Försök igen, misslyckas bättre...

Det är lätt att råka underskatta övningens och rutinens betydelse för god kommunikation. Därför är det bra att göra nya saker ibland. Jag var nyss och höll föredrag om Matmolekyler (eller kanske snarare, ett Matmolekyler-relaterat föredrag) för Kemistsamfundets Stockholmskrets, och det var riktigt läskigt. En okänd publik på runt 40 personer, många av dem med fler år i kemistkarriären än vad jag har tillbringat totalt i skolan, och ett ämne som jag aldrig tidigare har hållit föredrag om, ovanpå en stressig arbetsdag som dröjde kvar ...

Kombinationen var faktiskt sådan att jag fick sitta ner för att inte bli distraherad av mina darriga knän, och jag är säker på att föredragets första del inte kommer gå till historien som någon fantastisk uppvisning i talarkonst. Jag tror visserligen inte att det blev direkt dåligt, två olika personer frågade efteråt om jag ger fler föredrag och jag tillbringade minst en kvart med att svara på frågor efteråt, men när det handlar om kommunikation har jag höga krav på mig själv.

Det är nyttigt att känna sig som nybörjare ibland, just för att man blir påmind om hur frustrerande det är. Jag är säker på att nästa föredrag kommer att bli bättre på grund av det, och att jag hur som helst inte kommer vara nöjd då heller.

Försök igen, misslyckas bättre.

Julkalendrar med inslag av vetenskap

Imorgon börjar julkalendrarna! Och då tänker jag inte på TV- eller radiovarianterna, utan på de lite mer nischade entusiastjulkalendrarna.

Lottens fantastiska litterära gissningsjulkalender, till exempel.

Det finns också flera vetenskapligt inriktade julkalendrar. I år tänkte jag slå på stort och försöka följa en hel bunt:

LTHs kemi- och fysikjulkalender, med korta experimentvideor, som jag hann bli tämligen imponerad av förra året (när den flimrade förbi i utkanten av avhandlingsskrivartöcknet), och som Vetenskap & Allmänhets Karin twittrade en länk till tidigare idag. För den som inte kan vänta finns hela 2009 års kalender fortarande ute, dessutom med en lucka nummer NOLL som visar upp rödkålens pH-indikatorförmåga i all sin glans.

Samma andas barn är NO-julkalendern, ett projekt av tre elever på Ållebergsgymnasiet, riktad till 9:eklassare som ska välja gymnasieämne (samma kalender uppmärksammades förra året av TV Skaraborg).

FoF har en 11-årsjubilerande julkalender, också den av gissningstävlingstypen.

Illustrerad vetenskap har en kalender med "fakta om julen", som marknadsförs med att man kommer få veta "hur många barr det är på en julgran"... kanske inte det mest utmanande men jag ger den några dagar.

Gissningsvis finns det fler vetenskapligt färgade julkalendrar därute. Nån som har några bra tips?

Redigerat 5/12: och VoF:s blogg har en julkalender som verkar crowdsourceas via forumet.

Redigerat 2/12 kl 12.57: Susanne i kommentarerna tipsar om Linneas språkblogg-julkalender, med samma för julen passande fras på olika språk varje dag. Smart!

Och VA-Karin påpekar att även NE har en julkalender. Fast jag hittar ingen samlingslänk direkt till den...

Redigerat 1/12 kl 9.40 för att tillägga: den första LTH-länken jag la ut fungerar fortfarande inte, av okänd anledning, men direktlänken till julkalendern gör det, så jag har bytt i texten ovan.

Vetenskapsjournalistikens framtid diskuteras just nu i Trieste...

... och hade jag inte lyckats bli väldigt otajmat sjuk hade jag varit där idag och talat om bloggande.

Workshop-programmet finns här, men framför allt rekommenderar jag workshopens tillhörande blogg där många av talarna (jag med) fått bidra med summerande inlägg om vad de skulle tala om.

---

Today, the future of science journalism is being discussed in Trieste, and if I had not become ill at a very unfortunate time I would have been there today to speak about blogging.

The workshop program is here, but I most of all recommend the workshop's associated blog where many of the speakers (including me) were asked to contribute a summary of what they planned to speak about.

Snöflingor!

En gång för väldigt länge sedan, i den här bloggens barndom (i september 2005), hittade jag (via en lista över populära länkar på BoingBoing i mars år 2003) en fantastisk sida med snöflingor som skapad av en forskare vid Caltech vid namn Kenneth Libbrecht. Inte bara vackra foton, utan också vetenskapliga förklaringar till hur snöflingorna kommer att se ut precis som de gör.

Nu har han fått årets Lennart Nilsson-pris för sina bilder av snöflingor, och på torsdag släpper Posten frimärken baserade på bilderna. Pressreleasen (pdf) säger att Libbrecht är tillgänglig för intervjuer den 31/10-4/1, så förhoppningsvis får vi se lite intervjuer här och var i tidningarna i veckan. Kanske till och med lite snöflingevetenskap...?

Och den här vintern tänker jag frankera all min post med vacker forskning :-)

Nobelpris i kemi 2010 för möjliggörare av komplexa molekylbyggen

Har du haft ont och tagit en värktablett med naproxen nån gång? Då har du redan haft utbyte av årets kemipris.

Kolatomer kan binda till andra atomer på en mängd olika sätt, och generera medelstora till gigantiska komplexa molekyler i miljontals olika varianter. Många viktiga ämnen med diverse tillämpningar inom bland annat medicin är komplexa kolmolekyler som tillverkas naturligt av någon organism - naproxen är bara ett exempel.

Reaktion och precision
Tyvärr är, eller åtminstone var, många av de lovande stora molekylerna hopplöst krångliga att bygga ihop i ett labb, vilket behövs om man ska massproducera dem så de kan användas. Det krävs många steg för att pyssla ihop en stor kolbaserad molekyl. Den Nobelprisbelönade tekniken underlättar sådana molekylbyggen genom att övertala kolatomer att binda till varandra, dessutom på ett sådant sätt att det inte bildas en massa störande, onödiga eller potentiellt farliga biprodukter.

Den populärvetenskapliga informationen - som är så bra att det faktiskt känns lite poänglöst att skriva en bloggpost om det här - uttrycker problemet som "att lura en nöjd atom". Kolet i de små basmolekyler som används i reaktionerna har redan precis lagom med elektroner, och vill varken ha eller ge bort några fler - något som krävs för en reaktion (och en binding) ska kunna uppstå. Ett andra problem är att få just de kolatomer man vill att reagera, och inga andra - nog så trixigt när ens avsedda molekyl innehåller tiotals med kolatomer. Genom att använda palladium som mötesplats för kolatomer som redan är förberedda att vara lite mer reaktionsbenägna får man kolatomer att reagera med varandra, och till stor del är det rätt kolatomer som reagerar.

Heck, Negisi, Suzuki... och Grignard
Pristagarna Richard Heck, Ei-ichi Negishi och Akira Suzuki har alla utvecklat olika varianter av av palladium-kopplad korskoppling: Heck-reaktionen, Negishi-reaktionen och Suzuki-reaktionen, som kan användas parallelt eller var för sig (Heckreaktionen är den som används för storskalig tillverkning av naproxen). De har i sin tur byggt på en metod som kallas Grignards reagens, som Grignard fick Nobelpriset för för nästan 100 år sedan.

Länkar
Nyhetsrelease
Populärvetenskaplig information (pdf)
Avancerad information (engelska, pdf)

Nobelpris i fysik 2010 för tvådimensionella "supermaterialet" grafen

Årets fysikpris, till Andre Geim och Konstantin Novoselov, delas ut för arbete som presenterades för så kort tid som 6 år sedan (i Science, Oktober 2004). Båda kommer från Ryssland men arbetar nu på University of Manchester i Storbritannien.

Grafen, som de båda fått priset för, är ett tvådimensionellt material - en supertunt flak av välordnade kolatomer, enbart någon atom tjockt. Teoretiskt sett ska så tunna material inte vara stabila, utan snarare bryta upp sig och bli håliga. Därför väckte grafen stor uppmärksamhet - och inte blev det sämre av att materialet dessutom är starkt, lätt, böjbart, genomskinligt och kan leda ström. En dröm för tekniska tillämpningar, helt enkelt.

"Ett grafenlager som är tungt som en katts morrhår kan hålla uppe hela kattens vikt" sa en nyss intervjuad forskare i SVTs livesänding (namn?). [korrigerat efter kommentar från mjn - tack!]

För mer detaljer rekommenderas Geims reviewartikel från Science förra året.

En del av den ursprungliga uppmärksamheten kring materialet kom också från den fantastiskt enkla tillverkningsmetoden som Geim och Novoselov kom på: att lägga grafit mellan två lager tejp, dra isär, och upprepa. Så vackert! Materialet har gått som en storm genom fysik- och kemilabb jorden runt, och spås inom ett par år leda till tillämpningar som vanligt folk kan hålla i handen.

Det är roligt med två så unga pristagare. Novoselov är född 1974, och därmed den yngsta pristagaren sedan 1970-talet. Geim är något äldre, född 1958 (vilket fortfarande är ungt i Nobelpriskretsar). Men med tanke på att han fått IgNobelpriset för några år sedan, för att ha leviterat grodor med magnetfält, så kan han definitivt räknas som ung i sinnet. (Tillägg, via @akademiskfrihet: Geim har också författat ett papper - ett seriöst sådant - ihop med sin hamster).

"I am fine, I slept well... I didn't expect the Nobel prize this year", sa Andre Geim kolugnt när han intervjuades i direktsändning, och tillade att han tänker fortsätta arbeta som vanligt. Låt oss hoppas att han får; grafen verkar vara ett fantastiskt material att jobba med...

Länkar
Pressrelease
Populärvetenskaplig beskrivning (pdf)
Avancerad information (engelska, pdf)
Ursprungsartikeln i Science
Geims reviewartikel i Science från 2009

Nobelpris i medicin 2010 till provrörsbefruktningens fader

Nästan 4 miljoner "provrörsbarn" - många av dem idag vuxna människor, som inte hade funnits utan in vitro-fertilisering. Mycket mer konkret kan forskningsnytta knappast bli. IVF-teknikens upphovsman, Robert Edwards, är väl värd sitt Nobelpris i medicin.

Däremot blir det ingen blixtbloggning om det här Nobelpriset för min del, eftersom SvD läckte nyheten (enligt dem dessutom baserat på *flera* källor) redan tidigt imorse. Trist och märkligt förhållningssätt hos de som läckt, tycker jag, oavsett motivation. Ingen kommentar från kommitten ännu, men det ska bli intressant att se om de säger något och i så fall vad.

TILLÄGG 14.10 samma dag: och SvD:s redaktionschef väljer mycket märkligt att klappa sig själv, Atterstam och SvD på axlarna för "scoopet" på sin blogg. Jamen, seriöst - ta äran för en läcka som sannolikt snarare beror på interna KI-stridigheter, och dessutom hinta att det/Inger Atterstam därmed är värt Stora Journalistpriset? (jag håller med om att Atterstam är duktig och förtjänar priser i andra sammanhang, men knappast för just detta)

TILLÄGG 17.52 dagen därpå: det slog mig att jag kanske ska påpeka att jag formellt sett är anställd av KI, med en chef som också är med i kommitten. Jag tror inte det påverkar min inställning till läckandet - det är trist oavsett - men jag vill inte att nån ska tro att jag försöker smyga med det...

Länkar
Pressrelease
Mer avancerad information (engelska, pdf)
Engelska wikipedia om IVF
Ursprungsartikeln i The Lancet

Nobelprisgissningar 2010: magkänsla, citationsanalys och 'prediction markets'

Idag är dagen innan det första Nobelpriset för 2010 tillkännages, och därmed en av de sista dagarna att spekulera i möjliga pristagare (om inte annat för att eventuella senare gissningar lär drunkna i mediebruset kring de faktiskt utdelade prisen, om man nu inte begränsar sitt intresse och fokus till enbart ett av priserna och låtsas att de övriga kategorierna inte existerar).

Mediegissningar kring de naturvetenskapliga priserna är numer ganska vanliga.

Svenska gissningar
DN:s Karin Bojs har som vanligt publicerat sina bästa gissningar i sin söndagskrönika (som dessutom även trycks på engelska). Förra året fick hon också utrymme att berätta lite mer om hur hon gör för att vaska fram sina toppkandidater - bland annat genom att se på citeringar, andra prestigefyllda pris (som Laskerpriset), och på vem som blivit inbjuden till Nobelsymposier. Sannolikt gör de flesta på liknande sätt, viktat med en rejäl portion magkänsla för vad som just nu verkar vara den bästa kombinationen av banbrytande men väldokumenterad forskning med stor samhällsnytta.

Vetenskapsradions reportrar gissade medicin-, fysik- och kemipris i fredags i direktsändning från Nobelmuseet. Jan-Olov Johansson, som i tio år var redaktionschef på Vetenskapsradion, har både bloggat en fascinerande liten historik över Nobelgissandet i Sverige och ett inlägg med förutsägelser kring Nobelpriset i medicin eller fysiologi, som tillkännages imorgon. Också SVT:s Vetandets värld gissar: Medicinreporter Malin Askewall listar tänkbara medicinpriskandidater, Jens Ergon försöker hitta möjliga fysikpristagare, och Ulrika Engström spår kemipristagare.

Internationella gissningar
Internationellt sett är Thomson Reuters och en eller flera vadslagningsfirmor de stora aktörerna (mätt i hur mågna som refererar till dem). Thomson Reuters sitter på en gigantisk hög med (proprietära) data för hur forskare hänvisar till andras forskning, och utnämner numer sina kandidater till "Thomson Reuters Citation Laureates". De listar förutom de naturvetenskapliga priserna även ekonomipristagare, och brukar enligt sin lista på träffar få rätt på en eller ett par pristagare per år - dock ibland med rätt stora tidsförskjutningar (Luc Montagnier, som fick medicinpriset 2008, förutsades som mottagare 1989 - man får vara ganska generös i sina marginaler om man som TR kallar det för en korrekt förutsägelse).

Vadslagning och andra "marknadsbaserade" förutsägelser av Nobelpristagare har visat sig fungera ganska dåligt - kanske för att hemliga kommittebeslut inte riktigt är den typ av företeelser som lämpar sig för sådana system, och för att det finns så många möjliga pristagare (men se även Christians kommentar nedan). Jag rekommenderar den här diskussionstråden om ekonomipriset och prediction markets (från en av Reuters bloggar). I år verkar vadslagningsfirman Ladbrokes enbart lista litteraturpristagare (med Tomas Tranströmer och Haruki Murakami i topp), medan en annan onlinefirma, Paddypower, har vadslagning om fredsprisvinnare (med Liu Xiaobo i topp). Harvards Department of Economics har vad de själva kallar "the world’s most accurate prediction market", The Nobel Memorial Prize in Economics Pool, som öppen för alla ekonomer - resultaten tillkännages dagen innan priset, söndag den 10:e oktober.

Klart är att det finns många möjliga pristagare, och stor chans att pricka fel. Att följa Nobels originalinstruktioner om att belöna den bästa forskningen under det gångna året har länge varit omöjligt - idag finns så mycket forskning och forskare i olika subfält, och så många spår att följa, att åtminstone något decenniums efterföljande forskning först måste få utvisa vad som är mest banbrytande och användbart, och vilka teorier som verkligen stämmer. Det finns ett intressant papper på arXiv som visar att det blivit allt svårare att förutsäga kemi- och fysikpristagare baserat på bibliometriska data, eftersom forskningsfälten vuxit och fragmenterats - det är helt enkelt för många träd för att skogen ska synas.

Hur som helst, en av årets nyheter är att man kan se en livesändning av tillkännagivandena av Nobelprisen, och man kan skaffa en liten widget som man kan bädda in på sin egen sida. Detta måste självklart testas... se nedan!

Nobelpristillkännagivandewidget [lär kräva Flash 10]

Nobelveckans oädla upptakt, IgNobel-prisen, firar 20 år

Igår natt svensk tid delades IgNobel-prisen - belöningen för forskning som kanske inte är fullt så uppenbart nyttig som de riktiga Nobel-fynden - ut för tjugonde gången. Som vanligt verkar pristagarna bestå delvis av fynd som mest låter märkliga men faktiskt har nytta, delvis av en önskan att slå impopulära personer eller organisationer på fingrarna. Organisatör och utdelare (och i skrivande stund, innehavare av alldeles för lite bandbredd) är tidskriften Annals of Improbable Research.

Målet är att nå folk med vetenskap via humor: att få dem att skratta först och sedan (förhoppningsvis) tänka. DN har en bra intervju med AIRs redaktör Marc Abrahams från i våras, och en kort videointervju med Abrahams om årets festligheter finns på YouTube. Ceremonierna verkar vara nästan lika eftersökta och detaljerade som Nobelprisens, fast värre: "som alla ceremonier du någonsin behövt utstå, ihoptvinnade, uppochner och i högre hastighet". Årets höjdpunkt ska vara en opera om bakterier som lever på en kvinnas framtand... Nästan så att jag ångrar att jag inte var vaken under live-sändningen av det hela på YouTube, särskilt som filmen inte verkar ligga uppe nu.

Årets tio pris och pristagare, i snabb svensk översättning*:

Teknikpriset: Karina Acevedo-Whitehouse och Agnes Rocha-Gosselin (Zoological Society of London, UK) som tillsammans med Diane Gendron (Instituto Politecnico Nacional, Baja California Sur, Mexico) har finputsat en metod för att samla in valsnor via radiostyrd helikopter.

Medicinpriset: Simon Rietveld och Ilja van Beest (University of Amsterdam resp. Tilburg University, Nederländerna) som upptäckt att astmatiker kan bli bättre av att åka berg-och-dalbana.

Transportplaneringspriset: Toshiyuki Nakagaki, Atsushi Tero, Seiji Takagi, Tetsu Saigusa, Kentaro Ito, Kenji Yumiki och Ryo Kobayashi (Japan) samt Dan Bebber och Mark Fricker (UK), som optimerat järnvägsräls-sträckningar med hjälp av slemsvampar. Flera av dem fick priset redan 2008, för slemsvampsoptimerad problemlösning.

Fysikpriset: Lianne Parkin, Sheila Williams och Patricia Priest (University of Otago, Nya Zeeland) för att de visat att folk som bär sockor utanpå sina skor mindre ofta halkar och faller på isiga stigar.

Fredspriset: Richard Stephens, John Atkins och Andrew Kingston (Keele University, UK) som visat att smärta gör mindre ont om man får svära samtidigt.

Hälsopriset: Manuel Barbeito, Charles Mathews och Larry Taylor (Industrial Health and Safety Office, Fort Detrick, Maryland, USA) som bekräftat att skägg är bakteriefällor.

Ekonomipriset: verkställande och direktörer i Goldman Sachs, AIG, Lehman Brothers, Bear Stearns, Merrill Lynch och Magnetar, som skapat nya sätt att investera pengar - "sätt som maximerar vinst och minimerar risk för världsekonomin, eller delar av den".

Kemipriset: Eric Adams, Scott Socolofsky och Stephen Masutani (MIT, Texas A&M University resp. University of Hawaii, USA) samt BP [British Petroleum], som motbevisat tesen att olja inte går att blanda med vatten.

Managementpriset: Alessandro Pluchino, Andrea Rapisarda och Cesare Garofalo (University of Catania, Italien), för att de matematiskt bevisat att organisationer kan bli mer effektiva genom att befordra slumpmässigt utvalda människor (snarare än de bästa).

Biologipriset: Libiao Zhang, Min Tan, Guangjian Zhu, Jianping Ye, Tiyu Hong, Shanyi Zhou och Shuyi Zhang (Kina) samt Gareth Jones (University of Bristol, UK) som vetenskapligt dokumenterat förekomsten av oralsex hos fruktfladdermöss.

Länkar:
Tidskriften Annals of Improbable Research
IgNobelpristagare 2010
IgNobelprisceremonin
DN:s intervju med Mark Abrahams, AIRs redaktör, från april 2010
The Guardian och The Telegraph om årets IgNobelpris

PS En god kandidat för nästa års medicin- eller hälsopris är kanske forskarna som nyligen visat att behå får kvinnor att producera mindre avföring...

*hämtat från IgNobel-priset 2010s webbsida, utan egen dubbelkoll. Valet att ge enbart land för vissa av pristagarna var deras, inte mitt...

Nominera en kunskapsspridare!

Tack och lov för Facebook; jetlaggad och seg hade jag sånär missat att idag, söndag den 5/9, är sista dagen för nomineringar till Kunskapsprisets nya kategori "Svenska folkets kunskapsspridare".

Det är en bra kategori, och jag är väldigt nöjd med att en del fokus på så vis har möjlighet att hamna på amatörerna, entusiasterna, de som sprider kunskap för att det är så kul och viktigt att de bara inte kan låta bli. Nog är det viktigt att ge proffsen och yrkesmänniskorna den uppskattning de förtjänar, men det finns trots allt inte mindre än fem kategorier för det syftet: Skola, Näringsliv, Offentlig verksamhet, Folkrörelser/organisationer, och Internationella hederspriset.

Jag hoppas, som NE:s Kunskapsbloggens Ellen Albertsdottir föreslår, att Svenska folkets kunskapsspridare blir en bloggare. Och jag känner mig fantastiskt hedrad över att en och annan därute valt att nominera mig och Lisa för vår Matmolekyler-projekt-blogg!

Själv väljer jag att nominera min bloggarkollega Åsa Larsson med bloggen Ting o Tankar, eftersom hon med sitt bloggande gett mig en förståelse för humanistisk forskning och arkeologi som jag som naturvetare sannolikt aldrig hade lyckats skaffa mig annars - trots egna doktorandstudier. Insikterna som Åsas bloggande hjälpt mig nå har varit till nytta i diverse små och stora sammanhang, och hjälpt mig att själv bli bättre på att kommunicera kunskap till andra.

Årets sommarpratande forskare

En av mina återkommande ritualer (se förra året) är att så snart den publicerats gå igenom listan av Sommarpratare och leta rätt på folk med något slags forskar- eller vetenskapsanknytning, och sedan prompt pricka in dem i kalendern. Resultatet i år:

* 6/7: Nicklas Lundblad, IT-debattör, sporadisk bloggare och filosofie doktor i informatik. Har arbetat på Stockholms Handelskammare, är sedan våren anställd på Google för att bygga upp en tankesmedja kring samhällsfrågor.
"Temat för mitt sommarprogram kommer att vara det vardagliga skrivandet och hur det formar oss, och format mig."

* 15/7: Micael Dahlén, professor i företagsekonomi, och författare. Lär vara en bra föredragshållare, och ska "väcka alla lyssnare till en värld där det är bra att ljuga, där det inte är någon idé att göra långsiktiga planer och där det inte går att vara lycklig längre än tre månader".

* 22/7: Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och författare. Ledamot av KVA, och flitigt anlitad av bland andra Vetenskap & Allmänhet. Är bland annat duktig på att ta ett existensiellt perspektiv på fysik och rymden utan att det blir fånigt. Har varit med i Vetandets värld i fokus (maj 2008), för den som inte kan hålla sig till juli och vill provlyssna redan nu (mp3).

* 26/7: Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, samt medicine hedersdoktor. Och författare; har skrivit böcker om känslornas historia.

* 15/8: Staffan Scheja, konsertpianist och professor (vid Musikhögskolan). Behöver väl ingen närmare presentation...

* 18/8: Annika Linde, professor och statsepidemiolog; "jag baserar mitt sommarprat på olika typer av forskning och inte minst egna erfarenheter av många slag"

Och så ett hedersomnämnande: 31/7: ingenjören Håkan Lans, uppfinnare av en tidig prototyp till datormus (men inte den ende), färggrafik, och mycket annat.

Fem professorer, en doktor, och en ingenjör. Ungefär lika många forskningsanknutna som förra året, och alla utom en debutanter (Karin Johanisson sommarpratade 1999). Ska bli spännande!

"Medietränad"; artikelserie hos Second Opinion om forskare och journalister

Second Opinion har nyss publicerat fjärde delen i en serie de kallar "medietränad", som handlar om forskningsvärlden, journalister och vetenskapsjournalistik. Del 1 är en intervju med mig i egenskap av disputerad/kommunikatör, del 2 en intervju med journalisten Anders Pihlblad, del 3 är en intervju med SvD:s Inger Atterstam och del 4 en intervju med universitetslektor Carl Johan Sundberg.

Intressant nog säger jag och Carl Johan Sundberg till ganska stor del samma sak i våra respektive intervjuer: vi tycker att svensk vetenskapsjournalistik är alltför mycket centrerad kring det som står i senaste veckans Nature, Science och PNAS (och, med mitt tillägg, för fokuserad på det någon/några på respektive tidskrift väljer ut som "mest intressant den här veckan").

Och Inger Atterstam kontrar med... att kritiken grundar sig i avundsjuka från forskare eftersom "– Svensk forskning håller sällan måttet för att nå de här tidningarna." Jag tycker det är schysst av Inger Atterstam att ställa upp på intervju, men nog är det lite för simpelt att avfärda kritiken genom att dra alla forskare över en kam...

Nå. Det är det fullt möjligt att svensk forskning inte gör. Sett till sakfrågan som jag hoppades lyfta - att många medier låter ett litet urval artiklar ur en mycket liten grupp vetenskapliga tidskrifter dominera sin bevakning, utan att kritiskt diskutera vad det får för effekter - är det dock ett halmgubbeargument. Jag bryr mig väldigt lite om vilken "nationalitet"* det är på forskningen som hamnar på nyhetsplats i svenska medier, och jag skulle gissa att samma gäller för Carl Johan Sundberg.

Det jag vänder mig emot är att på grund av hur systemet är uppbyggt så springer alla medier efter samma boll, istället för att sammantaget ge en bred och djup bevakning genom att var för sig skriva om olika ämnen (vilket land forskarna som omnämns kommer ifrån är högst sekundärt). Som jag ser det förlorar vi alla på det. Vad är samhällsnyttan av att samtidigt kunna läsa hundra ungefär likadana artiklar om att vi har några procent neandertalargener i vårt DNA? (eller, på svenska, fem ungefär likadana artiklar. Och nån dag senare femton identiska kopior av en kort TT-sammanfattning av de första fem artiklarna).

Det vore en annan sak om de artiklar som lyfts självklart vore de bästa och mest intressanta av alla tiotusentals** forskningsartiklar som publicerades den senaste veckan. Det som hamnar i medierna är dock snarare mediernas urval av de medievänligaste artiklarna i tidskrifternas urval av de medievänligaste artiklarna av tidskriftsredaktörernas urval av de mest "forskningsmässigt nyhetsvärda" artiklarna som de valt att publicera (se nedan; "vaddå presspaket?"). Det är ganska många val inblandade, och de flesta stegen är osynliga för journalisterna som nås av sluturvalet av artiklar.

Ärligt talat, i hur många andra journalistikgenrer vore det okontroversiellt att ett stort inflytelserikt företag gav en kort lista på tre-fem attraktivt förpackade nyheter att välja mellan, och i genomsnitt en av dessa nyheter fick stort uppslag i tidningen? Varje vecka, år ut och år in?

Jag är inte frustrerad över att tidskriftsgiganterna har stort inflytande - det är rätt självklart, och knappast nåt jag blir upprörd över. Jag är frustrerad över att diskussionen om de integritetsmässiga implikationer som följer av att redaktionerna låter ett fåtal tidskrifter och deras presspaket ha så stort inflytande aldrig förs, och att den resulterande vetenskapsbevakningen blir så mager. Jag är övertygad om att en bredare bevakning av ett större urval av tidskrifter från flera specialistfält skulle leda till intressantare artikelutbud, en bättre vetenskapsbevakning och till ett mer vetenskapligt bildat samhälle - som Carl Johan Sundberg säger, "what goes in comes out".

Kort sagt, jag är övertygad om att svenska vetenskapsjournalister kan läsa och bedöma forskning själva. Utan särskilt många mellanled.

Det Inger Atterstam väljer att fokusera på - snedvridande egenintresse, PR-påtryck och manipulativa uttalanden - är enligt min bedömning ett smalare problem som är mest framträdande inom några få grenar av forskningen; bland annat den medicinska forskning som har ekonomiska intressen knutna till sig, där någon kan göra en vinst på att bli omskriven och visa upp positiva resultat för ett existerande eller blivande läkemedel eller behandling - kort sagt, den verklighet som medicinjournalister verkar i. (Givet medicin och hälsas stora allmänintresse är det så klart ett viktigt problem i sig). Efter några år i den karusellen, med daglig kontakt med PR-firmor, kan jag förstå om man blir misstänksam. Det innebär dock inte att man utan problem kan tillskriva alla forskare samma typ av förhållningssätt. Giriga arkeologer? PR-påtryckande historiker? Manipulativa lingvister? Snedvridna matematiker? Oskrupulösa datavetare?

De finns kanske; rent statistiskt sett borde det finnas något exempel på vardera någonstans i världen. Jag har dock inte träffat dem.

Vaddå presspaket?

Lite bakgrund: flera av de allra största och prestigefyllda vetenskapliga och medicinska tidskrifterna erbjuder en service med presspaket, "press packs" - en förhandstitt på en handfull utvalda artiklar ur den kommande veckans nummer, med sammanfattningar, bilder, kontaktdetaljer till inblandade forskare och så vidare. Artiklarna släpps under embargo, med ett hedersavtal om att inte publicera innan ett visst datum och klockslag. För att få tillgång ska man i regel ha återkommande uppdrag som vetenskapsjournalist. Bryter man mot embargot blir man avskuren ett tag från tillgången till presspaket.

Tanken med presspaket/embargosystemet är att ge journalister möjlighet att göra ett bättre, mer insiktsfullt och genomarbetat reportage, vilket kan vara särskilt viktigt då det gäller nyheter av stort allmänintresse. Det är en toppenservice med flera goda effekter, till exempel ger den även internationellt sett små medier som SvD och DN en hyfsad möjlighet att hinna få prata lite med forskaren som är huvudansvarig för studien och ändå hinna publicera samtidigt som giganterna. Men naturligtvis är det så att även tidskrifterna tjänar på att just deras forskning lyfts fram stort och brett, om inte annat i image och PR.

Kan man se forskares egenintresse som ett problem bör man kunna se även de vetenskapliga tidskriftsjättarnas egenintresse som ett problem.

Länkar
Second Opinion 25/5: "Forskning i presspaket" (Malin Sandström)
Second Opinion 29/5: ""Forskares egenintresse påverkar ärligheten"" (Inger Atterstam)
Second Opinion 4/6: ""Medierna skapar pseudokonflikter mellan forskare"" (Carl Johan Sundberg)

* Jag skriver "nationalitet" med citattecken, för det är himla svårt att definiera vad som kan räknas som svensk forskning eller en "svensk forskare", och efter ett par år i den akademiska världen tenderar man att sluta försöka. En tysk, doktorsutbildad i Frankrike med en postdocperiod i USA, som nyligen kommit till ett svenskt universitet? En svensk som haft hela sin akademiska karriär utanför Sverige? Nån som doktorerat i Sverige men aldrig satt sin fot där vare sig före eller efter? Är det stället man jobbade på när forskningen gjordes som spelar roll, eller stället man befinner sig på just när forskningen publiceras? Går man till knappt hälften på svenska anslag och till drygt hälften på amerikanska, är det svensk forskning då? Och så vidare...

** löst höftad siffra baserat på att en av de mer seriösa beräkningarna kommit fram till att 1350000 forskningsartiklar publiceras årligen. Dvs, knappt 26000 artiklar i veckan.

Måste ses (eller läsas): Lisa FW om klickjournalistik och vetenskap

Min bokprojektmedförfattare, journalisten Lisa Förare Winbladh, pratar klokt, vasst och roligt om journalistik och hur den förhåller sig till vetenskap i det här knappt halvtimmeslånga UR-avsnittet. Med matmyter i media som exempel, men aktuellt långt utanför det perspektivet.

Man kan läsa Lisas manus här på hennes blogg på Taffel, men det är mycket mer inspirerande att lyssna och titta på Lisa.

Föredraget är inspelat på Konsumentföreningen i Stockholms seminarium Myter om maten, 12 april i år.

"Vad ska du göra sedan, då?"

En av de absolut vanligaste frågorna man får när man nämner att man jobbar på sin avhandling och ska disputera vid tidpunkt X är "och vad ska du göra sedan?".

Ibland är det vänligt allmänintresse, ibland är det antagligen den neutralaste frågan folk kan komma på som inte har att göra med själva stressmomentet för stunden (de flesta doktorander är uppenbart slitna och jäktade sista året). Någon gång är det folk inom ens eget fält som frågar; då vill man gärna ha ett bra och genomtänkt svar.

För många doktorander är svaret sannolikt obehagligt länge "jag vet inte". Tidspressen lämnar inte mycket rum för den sortens eftertanke, och trots att man får vänliga tips om att börja söka post-doc ett år i förväg känner jag få som verkligen gjort det. Långt färre som har en långsiktig karriärplan.

Ofta ser fortsättningsalternativen - från vissa synvinklar och särskilt inifrån akademin - ut som ett binärt val mellan Forskning och Allt Annat. Det är inte riktigt sant; det utmärkta seminariet om alternativa karriärvägar utanför akademin, som inledde Stockholm Meeting i torsdags belyste på ett rätt fascinerande sätt alla olika vägar man kan ta med en doktorsexamen i ryggsäcken. Naturvetarna hade valt ut fem talare som typexempel: att jobba inom industrin (Mats Berggren, vd Sweden Bio), att arbeta som lektor på gymnasiet (Pär Wohlin, lektor Viktor Rydbergs gymnasium), forskningsadministration (Anna Ledin, vetenskaplig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien), starta eget och jobba som entreprenör (Saed Esmaeilzadeh, vd Diamorph AB) eller att arbeta som vetenskapsjournalist (Ulrika Björkstén, redaktör Vetenskapsmagasinet).

Tråkigt nog var det inte många av dem som verkligen lyckades visa i sina föredrag hur och när eller i vissa fall ens om de hade nytta av sin forskarbakgrund mer än som inträdesbiljett. Bäst tyckte jag om Pär Wohlins berättelse som visade hur han hela tiden ifrågasatte, utvärderade och anpassade sin lärarroll och kunskaperna bakom den - flera gånger med obekväma beslut som resultat. Både inspirerande och upplyftande.

Själv skaffade jag mitt nuvarande jobb i juni förra året, och jobbade deltid där medan jag doktorerade färdigt på resten av deltiden. Jag har nytta av erfarenheterna från min doktorandtid i stort sett varje dag; ofta på grund av den specifika insikten jag fått i mitt fält och dess verktyg, ibland på grund av den mer generella inblicken i hur forskare tänker och fungerar. Organisations- och rapportskrivningsövningen jag fått genom att administrera EU-projekt (som institutionstjänstgöring) är direkt tillämpbara på mina organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter idag. Samtidigt har träningen jag fått i kommunikation - talad såväl som skriven - genom bloggandet och alla de uppdrag och erfarenheter det lett till varit direkt ovärderlig i mitt nya jobb, där kommunikatör är del av min titel.

Allt det andra svåretiketterbara man lär sig på köpet när man doktorerar - att strukturera upp sitt arbete och planera långsiktigt, att lösa problem, att tänka själv och arbeta självständigt, att brottas med svårlösliga problem utan att ge upp - det är också otroligt användbart. Fråga nästan vilken doktor som helst i bekantskapskretsen - antagligen är det få som kommer säga att det var själva fackkunskaperna de fick som var mest användbara.

Sorgligt att man så ofta möter rekryterare som är rädda för att anställa "snäva, specialiserade" doktorer. De vet inte vad de missar.

Ny titel, nytt jobb

Från och med i fredags vågar jag kalla mig "doktor" (visst, man ska skriva på ett papper eller två, men avhandlingsförsvaret är huvudsteget). Från och med idag tillhör jag inte längre KTH - istället kan jag titulera mig kommunikatör och programofficer (på INCF).

Rent praktiskt är det inte riktigt en så abrupt skillnad som det kan låta; jag har faktiskt gått på deltid på mitt nya jobb sedan förra sommaren, och jag byter varken land eller stad samtidigt som jobb. Mentalt är skillnaden större - plötsligt så kan jag inte riktigt kalla mig "forskare" längre, inte på pappret. (Även om jag fortfarande putsar på min sista artikel vilket väl nominellt kanske kan kallas att fortfarande hålla på med forskning, så är jag inte avlönad att göra det och inte anställd som forskare på något universitet)

Just nu kan jag i och för sig inte kalla mig något alls, så länge jag inte gör det i skrift. Tre timmars nästan oavbrutet prat på avhandlingsförsvaret, med en förkylning i botten, har gett mig en präktig stämbandskatarr, och för första gången i mitt liv har jag faktiskt ingen röst *alls*.

Förutom i text. Härmed förklarar jag bloggen återuppväckt!

Jag har en tryckt avhandling!

Min avhandling är numer inlämnad, tryckt och distribuerad. Hurra! Papper är ju inte länkbart, men den digitala versionen finns att hämta i DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) här. När jag har letat upp en lämplig borr kommer det också finnas ett "spikat" fysiskt exemplar på KTH:s bibliotek (borren behövs för att göra ett upphängningshål; förr i tiden kanske man kunde spika upp avhandlingar, men nuförtiden får man fuska med borr för att ta hål rakt igenom en avhandling från pärm till pärm).

Om mindre än tre veckor är det dags för själva höjdpunkten, försvaret av avhandlingen, och sedan kommer bloggandet att ta vid som vanligt. Fast jag tar faktiskt på mig bloggarhatten igen tidigare än så; på fredag morgon ska jag debattera forskarbloggande på Lunds Universitet med Sara Kjellberg, Gustav Holmberg och Stefan Larsson. Mer info i LU:s kalendarium.

Jag har ett disputationsdatum!

... närmare bestämt 26/3, kl 13. Disputationen (och bloggens återupplivande) drar allt närmare!

God fortsättning... på avhandlingsarbetet

Här händer inte just mycket. Men bloggen är inte död, den bara vilar! Bakom kulisserna pågår ett intensivt arbete med avhandlingen, som förhoppningsvis är helt klar om några veckor*. Fem kapitel har jag skickat till min handledare, ytterligare tre är halvfärdiga, och just nu pågår putsandet på sista artikeln som ska in. En hel bunt (förhoppningsvis) snygga och pedagogiska figurer ska också produceras, så att avhandlingskapitlen inte består nästan uteslutande av ord.

*på 60%-ig deltid, eftersom jag redan i somras skaffade och började på mitt blivande nästa heltidsjobb. Jodå, med planering så går det. Men det blir ingen bloggtid över med det schemat, om man säger så (däremot lyckas jag twittra ibland, och på så vis hålla den värsta bloggabstinensen stången).