fredag, juni 16, 2006

Blir man mer kontrollerad med åren?

Med åren blir man mer positivt inställd till sina medmänniskor, föreslår ny forskning. Hjärnröntgen visar att äldre blir bättre på att känna igen glada ansiktsuttryck och bättre på att undertrycka reaktioner på rädda ansiktsuttryck.

Det finns sedan tidigare indikationer på att äldre är mer känslomässigt stabila. Forskarna bakom de nya resultaten, en grupp från Australien, ville undersöka om det hade en biologisk bakgrund. 242 frivilliga mellan 12 och 79 år fick titta på bilder av ansiktsuttryck och sortera ut de som var rädda och glada från de övriga (det fanns även bilder på arga, äcklade och ledsna ansiktsuttryck). Äldre var bättre på att plocka ut glada ansikten medan tonåringar var bättre på att plocka ut rädda ansikten. Äldre visade även större aktivitet i ett område som är kopplat till känslokontroll - mediala prefrontala cortex - när de såg rädda ansikten, jämförtmed vad tonåringar gjorde. (Mediala prefrontala cortex undertrycker aktiviteten i amygdala, en hjärnarea som styr rädsloreaktioner. )

Orsaken till skillnaden mellan gamla och unga är oklar, men man vet från försök på råttor att höga nivåer av stresshormoner kan minska aktiviteten i mediala prefrontala cortex. Kanske är tonåringar i medeltal mer stressade?

Sedan kommenterar också en antropolog till New Scientist att våra jägar-samlar-förfäder kanske "hade nytta av lyckliga äldre som hade en lugnt förhållningssätt till att lösa konflikter". Det tycker jag nog är en lätt övertolkning av resultaten. Blir man nödvändigtvis lycklig av att se andra lyckliga människor? Och om man ska medla i en konflikt borde det väl vara minst lika användbart att se vem som ser arg ut? Men ökadkänslokontroll kan nog definitivt vara användbart om man ska medla, och även annars...

Länk
New Scientist

13 kommentarer:

Paradigm sa...

"Blir man nödvändigtvis lycklig av att se andra lyckliga människor?"

Många psykologer har en tendens att tolka känslomässig stabilitet som ett uttryck för välbefinnande. Kanske uppfattar även andra vetenskapliga filbunkar det så.

Sedan kan man ju undra hur rönen går ihop med att de äldre som grupp konsumerar mest antidepressiva mediciner.

Rickard Berghorn sa...

Återigen: Att man kan konstatera fysiska förändringar i hjärnan är inget bevis eller ens tecken på att ett fenomen har biologisk grund.

Det är allmänt känt, så varför fortsätter hjärnforskare att resonera i sådana banor?

Fenomenet kan enkelt förklaras också rent psykologiskt: Äldre människor har haft längre tid på sig att bearbeta sitt känsloliv, och många av de som mått sämst har tagit livet av sig eller dött på andra relaterade sätt, alltså är äldre överlag mer stabila än yngre.

Malin Sandström sa...

Rickard, om jag förstår dig rätt menar du alltså att psykologi inte har något med hjärnan och dess funktion att göra? (Exakt vad menar du för övrigt här med begreppet "biologisk grund"?) Eller vill du bara säga att det är ett slumpmässigt sammanträffande att äldre tenderar att vara bättre på att kontrollera känslor samtidigt som deras hjärnor även visar större aktivitet i områden som kontrollerar känslor?

Det vore även intressant att se något slags referens för "allmänt känt". En vetenskaplig artikel av något slag, eller ett stycke i något välrenommerat uppslagsverk?

Jag tror att ditt antagande att längre tid att bearbeta sitt känsloliv (automatiskt) leder till större lycka är för enkelt, dessutom. När man blir äldre ökar dessutom sannolikheten för att få diverse sjukdomar och för att ens närstående dör - borde inte det kunna ha en motarbetande effekt?
Även personer som mår bra dör dessutom av diverse orsaker, så jag är tveksam till om bortfallet blir så ensidigt som du föreslår.

Rickard Berghorn sa...

Alltså, jag förstår inte vad du svarar på ;-)

Det står i klartext att undersökningen tolkas som att förändringen (äldres mer stabila känsloliv samt relaterad fysiologisk förändring) har biologisk grund. Alltså: det är något biologiskt "utvecklingsschema" som åstadkommer det mer stabila känslolivet. Fastän det lika väl kan vara tvärtom: det mer stabila känslolivet som åstadkommer den fysiologiska förändringen.

Så alltså: visst tusan är psykologi och biologi sammanlänkat. Men det är en växelverkan, det går inte i bara ena riktningen.

Jo, det är klarlagt att en människas förändrade livssituation förändrar hjärnan. Och naturligtvis kan också en förändrad hjärna leda till förändrad livssituation. Jag kan leta fram referenser, men det känns onödigt.

Visst tusan förändras jag fysiologiskt om en psykopat skulle hota mig med en yxa. Skulle det hända tillräckligt ofta och dagligen skulle det inte bara handla om hormonutsöndringar, utan man skulle kunna konstatera även andra förändringar (i hjärnans struktur). Den som varit deprimerad en längre tid får förändringar i hjärnan; därför kan en långvarig depression vara svår att ta sig ur inte bara av rent psykologiska orsaker.

Malin Sandström sa...

Ok, Rickard; då förstår jag vad du menar. Med "biologisk bakgrund" menar jag inte alls att det enbart skulle vara ett förutbestämt "schema" på nåt vis utan snarare att det finns en objektivt mätbar biologisk motsvarighet till fenomenet. Det kunde jag nog uttryckt tydligare...

Hur som helst. Jag skulle själv inte tolka "biologisk bakgrund" som "ett förutbestämt utvecklingsschema" (men det beror väl lite på vilket håll man kommer ifrån), jag brukar snarare hävda det du gör; att psykologi och biologi är sammanlänkat. I likhet med rätt många "hjärnforskare"... vem tänker du på som hävdar motsatsen? (jag är övertygad om att det finns folk som gör det; det är inte menat som en kontrollfråga utan mer för att det vore intressant att se vem du har läst. Pinker?)

Rickard Berghorn sa...

Alla "vet" väl att det finns en tendens hos hjärnforskare som kollektiv att överdriva biologin som förklaring till psykiska tillstånd (till exempel att depression skulle bero på brist på signalsubstanser, när det lika väl kan vara tvärtom). Och å andra sidan att det finns en överdriven tendens hos psykologer som kollektiv att underskatta biologins betydelse.

Fast nej, jag kan inte ge exempel på en hjärnforskare som hävdar att psykologii betyder intet och biologi allt. Det är väl en extrem åsikt i alla sammanhang.

Fast vi har Sir Cyril Burt som påverkade hela det engelska skolsystemet genom sina påstådda tvillingstudier (som antagligen fantiserades ihop av honom själv). Enligt honom var intelligensnivå, personlighet o.s.v. nästan helt beroende av generna och kunde knappast förändras av miljö och bättre undervisning.

Paradigm sa...

Rickard: Har ärftlighetsforskningen från 1980-talet och framåt gått dig helt förbi? Den ger ju i allt väsentligt Burt rätt. En aktuell skatttning av intelligensens ärftlighet är 80 procent. Dessutom har alla utbildningsprogram som försökt påverka intelligensen misslyckats.

Malin Sandström sa...

Paradigm: referenser?

Paradigm sa...

I Robert Plomins Behavioral Genetics (2001) nämns intervallet 72 till 78 procent. H. J. Eysenck har i flera sammanhang (om jag inte missminner mig) hävdat 80 procent. Ulric Neisser med flera, i American Psychologist 1996, säger 75 procent. Jag roade mig till och med med att ringa upp den välrenommerade ärftlighetsforskaren Nancy Pedersen för att få en aktuell siffra (förra året) och hon menade att det ligger kring 80 procent.

Det är fullt tänkbart att nya skattningar kommer att vara ännu högre. Trenden har varit att ju bättre utförda och mer omfattande studier som genomförts desto högre ärftlighet.

Man kan också tillägga att ärftligheten beror på åldern. Barn, som mycket av forskningen gjorts med, har en intelligens som är mindre ärftlig. Men det betyder inte att man kan smida medan järnet är varmt. De har en klar tendens att korrelera med sina släktingar ju äldre de blir. "The formative years" är alltså i det här sammanhanget ett förlegat uttryck. Störst betydelse har kanske miljön för äldre människor. Där kan man kanske åstdkomma mer påtagliga förändringar, men ingen verkar särskilt entusiastisk över det.

Rickard Berghorn sa...

Tyvärr, Paradigm: Bevis för att utbildning påverkar intelligensen stort finns redan om man studerar utförda intelligenstest över hela 1900-talet. Människor har blivit smartare (eller i alla fall smartare på att lösa inteligenstest).

Nationalencyklopedin ger _icke_ uppskattningen 80%, utan hävdar att den mest gångbara siffran är ungefär 50/50.

Men saken är så politiserad även inom förskarskrået att den därmed innehåller så tendentiösa uppskattningar åt båda hållen (förstås). Det du hävdar leder automatiskt till påståendet att svarta och andra "underlägsna" varelser är födda dumma, inte att de har sämre utbildning. The Bell Curve, du vet. Rasbiologin är inte helt död ännu.

Paradigm sa...

Rickard:

Vad gäller ärftligheten så tror jag mer på mina källor än på nationalencyklopedin.

Att människor blir bättre på att lösa IQ-test stämmer, förmodligen därför att människor blir mer bekanta med hur testerna är konstruerade. Men de relativa förhållandena består. Man kan, som jag antydde i tidigare inlägg, förbättra barns intelligens temporärt, men några genuina och bestående förbättringar har inte skett.

Slutligen verkar det inte finnas någon enighet om att 80 procent medför ärftliga rasskillnader. De flesta studier gäller vit medelklass.

Rickard Berghorn sa...

Paradigm: Om jag ska vara helt uppriktigt (och antagligen mer uppriktig än de flesta i vårt sammanhang), så tror jag ö.h.t. inte särskilt mycket på intelligenstest. Jag vet att många brukar bedöma mig som mycket intelligent och "klok", men alla iq-test jag gjort har gett ett rent medelvärde. Enligt iq-test jag gjort är jag helt normalbegåvad.

Jag tror problemet här handlar om begreppsförvirring, och att ingen faktiskt lyckats definiera vad iq-test egentligen mäter (alltså: vad är intelligens?).

Jag känner flera människor som fått mycket höga iq-poäng i test, men definitivt inte klarat sig bättre i verkligheten än jag. En har tagit livet av sig, andra gaggar i evighet om petitesser inom den akademiska sfären. Det är för lätt att gå vilse bland träden och inte se skogen om man ( enligt den gängse skalan) har hög iq-kvot.

Helt enkelt för att den inte tar hänsyn till saker som har helt med inlärning och livserfarenhet att göra: klokhet, livserfarenhet och omdöme.

Alltså: jag är inte särskilt intelligent _enligt iq-tester_, men i verkligheten fungerar det jag sysslar med ovanligt bra. Eftersom jag vet hur man förhåller sig till omvärlden och har ett begrepp om hur det jag gör uppfattas av andra människor. (Alltså: det gäller att presentera saker eller sig själv - eller sina uppfattningar - så att andra _förstår det_ så lätt som möjligt.) Mäter verkligen vanliga iq-test sådant?

Paradigm sa...

Intelligens definieras på lite olika sätt men de flesta forskare är överens om att abstrakt tänkande är en kärnegenskap. Det har alltså rätt lite med att vara klok, omdömesfull eller erfaren att göra.

Däremot finns det en koppling till hur framgångsrik man är. IQ korrelerar med utbildnings- och inkomstnivå. Fast man kan vara framgångsrik utan att ha ett högt IQ - det är ju bara ett statistiskt samband. Personer som är ordningsamma, noggranna systematiska, det som på engelska kallas conscientiousness hänger också ihop med utbildning och inkomst, men inte, som man kanske kan tro, med intelligens.