Nu kommer jag resa bort (delvis jobbrelaterat) och kommer hem först måndag kväll. Ingen garanterad ny post förrän tisdag 6/12, således.
Under tiden finns det ju mycket annat intressant att läsa. Antropologen John Hawks blogg, till exempel, där man kan läsa kloka och kritiska inlägg om genetik och människan.
Eller diskussionsforumet/gruppbloggen Gene Expression, där det brukar vara intressanta diskussioner om vetenskap (också där med tonvikt på genetik).
onsdag, november 30, 2005
måndag, november 28, 2005
Sjungande isberg
Forskare som studerar jordbävningar i Antarktis har hittat ett "sjungande" isberg - en gigantisk isklump som skickar ut lågfrekventa vibrationer. Omvandlar man signalerna så att de hamnar i det hörbara spektrumet framträder en rik och underlig ljudvärld som den ansvariga forskaren, Vera Schlindwein, beskriver som "något ur en skräckfilm".Vad gör man om man får fram data som tyder på att det finns en vulkan mitt i Antarktis? En vulkan som dessutom flyttar på sig runt Antarktis? I den positionen befann sig Vera Schlindwein och hennes forskargrupp när de analyserade seismiska data uppmätta i Antarktis. Med hjälp av ytterligare mätningar och satellitbilder identifierades så småningom källan - ett gigantiskt isberg som täcker en yta av 30 x 50 kilometer. Isberget ger ifrån sig vibrationer med upp till 30 övertoner. Vibrationerna är alldeles för lågfrekventa för att kunna höras med blotta örat, men om man skiftar frekvenserna framträder alla möjliga underliga ljud: bisvärmar, stråkar, knarrande dörrar...
Man tror att vibrationerna uppkommer på grund av vatten som pressas fram i kanaler i isen. När isberget slår i havsbotten och saktar in fortsätter vattnet inuti det att röra sig och pressas fram i håligheterna, vilket alltså skulle kunna få isen att vibrera. Vibrationerna kunde uppmätas på 800 kilometers avstånd, och deras styrka är jämförbar med kända vulkaner som Mount St Helens eller Hawaiianska vulkaner. Schlindweins grupp föreslår också att en liknande process kan vara upphov till de vibrationer som vulkaner ger ifrån sig.
Studien publiceras i senaste numret av Science.
Man kan lyssna på ljudsnuttar från mätdata. Science har en lång .wav-fil, och New Scientist har en kortare .au-fil. Tyvärr har jag inte kunnat hitta någonstans om data är frekvensskiftade eller bara uppsnabbade (skulle gissa på det senare, i och med att det sannolikt är enklare).
Bild från Alfred Wegener Instituts nyhetsrelease.
Länkar
Nyhetsrelease (Alfred Wegener Institut)
New Scientist
Intervju med Vera Schlindwein (Deutschlandfunk, på tyska)
Artikeln (Science)
fredag, november 25, 2005
En levande "kamera"
Ett gäng studenter vid MIT har designat en "levande kamera" - bestående av colibakterier - som ger bilder med väldigt hög upplösning (100000000 dpi). "Kameran" tar en bild på fyra timmar och var ett bidrag i en intern MIT-tävling för "Genmodifierade maskiner".
"Kameran" består av en tät yta av modifierade colibakterier (E. Coli), som producerar ett mörkt färgämne om de inte utsätts för ljus. Så egentligen är "levande kamerafilm" kanske en bättre beskrivning. Colibakterier (som lever i tarmarna på större organismer) reagerar inte på ljus i normala fall, utan de här bakterierna är specialbyggda: de har fått en ljuskänslig sensor som består av ett protein från en blågrön alg plus ett annat protein som slår av och på aktiviteten hos en E. Coli-gen. Sensorn fanns sedan tidigare, utvecklad av ett team på UCSF (University of California San Fransisco), men aktiverade då en gen som påverkar bakteriens membran. Den genen byttes ut mot en annan gen som producerar ett mörkt färgämne.
"Kameran" kommer aldrig produceras, utan var bara ett sätt att visa vad man kan göra med genteknik. Färgämnesgenen kan bytas ut mot andra gener som kodar för andra saker - till exempel spindeltrådsprotein. I labbet där bakteriekameran utvecklades håller de nu på med att få bakterierna att uttrycka olika gener vid olika färger på belysning, för att en dag kanske kunna väva komplexa material på det viset. Då krävs ett mer avancerat sensorprotein, kanske till exempel retinol, samma protein som våra ögon använder för att känna igen färger. Fast då krävs också en betydligt mer avancerad samling proteiner som reagerar på varandra.
Länkar
New Scientist
Nature News
"Kameran" består av en tät yta av modifierade colibakterier (E. Coli), som producerar ett mörkt färgämne om de inte utsätts för ljus. Så egentligen är "levande kamerafilm" kanske en bättre beskrivning. Colibakterier (som lever i tarmarna på större organismer) reagerar inte på ljus i normala fall, utan de här bakterierna är specialbyggda: de har fått en ljuskänslig sensor som består av ett protein från en blågrön alg plus ett annat protein som slår av och på aktiviteten hos en E. Coli-gen. Sensorn fanns sedan tidigare, utvecklad av ett team på UCSF (University of California San Fransisco), men aktiverade då en gen som påverkar bakteriens membran. Den genen byttes ut mot en annan gen som producerar ett mörkt färgämne.
"Kameran" kommer aldrig produceras, utan var bara ett sätt att visa vad man kan göra med genteknik. Färgämnesgenen kan bytas ut mot andra gener som kodar för andra saker - till exempel spindeltrådsprotein. I labbet där bakteriekameran utvecklades håller de nu på med att få bakterierna att uttrycka olika gener vid olika färger på belysning, för att en dag kanske kunna väva komplexa material på det viset. Då krävs ett mer avancerat sensorprotein, kanske till exempel retinol, samma protein som våra ögon använder för att känna igen färger. Fast då krävs också en betydligt mer avancerad samling proteiner som reagerar på varandra.
Länkar
New Scientist
Nature News
torsdag, november 24, 2005
Ett ambitiöst practical joke
Det här är definitivt värt att visas upp - det måste vara ett av de mer ambitiösa practical jokes jag sett :)Min doktorandkollega Johannes delar rum med Erik (en av de seniora forskarna på vår avdelning). Både Erik och Johannes är rätt förtjusta i att spela varandra små spratt. Den här gången har Erik varit borta 2 veckor i USA för en konferens. Johannes passade då på att byta ut Eriks tangentbord mot ett mer specialanpassat - ett med krasse i... inget antyder ju lika bra att man varit borta länge, som om det har börjat växa saker i ens tangentbord!
Studerar man bilden noga kan man se att det står "Erik hjälp" i bokstavsraderna. Det hela finns utförligt dokumenterat på Johannes hemsida.
onsdag, november 23, 2005
Laseraktiverad genterapi
New Scientist skriver om en intressant ny variant av genterapi: laseraktiverad genterapi. Metoden innebär att man kan styra tid och plats för genaktiveringen, och därmed bara behandla vissa vävnader medan andra lämnas ostörda.
Japanska forskare har utvecklat ett ljuskänsligt molekylkomplex som kan aktiveras med ljus från en lågeffektslaser. Komplexet är designat för att kunna frakta DNA genom cellmembran, och tar sig in i cellen med hjälp av endocytos (en process där cellmembranet sluter sig om något och drar in det i cellen), som ger upphov till "membranbubblor" på insidan av cellen, med molekylkomplexet inuti. Vid en ljuspuls bryts bubblorna upp av det sönderfallande komplexet, och DNA:t fraktas mot cellkärnan med hjälp av en av delarna som bildas.
Metoden har, förutom de ökade styrmöjligheterna, fördelen att den dödar betydligt färre celler än vad vissa andra typer av genterapi gör. Man har testat den på råttor i behandling mot medfödd blindhet med goda resultat, men behandlingsmöjligheterna är inte begränsade till ögon: vissa laservåglängder kan tränga långt in i kroppen, och man kan också använda fiberoptik för att leda in ljus. Ögon har dock en dubbel fördel i att de har inte så stor celldelning, och inte heller så starka immunförsvarsreaktioner. (Celldelning är annars ett problem i och med att de tillförda generna inte alltid kopieras vid celldelning, och svagare immunförsvarsreaktioner minskar risken för att immunförsvaret reagerar negativt på den tillförda genen).
Det framgår tyvärr inte om "triggerdelen" i molekylkomplexet är känslig för vissa våglängder eller om den fungerar för alla våglängder. Det bästa vore naturligtvis det förra fallet - då skulle man eventuellt kunna ha flera olika "terapigener" som aktiveras av olika laservåglängder. Man kan då - förhoppningsvis - också välja aktiveringsvåglängd på ett sådant sätt att risken för oavsiktlig aktivering minimeras.
Länk
New Scientist
Japanska forskare har utvecklat ett ljuskänsligt molekylkomplex som kan aktiveras med ljus från en lågeffektslaser. Komplexet är designat för att kunna frakta DNA genom cellmembran, och tar sig in i cellen med hjälp av endocytos (en process där cellmembranet sluter sig om något och drar in det i cellen), som ger upphov till "membranbubblor" på insidan av cellen, med molekylkomplexet inuti. Vid en ljuspuls bryts bubblorna upp av det sönderfallande komplexet, och DNA:t fraktas mot cellkärnan med hjälp av en av delarna som bildas.
Metoden har, förutom de ökade styrmöjligheterna, fördelen att den dödar betydligt färre celler än vad vissa andra typer av genterapi gör. Man har testat den på råttor i behandling mot medfödd blindhet med goda resultat, men behandlingsmöjligheterna är inte begränsade till ögon: vissa laservåglängder kan tränga långt in i kroppen, och man kan också använda fiberoptik för att leda in ljus. Ögon har dock en dubbel fördel i att de har inte så stor celldelning, och inte heller så starka immunförsvarsreaktioner. (Celldelning är annars ett problem i och med att de tillförda generna inte alltid kopieras vid celldelning, och svagare immunförsvarsreaktioner minskar risken för att immunförsvaret reagerar negativt på den tillförda genen).
Det framgår tyvärr inte om "triggerdelen" i molekylkomplexet är känslig för vissa våglängder eller om den fungerar för alla våglängder. Det bästa vore naturligtvis det förra fallet - då skulle man eventuellt kunna ha flera olika "terapigener" som aktiveras av olika laservåglängder. Man kan då - förhoppningsvis - också välja aktiveringsvåglängd på ett sådant sätt att risken för oavsiktlig aktivering minimeras.
Länk
New Scientist
måndag, november 21, 2005
Genmodifierad ärta gör möss allergiska
En gen som skyddar bönor mot skadeinsekten ärtsmyg ger en allergisk reaktion om den uttrycks i ärtor istället. Testet, som utförts på möss, innnebär att ett tioårigt försök att ta fram resistenta ärtor avbryts.
Ärtsmyg (Bruchus pisorum) är en skadeinsekt som kan ge stora skador på ärtskördar. Den angriper ärtor och ärtskidor, men är inte ett problem för det svenska jordbruket eftersom den inte är inhemsk och förmodligen inte kan fortplanta sig i svenskt klimat. Bönor innehåller ett ämne (alfa-amylase inhibitor-1) som hindrar aktiviteten hos ett enzym som ärtsmygslarverna behöver för att bryta ned stärkelse. Utvinner man ämnet från bönor ger det inte upphov till någon allergisk reaktion hos vare sig människor eller möss.
Ärtor saknar ett motsvarande skydd, och därför startades ett forskningsprojekt på genmodifierade ärtor som fått genen för alfa-amylas-inhibitorproteinet. Försöket var framgångsrikt så till vida att de nya ärtorna var nästan helt fria från ärtsmyg. Däremot upptäckte man att möss får en allergisk reaktion mot proteinet om det kommer från ärtor (men alltså inte från bönor). Orsaken är sannolikt att proteinets struktur är subtilt annorlunda när det producerats i ärtor, eftersom det genomgår andra modifieringsprocesser efter transkription i ärtor än vad det gör i bönor. Man tror att det kan vara skillnader i glykosyleringen (addition av sackarider - sockerarter - till proteinet) som är den utlösande faktorn.
Det här innebär naturligtvis inte att all genmodifierad mat är en allergirisk. Däremot är det en påminnelse om att proteiner är inte bara resultatet av en enda gen, utan slutprodukter i ett mer eller mindre invecklat maskineri som består av många steg. Det innebär bland annat att om man väljer att genmodifiera protein(er) som har många "efterbehandlingssteg" och inte har samma efterbehandlingssteg bör man vara extra uppmärksam på tänkbara konsekvenser. Man kan kanske jämföra det (modifiering av ett främmande protein) med att försöka tillverka en Volvo i en BMW-fabrik: beroende på modell kan det gå bra eller mindre bra. Ibland kanske backspeglarna hamnar snett eftersom maskineriet ser olika ut.
Länkar
New Scientist
Artikeln (Journal of Agricultural and Food Chemistry)
Ärtsmyg (Bruchus pisorum) är en skadeinsekt som kan ge stora skador på ärtskördar. Den angriper ärtor och ärtskidor, men är inte ett problem för det svenska jordbruket eftersom den inte är inhemsk och förmodligen inte kan fortplanta sig i svenskt klimat. Bönor innehåller ett ämne (alfa-amylase inhibitor-1) som hindrar aktiviteten hos ett enzym som ärtsmygslarverna behöver för att bryta ned stärkelse. Utvinner man ämnet från bönor ger det inte upphov till någon allergisk reaktion hos vare sig människor eller möss.
Ärtor saknar ett motsvarande skydd, och därför startades ett forskningsprojekt på genmodifierade ärtor som fått genen för alfa-amylas-inhibitorproteinet. Försöket var framgångsrikt så till vida att de nya ärtorna var nästan helt fria från ärtsmyg. Däremot upptäckte man att möss får en allergisk reaktion mot proteinet om det kommer från ärtor (men alltså inte från bönor). Orsaken är sannolikt att proteinets struktur är subtilt annorlunda när det producerats i ärtor, eftersom det genomgår andra modifieringsprocesser efter transkription i ärtor än vad det gör i bönor. Man tror att det kan vara skillnader i glykosyleringen (addition av sackarider - sockerarter - till proteinet) som är den utlösande faktorn.
Det här innebär naturligtvis inte att all genmodifierad mat är en allergirisk. Däremot är det en påminnelse om att proteiner är inte bara resultatet av en enda gen, utan slutprodukter i ett mer eller mindre invecklat maskineri som består av många steg. Det innebär bland annat att om man väljer att genmodifiera protein(er) som har många "efterbehandlingssteg" och inte har samma efterbehandlingssteg bör man vara extra uppmärksam på tänkbara konsekvenser. Man kan kanske jämföra det (modifiering av ett främmande protein) med att försöka tillverka en Volvo i en BMW-fabrik: beroende på modell kan det gå bra eller mindre bra. Ibland kanske backspeglarna hamnar snett eftersom maskineriet ser olika ut.
Länkar
New Scientist
Artikeln (Journal of Agricultural and Food Chemistry)
söndag, november 20, 2005
Förkylning och hög arbestbelastning
På grund av en envis förkylning och väldigt mycket att göra kommer jag antagligen behöva begränsa mig till högst en post varannan dag (istället för en post varje veckodag + en under helgen, som jag egentligen föredrar) även de närmast kommande veckorna.
Ifrågasatt studie säger att aspartam är en cancerrisk
En storskalig långtidsstudie på råttor visar på att aspartam ger ökad risk för vissa typer av cancer. Resultaten går stick i stäv med tidigare forskningsresultat som inte visat på någon ökad risk för cancer.
En italiensk forskargrupp har genomfört en långtidsstudie på 1800 råttor över hela deras naturliga livslängd, för att undersöka om aspartam ger ökad risk för cancer. Man fann att vissa cancertyper ökade även hos de råttor som fick låga doser aspartam, bland annat fick honråttor leukemi och lymfom i betydligt större utsträckning än kontrollgruppen. Hanråttorna behövde få en betydligt större dos aspartam för att få samma cancerrisk.
Tidigare studier inom området har främst utförts på 70-talet och i början av 80-talet, och avbrutits när råttorna var två år gamla. Det är problematiskt att jämföra tidigare studier med denna. Dels är det svårt att jämföra råttor av olika åldrar med varandra, dessutom har olika stammar av råttor använts. De tidigare försöken använder råttor av typen Wistar, medan det nuvarande försöket använde Sprague-Dawley-råttor. Wistar-råttorna har tidigare visats vara mindre känsliga för cancerframkallande ämnen (i det fallet bensen).
Aspartam anses bland annat vara säkert eftersom det bryts ned till fenylalanin, aspartamsyra och metanol. De två första är aminosyror, och produceras också när kroppen bryter ned proteiner. Metanol bryts ned till formaldehyd, men doserna har ansetts så låga jämfört med vad man får i sig från annan mat att det inte borde vara ett problem. (Det är ändå formaldehyden som forskargruppen riktar in sig på som förklaring, men de påpekar att långtidsstudier även borde genomföras för aspartamsyra och fenylalanin.)
Faktum kvarstår, detta är en stor och till synes noggrant genomförd undersökning - med fler försöksobjekt och under längre tid än i de tidigare studierna - och den visar på cancerrisker fastän de tidigare studierna inte gjort det. Ska nya studier påbörjas och gå under lika lång tid tar det åtminstone drygt tre år, kanske närmare fyra, innan resultaten presenteras.
Studien publiceras i open-access-tidskriften Environmental Health Perspectives.
Man beräknar att cirka 8000 ton av sötningsmedelet konsumeras i USA varje år (i "sötningskraft" räknat motsvarar det 2,4 miljoner ton socker), och att uppemot 200 miljoner människor världen över använder det. Forskargruppen påpekar i slutet av sin artikel att det kan bli svårt att genomföra en epidemiologisk studie på människor, för att det är svårt att hitta en representativ kontrollgrupp som aldrig fått i sig aspartam.
Länkar
Nature News
Nyhetsrelease/kommentar från The Calorie Control Council som representerar lågkaloriindustrin.
Artikeln (Environmental Health Perspectives, fri tillgång)
En italiensk forskargrupp har genomfört en långtidsstudie på 1800 råttor över hela deras naturliga livslängd, för att undersöka om aspartam ger ökad risk för cancer. Man fann att vissa cancertyper ökade även hos de råttor som fick låga doser aspartam, bland annat fick honråttor leukemi och lymfom i betydligt större utsträckning än kontrollgruppen. Hanråttorna behövde få en betydligt större dos aspartam för att få samma cancerrisk.
Tidigare studier inom området har främst utförts på 70-talet och i början av 80-talet, och avbrutits när råttorna var två år gamla. Det är problematiskt att jämföra tidigare studier med denna. Dels är det svårt att jämföra råttor av olika åldrar med varandra, dessutom har olika stammar av råttor använts. De tidigare försöken använder råttor av typen Wistar, medan det nuvarande försöket använde Sprague-Dawley-råttor. Wistar-råttorna har tidigare visats vara mindre känsliga för cancerframkallande ämnen (i det fallet bensen).
Aspartam anses bland annat vara säkert eftersom det bryts ned till fenylalanin, aspartamsyra och metanol. De två första är aminosyror, och produceras också när kroppen bryter ned proteiner. Metanol bryts ned till formaldehyd, men doserna har ansetts så låga jämfört med vad man får i sig från annan mat att det inte borde vara ett problem. (Det är ändå formaldehyden som forskargruppen riktar in sig på som förklaring, men de påpekar att långtidsstudier även borde genomföras för aspartamsyra och fenylalanin.)
Faktum kvarstår, detta är en stor och till synes noggrant genomförd undersökning - med fler försöksobjekt och under längre tid än i de tidigare studierna - och den visar på cancerrisker fastän de tidigare studierna inte gjort det. Ska nya studier påbörjas och gå under lika lång tid tar det åtminstone drygt tre år, kanske närmare fyra, innan resultaten presenteras.
Studien publiceras i open-access-tidskriften Environmental Health Perspectives.
Man beräknar att cirka 8000 ton av sötningsmedelet konsumeras i USA varje år (i "sötningskraft" räknat motsvarar det 2,4 miljoner ton socker), och att uppemot 200 miljoner människor världen över använder det. Forskargruppen påpekar i slutet av sin artikel att det kan bli svårt att genomföra en epidemiologisk studie på människor, för att det är svårt att hitta en representativ kontrollgrupp som aldrig fått i sig aspartam.
Länkar
Nature News
Nyhetsrelease/kommentar från The Calorie Control Council som representerar lågkaloriindustrin.
Artikeln (Environmental Health Perspectives, fri tillgång)
fredag, november 18, 2005
Betablockerare hjälper stressade att bli bättre problemlösare
Stress gör folk sämre på att lösa problem som kräver flexibelt tänkande, men betablockerare hjälper. Det visar en amerikansk studie.
Tolv studiedeltagare, hälften kvinnor och hälften män, fick se de första 20 minuterna av antingen "Saving private Ryan" (grafisk krigsskildring) eller "Shrek" (animerad, barnvänlig film). Direkt efteråt fick de genomföra en ordassociations-uppgift. Den stressade gruppen (som hade sett "Saving Private Ryan" fick 59 procent rätt, men den icke-stressade gruppen fick 82 procent rätt.
I en kompletterande studie undersöktes effekten av betablockeraren propanolol på stressade tänkare. 16 försökspersoner fick genomgå de fyra olika situationerna "placebo + ickestress", "placebo + stress", "propanolol + ickestress" och "propanolol + stress". Den stressande situationen innehöll att hålla tal offentligt och ett prov i matematik, den ickestressande att sitta själv i ett rum och läsa och räkna högt. Studiedeltagarna testades sedan på ordassociations-uppgifter och förmåga att kasta om anagram. Blodtryckstester, hjärthastighet och testresultaten visade att propanolol minskade den negativa effekten av stress - 40 mg propanolol återställde prestationsförmågan till normal nivå.
Det här är väl, ärligt talat, inte helt okänt: betablockerare har använts ett tag av personer som vill slippa åtminstone de fysiska effekterna av stress, bland annat hjärtklappning (koncentrationssportare, talare...). Betablockerare är redan klassat som doping i vissa sporter. Men att de även påverkar tänkande är nog inte lika välkänt. David Beversdorf som lett studien säger att en bättre förståelse av effekten av stress på tänkande kan vara kliniskt tillämpbar för personer med ångestsymptom eller drogberoende. Jag undrar snarare om inte till exempel militären kan tycka att det här vore tillämpbart. Eller tentaskrivande studenter.
Länk
Nyhetsrelease (via Science Daily)
Tolv studiedeltagare, hälften kvinnor och hälften män, fick se de första 20 minuterna av antingen "Saving private Ryan" (grafisk krigsskildring) eller "Shrek" (animerad, barnvänlig film). Direkt efteråt fick de genomföra en ordassociations-uppgift. Den stressade gruppen (som hade sett "Saving Private Ryan" fick 59 procent rätt, men den icke-stressade gruppen fick 82 procent rätt.
I en kompletterande studie undersöktes effekten av betablockeraren propanolol på stressade tänkare. 16 försökspersoner fick genomgå de fyra olika situationerna "placebo + ickestress", "placebo + stress", "propanolol + ickestress" och "propanolol + stress". Den stressande situationen innehöll att hålla tal offentligt och ett prov i matematik, den ickestressande att sitta själv i ett rum och läsa och räkna högt. Studiedeltagarna testades sedan på ordassociations-uppgifter och förmåga att kasta om anagram. Blodtryckstester, hjärthastighet och testresultaten visade att propanolol minskade den negativa effekten av stress - 40 mg propanolol återställde prestationsförmågan till normal nivå.
Det här är väl, ärligt talat, inte helt okänt: betablockerare har använts ett tag av personer som vill slippa åtminstone de fysiska effekterna av stress, bland annat hjärtklappning (koncentrationssportare, talare...). Betablockerare är redan klassat som doping i vissa sporter. Men att de även påverkar tänkande är nog inte lika välkänt. David Beversdorf som lett studien säger att en bättre förståelse av effekten av stress på tänkande kan vara kliniskt tillämpbar för personer med ångestsymptom eller drogberoende. Jag undrar snarare om inte till exempel militären kan tycka att det här vore tillämpbart. Eller tentaskrivande studenter.
Länk
Nyhetsrelease (via Science Daily)
onsdag, november 16, 2005
Ketogen diet ger "mer stabil" hjärnfunktion?
Ketogen diet, en diet rik på fett (men kaloribegränsad och fattig på kolhydrater), används ibland som behandling av epileptiska anfall hos barn. Man vet att detta minskar risken för anfall, men inte hur. En amerikansk forskargrupp har nu kommit fram till att ketogen diet ökar antalet mitokondrier, cellens "energifabriker", i hjärnan.
Ketogen diet
En ketogen diet leder till att glukosmängden i blodet minskar. Glukos är normalt hjärnans främsta bränsle: hjärnan konsumerar 60% av den totala mängden glukos som konsumeras av kroppen (i vila). Det motsvarar ungefär 120g glukos. Vid låga glukosnivåer produceras istället så kallade ketonkroppar, som i princip är den transporterbara ekvivalenten till fettsyror. Hjärnan kan inte bryta ned fettsyror, utan använder istället ketonkroppar som reservbränsle.
Studien
Man misstänkte sedan tidigare att skyddseffekten mot epileptiska anfall från en ketogen diet var beroende av ändringar i genaktivitet, eftersom det tar ett tag för skyddseffekten att utvecklas (längre än vad ändringen i ketonnivåer tar). Man studerade därför, hos möss, aktivitetsändringar hos över 7000 gener på en gång. Man fokuserade på hippocampus, som spelar en viktig roll i många sorters epilepsi. Över 500 gener visade aktivitetsändringar som var kopplade till ketogendieten, bland annat uppreglerades gener som hanterar energimetabolismen i hjärnan. Vid mirkoskopundersökning såg man att cellerna i hippocampus hade betydligt fler mitokondrier - cellens "energifabriker" - än normalt. De tålde också låga glukosnivåer bättre.
Tolkningen
Forskarna drog (åtminstone enligt nyhetsreleasen) slutsatsen att energiproduktionen i hjärnan ökar med en ketogen diet, och att detta kan göra nervcellernas aktivitet "mer stabil". Men jag undrar om inte ändringen i antalet mitokondrier skulle kunna vara ren kompensation, eftersom ett antal nivåer av olika ämnen (bland annat pyruvat) minskar när glykolysen går på sparlåga. Hur mycket energi som produceras är rimligtvis åtminstone delvis en funktion av vilket bränsle som finns tillgängligt. Tyvärr framgår det inte av nyhetsreleasen om de kollat det, och det finns ingen artikel (resultaten ska presenteras på en konferens) att kolla i.
Länk
ScienceDaily
Ketogen diet
En ketogen diet leder till att glukosmängden i blodet minskar. Glukos är normalt hjärnans främsta bränsle: hjärnan konsumerar 60% av den totala mängden glukos som konsumeras av kroppen (i vila). Det motsvarar ungefär 120g glukos. Vid låga glukosnivåer produceras istället så kallade ketonkroppar, som i princip är den transporterbara ekvivalenten till fettsyror. Hjärnan kan inte bryta ned fettsyror, utan använder istället ketonkroppar som reservbränsle.
Studien
Man misstänkte sedan tidigare att skyddseffekten mot epileptiska anfall från en ketogen diet var beroende av ändringar i genaktivitet, eftersom det tar ett tag för skyddseffekten att utvecklas (längre än vad ändringen i ketonnivåer tar). Man studerade därför, hos möss, aktivitetsändringar hos över 7000 gener på en gång. Man fokuserade på hippocampus, som spelar en viktig roll i många sorters epilepsi. Över 500 gener visade aktivitetsändringar som var kopplade till ketogendieten, bland annat uppreglerades gener som hanterar energimetabolismen i hjärnan. Vid mirkoskopundersökning såg man att cellerna i hippocampus hade betydligt fler mitokondrier - cellens "energifabriker" - än normalt. De tålde också låga glukosnivåer bättre.
Tolkningen
Forskarna drog (åtminstone enligt nyhetsreleasen) slutsatsen att energiproduktionen i hjärnan ökar med en ketogen diet, och att detta kan göra nervcellernas aktivitet "mer stabil". Men jag undrar om inte ändringen i antalet mitokondrier skulle kunna vara ren kompensation, eftersom ett antal nivåer av olika ämnen (bland annat pyruvat) minskar när glykolysen går på sparlåga. Hur mycket energi som produceras är rimligtvis åtminstone delvis en funktion av vilket bränsle som finns tillgängligt. Tyvärr framgår det inte av nyhetsreleasen om de kollat det, och det finns ingen artikel (resultaten ska presenteras på en konferens) att kolla i.
Länk
ScienceDaily
måndag, november 14, 2005
Mycket datorkraft i USA
Den senaste listan över världens kraftfullaste datorer, TOP500, har nyss publicerats. Trots att det bara är 6 månader sedan sist har det hänt en hel del - men IBMs BlueGene/L leder fortfarande stort. Som många av de riktigt stora systemen finns den i USA.
BlueGene/L, samarbetet mellan IBM och DOE's National Nuclear Security Administration, är klart snabbast med en beräkningskapacitet på gigantiska 280.6 Teraflop (280600000000000 beräkningar per sekund). Den har legat i topp de två senaste listorna men har uppgraderats ordentligt sedan sist. Inga andra datorer kommer ännu över 100-Teraflops-gränsen.
Av de 10 snabbaste datorsystemen finns 7 i USA, ett i Japan (den så kallade "The Earth Simulator" (Jordsimulatorn) i Yokohama) och två i Europa (Barcelona (Spanien) resp. Groningen (Nederländerna)). Den amerikanska dominansen är stark även längre ner i listan, totalt är 305 av de 500 systemen amerikanska. På 70:e plats kommer Sverige med KTH:s Lenngren-kluster som finns vid Parallelldatorcentrum.
Generellt dominerar IBM starkt: 43.8% av systemen (men mer än hälften av beräkningskraften) på TOP500-listan är från IBM, bland annat fem av de tio toppsystemen. Hewlett-Packard är tvåa med med 33.8% av systemen. 360 av systemen är kluster och 333 av systemen, två tredjedelar, använder processorer från Intel.
Den sammanlagda beräkningskapaciteten på listan är 2300 Teraflops, och även om det är ett rätt stort antal mindre system som inte är inkluderade så kan man nog använda det som ett hyfsat bra mått på jordens sammanlagda beräkningskapacitet. En karta över var systemen finns, samt listor och statistik, finns på top500.org.
Länkar
top500.org
direktlänk till kartan
BlueGene/L, samarbetet mellan IBM och DOE's National Nuclear Security Administration, är klart snabbast med en beräkningskapacitet på gigantiska 280.6 Teraflop (280600000000000 beräkningar per sekund). Den har legat i topp de två senaste listorna men har uppgraderats ordentligt sedan sist. Inga andra datorer kommer ännu över 100-Teraflops-gränsen.
Av de 10 snabbaste datorsystemen finns 7 i USA, ett i Japan (den så kallade "The Earth Simulator" (Jordsimulatorn) i Yokohama) och två i Europa (Barcelona (Spanien) resp. Groningen (Nederländerna)). Den amerikanska dominansen är stark även längre ner i listan, totalt är 305 av de 500 systemen amerikanska. På 70:e plats kommer Sverige med KTH:s Lenngren-kluster som finns vid Parallelldatorcentrum.
Generellt dominerar IBM starkt: 43.8% av systemen (men mer än hälften av beräkningskraften) på TOP500-listan är från IBM, bland annat fem av de tio toppsystemen. Hewlett-Packard är tvåa med med 33.8% av systemen. 360 av systemen är kluster och 333 av systemen, två tredjedelar, använder processorer från Intel.
Den sammanlagda beräkningskapaciteten på listan är 2300 Teraflops, och även om det är ett rätt stort antal mindre system som inte är inkluderade så kan man nog använda det som ett hyfsat bra mått på jordens sammanlagda beräkningskapacitet. En karta över var systemen finns, samt listor och statistik, finns på top500.org.
Länkar
top500.org
direktlänk till kartan
torsdag, november 10, 2005
Supersnabba syntetiska muskler styrs med ljus
En grupp forskare från MIT har genom teoretiska beräkningar kommit fram till att konjugerade polymerer - plast som leder ström - kan styras betydligt snabbare om man använder ljuspulser. Upptäckten kan på sikt leda till supersnabba syntetiska muskler, skriver New Scientist.
Konjugerade polymerer är elektriskt ledande, och kontraheras (drar ihop sig) om man leder ström igenom dem. De måste dock "badas" i en ledande vätska eller gel, och deras reaktionstid begränsas av hur snabbt jonerna som förmedlar laddning kan diffundera. De används i viss utsträckning som muskler till robotar, men har en stor nackdel: de är väldigt långsamma.
Forskargruppen från MIT, ledd av Sidney Yip, visste redan att kontraktionen berodde på solitoner - enstaka vågor (se en animering) - som bär laddning längs polymeren, men inte hur det fungerade i detalj. När de började räkna på hur solitonen påverkade polymeren kom de fram till att joner faktiskt inte behövs. Istället kan ljus av precis rätt frekvens användas för att aktivera laddningsvågen, och det går dessutom mycket snabbare.
Det finns naturligtvis tekniska hinder för att kunna använda tekniken, men en av forskarna bakom studien säger till New Scientist att han tror att det kan ta ungefär ett decennium att överkomma dem. Lyckas man klara av de tekniska utmaningarna finns således en möjlighet att man i framtiden kan bygga superstarka, supersnabba (New Scientist nämner siffran 100 gånger snabbare än mänskliga muskler, men det framgår inte var de fått uppgiften ifrån) konstgjorda muskler som kan användas till robotar och proteser.
Studien publiceras i Physical Review Letters, vol. 95.
Länkar
New Scientist
Artikeln (Physical Review Letters)
Konjugerade polymerer är elektriskt ledande, och kontraheras (drar ihop sig) om man leder ström igenom dem. De måste dock "badas" i en ledande vätska eller gel, och deras reaktionstid begränsas av hur snabbt jonerna som förmedlar laddning kan diffundera. De används i viss utsträckning som muskler till robotar, men har en stor nackdel: de är väldigt långsamma.
Forskargruppen från MIT, ledd av Sidney Yip, visste redan att kontraktionen berodde på solitoner - enstaka vågor (se en animering) - som bär laddning längs polymeren, men inte hur det fungerade i detalj. När de började räkna på hur solitonen påverkade polymeren kom de fram till att joner faktiskt inte behövs. Istället kan ljus av precis rätt frekvens användas för att aktivera laddningsvågen, och det går dessutom mycket snabbare.
Det finns naturligtvis tekniska hinder för att kunna använda tekniken, men en av forskarna bakom studien säger till New Scientist att han tror att det kan ta ungefär ett decennium att överkomma dem. Lyckas man klara av de tekniska utmaningarna finns således en möjlighet att man i framtiden kan bygga superstarka, supersnabba (New Scientist nämner siffran 100 gånger snabbare än mänskliga muskler, men det framgår inte var de fått uppgiften ifrån) konstgjorda muskler som kan användas till robotar och proteser.
Studien publiceras i Physical Review Letters, vol. 95.
Länkar
New Scientist
Artikeln (Physical Review Letters)
tisdag, november 08, 2005
Könsskillnader i humor?
Två studier om humor och hjärnan publicerades i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) den 7/11. I båda studierna avbildas försökspersonernas hjärnor. Den ena studien undersöker skillnader i humor mellan män och kvinnor, den andra studien undersöker skillnader i humor mellan olika personlighetstyper.
New Scientist har läst studien om skillnader i humor mellan män och kvinnor och utropar: "Kvinnor får ut mer av serier (än vad män gör)!" (Women get a bigger buzz from cartoons). Det, skulle jag påstå, är en tolkningsfråga. Jag kommer till det längre ner.
Studien
Studiens försökspersoner var 10 män och 10 kvinnor, samtliga mellan 20 och 24 år gamla. De fick se på roliga och icke roliga serierutor under 6 sekunder per bild, och under tiden avbildades deras hjärnor med fMRI. Serierna hade valts ut av andra med liknande ålder och bakgrund. Efter sessionen fick de sätta betyg (skala 1-10) på hur roliga de tyckte serierna var. Sammantaget tyckte båda grupperna att serierna var lika mycket roliga, och det tog dem lika lång tid att klassificera roliga serier som roliga. Kvinnorna var dock något snabbare på att identifiera de icke roliga serierna, medan männen tog lika lång tid på sig oavsett om serierna var roliga eller inte.
Likheter
I avbildningen av hjärnaktivitet såg man att både män och kvinnor visade högre aktivitet i hjärnregioner som tros hantera syn, semantisk kunskap och att hålla reda på motsägelser och möjliga betydelser av ord i sammanhanget - allt nödvändiga funktioner för den typ av humor som de flesta serier innehåller.
Skillnader
Trots att det inte fanns någon skillnad i yttre klassificering av "roligheten" hos serierna visade män och kvinnor en viss skillnad i aktiviteten hos nucelus accumbens (NAcc), en del av hjärnan som aktiveras av belöningar (till exempel ett oväntat roligt skämt). Kvinnor visade mer NAcc-aktivitet än män när de såg en rolig serie, och dessutom ökade aktiviteten ju roligare serien var medan männen hade samma NAcc-aktivitetsnivå. När kvinnorna såg en icke rolig serie var deras NAcc-aktivitet konstant, medan männens NAcc-aktivitet sjönk. (Det är det här New Scientist syftar på när de säger att kvinnor får ut mer av serier, men att säga att det får ut "mer" av någonting när de samtidigt inte klassificerar serierna som roligare tycker jag är något missvisande)
Förväntningar
Forskargruppen föreslår att det har att göra med förväntningar: att kvinnorna inte förväntade sig roliga serier medan männen alltid förväntade sig roliga serier. Det skulle förklara varför kvinnorna var snabbare på att hitta de icke roliga serierna medan männen inte var det, i och med att det tar längre tid att processa motsägelsefull information ("Jag tror att det här är roligt" + "jag hittar inget roligt skämt"), och också förklara varför kvinnorna visade högre NAcc-aktivitet ju roligare serien var medan männens NAcc-aktivitet sjönk då serien inte var rolig.
Och det är en ganska snygg förklaring, men för att man skulle kunna bedöma om den är bra borde man innan testerna ha tagit reda på försökspersonernas faktiska förväntningar om serier, istället för att spekulera om dem efteråt. Som det är nu vilar slutsatsen på väldigt lösa grunder.
Det finns också ett annat problem: det här är en väldigt liten studie, och på försökspersoner som kan förväntas vara väldigt lika varandra. Rent generellt skulle nog de flesta vara försiktiga med att titta på vad tio drygt 20-åriga kvinnor (eller män) från samma bakgrund gör eller tycker och sedan utgå från att det gäller för alla kvinnor (eller män) i alla åldrar från vitt skilda bakgrunder. Samma princip bör naturligtvis gälla även för vetenskapliga undersökningar. Att jämföra de bägge grupperna och sedan utifrån detta försöka dra slutsatser om generella skillnader och likheter mellan män och kvinnor... det blir mer gissning än något annat.
Länkar
New Scientist
Artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)
New Scientist har läst studien om skillnader i humor mellan män och kvinnor och utropar: "Kvinnor får ut mer av serier (än vad män gör)!" (Women get a bigger buzz from cartoons). Det, skulle jag påstå, är en tolkningsfråga. Jag kommer till det längre ner.
Studien
Studiens försökspersoner var 10 män och 10 kvinnor, samtliga mellan 20 och 24 år gamla. De fick se på roliga och icke roliga serierutor under 6 sekunder per bild, och under tiden avbildades deras hjärnor med fMRI. Serierna hade valts ut av andra med liknande ålder och bakgrund. Efter sessionen fick de sätta betyg (skala 1-10) på hur roliga de tyckte serierna var. Sammantaget tyckte båda grupperna att serierna var lika mycket roliga, och det tog dem lika lång tid att klassificera roliga serier som roliga. Kvinnorna var dock något snabbare på att identifiera de icke roliga serierna, medan männen tog lika lång tid på sig oavsett om serierna var roliga eller inte.
Likheter
I avbildningen av hjärnaktivitet såg man att både män och kvinnor visade högre aktivitet i hjärnregioner som tros hantera syn, semantisk kunskap och att hålla reda på motsägelser och möjliga betydelser av ord i sammanhanget - allt nödvändiga funktioner för den typ av humor som de flesta serier innehåller.
Skillnader
Trots att det inte fanns någon skillnad i yttre klassificering av "roligheten" hos serierna visade män och kvinnor en viss skillnad i aktiviteten hos nucelus accumbens (NAcc), en del av hjärnan som aktiveras av belöningar (till exempel ett oväntat roligt skämt). Kvinnor visade mer NAcc-aktivitet än män när de såg en rolig serie, och dessutom ökade aktiviteten ju roligare serien var medan männen hade samma NAcc-aktivitetsnivå. När kvinnorna såg en icke rolig serie var deras NAcc-aktivitet konstant, medan männens NAcc-aktivitet sjönk. (Det är det här New Scientist syftar på när de säger att kvinnor får ut mer av serier, men att säga att det får ut "mer" av någonting när de samtidigt inte klassificerar serierna som roligare tycker jag är något missvisande)
Förväntningar
Forskargruppen föreslår att det har att göra med förväntningar: att kvinnorna inte förväntade sig roliga serier medan männen alltid förväntade sig roliga serier. Det skulle förklara varför kvinnorna var snabbare på att hitta de icke roliga serierna medan männen inte var det, i och med att det tar längre tid att processa motsägelsefull information ("Jag tror att det här är roligt" + "jag hittar inget roligt skämt"), och också förklara varför kvinnorna visade högre NAcc-aktivitet ju roligare serien var medan männens NAcc-aktivitet sjönk då serien inte var rolig.
Och det är en ganska snygg förklaring, men för att man skulle kunna bedöma om den är bra borde man innan testerna ha tagit reda på försökspersonernas faktiska förväntningar om serier, istället för att spekulera om dem efteråt. Som det är nu vilar slutsatsen på väldigt lösa grunder.
Det finns också ett annat problem: det här är en väldigt liten studie, och på försökspersoner som kan förväntas vara väldigt lika varandra. Rent generellt skulle nog de flesta vara försiktiga med att titta på vad tio drygt 20-åriga kvinnor (eller män) från samma bakgrund gör eller tycker och sedan utgå från att det gäller för alla kvinnor (eller män) i alla åldrar från vitt skilda bakgrunder. Samma princip bör naturligtvis gälla även för vetenskapliga undersökningar. Att jämföra de bägge grupperna och sedan utifrån detta försöka dra slutsatser om generella skillnader och likheter mellan män och kvinnor... det blir mer gissning än något annat.
Länkar
New Scientist
Artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)
måndag, november 07, 2005
Fem smaksinnen - eller kanske sex?
De så kallade "fyra grundsmakerna" sött, salt, surt och beskt har varit kända länge. Redan 1908 upptäcktes det femte smaksinnet, umami, men det tog tid för upptäckten att bli accepterad och filtrera ner i det allmäna medvetandet. Nu finns det forskningsresultat som tyder på att det kanske finns ett sjätte smaksinne - för fett.
Det femte smaksinnet
Jag kan inte minnas annat än att mina skolböcker (i alla fall i grundskolan och högstadiet) nämde fyra smaker och inte mer - och det var ändå läromedel som till stor del producerats under tidigt nittiotal. I skolmatsalar under hela min skolgång fanns det också stora kryddburkar med "smakförstärkare", och jag kan knappast ha varit den enda som läste på innehållsförteckningen och undrade förbryllat vilka magiska egenskaper den enda ingrediensen "monosodiumglutamat" kunde ha som förstärkte smak.
Den som hade tillgång till mer framsynt utbildningsmaterial fick kanske lära sig att det existerar ett femte smaksinne som kallas umami, vilket betyder "delikat smak". Smaken umami upptäcktes redan 1908, men att det faktiskt finns smakreceptorer för umami på tungan är ett fynd som gjordes för bara några år sedan. För att sätta det hela i ett perspektiv: man hade då ännu inte hittat receptorer för vare sig sött eller beskt (även om man naturligtvis kunde mäta om cellerna på tungan reagerade på sött eller beskt).
Ett sjätte smaksinne?
Studier på möss har nu visat att de har en "fettreceptor", benämnd CD36, som finns i celler på tungan (man tror att även människor kan ha receptorn, för även om det kan låta märkligt är möss och människor inte så totalt olika). Möss som fått genen för CD36 utslagen verkar också tappa förmågan att "smaka sig till" om något innehåller fett och föredrar inte längre fet mat framför annan mat med liknande konsistens. När de normala mössen med fungerande fettreceptorer fick en fet lösning på tungan ökade dessutom deras produktion av fettnedbrytande substanser i matsmältningsorganen - det skedde inte med de möss som saknade receptorgenen. Resultaten publiceras i open-access-tidskriften The Journal of Clinical Investigation.
Det behövs fortfarande starkare bevis för att fettreceptorn verkligen fungerar som en smakreceptor på ett liknande sätt som receptorerna för till exempel sött och beskt. Frågan kompliceras också av att fett ger en karakteristisk "känsla" i munnen, och att den känslan signaleras av andra system än smak. Fett anses ju också vara en smakbärare och en smakbindare, eftersom fettlösliga ämnen stannar kvar i fett på ett helt annat sätt än i vattenlösningar. Att lyckas (om receptorn verkligen visar sig vara en smakreceptor) övertyga folk om att det inte är smakbäraregenskaper utan smakegenskaper som fettet har kan nog vara svårt - inlärt vetande av den typen verkar kunna sitta hårt fast.
Så om det verkligen finns en sjätte smak kan inte anses bevisat ännu. Men jag just nu kan inte låta bli att dra parallellen med "smakförstärkaren" umami som visade sig vara en femte grundsmak, och förundras en smula över vår samlade oförmåga att se saker som verkar ha "gömts" i öppen dager...
Länkar
BBC News
Artikeln (The Journal of Clinical Investigation, fri tillgång)
Andra bloggare om fettsmak: Frisk! (2/11)
Det femte smaksinnet
Jag kan inte minnas annat än att mina skolböcker (i alla fall i grundskolan och högstadiet) nämde fyra smaker och inte mer - och det var ändå läromedel som till stor del producerats under tidigt nittiotal. I skolmatsalar under hela min skolgång fanns det också stora kryddburkar med "smakförstärkare", och jag kan knappast ha varit den enda som läste på innehållsförteckningen och undrade förbryllat vilka magiska egenskaper den enda ingrediensen "monosodiumglutamat" kunde ha som förstärkte smak.
Den som hade tillgång till mer framsynt utbildningsmaterial fick kanske lära sig att det existerar ett femte smaksinne som kallas umami, vilket betyder "delikat smak". Smaken umami upptäcktes redan 1908, men att det faktiskt finns smakreceptorer för umami på tungan är ett fynd som gjordes för bara några år sedan. För att sätta det hela i ett perspektiv: man hade då ännu inte hittat receptorer för vare sig sött eller beskt (även om man naturligtvis kunde mäta om cellerna på tungan reagerade på sött eller beskt).
Ett sjätte smaksinne?
Studier på möss har nu visat att de har en "fettreceptor", benämnd CD36, som finns i celler på tungan (man tror att även människor kan ha receptorn, för även om det kan låta märkligt är möss och människor inte så totalt olika). Möss som fått genen för CD36 utslagen verkar också tappa förmågan att "smaka sig till" om något innehåller fett och föredrar inte längre fet mat framför annan mat med liknande konsistens. När de normala mössen med fungerande fettreceptorer fick en fet lösning på tungan ökade dessutom deras produktion av fettnedbrytande substanser i matsmältningsorganen - det skedde inte med de möss som saknade receptorgenen. Resultaten publiceras i open-access-tidskriften The Journal of Clinical Investigation.
Det behövs fortfarande starkare bevis för att fettreceptorn verkligen fungerar som en smakreceptor på ett liknande sätt som receptorerna för till exempel sött och beskt. Frågan kompliceras också av att fett ger en karakteristisk "känsla" i munnen, och att den känslan signaleras av andra system än smak. Fett anses ju också vara en smakbärare och en smakbindare, eftersom fettlösliga ämnen stannar kvar i fett på ett helt annat sätt än i vattenlösningar. Att lyckas (om receptorn verkligen visar sig vara en smakreceptor) övertyga folk om att det inte är smakbäraregenskaper utan smakegenskaper som fettet har kan nog vara svårt - inlärt vetande av den typen verkar kunna sitta hårt fast.
Så om det verkligen finns en sjätte smak kan inte anses bevisat ännu. Men jag just nu kan inte låta bli att dra parallellen med "smakförstärkaren" umami som visade sig vara en femte grundsmak, och förundras en smula över vår samlade oförmåga att se saker som verkar ha "gömts" i öppen dager...
Länkar
BBC News
Artikeln (The Journal of Clinical Investigation, fri tillgång)
Andra bloggare om fettsmak: Frisk! (2/11)
lördag, november 05, 2005
Enkel text imponerar mer
Att använda häftiga typsnitt, eller stoppa in ett och annat komplicerat ord i sin text för att framstå som mer insatt, kan snarare få motsatt effekt. Folk tenderar nämligen att bedöma den som gör så som mindre intelligent än den som skriver med enkla ord och använder ett läsvänligt typsnitt. Det visar forskning från Princeton University i New Jersey, USA.
Studien byggde på textprov där texten och typsnittet manipulerades för att vara mer eller mindre lättläst. Texproven var bland annat ansökningar till högre utbildning, sammanfattningar från sociologiavhandlingar och översättningar av ett verk författat av Descartes. Testpersonerna var, som så ofta annars, studenter. Daniel Oppenheimer, som ledde studien, sammanfattar: "Allt som gör en text svår att förstå, som onödigt långa ord eller komplicerade typsnitt, försämrar läsarens uppfattning om texten och dess författare". Han påpekar också att studien bara gäller långa ord som används i onödan, inte långa ord rent generellt.
Studien har dessutom en rätt rolig titel: "Consequences of Erudite Vernacular Utilized Irrespective of Necessity: Problems with Using Long Words Needlessly" (en snabb fulöversättning blir väl något i stil med: "Konsekvenser av att nyttja en mångordig vokabulär utan beaktande av behov: problem med att använda långa ord i onödan") som säger rätt väl vad det handlar om. Studien publiceras i Journal of Applied Cognitive Psychology.
Länk
Science Daily
Studien byggde på textprov där texten och typsnittet manipulerades för att vara mer eller mindre lättläst. Texproven var bland annat ansökningar till högre utbildning, sammanfattningar från sociologiavhandlingar och översättningar av ett verk författat av Descartes. Testpersonerna var, som så ofta annars, studenter. Daniel Oppenheimer, som ledde studien, sammanfattar: "Allt som gör en text svår att förstå, som onödigt långa ord eller komplicerade typsnitt, försämrar läsarens uppfattning om texten och dess författare". Han påpekar också att studien bara gäller långa ord som används i onödan, inte långa ord rent generellt.
Studien har dessutom en rätt rolig titel: "Consequences of Erudite Vernacular Utilized Irrespective of Necessity: Problems with Using Long Words Needlessly" (en snabb fulöversättning blir väl något i stil med: "Konsekvenser av att nyttja en mångordig vokabulär utan beaktande av behov: problem med att använda långa ord i onödan") som säger rätt väl vad det handlar om. Studien publiceras i Journal of Applied Cognitive Psychology.
Länk
Science Daily
torsdag, november 03, 2005
Östrogennivå förutsäger hur attraktivt en kvinnas asikte bedöms vara
Att "feminina" drag bedöms som mer attraktiva är ett vanligt resultat i studier. Ofta tolkas resultaten med hjälp av antagandet att mer feminina drag är kopplade till högre fertilitet genom att de beror på östrogennivån. En forskargrupp har nu undersökt direkt hur östrogennivåer är kopplade till bedömningar av attraktivitet, och funnit att högre östrogennivå innebär att en kvinnas ansikte bedöms som mer feminint och attraktivt - av både kvinnor och män.
Deltagarna i studien var 59 kvinnor i åldrarna 18-25 år, studenter vid St Andrews University. En gång i veckan under 4-6 veckor fotograferades de och lämnade urinprov. Fotografierna bedömdes sedan på en sjugradig skala (i kategorierna femininitet, hälsa och attraktivitet) av 15 kvinnliga och 14 manliga studenter i samma ålder. Bedömningarna var mycket lika, och det var ingen skillnad i bedömningarna oavsett om det var en kvinna eller man som gjorde bedömningen. Man skapade även sammansatta bilder av de tio kvinnorna med högst respektive lägst östrogennivåer, som bedömdes på samma sätt. I bägge fallen bedömdes kvinnorna med högre östrogennivåer ha bättre hälsa, vara mer feminina och mer attraktiva. Resultaten kommer publiceras i ett kommande nummer av Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences (de finns nu online).
Forskarna drar sedan slutsatsen att kvinnor med höga östrogennivåer bedöms som vackra eftersom evolutionen gynnar de män som tycker att fertila kvinnor är attraktiva. De diskuterar inte hur det skulle kunna förklara att kvinnor bedömer andra kvinnor med höga östrogennivåer som mer attraktiva...
Jag hittade även en tidigare artikel inom samma område (från Evolution and Human Behavior, 1999) som påpekar att höga östrogennivåer är kopplade till ett sämre immunförsvar och till en högre nivå av giftiga biprodukter i kroppen. Där föreslås att höga östrogennivåer skulle kunna signalera att man klarar sig bra trots dessa sämre förutsättningar, och alltså vara ett mått på att man är mer framgångsrik. Den artikeln innehåller för övrigt en bra mycket mer intressant diskussion av området.
Intressant nog verkar det också finnas åtminstone en studie som visar att fler kvinnor föredrar män med feminina drag (jag har dock inte lyckats hitta motsvarande vetenskapliga artikel). Labbet bakom den studien har för övrigt en hemsida med mer information och ett par tester man kan delta i.
Länkar
New Scientist
Artikeln om östrogennivåer (Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences 2005, pren. krävs)
Deltagarna i studien var 59 kvinnor i åldrarna 18-25 år, studenter vid St Andrews University. En gång i veckan under 4-6 veckor fotograferades de och lämnade urinprov. Fotografierna bedömdes sedan på en sjugradig skala (i kategorierna femininitet, hälsa och attraktivitet) av 15 kvinnliga och 14 manliga studenter i samma ålder. Bedömningarna var mycket lika, och det var ingen skillnad i bedömningarna oavsett om det var en kvinna eller man som gjorde bedömningen. Man skapade även sammansatta bilder av de tio kvinnorna med högst respektive lägst östrogennivåer, som bedömdes på samma sätt. I bägge fallen bedömdes kvinnorna med högre östrogennivåer ha bättre hälsa, vara mer feminina och mer attraktiva. Resultaten kommer publiceras i ett kommande nummer av Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences (de finns nu online).
Forskarna drar sedan slutsatsen att kvinnor med höga östrogennivåer bedöms som vackra eftersom evolutionen gynnar de män som tycker att fertila kvinnor är attraktiva. De diskuterar inte hur det skulle kunna förklara att kvinnor bedömer andra kvinnor med höga östrogennivåer som mer attraktiva...
Jag hittade även en tidigare artikel inom samma område (från Evolution and Human Behavior, 1999) som påpekar att höga östrogennivåer är kopplade till ett sämre immunförsvar och till en högre nivå av giftiga biprodukter i kroppen. Där föreslås att höga östrogennivåer skulle kunna signalera att man klarar sig bra trots dessa sämre förutsättningar, och alltså vara ett mått på att man är mer framgångsrik. Den artikeln innehåller för övrigt en bra mycket mer intressant diskussion av området.
Intressant nog verkar det också finnas åtminstone en studie som visar att fler kvinnor föredrar män med feminina drag (jag har dock inte lyckats hitta motsvarande vetenskapliga artikel). Labbet bakom den studien har för övrigt en hemsida med mer information och ett par tester man kan delta i.
Länkar
New Scientist
Artikeln om östrogennivåer (Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences 2005, pren. krävs)
onsdag, november 02, 2005
Gigantisk simulering ger nya kunskaper om ribosomer
En grupp forskare vid amerikanska Los Alamos National Laboratory har simulerat en hel ribosom, cellens proteinsyntesmaskineri, ner till minsta detaljnivå. Simuleringen innefattar 2,64 miljoner atomer, och kallas av forskarna själva den största biologiska simuleringen någonsin.
Simuleringen består av ett antal 2 nanosekunder långa simuleringar utförda med olika begynnelsevillkor, totalt 20 nanosekunder av simuleringar. Det kan för den oinsatte låta kort (och enkelt), men komplexa beräkningar av den här typen måste utföras med väldigt korta tidssteg och för varje tidssteg måste ett stort antal beräkningar utföras (dessutom genereras stora mängder data). Förutom atomerna i ribosomenen, simulerades även atomerna i det omgivande "lösningsmedlet" (vatten) - totalt blir det 2,64 miljoner atomer. Det som undersöktes var en delprocess i proteinsyntesen, närmare bestämt hur tRNA går igenom ribosomen. Simuleringen utfördes på superdatorn "Q" i Los Alamos, eller åtminstone på 768 av dess 8192 processorer.
Att titta på strukturen hos molekyler och kunna relatera den till deras funktion är rätt komplicerat. Många molekylstrukturer bestäms till exempel genom metoder som kräver att man lyckas framställa en kristall bestående enbart av molekyler av den sorten, eller genom att ha ett fruset prov vid en låg temperatur. Många av kroppens viktiga byggstenar rör dock på sig när de genomgår en reaktion, och hur det går till kan man oftast bara gissa. Här är simuleringar ett användbart verktyg. Om man känner till utgångsstrukturen, bindningsstyrkor och övriga data som behövs kan man räkna fram troliga sätt som rörelsen sker på.
Kunskaperna man får från simuleringen kan förhoppningsvis bidra till bättre former av antibiotika hoppas Kevin Sanbonmatsu, som lett studien. Antibiotika stoppar ribosomen från att tillverka nya proteiner, och vet man hur ribosomen rör sig (och inte bara hur den ser ut när den är stilla) blir det lättare att ta reda på hur det går till. Resultatet av simuleringarna publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Om det här är världens största biologiska simulering eller inte är däremot hopplöst att avgöra, det beror ju alldeles på vilka kriterier man använder. Antal atomer? Antal celler? Mängden rå beräkningskraft? Oavsett det är det otroligt häftigt att man kan göra så här pass stora simuleringar...
Länkar
Nyhetsrelease 1(Los Alamos National Laboratory)
Artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)
Simuleringen består av ett antal 2 nanosekunder långa simuleringar utförda med olika begynnelsevillkor, totalt 20 nanosekunder av simuleringar. Det kan för den oinsatte låta kort (och enkelt), men komplexa beräkningar av den här typen måste utföras med väldigt korta tidssteg och för varje tidssteg måste ett stort antal beräkningar utföras (dessutom genereras stora mängder data). Förutom atomerna i ribosomenen, simulerades även atomerna i det omgivande "lösningsmedlet" (vatten) - totalt blir det 2,64 miljoner atomer. Det som undersöktes var en delprocess i proteinsyntesen, närmare bestämt hur tRNA går igenom ribosomen. Simuleringen utfördes på superdatorn "Q" i Los Alamos, eller åtminstone på 768 av dess 8192 processorer.
Att titta på strukturen hos molekyler och kunna relatera den till deras funktion är rätt komplicerat. Många molekylstrukturer bestäms till exempel genom metoder som kräver att man lyckas framställa en kristall bestående enbart av molekyler av den sorten, eller genom att ha ett fruset prov vid en låg temperatur. Många av kroppens viktiga byggstenar rör dock på sig när de genomgår en reaktion, och hur det går till kan man oftast bara gissa. Här är simuleringar ett användbart verktyg. Om man känner till utgångsstrukturen, bindningsstyrkor och övriga data som behövs kan man räkna fram troliga sätt som rörelsen sker på.
Kunskaperna man får från simuleringen kan förhoppningsvis bidra till bättre former av antibiotika hoppas Kevin Sanbonmatsu, som lett studien. Antibiotika stoppar ribosomen från att tillverka nya proteiner, och vet man hur ribosomen rör sig (och inte bara hur den ser ut när den är stilla) blir det lättare att ta reda på hur det går till. Resultatet av simuleringarna publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences.
Om det här är världens största biologiska simulering eller inte är däremot hopplöst att avgöra, det beror ju alldeles på vilka kriterier man använder. Antal atomer? Antal celler? Mängden rå beräkningskraft? Oavsett det är det otroligt häftigt att man kan göra så här pass stora simuleringar...
Länkar
Nyhetsrelease 1(Los Alamos National Laboratory)
Artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)
tisdag, november 01, 2005
Mushanar sjunger för mushonor
Inspelningar visar att mushanar sjunger - troligtvis för att locka till sig mushonor. Sången sker i ultraljudsfrekvenser, för höga att kunna höra med ett mänskligt öra.
Sång är ett område som ansetts främst ha med människor att göra, även om man vet att valar och fladdermöss sjunger (och fåglar, förstås, men de är inte däggdjur). Fågelsång och sjungande fåglar används som en modell för mänskligt tal och inlärning och är ett utbrett forskningsområde. Gener hos möss är däremot betydligt mer välkända än gener hos sångfåglar och eftersom man anser att det finns en genetisk komponent är mössen därmed väldigt intressanta.
Man har redan tidigare vetat att mushanar ger ifrån sig högfrekventa ljud när de känner lukten av vissa feromoner från mushonor. Inspelningar har ofta gjorts i låg upplösning, så att man har kunnat bestämma hur mycket ljud mössen gett ifrån sig men inte kunnat höra några detaljer. För att kunna uppfatta detaljerna i ljudsekvensen räcker det inte heller att spela upp ljuden långsammare (då låter de bara som visslingar, inte så intressant). Om man däremot skiftar ner ljuden till lägre frekvenser men låter varje ton vara lika lång framträder något som låter som fågelsång: långa komplexa ljudsekvenser med flera olika fraser och drillar.
Resultaten av undersökningen publiceras i open-access-tidskriften PLoS Biology. Här kan man lyssna på ljudsnuttar med mussång (första filen är nedsaktad och låter som visslingar, de följande tre är frekvensskiftade). Samtliga filer är i wav-format. Lyssna, det rekommenderas starkt!
Länkar
Artikeln (PLoS Biology, fri tillgång)
Ljudfiler (PLoS Biology)
New Scientist
Sång är ett område som ansetts främst ha med människor att göra, även om man vet att valar och fladdermöss sjunger (och fåglar, förstås, men de är inte däggdjur). Fågelsång och sjungande fåglar används som en modell för mänskligt tal och inlärning och är ett utbrett forskningsområde. Gener hos möss är däremot betydligt mer välkända än gener hos sångfåglar och eftersom man anser att det finns en genetisk komponent är mössen därmed väldigt intressanta.
Man har redan tidigare vetat att mushanar ger ifrån sig högfrekventa ljud när de känner lukten av vissa feromoner från mushonor. Inspelningar har ofta gjorts i låg upplösning, så att man har kunnat bestämma hur mycket ljud mössen gett ifrån sig men inte kunnat höra några detaljer. För att kunna uppfatta detaljerna i ljudsekvensen räcker det inte heller att spela upp ljuden långsammare (då låter de bara som visslingar, inte så intressant). Om man däremot skiftar ner ljuden till lägre frekvenser men låter varje ton vara lika lång framträder något som låter som fågelsång: långa komplexa ljudsekvenser med flera olika fraser och drillar.
Resultaten av undersökningen publiceras i open-access-tidskriften PLoS Biology. Här kan man lyssna på ljudsnuttar med mussång (första filen är nedsaktad och låter som visslingar, de följande tre är frekvensskiftade). Samtliga filer är i wav-format. Lyssna, det rekommenderas starkt!
Länkar
Artikeln (PLoS Biology, fri tillgång)
Ljudfiler (PLoS Biology)
New Scientist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)