torsdag, juli 03, 2008

Journalister vs forskare (svar till Mildner)

Sydsvenskans sociala medier-bloggare Anders Mildner har skrivit ett svar till mitt svar hans ursprungliga inlägg om hur svårt det är att få tag på forskare villiga att uttala sig i media.



Jag tror att problemet är tvådelat:
1) Forskningsvärlden förstår inte journalister.
2) Journalisterna förstår inte forskarna.
Den enda lösningen är att man från lärosätenas sida ser till att dessa två världar möts redan på ett tidigt stadium. Varför inte som en del av forskarutbildningen?

Och som en del av journalistutbildningen, antar jag. För det är väl inte bara forskarnas ansvar?*

Nå, här har Mildner såklart rätt, jag har själv hävdat samma sak i diverse sammanhang, men jag vill också tillägga ett tredje problem: forskningsvärlden verkar ha liten förståelse för forskare som väljer att uttala sig i medierna, åtminstone de forskare som uttalar sig i de medier som ses som mindre seriösa i sin behandling av vetenskap. (Säger forskaren som uttalar sig kloka saker är det således rätt verkningslöst, och blir han eller hon felciterad ses det som en dubbel dumhet - han/hon borde ha vetat bättre från början)

Nu är det faktiskt inte en åsikt jag själv utsatts för - jag är alldeles för junior för att vara intressant för medierna, som ogärna går under professorsnivå när de söker auktoriteter - men den verkar väldigt vanlig.

Och generellt är det så att ett intresse för populärvetenskap och vetenskapskommunikation inte alltid ses som en tillgång i forskarvärlden. Detta kallas Sagan-effekten, har jag nyligen fått lära mig - att en forskares ansträngningar att kommunicera med allmänheten misstänks stå i omvänd proportion till dennes forskningsprestation. Antagligen har det mer med forskaridealet än Sagan att göra; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel, och den som entusiastiskt lägger tid på annat får lätt en stämpel som oseriös. Lägg till det problemet att vissa forskare anser att förenkling är värre än fult; det är ett brott mot vetenskapen. Och att din integritet som forskare är ett viktigt arbetsredskap, som behöver vårdas väl.

En forskares ovilja att citeras på någon annans villkor - eller att förekomma i medierna över huvud taget - bör ses mot bakgrund av den här problematiken, och därför tycker jag inte att Mildner har helt rätt när han skriver att

[...] det knappast är knepigare för en forskare att möta medier än det är för artister, studenter, dagisbarn, politiker, fotbollspelare, verkstadsarbetare, sjuksköterskor eller banktjänstemän
Kanske vi kommer dit så småningom.

Men kärnfrågan tycker jag är en annan: Visst har allmänheten rätt att veta vad forskarna sysslar med och hur de tänker - men behöver det genomgående ske på mediernas villkor? Mer specifikt, innebär tredje uppgiften verkligen en plikt att svara oavsett vem som frågar, och i vilket syfte? Alltför ofta tycker jag diskussionen stannar i att journalister har rätt att få svar från forskare, oavsett när och hur de hör av sig. Jag tycker inte det är en rimlig tolkning av tredje uppgiften.

Säg istället att jag som forskare anser att tredje uppgiften innebär att kommunicera det jag gör så bra som möjligt, utan felrepresentation och utan att min auktoritet utnyttjas för att ge legitimitet åt något jag anser osant eller skadligt.

Sett ur det prespektivet är forskarnas "intervjuovilja" inte riktigt lika okomplicerat tjurskallig och felinformerad som Mildner framställer den. Även om jag i stort sett håller med Mildner i sak om att


"Det ÄR ett rimligt krav att forskare faktiskt ska ställa upp i medierna. Det är ett rimligt krav att detta ska vara en del av forskaridentiteten."
så gäller det inte alltid. En lika viktig del av forskaridentiteten är att värna om att vetenskap framställs på ett vettigt sätt, och således är det logiskt att forskare tar sig rätten att säga nej när de bedömer att de inte har tid, kunskap eller erfarenhet att ge ett bra svar på en journalists frågor. Det tjänar både medierna och forskarna på.

Kanske är basproblemet inte så mycket en brist på förståelse som en brist på förtroende. Om forskarna inte kan lita på att journalisterna ger en rättvis bild av dem och av vetenskapen, så hamnar de i en konflikt mellan att sprida sin kunskap och vakta den mot att missrepresenteras.

Problemet är att de flesta forskare saknar alternativ för att nå ut. Det vore väldigt intressant att vad som skulle hända om fler forskare kommunicerade via bloggar och andra sociala media - om de skaffade sig en alternativ väg att uttala sig, mer på sina egna villkor. Kanske skulle det ha positiva bieffekter på forskares syn på kommunikation i största allmänhet. Än mer intressant vore att se vad som skulle ske om vetenskapskommunikation fick ett formellt meritvärde - för jag tror att det är den avgörande faktorn för att få ut fler forskare i kommunikation - oavsett om det är i "gamla" eller "nya" medier.

*En person som förtjänar att uppmärksammas i sådana brobyggar-sammanhang är Carl Johan Sundberg på KI, som undervisar forskarstuderande i populärvetenskaplig kommunikation med särskild betoning på vetenskapsjournalistens villkor, och gör det med en stor grupp inbjudna journalister och andra mediearbetare som gästföreläsare. Och som även talar med vetenskapskommunikatörer om forskarnas villkor (bland annat på PCST-konferensen i Malmö i förra veckan).

8 kommentarer:

ArchAsa sa...

Håller med om allt du skriver, och även en hel del av vad Mildner skriver. Men som du själv påpekar så finns det ett stort problem som jag tycker att journalisterna inte tar på allvar: Deras presentation av forskningen. Forskare är då gott som hjälplösa och rättslösa i mötet med tidspressade medier som dels tar sig rätt att välja frågor, dels klipper hårt i svaren de får och blandar och ger efter eget tycke, dels lägger på speaker-röster eller egenhändogt skrivna texter som balndar ihop deras tyckanden med var forskarna faktiskt sa. Varför ställa upp på en reporters inslag som för dem bara är en uppgift man betar av och går vidare, men som kan ha extrema konsekvenser för forskarens karriär om saken framställs dåligt?

Journalister behöver en stor dos ödmjukhet inför hur många i branschen mer eller mindre medvetet felrepresenterar eller fabulerar för att passa sina egna kortsiktiga syften. Ömsesidig respekt är viktigt, och i allt för många fall har folk inom min bransch blivit brända ordentligt.

Sen hör det till saken att vissa forskare är mindre nogräknande och glada bara för att bli uppmärksammade och kan därför säga de mest hejdlösa saker. Kunniga och kritiska vetenskapsjournalister borde prioriteras och ges stöd och uppbackning. Inte bara de som är ute efter sensations-rubriker. Där ligger stort ansvar på redaktionerna.

Anonym sa...

intressant att den här världen som diskuterar vetenskapsjournalistikens arbetsmetoder, med konferenser, radiodiskussioner och allt, verkar vara mycket större än den som utför uppgiften i fråga.
kb

Anna Olsson sa...

Håller också med, och undrar liksom i mitt förra inlägg till dig om detta hur många forskare har hur många negativa erfarenheter av media? Av vilka media? Under vilka förhållanden?

Klart att det ska ingå i forskarutbildningen att handskas med media, tala med journalister etc. Se också mitt förra inlägg. Men varför har vi svårt att få journalister att vilja lära sig mera om forskning? Vi borde ju ha gemensamma mål och värderingar - att sanningen ska fram!

Bloggen ett bra sätt att nå ut? Till vem? Hur? Skriver sedan ett halvår tillbaka för SLUs forskarblogg, och i början bläddrade jag glatt dit för att se om det kom någon kommentar. Nu har jag gett upp (inte skrivandet men kollandet). Spelar ingen roll om jag är provokativ, det händer inget - läser någon??

En annan viktig fråga är vad det är man förväntas kommentera. Jag talar gärna om egen forskning, det kan jag, och närliggande forskning också. Men någon ville att jag som husdjurare skulle kommentera en typ av inälvsparasit för bloggens räkning. Jag kan inte mer om inälvsparasiter än den genomsnittlige hundägaren. Naturligtvis kan jag läsa in mig, men har jag lust att avsätta en halv dag för den sakens skull? Och om det inte är bloggen det handlar om utan en journalist på tråden, då kräver min forskarheder att jag säger nej. Fast det är ju förstås bra om jag kan hänvisa till någon kollega som kan mer.

Malin Sandström sa...

kb: de som sysslar med den har nog ofta inte tid och tankeutrymme nog att ta upp det på metanivå. Eller? Det brukar gälla för rätt många yrken.

Ungefär som att få forskare ger sig på att diskutera forskning i sig, i en vidare betydelse. Eller vetenskapskommunikation.

Frågan är hur mycket av diskussionen/kommunikationen som "läcker ut" och kommer de som faktiskt sysslar med det - på daglig praktisk basis - till godo.

(Det var närmare 500 pers på konferensen, vilket faktiskt kom som en smärre chock. Men rätt få av de som jag träffade var journalister eller forskare i något annat än vetenskapskommunikation)

Anna Olsson sa...

Det här är en väldigt intressant diskussion, och jag skrev ett rätt långt inlägg igår. Visst är det så att du inte fick det - för inte censurerade du väl bort det?

Förutom att jag tycker att du har skrivit väldigt bra om detta i bägge inläggen, så har jag en fråga som kvarstår sedan mitt förra inlägg: Hur många forskare har egentligen negativa erfarenheter? Och med negativa erfarenheter menar jag fatala missförstånd, inte bara att reportaget inte blev som forskaren tyckte det skulle vara?

Malin Sandström sa...

anna: nu ligger det ute! Jag ska få ett mail när jag fått nya kommentarer, sedan granskar jag och släpper ut (allt utom spam eller riktigt grova saker olämpliga för tryck). Denna gång fick jag inget mail - bra att du sa till.

Jag har ingen som helst koll på hur vanliga rejält negativa erfarenheter är. Undrar om någon någonsin studerat det systematiskt?

Mitt eget fält - datorsimuleringar - är ju inte så mediehett eller kontroversiellt, så jag har inga bra förstahandserfarenheter att gå på. Däremot har jag pratat med en och annan forskare som känt sig "bränd" av medierna. Det är svårt att veta hur representativa de är.

Anonym sa...

De som jag känner som jobbar med själva verksamheten tänker och reflekterar över vad de gör praktiskt taget dagligen. Men den här metadiskussionsvärlden känns verkligen mycket avlägsen och irrelevant, förutom att den verkar så väldigt mycket mer personstark än utövarvärlden.
Jag tycker det vore en förlust för bloggsverige om du hamnade för djupt ner i metaträsket.
kb

Malin Sandström sa...

kb: ja, skillnaden mellan dagsdiskussionernas och metadiskussionernas omfång och deltagarlista är intressant - och rätt avslöjande. Varför är det så få som gör båda?

Perspektivbytet är intressant. Men risken att jag i förlängningen fastnar i metaträsket är nog liten...