lördag, november 08, 2008

Debatt forskare-journalister på VR:s expertsvarmöte 7/11

Igår var jag inbjuden till VR:s möte för Expertsvar, som i princip består av universitetsvärldens forskningskommunikatörer. Jag skulle debattera forskare och journalister - som en fortsättning på sommarens debatt med bl a Mildner - ihop med journalisten Kristoffer Gunnartz.

Debatt inför publik alltså, och i stort sett helt oförberett. Vi höll varsitt kort öppningsanförande, jag om hur medielabyrinten man behöver ta sig igenom för att nå ut ser ut inifrån (från forskarhåll) och hur man kan lägga till bloggar och andra nätfenomen i mixen för att få kommunicera lite mer på egna villkor. Kristoffer Gunnartz - som jag inte visste ett dugg mer om än att han såg ut ungefär såhär och hade skrivit en prisbelönt bok - hade gjort ett bra jobb av att läsa in sig och återgav en del av den tidigare debatten blandat med egna synpunkter.

Och sedan debatterade vi, blandat med frågor från publiken - intressant, det, eftersom forskningskommunikatörer är rätt inblandade i förhållandena mellan journalister och forskare. Kanske blev det lite väl rörigt. Att turas om att bemöta argument från varandra och frågor från ett gäng andra personer, samtidigt som tiden är kort, är lite meckigt. Jag känner att flera aspekter inte riktigt hanns med, vilket är synd, men samtidigt blev det en bra diskussion av det vi faktiskt hann ta upp: tredje uppgiftens innebörd, om man behöver kunna svara på vad ens forskning "är bra för", om man får säga nej när en journalist ringer och i såfall när och varför... så mycket klokare blev vi kanske inte på kuppen, men meningen var ju främst att lyfta fram frågorna och konflikterna.

Flera forskningskommunikatörer sa att forskarnas intresse för att komma i kontakt med medierna är så stort att de känner sig pressade; att forskarna hävdar att de måste synas för att få forskningsanslag och/eller att forskare har uppgett att tidigare mediaexponering har lett till att de fått forskningsmedel de annars skulle ha blivit utan.

Jag känner mig lite kluven till det. Visserligen är det bra - jättebra - att forskare vill tala med medierna, men det är rätt svårt att verkligen få hamna i tidningen/radion/TV. Särskilt om man sysslar med lite mindre "sexig" eller svårsåld forskning. Sysslar man å andra sidan med medieintressant forskning är det inte alltid så lätt att få den väl representerad. Om redan villkorade forskningsmedel ska ha extravillkoret att man måste nå ut i medierna lär det gå hårt åt bland annat stora delar av grundforskningen... Samtidigt, om medieexponering verkligen ger ökade anslag innebär det att det faktiskt börjar bli meriterande - om än indirekt - att tala med medierna.

Däremot verkade få tro på allvar på att kommunicera via internet, annat som en intressant exotisk liten sidosyssla. Jag som sitter mer "i smeten" ser ju att möjligheterna är mycket fler och varierande nu jämfört med kanske fem eller tio år sedan, men modellen pressrelease-journalist-intervju-nyhetsinslag verkar fortfarande vara det enda som många tänker på. Suck.

Andra bloggar om: , , ,

5 kommentarer:

anders sa...

synd jag inte kunde komma!

Malin Sandström sa...

Ja, det var ju lite din förtjänst att hela debatten började. Men det kommer förhoppningsvis fler chanser...

anders sa...

fler chanser? nej men vadå, sa vi inte att både ni forskare och vi journalister skulle bättra oss så problemet skulle försvinna? :)

Anonym sa...

diskussionen var kul och gav flera bra infallsvinklar. Fast riktigt så insnöade att vi inte använder oss av internet är väl inte vi forskningskommunikatörer. Vi publicerar ju forskningsnyheter på lärosätenas hemsidor, är med och producerar filmade inslag för Vetenskapslandet som läggs ut på forskningsportalen forskning.se och sysslar med bl a efterfrågestyrda medietjänster gentemot journalister via internet. Så visst är det att brokigt medielanskap att förhålla sig till, tycker
anna hägglund, Högskolan Dalarna

Malin Sandström sa...

Anna: roligt att höra att jag hade delvis fel - det är inte alltid lätt att läsa sin publik. Men jag tycker det vore roligt att se en större användning av de mer interaktiva/kommunikativa delarna av internet (bloggar, twitter, facebook etc) för att kommunicera vetenskap. Det verkar vara betydligt vanligare i t ex USA än i Sverige.