Information om framtida belöningars storlek kan upplevas som en belöning i sig. Det visar beteendeexperiment med rhesusmakaker, utförda av forskare vid National Eye Institute i Bethesda. Resultatet publiceras i senaste veckans nummer av Neuron.
Aporna tränades att välja en belöning - i form av vatten - genom titta på symboler på ena eller andra sidan av en skärm. Belöningarnas storlek var slumpmässig, och i genomsnitt spelade valet av sida ingen roll för belöningens storlek. Men när ena sidans symboler gav information om hur stor den kommande belöningen skulle vara, valde aporna nästan alltid den "säkra" sidan före den osäkra (även när de visste att den levererade belöningen skulle vara liten).
Forskarna mätte aktiviteten hos ett visst hjärnområdes dopaminnervceller, som signallerar belöningar, och kunde konstatera att nervcellerna signallerade när aporna fick information om framtiden; det såg alltså ut som om ren information som gjorde det möjligt att förutsäga framtida belöningars storlek hade ett belöningsvärde (eller, på lekmannaspråk, att det kändes bättre att få veta hur bra saker som händer i framtiden).
Och det är ju något vi känner igen från oss själva, inte sant? Oavsett om vi på utomlandsresan går på trygga genomstandardiserade McDonalds och bor på klonidentiska internationella hotellkedjor istället för att välja lokala cafén och hostels, eller marknadsundersöker varenda liten pryttel vi skaffar via recensioner på nätet, eller om vi vaneköper samma fil/bröd/öl/mikrorätter varje vecka, eller gillar folk som påminner oss om redan välkända föräldrar, släkt och vänner... allt som känns bekant går lättare att förutsäga med hjälp av vad vi redan vet.
Länkar
Artikel i Neuron
Kort blänkare i veckans Nature (kräver prenumeration)
6 kommentarer:
Den övergripande känslan är faddhet över hur människor kan utnyttja apor för att komma fram till såna här triviala slutsatser. Och forskare ses fortfarande som samhällets djupast tänkande personer. Obegripligt.
h: det är inte så trivialt som det kan verka utifrån en såhär kort text, men varför är svårt att förklara på ett populärvetenskaplig sätt. Jag ska ändå göra ett kort försök:
Belöningssystemet är centralt för att man ska kunna fungera (oavsett om man är människa eller djur). Belöningsystemet är inblandat i nästan varje handling vi gör, och även i vad (och hur) vi planerar i framtiden -- och i en stor rad beteendeproblem och missbruksproblem. Sådant som orsakar mycket lidande och stora kostnader för samhället. Ser man till forskning som ett sätt att minska människors lidande finns det få områden (förutom en grupp plågsamma och vanliga sjukdomar) som är lika värda att studera som belöningssystemets funktioner.
Man kan ha etiska invändningar mot använda sig av djur, speciellt kognitivt högre stående djur som apor, i sådan forskning - jag gissar att det är den vinkeln du kommer ifrån. Att man ogillar metoden betyder dock inte att själva forskningen är triviell och oviktig; en sådan bedömning bör hur som helst göras utifrån själva forskningsartikeln och dess referenser, inte ett kort blogginlägg som mitt.
Drive-by sniping i bloggkommentarer, särskilt anonym sådan, har heller aldrig förändrat världen till det bättre. Även om jag förstår frestelsen -- det kortsiktiga belöningssystemet vinner trots allt ofta mot det långsiktiga ;-) -- föreslår jag att du istället lägger tid och engagemang på en djurskyddsförening. Det är betydligt mer produktivt, och världen behöver fler engagerade människor.
Tack för ditt svar, Malin.
Jag vill betona att jag inte tycker att forskningsfältet (eller forskning överlag) är någon trivial syssla. Jag ser självklart en samhällelig nytta med fördjupad kunskap inom de mest skilda områden.
Vad jag vänder mig mot (i viss affekt, ja) är den slentrianmässiga, outtalade synen som säger att människor har rätt att använda djur för att nå de här insikterna. Människor i gemen exponeras för forskning genom den typ av populärvetenskapliga skriverier som du bedriver. Genom att inte problematisera användandet av apor i studien skulle jag hävda att du är med och befäster en framställning av djur som objekt som står till vårt förfogande, snarare än självständiga subjekt med egna intressen.
Detta skall inte ses som kritik av ditt skrivande överlag, jag tycker att du skriver pedagogiskt och engagerande (varför jag följer bloggen) och likaså att populärvetenskap är en viktig länk i att sprida kunskap och upptäckarglädje.
För att sedan gå från en generell kritik av textframställning till detta specifika fall (och nu blir det mer spekulationer från min sida, eftersom jag inte är inläst på det här området).
Att jag använde ordet "trivial" var för att du beskrev och refererade ett experiment där man visar symboler och studerar efterföljande beteenden (grovt förenklat). I mitt oinsatta perspektiv skulle det här experimentet enkelt ha kunnat utförts på människor, endera människor med direkt intresse av resultaten eller människor som mot någon typ av ersättning valt att delta, alternativt barn vars föräldrar gett sitt medgivande. I motsats skulle jag kunna ta till exempel veterinärer som opererar ett skadat djur, där har jag svårare att se att den kunskapen skulle kunna vinnas på annat sätt än just genom att utföra själva operationen och studera resultatet, där skulle jag inte använt ordet "trivial".
Vad gäller det specifika experimentet är det dock en utsvävning, det intressanta är den generella diskussionen om vilka rättigheter vi tillskriver djur, och på vilka grunder. Så lägg inte för mycket vikt vid ordet "trivial" eller om experimentet hade varit möjligt utan apor. Frågan är vad som ger oss rätt att använda dem för våra egna syften.
h: tack för ett mycket längre och bättre svar än det första! Nu ska jag väldigt strax ge min iväg på semester, men tycker din kommentar förtjänar ett svar - ursäkta om det inte blir så långt och genomtänkt som jag och du skulle vilja.
Jag tycker själv att djurförsök, särskilt apförsök, är problematiska, eftersom apor är så nära släkt med oss. Det är dock min tämligen oinformerade lekmannakunskap, jag är inte på något sätt expert på vare sig människors eller apors biologi och psykologi, inte heller på reglerna kring djurförsök eftersom jag själv enbart håller på med teori.
Med det sagt: Vad jag vet görs väldigt få triviala försök på apor nuförtiden, dels för att den etiska granskningen är hård och dels för att apor är dyra i drift.(Jag kan naturligtvis inte svära på att det inte alls görs försök där apor som försöksdjur är onödiga ur vetenskaplig synvinkel, men jag har inte själv stött på några moderna apförsök som jag haft kunskap nog att se är onödiga)
Orsaken till att ett sånt här försök inte går att göra på människor är - skulle jag tro - att de mätt på aktiva celler i vakna varelser, vilket såvitt jag vet inte får göras på människor. Orsaken till att man behöver mäta på celler är att ett försök där man bara mäter statistiken för valen ger betydligt sämre bevis för och kunskap om vad som pågår inne i hjärnan och ger upphov till de valen. Man skulle kunna se att ett av valen föredrogs av aporna, men man skulle inte kunna koppla det till belöningssystemet, och därmed inte kunna svara på varför.
När det gäller ansvar - och det ansvar du (delvis) vill tillskriva mig för hur vi ser på försöksdjur: det är en komplex fråga som är svår att svara snabbt på. Jag tycker själv att det vore värre om kunskaperna från sådana här försök inte rapporterades så att även allmänheten kan ta del av dem, men jag skulle heller aldrig skriva om ett försök jag inte tyckte var seriöst genomfört. Men i en referat av det här slaget finns inte utrymme, och eftersom jag inte kan blogga annat än på min fritid vore alternativet till korta inlägg oftast inga alls. (En sådan nyansering som du efterfrågar anses ofta vara utom ramarna till och med för heltidsarbetande professionella reportrar - därmed inte sagt att jag behöver rätta mig efter deras i mitt tycke rätt låga standarder, men jag skulle be dig att ha det som bedömningsbakgrund).
Jag anser inte heller att varje populärvetenskaplig rapport om försöksdjursbaserad forskning kan eller ska innehålla en problematisering av försöksdjurens medverkan. Platsen för det är snarare de förberedande papper som skrivs: ansökan om forskningsanslag och etiska granskningar innan försöken görs. Att dessa papper är svåra eller omöjliga att få tag på för gemene man är helt klart ett problem, men ett separat sådant.
Däremot är frågan om försöksdjur väl värd att ta upp i sig, som ett fristående inlägg. Eftersom jag inte själv gör försök på djur är jag tveksam att ta det på mig och inte säker på att det skulle bli särskilt bra, men jag ska fundera på saken.
Du är dock alltid välkommen att be om en problematisering i kommentarerna, och så länge frågan är någorlunda neutralt och nyanserat hållen lovar jag att svara efter bästa förmåga (jag tycker din första kommentar var tämligen förolämpande, och hade jag inte råkat ha mer fri tid än vanligt hade jag prioriterat bort den helt).
Nu kommer jag tyvärr inte ha möjliget att svara på fler kommentarer förrän om en knapp vecka.
Jag måste först av allt säga att ditt svar känns allt annat än kort och ogenomtänkt, och att jag uppskattar att du tar dig tid att svara så ordentligt. Jag vet inte om jag kommer bemöta allt du skriver, det går att spinna iväg åt alla möjliga håll som svar, och lite utrymmesramar måste jag hålla mig inom. Men jag gör ett försök och hoppas att jag har några tankar av intresse att bidra med.
Det ligger lite i sakens natur att djurförsök drar sig mot en etisk gråzon. Vill vi förstå hur människor fungerar gör vi bäst försök direkt på människor (i detta fall, mäter på celler i vakna människor, vilket du säger är förbjudet. Därom vet jag inget). Vill vi sky sådana ingrepp, gör vi försök på något väldigt avlägset från människan, säg kackerlackor, som ingen känner sympati med, men då blir resultatens värden tveksamma. Alltså blir lockelsen att hitta något så likt människan som möjligt, men där träder också tveksamheten in, är detta verkligen etiskt försvarbart? Var går gränsen?
Apropå onödiga försök refererade min syster till en studie som publicerats i Nature där man gått igenom korrelation mellan om ämnen är cancerframkallande hos djur, och om de är det hos människor. (Lagstiftning har tidigare sagt att ämnen måste testas på djur, innan de används på människor.) Det visade sig att om man följer de indikationer man fått från djurförsöken, så är chansen 47% att utfallet blir detsamma när en människa utsätts för ämnet. Användbart, eller hur? I min naiva världsbild vore lösningen att omedelbart stoppa nämnda lagkrav. Istället gör man det omvända, säger att ett ämne måste testas på två olika sorters gnagare innan människor utsätts. Allt för att vid framtida Neurosedyn-skandaler (som inte gav fosterskador hos hamstrar) kunna slå ut med armarna och säga att vi har minsann sträng lagstiftning, vi har gjort vad vi kunnat för att förhindra detta. Sorgligt.
I ansvarsfrågan måste jag säga att det känns tråkigt att komma och klanka på dig som gör något positivt, nämligen att på fritiden ägna dig åt att sprida rön om vad som hänt på olika håll i vetenskapsvärlden. Det är nog mitt stora problem här - det känns lite felvänt att klaga på den som gör något, istället för på alla de som inte gör något alls. Jag är uppriktigt glad för dina rapporter, jag vill inte bidra till en näthatskultur som lägger en grå filt över allt skrivande.
Dock skulle jag principiellt vidhålla att du är en av rätt så få personer som trots allt är med och skapar människors bild av vad som försigår i forskningsvärlden, och vilka värderingar som råder och är rätt och riktiga. I min värld följer med makt ansvar. Jag tycker inte att det är konstigt att kräva av vetenskapsjournalister (även om du säger att det ligger utanför era/deras arbetsinstruktioner), likväl som av alla andra, att ta ansvar för sina handlingar. Om en föreställning reproduceras i många led tycker jag att varje led är delaktigt, det är konstigt att se sig över ryggen för att hitta någon annan att lägga skulden på. Jag tycker ansvaret går hela vägen ner från producent till slutkonsument.
Något som gjorde mig glad var SvDs reportage nyligen om Anna Forsbys framsteg i att använda odlade celler för att avgöra om schampoo kommer svida i ögonen, istället för att droppa det i oskyldiga kaniners ögon. Kanske går det att hitta fler sådana vinklingar? Jag är ledsen att jag har mer klagomål än konkreta lösningar.
Ytterst tycker jag också att det är den etiska biten som är viktigast här, inte den vetenskapliga. Om vi hypotetiskt kunde välja en slumpmässig människa, utsätta henne för lidande, och därigenom rädda tusentals andra, sjuka människor skulle det inte anses acceptabelt, därför att det bryter mot de grundläggande rättigheter vi tillskriver varandra. Jag tycker inte att det går att argumentera stringent för att det är acceptabelt att välja ut ett slumpmässigt djur, utsätta henne för lidande och därigenom (i bästa fall) göra mänskligheten lite kunskapsrikare. Det är den principiella diskussionen jag saknar överlag i samhällsdebatten.
Nog så. Tack igen för din tid!
h: tack för din (avslutande?) kommentar!
Det visade sig att om man följer de indikationer man fått från djurförsöken, så är chansen 47% att utfallet blir detsamma när en människa utsätts för ämnet. Användbart, eller hur?
Tyvärr får jag säga: ja, med medicinforskningsögon sett är det användbart, 47% är en otroligt mycket högre kunskapsnivå än alternativet. För sjukdomar med ett brett spektrum av effekter, där många gener och/eller hela delsystem i kroppen ändrar sin aktivitet (vanligt i cancer, "välfärds"-sjukdomar, immunförsvarsrelaterade problem) är de potentiella målen hundratals till tusentals, och de möjliga läkemedlen med okänd effekt också minst hundratals. Därtill kommer de möjliga bieffekterna, som även de är hundratals. Biologin återanvänder ofta samma eller liknande lösningar på olika ställen i kroppen, vilket gör att en medicin som är avsedd att ha en avgränsad effekt på till exempel hjärtat har ännu större, oväntade effekter på andra organ. Eller så är det nedbrytningsprodukterna av ämnet som ställer till problem. Och så vidare.
Enkelt uttryckt: behovet av djurförsök (särskilt inom medicin) beror på att biologin är otroligt komplex, och i de flesta fall alldeles för okänd för att effekterna av att ändra på en detalj (t ex genom att ge ett läkemedel) ska gå att uppskatta teoretiskt eller i provrör. Jag hoppas såklart att mitt eget forskningsfält (modellering) en dag ska kunna ersätta många försök som idag görs på djur med försök på datormodeller, men jag är fullt medveten om att vi inte är där ännu, och sannolikt inte kommer vara det inom min livstid - vi vet alldeles för lite, och grundforskning inom medicin och biologi är inte heller ett särskilt välfinansierat område i förhållande till hur komplexa frågeställningarna är.
(Kosmetikatester - liknande de som Anna Forsbys forskning ersätter - har jag dock lägre acceptans för; ett bättre schampo tillför i mina ögon betydligt mindre till världen än vad en bättre medicin gör.)
Jag ska fortsätta tänka på det du sagt om ansvar och etik gällande djurförsök; jag lovar dock inte att jag landar i samma slutsatser som du.
Skicka en kommentar