Information om framtida belöningars storlek kan upplevas som en belöning i sig. Det visar beteendeexperiment med rhesusmakaker, utförda av forskare vid National Eye Institute i Bethesda. Resultatet publiceras i senaste veckans nummer av Neuron.
Aporna tränades att välja en belöning - i form av vatten - genom titta på symboler på ena eller andra sidan av en skärm. Belöningarnas storlek var slumpmässig, och i genomsnitt spelade valet av sida ingen roll för belöningens storlek. Men när ena sidans symboler gav information om hur stor den kommande belöningen skulle vara, valde aporna nästan alltid den "säkra" sidan före den osäkra (även när de visste att den levererade belöningen skulle vara liten).
Forskarna mätte aktiviteten hos ett visst hjärnområdes dopaminnervceller, som signallerar belöningar, och kunde konstatera att nervcellerna signallerade när aporna fick information om framtiden; det såg alltså ut som om ren information som gjorde det möjligt att förutsäga framtida belöningars storlek hade ett belöningsvärde (eller, på lekmannaspråk, att det kändes bättre att få veta hur bra saker som händer i framtiden).
Och det är ju något vi känner igen från oss själva, inte sant? Oavsett om vi på utomlandsresan går på trygga genomstandardiserade McDonalds och bor på klonidentiska internationella hotellkedjor istället för att välja lokala cafén och hostels, eller marknadsundersöker varenda liten pryttel vi skaffar via recensioner på nätet, eller om vi vaneköper samma fil/bröd/öl/mikrorätter varje vecka, eller gillar folk som påminner oss om redan välkända föräldrar, släkt och vänner... allt som känns bekant går lättare att förutsäga med hjälp av vad vi redan vet.
Länkar
Artikel i Neuron
Kort blänkare i veckans Nature (kräver prenumeration)
torsdag, juli 23, 2009
måndag, juli 13, 2009
Ickemusiker? Donera ett par semestertimmar till hjärnforskning på KI!
Minns ni i våras, när jag annonserade efter ickemusikanter åt kollegorna som är hjärnforskare på KI? Nu kör de nya försök för att undersöka länken mellan rytmförmåga, personlighet och logiskt tänkande, och behöver nya försökspersoner, under resten av juli.Belöningen - förutom att få komma i direktkontakt med forskning - är en biobiljett och en prestationsbaserad belöning. Det hela tar upp till 2 timmar, och involverar inget mer komplicerat än papper, penna och en trumma.
Tänkbara kandidater måste vara fullt friska, får inte vara äldre än 40 år, och får inte ha intensiv musikträning i något instrument (ett par år på blockflöjten i musikskolan i mellan- eller högstadiet* är däremot helt OK). Det går lika bra att vara höger- som vänsterhänt.
Skriv ett mail till Sanna Grön, eller ring henne på 0736-234 639, för mer information.
*eller godtyckligt annat instrument i liknande omfattning vid liknande ålder. Ni fattar.
söndag, juli 05, 2009
(o)ärlighetslabbet
Sysslar man med rätt sorts forskning måste webben och dess möjligheter vara guld i kvadrat. Komparativ studie av en internationell grupp? Inte längre särskilt mycket meckigare än en enkätstudie med ett gäng lokala studenter. Slumpmässiga internetanvändare kan mycket väl komma att ersätta förstaårspsykologistuderanden som den mest granskade gruppen*, åtminstone under förhållanden där absolut kontroll av kön/ålder/bakgrund/uppriktighet inte spelar så stor roll jämfört med den storskaliga statistiken.
En intressant twist på detta är British Science Associations "Honesty Lab" (tack till V-A-bloggens Esther för tipset): ett webbprojekt för att studera folks nomer kring (o)ärligheten och dess gränser (finns det en allmänt accepterad norm för vad som är ärligt, varierar den med nationalitet och ålder, förväntar vi oss att vissa typer av personer är mer oärliga än andra - och beror det kanske på hur lika oss vi tycker att de är?)
Studien är tvådelad; ena delen består av att gissa hur ärliga fem personer är och sedan bedöma deras bekännelser - oärligt? Skulle du döma dem för stöld/bedrägeri? Skulle du göra så själv? Andra delen är en ordbaserad bedömning av fem olika handlingar. Knepigast för en icke infödd engelsman är antagligen att välja ut en lämplig etikett av nära tjugo möjliga att sätta på de olika beteendena - att tugga i sig en klase druvor på väg till kassan, är det sneaky, duplicitous, dodgy eller kanske mendacious? Jag vet ju vad de betyder, men att passa in dem precist på gråskalan är en rätt knepig uppgift.
Förutom det breda allmänintresset har begreppet komparativ oärlighet (oärligt jämfört med den allmäna normen för ärlighet) en viktig roll i brittisk lagstiftning. Det ska bli intressant att se resultaten. Frågan är hur ärliga folk är om sina oärligheter?
*om nu inte cirka 18-åriga värnpliktiga män fortfarande innehar denna (lätt tveksamma) hedersplats
En intressant twist på detta är British Science Associations "Honesty Lab" (tack till V-A-bloggens Esther för tipset): ett webbprojekt för att studera folks nomer kring (o)ärligheten och dess gränser (finns det en allmänt accepterad norm för vad som är ärligt, varierar den med nationalitet och ålder, förväntar vi oss att vissa typer av personer är mer oärliga än andra - och beror det kanske på hur lika oss vi tycker att de är?)
Studien är tvådelad; ena delen består av att gissa hur ärliga fem personer är och sedan bedöma deras bekännelser - oärligt? Skulle du döma dem för stöld/bedrägeri? Skulle du göra så själv? Andra delen är en ordbaserad bedömning av fem olika handlingar. Knepigast för en icke infödd engelsman är antagligen att välja ut en lämplig etikett av nära tjugo möjliga att sätta på de olika beteendena - att tugga i sig en klase druvor på väg till kassan, är det sneaky, duplicitous, dodgy eller kanske mendacious? Jag vet ju vad de betyder, men att passa in dem precist på gråskalan är en rätt knepig uppgift.
Förutom det breda allmänintresset har begreppet komparativ oärlighet (oärligt jämfört med den allmäna normen för ärlighet) en viktig roll i brittisk lagstiftning. Det ska bli intressant att se resultaten. Frågan är hur ärliga folk är om sina oärligheter?
*om nu inte cirka 18-åriga värnpliktiga män fortfarande innehar denna (lätt tveksamma) hedersplats
lördag, juli 04, 2009
Embargon - bra eller dåligt för vetenskapsjournalistiken?
Nyss avslutade World Conference of Science Journalists (WCSJ 2009) verkar ha haft ett väldigt intressant program. En av sessionerna - här sammanfattad av Natures bloggande reporter - handlade om en av vetenskapsjournalistikvardagens hörnstenar: nyhetsembargot, och om dess (goda eller dåliga?) inflytande på vetenskapsjournalistiken.
I korthet fungerar det vetenskapliga nbyhetsembargot så att en handfull av de allra största vetenskapliga tidskrifterna - framför allt Nature, Science, PNAS, Lancet, JAMA och NEJM - släpper förhandsinformation om ett urval av veckans kommande forskningsartiklar till en utvald grupp journalister (främst dagspress/daglig TV&radio; i huvudsak anställda på en vetenskapsredaktion eller "fasta frilansar" med fokus på vetenskap och/eller medicin). Informationen i artiklarna är under embargo - det vill säga, får under inga villkor släppas till allmänheten - före en viss dag och tid. Ofta är embargotiden ett par tre dagar.
Den allmänt nämnda fördelen för journalister är det utökade tidsfönstret; reportrar får mer tid på sig att få tag på källor och få vetenskapen rätt, redaktörer får en bättre överblick över veckans kommande nyhetsflöde och över vad konkurrenterna sannolikt kommer att skriva om. Den mindre ofta nämnda fördelen är tillgången till gratis forskningsartiklar och förberedda foton & videor. Särskilt stor blir effekten för mindre medier med mindre genomslagskraft, eftersom de får mer tid på sig att jaga professor X och expert Y för kommentarer och dessutom får gratismaterial som de annars behövt betala för ur en snäv budget.
För medicinska tidskrifter nämns också ofta skälet att läkare och andra medicinska experter ska få möjlighet att läsa och analysera medicinska studier så att de redan är välinformerade när de blir kontaktade av media och av patienter.
För de inblandade tidskrifterna innebär embargot en pålitligt återkommande medieexponering, vecka efter vecka, vilket ger en klar konkurrensfördel mot de tidskrifter som inte erbjuder embargon. Dessutom får de en hel del makt över vilka nyheter som når ut; förhandsinformationen i "presspaketen" innehåller ofta bara en mindre andel av de forskningsartiklar som publiceras den veckan.
För inblandade forskare är embargot en blandad välsignelse. De som passerar alla nålsögon fram till presspaketet kan räkna med stor mediauppmärksamhet, en förlorad veckas arbetstid och (förhoppningsvis) mer forskningsanslag. De som inte hamnar i presspaketen har liten chans att nå ut i medierna, och de som ännu inte publicerat sina resultat har en snårig situation där det gäller att information inte läcker ut till medierna på förhand - i så fall riskerar de att få gå till en lägre rankad tidskrift. I takt med att internet gör kunskap mer sökbar ökar problemen (se tidigare bloggpost om bloggar och embargon, från februari i år).
Så, är embargon bra eller dåliga? Det verkar inte sessionen ha gett ett klart svar på. Jag anser att svaret beror på vad man anser är bra vetenskapsjournalistik, och vilket perspektiv man har - enstaka artiklar, enstaka medier eller mediesfären i stort. "Kloningseffekten" i att alla springer efter samma nyheter innebär att antalet forskningsfynd som hamnar i nyheterna blir betydligt mindre - samtidigt som risken att var och en av medierna missar något riktigt viktigt är mindre, och antalet vinklar på samma nyhet blir fler.
Innan internet, då de flesta var begränsade till en eller väldigt få nyhetskanaler, hade risken att missa något banbrytande viktigt en helt annan betydelse. Idag kan de flesta snabbt och enkelt kolla till exempel vad de tjugo största tidningarna i världen har för vetenskapsnyheter, eller vad de olika medierna i Sverige rapporterar. Värdet av den ökade tillgången på nyhetskällor minskar, åtminstone i mina ögon, när de flesta rapporterar samma sak (och skrämmande ofta även med samma vinkel - den i presspaketets medföljande nyhetsrelease). I vissa fall, när många försöker och misslyckas med att rapportera samma viktiga nyhet, kan det dock vara en fördel att det finns andra källor att gå till (även om jag ofta föredrar att gå direkt till forskningsartikeln ifråga har ju de flesta inte den möjligheten).
Att mer tid ger en bättre artikel torde kanske vara okontroversiellt? Nej då. Ett klagomål som hörs då och då är att embargot ger ett orättvist jämnt spelfält för "mindre begåvade" vetenskapsjournalister som behöver flera dagar på sig för att skriva en vettig artikel utifrån vad Nature eller Science rapporterar. Talande nog har jag bara sett sådana uttalanden från topplacerade brittiska eller amerikanska journalister; den lilla elit som har möjlighet att flacka runt mellan vetenskapliga konferenser, vandra i viktiga korridorer och få pressansvariga att snubbla över varandra i sin iver att svara på frågor. Och som har en stor, specialiserad redaktion omkring sig som stöd. Position och stödstrukturer är dock inte lika med begåvning; man kan lika gärna säga att embargot jämnar ut spelfältet för de mindre priviligerade journalisterna och medierna. (Och vem är mest begåvad - generalisten som täcker in all vetenskap och skriver en kompetent artikel om dagen helt utanför sitt eget fält, eller den dubbelexaminerade specialisten som skriver ännu ett briljant granskande reportage om stamcellsforskning?).
Ibland hävdas det att en "embargofri" journalist i större utsträckning skulle syna forskningsvärlden i sömmarna och sålla fram egna originalhistorier. Det förra tror jag knappast på; granskning av vetenskap kräver mycket tid och specialkunskap, vilket knappast ligger inom ramarna för en mindre redaktions resurser och knappast producerar den typ av nyheter som anses intressanta för den breda allmänheten. Men visst, att diversiteten i vad som rapporteras skulle öka verkar högst rimligt - fast om medierna inte samtidigt får betydligt större och bredare tillgång till forskningsartiklar skulle ökningen vara av ganska tveksamt värde.
En aspekt som jag däremot tycker diskuteras alltför sällan är att embargosystemet placerar en stor del av makten över de vetenskapsnyheter som uppmärksammas i händerna på ett fåtal, delvis anonyma personer med oklar bakgrund och okända motiv. Visst, presspaketen annonseras som en service från tidskrifternas sida, men ingen har helt klara motiv (inte heller de vinstdrivande vetenskapliga publiceringshusen). Det skulle jag vara nervös över som journalist, och det skulle vara intressant att höra hur reportrar och redaktörer ser på den saken.
Det är inte heller självklart att resultatet av att slopa embargona skulle bli fri tillgång för alla, vare sig allmänhet eller journalister. Exklusiva förtidssläpp skulle kunna vara en annan väg för publiceringshusen att gå - visst skulle det bli omdebatterat, men de skulle kunna göra likande argument för att gott om tid ger bättre rapportering, särskilt om släppet sker till någon/några av de stora tidningarna som gör sitt material fritt tillgängligt på nätet på något av de stora världsspråken. Och sådana släpp skulle nog ytterst sällan hamna på någon svensk redaktion.
En av de mest vokala embargokritikerna, vetenskapsjornalisten och journalistikforskaren Vincent Kiernan, har skrivit en bok om vad han ser som bristerna i embargosystemet. Vi är inte helt överens, men den verkar ändå intressant. Här är ett utdrag och en recension.
Länkar
Bloggpost på Natures konferensblogg In the Field (2/7 2009): "Embargoes broken?"
World Conference of Science Journalists, och sessionen om nyhetsembargon
Vetenskapsnytt (26/2 2009): "Bloggar och embargon"
I korthet fungerar det vetenskapliga nbyhetsembargot så att en handfull av de allra största vetenskapliga tidskrifterna - framför allt Nature, Science, PNAS, Lancet, JAMA och NEJM - släpper förhandsinformation om ett urval av veckans kommande forskningsartiklar till en utvald grupp journalister (främst dagspress/daglig TV&radio; i huvudsak anställda på en vetenskapsredaktion eller "fasta frilansar" med fokus på vetenskap och/eller medicin). Informationen i artiklarna är under embargo - det vill säga, får under inga villkor släppas till allmänheten - före en viss dag och tid. Ofta är embargotiden ett par tre dagar.
Den allmänt nämnda fördelen för journalister är det utökade tidsfönstret; reportrar får mer tid på sig att få tag på källor och få vetenskapen rätt, redaktörer får en bättre överblick över veckans kommande nyhetsflöde och över vad konkurrenterna sannolikt kommer att skriva om. Den mindre ofta nämnda fördelen är tillgången till gratis forskningsartiklar och förberedda foton & videor. Särskilt stor blir effekten för mindre medier med mindre genomslagskraft, eftersom de får mer tid på sig att jaga professor X och expert Y för kommentarer och dessutom får gratismaterial som de annars behövt betala för ur en snäv budget.
För medicinska tidskrifter nämns också ofta skälet att läkare och andra medicinska experter ska få möjlighet att läsa och analysera medicinska studier så att de redan är välinformerade när de blir kontaktade av media och av patienter.
För de inblandade tidskrifterna innebär embargot en pålitligt återkommande medieexponering, vecka efter vecka, vilket ger en klar konkurrensfördel mot de tidskrifter som inte erbjuder embargon. Dessutom får de en hel del makt över vilka nyheter som når ut; förhandsinformationen i "presspaketen" innehåller ofta bara en mindre andel av de forskningsartiklar som publiceras den veckan.
För inblandade forskare är embargot en blandad välsignelse. De som passerar alla nålsögon fram till presspaketet kan räkna med stor mediauppmärksamhet, en förlorad veckas arbetstid och (förhoppningsvis) mer forskningsanslag. De som inte hamnar i presspaketen har liten chans att nå ut i medierna, och de som ännu inte publicerat sina resultat har en snårig situation där det gäller att information inte läcker ut till medierna på förhand - i så fall riskerar de att få gå till en lägre rankad tidskrift. I takt med att internet gör kunskap mer sökbar ökar problemen (se tidigare bloggpost om bloggar och embargon, från februari i år).
Så, är embargon bra eller dåliga? Det verkar inte sessionen ha gett ett klart svar på. Jag anser att svaret beror på vad man anser är bra vetenskapsjournalistik, och vilket perspektiv man har - enstaka artiklar, enstaka medier eller mediesfären i stort. "Kloningseffekten" i att alla springer efter samma nyheter innebär att antalet forskningsfynd som hamnar i nyheterna blir betydligt mindre - samtidigt som risken att var och en av medierna missar något riktigt viktigt är mindre, och antalet vinklar på samma nyhet blir fler.
Innan internet, då de flesta var begränsade till en eller väldigt få nyhetskanaler, hade risken att missa något banbrytande viktigt en helt annan betydelse. Idag kan de flesta snabbt och enkelt kolla till exempel vad de tjugo största tidningarna i världen har för vetenskapsnyheter, eller vad de olika medierna i Sverige rapporterar. Värdet av den ökade tillgången på nyhetskällor minskar, åtminstone i mina ögon, när de flesta rapporterar samma sak (och skrämmande ofta även med samma vinkel - den i presspaketets medföljande nyhetsrelease). I vissa fall, när många försöker och misslyckas med att rapportera samma viktiga nyhet, kan det dock vara en fördel att det finns andra källor att gå till (även om jag ofta föredrar att gå direkt till forskningsartikeln ifråga har ju de flesta inte den möjligheten).
Att mer tid ger en bättre artikel torde kanske vara okontroversiellt? Nej då. Ett klagomål som hörs då och då är att embargot ger ett orättvist jämnt spelfält för "mindre begåvade" vetenskapsjournalister som behöver flera dagar på sig för att skriva en vettig artikel utifrån vad Nature eller Science rapporterar. Talande nog har jag bara sett sådana uttalanden från topplacerade brittiska eller amerikanska journalister; den lilla elit som har möjlighet att flacka runt mellan vetenskapliga konferenser, vandra i viktiga korridorer och få pressansvariga att snubbla över varandra i sin iver att svara på frågor. Och som har en stor, specialiserad redaktion omkring sig som stöd. Position och stödstrukturer är dock inte lika med begåvning; man kan lika gärna säga att embargot jämnar ut spelfältet för de mindre priviligerade journalisterna och medierna. (Och vem är mest begåvad - generalisten som täcker in all vetenskap och skriver en kompetent artikel om dagen helt utanför sitt eget fält, eller den dubbelexaminerade specialisten som skriver ännu ett briljant granskande reportage om stamcellsforskning?).
Ibland hävdas det att en "embargofri" journalist i större utsträckning skulle syna forskningsvärlden i sömmarna och sålla fram egna originalhistorier. Det förra tror jag knappast på; granskning av vetenskap kräver mycket tid och specialkunskap, vilket knappast ligger inom ramarna för en mindre redaktions resurser och knappast producerar den typ av nyheter som anses intressanta för den breda allmänheten. Men visst, att diversiteten i vad som rapporteras skulle öka verkar högst rimligt - fast om medierna inte samtidigt får betydligt större och bredare tillgång till forskningsartiklar skulle ökningen vara av ganska tveksamt värde.
En aspekt som jag däremot tycker diskuteras alltför sällan är att embargosystemet placerar en stor del av makten över de vetenskapsnyheter som uppmärksammas i händerna på ett fåtal, delvis anonyma personer med oklar bakgrund och okända motiv. Visst, presspaketen annonseras som en service från tidskrifternas sida, men ingen har helt klara motiv (inte heller de vinstdrivande vetenskapliga publiceringshusen). Det skulle jag vara nervös över som journalist, och det skulle vara intressant att höra hur reportrar och redaktörer ser på den saken.
Det är inte heller självklart att resultatet av att slopa embargona skulle bli fri tillgång för alla, vare sig allmänhet eller journalister. Exklusiva förtidssläpp skulle kunna vara en annan väg för publiceringshusen att gå - visst skulle det bli omdebatterat, men de skulle kunna göra likande argument för att gott om tid ger bättre rapportering, särskilt om släppet sker till någon/några av de stora tidningarna som gör sitt material fritt tillgängligt på nätet på något av de stora världsspråken. Och sådana släpp skulle nog ytterst sällan hamna på någon svensk redaktion.
En av de mest vokala embargokritikerna, vetenskapsjornalisten och journalistikforskaren Vincent Kiernan, har skrivit en bok om vad han ser som bristerna i embargosystemet. Vi är inte helt överens, men den verkar ändå intressant. Här är ett utdrag och en recension.
Länkar
Bloggpost på Natures konferensblogg In the Field (2/7 2009): "Embargoes broken?"
World Conference of Science Journalists, och sessionen om nyhetsembargon
Vetenskapsnytt (26/2 2009): "Bloggar och embargon"
fredag, juli 03, 2009
Nationalencyclopedin bloggar kunskap!
Via Vetenskaps och Allmänhets blogg(are Karin): NE formerly known as Nationalencyclopedin har startat en (grupp)blogg, Kunskapsbloggen.
De säger i sitt inledande inlägg att de "vill försöka åstadkomma [...] samtal om det mesta här i livet med utgångspunkt från en expertgranskad och källkritiskt säker kunskap". Det kan nog bli väldig intressant, NE:s samlade skara redaktörer med flera sitter ju på en gigantisk samling kännedom om det mesta. Bloggen är dessutom snygg och stilrent formgiven; Wordpress med temat Arthemia som är en korsning mellan blogg- och webbtidningslayout*. Bums upp på läslistan.
*Kombon är möjligen något svårnavigerad för mig som är inkörd på traditionell blogglayout; jag saknar ett datum- eller månadsuppdelat arkiv (jag gillar att läsa kronologiskt), och sörjer lite att det färgglada, klickvänliga taggmolnet till höger inte går till blogginläggen utan till NE:s webbuppslagsverk - men det är petitesser.
De säger i sitt inledande inlägg att de "vill försöka åstadkomma [...] samtal om det mesta här i livet med utgångspunkt från en expertgranskad och källkritiskt säker kunskap". Det kan nog bli väldig intressant, NE:s samlade skara redaktörer med flera sitter ju på en gigantisk samling kännedom om det mesta. Bloggen är dessutom snygg och stilrent formgiven; Wordpress med temat Arthemia som är en korsning mellan blogg- och webbtidningslayout*. Bums upp på läslistan.
*Kombon är möjligen något svårnavigerad för mig som är inkörd på traditionell blogglayout; jag saknar ett datum- eller månadsuppdelat arkiv (jag gillar att läsa kronologiskt), och sörjer lite att det färgglada, klickvänliga taggmolnet till höger inte går till blogginläggen utan till NE:s webbuppslagsverk - men det är petitesser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)