SvD har i veckan som gått kört en bra artikelserie om kvinnor i forskningen, kopplat till en utredning om nya tjänster och tjänstestrukturer i akademierna som levereras denna vecka.
Mer öppenhet och tydliga formella strukturer för anställningar ska ge fler kvinnor på högre akademiska positioner, är tanken.
Den akademiska karriärstegen läcker som ett såll, och det är framför allt kvinnorna som faller bort. Det är lätt att mäta - bara att räkna huvuden - men svårare att reda ut orsakerna bakom; i trasslet av samverkan mellan individuella val, förlegade tankesätt och systemsvagheter är det svårt att verifiera vad som är huvudorsaken.
Från min säkerligen avskärmade synvinkel - jag har ännu inte riktigt nått den punkt där de flesta blivande kvinnliga forskare faller bort - ser grunderna till forskningens jämställdhetsproblem ut såhär:
* Ideal som inte matchar verkligheten; juniora forskare (doktorander och postdocs) förutsätts vara eller åtminstone leva som unga män utan förpliktelser eller förbindelser. Seniora forskare förutsätts ha någon som alltid eller åtminstone under långa godtyckliga perioder kan ta hand om hushåll/barn/övriga plikter. Samtliga förutsätts ha få eller inga andra intressen.
* Strukturproblem: till exempel brist på långsiktigare anställningsformer, svåravgränsade arbetsuppgifter, svårt eller omöjligt att ta ledigt.
* Ren sexism, uttalad eller implicit. Ja, det förekommer, men jag är inte så säker på att det rent allmänt är värre inom den akademiska världen än annars.
Många av grundproblemen är inte - åtminstone inte i mina ögon - specifika "kvinnoproblem" utan snarare ett bekymmer för alla som vill få livspusslet att gå ihop. Däremot blir de mycket värre att hantera om man befinner sig på den förlorande sidan* av en traditionellt könsbunden arbetsfördelning; en forskares genomsnittliga arbetsvecka är betydligt längre än 40 timmar, och tidsutrymmet tillgängligt för hushållsarbete och familj krymper i motsvarande grad. Eller omvänt; för en forskare är all tillgänglig arbetstid en karriärfördel. Att vara ensamförälder och forskare torde vara näst intill omöjligt svårt. (*Och ja, rent karriärmässigt utgör kvinnorna den förlorande sidan i en traditionell arbetsfördelning - oavsett hur man värderar hushållsarbete).
EMBO (European Molecular Biology Organization) har nyligen släppt en rapport som pekar på just detta; att traditionella könsroller är det största hindret för kvinnor i forskarkarriären, i kombination med en "genomträngande negativ arbetsplatsattityd". (Studiens förstaförfattare Anna Ledin är en av de doktorsutbildade kvinnor SvD har intervjuat)
Framför allt, tror jag, är kombinationen av olika faktorer kraftigt negativ: en forskarkarriärs fördelning över tiden passar väldigt illa för de som vill bilda familj. Dessutom krockar forskaridealet (dvs, det arbetssätt och den attityd man förväntas ha som forskare) stenhårt med de krav som uppstår när man skaffar barn - särskilt med hur man förväntas bete sig som mamma. Kvinnliga forskare har också i betydligt större utsträckning en partner som har minst samma utbildningsnivå; och därmed ofta ett mer tidskrävande jobb.
Ibland är det är lätt att bli svartsynt och bara se omöjligheterna. Därför är det så roligt att se artiklar som den här i SvD: Marie Wahren-Herlenius som gjort snabb och rak karriär till en professorspost på KI, som är gift med en annan forskare och har två barn - och som ändå får det att gå ihop.
Det kan vara värt att påpeka här att jag är väldigt nöjd med mitt jobb. Forskarjobbet har också fördelar som få andra jobb har. Flexibilitet och självbestämmande, till exempel. Möjlighet att driva egna ideer. Jag är personligen väldigt glad över att ha ett jobb där jag upplever att jag blir bedömd på rätt grunder: hur jag tänker och vad jag presterar - inte hur jag klär mig, ser ut eller beter mig i enlighet eller oenlighet med specifika könsnormer.
De gånger jag upplever att jag blir identifierad och bedömd som Kvinna snarare än person är det så gott som alltid i icke-akademiska sammanhang. Och jag blir lika jäkla förvånad varje gång.
Med det sagt tror jag det är ett viktigt och effektivt initiativ att inrätta 600 nya postdoktjänster och 500 nya (forskar-)tjänster som biträdande lektor; med möjlighet till föräldraledigt. Klara ansökningsprocedurer istället för "nätverksberoende" tillsättning, och åtminstone ett visst underlättande för forskande föräldrar. Jag hävdar att det gynnar både kvinnor och män; men det kommer sannolikt att missgynna kvinnorna mindre än dagens situation (att sedan så många verkar få det till att Leijonborg vill särbehandla kvinnorna kan jag inte fatta).
Länkar
EMBOs rapport
EMBOs nyhetsrelease om rapporten
SvD om befattningsutredningen
Leijonborg i SvD om befattningsutredningen
SvD om de försvinnande kvinnliga forskarna
SvD om Marie Wahren-Herlenius - som fortsatte
SvD om Anna Ledin - som bytte
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jämställdhet, forskningspolitik
13 kommentarer:
Jag tror att den viktigaste orsaken till den sneda könsfördelningen är just de osäkra anställningsförhållandena inom akademin. En kvinna som planerar att någon gång i framtiden skaffa barn väljer förstås hellre en fast anställning än en tillvaro med tre eller sexmånaderskontrakt. Och vill man hitta fast anställning och trygghet på längre sikt så får man söka sig utanför akademin.
Det värsta med det här tycker jag inte är själva ojämställdheten egentligen. Det värsta tycker jag är hur stort intellektuellt kapital som försvinner från akademin i och med att kvinnorna väljer andra vägar. Ska bli intressant att se hur Lars tar emot befattningsutredningen och om det i slutändan verkligen blir några förändringar.
Oscar Swartz analys av varför så få kvinnor får Nobelpris är också läsvärt och ansluter till ditt inlägg:
Nobelpriset och kvinnorna
Erika: jag tror inte några småbarnsföräldrar gärna väljer en tillvaro med försörjning på korttidskontrakt; vare sig män eller kvinnor. Och forskningens brist på familjevänlighet är rimligtvis ett problem även för papporna.
Det värsta, tycker jag, är att så mycket av ojämställdheten - de rent praktiska bitarna - skulle gå att bygga bort med rätt stödstrukturer.
Hugo: ja, intressant post (men det är egentligen ingen nyhet att giftermål/partner/familj är en karriärnackdel för kvinnliga forskare).
Jag tror ändå att kvinnor tänker på det här problemet mer. Jag hör ofta mina kvinnliga doktorandkollegor beklaga sig över osäkerheten med finansiering och att de just på grund av det vill söka sig utanför akademin när de disputerat, men det hör jag sällan från mina manliga doktorandkollegor. Kanske ligger det starkare i kvinnornas medvetande just för att man hör så mycket om att kvinnor försvinner ju högre upp i hierarkin man kommer. Eller så oroar sig männen lika mycket, men pratar inte om det på samma sätt.
Jag tror (och hoppas!) inte att forskningen behöver vara allt i ens liv eller att man måste ägna all sin tid åt den för att man ska kunna lyckas inom akademin. Jag ser många exempel på kvinnor (och män också för den delen) med småbarn som delar sin tid mellan forskningen och att vara hemma med barnen, men som ändå är framgångsrika forskare.
Jag tror fortfarande att tryggare anställningsformer skulle avhjälpa den största delen av problemet.
Fall inte bort Malin! Jag hittade denna bloggen först i förrgår (via Studio Tore-Tores blog) och trots mina asperger-tendenser har jag inte lyckats läsa igenom hela materialet än. Du skriver Sveriges kanske bästa blog.
Angående din inriktning. Rätta mig om jag har fel, men missade inte män som kollektiv i viss mån bioteknikboomen när det begav sig? Jag känner en del bekanta och bekantas bekanta som läst bioteknik; alla är kvinnor. En manlig klasskamrat blev dock läkare.
Erika: om inte annat blir det ett problem som kvinnorna är tvungna att ta hänsyn till tidigare, med tanke på de biologiska begränsningarna i kvinnlig respektive manlig barnskaffarålder. Men jag tror också att det anses mer legitimt att klaga på osäkra arbetsförhållanden om man är kvinna, åtminstone inför en annan kvinna. Jag har inte särskilt många kvinnliga kollegor, så de enda jag hört klaga är män (och inte ofta).
Men jag tror också att det är lätt att blanda ihop korten i den här diskussionen - pratar vi inte delvis om varsitt problem? Den genomsnittliga hushållsarbetsbelastningen må mycket väl vara det som skiljer mellan kvinnliga och manliga forskare som stannar kvar - men det är fullt möjligt att något annat, t ex osäkra arbetsförhållanden, är faktorn som i högre grad får kvinnorna att falla bort. Det ena problemet är inte omedelbart likställt med det andra, även om de är relaterade (och jag tror jag är lite otydlig i min post med uppdelningen dem emellan).
Markus: jag är inte på väg bort någonstans :) Och jag tackar för berömmet.
Däremot kan jag inte uttala mig så mycket om bioteknikbranschen; jag är teknisk fysiker i botten och sysslar med datorsimuleringar (av biologiska system, visserligen, men det är så nära jag kommer). Det verkar som om könsfördelningen bland doktorander är jämnare där; men som EMBO skriver i sin rapport är det inte en garanti (ungefär lika många kvinnmliga som manliga doktorander och postdocs i molekylärbiologi, men sedan försvinner många kvinnor).
Ok, nu tror jag att jag fattar hur du tänker.. :-) Jag utgick mest ifrån mig själv och den situation jag är i nu, dvs på väg att disputera och bestämma mig för om jag ska stanna inom akademin eller inte. I den situationen är det främst osäkerheten ekonomiskt som väger tungt negativt och som skulle kunna få mig att falla bort. Men sen är det klart att av de män och kvinnor som väl bestämmer sig för att stanna så kanske männen har en fördel pga att de tar mindre ansvar för hemmet generellt sett. Alltså, de kvinnor som gör ett försök att stanna kvar inom forskningen kommer sällan upp till professorsnivå pga att de inte har möjlighet att lägga ner lika mycket tid på arbetet som en man.
Jag ber om ursäkt för att jag placerade dig i fel fack. Jag blir dock glad av att höra att en fysiker får syssla med datorsimuleringar av biologiska system.
Själv är jag datatekniker (Vilket jag tycker låter missvisande. Beräkningsteknik hade varit en bättre översättning). Hursomhelst så känner jag inte alls samma glädje för fältet som jag gjorde för 10 år sen. Skvallra inte för min arbetsgivare nu, men en del av mig ångrar att jag inte blev Biolog, och jag hoppas att jag någon gång i framtiden får möjlighet att sadla om; eller åtminstonde göra något som liknar det du gör.
Det finns faktiskt ännu en aspekt på frågan, som några av mina forna seniora kvinnliga kollegor uppmärksammat mig på. Nu för tiden eftersträvar alla lärosäten en jämn könsfördelning i alla kommittéer och arbetsgrupper och nämnder och allt vad det kan vara. Och ju färre kvinnorna är, desto mer tid måste de lägga på arbetsuppgifter som inte är forskning, vilket leder till färre publikationer som i sin tur leder till att man står sig sämre i konkurrensen osv. Och den tid man måste lägga på annat är inte försumbar...
Markus: ingen fara, det är inte första gången det händer (och väl begripligt med tanke på vad jag bloggar om). Och jag kan passa på att uppmuntra dig med att simuleringar kräver god kunskap i beräkningsteknik, åtminstone större simuleringar - vill du någon gång byta fält har du säkert värdefull kunskap som du kan ta med dig.
Maria: O ja, det som jag brukar tänka på som "snällhetsdiskriminering"; ett slags bakvänd vilja att visa upp att man inte är ojämställd i sitt urval, med resultat att man riskerar att förvärra problemet snarare än förbättra... (inte blir det bättre av att man förväntas vara "snäll" och ställa upp; både för att det ligger i linje med hur kvinnor förväntas bete sig och för att det är "i ett gott syfte")
Det ena man kan göra är att lära sig säga nej till det mesta, och välja ut de mest effektiva sakerna att tacka ja till (med den uppenbara risken att bli betraktad som "svår").
Apropå fördelning manliga och kvinnliga doktorander inom biologi/bioteknik så är det mer än 75% kvinnor som doktorerar nuförtiden.
Det är däremot inte så många som går vidare inom akademien utan "männen som är i minoritet som doktorander" får stöd och hjälp att komma vidare medan kvinnorna försvinner till industri eller liknande och får barn.
Sen har jag även funderat på hur ofta det är så att de manliga doktoranderna är mer motiverade till akademien när dom börjar doktorera men jag vet inte om man ens skulle kunna undersöka det?!
Faktum kvarstår, när jag doktorerade (färdig 05) var vi 25 doktorander totalt, 6 män och 19 kvinnor och alla männen utom en har numera en forskningskarriär inom akademien medan vi är 3 kvinnor som gör/har gjort post doc inom akademien och gått vidare som forskarass/lektor.
De andra är inom industrin/omskolat sig till gymnasielärare el dyl. samt är föräldrar. Av oss tre som gått vidare har två barn sedan tidigare och en har inga, alla männen har barn och en fru.
Men det klart, man ska inte dra alltför stora växlar på en studie från en institution... men ibland är det frestande...
chall: frågan är ju hur belagt det är att det är "minoritetskapet" i sig som är ett hinder för att komma vidare? Det verkar lite naivt om det används som grund för stödåtgärder för de manliga doktoranderna, när de nu uppenbarligen inte faller bort i särskilt hög grad. Men det är klart, det är många faktorer inblandade.
Jag har tidvis varit ensam kvinnlig doktorand på min avdelning, men sällan sett det som ett problem i sig.
Det låter ju som om din gamla institution ganska perfekt iscensätter problemet. Vad sorgligt.
Vad gäller det där med "minoritetsskap" är det väl mest belagt att det kan vara svårare att bli befodrad om det inte finns någon som "du kan sträva efter att bli som". Att det är enklare att få kvinnor att vilja bli professorer om det finns kvinnliga professorer då man kan känna att det "finns förebilder".
Själva minoritetskapet som doktorand tror jag det är blir olika från fall till fall. Det kan säkert vara positivt att vara i minoritet ibland och negativt ibland - beroende på omgivningens åsikter?!
det jag skrev om tror jag mest var ett klumpigt sätt att upprätthålla att man ville fortsätta ha män inom akademien och inte enbart kvinnor... lite samma men omvänt när man vill att det ska vara många kvinnor "bara för att" i vissa andra sammanhang.
Vi får väl se hur de nya tjänsterna (postdok/foass/lektoraten) faller ut i framtiden, om det nu finns så många kvar att välja bland... *cyniskt*
god jul!
Skicka en kommentar