Igår natt svensk tid delades IgNobel-prisen - belöningen för forskning som kanske inte är fullt så uppenbart nyttig som de riktiga Nobel-fynden - ut för tjugonde gången. Som vanligt verkar pristagarna bestå delvis av fynd som mest låter märkliga men faktiskt har nytta, delvis av en önskan att slå impopulära personer eller organisationer på fingrarna. Organisatör och utdelare (och i skrivande stund, innehavare av alldeles för lite bandbredd) är tidskriften Annals of Improbable Research.
Målet är att nå folk med vetenskap via humor: att få dem att skratta först och sedan (förhoppningsvis) tänka. DN har en bra intervju med AIRs redaktör Marc Abrahams från i våras, och en kort videointervju med Abrahams om årets festligheter finns på YouTube. Ceremonierna verkar vara nästan lika eftersökta och detaljerade som Nobelprisens, fast värre: "som alla ceremonier du någonsin behövt utstå, ihoptvinnade, uppochner och i högre hastighet". Årets höjdpunkt ska vara en opera om bakterier som lever på en kvinnas framtand... Nästan så att jag ångrar att jag inte var vaken under live-sändningen av det hela på YouTube, särskilt som filmen inte verkar ligga uppe nu.
Årets tio pris och pristagare, i snabb svensk översättning*:
Teknikpriset: Karina Acevedo-Whitehouse och Agnes Rocha-Gosselin (Zoological Society of London, UK) som tillsammans med Diane Gendron (Instituto Politecnico Nacional, Baja California Sur, Mexico) har finputsat en metod för att samla in valsnor via radiostyrd helikopter.
Medicinpriset: Simon Rietveld och Ilja van Beest (University of Amsterdam resp. Tilburg University, Nederländerna) som upptäckt att astmatiker kan bli bättre av att åka berg-och-dalbana.
Transportplaneringspriset: Toshiyuki Nakagaki, Atsushi Tero, Seiji Takagi, Tetsu Saigusa, Kentaro Ito, Kenji Yumiki och Ryo Kobayashi (Japan) samt Dan Bebber och Mark Fricker (UK), som optimerat järnvägsräls-sträckningar med hjälp av slemsvampar. Flera av dem fick priset redan 2008, för slemsvampsoptimerad problemlösning.
Fysikpriset: Lianne Parkin, Sheila Williams och Patricia Priest (University of Otago, Nya Zeeland) för att de visat att folk som bär sockor utanpå sina skor mindre ofta halkar och faller på isiga stigar.
Fredspriset: Richard Stephens, John Atkins och Andrew Kingston (Keele University, UK) som visat att smärta gör mindre ont om man får svära samtidigt.
Hälsopriset: Manuel Barbeito, Charles Mathews och Larry Taylor (Industrial Health and Safety Office, Fort Detrick, Maryland, USA) som bekräftat att skägg är bakteriefällor.
Ekonomipriset: verkställande och direktörer i Goldman Sachs, AIG, Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch och Magnetar, som skapat nya sätt att investera pengar - "sätt som maximerar vinst och minimerar risk för världsekonomin, eller delar av den".
Kemipriset: Eric Adams, Scott Socolofsky och Stephen Masutani (MIT, Texas A&M University resp. University of Hawaii, USA) samt BP [British Petroleum], som motbevisat tesen att olja inte går att blanda med vatten.
Managementpriset: Alessandro Pluchino, Andrea Rapisarda och Cesare Garofalo (University of Catania, Italien), för att de matematiskt bevisat att organisationer kan bli mer effektiva genom att befordra slumpmässigt utvalda människor (snarare än de bästa).
Biologipriset: Libiao Zhang, Min Tan, Guangjian Zhu, Jianping Ye, Tiyu Hong, Shanyi Zhou och Shuyi Zhang (Kina) samt Gareth Jones (University of Bristol, UK) som vetenskapligt dokumenterat förekomsten av oralsex hos fruktfladdermöss.
Länkar:
Tidskriften Annals of Improbable Research
IgNobelpristagare 2010
IgNobelprisceremonin
DN:s intervju med Mark Abrahams, AIRs redaktör, från april 2010
The Guardian och The Telegraph om årets IgNobelpris
PS En god kandidat för nästa års medicin- eller hälsopris är kanske forskarna som nyligen visat att behå får kvinnor att producera mindre avföring...
*hämtat från IgNobel-priset 2010s webbsida, utan egen dubbelkoll. Valet att ge enbart land för vissa av pristagarna var deras, inte mitt...
2 kommentarer:
Alltid lika roligt med dessa pris!
Faktum är att Mark Fricker var med på ett symposium om "Bioimaging" som vi anordnade vid Uppsala BioCenter på SLU häromåret - där han bland annat berättade om hur och varför slemsvampar var effektivare på att transportera saker än British Rail.
Något som vore kul vore om de skulle jämföra slemsvampar med myror (en annan biologibiaserad optimeringsklassiker), och se vilken variant some fungerade bäst.
Nå, hade Fricker någon bra förklaring till varför de var bättre än British Rail?
Skicka en kommentar