onsdag, november 19, 2008

Vad är ett representativt urval av bloggar?

Jag har flera gånger blivit ombedd att ge en journalist en lista på bloggtips, nästan alltid på hyfsat renodlade vetenskapsbloggar och ofta med en önskad övervikt på svenska bloggar. Korsar man de två önskemålen är det absolut görbart, det handlar om några tiotal bloggar man har att plocka från.

Då brukar jag fråga mig vad som är ett representativt eller rättvisande urval av bloggar(e). Det är inte helt lätt att svara på. Bara bloggar som jag läser - nej, knappast. Att jag tycker en blogg är bra är inte särskilt informativt i sig, om man nu inte råkar känna mig redan. Bara bloggar som länkar till mig - det vore just snyggt, va? (Fast förvånansvärt ofta är det så jag hittar nya svenska vetenskapsbloggar). Bloggar som jag och mina vänner läser - lite bättre, men fortfarande ett garanterat skevt mått. Bloggar som många läser - antagligen bättre, för det baserar sig åtminstone på fler personer än mig. Fast med tanke på att vetenskapsbloggar är en sån liten del av bloggosfären är sånt svårt att mäta, för statistiken förvrids av de som skriver både om vetenskap och politik. Och av vilken sökmetod man använder. Och av att vissa bloggar har RSS, men inte andra. Plus att man faktiskt missar flera riktigt bra skribenter om man bara går på länkmängd.

I slutänden blir det varje gång något slags kombination - viktat för variation, ämnesbredd och uppdateringsfrekvens den senaste tiden - för det enda man kan göra när man har en mängd dåliga mätmetoder är att ställa dem mot varandra.

Det är så jag väljer data som privatperson. Skulle jag välja data i forskningssyfte skulle jag vara betydligt noggrannare. Skeva data in är dålig forskning ut. Och bortslösade forskningsmedel på vägen (delvis dina och mina skattepengar).

Därför blir jag både ledsen och förbannad när Bo Rothstein läser bloggosfären som fan läser bibeln, och samtidigt pallar upp auktoriteten i sina argument med hjälp av sin forskaridentitet.

Att dra slutsatser från en datamängd på tre punkter (bloggposter) utvalda från tre tidsserier (bloggar) med hundratals punkter vardera, ur en betydligt större mängd av tidsserier (alla nyliberala svenska bloggar) som i sin tur är en delmängd av en mängd (svenska politiska bloggar som är en del av alla svenska bloggar) ... och sedan påstå att dessa slutsatser gäller hela mängden (alla svenska bloggar) är inte OK. Inte ens som privatperson, och absolut inte som forskare. Oavsett sammanhang, oavsett akademisk disciplin.

Att hänvisa till ett par akademiska verk om den amerikanska politiska bloggosfären - som på flera punkter skiljer sig från den svenska, bland annat på grund av att de har två politiska grupperingar där vi har flera - utan att ifrågasätta eller diskutera hur tillämpbara de är under svenska förhållanden, eller hur tillämpbara de är på den svenska bloggosfären som helhet är inte heller särskilt snyggt, inte för en forskare, men det drunknar i sammanhanget.

Men det värsta av allt, Bo, är att det ser ut som om du skaffat dig en vana att använda ditt inflytande över svenska medier som ett sätt att hämnas. Det är verkligen inte vackert.

Länkar
GP
SvD

UPPDATERAT 11:17: Jag är åtminstone inte den enda som tycker det är dålig vetenskap.

7 kommentarer:

Rikard sa...

Härlig bloggpost! Jag blev imponerad och glad!

Malin Sandström sa...

Och jag blev åtminstone lite mindre förbannad, så .. dubbel nytta!

Dr M sa...

Bo Rothstein var en välbehövlig provokatör en gång i tiden (jag höll inte nödvändigtvis med honom, och tyckte ofta att han drog saker både ett och ett par varv för långt, men provokationen i sig hade en poäng), men sedan ett par år eller så har han helt förlorat fotfästet. Han går inte att ta på allvar längre överhuvudtaget, och i och med att han, som du säger, använder sin professorstitel för att trumfa igenom uppenbara lögner, förtal och ohederligheter, är han också överspelad som akademiker, och blir enbart till skada för den seriösa forskningen och den seriösa forskningskommunikationen.

När han ville lägga ner Uppsala universitet häromåret mailade jag honom och bad honom utveckla sina resonemang och presentera någon form av stöd för sina sakpåståenden, och fick ett svar som i princip gick ut på att om "motståndarsidan" (i det här fallet delar av UU:s ledning) presenterat ett undermåligt underlag (vilket man hade) så hade Rothstein rätt att påstå vad han ville utan att själv behöva prestera någon argumentation i sak. Nu har han gått tre steg längre med direkta lögner och medveten förvridning av faktaunderlaget.

Marcus sa...

Word. Skönt att någon orkade formulera kritiken lite mer stringent också. :-)

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Ett välbalanserat och klokt inlägg i den annars ganska infekterade debatten kring Rothsteins minst sagt trubbiga debattartikel. För oavsett vad man anser om Rothstein som person, forskare, professor eller debattör, så måste också onyanserade inlägg bemötas på ett stringent, nyanserat och rationellt sätt. Annars övergår allting snart till ett extremiteternas pajkastnings-VM, där moderata stämmor i debatten hamnar i korselden.

Det finns ett par saker som jag skulle vilja tillägga. För det första. Rothstein använder sin forskaridentitet, som du uttrycker det, för att presentera en studie som precis som du skriver saknar alla komponenter som karakteriserar god vetenskap. Det sätt på vilket han har dragit slutsatser påminner om det som visas i lättsammare populärvetenskapliga TV-program, där en företeelse skall demonstreras genom att en eller möjligen två personer genomgår ett experiment, och där det dras slutsatser som egentligen inte kan dras med tanke på det klena statistiska underlaget. Men i sådana program är oftast tanken att ge en bild av hur forskningen går till, snarare än att idka egen forskning, vilket ursäktar företeelsen i viss mån. Men när en forskare av Rothsteins namn och notabilitet gör samma sak, ger det intrycket av att det är så här forskningen bedrivs, och att det är helt OK att dra egna slutsatser från ett pyttelitet sample och med ett kraftigt bias - och sedan hävda att de slutsatserna speglar verkligheten eller t.o.m. någon slags sanning. Han gör med andra ord förståelsen för och tilltron till vetenskapen en otjänst.

För det andra. Det är illa att Rothstein använder sin forskaridentitet för att ge glans också åt sina sämre inlägg i debatten. Men det är värre att han använder sin professorstitel. Som forskare företräder han sig själv, som professor företräder han sitt universitet och sin institution. Och detta alldeles oavsett om han har avgått eller fått pension med professors titel. "Professor" har dessutom en tyngre innebörd än "forskare" p.g.a. den historiska gravitas som höga titlar för med sig, i synnerhet titlar som indikerar ett visst mått av framgång och seriös kompetens.

Malin Sandström sa...

Mikael: jag tycker snarare att när Rothstein uppträder i medierna under epitetet "forskare" företräder han alla andra forskare (om inte annat för att alla andra forskare kommer associeras med honom). Således ser jag det som ännu värre än att missbruka sin professorstitel, eftersom det drabbar fler. (Men ser man "forskare" som en person som företräder sig själv håller jag med dig helt)

Undertecknar man som professor/forskare, och använder man sig av sin titel och status för att få medieutrymme, då ska man också argumentera på ett sätt som anstår en sådan titel.

Mikael Hiort af Ornäs sa...

Jag förstår din invändning och måste hålla med dig till viss del. Min invändning mot den tolkningar är egentligen rent semantisk: Begreppet forskare (jag är ju som doktorand en slags forskare, åtminstone i vardande) är nog för de flesta mindre allvarstyngt än professor, och många kopplar nog inte ihop olika forskare med varandra. Men som du märker är jag väldigt allmän och svepande, och har inga siffror att kasta in.

Det andra stycket skriver jag däremot gärna under på :)