En studie på råttor visar att högt ljud förstärker skadeverkningarna av ecstasy på hjärnan - de råttor som vistats i en miljö med högt ljud visade reducerad hjärnaktivitet fem gånger så länge som de råttor som vistats i en tyst miljö.
MDMA (3,4-methylenedioxymethamphetamine), oftast känd som "ecstasy", sägs vara en partydrog och framför allt användas på rave - dansfester med hög musik. Studien undersökte de kombinerade effekterna av en ungefärlig "människoekvivalent" dos MDMA och högt ljud genom att spela vitt brus på ljudnivån 95 dB för råttor som fått en "låg" eller "hög" dos (3 respektive 6 mg/kg) och studera den elektriska aktiviteten hos deras hjärnor, samt jämför med råttor som fått lika stora doser men vistats i ljudisolerade boxar och råttor som vistats i högljudd miljö men inte fått någon MDMA. En låg dos MDMA gav under tysta förhållanden ingen signifikant skillnad i hjärnaktivitet, och hos de råttor som fått en hög dos MDMA reducerades hjärnaktiviteten för att sedan återvända till normala nivåer efter ett dygn. Om de dessutom vistas i högljudd miljö tog det fem gånger så lång tid - fem dygn - för deras hjärnaktivitet att gå tillbaka till normala nivåer. Råttor som bara vistats i högljudd miljö visade ingen reduktion i hjärnaktivitet. Studiens resultat publiceras i open-accesstidskriften BioMedCentral Neuroscience.
Det är väldigt lätt att dra parallellen högt ljud = hög musik och sedan dra slutsatsen "aha, ecstasy ger mer skadeverkningar om man är på rave" (New Scientist gör det, till och med Science Now och MedicalNewsToday gör det). Men är det verkligen det som visats? Vitt brus vid 95 dB - den högsta ljudnivån som är tillåten på italienska klubbar - i flera timmar eller (självvald) musik som man gillar i flera timmar är trots allt två helt olika scenarion. Oönskat högljutt oväsen i flera timmar borde kunna göra råttor såväl som människor väldigt stressade (tänk bara tillbaka på senaste gången grannen hade fest och du förgäves försökte sova). Med ett upplägg som det här skulle det lika gärna kunna vara så att stress inducerad av stressfaktorer som högt oväsen förstärker skadeeffekterna av MDMA (det finns indikationer på att stress påverkar effekterna av MDMA). Det är svårt att veta vad man egentligen mäter. Och det är långtifrån givet att ecstasyanvändare som lyssnar på högljudd musik som de gillar verkligen kommer reagera på samma sätt som råttor som lyssnar på oväsen som de kan antas ogilla.
Därmed inte sagt att jag tror MDMA är ofarligt. Det gör en hel del otrevliga saker med signalsystemen i hjärnan, främst genom att minska tillgången på neurotransmittorerna serotonin och dopamin.
Länkar
Science Now
New Scientist
artikeln (BMC Neuroscience)
3 kommentarer:
Här måste jag fråga dig något igen: De som tar exstasy menar ju att de känner sig såååå lyckliga och kärleksfulla av preparatet. Men serotorinbrist leder ju till depression enligt teorin, inträder serotonisbristen och ett depressionstillstånd efter att man använt ecstacy - eller?
Jo, såhär ligger det till: när man tar ecstasy får man en kortvarig (ett par timmar) "våg" av bland annat serotonin som gör att man mår väldigt bra. På lång sikt leder detta till att man får serotoninbrist.
Och det finns kopplingar mellan ecstasyandvändning och depression. Här finns en studie på ecstasyanvändare som säger att de har fler tecken på depression (samt inlärningsproblem, och fokuseringsproblem). Och här finns en snygg studie (här är New Scientists artikel om den) där de tittat på ecstasyanvändare med olika genetiska varianter av en serotoninreceptor, och kunnat konstatera att ecstasyanvändare med en viss typ av receptor har större risk att utveckla depression än ecstasyanvändare med en annan typ av receptor - en skillnad mellan receptortyper som inte var lika stor hos personer som inte tar ecstasy. Ecstasyanvändning verkar alltså kunna fungera som utlösande faktor hos de som har en genuppsättning som gör att de har större risk att utveckla depression.
Tack för svaret. Mycket intressant.
Skicka en kommentar