"Medietränad"; artikelserie hos Second Opinion om forskare och journalister

Second Opinion har nyss publicerat fjärde delen i en serie de kallar "medietränad", som handlar om forskningsvärlden, journalister och vetenskapsjournalistik. Del 1 är en intervju med mig i egenskap av disputerad/kommunikatör, del 2 en intervju med journalisten Anders Pihlblad, del 3 är en intervju med SvD:s Inger Atterstam och del 4 en intervju med universitetslektor Carl Johan Sundberg.

Intressant nog säger jag och Carl Johan Sundberg till ganska stor del samma sak i våra respektive intervjuer: vi tycker att svensk vetenskapsjournalistik är alltför mycket centrerad kring det som står i senaste veckans Nature, Science och PNAS (och, med mitt tillägg, för fokuserad på det någon/några på respektive tidskrift väljer ut som "mest intressant den här veckan").

Och Inger Atterstam kontrar med... att kritiken grundar sig i avundsjuka från forskare eftersom "– Svensk forskning håller sällan måttet för att nå de här tidningarna." Jag tycker det är schysst av Inger Atterstam att ställa upp på intervju, men nog är det lite för simpelt att avfärda kritiken genom att dra alla forskare över en kam...

Nå. Det är det fullt möjligt att svensk forskning inte gör. Sett till sakfrågan som jag hoppades lyfta - att många medier låter ett litet urval artiklar ur en mycket liten grupp vetenskapliga tidskrifter dominera sin bevakning, utan att kritiskt diskutera vad det får för effekter - är det dock ett halmgubbeargument. Jag bryr mig väldigt lite om vilken "nationalitet"* det är på forskningen som hamnar på nyhetsplats i svenska medier, och jag skulle gissa att samma gäller för Carl Johan Sundberg.

Det jag vänder mig emot är att på grund av hur systemet är uppbyggt så springer alla medier efter samma boll, istället för att sammantaget ge en bred och djup bevakning genom att var för sig skriva om olika ämnen (vilket land forskarna som omnämns kommer ifrån är högst sekundärt). Som jag ser det förlorar vi alla på det. Vad är samhällsnyttan av att samtidigt kunna läsa hundra ungefär likadana artiklar om att vi har några procent neandertalargener i vårt DNA? (eller, på svenska, fem ungefär likadana artiklar. Och nån dag senare femton identiska kopior av en kort TT-sammanfattning av de första fem artiklarna).

Det vore en annan sak om de artiklar som lyfts självklart vore de bästa och mest intressanta av alla tiotusentals** forskningsartiklar som publicerades den senaste veckan. Det som hamnar i medierna är dock snarare mediernas urval av de medievänligaste artiklarna i tidskrifternas urval av de medievänligaste artiklarna av tidskriftsredaktörernas urval av de mest "forskningsmässigt nyhetsvärda" artiklarna som de valt att publicera (se nedan; "vaddå presspaket?"). Det är ganska många val inblandade, och de flesta stegen är osynliga för journalisterna som nås av sluturvalet av artiklar.

Ärligt talat, i hur många andra journalistikgenrer vore det okontroversiellt att ett stort inflytelserikt företag gav en kort lista på tre-fem attraktivt förpackade nyheter att välja mellan, och i genomsnitt en av dessa nyheter fick stort uppslag i tidningen? Varje vecka, år ut och år in?

Jag är inte frustrerad över att tidskriftsgiganterna har stort inflytande - det är rätt självklart, och knappast nåt jag blir upprörd över. Jag är frustrerad över att diskussionen om de integritetsmässiga implikationer som följer av att redaktionerna låter ett fåtal tidskrifter och deras presspaket ha så stort inflytande aldrig förs, och att den resulterande vetenskapsbevakningen blir så mager. Jag är övertygad om att en bredare bevakning av ett större urval av tidskrifter från flera specialistfält skulle leda till intressantare artikelutbud, en bättre vetenskapsbevakning och till ett mer vetenskapligt bildat samhälle - som Carl Johan Sundberg säger, "what goes in comes out".

Kort sagt, jag är övertygad om att svenska vetenskapsjournalister kan läsa och bedöma forskning själva. Utan särskilt många mellanled.

Det Inger Atterstam väljer att fokusera på - snedvridande egenintresse, PR-påtryck och manipulativa uttalanden - är enligt min bedömning ett smalare problem som är mest framträdande inom några få grenar av forskningen; bland annat den medicinska forskning som har ekonomiska intressen knutna till sig, där någon kan göra en vinst på att bli omskriven och visa upp positiva resultat för ett existerande eller blivande läkemedel eller behandling - kort sagt, den verklighet som medicinjournalister verkar i. (Givet medicin och hälsas stora allmänintresse är det så klart ett viktigt problem i sig). Efter några år i den karusellen, med daglig kontakt med PR-firmor, kan jag förstå om man blir misstänksam. Det innebär dock inte att man utan problem kan tillskriva alla forskare samma typ av förhållningssätt. Giriga arkeologer? PR-påtryckande historiker? Manipulativa lingvister? Snedvridna matematiker? Oskrupulösa datavetare?

De finns kanske; rent statistiskt sett borde det finnas något exempel på vardera någonstans i världen. Jag har dock inte träffat dem.

Vaddå presspaket?

Lite bakgrund: flera av de allra största och prestigefyllda vetenskapliga och medicinska tidskrifterna erbjuder en service med presspaket, "press packs" - en förhandstitt på en handfull utvalda artiklar ur den kommande veckans nummer, med sammanfattningar, bilder, kontaktdetaljer till inblandade forskare och så vidare. Artiklarna släpps under embargo, med ett hedersavtal om att inte publicera innan ett visst datum och klockslag. För att få tillgång ska man i regel ha återkommande uppdrag som vetenskapsjournalist. Bryter man mot embargot blir man avskuren ett tag från tillgången till presspaket.

Tanken med presspaket/embargosystemet är att ge journalister möjlighet att göra ett bättre, mer insiktsfullt och genomarbetat reportage, vilket kan vara särskilt viktigt då det gäller nyheter av stort allmänintresse. Det är en toppenservice med flera goda effekter, till exempel ger den även internationellt sett små medier som SvD och DN en hyfsad möjlighet att hinna få prata lite med forskaren som är huvudansvarig för studien och ändå hinna publicera samtidigt som giganterna. Men naturligtvis är det så att även tidskrifterna tjänar på att just deras forskning lyfts fram stort och brett, om inte annat i image och PR.

Kan man se forskares egenintresse som ett problem bör man kunna se även de vetenskapliga tidskriftsjättarnas egenintresse som ett problem.

Länkar
Second Opinion 25/5: "Forskning i presspaket" (Malin Sandström)
Second Opinion 29/5: ""Forskares egenintresse påverkar ärligheten"" (Inger Atterstam)
Second Opinion 4/6: ""Medierna skapar pseudokonflikter mellan forskare"" (Carl Johan Sundberg)

* Jag skriver "nationalitet" med citattecken, för det är himla svårt att definiera vad som kan räknas som svensk forskning eller en "svensk forskare", och efter ett par år i den akademiska världen tenderar man att sluta försöka. En tysk, doktorsutbildad i Frankrike med en postdocperiod i USA, som nyligen kommit till ett svenskt universitet? En svensk som haft hela sin akademiska karriär utanför Sverige? Nån som doktorerat i Sverige men aldrig satt sin fot där vare sig före eller efter? Är det stället man jobbade på när forskningen gjordes som spelar roll, eller stället man befinner sig på just när forskningen publiceras? Går man till knappt hälften på svenska anslag och till drygt hälften på amerikanska, är det svensk forskning då? Och så vidare...

** löst höftad siffra baserat på att en av de mer seriösa beräkningarna kommit fram till att 1350000 forskningsartiklar publiceras årligen. Dvs, knappt 26000 artiklar i veckan.