tisdag, augusti 26, 2008

Kossor med inbyggd kompass?

Kor står ofta riktade åt samma håll - och inte åt vilket håll som helst. Ofta vänder de mulen mot den magnetiska nord- eller sydpolen, visar en tysk-tjeckisk forskargrupp vars resultat släpptes online i PNAS tidiga upplaga igår.

Gruppen studerade 8510 kor utspridda på 308 hagar, med hjälp av satellitfoton från Google Earth. För att samtidigt kunna notera sådant som sol- och vindriktning gick de också ut i skogen och studerade riktningen på hjort- och rådjurslegor, samt beteendet hos betande hjortar och rådjur - som också visade sig föredra en magnetiskt nord-sydlig riktning.

Sammanlagt har ett stort antal djur studerats, och tendensen till att föredra en nord-sydlig riktning är väldigt statistiskt tydlig.Därför är det troligt att både kor, hjortar och rådjur har en förmåga att känna av magnetfältets riktning, säger forskarna. Det är inte heller särskilt svårt att "sätta ihop" en magnetfältskänslig receptor, rent biologiskt.

Än så länge rör det sig dock bara om korrelationer; ingen har visat att kor och hjortdjur har fungerande magnetfältsreceptorer. Det är också oklart var nyttan ligger i att kunna vända sig enligt magnetfältet - kossor är ju inte flyttfåglar...

Länkar
artikeln i PNAS (prenumeration krävs)
Nature News
BBC News
New Scientist

Andra bloggar om , , , , ,

12 kommentarer:

Anonym sa...

Själv tänker jag på publiceringsbias. Hade en studie som kommit fram till att kor inte har något mönster i hur de står publicerats?

Malin Sandström sa...

Kanske inte innan denna, men väl efteråt... ;-)

Det intressanta är ju inte stående-mönstret i sig, utan just att korna föredrar magneiska nord-syd, det vill säga att de verkar kunna känna av magnetfält. En studie med huller-om-buller-stående kor skulle inte ge mer information än att de... tja, inte verkar ha nån särskild metod för hur de står. Och det är väl ärligt talat inte särskilt intressant?

Magnus Persson sa...

Nja, det är ju en viss publiceringsbias i att hellre vilja släppa fram "positiva" resultat. Nu kanske inte alla negativa resultat är lika relevanta; men jag är säker på att många försök som misslyckas (och där man också kommit fram till vad det berodde på...) skulle kunna spara många timmar för andra vetenskapsmän i framtiden, bara genom att fungera som varnande exempel om vad som inte fungerar. Men det ger ju inte direkt några rubriker...

Malin Sandström sa...

Magnus: det verkar åtminstone finnas en ökad förståelse att det medföljande tidsslöseriet är ett problem, och en sakta växande opinion för att negativa resultat ska publiceras.

Hur mycket som blir verklighet av dessa lovvärda ambitioner lär nog skifta mellan de akademiska fälten.

Johan sa...

Man kan ju tycka att forskare skulle vilja publicera även negativ (eller förväntade)resultat för att visa att de faktiskt gjort något för anslagspengarna. Även ett negativt resultat borde kunna vara en merit i karriären om den kommer från en välgjord studie. Men det kanske är för mycket jobb att skriva ihop en artikel med förväntade resultat?

Jag sysslar inte själv med någon av de empiriska vetenskaperna så jag har svårt att bedöma varför negativa resultat inte publiceras.

/Johan, som var anonym tidigare

Malin Sandström sa...

Johan: nu sysslar inte jag heller med den typ av forskning som ger entydigt negativa/positiva resultat i stil med "X ger/ger inte effekt Y".

Men jag tror det är ungefär såhär: en artikel är väldigt mycket jobb, och att skriva en förmodat opublicerbar artikel och försöka få in den - istället för att lägga samma tid på annan forskning och andra artiklar som har bättre chanser - gissar jag ses som en väldigt dålig idé av de som har möjligheten.

Det borde ju också bli en självförstärkande situation - så länge man inte ser några negativa resultat tryckta, är det inte värt risken att försöka själv och därmed blir det få negativa resultat publicerade i fortsättningen.

Kanske skulle det gå att bryta cirkeln om forskare med mycket prestige (och säkrare försörjning) skulle gå i bräschen - men de har ju oftast också mycket annat att publicera eftersom mer resurser ger mer forskning...

Michael sa...

Men hallå, är det ingen som tänkt på att solen går mellan öst och väst? Om jag stod naken ute i naturen så skulle jag också vända kroppen mot solen så mycket som möjligt.

Nu har jag inte läst originalartikeln, men kan man korrelera kornas riktining mot den magnetiska polen, eller rotationsaxis?

Jag kan dessutom inte se någon vinst för djuren att ha en magnetisk kompass.

Malin Sandström sa...

Michael: solen? Jodå, forskarna har tänkt på det, kollat det, och kunnat utesluta det.

Nyckeln är att djuren föredrar magnetiska norr, inte geografiska norr. Om solen vore huvudorsaken hade det varit tvärtom (gruppen gjorde extra studier på ställen nära polerna, där skillnaden mellan de båda norr-riktnignarna är tydligast).
Dessutom är solen inte ute på natten, och kan alltså inte på verka riktningen på hjort- och rådjurslegorna.

Än så länge är det svårt att se en direkt vinst. Det vore klart bra för navigering, vilket kanske innebär att kornas förfäder hade nytta av det?

Aleph sa...

Varför kom man alls på idén att göra studien? Tanken rakt upp och ner "Nu ska vi se om kor påverkas av Jordens magnetfält!" verkar väl långsökt utifrån all tidigare kunskap.

Malin Sandström sa...

Aleph: det är ju inte säkert att de började i den änden. De kanske bara ville se om kor som står i samma riktning föredrar någon (det verkar till exempel sedan tidigare rått dispyt om ifall det var optimering av solande eller vindskydd som kor höll på med när de vände sig åt samma håll - kanske de ville se vilket av dessa två som verkade gälla). Och när de hittade en föredragen riktning insåg någon att den korrelerade med magnetiska nord-syd, snarare än vind eller sol.
Tanken rakt upp och ner "Nu ska vi se om kor påverkas av Jordens magnetfält!" verkar väl långsökt utifrån all tidigare kunskap
Det är väl snarare en avsaknad av tidigare kunskap som har gällt?

Aleph sa...

Bra förklaring. Jag menade annars bara att det inte fanns någon anledning att misstänka kor var känsliga för magnetfältet, utifrån tidigare kunskapsläge.

Magnus Persson sa...

Johan: Jag tänker ungefär som Maria. Det kvittar faktiskt hur mycket forskarna vill publicera negativa resultat, även om de skickar in mängder med sådana artiklar om redaktörerna inte släpper in dem.

Sen kan jag själv enkelt tänka mig att "saker funkade inte" inte är lika enkla att publicera. Framförallt så kommer ju frågan inom många områden: Beror det på att approachen är felaktig eller att forskarna helt enkelt inte är tillräckligt bra, och gjorde något mindre smart på vägen? (detta är särskilt relevant inom ingenjörsvetenskap där en del av arbetet är som det heter i KTHs devis "konst"). Om det senare gäller så är det egentligen enda man visat att de forskare som gjort studien inte klarade att nå målet, inte att det inte går.