Det har länge varit ett känt faktum att embryon från äldre kvinnors äggceller relativt ofta har kromosomfel. Man har antagit att det beror på att äggcellernas kvalitet försämras när kvinnor blir äldre. Nu visar dock två separata undersökningar att även embryon från yngre kvinnors äggceller har kromosomfel - i omkring hälften av alla fall.
Det har länge antagits vara självklart att unga kvinnors äggceller är i god kondition - uppenbarligen så pass självklart att det inte ens har testats. Nu visar två olika studier, en på 275 embryon från friska kvinnor i åldrarna 21-31 och en på 289 embryon från kvinnor under 30, att uppemot hälften (50% resp 42%) av alla embryon från unga kvinnor kan ha kromosomfelaktigheter. Den andra studien, med 22 donatorer och 289 embryon, visade också stor variation i andelen embryon med kromosomfel: från 29% till 83%, beroende på person. Samtliga embryon kom från provrörsbefruktningar (IVF). De kromosomfel man tittat på verkar vara fel i könskromosomerna (saknade bitar av en kromosom, fördubblingar av kromosomer etc).
Det finns dock två möjliga felkällor. Den ena är att IVF-processen, när man hyperstimulerar äggstockarna för att få dem att släppa fler ägg än ett, skulle kunna ge felaktiga ägg (å andra sidan har det ju fötts ett stort antal helt friska "provrörsbarn" vid det här laget, så det kan inte alltid gälla. Och det verkar misstänkt att det skulle variera så mycket mellan olika personer i så fall). Den andra möjligheten är att kromosomfelen kommer från spermier med kromosomfel och inte från äggen (vilket ju får en att undra om de tittade på det i undersökningarna på äldre kvinnor, eller bara blankt utgick ifrån att det var äggcellerna det var fel på där eftersom man ju "visste" att dessa kvinnor var för gamla för att skaffa barn). Det borde gå att undersöka med hjälp av gensekvensering, men det är sannolikt både dyrt och komplicerat.
Det här är ett utmärkt exempel på att man ska akta sig för att anta saker som inte är bevisade, även om de verkar rimliga.
Länk
New Scientist
torsdag, oktober 20, 2005
tisdag, oktober 18, 2005
Cyborg-celler ger känslig fuktsensor
Forskare vid University of Nebraska har konstruerat en ny, mycket känsligare typ av fuktsensor. Den viktigaste ingrediensen: bakterier täckta med guld.
Bakterien som användes var Bacillus cereus, som i vanliga fall finns i matvaror och kan ge matförgiftning (genom toxiner som den bildar). Sensorn består av ett standard-chip (kisel med guldelektroder) som täckts med bakterier. Bakterierna bildar broar mellan elektroderna, men skulle vara rätt dåliga ledare om det inte vore för en sak: ett täcke av guldpartiklar. Efter att bakterierna bildat broar doppades chippet i en lösning med guldpartiklar, som var ca 30 mikrometer i diameter och försedda med antikroppar som hjälpte dem att binda till bakterierna. Guldpartiklarna är tillräckligt nära varandra för att elektroner ska kunna hoppa emellan dem, och på så vis leder de ström.
När bakterienas omgivning blir fuktigare sväller de, vilket ökar avstånded mellan guldpartiklarna. Ledningsförmågan minskar då, och det är det som ger skillnaden i utsignal. En vanlig fuktsensor ger 10 gånger skillnad i utsignal mellan 20% fuktighet och 0% fuktighet, medan den nya sensorn ger 40 gångers skillnad. Bakterierna överlever två dagar utan näringsämnen, men sensorn fungerar även efter att bakterierna dött - bara de är levande när sensorn sätts ihop (annars tappar de formen).
Mest intressant vore nog att veta inom vilket temperaturintervall sensorn fungerar. Det anges tyvärr inte.
Länk
Nature News
Bakterien som användes var Bacillus cereus, som i vanliga fall finns i matvaror och kan ge matförgiftning (genom toxiner som den bildar). Sensorn består av ett standard-chip (kisel med guldelektroder) som täckts med bakterier. Bakterierna bildar broar mellan elektroderna, men skulle vara rätt dåliga ledare om det inte vore för en sak: ett täcke av guldpartiklar. Efter att bakterierna bildat broar doppades chippet i en lösning med guldpartiklar, som var ca 30 mikrometer i diameter och försedda med antikroppar som hjälpte dem att binda till bakterierna. Guldpartiklarna är tillräckligt nära varandra för att elektroner ska kunna hoppa emellan dem, och på så vis leder de ström.
När bakterienas omgivning blir fuktigare sväller de, vilket ökar avstånded mellan guldpartiklarna. Ledningsförmågan minskar då, och det är det som ger skillnaden i utsignal. En vanlig fuktsensor ger 10 gånger skillnad i utsignal mellan 20% fuktighet och 0% fuktighet, medan den nya sensorn ger 40 gångers skillnad. Bakterierna överlever två dagar utan näringsämnen, men sensorn fungerar även efter att bakterierna dött - bara de är levande när sensorn sätts ihop (annars tappar de formen).
Mest intressant vore nog att veta inom vilket temperaturintervall sensorn fungerar. Det anges tyvärr inte.
Länk
Nature News
måndag, oktober 17, 2005
Forskare utvecklar "nanobomber" mot cancertumörer
Efter upptäckten att grupper av nanorör (små rör uppbyggda av kolatomer) är naturligt explosiva har forskare vid University of Delaware börjat utveckla en "nanobomb" mot cancertumörer.
Explosiviteten beror på att samlingar av nanorör inte kan bli av med värme tillräckligt fort när man belyser dem. Istället exploderar de. Så långt har forskargruppen lyckats få nanorören att explodera både i luften och i saltlösning. Eftersom "nanobomberna" fungerar även i saltlösning hoppas man kunna få dem att fungera inne i kroppen. Man hoppas kunna placera nanorör i en cancertumör och sedan spränga sönder den. Då blir det bara fragment kvar av både tumören och nanorören, och man tror att makrofager (kroppens "städceller") kan ta bort resterna.
Nanobomberna har fördelen (om de fungerar) att de är väldigt precisa, och förhoppningsvis kan användas även på tumörer som idag är omöjliga att operera. Det är dock ganska många års forskning kvar innan man kan bevisa att metoden fungerar i kroppen, och på ett ofarligt sätt.
Länk
Nyhetsrelease (University of Delaware)
Explosiviteten beror på att samlingar av nanorör inte kan bli av med värme tillräckligt fort när man belyser dem. Istället exploderar de. Så långt har forskargruppen lyckats få nanorören att explodera både i luften och i saltlösning. Eftersom "nanobomberna" fungerar även i saltlösning hoppas man kunna få dem att fungera inne i kroppen. Man hoppas kunna placera nanorör i en cancertumör och sedan spränga sönder den. Då blir det bara fragment kvar av både tumören och nanorören, och man tror att makrofager (kroppens "städceller") kan ta bort resterna.
Nanobomberna har fördelen (om de fungerar) att de är väldigt precisa, och förhoppningsvis kan användas även på tumörer som idag är omöjliga att operera. Det är dock ganska många års forskning kvar innan man kan bevisa att metoden fungerar i kroppen, och på ett ofarligt sätt.
Länk
Nyhetsrelease (University of Delaware)
lördag, oktober 15, 2005
Tyngdlöshet försämrar immunförsvaret
Det är välkänt att astronauter blir sjuka ovanligt lätt. Upptäckten att tyngdlöshet försämrar immunförsvaret kan kanske ge en viss förklaring.
En studie utförd vid University of California visar att ett antal mycket viktiga immunförsvarsgener "kopplas bort" vid tyngdlöshet. Studien undersökte mänskliga immunförsvarsceller i simulerad tyngdlöshet. I normala fall, när kroppen upptäcker en "inkräktare" (t ex ett virus) aktiveras 99 gener som i sin tur aktiverar T-celler som förstör inkräktaren. Men i tyngdlöshet aktiverades bara 8 av dessa gener. Det enda andra kända tillstånd som så drastiskt försämrar T-cellfunktion är sjukdomen HIV.
Man har länge vetat att astronauter ovanligt lätt blir sjuka. 15 av 29 Apollo-astronauter fick bakterie- eller virusinfektioner under eller inom en vecka efter sina uppdrag. Efter att astronauten Fred Haise fick feber från en infektion av en i normala fall harmlös bakterie införde NASA en karantän (inga folkmassor, små barn eller sjuka personer) 7-10 dagar innan flygningar; och mängden infektioner minskade drastiskt. Och under Skylab-projektet såg man att astonauter fick minskat antal T-celler.
Men det är inte säkert att karantän är tillräckligt. Det finns ett antal virus även hos en frisk person (herpes och Epstein-Barr-virus, till exempel). De märks normalt inte, men kan bli ett problem för ett försvagat immunförsvar (man har för övrigt sett att astronauter har kraftigt förhöjda halter av Epstein-Barr virus).
Länkar
New Scientist Space
Cell Wars (science@nasa, 23/1 2002)
En studie utförd vid University of California visar att ett antal mycket viktiga immunförsvarsgener "kopplas bort" vid tyngdlöshet. Studien undersökte mänskliga immunförsvarsceller i simulerad tyngdlöshet. I normala fall, när kroppen upptäcker en "inkräktare" (t ex ett virus) aktiveras 99 gener som i sin tur aktiverar T-celler som förstör inkräktaren. Men i tyngdlöshet aktiverades bara 8 av dessa gener. Det enda andra kända tillstånd som så drastiskt försämrar T-cellfunktion är sjukdomen HIV.
Man har länge vetat att astronauter ovanligt lätt blir sjuka. 15 av 29 Apollo-astronauter fick bakterie- eller virusinfektioner under eller inom en vecka efter sina uppdrag. Efter att astronauten Fred Haise fick feber från en infektion av en i normala fall harmlös bakterie införde NASA en karantän (inga folkmassor, små barn eller sjuka personer) 7-10 dagar innan flygningar; och mängden infektioner minskade drastiskt. Och under Skylab-projektet såg man att astonauter fick minskat antal T-celler.
Men det är inte säkert att karantän är tillräckligt. Det finns ett antal virus även hos en frisk person (herpes och Epstein-Barr-virus, till exempel). De märks normalt inte, men kan bli ett problem för ett försvagat immunförsvar (man har för övrigt sett att astronauter har kraftigt förhöjda halter av Epstein-Barr virus).
Länkar
New Scientist Space
Cell Wars (science@nasa, 23/1 2002)
fredag, oktober 14, 2005
"Börshandel" förutsäger influensautbrott
Att handla med "influensakrediter" på en speciell influensabörs är ett effektivt sätt att förutsäga utbrott. Det har forskare vid University of Iowa kommit fram till.
Efter beskedet om att viruset i Turkiet var H5N1 ("fågelinfluensaviruset"), och misstänkta fall i Rumänien, är metoder att förutsäga influensautbrott mer aktuella än någonsin. Iowa-projektet började som ett pilotprojekt i februari 2004, och är ett samarbete mellan ekonomiprofessorn George Neumann och infektionsläkaren Phil Polgreen. Det var ett "utskott" från Iowa Electronic Markets, som är en investeringsmarknad driven i forsknings- och undervisningssyfte.
Projektdeltagare var ett femtiotal handlare (professionell sjukvårdspersonal i Iowa) som fick investera "influensadollar" i att köpa och sälja kontrakt på vilken färgkod (5-stegs aktivitetsnivå) som skulle komma att gälla inom de närmaste veckorna, från gult (ingen aktivitet) till rött (vida spridd aktivitet). Marknaden lyckades förutsäga rätt färgkod för Iowa 2-3 veckor i förväg i 80% av fallen, det vill säga 3-4 veckor före officiella data. Polgreen säger (till Medpagetoday): "Det finns ännu ingen metod för att förutsäga influensaaktivitet, men informationen som behövs finns spridd där ute. Förutsägelsemarknaden aggregerar individuella upplevelser till kollektivt användbara data." ("There is currently no method for forecasting influenza activity, but the information needed is out there - but it's spread out. The prediction market aggregates individual experiences into collectively useful data.")
Att förutsäga var utbrott sker och hur stora de blir underlättar naturligtvis en effektiv distribution av vaccin, och minskar mängden spill. Med två veckor förvarning hinner man också immunisera de mest sårbara i befolkningen.
Ett utökat projekt, som så småningom ska täcka en större del av USA, har fått forskningsanslag för fem år och planerades starta i slutet av september. Enligt Polgreen hoppas de kunna börja publicera förutsägelser om influensaaktivitet under nästa år.
För övrigt har Nature en blogg enbart om fågelinfluensan, som verkar ha bra och någorlunda vinkelfri rapportering.
Länkar
Iowa University (nyhetsrelease 23/9-05)
Medpagetoday (7/10-05)
Medgadget (11/10-05)
Efter beskedet om att viruset i Turkiet var H5N1 ("fågelinfluensaviruset"), och misstänkta fall i Rumänien, är metoder att förutsäga influensautbrott mer aktuella än någonsin. Iowa-projektet började som ett pilotprojekt i februari 2004, och är ett samarbete mellan ekonomiprofessorn George Neumann och infektionsläkaren Phil Polgreen. Det var ett "utskott" från Iowa Electronic Markets, som är en investeringsmarknad driven i forsknings- och undervisningssyfte.
Projektdeltagare var ett femtiotal handlare (professionell sjukvårdspersonal i Iowa) som fick investera "influensadollar" i att köpa och sälja kontrakt på vilken färgkod (5-stegs aktivitetsnivå) som skulle komma att gälla inom de närmaste veckorna, från gult (ingen aktivitet) till rött (vida spridd aktivitet). Marknaden lyckades förutsäga rätt färgkod för Iowa 2-3 veckor i förväg i 80% av fallen, det vill säga 3-4 veckor före officiella data. Polgreen säger (till Medpagetoday): "Det finns ännu ingen metod för att förutsäga influensaaktivitet, men informationen som behövs finns spridd där ute. Förutsägelsemarknaden aggregerar individuella upplevelser till kollektivt användbara data." ("There is currently no method for forecasting influenza activity, but the information needed is out there - but it's spread out. The prediction market aggregates individual experiences into collectively useful data.")
Att förutsäga var utbrott sker och hur stora de blir underlättar naturligtvis en effektiv distribution av vaccin, och minskar mängden spill. Med två veckor förvarning hinner man också immunisera de mest sårbara i befolkningen.
Ett utökat projekt, som så småningom ska täcka en större del av USA, har fått forskningsanslag för fem år och planerades starta i slutet av september. Enligt Polgreen hoppas de kunna börja publicera förutsägelser om influensaaktivitet under nästa år.
För övrigt har Nature en blogg enbart om fågelinfluensan, som verkar ha bra och någorlunda vinkelfri rapportering.
Länkar
Iowa University (nyhetsrelease 23/9-05)
Medpagetoday (7/10-05)
Medgadget (11/10-05)
torsdag, oktober 13, 2005
Äldsta nudlarna någonsin funna i Kina
De äldsta nudlarna någonsin, 4000 år gamla, har hittats i sediment från Gula Floden i Kina. Nudlarna är gjorda på hirs och verkar ha tillverkats som långa tunna degstrimlor och sedan kokats - ungefär som man gör idag.
Nudlarna hittades vid en arkeologisk utgrävning i området Laija vid Gula Floden i nordvästra Kina, begravda tre meter ned i sediment efter en jordbävning. De låg under en upp-och-nedvänd skål. De var tunna (3mm i diameter), upp till en halv meter långa och gula till färgen. Två olika sorters hirs, identifierade med hjälp av fröskalsrester och stärkelsekorn, användes vid tillverkningen.
Kineser, italienare och araber har länge hävdat att just de var först med nudlar (eller spaghetti). Det nya fyndet kommer från en tid minst 1000 år tidigare än andra kända fynd, och är många hundra år äldre än dokumenterad förekomst av nudlar i Europa. Just nu ser det alltså ut som om kineserna var först.
Länkar
New Scientist
Nature (pren. krävs)
Nudlarna hittades vid en arkeologisk utgrävning i området Laija vid Gula Floden i nordvästra Kina, begravda tre meter ned i sediment efter en jordbävning. De låg under en upp-och-nedvänd skål. De var tunna (3mm i diameter), upp till en halv meter långa och gula till färgen. Två olika sorters hirs, identifierade med hjälp av fröskalsrester och stärkelsekorn, användes vid tillverkningen.
Kineser, italienare och araber har länge hävdat att just de var först med nudlar (eller spaghetti). Det nya fyndet kommer från en tid minst 1000 år tidigare än andra kända fynd, och är många hundra år äldre än dokumenterad förekomst av nudlar i Europa. Just nu ser det alltså ut som om kineserna var först.
Länkar
New Scientist
Nature (pren. krävs)
tisdag, oktober 11, 2005
Självlysande mygghanar nytt steg i kampen mot malaria
En möjlig taktik i kampen mot malaria är att släppa ut miljontals sterila mygghanar som får para sig med mygghonor (resultatet blir, förstås, färre nya myggor). Haken: man vill bara släppa ut sterila hanar, inte honor, och att sortera mygglarver i hanar och honor är inte en helt lätt uppgift. Gör man han-larverna självlysande blir det betydligt enklare.
Ett alternativ till besprutning, vid bekämpning av malariamyggan, är att släppa ut miljontals sterila mygghanar som får para sig med mygghonorna. De fertila hanarna konkurreras ut och myggpopulationen krymper. Problemet är att man då måste separera han-larver från hon-larver, eftersom man inte vill släppa ut några sterila mygghonor (de suger blod och är fortfarande en smittorisk, och så sänker de naturligtvis effektiviteten i metoden).
Forskare vid Imperial College London har kommit på en enkel lösning på sorteringsproblemet: att koppla en självlysande gen till en annan gen som bara uttrycks i hanmyggornas könskörtlar. Att skilja larverna åt blir då så pass lätt att sorteringsprocessen kan utföras automatiskt. Larverna leds i en vattenström förbi en detektor som med hjälp av en luftpuff sorterar ut alla som är fluorescerande. Man lyckades på så sätt sortera 180000 larver på 10 timmar. Resultaten publiceras i en artikel i Nature Biotechnology.
Tekniken lär, enligt forskarna, vara lätt att anpassa till andra myggproblem. Tur det. Som en entomolog som New Scientist bett om en kommentar säger: "Har du miljontals med mygglarver vill du inte sortera dem manuellt".
Länk
New Scientist
Ett alternativ till besprutning, vid bekämpning av malariamyggan, är att släppa ut miljontals sterila mygghanar som får para sig med mygghonorna. De fertila hanarna konkurreras ut och myggpopulationen krymper. Problemet är att man då måste separera han-larver från hon-larver, eftersom man inte vill släppa ut några sterila mygghonor (de suger blod och är fortfarande en smittorisk, och så sänker de naturligtvis effektiviteten i metoden).
Forskare vid Imperial College London har kommit på en enkel lösning på sorteringsproblemet: att koppla en självlysande gen till en annan gen som bara uttrycks i hanmyggornas könskörtlar. Att skilja larverna åt blir då så pass lätt att sorteringsprocessen kan utföras automatiskt. Larverna leds i en vattenström förbi en detektor som med hjälp av en luftpuff sorterar ut alla som är fluorescerande. Man lyckades på så sätt sortera 180000 larver på 10 timmar. Resultaten publiceras i en artikel i Nature Biotechnology.
Tekniken lär, enligt forskarna, vara lätt att anpassa till andra myggproblem. Tur det. Som en entomolog som New Scientist bett om en kommentar säger: "Har du miljontals med mygglarver vill du inte sortera dem manuellt".
Länk
New Scientist
måndag, oktober 10, 2005
Attraktiva söner eller väl kamouflerade döttrar?
Vissa arter har kamouflagefärgade honor och färgsprakande hanar, medan honor och hanar hos andra arter knappt går att se skillnad på. Hur det hänger ihop med honans val av partner har nu fått en tänkbar förklaring av två amerikanska forskare.
Kromosomer och könsbestämning
Nyckeln till förklaringen är att vissa arter har samma könsbestämmande system som människan: honorna har två X-kromosomer och hanarna har en X- och en Y-kromosom. Den könsbestämmande kromosomen kommer från hanen. Andra arter (fåglar, ormar, fjärilar och vissa andra insekter) har ett omvänt system: hanarna har två Z-kromosomer och honorna har en Z- och en W-kromosom. Här kommer den könsbestämmande kromosomen från honan.
Attraktiva söner eller väl kamouflerade döttrar?
Teorin är, i korthet, att valet står mellan attraktiva söner och väl kamouflerade döttrar. Hos de XY/XX-arter där hanars "flashiga" karaktärsdrag sitter på den hankönsbestämmande kromosomen ärver inte döttrarna de iögonfallande dragen. Då bör honorna välja den stiligaste, mest iögonfallande hanen eftersom de på så vis får mer attraktiva söner som får lättare att få ungar i sin tur (och därmed för vidare sina förfäders gener), utan att deras döttrar för den skull löper ökad risk att bli upptäckta av något rovdjur. Sitter de "flashiga" karaktärsdragen på X-kromosomen bör de däremot välja icke iögonfallande hanar för att döttrarna inte ska bli upptäckta och uppätna. Hos de ZZ/ZW-arter där uppseendeväckande egenskaper sitter på Z-kromosomen (som hanarna har dubbelt av) bör honorna välja en iögonfallande hane, eftersom sönerna får mer av dessa egenskaper än döttrarna och alltså tjänar mer på det än vad döttrarna förlorar. Teorin har lagts fram av zoologi-professor Sarah Otto och hennes student Arianne Albert.
Sammanhang och komplikationer
Naturligtvis finns det ett antal faktorer som inte täcks in av den här teorin. Bland annat:
* Ger ZZ-kromosomer dubbel dos Z-gener?
Hos honor med XX-kromosomer finns en process ("X-kromosom-inaktivering") som ser till att de inte får en dubbel dos av X-generna. Om en motsvarande process finns hos ZZ-hanar eller inte är knapphändigt undersökt och fortfarande omdebatterat. Det verkar dock sannolikt att någon slags mekanism för doskompensering existerar (men att vissa gener eventuellt trots det uttrycks i dubbel dos). Det går alltså inte att dra parallellen "två Z - två gånger så mycket Z-gen".
* Karaktärsdrag på andra kromosomer, men reglering via könskromosomer?
Det är också möjligt att de gener som ger "flashiga" karaktärsdrag sitter på andra gener än könskromosomerna, men regleras av en gen på könskromosomen. Ärver man då regleringsgenen från en förälder och karaktärsdragsgenen från den andra föräldern räcker inte en såhär enkel modell till för att förklara urvalet (och det kan vara betydligt fler gener än två inblandade, för att ytterligare komplicera situationen).
* Utseende och miljö - kamouflage, jakt med mera.
Det är trots allt så att partnerval inte är den enda faktor som påverkar vilket utseende som är fördelaktigt. Frånvaron eller närvaron av "lämpliga" rovdjur påverkar också hur viktigt det är med kamouflage.
Länkar
Nyhetsrelease (Science Daily)
Artikelsammanfattning (Science)
Artikel (Science, pren. krävs)
Kromosomer och könsbestämning
Nyckeln till förklaringen är att vissa arter har samma könsbestämmande system som människan: honorna har två X-kromosomer och hanarna har en X- och en Y-kromosom. Den könsbestämmande kromosomen kommer från hanen. Andra arter (fåglar, ormar, fjärilar och vissa andra insekter) har ett omvänt system: hanarna har två Z-kromosomer och honorna har en Z- och en W-kromosom. Här kommer den könsbestämmande kromosomen från honan.
Attraktiva söner eller väl kamouflerade döttrar?
Teorin är, i korthet, att valet står mellan attraktiva söner och väl kamouflerade döttrar. Hos de XY/XX-arter där hanars "flashiga" karaktärsdrag sitter på den hankönsbestämmande kromosomen ärver inte döttrarna de iögonfallande dragen. Då bör honorna välja den stiligaste, mest iögonfallande hanen eftersom de på så vis får mer attraktiva söner som får lättare att få ungar i sin tur (och därmed för vidare sina förfäders gener), utan att deras döttrar för den skull löper ökad risk att bli upptäckta av något rovdjur. Sitter de "flashiga" karaktärsdragen på X-kromosomen bör de däremot välja icke iögonfallande hanar för att döttrarna inte ska bli upptäckta och uppätna. Hos de ZZ/ZW-arter där uppseendeväckande egenskaper sitter på Z-kromosomen (som hanarna har dubbelt av) bör honorna välja en iögonfallande hane, eftersom sönerna får mer av dessa egenskaper än döttrarna och alltså tjänar mer på det än vad döttrarna förlorar. Teorin har lagts fram av zoologi-professor Sarah Otto och hennes student Arianne Albert.
Sammanhang och komplikationer
Naturligtvis finns det ett antal faktorer som inte täcks in av den här teorin. Bland annat:
* Ger ZZ-kromosomer dubbel dos Z-gener?
Hos honor med XX-kromosomer finns en process ("X-kromosom-inaktivering") som ser till att de inte får en dubbel dos av X-generna. Om en motsvarande process finns hos ZZ-hanar eller inte är knapphändigt undersökt och fortfarande omdebatterat. Det verkar dock sannolikt att någon slags mekanism för doskompensering existerar (men att vissa gener eventuellt trots det uttrycks i dubbel dos). Det går alltså inte att dra parallellen "två Z - två gånger så mycket Z-gen".
* Karaktärsdrag på andra kromosomer, men reglering via könskromosomer?
Det är också möjligt att de gener som ger "flashiga" karaktärsdrag sitter på andra gener än könskromosomerna, men regleras av en gen på könskromosomen. Ärver man då regleringsgenen från en förälder och karaktärsdragsgenen från den andra föräldern räcker inte en såhär enkel modell till för att förklara urvalet (och det kan vara betydligt fler gener än två inblandade, för att ytterligare komplicera situationen).
* Utseende och miljö - kamouflage, jakt med mera.
Det är trots allt så att partnerval inte är den enda faktor som påverkar vilket utseende som är fördelaktigt. Frånvaron eller närvaron av "lämpliga" rovdjur påverkar också hur viktigt det är med kamouflage.
Länkar
Nyhetsrelease (Science Daily)
Artikelsammanfattning (Science)
Artikel (Science, pren. krävs)
fredag, oktober 07, 2005
Glöm inte forskardagarna (6-8/10)
Som vanligt vid den här tiden varje år ordnar Stockholms Universitet Forskardagarna, där nydisputerade forskare presenterar sin forskning med korta föredrag. Allt från marin ekotoxikologi till religionshistoria avhandlas (med början igår, och till och med lördag). Gratis entré och öppet för alla.Programmet ser som vanligt intressant ut, men det är totalt omöjligt att gå på alla föreläsningar: de går parallellt, fyra åt gången.
En av höjdpunkterna är säkert morgondagens paneldebatt om maten och etiken, strategiskt placerad vid lunchtid (12-13.30). Deltagarna kommer från näringslivet, miljörörelsen och akademin och moderator är Jan-Olov Johansson, vetenskapsjournalist från bland annat Vetenskapsradion. Frågeställningarna låter lovande: Går det att förena en etiskt försvarbar livsmedelsproduktion med konkurrenskraftiga priser? Vad är viktigast när det verkligen gäller – plånboken eller moralen? Hur fungerar begrepp som etik och ekologi i marknadskommunikationen?
Länk
Forskardagarna (Stockholms Universitet)
En av höjdpunkterna är säkert morgondagens paneldebatt om maten och etiken, strategiskt placerad vid lunchtid (12-13.30). Deltagarna kommer från näringslivet, miljörörelsen och akademin och moderator är Jan-Olov Johansson, vetenskapsjournalist från bland annat Vetenskapsradion. Frågeställningarna låter lovande: Går det att förena en etiskt försvarbar livsmedelsproduktion med konkurrenskraftiga priser? Vad är viktigast när det verkligen gäller – plånboken eller moralen? Hur fungerar begrepp som etik och ekologi i marknadskommunikationen?
Länk
Forskardagarna (Stockholms Universitet)
torsdag, oktober 06, 2005
Nobelpriset i kemi 2005
Nobelpriset i kemi år 2005 går till den franske forskaren Yves Chauvin tillsammans med de amerikanska forskarna Robert H. Grubbs och Richard R. Schrock. Alla har bidragit till att utveckla förståelsen och användbarheten av metates, en kemisk syntesmetod där funktionella grupper byter plats med varandra med hjälp av katalysatorer. De belönas med lika delar av prissumman, en tredjedel var.
Metates och katalysatorer
Termen metates är en kombination av de grekiska orden meta (byta, ändra) och thesis (position) och betyder således "byta plats". Den används för att beskriva reaktioner där slutprodukten uppstår genom att funktionella grupper (delar) av två molekyler byter plats. Reaktionen kräver en katalysator, ett ämne som deltar i reaktionen men inte självt förbrukas.
Chauvin belönas för teorin bakom metatesen
Innan Chauvin och hans student Jean-Louis Hérisson la fram hypotesen att katalysatorn var en metallalkyliden, en förening där metallen är bundet till kolet med en dubbelbindning, var metates ett känt men inte förstått fenomen. Man letade efter nya och bättre katalysatorer, men fick famla i blindo eftersom den exakta reaktionsmekanismen och katalysatorns struktur inte var kända. Att man kände till katalysatortypen innebar att man kunde börja leta efter en effektivare och stabilare katalysator, men det fanns ett problem: ingen av de då kända metallalkylidenerna hade katalysatoregenskaper.
Grubbs och Schrock belönas för sina framsteg inom området metallalkylidenkatalysatorer
Efter det att Chauvin upptäckt hur metatesen katalyserades började många forskare leta efter metallalkylidenkomplex som kunde fungera som katalysatorer. Schrock tog fram den första fungerande katalysatorn 1990 (med metallen molybden) men den var instabil och svår att hantera. Det riktiga genombrottet i användbarhet kom 1992, med Grubbs katalysator som baserades på rutenium. Den var mer selektiv, stabil i luft och fungerade även i närvaro av alkoholer, vatten och karboxylsyror. Den hade däremot lägre reaktivitet än Schrocks katalysator, men har förbättrats sedan dess.
Ett användbart område med många tillämpningar
Metates kan användas i många olika tillämpningar, och de flesta väntar sannolikt ännu på att utvecklas med tanke på att tekniken som sådan är rätt ny. Trots det har den stora användbarheten redan gett många resultat. Möjligheten att skräddarsy komplicerade molekyler är speciellt användbar när man vill kopiera naturligt förekommande ämnen (som ofta förekommer i låga koncentrationer, och kan ha komplex uppbyggnad). Ett annat område är polymerer med speciella egenskaper, som kan vara väldigt användbara som material i industrin.
Länkar
Svensk pressrelease (Nobel)
Bilaga till pressreleasen (Nobel)
Avancerad information (Nobel, engelska)
DN om kemipriset
Metates och katalysatorer
Termen metates är en kombination av de grekiska orden meta (byta, ändra) och thesis (position) och betyder således "byta plats". Den används för att beskriva reaktioner där slutprodukten uppstår genom att funktionella grupper (delar) av två molekyler byter plats. Reaktionen kräver en katalysator, ett ämne som deltar i reaktionen men inte självt förbrukas.
Chauvin belönas för teorin bakom metatesen
Innan Chauvin och hans student Jean-Louis Hérisson la fram hypotesen att katalysatorn var en metallalkyliden, en förening där metallen är bundet till kolet med en dubbelbindning, var metates ett känt men inte förstått fenomen. Man letade efter nya och bättre katalysatorer, men fick famla i blindo eftersom den exakta reaktionsmekanismen och katalysatorns struktur inte var kända. Att man kände till katalysatortypen innebar att man kunde börja leta efter en effektivare och stabilare katalysator, men det fanns ett problem: ingen av de då kända metallalkylidenerna hade katalysatoregenskaper.
Grubbs och Schrock belönas för sina framsteg inom området metallalkylidenkatalysatorer
Efter det att Chauvin upptäckt hur metatesen katalyserades började många forskare leta efter metallalkylidenkomplex som kunde fungera som katalysatorer. Schrock tog fram den första fungerande katalysatorn 1990 (med metallen molybden) men den var instabil och svår att hantera. Det riktiga genombrottet i användbarhet kom 1992, med Grubbs katalysator som baserades på rutenium. Den var mer selektiv, stabil i luft och fungerade även i närvaro av alkoholer, vatten och karboxylsyror. Den hade däremot lägre reaktivitet än Schrocks katalysator, men har förbättrats sedan dess.
Ett användbart område med många tillämpningar
Metates kan användas i många olika tillämpningar, och de flesta väntar sannolikt ännu på att utvecklas med tanke på att tekniken som sådan är rätt ny. Trots det har den stora användbarheten redan gett många resultat. Möjligheten att skräddarsy komplicerade molekyler är speciellt användbar när man vill kopiera naturligt förekommande ämnen (som ofta förekommer i låga koncentrationer, och kan ha komplex uppbyggnad). Ett annat område är polymerer med speciella egenskaper, som kan vara väldigt användbara som material i industrin.
Länkar
Svensk pressrelease (Nobel)
Bilaga till pressreleasen (Nobel)
Avancerad information (Nobel, engelska)
DN om kemipriset
onsdag, oktober 05, 2005
Nobelpriset i fysik 2005
Nobelpriset i fysik år 2005 går till de amerikanska forskarna Roy J. Glauber och John L. Hall, samt till den tyske forskaren Theodor W. Hänsch. Glauber fick halva priset för sitt bidrag till den kvantmekaniska teorin för optisk koherens, och Hall och Hänsch delar på andra halvan för sina bidrag till utvecklingen av laserbaserad precisionsspektroskopi, inkluderande den optiska frekvenskamstekniken. Det meddelades igår vid lunchtid.
Glauber belönas för kvantoptiken
Roy Glauber har genom sin forskning lagt grunden för kvantoptiken, tillämpning av kvantfysik på optiska problem. Kvantfysikens inneboende osäkerhet sätter den teoretiska gränsen för hur noggrann en optisk observation kan bli. I tekniska tillämpningar är kvanteffekterna ofta dock mycket små (det finns i allmänhet andra bruskällor som dränker kvanteffekterna). Att känna till hur fotoner (ljuspartiklar) beter sig kan också komma till användning i områden som säker kryptering och nya typer av datorer ("kvantdatorer"). Glaubers arbete har bidragit till att man kan skilja mellan "termala" ljuskällor (t ex glödlampor) och koherenta ljuskällor (lasrar).
Hall och Hänsch belönas för frekvenskamtekniken
John Hall och Theodor Hänsch får dela på den andra halvan av priset, som belöning för deras arbete med att utveckla precisionslaserspektroskopi - extremt noggrann mätning med hjälp av laser, inkluderat frekvenskamteknik. Frekvenskamtekniken är ett sätt att mäta en okänd laserfrekvens genom att jämföra den med en "kam" (en jämnt fördelad mängd) med kända laserfrekvenser. En relativt lättbegriplig förklaring av tekniken, med figurer, finns i bilagan till pressmeddelandet från Nobelstiftelsen (pdf). Mer noggranna mätmetoder är framför allt till glädje för andra forskare, som nu kan studera fenomen som tidigare var omöjliga att se.
Om man tröttnar på de mer torra mediebeskrivningarna av Fysikpriset kan man med fördel gå och läsa Thomas beskrivning av vad hans exjobb gick ut på: "Den Kvittrande Lasern - eller hur man mäter sin skostorlek med sin egen fot som linjal", och bli lite mer insatt i varför man vill kunna producera korta laserpulser (och hur man tar reda på hur korta de är).
Länkar
Svensk pressrelease (Nobel)
Bilaga till pressreleasen (Nobel)
Avancerad information (Nobel, på engelska)
Glauber belönas för kvantoptiken
Roy Glauber har genom sin forskning lagt grunden för kvantoptiken, tillämpning av kvantfysik på optiska problem. Kvantfysikens inneboende osäkerhet sätter den teoretiska gränsen för hur noggrann en optisk observation kan bli. I tekniska tillämpningar är kvanteffekterna ofta dock mycket små (det finns i allmänhet andra bruskällor som dränker kvanteffekterna). Att känna till hur fotoner (ljuspartiklar) beter sig kan också komma till användning i områden som säker kryptering och nya typer av datorer ("kvantdatorer"). Glaubers arbete har bidragit till att man kan skilja mellan "termala" ljuskällor (t ex glödlampor) och koherenta ljuskällor (lasrar).
Hall och Hänsch belönas för frekvenskamtekniken
John Hall och Theodor Hänsch får dela på den andra halvan av priset, som belöning för deras arbete med att utveckla precisionslaserspektroskopi - extremt noggrann mätning med hjälp av laser, inkluderat frekvenskamteknik. Frekvenskamtekniken är ett sätt att mäta en okänd laserfrekvens genom att jämföra den med en "kam" (en jämnt fördelad mängd) med kända laserfrekvenser. En relativt lättbegriplig förklaring av tekniken, med figurer, finns i bilagan till pressmeddelandet från Nobelstiftelsen (pdf). Mer noggranna mätmetoder är framför allt till glädje för andra forskare, som nu kan studera fenomen som tidigare var omöjliga att se.
Om man tröttnar på de mer torra mediebeskrivningarna av Fysikpriset kan man med fördel gå och läsa Thomas beskrivning av vad hans exjobb gick ut på: "Den Kvittrande Lasern - eller hur man mäter sin skostorlek med sin egen fot som linjal", och bli lite mer insatt i varför man vill kunna producera korta laserpulser (och hur man tar reda på hur korta de är).
Länkar
Svensk pressrelease (Nobel)
Bilaga till pressreleasen (Nobel)
Avancerad information (Nobel, på engelska)
måndag, oktober 03, 2005
Har goda lögnare en annorlunda hjärnstruktur?
En undersökning som visar att patologiska lögnare har en annorlunda hjärnstruktur verkar ha väckt rätt mycket uppmärksamhet på internet de senaste dagarna. Enligt forskare vid University of Southern California har patologiska lögnare mer vit materia och något mindre grå materia i prefrontala cortex (huvudförfattare är Yaling Yang).
Vit materia och grå materia
En vuxen människas hjärna väger ungefär 1,4 kg. 40-50% av vikten utgörs av så kallad "vit materia" som består av axoner (nervcellernas utdatakanaler). Grå materia utgörs av nervceller. Vit materia består alltså, något förenklat, av kopplingar mellan nervceller och kopplingar mellan olika hjärnområden. Hjärnans frontallober har mycket vit materia, och är inblandade i modulering av beteende genom påverkan av andra, underordnade hjärnstrukturer.
Studien
I studien ingick 49 personer, uppdelade på "klassificerade patologiska lögnare" (11 män, 1 kvinna), "antisociala personer" (15 män, 1 kvinna) och "normala personer" (15 män, 6 kvinnor). Klassificeringen baserades på tester. Samtliga försökspersoner rekryterades ur en pool av 108 frivilliga från fem olika arbetsförmedlingar i Los Angeles, och var mellan 21 och 45 år gamla. "Patologiska lögnare" klassificerades här som personer som ljuger främst för egen vinning, på ett antisocialt sätt: folk som begår olika sorters bedrägerier eller använder falska alias, sol-och-vårare, manipulatoriska personer och så vidare.
Man fann att patologiska lögnare hade 25.7 procent mer prefrontal vit materia jämfört med den antisociala kontrollgruppen, och 22 procent mer vit materia än den normala kontrollgruppen. De hade också 14.2 procent mindre grå materia än den normala kontrollgruppen. Resultaten kvarstod när man korrigerat för ålder, etnicitet, skillnader i IQ samt psykopattendenser och antisociala tendenser.
Problem
En sak som studien inte kan visa är om patologiska lögnare uppstår på grund av skillnader i hjärnstruktur eller om skillnader i hjärnstruktur uppstår hos folk som ljuger ovanligt mycket på ett patologiskt vis (jämför med den välkända studien som visade att taxiförare får förändringar i hippocampus - den del som anses hantera navigering blir större).
Artikeln är rätt mycket vinklad åt att skillnaderna i hjärnstruktur skulle ge lögnarna en fördel i att det skulle gå bättre för dem att ljuga - enligt hypotesen att mer vit materia i prefrontala cortex gör det lättare för dem att hålla reda på "komplexiteten" i lögnerna. Det går dock inte att utesluta att det inte är tvärtom - att det "mer komplexa" användandet av prefrontala cortex leder till fler kopplingar. Dessutom kan man ifrågasätta hur goda lögnare de egentligen är - de är samtliga arbetssökande, de erkänner för försöksledarna att de ljuder och bedrar. Alla lögner är inte heller komplexa. Att de "patologiska lögnarna" försöker utöka sin försörjning med bedrägerier innebär inte automatiskt att de är bra på det. Och om de inte är goda lögnare (vilket inte har visats) faller idén ganska platt.
Man försöker också stödja hypotesen med att påpeka att personer med autism har mer grå materia och mindre vit materia jämfört med normala personer, och att de också är sämre på att ljuga. Jag tycker inte att det är ett speciellt bra argument. Personer med autism brister i kontakt- och kommunikationsförmåga, och om det är något som är nödvändigt i att producera en framgångsrik lögn så är det förmågan att bedöma andra människors reaktioner och anpassa sitt beteende efter det.
Nyhetsrelease (University of Southern California)
Artikelsammanfattning (British Journal of Psychiatry)
Artikeln (British Journal of Psychiatry, pren. krävs)
Kommentar till artikeln (British Journal of Psychiatry, pren. krävs)
gnxp.com (bra diskussion)
Bloggaren Jörgen Modin har också skrivit om detta (30/9).
Vit materia och grå materia
En vuxen människas hjärna väger ungefär 1,4 kg. 40-50% av vikten utgörs av så kallad "vit materia" som består av axoner (nervcellernas utdatakanaler). Grå materia utgörs av nervceller. Vit materia består alltså, något förenklat, av kopplingar mellan nervceller och kopplingar mellan olika hjärnområden. Hjärnans frontallober har mycket vit materia, och är inblandade i modulering av beteende genom påverkan av andra, underordnade hjärnstrukturer.
Studien
I studien ingick 49 personer, uppdelade på "klassificerade patologiska lögnare" (11 män, 1 kvinna), "antisociala personer" (15 män, 1 kvinna) och "normala personer" (15 män, 6 kvinnor). Klassificeringen baserades på tester. Samtliga försökspersoner rekryterades ur en pool av 108 frivilliga från fem olika arbetsförmedlingar i Los Angeles, och var mellan 21 och 45 år gamla. "Patologiska lögnare" klassificerades här som personer som ljuger främst för egen vinning, på ett antisocialt sätt: folk som begår olika sorters bedrägerier eller använder falska alias, sol-och-vårare, manipulatoriska personer och så vidare.
Man fann att patologiska lögnare hade 25.7 procent mer prefrontal vit materia jämfört med den antisociala kontrollgruppen, och 22 procent mer vit materia än den normala kontrollgruppen. De hade också 14.2 procent mindre grå materia än den normala kontrollgruppen. Resultaten kvarstod när man korrigerat för ålder, etnicitet, skillnader i IQ samt psykopattendenser och antisociala tendenser.
Problem
En sak som studien inte kan visa är om patologiska lögnare uppstår på grund av skillnader i hjärnstruktur eller om skillnader i hjärnstruktur uppstår hos folk som ljuger ovanligt mycket på ett patologiskt vis (jämför med den välkända studien som visade att taxiförare får förändringar i hippocampus - den del som anses hantera navigering blir större).
Artikeln är rätt mycket vinklad åt att skillnaderna i hjärnstruktur skulle ge lögnarna en fördel i att det skulle gå bättre för dem att ljuga - enligt hypotesen att mer vit materia i prefrontala cortex gör det lättare för dem att hålla reda på "komplexiteten" i lögnerna. Det går dock inte att utesluta att det inte är tvärtom - att det "mer komplexa" användandet av prefrontala cortex leder till fler kopplingar. Dessutom kan man ifrågasätta hur goda lögnare de egentligen är - de är samtliga arbetssökande, de erkänner för försöksledarna att de ljuder och bedrar. Alla lögner är inte heller komplexa. Att de "patologiska lögnarna" försöker utöka sin försörjning med bedrägerier innebär inte automatiskt att de är bra på det. Och om de inte är goda lögnare (vilket inte har visats) faller idén ganska platt.
Man försöker också stödja hypotesen med att påpeka att personer med autism har mer grå materia och mindre vit materia jämfört med normala personer, och att de också är sämre på att ljuga. Jag tycker inte att det är ett speciellt bra argument. Personer med autism brister i kontakt- och kommunikationsförmåga, och om det är något som är nödvändigt i att producera en framgångsrik lögn så är det förmågan att bedöma andra människors reaktioner och anpassa sitt beteende efter det.
Dessutom är det en mycket liten studie, med små grupper. Och väldigt få kvinnor - undrar vad som händer med en jämnare könsfördelning i en större studie? Det vore intressant att se, speciellt som det enligt åtminstone en studie finns vissa skillnader i kvoten grå materia/vit materia hos män jämfört med kvinnor.
Länkar
Nyhetsrelease (University of Southern California)
Artikelsammanfattning (British Journal of Psychiatry)
Artikeln (British Journal of Psychiatry, pren. krävs)
Kommentar till artikeln (British Journal of Psychiatry, pren. krävs)
gnxp.com (bra diskussion)
Bloggaren Jörgen Modin har också skrivit om detta (30/9).
Nobelpriset i fysiologi/medicin 2005
Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2005 går till de australiensiska forskarna Barry J. Marshall och J. Robin Warren, för deras upptäckt av bakterien Helicobacter pylori och dess roll i sjukdomarna gastrit (magsäcksinflammation) och ulcussjukdom (sår i magsäcken eller tolvfingertarmen). Det meddelades idag vid lunchtid.
Upptäckten skedde 1982
Upptäckten av att Helicobacter pylori låg bakom dessa sjukdomar skedde år 1982, då Robin Warren var 45 och Barry Marshall var 31. Då var den rådande sanningen att ulcussjukdom var en "livsstilssjukdom" som berodde på stress. Tillståndet var svårbehandlat eftersom sjukdomen ofta kom tillbaka. Att det skulle ligga en hittills okänd bakterie bakom var oväntat. Numer vet man att Helicobacter pylori orsakar mer än 90% av sår i tolvfingertarmen och cirka 80% av sår i själva magsäcken, och behandling sker med antibiotika i kombination med saltsyrehämmande medicin (som sätter ner magsäckens produktion av saltsyra).
Infektionen är vanlig men ofta symtomlös
Upp till 50% av befolkningen är infekterade med Helicobacter pylori - de flesta utan symtom. I länder med hög levnadsstandard är betydligt färre personer infekterade än i länder med låg levnadsstandard. Oftast sker infektionen genom överföring från mor till barn under barnets första levnadsår. Infektionen börjar i den nedre delen av magsäcken och bakterien finns som regel kvar i magsäcken under personens hela liv. Enligt vad man vet orsakar infektionen en ökad produktion av saltsyra i magsäckens övre (oinfekterade) del. Sprider sig inflammationen även till magsäckens övre del ökar även risken för magsäckscancer. Denna cancerform orsakar näst flest dödsfall av alla världens cancersjukdomar.
Helicobacter pylori finns bara hos människan
Bakterien finns bara hos människan, och är väldigt variabel. En enda infekterad individ har oftast flera olika bakteriestammar i magen. Stammarna skiljer sig åt i bland annat förmåga att fästa vid magslemhinnan och förmåga att orsaka infektion. Det finns också genetiska variationer hos människan som gör olika personer olika känsliga för bakterien.
Barry Marshal fyllde för övrigt 54 år i fredags. Att få Nobelpriset är nog en rätt cool födelsedagspresent.
Länk
Svensk pressrelease
EDIT: Forskning och Framsteg skriver också om Nobelpriset.
Upptäckten skedde 1982
Upptäckten av att Helicobacter pylori låg bakom dessa sjukdomar skedde år 1982, då Robin Warren var 45 och Barry Marshall var 31. Då var den rådande sanningen att ulcussjukdom var en "livsstilssjukdom" som berodde på stress. Tillståndet var svårbehandlat eftersom sjukdomen ofta kom tillbaka. Att det skulle ligga en hittills okänd bakterie bakom var oväntat. Numer vet man att Helicobacter pylori orsakar mer än 90% av sår i tolvfingertarmen och cirka 80% av sår i själva magsäcken, och behandling sker med antibiotika i kombination med saltsyrehämmande medicin (som sätter ner magsäckens produktion av saltsyra).
Infektionen är vanlig men ofta symtomlös
Upp till 50% av befolkningen är infekterade med Helicobacter pylori - de flesta utan symtom. I länder med hög levnadsstandard är betydligt färre personer infekterade än i länder med låg levnadsstandard. Oftast sker infektionen genom överföring från mor till barn under barnets första levnadsår. Infektionen börjar i den nedre delen av magsäcken och bakterien finns som regel kvar i magsäcken under personens hela liv. Enligt vad man vet orsakar infektionen en ökad produktion av saltsyra i magsäckens övre (oinfekterade) del. Sprider sig inflammationen även till magsäckens övre del ökar även risken för magsäckscancer. Denna cancerform orsakar näst flest dödsfall av alla världens cancersjukdomar.
Helicobacter pylori finns bara hos människan
Bakterien finns bara hos människan, och är väldigt variabel. En enda infekterad individ har oftast flera olika bakteriestammar i magen. Stammarna skiljer sig åt i bland annat förmåga att fästa vid magslemhinnan och förmåga att orsaka infektion. Det finns också genetiska variationer hos människan som gör olika personer olika känsliga för bakterien.
Barry Marshal fyllde för övrigt 54 år i fredags. Att få Nobelpriset är nog en rätt cool födelsedagspresent.
Länk
Svensk pressrelease
EDIT: Forskning och Framsteg skriver också om Nobelpriset.
Partiell solförmörkelse idag
Kändes måndagförmiddagen ovanligt mörk? Det kan ha berott på att det var en partiell solförmörkelse från strax efter klockan 10 och framåt, med maximum kl 11.18 i Stockholm (några minuter tidigare i södra Sverige, några minuter senare i norra Sverige).
Den fullständiga solförmörkelsen passerar en "korridor" från Nordatlanen till Indiska oceanen. De som fick möjlighet att se en hel solförmörkelse - där månen passerar mitt framför solen - befinner sig således främst i Spanien och Afrika. I södra Sverige skymdes nästan hälften av solen, i Stockholm en tredjedel och i Kiruna en femtedel. Jag kan inte påstå att det märktes så mycket här i Stockholm i KTH-trakten - det var alldeles för molnigt. Typiskt.
Länkar
DN
New Scientist Space
EDITERAT 1/8 2008: Den partiella solförmörkelsen den 1 augusti 2008 har iallafall potential; himlen är helt klar!
Den fullständiga solförmörkelsen passerar en "korridor" från Nordatlanen till Indiska oceanen. De som fick möjlighet att se en hel solförmörkelse - där månen passerar mitt framför solen - befinner sig således främst i Spanien och Afrika. I södra Sverige skymdes nästan hälften av solen, i Stockholm en tredjedel och i Kiruna en femtedel. Jag kan inte påstå att det märktes så mycket här i Stockholm i KTH-trakten - det var alldeles för molnigt. Typiskt.
Länkar
DN
New Scientist Space
EDITERAT 1/8 2008: Den partiella solförmörkelsen den 1 augusti 2008 har iallafall potential; himlen är helt klar!
fredag, september 30, 2005
Den optimala mixen för sandslott
Ingen skulle få för sig att bygga ett sandslott av helt torr sand - även en tvååring vet att det går inte att få det att hålla. Fuktig sand ska det vara. Nu har forskare visat att den optimala blandningen, för maximal stabilitet, är en del vatten till åtta delar sand.
Sand beter sig varken som ett fast ämne eller en vätska. Den kan, i torrt tillstånd, hällas på ett vätskeliknande sätt men man kan också lägger tunga föremål på dess yta utan att de sjunker. Dessutom ändras sandens egenskaper när den blir blöt, genom att vätskan bildar broar mellan kontaktpunkterna på kornen. Upp till en viss gräns blir sanden mer stabil, sedan blir blandningen mer som en trögflytande vätska (med intressanta egenskaper, se förra posten om kvicksand). Den optimala mixen för stabilitet har nu visats vara ungefär en del vatten och åtta delar sand. Bra att veta för alla som gillar att bygga sandslott och sandstatyer.
Bakom studien ligger en forskargrupp från MIT, ledd av Sarah Nowak. De har blandat små glaskorn och olja och låtit blandningen rotera i en trumma för att mäta vid vilken vinkel högen som bildas kollapsar. De har också räknat på problemet. Resultatet: en modell utan friktion. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns friktion, utan snarare att vätskans påverkan på kornen är betydligt viktigare än friktionens påverkan. Resultatet publiceras i senaste numret av Nature Physics.
Länkar
Telegraph
artikeln (Nature Physics, pren. krävs)
kommentar till artikeln (Nature Physics, pren. krävs)
Sand beter sig varken som ett fast ämne eller en vätska. Den kan, i torrt tillstånd, hällas på ett vätskeliknande sätt men man kan också lägger tunga föremål på dess yta utan att de sjunker. Dessutom ändras sandens egenskaper när den blir blöt, genom att vätskan bildar broar mellan kontaktpunkterna på kornen. Upp till en viss gräns blir sanden mer stabil, sedan blir blandningen mer som en trögflytande vätska (med intressanta egenskaper, se förra posten om kvicksand). Den optimala mixen för stabilitet har nu visats vara ungefär en del vatten och åtta delar sand. Bra att veta för alla som gillar att bygga sandslott och sandstatyer.
Bakom studien ligger en forskargrupp från MIT, ledd av Sarah Nowak. De har blandat små glaskorn och olja och låtit blandningen rotera i en trumma för att mäta vid vilken vinkel högen som bildas kollapsar. De har också räknat på problemet. Resultatet: en modell utan friktion. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns friktion, utan snarare att vätskans påverkan på kornen är betydligt viktigare än friktionens påverkan. Resultatet publiceras i senaste numret av Nature Physics.
Länkar
Telegraph
artikeln (Nature Physics, pren. krävs)
kommentar till artikeln (Nature Physics, pren. krävs)
Det är en myt att man sugs ner i kvicksand
Att man sugs ner i kvicksand är en myt, enligt en nederländsk forskargrupp. En artikel om studien, som undersöker kvicksandens egenskaper och framför allt hur den beter sig under påverkan från rörelser, publicerades i går i Nature. Men Natureartikeln var nog inte egentligen först med att undersöka fenomenet: det har tidigare undersökts i programmet MythBusters (som går på TV-kanalen Discovery). Och de gjorde sitt försök med riktiga människor...
Vad är kvicksand?
Kvicksand består (enligt artikeln) av finkornig sand, lera och vatten. I ett prov från en saltsjö i Irak bestod ungefär 50% av vikten av vatten, runt 7% bestod av lera och resten av sand med en kornstorlek mellan 50 och 200 mikrometer i diameter. Den kvicksand som gruppen tillverkade i laboratoriet hade en liknande sammansättning: 90 vikt% (fuktig) sand, 10 vikt% bentonitlera i saltvatten; total vattenmängd 50 vikt%. Sammansättningen är väldigt känslig för små ändringar i belastning.
Kvicksandens egenskaper
I orört tillstånd ökar kvicksandens viskositet (seghet eller trögrörlighet) sakta med tiden. När kvicksand belastas - till exempel när man kliver på den eller skakar den - kan den temporärt bli betydligt mer flytande. Större påfrestning innebär att kvicksanden blir mer flytande. Trögheten ökar dock snabbt igen efter den initiala påfrestningen. Det är det här som gör att man fastnar, och fastnar ordentligt: när sanden satt sig igen är ansträngningen som krävs för att dra ur sin fot (det vill säga, sätta fart på vatnet i kvicksanden så att det blir tillräckligt flytande) lika stor som den ansträngning som krävs för att lyfta en medelstor bil.
Man kan inte sugas ner i kvicksand
Däremot är det omöjligt att sugas ner i kvicksand på det sätt man kan se i filmer. Kvicksanden har betydligt större densitet än en människokropp. Forskarna testade med små aluminiumklot som fick ligga på kvicksanden medan den skakades. Oavsett hur mycket de skakade fick de dock inte kulorna, som har större densitet än kvicksanden (2.7 gram per kubikcentimeter jämfört med cirka 2 gram per kubikcentimeter), att sjunka helt. Människor har lägre densitet än kvicksand, så att de skulle sjunka helt är ännu mer osannolikt, konstaterar forskarna. De flesta, åtminstone icke-akademiker, känner sig nog kanske mer övertygade av MythBusters test där de hade en gigantisk tank med "kvicksand" (noga testad sand-och-vattenblandning med finkornig sand och vanligt vatten, ingen lera). Det visade sig att ingen av försökspersonerna sjönk i den, trots ivriga ansträngningar.
Länkar
Nature News
Sammanfattning av artikeln (Nature)
Artikeln (Nature, prenumeration krävs)
Transkription av MythBusters-programmet (från fanclub-hemsidan)
Vad är kvicksand?
Kvicksand består (enligt artikeln) av finkornig sand, lera och vatten. I ett prov från en saltsjö i Irak bestod ungefär 50% av vikten av vatten, runt 7% bestod av lera och resten av sand med en kornstorlek mellan 50 och 200 mikrometer i diameter. Den kvicksand som gruppen tillverkade i laboratoriet hade en liknande sammansättning: 90 vikt% (fuktig) sand, 10 vikt% bentonitlera i saltvatten; total vattenmängd 50 vikt%. Sammansättningen är väldigt känslig för små ändringar i belastning.
Kvicksandens egenskaper
I orört tillstånd ökar kvicksandens viskositet (seghet eller trögrörlighet) sakta med tiden. När kvicksand belastas - till exempel när man kliver på den eller skakar den - kan den temporärt bli betydligt mer flytande. Större påfrestning innebär att kvicksanden blir mer flytande. Trögheten ökar dock snabbt igen efter den initiala påfrestningen. Det är det här som gör att man fastnar, och fastnar ordentligt: när sanden satt sig igen är ansträngningen som krävs för att dra ur sin fot (det vill säga, sätta fart på vatnet i kvicksanden så att det blir tillräckligt flytande) lika stor som den ansträngning som krävs för att lyfta en medelstor bil.
Man kan inte sugas ner i kvicksand
Däremot är det omöjligt att sugas ner i kvicksand på det sätt man kan se i filmer. Kvicksanden har betydligt större densitet än en människokropp. Forskarna testade med små aluminiumklot som fick ligga på kvicksanden medan den skakades. Oavsett hur mycket de skakade fick de dock inte kulorna, som har större densitet än kvicksanden (2.7 gram per kubikcentimeter jämfört med cirka 2 gram per kubikcentimeter), att sjunka helt. Människor har lägre densitet än kvicksand, så att de skulle sjunka helt är ännu mer osannolikt, konstaterar forskarna. De flesta, åtminstone icke-akademiker, känner sig nog kanske mer övertygade av MythBusters test där de hade en gigantisk tank med "kvicksand" (noga testad sand-och-vattenblandning med finkornig sand och vanligt vatten, ingen lera). Det visade sig att ingen av försökspersonerna sjönk i den, trots ivriga ansträngningar.
Länkar
Nature News
Sammanfattning av artikeln (Nature)
Artikeln (Nature, prenumeration krävs)
Transkription av MythBusters-programmet (från fanclub-hemsidan)
onsdag, september 28, 2005
Hur en genetisk variation leder till ökad risk för drogberoende
Forskare har undersökt vad som gör att en viss genvariation leder till en ökad risk för drogberoende. Det gäller en SNP (single nucleotide polymorphism) som har visat sig kraftigt minska produktionen av en opioidreceptor (my-opioidreceptorn OPRM1).
Vad är en SNP?
SNP, eller single nucleotide polymorphism ("en-nukleotids-polymorfism" eller "enkel-nukleotids-polymorfism"), är en genvariationstyp som uppkommer när en av de fyra DNA-baserna byts ut mot en annan. Minst 1% av befolkningen måste ha variationen för att den ska få kallas för SNP. Ungefär 90% av all variation i det mänskliga genomet består av SNP:er, som förekommer vid vart hundrade till trehundrade baspar (av totalt ca 3 miljarder baspar).
Studien
En forskargrupp vid Ohio State University, ledd av Wolfgang Sadee, har undersökt vävnadsprover från cortex (hjärnbarken) och pons (ett nervcellskluster vid hjärnstammen som sänder nervsignaler från ryggmärgen till cerebellum ("lillhjärnan")). Båda dessa hjärndelar har gott om celler som är rika på my-opioidreceptorer. Opioider är ämnen med smärtstillande och beroendeframkallande egenskaper, och opioidreceptorerna reagerar på dessa ämnen.
Forskarna extraherade DNA och RNA ur nervcellerna från prover med och utan SNP:n A118G. Det genetiska materialet injicerades i celler, och man mätte sedan skillnader i hur mycket mRNA (mellansteget mellan DNA och protein) för OPRM1 som producerades och skillnader i regleringen av detta mRNA. Det visade sig att A118G-varianten ledde till att produktionen av OPRM1-proteinet (receptorn) minskade med nästan 10 gånger. Man vet ännu inte exakt vad det får för konsekvenser i form av interaktioner mellan opioida ämnen och receptorn, men misstänker att detta innebär att hjärnor med denna genvariant är mer öppna för effekterna av opioider.
Länkar
Newswise
Sammanfattning (Journal of Biological Chemistry)
Artikel (Journal of Biological Chemistry, prenumeration)
Mer information om SNP:er (engelska Wikipedia)
Vad är en SNP?
SNP, eller single nucleotide polymorphism ("en-nukleotids-polymorfism" eller "enkel-nukleotids-polymorfism"), är en genvariationstyp som uppkommer när en av de fyra DNA-baserna byts ut mot en annan. Minst 1% av befolkningen måste ha variationen för att den ska få kallas för SNP. Ungefär 90% av all variation i det mänskliga genomet består av SNP:er, som förekommer vid vart hundrade till trehundrade baspar (av totalt ca 3 miljarder baspar).
Studien
En forskargrupp vid Ohio State University, ledd av Wolfgang Sadee, har undersökt vävnadsprover från cortex (hjärnbarken) och pons (ett nervcellskluster vid hjärnstammen som sänder nervsignaler från ryggmärgen till cerebellum ("lillhjärnan")). Båda dessa hjärndelar har gott om celler som är rika på my-opioidreceptorer. Opioider är ämnen med smärtstillande och beroendeframkallande egenskaper, och opioidreceptorerna reagerar på dessa ämnen.
Forskarna extraherade DNA och RNA ur nervcellerna från prover med och utan SNP:n A118G. Det genetiska materialet injicerades i celler, och man mätte sedan skillnader i hur mycket mRNA (mellansteget mellan DNA och protein) för OPRM1 som producerades och skillnader i regleringen av detta mRNA. Det visade sig att A118G-varianten ledde till att produktionen av OPRM1-proteinet (receptorn) minskade med nästan 10 gånger. Man vet ännu inte exakt vad det får för konsekvenser i form av interaktioner mellan opioida ämnen och receptorn, men misstänker att detta innebär att hjärnor med denna genvariant är mer öppna för effekterna av opioider.
Länkar
Newswise
Sammanfattning (Journal of Biological Chemistry)
Artikel (Journal of Biological Chemistry, prenumeration)
Mer information om SNP:er (engelska Wikipedia)
tisdag, september 27, 2005
Vänsterhänthet kopplat till högre risk för bröstcancer
En nederländsk studie visar att vänsterhänta kvinnor har dubbelt så hög risk för bröstcancer som högerhänta kvinnor. Man tror att länken mellan vänsterhänthet och bröstcancerrisk beror på högre exponering för hormoner i livmodern.
Studien av ett slumpmässigt urval på 1500 av 12000 kvinnor tog med kända riskfaktorer (sjukdomens familjehistoria, rökning, vikt, social och ekonomisk status, antal födda barn) i beräkningen. 165 av dessa kvinnor (11.6%) var vänsterhänta. 55 kvinnor från den slumpmässigt utvalda gruppen och 371 kvinnor från den större gruppen fick bröstcancer. Analys av data gav att vänsterhänta kvinnor löper en drygt 2 gånger större risk att få bröstcancer än högerhänta kvinnor, fram till klimakteriet. Det gäller dock inte överviktiga kvinnor eller kvinnor som inte fött barn - här är riskerna lika (man antar att andra riskfaktorer spelar större roll än vänsterhäntheten i dessa fall). Liknande resultat har visats i ett par tidigare studier.
Man tror att länken mellan vänsterhänthet och bröstcancerrisk kan bero på högre exponering för vissa hormoner i livmodern. En annan studie har nämligen visat att kvinnor som exponeras för en östrogen-liknande kemikalie som ofödda har en större sannolikhet att födas vänsterhänta. Nature News lyfter, tämligen omotiverat, fram detta som att länken mellan vänsterhänthet och cancer beror på miljögifter. Det känns som en dåligt grundad slutsats och är inte heller något som diskuteras i artikeln om studien.
Länkar
Science Daily
Nature News
Artikeln (British Medical Journal, pdf)
Studien av ett slumpmässigt urval på 1500 av 12000 kvinnor tog med kända riskfaktorer (sjukdomens familjehistoria, rökning, vikt, social och ekonomisk status, antal födda barn) i beräkningen. 165 av dessa kvinnor (11.6%) var vänsterhänta. 55 kvinnor från den slumpmässigt utvalda gruppen och 371 kvinnor från den större gruppen fick bröstcancer. Analys av data gav att vänsterhänta kvinnor löper en drygt 2 gånger större risk att få bröstcancer än högerhänta kvinnor, fram till klimakteriet. Det gäller dock inte överviktiga kvinnor eller kvinnor som inte fött barn - här är riskerna lika (man antar att andra riskfaktorer spelar större roll än vänsterhäntheten i dessa fall). Liknande resultat har visats i ett par tidigare studier.
Man tror att länken mellan vänsterhänthet och bröstcancerrisk kan bero på högre exponering för vissa hormoner i livmodern. En annan studie har nämligen visat att kvinnor som exponeras för en östrogen-liknande kemikalie som ofödda har en större sannolikhet att födas vänsterhänta. Nature News lyfter, tämligen omotiverat, fram detta som att länken mellan vänsterhänthet och cancer beror på miljögifter. Det känns som en dåligt grundad slutsats och är inte heller något som diskuteras i artikeln om studien.
Länkar
Science Daily
Nature News
Artikeln (British Medical Journal, pdf)
måndag, september 26, 2005
Sex och våld gör TV-reklam mindre effektiv?
Reklampauser i TV-program som innehåller sex och/eller våld ger inte lika starka minnesbilder som reklampauser i "mer familjeorienterade" program - enligt en studie från University of Michigan.
336 personer i åldrarna 18 till 54 år fick se TV-program med insprängda 30-sekunders reklampauser för fejkade produkter. Personer som sett ett "sexigt", "våldsamt" eller "sexigt och våldsamt" program visade lägre sannolikhet att minnas namnet på produkterna i reklamfilmerna, jämfört med de som sett ett "familjeprogram". De sade också mer sällan att de tänkte köpa produkterna i reklamfilmerna, och valde mer sällan att ta emot rabattkuponger för produkterna. Resultaten gällde oavsett försökspersonernas kön och ålder, både för de som tyckte om och de som inte tyckte om programmet de sett.
Och vad fick de då se? Ett "sexigt" program var ett avsnitt av "Sex and the City", ett "våldsamt" program var ett avsnitt av "24" och ett "sexigt och våldsamt" program var "Buffy, vampyrjägaren". Man kan knappast påstå att dessa program innehåller enbart sex och/eller våld. "Familjeprogrammet" var "America's funniest animals".
De tre första programmen har en sak gemensamt jämfört med "America's funniest animals" - de har en sammanhängande handling, medan "America's funniest animals" och liknande program består av ett rätt stort antal videosnuttar som (nödtorftigt) hålls ihop med en röd tråd i form av vad programledaren säger. I ett avbrott i ett sammanhängande program borde det behövas en större ansträngning att hålla handlingen i minnet under den distraktion som reklamavbrottet innebär. Det verkar också rimligt att man engagerar sig mer i ett program med mänskliga huvudpersoner i en sammanhängande handling (framför allt i en serie som är känd nog att huvudpersonerna kan tänkas vara bekanta även för den som inte tidigare sett ett program), än i ett program med filmsnuttar av ett tidigare obekant djur. Engagemanget är säkert något större om man tycker om programmet, men att tro att folk inte alls engagerar sig bara för att de inte tycker om programmet verkar väldigt naivt. Således är det inte alls förvånande att personerna i de tre första grupperna minns reklamen sämre - och det behöver inte nödvändigtvis bero på innehållet av "våld" eller "sex". Det är möjligt att våldsamt eller sexuellt innehåll ökar den mängd uppmärksamhet som folk lägger på ett program och därmed minskar den mängd uppmärksamhet de lägger på reklamen - men jag anser inte att det bevisas av den här studien.
Länkar
BPS newsletter (British Psychological Society)
Artikel (abstract, Psychological Science)
336 personer i åldrarna 18 till 54 år fick se TV-program med insprängda 30-sekunders reklampauser för fejkade produkter. Personer som sett ett "sexigt", "våldsamt" eller "sexigt och våldsamt" program visade lägre sannolikhet att minnas namnet på produkterna i reklamfilmerna, jämfört med de som sett ett "familjeprogram". De sade också mer sällan att de tänkte köpa produkterna i reklamfilmerna, och valde mer sällan att ta emot rabattkuponger för produkterna. Resultaten gällde oavsett försökspersonernas kön och ålder, både för de som tyckte om och de som inte tyckte om programmet de sett.
Och vad fick de då se? Ett "sexigt" program var ett avsnitt av "Sex and the City", ett "våldsamt" program var ett avsnitt av "24" och ett "sexigt och våldsamt" program var "Buffy, vampyrjägaren". Man kan knappast påstå att dessa program innehåller enbart sex och/eller våld. "Familjeprogrammet" var "America's funniest animals".
De tre första programmen har en sak gemensamt jämfört med "America's funniest animals" - de har en sammanhängande handling, medan "America's funniest animals" och liknande program består av ett rätt stort antal videosnuttar som (nödtorftigt) hålls ihop med en röd tråd i form av vad programledaren säger. I ett avbrott i ett sammanhängande program borde det behövas en större ansträngning att hålla handlingen i minnet under den distraktion som reklamavbrottet innebär. Det verkar också rimligt att man engagerar sig mer i ett program med mänskliga huvudpersoner i en sammanhängande handling (framför allt i en serie som är känd nog att huvudpersonerna kan tänkas vara bekanta även för den som inte tidigare sett ett program), än i ett program med filmsnuttar av ett tidigare obekant djur. Engagemanget är säkert något större om man tycker om programmet, men att tro att folk inte alls engagerar sig bara för att de inte tycker om programmet verkar väldigt naivt. Således är det inte alls förvånande att personerna i de tre första grupperna minns reklamen sämre - och det behöver inte nödvändigtvis bero på innehållet av "våld" eller "sex". Det är möjligt att våldsamt eller sexuellt innehåll ökar den mängd uppmärksamhet som folk lägger på ett program och därmed minskar den mängd uppmärksamhet de lägger på reklamen - men jag anser inte att det bevisas av den här studien.
Länkar
BPS newsletter (British Psychological Society)
Artikel (abstract, Psychological Science)
lördag, september 24, 2005
Automat(a)-genererade mobilsignaler
En webbsida där du genererar en ny mobilsignal med ett musklick. Melodierna genereras algoritmiskt och de flesta melodier har aldrig tidigare hörts av någon.
Stephen Wolfram har forskat på cellulära automata sedan 1980-talet. Projektet WolframTones, som utförs av företaget Wolfram (de som gör matematikprogramvaran Mathematica), bygger på hans kunskap om cellulära automata - framför allt så som de beskrivs i boken A New Kind Of Science (publicerad 2002).
Vad är cellulära automata?
Cellulära automata är en enkel uppsättning regler för att färga rutor i ett rutnät beroende på vad deras grannar har för färg. I det enklaste fallet finns bara färgerna svart och vitt (alternativt svart och "ingen färg"). Reglerna varierar något beroende på implementation. I en av de mest kända implementationerna av cellulära automata, John Conways "Game of Life", betecknar svart en "levande" cell (ruta). Reglerna är enkla:
För en levande cell: 0 eller 1 granne - cellen dör av ensamhet i nästa steg
4 eller fler grannar - cellen dör av överbefolkning i nästa steg
2 eller 3 grannar - cellen överlever även nästa steg
För en icke levande cell: 3 grannar - cellen blir levande i nästa steg
Beroende på vilket mönster med svarta rutor man startar med kan man med denna enkla regel få antingen komplext periodiska mönster, kaos, ett mönster som alltid är likadant eller aktivitet som dör ut efter ett fåtal tidssteg. Mer information om cellulära automata finns i engelska Wikipedia.
Hur fungerar WolframTones?
Programmet genererar en "karta" med en cellulär automata-process, och skär sedan ut en långsmal bit av kartan - ett rutnät med prickar i olika färger. Denna bit blir ett "partitur" för en 30 sekunders ljudsnutt. Med hjälp av diverse regler som omvandlar prickarnas lägen och färg till toner (eller slagverksljud) tolkas informationen som olika instrument och enklare rytmfigurer. Det finns 15 olika kategorier ("klassiskt", "jazz", "r&b"... antagligen mostvarar de olika regler för att tolka "partituret") och en del möjligheter att ändra inställningar.
Resultatet blir i de allra flesta fall nästan - men inte helt - olikt musik. Framför allt är det i de flesta fall (enligt mina halvtränade öron som har följt med på kör- och orkesterövningar sedan jag var liten men som definitivt inte sitter på ett proffs) ett sammanhang som saknas. Ungefär som småbarnsjoller - det har struktur men känns inte som ett språk för den som är van vid tal. Det korta formatet (30 sekunder) gör det något mindre märkbart, men inte tillräckligt.
Men det är rätt kul att leka med.
Länkar
WolframTones
Nature News om WolframTones
Mer om cellulära automata (engelska Wikipedia)
John Conways "Game of Life" (Engelska Wikipedia)
Stephen Wolfram har forskat på cellulära automata sedan 1980-talet. Projektet WolframTones, som utförs av företaget Wolfram (de som gör matematikprogramvaran Mathematica), bygger på hans kunskap om cellulära automata - framför allt så som de beskrivs i boken A New Kind Of Science (publicerad 2002).
Vad är cellulära automata?
Cellulära automata är en enkel uppsättning regler för att färga rutor i ett rutnät beroende på vad deras grannar har för färg. I det enklaste fallet finns bara färgerna svart och vitt (alternativt svart och "ingen färg"). Reglerna varierar något beroende på implementation. I en av de mest kända implementationerna av cellulära automata, John Conways "Game of Life", betecknar svart en "levande" cell (ruta). Reglerna är enkla:
För en levande cell: 0 eller 1 granne - cellen dör av ensamhet i nästa steg
4 eller fler grannar - cellen dör av överbefolkning i nästa steg
2 eller 3 grannar - cellen överlever även nästa steg
För en icke levande cell: 3 grannar - cellen blir levande i nästa steg
Beroende på vilket mönster med svarta rutor man startar med kan man med denna enkla regel få antingen komplext periodiska mönster, kaos, ett mönster som alltid är likadant eller aktivitet som dör ut efter ett fåtal tidssteg. Mer information om cellulära automata finns i engelska Wikipedia.
Hur fungerar WolframTones?
Programmet genererar en "karta" med en cellulär automata-process, och skär sedan ut en långsmal bit av kartan - ett rutnät med prickar i olika färger. Denna bit blir ett "partitur" för en 30 sekunders ljudsnutt. Med hjälp av diverse regler som omvandlar prickarnas lägen och färg till toner (eller slagverksljud) tolkas informationen som olika instrument och enklare rytmfigurer. Det finns 15 olika kategorier ("klassiskt", "jazz", "r&b"... antagligen mostvarar de olika regler för att tolka "partituret") och en del möjligheter att ändra inställningar.
Resultatet blir i de allra flesta fall nästan - men inte helt - olikt musik. Framför allt är det i de flesta fall (enligt mina halvtränade öron som har följt med på kör- och orkesterövningar sedan jag var liten men som definitivt inte sitter på ett proffs) ett sammanhang som saknas. Ungefär som småbarnsjoller - det har struktur men känns inte som ett språk för den som är van vid tal. Det korta formatet (30 sekunder) gör det något mindre märkbart, men inte tillräckligt.
Men det är rätt kul att leka med.
Länkar
WolframTones
Nature News om WolframTones
Mer om cellulära automata (engelska Wikipedia)
John Conways "Game of Life" (Engelska Wikipedia)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)