Om ganska exakt en vecka - fredagen den 8:e juni - ska jag försvara min lic-avhandling. Och ni, kära bloggläsare, är välkomna att komma dit och lyssna om ni vill*.
Försvaret kommer gå till såhär: Jag kommer hålla ett föredrag i kanske 30 minuter och berätta om det jag arbetat med - att förstå mig på hur luktsystemet fungerar genom att göra datormodeller av det. Sedan kommer opponenten och övriga i publiken att ställa frågor eller begära förklaringar, och jag kommer svara. Det hela kommer ske på engelska, eftersom opponenten är fransman.
Seminariet börjar prick kl 15.00 i sal E2 (KTH:s huvudbyggnad, plan 3) och slutar senast 16.20 då opponenten måste springa till flyget. För den som vill komma rekommenderas hyfsade engelskakunskaper, lite kunskap om neurovetenskap och/eller modellering samt en rätt god portion tålamod. Annars blir det nog lite tråkigt, men nyfikenhet kan i och för sig kompensera ganska mycket.
Min avhandling finns i fulltext i KTH:s databas här. Är något konstigt går det bra att fråga.
*Jag har svårt att tro att någon som inte redan känner mig skulle komma - men låt inte det hindra er!
torsdag, maj 31, 2007
Ett enda protein bakom normal känsel för kyla
Bakom vår förmåga att känna kyla - riktig kyla såväl som mentol - ligger en enda sorts protein. Möss som saknar proteinet har nästan ingen köldkänsla alls. Det rapporterar forskare i Nature.
För några år sedan hittades en köldsensor i nervsystemet - ett protein som visade sig aktiveras både av kyla och av "kylande" ämnen som mentol. Mentol är naturligtvis inte ett dugg kallt egentligen, men det har förmågan att aktivera köldsensorn. Eftersom informationen kommer från samma ställe - den aktiva receptorn - kan hjärnan inte skilja på orsakerna. Att det gick till så hade man misstänkt redan tidigare, men innan man hittat receptorn kunde man inte bevisa det.
För några år sedan hittades en köldsensor i nervsystemet - ett protein som visade sig aktiveras både av kyla och av "kylande" ämnen som mentol. Mentol är naturligtvis inte ett dugg kallt egentligen, men det har förmågan att aktivera köldsensorn. Eftersom informationen kommer från samma ställe - den aktiva receptorn - kan hjärnan inte skilja på orsakerna. Att det gick till så hade man misstänkt redan tidigare, men innan man hittat receptorn kunde man inte bevisa det.
Nu har nästa viktiga länk i beviskedjan kommit: möss som saknar en fungerande gen för köldsensorn har nästan ingen reaktion på kyla - mössen beter sig inte som om de märker att kylan finns, och de nervceller som normalt skulle reagera på kyla ger inget utslag vare sig på låga temperaturer eller på mentol. Däremot reagerar mössen normalt på varma och heta temperaturer - det testade forskarna genom att låta dem utforska ett område med kalla och varma plattor. Vanliga möss undvek plattor när de väl upptäckt att de var kalla, men det gjorde inte de möss som saknade köldsensorn. Alla möss betedde sig dock likadant när det gällde värme - de föredrog att gå på ljumma (30 °C) istället för riktigt varma (49 °C) plattor.
Okänsligheten gäller främst mindre extrema temperaturer, som är ofarliga. Mössen var fortfarande något känsliga för temperaturer under 15 °C, vilket ungefär anses vara gränsen mellan ofarlig och smärtsam kyla - men mindre känsliga än vanliga möss.
Länk
artikeln (Nature Advance Online Publication, pren. krävs)
tisdag, maj 29, 2007
Asmunds dörr, Väversunda
I helgen var jag vid Omberg, och åkte förbi Väversunda kyrka. Den har en fantastisk dörr, som brukar kallas Asmunds dörr och ursprungligen var kyrkans ytterdörr. Namnet kommer från att dörren är signerad i runskrift: "Ásmundr gerði dyrr þessar" (Asmund gjorde denna dörr).
Kyrkan är från 1160-talet, och enligt länsstyrelsen är dörren lika gammal. Jag undrar dock: vem gjorde det bastanta låset på dörrens baksida? Och hur gammalt är det?
Andra bloggar om: historia, Östergötland, Väversunda
Kyrkan är från 1160-talet, och enligt länsstyrelsen är dörren lika gammal. Jag undrar dock: vem gjorde det bastanta låset på dörrens baksida? Och hur gammalt är det?
Andra bloggar om: historia, Östergötland, Väversunda
Bubbelsortering
Nanorör verkar vara materialforskningens problembarn; mycket lovande egenskaper, men ofta ack så svårt att få dem att uppföra sig som man vill. Det är till exempel svårt att få ordning på dem. Men en lösning kan vara att blåsa bubblor, rapporterar forskare i Nature Nanotechnology.
Föreslagna tillämpningar med nanorör kräver ofta att de är sorterade i samma riktning och ligger i en konstant täthet över relativt stora områden. Det är som med nålen och höstacken, fast värre: tänk dig att ta alla höstrån i en stack och lägga dem i samma riktning, på samma avstånd från varandra. (Tänk dig sedan att göra detta medan du har boxningshandskar på händerna...)
Inte ett helt lättlöst problem. Lyckligtvis fick någon av forskarna en riktigt smart idé: att blanda ner nanorören i en epoxyblandning och blåsa riktigt stora bubblor. Delar av bubblans yta kan sedan fångas på plattor. Resultatet blir en jämn och tunn beläggning av nanorör på plattan. Dessutom pekar rören i samma riktning: uppåt mot bubblans topp. Exakt hur och varför kan forskarna inte förklara, men de tror att uppradningen av rören sker på grund av påfrestningarna på bubblans yta när den utvidgas.
Forskarna har också fångat bubbelytan på böjliga plastflak, kurvytor och i öppna ramar. Ytan som kan täckas är åtminstone upp till ett A4-papper i storlek, kanske till och med större.
Länkar
artikeln (Nature Nanotechnology, pren. krävs)
fredag, maj 25, 2007
Referat: Vetenskapskafé om engelska i den akademiska världen (24/5)
Kort introduktion: På torsdagkvällen ordnades vetenskapskafé med temat "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?" som handlade om engelskans alltmer utbredda(?) användning inom den akademiska världen. Formen var ett hyfsat informellt entimmessamtal mellan några forskare, med frågor/inlägg från publiken, följt av mer informellt mingel. Jag satt i panelen, tillsammans med språkrådets chef Olle Josephson (universitetslektor i nordiska språk) och John Airey från Högskolan i Kalmar, som forskar på fysikstudenters erfarenheter av undervisning på svenska och engelska. Moderator var Patrik Hadenius från Språktidningen. Halvvägs in under samtalet anslöt också Gunnar Landgren, vicerektor på KTH, som suttit fast på Arlanda. Publiken var ungefär 20 personer.
En halvtimme innan den officiella starten träffades vi deltagare för att prata ihop oss över en smörgås och få på oss myggor (dvs, trådlösa mikrofon-headset). Jag passade på att fråga Patrik varför jag var där - det vill säga vilket perspektiv han hade tänkt sig att jag representerade - och fick veta att jag gärna fick representera "verkligheten" som man upplever som student.
Sedan radade vi upp oss, och Patrick började med att berätta vad som är på gång (ett par universitet som antar språkpolicy etc) för att sedan lämna över till Olle, som fyllde i lite mer detaljer om dagens situation. Därefter fick jag berätta hur det ser ut, vilket i mina ord var ungefär:
Jag är utbildad civilingenjör från Teknisk Fysik på KTH, och numer doktorand. Mitt intryck: när man kommer till universitetet från gymnasiet är man van vid svenska som undervisnings- och litteraturspråk, och får plötsligt stifta bekantskap med litteratur som främst består tegelstensböcker på engelska. Sedan följer ett gäng kurser som är omväxlande på engelska och svenska, ibland båda på samma föreläsning, utan att valet av språk alltid känns så systematiskt. Idag jobbar jag i en främst svensk forskningsgrupp, men med främst internationella kollegor, så jag använder både engelska och svenska.
John Airey berättade sedan lite kort om sina resultat: att svenska studenter som undervisas på engelska beter sig annorlunda en när de undervisas på svenska - på engelska ställer de bland annat färre frågor.
Sedan bollade vi diskussionen lite fram och tillbaka. Bland annat kom vi in på området avhandlingsspråk, och Olle pressade mig på frågan om jag verkligen skulle kunna skriva min avhandling på svenska.
-Javisst, den skulle nog bli bättre, svarade jag (däremot inte läst av mer än 2-3 personer utanför min egen grupp). Ur den diskussionen kom uppgiften att Olle hittills förgäves försökt få till stånd en databas med "fylliga" sammanfattningar på svenska av svenska avhandlingar som skrivits på engelska. Något som jag tycker är en mycket god idé. Och han verkade senare ha fått Gunnar Landgren intresserad av att starta en sådan databas på KTH, lokalt.
Någonstans här anslöt Gunnar Landgren, och fick ganska snart klä skott för KTHs policy att ha undervisning på engelska - detta främst från en herre i publiken som verkligen på allvar verkade tycka att om KTH inte stärkte sin användning av svenska skulle samhället och civilisationen gå under (han gjorde jämförelser med bl a Malawi och Botswana, som lär ha all högre undervisning på engelska). Det är en inställning som jag personligen tycker är lite märklig, men herren-i-publiken var åtminstone genuint övertygad.
Fler än en person i publiken - bland annat en person som var språkgranskare på Handelshögskolan(?) - framhöll att de läst examensarbeten och/eller avhandlingar och sett att kvaliteten på engelskan var dålig - att det gav ett "barnsligt" intryck. En (ganska) ung tjej undrade om man inte skulle införa obligatorisk läsning av engelsk skönlitteratur för att studenterna ska få bättre djup i språket. Jag sa vid bägge fallen ungefär samma sak; det är inte bara engelskakunskaperna utan också bristande övning i att skriva, man kan inte automatiskt skriva, och det svåraste som finns är att skriva lättbegripligt. Att bara läsa "extra" räcker inte heller; att skriva bra är ett hantverk och kräver övning. Och civilingenjörsutbildningen innehåller i mitt tycke alldeles för lite träning i kommunikation, oavsett språk.
Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose - hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.
Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant - att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra. Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét): det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens. Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som "äts upp" av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta "tjejer är sämre på matte"-stereotypen. I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet "äts upp" av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att "bolla med" de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)
Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose - hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.
Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant - att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra. Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét): det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens. Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som "äts upp" av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta "tjejer är sämre på matte"-stereotypen. I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet "äts upp" av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att "bolla med" de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)
Det ovanstående hänger också ihop med en annan sak som John Airey sa; att studenter verkade antingen kunna ta bra anteckningar, eller följa lärarens röda tråd bra. Tyvärr uppfattade jag inte om det gällde båda språken, eller bara när undervisningsspråket var engelska. Men baserat på mina egna år i anteckningsträsket, skulle jag säga att det är ett problem redan på svenska.
Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha "levande forskningsbegrepp" på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för. Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna - åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har "funnits på svenska", utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med allmänheten eller delta i debatter - man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.
Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt - kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).
Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet "Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!"). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.
Länk
Science Café
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska
Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha "levande forskningsbegrepp" på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för. Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna - åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har "funnits på svenska", utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med allmänheten eller delta i debatter - man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.
Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt - kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).
Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet "Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!"). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.
Länk
Science Café
Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska
torsdag, maj 24, 2007
Det ensamma geniet på utdöende
Fyra redan bloggande forskare har gått ihop och startat en ny vetenskapsblogg, "Under lagerbladet", som såg dagens ljus igår med en programförklaring och ett första inlägg.
I en händelse som ser ut som en tanke är det första de skriver om just samarbete, baserat på en artikel i Science som visar att samarbete blir allt vanligare inom vetenskap och ingenjörskonst, inom många olika fält. Även inom matematik och uppfinningar (patent), som väl länge har ansetts vara de ensamma geniernas revir. Och även inom "banbrytande" forskning - de artiklar som blir mest citerade av andra forskare. Studien sträcker sig från 1955 till 2000-talet, och inbegriper 19.9 miljoner artiklar och 2.1 miljoner patent.
Att samsas om dyr utrustning och svårvunnen specialkunskap är säkert en motivering för ökat samarbete, så som UL-Mats föreslår. Men minst lika viktigt, skulle jag tro, är att det är betydligt lättare, snabbare och billigare att samarbeta rent praktiskt nu för tiden. Mail istället för pappersbrev, mail och IP-telefoni istället för dyra långdistans- och internationella telefonsamtal. Lågprisflyg som drar ner resekostnaderna för besök. Och i och med att fler vetenskapliga artiklar finns på nätet, i digital form, går det oerhört mycket snabbare att hitta och ta till sig nya forskningsresultat. Jag skulle också gissa, men har inga siffror för det, att forskares engelska-kunskaper idag är betydligt bättre än för 50 år sedan.
Mer kunskap, och lättare att dela med sig av den. Internet har nog en stor roll i att samarbetena inom vetenskapen ökar, och att man nu för tiden vinner mer på att samarbeta.
Kanske kommer även bloggar att gå samma väg, åtminstone de mer nyhetsrelaterade? Det tar trots allt mycket längre tid att skriva ett bra blogginlägg än att läsa det, så en blogg med flera författare har en klar fördel. En blogg som skrivs av flera olika författare har också en större kunskapsbas att ta av, och har antagligen lättare att få igång en intressant diskussion.
Länkar
artikeln i Science (pren. krävs)
onsdag, maj 23, 2007
Viagra kan hjälpa mot jetlag
Glöm melatonin och ljusterapi - den nya medicinen mot jetlag kan heta Viagra. Iallafall om du är en hamster.
En forskargrupp från Buenos Aires har testat effekten av Viagra på hamstrar som fick sin dygnsrytm förskjuten. Vissa hamstrar fick en spruta med lite sildenafil, det verksamma ämnet i Viagra, innan dygnet vreds. Dessa hamstrar anpassade sig mycket snabbare än kontrollgruppen (som fick en injektion med lite saltlösning). Resultaten publicerasde på tidskriften PNAS webbsida igår.
Hamstrarna bodde i burar med springhjul och hölls på ett strikt dag-natt schema: 14 timmar ljus, sedan 10 timmar mörker. När forskarna plötsligt vred "dygnet" framåt genom att börja tända (och släcka) lampan 6 timmar tidigare blev hamstrarna jetlaggade. Eftersom hamstrar är nattvakna djur, brukade de i vanliga fall ge sig upp och springa i sina hjul efter att lampan släckts och det blivit "natt". Det beteendet använde forskarna för att se när hamstrarna kände sig vakna.
Det tog tolv dagar för kontrollhamstrarna att anpassa sig helt till det nya dygnet, men bara sex dagar för de hamstrar som fick den starkaste dosen Viagra. Det är en förbättring med 50%. En medelsvag dos, som inte gav några "biverkningar" i form av Viagras vanliga effekter, gav en förbättring på 33%. Kuren verkar dock bara fungera åt ena hållet, då dagen plötsligt börjar tidigare - vilket motsvarar en flygresa från väst mot öst (till exempel USA - Sverige eller Sverige - Japan). Den värsta sortens jetlag, enligt många jag känner, är också just den som uppstår vid en resa österut.
Orsaken till att sildenafil/Viagra hjälper, säger forskarna, är att det får nedbrytningen av ett visst signalämne (cGMP) att gå långsammare. Men det krävs också en faktisk ändring i dygnsrytmen - hamstrar som hölls i mörker fick ingen ändrad dygnsrytm när de fick sildenafil. På liknande sätt så krävs det sexuell stimulans för att Viagra ska kunna hjälpa någon att få erektion.
Nu återstår det fortfarande att se om det fungerar på människor med, i något slags vettig dos. Från sjukvårdens sida skulle det säkert vara mycket enklare att hantera Viagra som jetlag-kur om dosen var svag nog att inte någon effekt på patientens sexuella respons. (Men för dagens Viagra-användare kanske det skulle kännas bra att kunna svara: "Vadå, erektionsproblem? Nej, jag tar det för min jetlag..." )
Länkar
artikeln (PNAS, prenumeration krävs)
tisdag, maj 22, 2007
Vetenskapskafé om engelskans roll i den akademiska världen - torsdag kl 18
I övermorgon torsdag är det dags för vetenskapskafé - informellt möte över en fika - i Kulturhuset kl 18. Ämnet är engelskans roll i den akademiska världen, med titeln "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?"
Patrik Hadenius från nystartade Språktidningen kommer vara moderator, och de deltagande kommer vara:
John Airey, universitetsadjunkt från Högskolan i Kalmar som doktorerar på användningen av engelska och svenska i fysikundervisning.
Språkrådets chef Olle Josephson, som även är universitetslektor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms Universitet.
... och jag (som är doktorand i beräkningsneurobiologi vid KTH, och alltså inte har några egentliga akademiska meriter i området språk och deras användning).
Det hela börjar kl 18, och äger rum på Stockholms Akademiska Forum på botten av Kulturhuset vid Sergels torg. Det strukturerade samtalet pågår till kl 19, och sedan finns det ytterligare en timme för mer informellt mingel med deltagarna.
Kom dit!
Länk
måndag, maj 21, 2007
Hans-Uno Bengtsson, vetenskapsambassadör av sällan skådat slag, är död
Fysiker har en förmåga att kunna svara på nästan vilken fråga som helst, eller åtminstone tro sig kunna göra det. Ibland blir resultaten rätt hårresande, men ibland blir det istället så enkelt och glasklart att man tappar hakan av beundran.
Hans-Uno Bengtsson lyckades gång på gång hamna i den senare kategorin, och dessutom vara rolig samtidigt. Därför känns det oerhört sorgligt att höra att han har dött, bara 54 år gammal.
Vi skulle behöva fler Hans-Uno: som motvikter mot en vetenskapsvärld som tenderar att bli stolpig och träig när den inte passar sig. Som motmedel mot stämpeln av forskning, och speciellt fysik, som krånglig och trist. Och inte minst som förebilder i att berätta om vetenskap på ett levande sätt, utan att förenkla och förgrova.
Letar man rätt på spåren efter aktiviteter som Hans-Uno Bengtsson på ett eller annat sätt varit inblandad i, är det lätt att tro att han måste haft en tvillingbror - eller tre. Förutom att arbeta som docent i teoretisk fysik, främst inom utbildning, har han hållit ett otal föredrag och fysikshower, medverkat i radio (bland annat som sommarpratare 1999) och tv, besvarat drygt 250 fysikfrågor i DN:s frågespalt om fysik, skrivit över tjugo böcker och översatt ytterligare mer än trettio (bibliografi i urval hos Wikipedia). Dessutom var han medlem (och verksam) i många olika sällskap.
Det säger något om behovet av och suget efter vetenskapsambassadörer, men också om Hans-Uno Bengtsson som person. Skulle jag tro, för jag har aldrig haft förmånen att träffa honom. Och nu är det för sent.
Länkar
Sydsvenskan
Teoretisk fysik på Lunds universitet
Svensk Bokhandel om Hans-Uno Bengtsson (18/5 2001)
Fråga om Fysik i DN (15/1 2002 - ?)
två exempel: Hans-Uno Bengtsson om lungblåsor och nyföddas lungor (Läkemedelsvärlden)
och anteckningar från en föreläsning av Hans-Uno Bengtsson om temperatur (StoPextra 5/97)
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, fysik, hans-uno bengtsson
Hans-Uno Bengtsson lyckades gång på gång hamna i den senare kategorin, och dessutom vara rolig samtidigt. Därför känns det oerhört sorgligt att höra att han har dött, bara 54 år gammal.
Vi skulle behöva fler Hans-Uno: som motvikter mot en vetenskapsvärld som tenderar att bli stolpig och träig när den inte passar sig. Som motmedel mot stämpeln av forskning, och speciellt fysik, som krånglig och trist. Och inte minst som förebilder i att berätta om vetenskap på ett levande sätt, utan att förenkla och förgrova.
Letar man rätt på spåren efter aktiviteter som Hans-Uno Bengtsson på ett eller annat sätt varit inblandad i, är det lätt att tro att han måste haft en tvillingbror - eller tre. Förutom att arbeta som docent i teoretisk fysik, främst inom utbildning, har han hållit ett otal föredrag och fysikshower, medverkat i radio (bland annat som sommarpratare 1999) och tv, besvarat drygt 250 fysikfrågor i DN:s frågespalt om fysik, skrivit över tjugo böcker och översatt ytterligare mer än trettio (bibliografi i urval hos Wikipedia). Dessutom var han medlem (och verksam) i många olika sällskap.
Det säger något om behovet av och suget efter vetenskapsambassadörer, men också om Hans-Uno Bengtsson som person. Skulle jag tro, för jag har aldrig haft förmånen att träffa honom. Och nu är det för sent.
Länkar
Sydsvenskan
Teoretisk fysik på Lunds universitet
Svensk Bokhandel om Hans-Uno Bengtsson (18/5 2001)
Fråga om Fysik i DN (15/1 2002 - ?)
två exempel: Hans-Uno Bengtsson om lungblåsor och nyföddas lungor (Läkemedelsvärlden)
och anteckningar från en föreläsning av Hans-Uno Bengtsson om temperatur (StoPextra 5/97)
Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, fysik, hans-uno bengtsson
söndag, maj 20, 2007
Chokladextrakt mot hål i tänderna
Ett ämne som finns i kakao kan vara mer effektivt än fluor mot hål i tänderna, enligt amerikanska forskare.
Ämnet har visat sig effektivt mot hål i studier på djur, men mer forskning behövs för att visa att fungerar på människor utan att vara farligt. Arman Sadeghpour, som doktorerar på användningen av extraktet mot karies, uppger att det har bättre effekt än fluor. Han har gjort en prototyptandkräm med pepparmintssmak och chokladextrakt.
I nyhetsreleasen benämns extraktet som "ett vitt krystallint pulver vars kemiska struktur liknar koffein", vilket antagligen betyder att det rör sig om teobromin. Teobromin är beskt och anses ha uppiggande effekt - kanske två egenskaper man inte vill att en tandkräm ska ha. Om det verkligen är en nackdel beror dock på vilken koncentration som används.
Tyvärr innebär nog inte det här att det är fritt fram för choklad utan tandborstning. Sockret i choklad torde motverka den hålbekämpande effekten rätt så effektivt...
Länkar
Nyhetsrelease (Tulane University)
engelska Wikipedia om teobromin
lördag, maj 19, 2007
Självförtroende betalar sig - med rätt föräldrar
Personer som har gott självförtroende i tonåren har betydligt högre lön som medelålders vuxna. Och lönegapet ökar ju mer priviligerad bakgrund personerna har, säger amerikanska forskare från University of Florida. Studien kommer publiceras senare i år i Journal of Applied Psychology.
Resultaten bygger på data från 12686 "nationellt representativa" amerikanska män och kvinnor som intervjuades 1979 och sedan följdes upp till år 2002 (varje år till 1994, därefter vartannat). När studien började var de mellan 14 och 22 år gamla, och således var de mellan 37 och 45 år när inkomstuppgifterna samlades in. Självförtroende mättes genom att försökspersonerna fick ta ställning till påståenden som "Jag styr vad som händer mig", "Jag tycker att jag har flera goda sidor" och "När jag planerar något är jag nästan säker på att det kommer fungera".
Mellan personer som saknade självförtroende som unga var skillnaden i lön rätt liten, 23 år senare. Det skilde ungefär 7000 dollar (på ett år) mellan de som kom från en fattig bakgrund och de som kom från en priviligerad bakgrund. Mellan personer med gott självförtoende var skillnaden 28000 dollar - det vill säga fyra gånger så mycket. Siffrorna är korrigerade för ras och kön.
Jämförelser mellan personer vars föräldrar har samma yrken verkar göra gapet ännu tydligare; en person med en ekonom till far och en kemist till mor tjänade 45242 dollar på att ha gott självförtroende och därmed få 96220 dollar i lön (istället för 50968 dollar). Frågan är dock hur många datapunkter jämförelsen grundar sig på; det framgår inte.
Timothy Judge, som är professor vid University of Florida och ansvarig för studien, säger att barn till välutbildade föräldrar har större fördelar, och att gott självförtroende driver dem att uttnyttja sina fördelar bättre - kanske genom att de får lättare att hantera nederlag, eller för att de sätter högre mål för sig själva.
Nu ska man inte glömma att studien utfördes i USA, som har en delvis annorlunda samhällsstruktur. Nog skulle det vara intressant att se en liknande studie utförd på svenskar. Frågan är vad resultatet skulle bli - är självförtroende mer eller mindre viktigt för inkomsten i Sverige?
Länk
nyhetsrelease (PhysOrg)
onsdag, maj 16, 2007
5000 Darwin-brev på nätet
Charles Darwin (1809-1882) var en flitig brevskrivare; totalt existerar minst 14500 brev och brevväxlade med runt 2000 personer. Universitetet i Cambridge har den största samlingen. En hel del av den finns på nätet, och imorgon lanserar de en ny och ännu större databas.
Projektet har existerat utanför internet sedan 1974, och breven har tidigare publicerats i böcker. Den nya nätdatabasen kommer omfatta 5000 brev och täcka in hela perioden från Darwins barndomsår till 1865 ( nuvarande databasen täcker in 1837-1859). Såväl vetenskaplig som privat korrespondens finns med - den som är intresserad av Darwin som person kan till exempel läsa breven som daterats kring 11 november 1838 då han friade till Emma Wedgwood, som blev hans hustru.
Projektet har existerat utanför internet sedan 1974, och breven har tidigare publicerats i böcker. Den nya nätdatabasen kommer omfatta 5000 brev och täcka in hela perioden från Darwins barndomsår till 1865 ( nuvarande databasen täcker in 1837-1859). Såväl vetenskaplig som privat korrespondens finns med - den som är intresserad av Darwin som person kan till exempel läsa breven som daterats kring 11 november 1838 då han friade till Emma Wedgwood, som blev hans hustru.
Från Charles Darwin till Emma Wedgwood, 14/11 1838: "You must bear in mind, as some young lady said, 'all men are brutes', and that I take the line of being a solitary brute, so you must listen with much suspicion to all arguments in favour of retired places. I am so selfish, that I feel to have you to myself, is having you so much more completely, that I am not to be trusted. Like a child that has something it loves beyond measure, I long to dwell on the words my own dear Emma.— as I am writing, just as things come uppermost in my mind, I beg of you not to read my letters to anyone, for then I can fancy, I am sitting by the side of my own dear future wife, & to her own self, I do not care what nonsense I talk "
Den som är mer inresserad av Darwins tankar kring perioden då han utvecklade sina ideér om evolution kan till exempel läsa hans brevväxling med WD Fox, som bland annat tar upp korsningar av olika djurraser:
Från Charles Darwin till WD Fox, 27/6 1855: "Should you ever be able to give me history of any mongrel crosses of any animals whatever, I sh d . be very glad of them. I am awfully deficient in exact information on mongrels, though pretty rich in regard to Hybrids. I mean to cross Pigeons systematically, & see how the offspring go, how much they vary & which parent take after &c &c. &c &c "
Från Charles Darwin till WD Fox , 22/7 1855: "Thank you for your letter about mongrels; by the way you deserve a good scolding, by ending your letter with "I will spare you anymore"— I can truly say that I never in my life received a letter from you that did not interest me,—& this particular one on the very subjects, which interest me most!!— I am never weary at marvelling with you at heredetary mental habits, tastes &c.—
I wonder whether it would be possible to get precise information on the cross of greyhound with Bull-Dog, whether as you think , there were traces of the Bull-dog, after 8 generations: I sh d . be extremely glad to get such facts. Can you think of any channel? Do you know in the least who made this cross? "
Visst hade man gärna velat läsa brevet däremellan, från WD Fox till Charles Darwin?
Så, om nu Kristi Himmelfärdshelgen blir regning och trist, har jag ett utmärkt förslag till aktivitet - läs några av breven i samlingen! Den nya databasen finns fr o m imorgon på adressen www.darwinproject.ac.uk.
Länk: BBC News om projektet
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, brevväxling, darwin
fredag, maj 11, 2007
Fladdermöss - effektiva luftakrobater
Det är skillnad på flax och flax, säger svenska forskare som gjort vindtunnelsförsök på fladdermöss. Genom att rotera vingarna under uppslaget kan fladdermössen skapa extra lyftkraft vid låga hastigheter. De skapar också en luftvirvel under varje vinge, istället för en enda som hos fåglar. Den aerodynamik som uppstår ger fladdermössen bättre manövreringsförmåga, men sämre hastighet och uthållighet. Resultatet publiceras i Science idag.
Forskarna har undersökt två fladdermöss av arten Glossophaga soricina, en näktarätande art som väger kring 11 gram och har en vingbredd på cirka 24 cm. Fladdermössen fick flyga i en vindtunnel fylld med laserbelyst vattenånga. Genom att mata fladdermössen med sockervatten ur en behållare och samtidigt blåsa luft på dem i olika hastigheter, kunde forskarna styra hur snabbt de flög. Ångans rörelser kring fladdermössen avbildades med höghastighetskamera. Genom att analysera bilderna kunde forskarna sedan se hur luften rörde sig kring fladdermössens vingar.
Fåglar kan sprida ut sina fjädrar och släppa igenom luft för att minska luftmotståndet när de lyfter vingarna. Det kan inte fladdermöss, eftersom deras vingar består av skinn. I gengäld är deras vingar mycket mer flexibla, och det verkar de dra god nytta av. Vid flyghastigheter under 3 m/s vände försökets fladdermöss sina vingar upp-och-ner vid uppslaget. Därmed fick de lyftkraft åt båda håll. Vid högre hastigheter flög de mer som fåglar, utan några trixiga extrarörelser, men då skapades istället två virvlar vid varje vinge - en som gav negativ lyftkraft vid vingspetsen, och en som gav positiv lyftkraft längre in vid "armbågen".
Att ha separata virvlar istället för en förenad virvel gör fladdermössens vingar aerodynamiskt oberoende, och ger dem större möjlighet att manövrera snabbt och smidigt.
Forskningen leddes av professor Anders Hedenström vid institutionen för teoretisk ekologi vid Lunds Universitet (labbets hemsida). I forskningsgruppen ingick också tyska och amerikanska forskare.
Det finns flera videofilmer av flygande fladdermöss, tagna av Lundaforskarna: en .mov här (via Nature), en .avi här och en .wmv här (via USC). Foto med inritade virvlar (via Lunds Universitet) här .
Länkar
nyhetsrelease från Lunds Universitet
Vetenskapsradion
Dagens Nyheter
nyhetsrelease från University of Southern California
Nature News
Science NOW
National Geographic News
artikeln i Science (pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fladdermöss, flykt
Forskarna har undersökt två fladdermöss av arten Glossophaga soricina, en näktarätande art som väger kring 11 gram och har en vingbredd på cirka 24 cm. Fladdermössen fick flyga i en vindtunnel fylld med laserbelyst vattenånga. Genom att mata fladdermössen med sockervatten ur en behållare och samtidigt blåsa luft på dem i olika hastigheter, kunde forskarna styra hur snabbt de flög. Ångans rörelser kring fladdermössen avbildades med höghastighetskamera. Genom att analysera bilderna kunde forskarna sedan se hur luften rörde sig kring fladdermössens vingar.
Fåglar kan sprida ut sina fjädrar och släppa igenom luft för att minska luftmotståndet när de lyfter vingarna. Det kan inte fladdermöss, eftersom deras vingar består av skinn. I gengäld är deras vingar mycket mer flexibla, och det verkar de dra god nytta av. Vid flyghastigheter under 3 m/s vände försökets fladdermöss sina vingar upp-och-ner vid uppslaget. Därmed fick de lyftkraft åt båda håll. Vid högre hastigheter flög de mer som fåglar, utan några trixiga extrarörelser, men då skapades istället två virvlar vid varje vinge - en som gav negativ lyftkraft vid vingspetsen, och en som gav positiv lyftkraft längre in vid "armbågen".
Att ha separata virvlar istället för en förenad virvel gör fladdermössens vingar aerodynamiskt oberoende, och ger dem större möjlighet att manövrera snabbt och smidigt.
Forskningen leddes av professor Anders Hedenström vid institutionen för teoretisk ekologi vid Lunds Universitet (labbets hemsida). I forskningsgruppen ingick också tyska och amerikanska forskare.
Det finns flera videofilmer av flygande fladdermöss, tagna av Lundaforskarna: en .mov här (via Nature), en .avi här och en .wmv här (via USC). Foto med inritade virvlar (via Lunds Universitet) här .
Länkar
nyhetsrelease från Lunds Universitet
Vetenskapsradion
Dagens Nyheter
nyhetsrelease från University of Southern California
Nature News
Science NOW
National Geographic News
artikeln i Science (pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fladdermöss, flykt
torsdag, maj 10, 2007
Gigantisk webb-encyklopedi över alla djur och växter planeras
Ett antal världsledande vetenskapliga institut annonserade i förrgår starten av ett nytt kartläggningsprojekt och uppslagsverk - Encyclopedia of Life, som ska täcka in 1,8 miljoner djur, växter och svampar.
Det finns redan mindre omfattande databaser i liknande anda. Ett av de största heter Catalogue of Life. Den innehåller dock inte mycket mer än vetenskapligt accepterade och vardagliga namn för arter samt deras utbredning. Ecyclopedia of life ska enligt nyhetsreleasen, och de provsidor som finns att se, vara mer som ett "riktigt" uppslagsverk, komplett med utbredningskartor, foton/video/ljud (när det finns) och beskrivande text.
Det finns redan mindre omfattande databaser i liknande anda. Ett av de största heter Catalogue of Life. Den innehåller dock inte mycket mer än vetenskapligt accepterade och vardagliga namn för arter samt deras utbredning. Ecyclopedia of life ska enligt nyhetsreleasen, och de provsidor som finns att se, vara mer som ett "riktigt" uppslagsverk, komplett med utbredningskartor, foton/video/ljud (när det finns) och beskrivande text.
Projektet ska använda sig av "mashup"-teknik; utgå från tidigare existerande information och kombinera ihop den, varefter vetenskaplig expertis kommer granska och renskriva sidan. Slutligen kommer en artexpert att godkänna sidan. Inte bara redan digitala data kommer att ingå, utan även mycket pappersbaserad information, som ska scannas och överföras till digitalt format.
Uppslagsverket ska gå att anpassa till olika kunskapsnivåer, så att olika mycket information visas. och även att personalisera på andra sätt, till exempel göras tillgängligt på flera olika språk. (Exempel: Demonstrationssida om isbjörn på novisnivå och på expertnivå). Dessutom, och det är kanske här det börjar bli verkligt intressant, ska det gå att länka in mängder av olika data. Det vore ju snyggt att med ett enkelt klick kunna plocka fram till exempel gensekvensen, aktuell utbredning med mera för växten eller djuret man tittar på, eller kanske en artikel om risets kulturhistoria och ekonomiska betydelse. Även om sådana uppgifter nog mest är användbart för användare på forskarnivå, bör det gå att personalisera så att dessa "extradata" inte syns för någon annan än den som är intresserad. I visionen ingår också att vara en länk mellan olika typer av expertgrupper som arbetar med samma eller relaterade arter.
En sådan här enorm ansträngning kräver förstås mycket jobb och pengar. Det beräknas ta tio år innan uppslagsverket är "färdigt" med att täcka in alla 1,8 miljonerna arter, och dessutom nämns det i visionen för projektet att sidorna ska kunna uppdateras kontinuerligt med ny information. Hittills har projektet fått 12,5 miljoner dollar, och ytterligare 40 miljoner dollar är utlovade. Det blir lite drygt 200 dollar (ca 1400 kr) per art, vilket låter ganska lite, åtminstone om man räknar in granskningen...
Visionerna är stora, och om det görs rätt kan det bli väldigt bra. Men det lär behövas mycket mer pengar än vad som finns i budgeten än så länge, om de ska kunna hålla den höga nivå de verkar sikta på.
Länkar
nyhetsrelease (via Eurekalert)
Projektets och uppslagsverkets webbsida
måndag, maj 07, 2007
Puh.
Nu är lic-avhandlingen färdiggjord, inlämnad, provtryckt, korrekturläst och beställd. På måndag kommer pappersexemplaren.
Något slags regelbundet bloggande kommer det bli igen inom kort :-)
Något slags regelbundet bloggande kommer det bli igen inom kort :-)
torsdag, maj 03, 2007
DNA-kopiering i pocket-storlek
PCR, tekniken för att tillverka stora mängder kopior av en DNA-sekvens, finns numer även i pocketformat. Prototypen beskrivs i tidskriften Angewandte Chemie.
PCR gör det möjligt att få fram många kopior av en DNA-sekvens, trots att man har väldigt lite material till att börja med. Det är en teknik som utvecklades i slutet av åttiotalet, och som idag används inom många olika fält i varierande tillämpningar - till exempel identifiering av genetiska "fingeravtryck" eller medicinska diagnoser av ärftliga sjukdomar och infektionssjukdomar.
Nackdelen? Det kräver labbutrustning, vilket både är dyrt och ställer krav på en infrastruktur som inte alltid är tillgänglig. Men en forskargrupp från Texas A&M University hoppas ha en lösning som ska göra PCR tillgänglig för (nästan) alla: pocket-replikatorn. De har utvecklat en prototyp som inte kostar mer än 10 dollar att tillverka, som är liten nog att hålla i handen och går att driva med två vanliga AA-batterier. Det innebär att den är liten, lätt och strömsnål nog att ta med sig ut i fält - för att till exempel diagnostisera tuberkulos eller mäta nivåerna av HIV-virus i blodet hos en patient.
PCR är dock känsligt för föroreningar (i form av annat DNA; till exempel en hudflaga). Innan prototypen går att ta i praktiskt bruk måste man nog också ha motsvarande enkla och billiga metoder för att isolera det DNA man vill undersöka, annars gör den inte särskilt stor nytta. (Men ändå: coolt.)
Länkar
New Scientist
artikeln i Angewandte Chemie
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, DNA , PCR
PCR gör det möjligt att få fram många kopior av en DNA-sekvens, trots att man har väldigt lite material till att börja med. Det är en teknik som utvecklades i slutet av åttiotalet, och som idag används inom många olika fält i varierande tillämpningar - till exempel identifiering av genetiska "fingeravtryck" eller medicinska diagnoser av ärftliga sjukdomar och infektionssjukdomar.
Nackdelen? Det kräver labbutrustning, vilket både är dyrt och ställer krav på en infrastruktur som inte alltid är tillgänglig. Men en forskargrupp från Texas A&M University hoppas ha en lösning som ska göra PCR tillgänglig för (nästan) alla: pocket-replikatorn. De har utvecklat en prototyp som inte kostar mer än 10 dollar att tillverka, som är liten nog att hålla i handen och går att driva med två vanliga AA-batterier. Det innebär att den är liten, lätt och strömsnål nog att ta med sig ut i fält - för att till exempel diagnostisera tuberkulos eller mäta nivåerna av HIV-virus i blodet hos en patient.
PCR är dock känsligt för föroreningar (i form av annat DNA; till exempel en hudflaga). Innan prototypen går att ta i praktiskt bruk måste man nog också ha motsvarande enkla och billiga metoder för att isolera det DNA man vill undersöka, annars gör den inte särskilt stor nytta. (Men ändå: coolt.)
Länkar
New Scientist
artikeln i Angewandte Chemie
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, DNA , PCR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)