fredag, juli 08, 2005

Fertila kvinnor väljer socialt dominanta män?

En grupp tjeckiska forskare påstår att heterosexuella kvinnor i stadiga förhållanden mest sannolikt är otrogna mot sina partners när de är som mest fertila - och att de väljer "genetiskt överlägsna" män för en affär. Basen för påståendet är en "sniffstudie" där kvinnor har fått betygsätta hur män luktade. 48 män och 65 kvinnor ingick i studien. Männen fick betygsätta sig själva i enkäter med påståenden som "jag är festens mittpunkt" för att forskarna skulle få fram hur socialt dominanta de var. De fick också bära bomullskuddar under armarna för att samla upp svett. Kvinnor som befann sig i sin mest fertila period tenderade att tycka att socialt dominanta män hade den mest attraktiva lukten - men bara om de själva hade ett stadigt förhållande. Under resten av menstruationscykeln syntes ingen sådan effekt.

Giltiga antaganden?
Antagande nummer 1: social dominans = genetisk överlägsenhet. Tveksamt, skulle jag säga. Social dominans är väl ofta en personlighetsfråga (inbundna och blyga personer blir sällan festens mittpunkt), och om de utåtriktade personerna alltid var genetiskt överlägsna borde det inte finnas speciellt många blyga personer kvar.

Antagande nummer 2: social dominans signalleras med luktämnen (feromoner). Det anses fortfarande inte bevisat att människor har fungerande feromon-signalsystem. Det finns indicier som talar för det - men det har inte heller bevisats att alla människor kan känna dem. Anosmi - oförmåga att känna lukter - varierar inom befolkningen. Om bara vissa kvinnor kan känna "social dominans"-lukten (om den nu finns) kan det, med tanke på hur pass få som ingår i studien, förvrida statistiken.

Antagande nummer 3: Attraktion leder till otrohet. Visst, det ökar sannolikheten. Men så mycket att det gör någon skillnad? (En evolutionsteoretiker skulle antagligen säga: kvinnor som gör så får genetiskt överlägsna barn och därmed mer avkomma. Ergo, beteendet är logiskt.) Men borde inte också singelkvinnor bli attraherade till socialt dominanta män i så fall? Min åsikt är att med tanke på att bevisen för de tidigare leden av resonemang i studien ser så pass svaga ut tycker jag att de övertolkar resultatet som helhet och drar för långtgående slutsatser.

Länk
Nature News

6 kommentarer:

Hans sa...

Jag tror att kanske:
1. En kvinna som har ett stadigt förhållande kan ta högre risk med en socialt dominerande man. Dvs hon har en fungerande make fixad redan, det är då fördelaktigt att få in mer variation i avkommans gener, samtidigt som försörjningen är säker.
2. Eftersom människan evolutionärt lever i samarbetande grupp är det ingen fördel att få dominerande avkomma (annat än om man är ensam om det i gruppen) eftersom gruppen isåfall i nästa generation får samarbetsproblem.
Det har ju visat sig att vad gäller chimpanser är det INTE dom dominerande hanarna som oftast är pappor.
3. Antagligen är andra tecken på social dominans mer framträdande än lukt när det gäller Homo Sapiens

Malin Sandström sa...

Jo, punkt (3) håller jag med om. I detta test var det ju dock enbart lukten som kvinnorna testade.

Vad gäller att få variation i avkommans gener (1) är det väl bara fördelaktigt om den resulterande kombinationen ger ett mer livskraftigt barn? (Dvs, variation i sig är inte nödvändigtvis bra) Och då återstår bevisbördan på att social dominans verkligen är grundat i bättre gener. I och med att barnet kommer till "i smyg" borde det ha tämligen liten fördel av den biologiska faderns förmodat högre sociala status

Jag är något tveksam till resonemanget i (2). Socialt dominant avkomma bör ju kunna få fler barn och/eller bättre levnadsomständigheter. Och grupper utan ledare brukar ju kunna få en hel del samarbetsproblem de med (baserat på egen erfarenhet iofs, jag har ingen direkt vetenskaplig grund för det påståendet), så någons avkomma måste i så fall vara socialt dominant och leda de andra. Men det där med chimpanserna låter ju intressant - har du nån referens till det, eller nåt minne av var du läste det?

Hans sa...

Det om chimpanserna läste jag om i DN eller Fof för ett par år sedan. Det var några forskare som hade kolla DNA i ett par chimpansgrupper, jag tror i södra Afrika. Dom hade ochså upptäckt att hälften av ungarna hade pappor från annan grupp. Det här skrevs om på många ställen så det borde gå att hitta.

Frågan om hur en grupp bäst fungerat i de miljöer som format oss är förstås inte helt säker. En ledare eller alla lika. Jag tror inte alla lika är uppnåeligt, det blir alltid variationer. En ledare eller kanske två kan var bra. Kanske omväxlande beroende på vad saken gäller. Men om nästan alla är dominanta går inte. Då blir det ju bara bråk. Det är nästan det enda man kan vara säker på.
Men det kan ju finnas andra faktorer som man inte tänker på, och som t ex gör att i en grupp med många dominanter är det ändå bara en åt gången som tar ledningen, dom andra ligger i "reserv". Vem vet?

Hans sa...

Jag hittade det här sammandraget:

För ett antal år sedan fanns en intressant artikel i Nature som handlade om kvinnliga schimpanser som parade sig i smyg (eller bakom ryggen på sina ordinarie hannar). Forskarna studerade släktsskapsförhållandena i en flock bestående av 52 schimpanser som var bosatta i ett territorium på Elfenbenskusten (25 kvadratkilometer). Samma schimpansers beteemönster hade tidigare under 17 år studerats noggrant, och området som aporna bebodde var särskilt gynnsamt eftersom inga andra schimpanser levde inom samma område och ej heller på närliggande platser. DNA-analyser gjordes av samtliga apor i flocken för att klara ut faderskapet till de 13 ungar som föddes under perioden 1991-1995. Man samlade in hårstrån från apornas nattbon uppe i träden, och man fann celler från munslemhinnan som fastnat på fruktrester. I apflocken betraktades fyra av elva hannar som mycket dominanta. – Och vad kom man fram till? Ja, till forskarnas stora förvåning upptäcktes för det första att endast två av dessa hannar hade lyckats få till någon avkomma under fyraårsperioden. De två hannar som var värst, ”Brutus” och ”Macho”, hade inte avlat några ungar alls under samma period. Först när de avlägsnats från sin ledarställning fick de var sin unge. För det andra visade det sig att mer än hälften av de nyfödda ungarna inte kunde uppvisa något släktskap med någon av flockens hannar. Kunde det möjligen vara fråga om jungfrufödsel? Nej, naturligtvis inte. Honorna hade, sina testosteronstinna hannar till trots, avvikit från flocken och begett sig i väg på upptäcktsfärd under sin mest fruktsamma period. Ingen visste vart de tog vägen (och det var långt till närmast belägna apflock) men när de återvände var de gravida. Inte mindre än 7 av de 13 apbarnen vars genetik man analyserade bedömdes vara ”utomäktenskapliga”. Men liksom hannar betäcker alla möjliga honor för att sprida sina gener så tyckte kanske honorna att det var bäst för artens fortbestånd att de också spred sina? Eller de var kanske trötta på Brutus´ och Machos tjattrande och trånade efter lite intellektuell stimulans? – Efter att detta resultat redovisats har dock forskarna förfinat sina analyser* och upptäckt att man till viss del använt sig av nedbrutet och ofullständigt DNA varför man tvingats revidera de kringrännande honorna till 1 av 14, vilket skulle kunna innebära 3 honor i den studerade flocken och därmed 3 ”utomäktenskapliga” barn. Detta i sin tur innebär att om 3 av 13 är ett resultat som kan appliceras på människobarn så skulle hela 23 procent av deras mödrar ha begett sig ut på vift för att hjälpa till med genspridningen.

Hans sa...

Här är artikeln om chimpanserna:
http://www.nature.com/nature/journal/v414/n6863/full/414508b_fs.html (kräver lösenord)

Malin Sandström sa...

Hans: tack för vidare information och länk. Tyvärr verkar en del av länken ha försvunnit i din kommentar, här är hela (automatiska radbrytningar för länkar verkar inte fungera i Bloggerkommentarer, iaf inte med mitt nuvarande template):

http://www.nature.com/
nature/journal/v414/n6863/full/414508b.html

Det är ju dock länken till det inlägg i Nature där de talar om att deras sekvensering var felaktig och bara 1 av 14 ungar hade andra fäder än de inom flocken (och inte en länk till originalartikeln). Men det tas upp ett flertal exempel på honor som "smygparar" sig med andra hannar i bland Dr Tatianas råd om sex och samlevnad för hela skapelsen (mycket bra populärvetenskaplig bok som jag tidigare skrivit om här), så visst förekommer det i naturen.

Att dra den generella slutsatsen att dominerande hannar får färre barn skulle jag däremot definitivt inte göra på ett så litet underlag som schimpansstudien.