Idag har jag en debattartikel - min första någonsin - i Vetenskapsrådets tidning Tentakel. Den handlar om unga forskare och kommunikation.
Eller snarare om unga forskare och bristen på kommunikation; ifall träning i hur man förmedlar sina idéer till omvärlden är en bristvara för akademiker i allmänhet, så gäller detsamma mångdubbelt för doktorander och andra unga forskare (se siffror i artikeln). Kommer man från en naturvetenskaplig eller teknisk utbildning - till exempel en civilingenjörsutbildning, vilket jag gör - har man ofta inte heller särskilt mycket tidigare vana att falla tillbaka på, eftersom kommunikation sällan är särskilt högprioriterat där heller. Förhoppningsvis har unga naturvetarforskare åtminstone gnuggats ordentligt i gymnasiet i hur man skriver och talar*.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick idén att börja blogga vetenskap, varje gång jag gör en poster, håller ett föredrag, skriver en rapport (och det finns många sådana i ett EU-projekt) eller försöker formulera mig tydligt i en artikel. Inte är det så att bloggandet är någon mirakelmedicin mot textmässigt stolpighet, men det har öppnat många andra dörrar och möjligheter - och interaktionen med bloggläsarna var det som öppnade mina ögon för att jag inte alls var sådär enkel och begriplig som jag inbillade mig.
Men det finns andra perspektiv på frågan, förutom de rent personliga. Doktorander gör en stor del av forskningen på universiteten, räknat i arbetstid. Visst behövs handledarnas erfarenhet och breda perspektiv i tolkningen av forskningsresultaten, men om all forskning som görs av yngre forskare slutligen förmedlas till allmänheten av mer seniora forskare... då får vi problem. Dels problem med rekryteringen av nya forskare, eftersom "typforskaren" allmänheten får se släpar tjugo-trettio år efter hur den akademiska verkligheten ser ut. Dels problem med att göra självständiga forskare av gröna doktorander - för att kunna föra en vettig och intressant diskussion om vad man sysslar med är en viktigt bit av att "bli forskare" (viktigare än vad man först kan tro; jag känner flera personer som har slutat eller övervägt att sluta doktorera i förtid, eftersom de upplevt doktorandstudierna som en ren förlängning av sin tid som universitetsstudenter, och inte kunnat identifiera sig med att vara forskare).
Det borde vara en självklarhet för doktorander att slipa sin kommunikationsförmåga - och en självklarhet för deras handledare och universitet att uppmuntra och stödja dem. Till exempel med hjälp av allmänheten, kanske genom att blogga, men det finns många andra sätt. Handledare och doktorander borde kunna hjälpas åt att hitta något som passar. Improvisationsteater? Läsa skönlitteratur*, eller kanske gå en skrivarkurs? Vara med i ett vetenskapscafé? Praktisera på en redaktion någonstans? Sitta bredvid när handledaren talar med pressen?
Helst borde det så klart ske naturligt, men jag kan tänka mig att det fungerar bättre om träningen finns inplanerad i studieplanen (som är ett samarbetsdokument mellan doktorand och handledare, snarare än ett regelverk - och som inspekteras och följs upp varje år). Det viktiga är att inte fastna i något slags obligatorisk paketlösning, och tvinga alla doktorander att sitta av en tvåveckorskurs i "Scientific Communication" i början av sin utbildning. Huvaligen. Det skulle nog göra mer skada än nytta...
Länk
Så blir forskare bättre på att kommunicera - Tentakel, 29/9 2008
Andra bloggar om vetenskapskommunikation, forskning, doktorander, utbildning
*å andra sidan lider många gymnasieelever av ordsjuka; den där besynnerliga idén att texten blir bättre ju mer långa och fina krångliga ordman petar in i den. Och, hm, det gör faktiskt en och annan forskare också... ett samband? ;-)
*jag har träffat skrämmande många forskare som sagt rakt ut att de aldrig läser böcker, och särskilt inte skönlitteratur.
Eller snarare om unga forskare och bristen på kommunikation; ifall träning i hur man förmedlar sina idéer till omvärlden är en bristvara för akademiker i allmänhet, så gäller detsamma mångdubbelt för doktorander och andra unga forskare (se siffror i artikeln). Kommer man från en naturvetenskaplig eller teknisk utbildning - till exempel en civilingenjörsutbildning, vilket jag gör - har man ofta inte heller särskilt mycket tidigare vana att falla tillbaka på, eftersom kommunikation sällan är särskilt högprioriterat där heller. Förhoppningsvis har unga naturvetarforskare åtminstone gnuggats ordentligt i gymnasiet i hur man skriver och talar*.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag fick idén att börja blogga vetenskap, varje gång jag gör en poster, håller ett föredrag, skriver en rapport (och det finns många sådana i ett EU-projekt) eller försöker formulera mig tydligt i en artikel. Inte är det så att bloggandet är någon mirakelmedicin mot textmässigt stolpighet, men det har öppnat många andra dörrar och möjligheter - och interaktionen med bloggläsarna var det som öppnade mina ögon för att jag inte alls var sådär enkel och begriplig som jag inbillade mig.
Men det finns andra perspektiv på frågan, förutom de rent personliga. Doktorander gör en stor del av forskningen på universiteten, räknat i arbetstid. Visst behövs handledarnas erfarenhet och breda perspektiv i tolkningen av forskningsresultaten, men om all forskning som görs av yngre forskare slutligen förmedlas till allmänheten av mer seniora forskare... då får vi problem. Dels problem med rekryteringen av nya forskare, eftersom "typforskaren" allmänheten får se släpar tjugo-trettio år efter hur den akademiska verkligheten ser ut. Dels problem med att göra självständiga forskare av gröna doktorander - för att kunna föra en vettig och intressant diskussion om vad man sysslar med är en viktigt bit av att "bli forskare" (viktigare än vad man först kan tro; jag känner flera personer som har slutat eller övervägt att sluta doktorera i förtid, eftersom de upplevt doktorandstudierna som en ren förlängning av sin tid som universitetsstudenter, och inte kunnat identifiera sig med att vara forskare).
Det borde vara en självklarhet för doktorander att slipa sin kommunikationsförmåga - och en självklarhet för deras handledare och universitet att uppmuntra och stödja dem. Till exempel med hjälp av allmänheten, kanske genom att blogga, men det finns många andra sätt. Handledare och doktorander borde kunna hjälpas åt att hitta något som passar. Improvisationsteater? Läsa skönlitteratur*, eller kanske gå en skrivarkurs? Vara med i ett vetenskapscafé? Praktisera på en redaktion någonstans? Sitta bredvid när handledaren talar med pressen?
Helst borde det så klart ske naturligt, men jag kan tänka mig att det fungerar bättre om träningen finns inplanerad i studieplanen (som är ett samarbetsdokument mellan doktorand och handledare, snarare än ett regelverk - och som inspekteras och följs upp varje år). Det viktiga är att inte fastna i något slags obligatorisk paketlösning, och tvinga alla doktorander att sitta av en tvåveckorskurs i "Scientific Communication" i början av sin utbildning. Huvaligen. Det skulle nog göra mer skada än nytta...
Länk
Så blir forskare bättre på att kommunicera - Tentakel, 29/9 2008
Andra bloggar om vetenskapskommunikation, forskning, doktorander, utbildning
*å andra sidan lider många gymnasieelever av ordsjuka; den där besynnerliga idén att texten blir bättre ju mer långa och fina krångliga ordman petar in i den. Och, hm, det gör faktiskt en och annan forskare också... ett samband? ;-)
*jag har träffat skrämmande många forskare som sagt rakt ut att de aldrig läser böcker, och särskilt inte skönlitteratur.
