tisdag, augusti 29, 2006

Loos koboltgruva

Förra sommaren besökte jag Loos koboltgruva, som övergavs i slutet av 1700-talet och sedan vattenfylldes. Därefter stod den vattenfylld och användes som soptipp tills lokala entusiaster började pumpa bort vattnet och tömma gruvan på skräp under början av 90-talet. Sedan 1995 finns en överbyggnad i timmer, och gruvan är öppen för besökare under sommaren (året om för bokade grupper).

Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.

Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.

Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).

Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.

Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.

Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.

(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")

Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida

Andra bloggar om: , , , , ,

2 kommentarer:

Gunnar Nilssons Bilder sa...

A Minnen från barndomen och ungdomen i Los.

Jag är uppväxt i en trygg hemmiljö och en trygg skolmiljö i Los. Vi bodde 50 m från gruvorna (gruvhålen var benämningen på den tiden och där slängde man en hel del skräp)
Jag ska återkomma med att berätta vad som hände med Koboltgruvan på 90-talet och framåt.
.
Några år senare när jag gick i 4-5 klass så var den berömda Hanna Knutsson vår lärarinna. (Henne har jag skrivet om i en tidigare artikel i Ljusdals Posten) Hon var berömd för sin nya pedagogik med projekt och grupparbeten. Det mest uppmärksammade projekten var att vi skrev två pjäser med anknytning till finninvandringen och Koboltgruvan i Los som drevs av gruvfogden Henrik Kalmeter. Gruvverksamheten pågick mellan 1730 till 1770. Naturligtvis så påverkade dessa projekt mitt intresse för historia och gruvorna i Los.
Det klagas mycket numera att barnen (framförallt pojkarna) har upphört att läsa böcker, därför vill jag beskriva mitt nästa projekt som handlar om mitt intresse att läsa böcker gärna med historisk anknytning.
Jag läste oerhört mycket från 10 års åldern och framåt. Jag ville inte att böckerna skulle ha mindre än 500 sidor för då slutade en intressant berättelse för tidigt. När jag var 13 år fick jag belöning för denna min vurm. Biblioteket var inrymd i småskolan 50 m hemifrån och hade öppet 2 timmar på lördagarna varje vecka, Där var jag en flitig kund. Där hittade jag böckerna om Lanny Budd av författaren Upton Sinclair. Inledning på böckerna startar när Lanny är 13 år 1913 ett år före första världskriget och jag är 13 år när jag börjar läsa dessa böcker. Det finns sex böcker vid denna tid och varje bok är på 700-800 sidor så det är verkligen någonting att bita i. Handlingen är i första hand förlagd till Europa där Lanny har en vän Kurt i Tyskland och en vän Rick i England.
För att återkomma till koboltgruvan i Los så vill jag som utflyttad Losbo framhålla den stolthet jag känner över allt arbete som ortsborna (däribland min bror Bo ) har lagt ner och skapat denna juvel och besöksobjekt i västra Hälsingland.
Hälsningar Gunnar Nilsson gunnarnilsson11@gmail.com

Malin Sandström sa...

Åh, tack för en lång och intressant kommentar :-) Jag var också en sådan bokslukande unge. Släpade hem flera tusen sidor böcker varje gång jag var på biblioteket, fast jag hade förstås lyxen att det var öppet alla vardagar.

Jag ska tänka på dig och din bror nästa gång jag åker och hälsar på mina vänner i Los!