Journalister vs forskare (svar till Mildner)

Sydsvenskans sociala medier-bloggare Anders Mildner har skrivit ett svar till mitt svar på hans ursprungliga inlägg om hur svårt det är att få tag på forskare villiga att uttala sig i media.

Jag tror att problemet är tvådelat:
1) Forskningsvärlden förstår inte journalister.
2) Journalisterna förstår inte forskarna.
Den enda lösningen är att man från lärosätenas sida ser till att dessa två världar möts redan på ett tidigt stadium. Varför inte som en del av forskarutbildningen?

Och som en del av journalistutbildningen, antar jag. För det är väl inte bara forskarnas ansvar?*

Nå, här har Mildner såklart rätt, jag har själv hävdat samma sak i diverse sammanhang, men jag vill också tillägga ett tredje problem: forskningsvärlden verkar ha liten förståelse för forskare som väljer att uttala sig i medierna, åtminstone de forskare som uttalar sig i de medier som ses som mindre seriösa i sin behandling av vetenskap. (Säger forskaren som uttalar sig kloka saker är det således rätt verkningslöst, och blir han eller hon felciterad ses det som en dubbel dumhet - han/hon borde ha vetat bättre från början)

Nu är det faktiskt inte en åsikt jag själv utsatts för - jag är alldeles för junior för att vara intressant för medierna, som ogärna går under professorsnivå när de söker auktoriteter - men den verkar väldigt vanlig.

Och generellt är det så att ett intresse för populärvetenskap och vetenskapskommunikation inte alltid ses som en tillgång i forskarvärlden. Detta kallas Sagan-effekten, har jag nyligen fått lära mig - att en forskares ansträngningar att kommunicera med allmänheten misstänks stå i omvänd proportion till dennes forskningsprestation. Antagligen har det mer med forskaridealet än Sagan att göra; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel, och den som entusiastiskt lägger tid på annat får lätt en stämpel som oseriös. Lägg till det problemet att vissa forskare anser att förenkling är värre än fult; det är ett brott mot vetenskapen. Och att din integritet som forskare är ett viktigt arbetsredskap, som behöver vårdas väl.

En forskares ovilja att citeras på någon annans villkor - eller att förekomma i medierna över huvud taget - bör ses mot bakgrund av den här problematiken, och därför tycker jag inte att Mildner har helt rätt när han skriver att

[...] det knappast är knepigare för en forskare att möta medier än det är för artister, studenter, dagisbarn, politiker, fotbollspelare, verkstadsarbetare, sjuksköterskor eller banktjänstemän

Kanske vi kommer dit så småningom.

Men kärnfrågan tycker jag är en annan: Visst har allmänheten rätt att veta vad forskarna sysslar med och hur de tänker - men behöver det genomgående ske på mediernas villkor? Mer specifikt, innebär tredje uppgiften verkligen en plikt att svara oavsett vem som frågar, och i vilket syfte? Alltför ofta tycker jag diskussionen stannar i att journalister har rätt att få svar från forskare, oavsett när och hur de hör av sig. Jag tycker inte det är en rimlig tolkning av tredje uppgiften.

Säg istället att jag som forskare anser att tredje uppgiften innebär att kommunicera det jag gör så bra som möjligt, utan felrepresentation och utan att min auktoritet utnyttjas för att ge legitimitet åt något jag anser osant eller skadligt.

Sett ur det prespektivet är forskarnas "intervjuovilja" inte riktigt lika okomplicerat tjurskallig och felinformerad som Mildner framställer den. Även om jag i stort sett håller med Mildner i sak om att

"Det ÄR ett rimligt krav att forskare faktiskt ska ställa upp i medierna. Det är ett rimligt krav att detta ska vara en del av forskaridentiteten."

så gäller det inte alltid. En lika viktig del av forskaridentiteten är att värna om att vetenskap framställs på ett vettigt sätt, och således är det logiskt att forskare tar sig rätten att säga nej när de bedömer att de inte har tid, kunskap eller erfarenhet att ge ett bra svar på en journalists frågor. Det tjänar både medierna och forskarna på.

Kanske är basproblemet inte så mycket en brist på förståelse som en brist på förtroende. Om forskarna inte kan lita på att journalisterna ger en rättvis bild av dem och av vetenskapen, så hamnar de i en konflikt mellan att sprida sin kunskap och vakta den mot att missrepresenteras.

Problemet är att de flesta forskare saknar alternativ för att nå ut. Det vore väldigt intressant att vad som skulle hända om fler forskare kommunicerade via bloggar och andra sociala media - om de skaffade sig en alternativ väg att uttala sig, mer på sina egna villkor. Kanske skulle det ha positiva bieffekter på forskares syn på kommunikation i största allmänhet. Än mer intressant vore att se vad som skulle ske om vetenskapskommunikation fick ett formellt meritvärde - för jag tror att det är den avgörande faktorn för att få ut fler forskare i kommunikation - oavsett om det är i "gamla" eller "nya" medier.

*En person som förtjänar att uppmärksammas i sådana brobyggar-sammanhang är Carl Johan Sundberg på KI, som undervisar forskarstuderande i populärvetenskaplig kommunikation med särskild betoning på vetenskapsjournalistens villkor, och gör det med en stor grupp inbjudna journalister och andra mediearbetare som gästföreläsare. Och som även talar med vetenskapskommunikatörer om forskarnas villkor (bland annat på PCST-konferensen i Malmö i förra veckan).