Ju mer detaljer man känner till på en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en psykologistudie på universitetsstudenter från Manchester. De som hade bott längst tid i staden uppfattade också en väg de ofta gick som längre än vad nyinflyttade studenter gjorde.
Det kan verka som en paradox - ju oftare man färdas längs en väg, desto bättre uppfattning borde man väl ha om hur lång den är? Men så är inte fallet - ju oftare man färdas en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en brittisk studie utförd på förstaårs-, andraårs- och tredjeårsstudenter i staden Manchester. Resultaten publiceras i senaste numret av tidskriften Environment and Behaviour.
Studenterna fick alla uppskatta ett antal olika sträckor till för dem kända ställen genom att märka ut avståndet på en grafisk skala. Ju längre de bott i staden (och därmed, sannolikt, ju oftare de färdats längs en viss väg) desto längre angav de att den var. Alla sträckor befann sig längs Oxford Road, en rak och jämn väg från stadskärnan till universitetet full av ställen som antogs vara intressanta för studenterna. Dessutom delades resultaten upp i sträckor riktade inåt staden och utåt från staden. De flesta studenter bor mellan universitetet och ytterdelarna av Manchester, och kommer således främst att ha färdats på de sträckor som går utåt (speciellt i början av sina studier vid universitetet, när de ännu inte är så bekanta med staden). Intressant nog visade det sig att de som varit kortast tid i staden också hade störst skillnad i längduppskattning av utåt- och inåtriktade sträckor; de inåtriktade sträckorna antogs i genomsnitt vara 1.27 gånger längre än det verkliga värdet, medan de mer välbekanta utåtriktade sträckorna antogs vara 1.56 gånger längre. För tredjeårsstudenterna var överskattningsfaktorerna 1.66 för inåtriktade sträckor och 1.84 för utåtriktade sträckor, och andraårsstudenterna hade mellanliggande värden.
Förklaringen är, säger forskaren Andrew Crompton som lagt upp studien, att en detaljerad väg känns längre än en ickedetaljerad väg - och ju oftare man färdats längs en väg desto fler detaljer lär man sig att minnas. Han har även testat att låta studenter gå en sträcka i turistorten Portmeiron, som är full av små färgrika detaljerade byggnader. De studenterna uppskattade en 500-meterssträcka som hela 3 gånger längre.
Samma teori skulle kanske kunna förklara varför vägen tillbaka ofta känns längre än vad den gjorde första gången man gick den, eller varför vägen till jobbet/skolan/annat ställe man besöker ofta verkar växa med tiden (fast jag är inte övertygad om att det alltid stämmer). Det vore också intressant att veta om det är en skillnad mellan sträckor fulla med intressanta detaljer och sträckor fulla med ointressanta detaljer (som man skulle kunna gissa inte fastnar i minnet lika lätt).
Länkar
Nature News
artikeln (Environment and Beaviour, pren. krävs)
5 kommentarer:
Jag har inte tänkt på att en välkänd väg känns längre.
Däremot kan jag bli förvånad över hur jag upplever att en väg känns kort och snabb att färdas, på återresan. Gäller oavsett färdmedel, och även vandring.
Jag kan gå en okänd sträcka och tycka att jag gått riktigt långt. Beslutar mig för att vända åter, och tycker då att; det där var väl inget!
Jag har märkt att om jag har bråttom och därmed färdas så fort som möjligt, så upplever jag den subjektiva tidsåtgången som längre än om jag har gott om tid och tar det lungt. Trots att det egentligen är tvärtom.
Jag känner tvärt om. När jag går en välkändväg går jag ofta i mina egna tankar, och är sen bara plötsligt framme.
Vägar jag inte känner måste jag hålla reda på vart jag är på väg.
Jag undrar om inte själva testuppgiften så att säga blir ett upplägg för att minnas så många detaljer som möjligt, dvs att man utan att gå en sträcka ska uppskatta hur lång den är ("Hmm... för att ta mig till X passerar jag först videobutik A och snabbköp B, dit är det nog 100 meter, sedan är det..hmm...50 meter och sedan en blomsteraffär..."). Förutsatt att det är detaljerna som gör att vägen känns lång kommer då en välkänd väg i testsituationen kännas längre. För egen del håller jag nog med Johannes, en välkänd väg behöver jag inte tänka på och då känns den betydligt kortare.
Precis som Bert har jag ofta varit med om att en väg som kändes lång första gången känns betydligt kortare nästa gång (oavsett riktning). För min del är jag rätt så övertygad om att det beror på min starka ovilja att vara vilse, vilket smittar av sig som en oro inför första besöket på nya ställen. Denna oro gör att jag registrerar detaljer på ett helt annat sätt.
Det vore intressant att veta om det är någon skillnad i hur lång tid det tar för studenterna att ta sig denna sträcka. Tänk om de äldre studenterna springer på fler bekanta som de stannar och pratar med (om vädret förstås, de är ju engelsmän) jämfört med förstaårsstudenterna.
Skicka en kommentar