fredag, maj 25, 2007

Referat: Vetenskapskafé om engelska i den akademiska världen (24/5)

Kort introduktion: På torsdagkvällen ordnades vetenskapskafé med temat   "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?" som handlade om engelskans alltmer utbredda(?) användning inom den akademiska världen. Formen var ett hyfsat informellt entimmessamtal mellan några forskare, med frågor/inlägg från publiken, följt av mer informellt mingel. Jag satt i panelen, tillsammans med språkrådets chef Olle Josephson (universitetslektor i nordiska språk) och John Airey från Högskolan i Kalmar, som forskar på fysikstudenters erfarenheter av undervisning på svenska och engelska. Moderator var Patrik Hadenius från Språktidningen. Halvvägs in under samtalet anslöt också Gunnar Landgren, vicerektor på KTH, som suttit fast på Arlanda. Publiken var ungefär 20 personer.
 
En halvtimme innan den officiella starten träffades vi deltagare för att prata ihop oss över en smörgås och få på oss myggor (dvs, trådlösa mikrofon-headset). Jag passade på att fråga Patrik varför jag var där - det vill säga vilket perspektiv han hade tänkt sig att jag representerade - och fick veta att jag gärna fick representera "verkligheten" som man upplever som student. 
 
Sedan radade vi upp oss, och Patrick började med att berätta vad som är på gång (ett par universitet som antar språkpolicy etc) för att sedan lämna över till Olle, som fyllde i lite mer detaljer om dagens situation. Därefter fick jag berätta hur det ser ut, vilket i mina ord var ungefär: 
 
Jag är utbildad civilingenjör från Teknisk Fysik på KTH, och numer doktorand. Mitt intryck: när man kommer till universitetet från gymnasiet är man van vid svenska som undervisnings- och litteraturspråk, och får plötsligt stifta bekantskap med litteratur som främst består tegelstensböcker på engelska.  Sedan följer ett gäng kurser som är omväxlande på engelska och svenska, ibland båda på samma föreläsning, utan att valet av språk alltid känns så systematiskt. Idag jobbar jag i en främst svensk forskningsgrupp, men med främst internationella kollegor, så jag använder både engelska och svenska.
 
John Airey berättade sedan lite kort om sina resultat: att svenska studenter som undervisas på engelska beter sig annorlunda en när de undervisas på svenska - på engelska ställer de bland annat färre frågor.
 
Sedan bollade vi diskussionen lite fram och tillbaka. Bland annat kom vi in på området avhandlingsspråk, och Olle pressade mig på frågan om jag verkligen skulle kunna skriva min avhandling på svenska.
-Javisst, den skulle nog bli bättre, svarade jag (däremot inte läst av mer än 2-3 personer utanför min egen grupp). Ur den diskussionen kom uppgiften att Olle hittills förgäves försökt få till stånd en databas med "fylliga" sammanfattningar på svenska av svenska avhandlingar som skrivits på engelska. Något som jag tycker är en mycket god idé. Och han verkade senare ha fått Gunnar Landgren intresserad av att starta en sådan databas på KTH, lokalt.  
 
Någonstans här anslöt Gunnar Landgren, och fick ganska snart klä skott för KTHs policy att ha undervisning på engelska - detta främst från en herre i publiken som verkligen på allvar verkade tycka att om KTH inte stärkte sin användning av svenska skulle samhället och civilisationen gå under (han gjorde jämförelser med bl a Malawi och Botswana, som lär ha all högre undervisning på engelska). Det är en inställning som jag personligen tycker är lite märklig, men herren-i-publiken var åtminstone genuint övertygad.
 
Fler än en person i publiken - bland annat en person som var språkgranskare på Handelshögskolan(?) - framhöll att de läst examensarbeten och/eller avhandlingar och sett att kvaliteten på engelskan var dålig - att det gav ett "barnsligt" intryck. En (ganska) ung tjej undrade om man inte skulle införa obligatorisk läsning av engelsk skönlitteratur för att studenterna ska få bättre djup i språket. Jag sa vid bägge fallen ungefär samma sak; det är inte bara engelskakunskaperna utan också bristande övning i att skriva, man kan inte automatiskt skriva, och det svåraste som finns är att skriva lättbegripligt. Att bara läsa "extra" räcker inte heller; att skriva bra är ett hantverk och kräver övning. Och civilingenjörsutbildningen innehåller i mitt tycke alldeles för lite träning i kommunikation, oavsett språk.

Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose - hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.

Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant - att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra.  Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét):  det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens.  Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som "äts upp" av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta "tjejer är sämre på matte"-stereotypen.  I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet "äts upp"  av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att "bolla med" de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)
 
Det ovanstående hänger också ihop med en annan sak som John Airey sa; att studenter verkade antingen kunna ta bra anteckningar, eller följa lärarens röda tråd bra. Tyvärr uppfattade jag inte om det gällde båda språken, eller bara när undervisningsspråket var engelska. Men baserat på mina egna år i anteckningsträsket, skulle jag säga att det är ett problem redan på svenska.  

Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få  svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha  "levande forskningsbegrepp"  på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för.  Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna - åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har "funnits på svenska", utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med  allmänheten eller delta i debatter - man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt - kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).

Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet "Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!"). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.

Länk
Science Café

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska

3 kommentarer:

malte sa...

Nu ångrar jag verkligen att jag glömde dyka upp! Det låter som en ni hade en mycket lyckad diskussion.

Tog ni upp eventuella fördelar med att bli tvungen att vara tvåspråkig inom vetenskapen, alltså förutom själva kommunikationsbiten?

Malin Sandström sa...

Malte: ja, det var synd att du inte kom! Men det var ju också väldigt vackert väder ute.

Jag minns att jag tänkte säga att jag har väldigt stor glädje av att använda såväl engelska som svenska, och att man utomlands och på konferenser har stor glädje av att vara så pass bra på engelska som många svenska forskare är. Om jag någonsin lyckades säga det är jag däremot inte riktigt säker på.

Men fördelarna var inte en speciellt stor del av diskussionen, i alla fall.

DJ sa...

Jag tycker ämnet är intressant och hade tänkt åka dit, men fick tyvärr förhinder.

Jag upplever att man definitivt blir "dummare" på engelska. Jag läser själv en hel del filosofi på engelska och har de flesta begrepp på engelska. Tyvärr har jag inte lärt mig begreppen på svenska och då jag enbart läser på engelska så blir det ofta så att jag också försöker tänka och resonera på engelska. Eftersom jag inte har engelska som modersmål och därmed inte använder det helt flytande så drabbar det även mina mer abstrakta resonemang.

Språket är ett verktyg man använder för att tänka med. Man bygger upp mer och mer abstrakta begrepp och kan på så sett tänka mer och fler avancerade tankar och på så sätt även bygga upp nya idéer. Men om man nu inte har de basala begreppen och verktygen så påverkar det självklart hur bra man kan använda och kombinera ihop de mer abstrakta begreppen. Jag känner mig flera dekader i IQ-mått mätt ointelligentare på engelska. Hur ska jag göra? Jag har inte de avancerade begreppen på svenska och jag har inte det flytande språket med enklare begrepp på engelska.

För några dagar sedan hörde jag neurofysiologen Martin Ingvar prata på vetenskapsradion om att läs och skrivförmåga t ex förbättrar abstrakt tänkande. Jag har även läst om studier som tyder på att personligheten kan variera hos en och samma individ beroende på vilket språk den talar med vid tillfället.

Jag ser en klar fördel för de engelskspråkiga. När man är på konferenser som är på engelska märker man ofta att svenskarna, och även andra med icke-engelskatalande nationaliteter, blir tystare. Det gäller särskilt studenter. Ofta blir det de engelskspråkiga eller de med mycket bra engelska som vågar (och kan) diskutera. Ofta kan det vara så att man vet vad man vill säga men man vet inte hur man ska framföra det och gör det därmed inte. Dessutom ger man ett mycket bättre intryck, kan påverka mer och göra sig hörd på ett bättre sätt om man är bra på engelska.

Eftersom vi knappast kommer se att engelskan kommer minska i betydelse som forskarspråk så är det naturligtvis mycket viktigt att ha god undervisning i engelska och att lära sig tala och skriva bra på engelska. Men i Sverige har vi även en tendens att slänga ut barnet med badvattnet i detta fall och därmed ta bort svenskan helt istället. Jag tror att det är mycket viktigt att stärka svenskan inom forskningen. Dels ur en demokratisynpunkt, men också för att vi svenskar faktiskt tänker bättre på svenska. Då är det trevligt om vi har ett svenskt språk att tänka med.