Du är vad dina förfäder åt

Folkgrupper som traditionellt ätit mycket stärkelserik mat har fler kopior av en stärkelsenedbrytar-gen. Och människor generellt har fler kopior av genen jämfört med apor. Det visar ny forskning som presenteras i Nature Genetics.

Det gäller genen AMY1, som kodar för det stärkelsenedbrytande enzymet amylas i saliven. Skillnaderna i kopieantal är lokala; till exempel har personer från en rot(frukts)ätande stam i Tanzania fler kopior av genen jämfört med personer från en besläktad stam som håller boskapsdjur. Samma förhållande gäller för flera andra besläktade folk; de som traditionellt sett ätit stärkelse hade också fler kopior av AMY1. Extremfallet är skillnaden mellan människor och våra närmaste apförfäder; europeisk-amerikanska studenter hade upp till 15 kopior av genen, medan chimpanser inte hade mer än två (50 resp 15 testade). En genomsnittlig människa har ungefär sex kopior.

Stärkelse är en bra kalorikälla om man kan bryta ner den. Apor är dåliga på det, jämfört med människor, och lever följaktligen på mer lättsmälta kolhydratkällor som mogen frukt. I många människors diet är stärkelsen däremot en stapelföda - i form av ris, majs, potatis, vete... och det verkar alltså som om våra förfäders stärkelseätande eller brist på detsamma satt ett rejält fotavtryck i våra gener.

Att evolutionärt tryck påverkar matsmältningsrelaterade gener är förstås inget nytt. Laktostålighet, som främst finns hos folkgrupper som har mjölkprodukter i kosten, är ett välkänt exempel. Här handlar det dock inte om olika genvarianter, med "bättre" och "sämre" varianter, utan om hur många kopior av genen som finns; så kallad copy-number variation eller CNV (det verkar saknas en etablerad svensk term). Generellt sett får man större produktion av proteinet som genen kodar för ju fler kopior man har, och i åtminstone det här fallet stämmer det - personer med fler genkopior hade mer amylas i saliven.

Tillgången till en extra kalorikälla var så klart historiskt värdefull i människans utveckling, även om den säkert från början var av rätt marginell betydelse och sedan fick en stegvis allt mer viktig roll i takt med att vi blev bättre på att tillägna oss den - och inte bara på grund av gener, utan också på grund av mer effektiva tillagningsmetoder och bättre grödor. Forskarna spekulerar i att den extra energitillförseln gjorde det lättare för människans förfäder att sprida sig ut från Afrika, men det krävs mer bevis för att veta om det verkligen förhåller sig så. Större genetiska studier kan visa ungefär när och var fler kopior av genen uppstod, och på så vis kan vi komma en bit av våra förfäders mathistoria på spåren.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (i Nature Genetics, pren. krävs)
Nature News
New York Times
BBC News

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, genetik, historia, mat, stärkelse, amylas

UPPDATERAT 20:15: Och SvD läser (och skriver av) BBC, men vinklar något vilseledande om artikeln till att "GI-mat hade hämmat vår utveckling". Visserligen är stärkelse en kolhydrat, men det som främst undviks i en GI-diet (där GI står för glykemiskt index) är ju snabba kolhydrater som socker, inte i första hand den mer långsamt nedbrytbara stärkelsen. Visst innehåller GI-mat färre kolhydrater, men om man inte ger sig på extremvarianter som Atkins får man fortfarande i sig stärkelse i ganska stora mängder.