hade utförts, och dessutom i ett annat labb som en extra koll - det gäller att vara försiktig när man sysslar med gammalt DNA.
Lössen visade sig vara av typ A, och därför är den enklaste förklaringen att typ A-löss fanns över hela världen redan innan Columbus seglat iväg. Kanske hade han däremot med sig tyfus tillbaka; det finns teorier om att epidemisk tyfus uppstod när spanska kroppslöss (medpassagerare på spanska soldater som kom med Columbus) träffade på bakterien Ricksettsia prowazekii i eller omkring Mexico och tog med den tillbaka.
Vilken sida av Atlanten som först hade typ B-löss är däremot ännu oklart.
Läs mer om löss: Vetenskapsnytt 8/3 2007: Vi människor fick våra flatlöss från gorillor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, människan, historia, Columbus, löss
Länkar
artikeln (The Journal of Infectious Diseases, pren. krävs)
artikel i New York Times
måndag, februari 04, 2008
Gästblogg: Att se en galax i en fågelflock
I utbyte mot mitt gästinlägg om Arthur C Clarke har jag fått ett gästinlägg från Populär astronomis redaktör Robert Cumming (aka Malte).
En bekant berättade häromveckan hur hennes trädgård blivit anfallen av en gigantisk flock fåglar, och hennes tankar hade gått till Hitchcocks skräckklassiker Fåglarna. Kajor var det säkert, och tänkte tillbaka till en flock på uppemot tusen stycken som jag tittade på med skräckblandad förtjusning i Hallsberg fär några år sedan. Ni som bor i kajornas huvudstad Uppsala vet säkert vad jag menar.
De kanske mest spektakulära och akrobatiska fågelflockarna står dock lilla staren för. Staren är en flyttfågel som bor i Sverige bara på sommarhalvåret; några stycken häckar i skogen nära där jag bor. När stararna samlar sig för att hitta rastplatser för natten kan de bilda flockar av häpnadsväckande storlek, med upp till 50000 individer (svensk rekord verkar enligt en sökning på Svalan vara minst 40000 den 30 juli 2007 på Öland). De flyger runt rastplatsen i hisnande, föränderliga formationer som ständigt ändrar skepnad. Kolla till exempel engelsmannen Dylan Winters fantastiska 5-minuters dokumentär på youtube för några exempel.
Nu i veckan rapporterade brittiska Guardian om STARFLAG, ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som undersökt hur i hela fridens namn stararna klarar av sin galna aerobatik utan att nånsin krocka med varandra. Man har gjort 3-dimensionella datamodeller — animeringar finns på projektets hemsida — som ger en fingervisning om stararnas taktik. Varje fågel håller nämligen ögonen på sex sju stycken kamrater runt omkring den, och det räcker för att hela flocken ska kunna hålla ihop. Mer finns att läsa om studien hos Physics Today. Forskarnas artikel finns förresten tillgänglig på ArXiv.org.
Med i starprojektet finns matematiker, statistiker och biologer. Inga astrofysiker vad jag kan se, men som astronom associerar jag ändå till de kolliderande system som bildar de underliga små blåa galaxer som min egen forskning handlar om. I veckan får vår forskningsgrupp besök av en expert på datamodeller av just krockande galaxer. Vanligtvis byggs sådana modeller upp av just mängder av partiklar, definierade i programkoden, som representerar
stjärnor och som växelverkar med varandra enligt tyngdkraften. Gastryck och mörk materia kan också finnas med i bilden. Som med starflockar kan två galaxer i princip passera igenom varandra utan att stjärnor behöver kollidera. Liknande saker ser man på ännu större skala när galaxhopar går samman, som till exempel Gevärskulehopen, som har blivit känd som bevis för att den mörka materian faktiskt finns.
STARFLAG-forskarna själva är intresserade av att tillämpa sina metoder även inom beteendevetenskap, för att undersöka hur mänskliga kollektiv handlar. De hoppas till exempel kunna förstå hur ekonomiska system fungerar, för att kanske kunna motverka de globala marknadernas värsta oberäkneligheter.
En bekant berättade häromveckan hur hennes trädgård blivit anfallen av en gigantisk flock fåglar, och hennes tankar hade gått till Hitchcocks skräckklassiker Fåglarna. Kajor var det säkert, och tänkte tillbaka till en flock på uppemot tusen stycken som jag tittade på med skräckblandad förtjusning i Hallsberg fär några år sedan. Ni som bor i kajornas huvudstad Uppsala vet säkert vad jag menar.
De kanske mest spektakulära och akrobatiska fågelflockarna står dock lilla staren för. Staren är en flyttfågel som bor i Sverige bara på sommarhalvåret; några stycken häckar i skogen nära där jag bor. När stararna samlar sig för att hitta rastplatser för natten kan de bilda flockar av häpnadsväckande storlek, med upp till 50000 individer (svensk rekord verkar enligt en sökning på Svalan vara minst 40000 den 30 juli 2007 på Öland). De flyger runt rastplatsen i hisnande, föränderliga formationer som ständigt ändrar skepnad. Kolla till exempel engelsmannen Dylan Winters fantastiska 5-minuters dokumentär på youtube för några exempel.
Nu i veckan rapporterade brittiska Guardian om STARFLAG, ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som undersökt hur i hela fridens namn stararna klarar av sin galna aerobatik utan att nånsin krocka med varandra. Man har gjort 3-dimensionella datamodeller — animeringar finns på projektets hemsida — som ger en fingervisning om stararnas taktik. Varje fågel håller nämligen ögonen på sex sju stycken kamrater runt omkring den, och det räcker för att hela flocken ska kunna hålla ihop. Mer finns att läsa om studien hos Physics Today. Forskarnas artikel finns förresten tillgänglig på ArXiv.org.
Med i starprojektet finns matematiker, statistiker och biologer. Inga astrofysiker vad jag kan se, men som astronom associerar jag ändå till de kolliderande system som bildar de underliga små blåa galaxer som min egen forskning handlar om. I veckan får vår forskningsgrupp besök av en expert på datamodeller av just krockande galaxer. Vanligtvis byggs sådana modeller upp av just mängder av partiklar, definierade i programkoden, som representerar
stjärnor och som växelverkar med varandra enligt tyngdkraften. Gastryck och mörk materia kan också finnas med i bilden. Som med starflockar kan två galaxer i princip passera igenom varandra utan att stjärnor behöver kollidera. Liknande saker ser man på ännu större skala när galaxhopar går samman, som till exempel Gevärskulehopen, som har blivit känd som bevis för att den mörka materian faktiskt finns.
STARFLAG-forskarna själva är intresserade av att tillämpa sina metoder även inom beteendevetenskap, för att undersöka hur mänskliga kollektiv handlar. De hoppas till exempel kunna förstå hur ekonomiska system fungerar, för att kanske kunna motverka de globala marknadernas värsta oberäkneligheter.
söndag, februari 03, 2008
Samma genvariant bakom alla blåa ögon
Alla blå ögon får sin färg på samma sätt: en punktmutation på en viss plats i en gen som reglerar produktionen av brunt ögonpigment. Sannolikt har de blåögda samma förfader, en person som levde för 6000-10000 år sedan i närheten av Svarta Havet, gissar forskarna bakom studien.
Det var länge sedan forskare trodde på den ögonfärgsmodell som säger att en enda gen skiljer mellan blått och brunt - den som fanns i skolböckerna när jag gick i högstadiet och som säkert fortfarande finns kvar på sina håll.
Nu finns tre kända gener för ögonfärg, som tillsammans står för en stor del av variationen mellan blå, gröna och bruna ögon (varav två huvudgener). Fler gener behövs för att förklara övriga ögonfärger, men dessa är ännu inte upptäckta. Två olika pigment, ett brunt (eumelanin) och ett gult (lipofuscin) i olika portioner, bildar tillsammans en hel mängd olika ögonfärger.
Minst färgade är grå ögon; de har lite eller inget brunt och gult pigment. Blå ögon är näst "blekast", med lite mer av det gula pigmentet och väldigt lite brunt, och ökar mängden gult ytterligare blir ögonen gröna. Bruna ögon har, föga förvånande, brunt pigment - och det är just det som gör anlaget för brunt dominant. De övriga färgerna beror ju på frånvaro av brunt pigment, helt eller delvis.
Trots att allt detta varit känt visade det sig omöjligt att hitta en mutation i OCA2, den gen som ansetts som den viktigaste genen för blå ögon. Inte så konstigt, för mutationen som ger blått - dvs, stänger av produktionen av brunt pigment så gott som helt, sitter på en annan gen (HERC2) som reglerar den första.
Forskare från Köpenhamns universitet har undersökt 155 blåögda personer från Danmark, 5 blåögda personer från Turkiet och 2 blåögda från Jordan. Samtliga hade exakt samma mutation, beskriver forskarna i en artikel som förhandspublicerats på den vetenskapliga tidskriften Human Genetics hemsida. Två studier som publiceras ungefär samtidigt i en annan vetenskaplig tidskrift (The American Journal of Human Genetics) bekräftar resultatet i andra populationer, enligt Science Now.
Därmed är det sannolikt att alla hade samma förfader. Köpenhamnsforskarna spekulerar att denna person skulle kunna ha fötts i regionen kring Svarta havet för 6000-10000 år sedan, och att anlaget för blå ögon sedan kom till Europa med invandrande jordbrukare.
UPPDATERAT 13/2 för att förtydliga: just blåögdhetens ursprungsplacering och spridning är alltså en spekulation. Läs gärna Åsa:s ilskna och insatta inlägg om giltigheten i densamma.
Länkar
nyhetsrelease (via ScienceDaily)
artikeln i Human Genetics (pren. krävs)
Science Now
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, ögonfärg
Det var länge sedan forskare trodde på den ögonfärgsmodell som säger att en enda gen skiljer mellan blått och brunt - den som fanns i skolböckerna när jag gick i högstadiet och som säkert fortfarande finns kvar på sina håll.
Nu finns tre kända gener för ögonfärg, som tillsammans står för en stor del av variationen mellan blå, gröna och bruna ögon (varav två huvudgener). Fler gener behövs för att förklara övriga ögonfärger, men dessa är ännu inte upptäckta. Två olika pigment, ett brunt (eumelanin) och ett gult (lipofuscin) i olika portioner, bildar tillsammans en hel mängd olika ögonfärger.
Minst färgade är grå ögon; de har lite eller inget brunt och gult pigment. Blå ögon är näst "blekast", med lite mer av det gula pigmentet och väldigt lite brunt, och ökar mängden gult ytterligare blir ögonen gröna. Bruna ögon har, föga förvånande, brunt pigment - och det är just det som gör anlaget för brunt dominant. De övriga färgerna beror ju på frånvaro av brunt pigment, helt eller delvis.
Trots att allt detta varit känt visade det sig omöjligt att hitta en mutation i OCA2, den gen som ansetts som den viktigaste genen för blå ögon. Inte så konstigt, för mutationen som ger blått - dvs, stänger av produktionen av brunt pigment så gott som helt, sitter på en annan gen (HERC2) som reglerar den första.
Forskare från Köpenhamns universitet har undersökt 155 blåögda personer från Danmark, 5 blåögda personer från Turkiet och 2 blåögda från Jordan. Samtliga hade exakt samma mutation, beskriver forskarna i en artikel som förhandspublicerats på den vetenskapliga tidskriften Human Genetics hemsida. Två studier som publiceras ungefär samtidigt i en annan vetenskaplig tidskrift (The American Journal of Human Genetics) bekräftar resultatet i andra populationer, enligt Science Now.
Därmed är det sannolikt att alla hade samma förfader. Köpenhamnsforskarna spekulerar att denna person skulle kunna ha fötts i regionen kring Svarta havet för 6000-10000 år sedan, och att anlaget för blå ögon sedan kom till Europa med invandrande jordbrukare.
UPPDATERAT 13/2 för att förtydliga: just blåögdhetens ursprungsplacering och spridning är alltså en spekulation. Läs gärna Åsa:s ilskna och insatta inlägg om giltigheten i densamma.
Länkar
nyhetsrelease (via ScienceDaily)
artikeln i Human Genetics (pren. krävs)
Science Now
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, ögonfärg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)