Bok- och kaffetips på Taffel

Det finns matnördar av många olika slag. De som försöker lära ut differentialekvationer för att förklara hur värme sprider sig en stek eller ett ägg torde vara i minoritet, även om jag själv nog skulle kunna hamna i det facket.

Jag har trots allt approximerat morötter med oändligt långa cylindrar för att räkna ut koktiden med hjälp av fysikaliska samband. inte självmant, utan i en kurs på KTH; jag hade nog inte kommit på tanken på sådana övningar på egen hand när det är så mycket enklare med provsticka. Men den subtila galenskapen i det tilltalade mig.

Så när jag på vinst och förlust plockade upp Peter Barhams "The Science of Cooking" var det med förtjusning jag insåg att jag hittat en likasinnad typ av matnörd - en som gillar att gå ner och gräva på molekylnivå, och tycker att det går utmärkt att stundtals reducera matlagning till en övning i kemi utan att slutresultatet blir mindre njutbart. Recensionen ligger nu uppe på Taffel.

Och eftersom jag bara hintade om att den skulle komma upp men aldrig länkade, kommer här också en länk till min Taffel-artikel om kaffe.

Den senare gav mig en av mina mest minnesvärda läsaråterkopplingar så långt - ett både berömmande och kritiskt mail från espressofanatikerna Carl och Johannes. Det är kul med insatt kritik!

Andra bloggar om matnördigt, taffel, kaffe, bok

Rivalitet mellan universitet och elitinstitut i Tyskland

Det pågår en intressant debatt om forskning i vårt grannland Tyskland.

Världens kanske främsta forskningsinstitution som inte är ett universitet, det tyska Max Planck-sällskapet, anklagas för att lägga beslag på de allra främsta forskarna och därmed dränera universiteten på talanger - samtidigt som deras bristande kontakt med universiteten innebär att de tappar de mest lovande doktorandera. I den senaste rankningen av världens universitet (Shanghai Jiao Tong-rankningen för 2007) saknas det tyska universitet bland de femtio främta - en nesa för ett land med så lång och stark universitetstradition. I Times Higher Education Supplements senaste rankning ligger det bästa tyska universitetet först på 60:e plats.

Max Planck-sällskapet (MPG) består av 80 institut utspridda över Tyskland, vart och ett centrerat kring ett viktigt eller banbrytande, ibland tvärvetenskapligt område. De har omväxlande kritiserats och berömts för att lägga fokus på enskilda "exceptionella" forskare, och den som får en tjänst - åtminstone en mer senior sådan - får generellt sett gott om finansiellt stöd och resurser för att föra sin forskning framåt (exempel). Och dit de främsta seniora forskarna går, följer ofta de mest ambitiösa och kunniga yngre forskarna efter. (Nu är det inte bara tyska forskare som "dammsugs upp": även svenskfödda mycket framstående forskare som Svante Pääbo och Bill Hansson har flyttat till Tyskland för att bli directors för varsin grupp på varsitt institut.)

I en debattartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 9/1, som uppmärksammas i dagens nummer av Science, hävdar så en grupp tyska forskare att det är Max Planck-instituten som är roten till problemet med de tyska universitetens svajiga status, och att de borde införlivas med universiteten för konkurrenskraftens och studenternas skull (se även Der Tagesspiegel).

I svansen på den här diskussionen verkar det också ha uppstått en debatt om examineringsrätten- för när universitetet och Max Planck-Institutet i Mainz vill göra gemensam sak och tillsammans utbilda doktorander ses det som en farlig glidning mot ett läge där universiteten inte längre har monopol på att utfärda examina. (Nu samarbetar redan lokala universitet och MPG-institut med varandra på ett utbrett sätt, så egentligen är det inte ett så stort steg - mer än formellt.)

Den här debatten är intressant på flera sätt. Dels är det en klar indikator på hur otroligt viktig den internationella rangordningen har blivit för universiteten i rekryteringssammanhang. Dels för den skiftande synen på forskare.

Det uppenbara tankefelet bakom resonemanget, enligt min mening, är att det faktiskt inte går att utgå från att elitforskarna stannar i Tyskland om deras idag gynnade positioner införlivas under universitetens (i allmänhet mer tungrodda och ofria) styrning - och samtidigt flyttas från säker till osäker finansiering. De som är beredda att flytta dit toppjobben finns kan lika gärna flytta till USA. Att tvångsansluta fristående forskare i syfte att putsa upp sin egen universitetsstatistik är en högst riskabel strategi. Och trots allt är Max-Planck-professorerna rätt få i jämförelse med det totala antalet tyska professorer: så väldigt mycket lär de rimligtvis inte kunna lyfta statistiken heller.

Vill man ha elitforskare måste man också rimligen ge dem möjlighet att vara elitister - inkluderat att själva välja vilka förhållanden de vill arbeta under.

Länk
Max Planck Gesellschaft

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Tyskland, MPG

Bläckplumpar, marsversionen

Jamen, seriöst. Det torde väl ändå vara ett väl känt fenomen att i en bild som består av några hundra pixlar kan man se i princip vad som helst?

Den lilla "gröna" grejen på mars är en sten, oavsett vad Aftonbladet, Expressen eller SvD påstår *hostföratthöjaläsarsiffrornapåbekostnadavtrovärdighethost*. Eller BBC, som man kan misstänka att de övriga läst och inspirerats av.

Nåja, Populär astronomi tar hand om det här så pass bra att jag egentligen inte behöver säga mer. Gå dit och läs.

Jag tänkte istället ta tillfället i akt att påpeka att människan är en mönsterhittare av rang, och speciellt gäller det förmågan att känna igen allt som på minsta vis liknar en människa, hennes rörelseschema eller sinnesstämning. Vi kan se om ett knippe ljuspunkter som rör sig gör det slumpmässigt eller på ett sätt genererat av en verklig person. Två prickar och ett streck - en smiley - kan användas för att symbolisera ett ansikte så att i princip vem som helst förstår det, och streckets böjning och placering kan bestämma om "ansiktet" vi ser är glatt eller ledset (och hur mycket). Vi klämmer helt enkelt in väldigt mycket information i väldigt få datapunkter - och därmed ser vi ibland heliga figurer på en ojämnt rostad brödskiva eller hotfulla silhuetter i en mörk hall, trots att de inte finns där.

Mösterhittarförmågan, pareidolia, är det som träder in när någon sträcker fram en bläckplump och säger "vad ser det ut som?" för att få en ledtråd till din sinnesstämning. Och om bilden av en liten grynig silhuett på Mars visar något alls, är det att idén om den gröna marsmänniskan är en av västvärldens mer etablerade myter. Den ligger och lurar i vårt undermedvetna, ända tills någon producerar rätt sorts bläckplump.

Andra bloggar om: mars, myter, hjärnan

Sju sanningar

Ingemar utmanade mig att skriva sju sanningar om mig själv, och eftersom jag faktiskt är skyldig honom en blogmeme i gengäld för den här (som jag tvärtemot mina principer både gjorde och utmanade folk på) så tänker jag göra det. Men eftersom jag också har bestämt att på den här bloggen hamnar bara vetenskap(-srelaterade saker), så har jag tänkt att det ska handla om hur jag förhåller mig till forskarlivet och forskarrollen.

1. Jag älskar att läsa vetenskapliga artiklar, inom mitt eget fält men också inom totalt orelaterade fält. Lyckligtvis har jag en sambo som tycker det är helt OK att jag fascinerat fastnar i en femtiosidig rapport klockan tio en lördagkväll, då och då. Det är nog till stor del en fråga om "acquired taste"; i början tyckte jag det var både tungt och tråkigt (vilket nog till viss del berodde på att jag satt inomhus, hela sommaren i +30 graders värme, och läste på inför mitt exjobb). Och jag älskar att diskutera vetenskap, därav bloggandet.

2. Jobbet fick mig att bli en regelbunden daglig kaffedrickare. Och tedrickare. Eftersom jag inte kan göra något i lagom mängd blev jag både tenörd och kaffenörd på köpet.

3. Jag tänker omväxlande på engelska och svenska (vilket jag misstänker är en konsekvens av att arbeta växlande på båda språken). Ibland i samma mening. Ett tag kämpade jag med att hålla mina anteckningar språkligt rena - strikt svenska eller engelska - men sedan bestämde jag mig för att det var onödigt när det bara var jag själv som skulle läsa dem. Jag vet att jag kan skriva väl på endera språket när det gäller, och nöjer mig med det. Kod skriver och kommenterar jag dock uteslutande på engelska, för man vet aldrig när någon vill ha den efteråt och vem det är (jag skickade t ex nyligen min exjobbskod, skriven 2003/4, till en litauisk kollega)

4. Jag blir väldigt sällan arg. När jag väl blir det handlar det ofta om att någon misshandlar vetenskap, har taskig källkontroll eller påstår saker som inte stämmer med etablerad kunskap och skulle vara lätt att kolla upp; intellektuell lättja får mig att se rött. Mitt sätt att hantera det är att skriva långa detaljerade bloggposter pepprade med referenser - konstruktivt men en smula tidsödande.

5. Jag gillar att gräva ner mig i ett problem åt gången. Det är en idealiserad situation som inte ofta uppstår i verkligheten, och på sätt och vis är det tur - jag blir som extremfall både dags-, dygns- och veckovill när jag gör det och beter mig som sinnebilden av en "typisk" disträ forskare. Istället har jag blivit oerhört strategisk i min planering av vad som ska göras när, och ironiskt nog väldigt bra på att multitaska.

6. Jag bestämde mig för att bli forskare inom det fält jag håller på med i det ögonblick jag insåg att man kunde använda matematik och/eller datorer för att beskriva biologiska system och på det viset få ut kunskap som var svår eller omöjlig att få på annat sätt. Det kan nog närmast beskrivas som en intellektuell förälskelse (det stämmer nog på många forskare, och det är därför det är riskabelt att fråga en forskare vad hon/han gör: vem talar inte länge och gärna om något de älskar?)

7. Jag kan aldrig göra en enda sak; jag har alltid minst ett till projekt på gång. Numer är de stenhårt ransonerade - jag jobbar trots allt i snitt 60 tim/vecka - och jag försöker välja dem konstruktivt så att även mitt "forskarjag" vinner på dem. Skrivjobb (DN och Taffel) för att bli en bättre kommunikatör, spexskådis för att bli en bättre talare, scoutledare för att öva mig i ledarskap, bloggande för att öva mig i kritiskt tänkande och argumentation... naturligtvis krockar den här approachen ofta med punkt #5. Men det går med planering.

Jag tänker inte utmana någon annan explicit, men om någon/några av mina forskarkollegor vill blogga om hur de förhåller sig till/formats av forskarrollen och forskarvärlden - eller om ickeforskarna vill blogga om hur de ser på forskare - så är de väldigt välkomna. Lägg gärna en länk i kommentarerna, i så fall!

Andra bloggar om: forskning, sju sanningar, forskarrollen

Kontaktlinser med inbyggd display (nästan)

Forskare från University of Washington har konstruerat en prototyp av kontaktlinser med inbyggda kretsar och miniatyrdioder - ett steg på vägen mot kontaktlinser med inbyggd display. Linserna är flexibla och säkra att använda, och presenterades den 17:e januari vid en internationell konferens.

Ögonimplantat med överlagd display - ibland teknikpessimistiskt förenklat till dito glasögon - är en av sf-fältets favoritframtidsdrömmar. Nu verkar det som om steget dit inte är omöjligt långt; forskarnas prototyplinser är ett bevis på att det kan fungera utan att vara skadligt för ögat. Ingredienserna i kretstillverkning är inte helt nyttiga, så det är ett viktigt resultat.

Prototyplinsen består av riktigt tunna (bara några nanometer tjocka) miniatyrkretsar och små lysdioder - enligt uppgift stör de inte synen. Linsen korrigerar inte synfel i dagsläget, men det ska vara möjligt att bygga in. Framtida förbättringar ska också inkludera strömförsörjning (via radiofrekvens och solceller - idag "fungerar" alltså inte linsen eftersom kretsarna inte får ström) och trådlös uppkoppling(!)

Än ett tag lär vi få vänta på en lins med vettig upplösning; en tidig variant med några få pixlar ska dock kunna bli färdig "ganska fort". Kanske lagom för en scrollande informationsrad i binärkod eller ASCII-kod? Man kan ju hoppas.

Bild från University of Washingtons nyhetsrelease.

UPPDATERAT 22:32 "Undrar om det var något sånt de skrev om på IDG, sa sambon - och visst var det så.

Länk
nyhetsrelease/artikel från University of Washington

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, kretsar, kontaktlinser, science fiction

Vetenskapsjournalistik, nu lite mer bevakad

Branschtidningen Columbia Journalism Review startar The Observatory, en avdelning som uteslutande ska ägna sig åt att bevaka vetenskapsrapportering och miljöjournalistik. Programförklaringen i utvalda bitar:

"[...] climate change is hardly the only crucial scientific issue that the world needs help from the media to understand. From stem-cell research and the AIDS epidemic to a shortage of clean water and food safety, from the quality of epidemiology research to the future of space exploration, the need for credible and thorough journalism will only become more crucial as the new century unfolds.

The science desks at our nation’s newspapers are shrinking or disappearing [...]. Meanwhile, a vast array of Web sites and blogs has emerged in recent years to crank out a daily torrent of scientific, environmental, and medical news and information. [...]

The Observatory will monitor science journalism-covering the coverage-with an eye toward improving the journalism and thereby improving the discourse. It will be a guide to the best and worst of science and environmental journalism; it will tell you where the press excels and makes bold innovations. And it will point out where it falls victim to spin, engages in alarmism, perpetrates false balance, misrepresents the science in peer-reviewed literature, or displays questionable priorities in news judgment."

Det finns mycket bra engelskspråkig vetenskapsjournalistik, och en del riktigt hårresande. Kan nog bli intressant läsning.

Länkar
Columbia Journalism Reviews officiella webbsida
Direktlänk till The Observatory
Wikipedia om Columbia Journalism Review

Andra bloggar om vetenskapsjournalistik

Distribuerade informationssystems fysik

Min kollega Erik Aurell mfl organiserar i maj i år en workshop och ett längre event om de distribuerade informationssystemens fysik. Det är ett coolt område.

Jag vet att en och annan fysiker läser den här bloggen. Känn er tipsade! Det finns visst finansiellt stöd att få, men deadline för det är snart (25/1 för det längre eventet, 29/2 för workshopen).

(nästan) alla vill ha en superdator

Nature News kör en artikel om Storbritanniens senaste superdator, på plats 17 på TOP500. Och idag pratade vi av rent sammanträffande datorkluster på lunchen.

Många grenar av vetenskapen är idag rätt datorberoende, oavsett om det är simuleringar eller analys av mätningar som står för behovet. En superdator kan göra hela skillnaden för om din forskargrupp kan studera vissa typer av problem eller inte. Ytterst handlar det om konkurrens; tillgången till beräkningstid på datorkluster är begränsad och eftertraktad. Kanske inte riktigt lika hårt som tid på något av de stora teleskopen, men helt klart en bristvara.

Och möjligheten att köra tunga beräkningar påverkar vilka typer av forskningsfrågor man sysslar med, och hur man löser dem - både om man har tillgång till ett kluster och om man konkurrerar med någon annan som har det. En kollega i lunchrummet påpekade att det är väldigt frestande att ersätta tankekraft med datorkraft; att man istället för att tänka noga på vilka parametervärden man bör undersöka sätter igången en betydligt större körning som provar mycket fler möjligheter.

Det är väl i och för sig en uppenbar risk/möjlighet; men det är också en tanke med rätt intressanta konsekvenser - både positiva och negativa. Det är nyttigt att tänka på sina forskningsproblem, och även om slutresultatet skulle bli det samma tror jag säkert många med mig har ryggradsreflexen att det ligger ett större värde i att tänka sig fram till ett intressant resultat än att tänka mindre, räkna mer och komma fram till samma resultat. Å andra sidan kan en dator räkna dygnet runt, många dygn i rad - så mycket orkar ingen tänka. Samtidigt är det bra att prova sig fram förutsättningslöst; det är inte alltid man har lyckats tänka på allt, och går man en bit utanför det parameterutrymme man tänker sig kan man upptäcka något man inte trodde fanns där.

När jag skrev min lic-avhandling och tittade på lite äldre simuleringsartiklar (säg från 1990) var det väldigt intressant att se hur mycket som åstadkommits med betydligt knappare medel än de jag själv har tillgång till. Det som var top of the line då skulle jag i princip kunna simulera på min miniräknare eller mobiltelefon idag.

(Över huvud taget är världens samlade mobiltelefoner en rätt outnyttjad beräkningsresurs. Tänk om det gick att lansera någon motsvarighet till Folding AT home för mobiler; kanske en storskalig epidemisimulering som också använde sig av mobilernas innebördes avstånd till varandra för att uppskatta smittorisken...?)

"The problem with the United Kingdom is that it is only once every three or four years that we have a machine that ranks in the top 20" säger en av de intervjuade forskarna.

Vilket såklart är en konkurrensfråga, åtminstone om man inte har tillgång till något internationellt samarbete kring en stor dator. Tillgång till en TOP20-dator var fjärde år låter å andra sidan inte så illa för min del; jag tycker det känns lyxigt nog att ha möjlighet att köra beräkningar på "vårt" kluster Hebb som var inne och vände som kortast på TOP500 med en 377:e placering på näst senaste listan.

De nationella superdatorernas tid riskerar ändå att vara på väg ut, åtminstone för mindre länder som Sverige. Vänta bara tills Kina och Indien börjar skaffa sig superdatorer i högre takt. Då lär vi få vara glada över att ha europeiska superdatorer på TOP500.

(VR har för övrigt en intressant rapport om högprestandaberäkningars framtid i Europa, med avseende på infrastruktur etc).

Länkar
Nature News
TOP500

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, beräkningar, superdator, TOP500

Supervin, eller?

Vindruvor producerar resveratrol, en antioxidant som hjälper dem att stå emot svampangrepp. Kinesiska forskare har nu tagit fram en genmodifierad druva som producerar 5.5 ggr mer resveratrol än innan. Men det är rätt långt kvar till ett "supervin".

Den modifierade druvan har fått en gen från ett vilt kinesiskt vin, en variant av enzymet stilbensyntas (som triggar produktionen av resveratrol). Ett vackert litet exempel på parasitbekämpning, som säkert blir mer acceptabelt i de flestas ögon eftersom det rör sig om ett ämne som ses som hälsosamt. För människan, iallafall, om än inte för svampen.

Hur som helst blev jag lite full i skratt när jag såg att någon på SvD bestämt sig för att gå händelserna i förväg och basunera ut att "Supervin förlänger livet - Hälsonyttan av att dricka vin har länge diskuterats. Senast i raden av nyheter är "supervinet" - vinet som ökar din livslängd." Vägen från testodling av druva till kommersiell vinproduktion av något som är drickbart är trots allt ganska lång, och några belägg för att en sex gånger högre halt av resveratrol verkligen märkbart förlänger livet (i de måttliga doser vin som är hälsosamma) tror jag knappast att det finns.

Dessutom är det oklart hur stor mängd extra resveratrol som verkligen hamnar i vinet, och hur gott det blir (antioxidanter är oftast beska). Olika fermenteringstekniker påverkar mängden antioxidanter i det slutliga vinet. Druvan ifråga, Thompson Seedless, är inte precis en högt ansedd druva i vinvärlden utan används mest som bas i billigare viner*. Framför allt används den till vitt vin - dvs, man tar bort skalen innan man fermenterar - och eftersom resveratrol mest finns i skalen så blir det då ganska poänglöst med ett vitt "supervin". I fråga om antioxidantinnehåll slås vitt vin ut av vilket rödvin som helst, och av druvjuice.

Nej, vill man dricka "supervin" är det bättre antagligen bättre att leta upp vin (eller portvin) gjort på muscadine-druvor, som är berömda för sitt höga innehåll av resveratrol. Upp till 5 ggr mer än i vanligt rödvin.

Korspostat, i lätt modifierad form, till Taffels redaktionsblogg Kort om gott.

Länkar
artikeln i Plant Cell, Tissue and Organ Culture (pren krävs)
SvD:s notis, som citerar New Scientist:s notis

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, vin, antioxidanter

*Och som ätdruva samt till russin.

Mera Taffel!

Nu har jag min första artikel* uppe på Taffel, om kopi luwak (ni vet, det där "begagnade" kaffet som passerat genom magen på en sibetkatt). Det kommer mer i dagarna, så håll utkik.

*Jag har också sedan tidigare en bokrecension av "Den Hemlige Kocken" uppe; så kanske är kopi luwak egentligen min andra artikel. (Jag tenderar dock att tänka på recensioner som en egen specialkategori.)

Och så skriver jag som sagt emellanåt på redaktionsbloggen Kort om gott.

Insekter blev dödsstöten för dinosaurierna?

När insekter började sprida smittsamma parasiter och hjälpa blommande plantor på traven kunde dinosaurierna hälsa hem. Det är idén bakom en ny bok - "What Bugged the Dinosaurs? Insects, Disease and Death in the Cretaceous" - skriven av forskarna George och Roberta Poinar.

Makarna Poinar kartlägger urtida ekosystem genom att studera insekter och växter som kapslats in i bärnsten (på den tiden då den fortfarande var kåda) och har skrivit flera tidigare böcker om sin forskning (se här).

Deras främsta argument för insekternas roll (i dinosauriernas utdöende) är att dinosaurierna dog för långsamt för att vulkanutbrott eller meteoritnedslag skulle kunna vara hela förklaringen. Nyligen uppkomna smittsamma sjukdomar spridna av bitande insekter, däremot, kan ha blivit droppen som fick bägaren att rinna över. Om inte annat i kombination med att blommande växter fick spridningshjälp av samma insekter, på bekostnad av de gömfröiga växter som dinosaurierna åt. Forskarparet stöder sig på bärnstensfynd av insekter med magar fulla av parasiter som orsakar sandmyggefeber och malaria, och på fynd av rund- och plattmaskar i (fossil) dinosaurieavföring.

Om det är ett giltigt resonemang eller inte, med tillräckligt starka bevis, är svårt att avgöra. Det är en intressant idé, men den är inte granskad och godkänd av andra forskare (till skillnad från en vetenskaplig artikel). Bäst att tillämpa bokprincipen* i sin bedömning.

Länkar
nyhetsrelease
boken hos förlaget

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, dinosaurier, insekter

* I korthet: När forskare har tillräckligt starka belägg för en idé brukar de vanligtvis skriva en vetenskaplig artikel. Idéer och resonemang som forskare väljer att lägga fram i böcker tenderar därför i allmänhet att vara mindre välunderbyggda och mer spekulativa (jämfört med i vetenskapliga artiklar), även om detta inte alltid stämmer. Att "en forskare" skrivit något i en bok betyder således inte nödvändigtvis att det är omutlig sanning. Men det är ofta intressant. (Nu är inte vetenskapliga artiklar alltid "sanna" heller, men de har passerat ett betydligt trängre nålsöga än vad en bok gör i och med att de är vetenskapligt granskade av andra forskare).

Varsågod och skölj - med vinrester?

Resterna som blir kvar efter vintillverkning skulle kunna användas för att bekämpa plack och hål i tänderna, föreslår forskare.

Skal- och kärnrester som blir över efter vintillverkning innehåller stora mängder polyfenoler - antioxidanter - av vissa specifika sorter. Dessa ämnen har visat sig störa munbakterien Streptococcus mutans förmåga att bidra till hål, utan att döda bakterierna.

Restmassan kallas för pomace, och används bland annat till foder, gödsel och grappatillverkning. Med den mängd vin som tillverkas finns det rätt mycket pomace att ta av, så istället för att slänga vinresterna som blir över skulle man kunna göra någon form av munsköljningsmedel av dem, föreslår forskare vid University of Rochester Medical Center och Cornell University.

Mängden antioxidanter i extrakt från resterna varierade kraftigt mellan olika druvtyper, men i samtliga fall var halterna lika höga som i extrakt från hela druvor - eller högre. Halterna bör även variera med klimat och andra odlingsförhållanden (vilket inte kunde mätas i studien som bara sträckte sig över ett år och enstaka odlingsplatser).

Polyfenolerna, främst antocyaniner och flavanoler, visade sig minska aktiviteten hos de bakterieenzymer som producerar plack med upp till 85%. Dessutom minskade bakteriernas produktion av syra. Än så länge är vinextrakten bara testade på bakteriekulturer, så det återstår att se om de faktiskt fungerar lika bra i munnen.

Resultaten har publicerats i Journal of Agricultural and Food Chemistry.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Journal of Agricultural and Food Chemistry, pren. krävs)

Andra bloggar om vetenskap, forskning, hälsa, tänder

Den stolta svenska traditionen med julbockstävlingar?

New Scientist skriver om världens mest nedbrända julbock, Gävles såklart, och passar samtidigt på att upplysa:

"Straw goats are the Scandinavian equivalent of Santa's reindeer. During the festive season families, and even whole towns, vie with each other to erect the most impressive ornamental yule goat, or julbocken."

Väl utarbetat för att vara ett missförstånd, så jag är böjd att kalla det ett rent påhitt - eller finns det något slags årlig jättejulbockskonkurrens i landet som jag helt har missat?

Strax därefter tar den bit av artikeln jag kan se - utan prenumeration, vilket jag saknar - slut. Av rubriken att döma handlar resten om brandsäkring av jättebocken. Vilket nog behövs, att döma av historiken. I år har bocken till och med en egen blogg; kanske ett försök att göra den mer "personlig" och skydda mot attacker på så vis?

Andra bloggar om: julbock, traditioner

PS Den osedvanligt långa - och faktiskt oplanerade - tystnaden här på bloggen beror på lika delar julstök och sedvanlig julnyhetstorka, vilket borde rätta till sig när det nya året infallit.

(meta)fysikkatthumor

LOLcat-fenomenet är kanske inte så välkänt i Sverige, och det hjälper nog inte heller att säga att det är den amerikanska/engelska motsvarigheten till "snel hest"-fenomenet.

MEN. Befinner man sig i den (rätt lilla) subpopulation som både känner till Schrödingers katt och LOLcats så är den här bilden väldigt rolig. Åtminstone sent på kvällen, efter ett otroligt pressat arbetsårs sista jobbdag.

Via New Scientist, i ett blogg inlägg om LOLscience-communityn på Flickr. Tyvärr var ingen annan bild lika kul, men det kanske kommer; här finns råmaterial till LOLkattbilder för den som händelsevis blev inspirerad.

Andra bloggar om: vetenskap, humor, nördhumor, kvantmekanik, LOLcats

Clarke fyller 90!

Science fiction-genrens mest respektabla författare och rymdutforskandets inspiratör nummer 1, sir Arthur C Clarke, fyller 90 idag och jag gästbloggar på Populär astronomi för att uppmärksamma tilldragelsen.

Andra bloggar om: Arthur C Clarke, science fiction, scifi, litteratur, rymden

Odlad fisk kan slå ut den vilda

Parasiter från laxodlingar i Kanada hotar att slå ut all vild lax i samma område, varnar forskare i veckans nummer av Science.

Vilda laxyngel och laxungfisk träffar normalt inte på vuxna laxar förrän de vuxit till sig, och går därmed i stort sett fria från parasiter som laxlus (Lepeophtheirus salmonis): De vuxna laxarna håller sig nämligen längre ut till havs, medan ungfisken som bekant simmar nedströms från sina födelseplatser och sedan håller sig längs kusten.

Problemet är att en helt annan källa till vuxen laxfisk (och dess parasiter) blivit allt vanligare just längs kusten; laxfarmarna. Unga laxar som simmar förbi kassar med tätpackad odlad fisk, som ofta har parasiter, blir i sin tur infekterade och bär dessutom med sig infektionen till andra fiskar.

Fisk i fiskfarmar lever tätare och mer stressat, vilket ger parasiter än bättre förutsättningar att frodas - och eftersom fisken lever i öppna kassar "läcker" bland annat larver från fisklus ut i det omgivande vattnet.

Martin Krkošek och hans kollegor har publicerat ett flertal studier på hur laxodlingar påverkar vilda laxar i samma område - ett kontroversiellt ämne i fiskodlande Kanada. I en artikel från 2005 räknar de ut att nära en fiskfarm (längs en migrationskorridor för unglax) ökar infektionstrycket på ungfisken från parasiten laxlus med hela 73 gånger, och inom en radie av 75 kilometer från farmen är infektionstrycket större än normalt.

Jag blev lite bekymrad för konsekvenserna av fiskodling redan då. Men än mer bekymrande är deras två senaste artiklar; den i veckans Science och en i decembernumret av Proceedings of the Royal Society B, som varnar för populationskollaps för den vilda laxen när trycket från fiskodlingarna stiger över en viss nivå. Över 80% av ungfisken som infekteras av laxlus dör, och om inga åtgärder vidtas riskerar den vilda laxen i Broughtonområdet i British Columbia (Kanada) att dö ut inom fyra generationer.

Naturligtvis är resultaten lokala, men de pekar på att det är viktigt att vara varsam med odlingen av fisk. Speciellt när odlingarna ligger tätt, eftersom det förstärker effekten. (Laxlus trivs i varmare vatten, så om havens temperatur ökar kan problemen förvärras ytterligare).

Så hur skiljer man mellan bättre och sämre odlad fisk? Jag har ingen aning. KRAV-märkt fisk lever glesare i kassarna, enligt riktlinjerna, men det står inget om avståndet till nästa fiskfarm eller om påverkan på vild fisk utanför odlingarna.

Korspostat, fast i kortare version, till redaktionsbloggen Kort om gott på Taffel.

Länkar
Svenska Naturskyddsföreningen om odlad fisk (från år 2004)
Reviewartikel i Nature (år 2000) om fiskodlingens effekt på fisktillgången i världen
En bitvis bitter diskussion om vad som är uthållig fisk, från Årstidernas forum
Artikeln i Science (pren krävs)
Artikeln i PRSB (pren krävs)
Den äldre artikeln i PRSB (pren krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, ekologi, odlad lax

Barnbärarböj på ryggen

Gravida kvinnors ryggar böjer sig ännu mer som 'S', för att ge bättre balans, och kvinnors nedre ryggkotor är lite annorlunda formade för att minska belastningen som svankandet innebär. Det är en evolutionär anpassning som fanns redan hos de tidigaste upprätt gående människorna, skriver forskare i dagens Nature.

En gravid kvinnas masscentrum (tyngdpunkt eller 'balanspunkt') flyttar sig successivt utåt från sin vanliga plats ovanför höfterna, i takt med att hennes mage växer. Om det inte gick att korrigera för skulle gravida kvinnor få svårt att hålla balansen, och ha problem med sådant som att springa eller gå.

Våra fyrbenta släktingar aporna har inte samma problem; med en fyrbent ställning har den extra vikten vid magen inget större inflytande på masscentrum och balansen. Balansbekymren uppstod först när de tidigaste människorna började gå upprätt.

Eftersom ryggen är böjbar går det att kompensera för graviditetsmagens vikt genom att svanka mera - då flyttar sig kroppens masscentrum inåt höfterna igen. Gravida kvinnor gör så automatiskt. Böjningen ökar med ungefär 60% under graviditeten, visade forskarnas mätningar - och om kvinnorna inte kan svanka flyttar sig deras masscentrum flera centimeter framåt.

Anpassningen till den ökade belastningen på ryggen har gjort att mäns och kvinnors nedre ryggrader är subtilt annorlunda; "svanken", den rad med ländkotor som är tjockare inåt än utåt, sträcker sig över en ytterligare kota hos kvinnorna (tre istället för två). Dessutom är lederna mellan ytorna på ledutskotten större hos kvinnor, så att det ökade trycket på lederna kan kompenseras med att det sprids över en större yta. Kvinnors ryggar tål således svankandet bättre.

Könsskillnaden i ryggraden finns redan hos Australopithecus, vår tidigaste tvåfota förfader, visar forskarna i samma artikel. Men den saknas hos den fyrfota schimpansen - och därmed är den sannolikt en produkt av evolutionens anpassning av ryggen till det tvåfota barnbärandets belastningar.

UPPDATERAT 16/12: Och idag skriver DN Vetenskap om detta - med en snygg bild på ryggradskrökning och masspunkt.

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren. krävs)
ScienceNOW
BBC News (med bra bild)
New York Times
SR Vetenskapsradion
New Scientist

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, människan, ryggen, graviditet

Forskningen och jämställdheten

SvD har i veckan som gått kört en bra artikelserie om kvinnor i forskningen, kopplat till en utredning om nya tjänster och tjänstestrukturer i akademierna som levereras denna vecka.

Mer öppenhet och tydliga formella strukturer för anställningar ska ge fler kvinnor på högre akademiska positioner, är tanken.

Den akademiska karriärstegen läcker som ett såll, och det är framför allt kvinnorna som faller bort. Det är lätt att mäta - bara att räkna huvuden - men svårare att reda ut orsakerna bakom; i trasslet av samverkan mellan individuella val, förlegade tankesätt och systemsvagheter är det svårt att verifiera vad som är huvudorsaken.

Från min säkerligen avskärmade synvinkel - jag har ännu inte riktigt nått den punkt där de flesta blivande kvinnliga forskare faller bort - ser grunderna till forskningens jämställdhetsproblem ut såhär:

* Ideal som inte matchar verkligheten; juniora forskare (doktorander och postdocs) förutsätts vara eller åtminstone leva som unga män utan förpliktelser eller förbindelser. Seniora forskare förutsätts ha någon som alltid eller åtminstone under långa godtyckliga perioder kan ta hand om hushåll/barn/övriga plikter. Samtliga förutsätts ha få eller inga andra intressen.
* Strukturproblem: till exempel brist på långsiktigare anställningsformer, svåravgränsade arbetsuppgifter, svårt eller omöjligt att ta ledigt.
* Ren sexism, uttalad eller implicit. Ja, det förekommer, men jag är inte så säker på att det rent allmänt är värre inom den akademiska världen än annars.

Många av grundproblemen är inte - åtminstone inte i mina ögon - specifika "kvinnoproblem" utan snarare ett bekymmer för alla som vill få livspusslet att gå ihop. Däremot blir de mycket värre att hantera om man befinner sig på den förlorande sidan* av en traditionellt könsbunden arbetsfördelning; en forskares genomsnittliga arbetsvecka är betydligt längre än 40 timmar, och tidsutrymmet tillgängligt för hushållsarbete och familj krymper i motsvarande grad. Eller omvänt; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel. Att vara ensamförälder och forskare torde vara näst intill omöjligt svårt. (*Och ja, rent karriärmässigt utgör kvinnorna den förlorande sidan i en traditionell arbetsfördelning - oavsett hur man värderar hushållsarbete).

EMBO (European Molecular Biology Organization) har nyligen släppt en rapport som pekar på just detta; att traditionella könsroller är det största hindret för kvinnor i forskarkarriären, i kombination med en "genomträngande negativ arbetsplatsattityd". (Studiens förstaförfattare Anna Ledin är en av de doktorsutbildade kvinnor SvD har intervjuat)

Framför allt, tror jag, är kombinationen av olika faktorer kraftigt negativ: en forskarkarriärs fördelning över tiden passar väldigt illa för de som vill bilda familj. Dessutom krockar forskaridealet (dvs, det arbetssätt och den attityd man förväntas ha som forskare) stenhårt med de krav som uppstår när man skaffar barn - särskilt med hur man förväntas bete sig som mamma. Kvinnliga forskare har också i betydligt större utsträckning en partner som har minst samma utbildningsnivå; och därmed ofta ett mer tidskrävande jobb.

Ibland är det är lätt att bli svartsynt och bara se omöjligheterna. Därför är det så roligt att se artiklar som den här i SvD: Marie Wahren-Herlenius som gjort snabb och rak karriär till en professorspost på KI, som är gift med en annan forskare och har två barn - och som ändå får det att gå ihop.

Det kan vara värt att påpeka här att jag är väldigt nöjd med mitt jobb. Forskarjobbet har också fördelar som få andra jobb har. Flexibilitet och självbestämmande, till exempel. Möjlighet att driva egna ideer. Jag är personligen väldigt glad över att ha ett jobb där jag upplever att jag blir bedömd på rätt grunder: hur jag tänker och vad jag presterar - inte hur jag klär mig, ser ut eller beter mig i enlighet eller oenlighet med specifika könsnormer.

De gånger jag upplever att jag blir identifierad och bedömd som Kvinna snarare än person är det så gott som alltid i icke-akademiska sammanhang. Och jag blir lika jäkla förvånad varje gång.

Med det sagt tror jag det är ett viktigt och effektivt initiativ att inrätta 600 nya postdoktjänster och 500 nya (forskar-)tjänster som biträdande lektor; med möjlighet till föräldraledigt. Klara ansökningsprocedurer istället för "nätverksberoende" tillsättning, och åtminstone ett visst underlättande för forskande föräldrar. Jag hävdar att det gynnar både kvinnor och män; men det kommer sannolikt att missgynna kvinnorna mindre än dagens situation (att sedan så många verkar få det till att Leijonborg vill särbehandla kvinnorna kan jag inte fatta).

Länkar
EMBOs rapport
EMBOs nyhetsrelease om rapporten
SvD om befattningsutredningen
Leijonborg i SvD om befattningsutredningen
SvD om de försvinnande kvinnliga forskarna
SvD om Marie Wahren-Herlenius - som fortsatte
SvD om Anna Ledin - som bytte

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jämställdhet, forskningspolitik

Mulna veckor, soliga söndagar?

Fram tills nyligen var nederbörden i USA jämlikt fördelad över veckodagarna, men de senaste 20 åren har ett annat mönster skymtat fram: i södra USA gäller regniga veckodagar och torra helger; åtminstone på sommaren. Orsaken skulle kunna vara att luftföroreningar under vissa förhållanden ger mer moln.

Philip Ball skriver för Nature News om två studier; en över perioden 1951-1992 (i hela USA) och en liknande studie som också tar med färskare data. Den första studien hittade ingen genomsnittligt mer regnig veckodag, vare sig lokalt eller över hela landet. Studien med färskare data hittade däremot ett allt mer signifikant mönster från åttiotalet och framåt; blöta dagar mitt i veckan, och torra söndagar.

En tänkbar orsak, enligt Ball, är luftföroreningar. Kopplingen veckodag-luftförorening står industrin för (och jag skulle gissa även trafiken), med större utsläpp under allmäna arbetsdagar, och tanken är att fler partiklar i luften gör det lättare för moln att formas. Men det krävs en del annat förutom partiklar; utan rätt förhållanden blir det ingen ökad molnighet och därför lär en eventuell veckocykel av regn påverkas av både lokala förhållanden och tiden på året.

Kanske är det en sådan cykel de har hittat, forskarna - även om det att bara ena gruppen hittar en signifikant variation i ett tidsintervall som båda tittar på bör göra en något försiktig med tolkningarna. Sannolikheten att vi har en liknande veckocykel i Sverige är nog liten, om det krävs föroreningsnivåer i nivå med de i sydöstra USA (dessutom är luftfuktigheten väldigt annorlunda här jämfört med där - jag har ingen aning om hur mycket det spelar in).

Visst vore det trevligt med soliga helger? Möjligtvis kan man önska sig en annan orsak än luftföroreningar...

Länk
Nature News

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, väder, regn, sol, moln, veckodagar

Missa inte Nobelföreläsningarna 2007!

Jag kommer missa dem i år igen, men det behöver ju inte ni göra. Här är tid och plats för Nobelföreläsningarna:

7 december: Medicin eller fysiologi, KI
Lokal: Sal Jakob Berzelius, Berzeliuslaboratoriet, Berzelius väg 3
Tid: 13:00-15:30
Martin J. Evans
* ES Cells - The Mouse Source - Vehicle for Mammalian Experimental Genetics
Oliver Smithies
* Turning pages
Mario R. Capecchi
* Gene Targeting in the 21st Century: Mouse Models of Human Disease from Cancer to Psychiatric disorders

8 december: Fysik, kemi och ekonomi, KVA
Lokal: Aula Magna, Stockholms Universitet
Tid: 09:00 - 15:30 (lunchpaus ca 12:05 - 13:00)
---------------------------------------------------------------------
Peter Grünberg
* From Spinwaves to Giant Magnetoresistance (GMR) and Beyond
Albert Fert
* The Origin, the Development and the Future of Spintronics
---------------------------------------------------------------------
Gerhard Ertl
* Reactions at Solid Surfaces: From Atoms to Complexity
---------------------------------------------------------------------
Lunchpaus
---------------------------------------------------------------------
Eric S. Maskin
* Mechanism Design: How to Implement Social Goals
Leonid Hurwicz
* But Who Will Guard the Guardians?

Tänk på att det blir kö, och att dörrarna öppnas ett tag innan (= var i tid om du vill ha en bra plats).

Länkar
Nobelstiftelsens pressmaterial
KVA

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelprisen 2007, Nobelföreläsningar