Vägen till forskaryrket kan vara krokig

PNAS, den amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift, har publicerat en intressant artikel på nätet - en profil av Svante Pääbo, den svenskfödde forskaren som ska sekvensera Neandertalgenomet.

Vetenskapsjournalisten Nick Zagorskis berättelse om Svante Pääbo börjar med en resa till Egypten, som fick den då trettonårige Pääbo att vilja bli egyptolog (och studera mumier). Men egyptologiutbildningen var för språkinriktad, så Pääbo bytte till medicin - och senare till att börja doktorera i molekylärgenetik. Fast han hade intresset för mumier kvar, och började försöka sekvensera mumie-DNA från vävnadsprover han fått tag på med hjälp från sin egyptologiprofessor. Försöken utförde han på kvällar och helger eftersom han inte trodde att hans handledare skulle godkänna dem. Men när han hade lyckats få resultat och höll på att skriva sin artikel dök en annan artikel upp med samma "scoop" - att isolera gammalt DNA. Pääbo skickade då utkastet till Wilson, forskaren som lett den andra studien, och denne blev imponerad. Slutresultatet blev att Pääbo åkte till Wilsons labb för att göra sin post-doc. Det var början på en lysande karriär.

Det här är en typisk forskarhistoria. Inte så att alla (blivande) forskare byter bana flera gånger, men jag har fått intrycket att det är relativt vanligt. Forskare är många gånger utpräglade individualister som vill göra det det tycker är intressant. Det gör mångas vägar till forskaryrket ganska krokiga.

Att hoppa mellan olika utbildningar är nog däremot betydligt svårare idag. När du har gått dina 12 studiemedelsterminer är det slut på pengarna (och visst går det att jobba extra för att försörja sig, men det blir vädigt påfrestande arbetsmässigt - och oftast krävs det dessutom toppbetyg för att bli antagen till forskarutbildning vilket ökar arbetsbördan ytterligare). Frågan är hur många blivande Pääbo vi tappar bort på vägen?

Länk
artikel i PNAS (kräver prenumeration)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare