Rymdsonden Phoenix har landat välbehållen på Mars, och ska nu ägna 90 marsdagar åt att bland annat leta efter spår av liv - indirekt, genom att söka efter små kolväten och analysera sammansättningen av forntida vatten.
En av orsakerna till rymdfärders popularitet är nog att de är stora, komplexa projekt med många delar. Alla kan hitta sin favorit, oavsett om det är historier om personligt mod, komplex teknik eller fantasieggande bilder från nutida motsvarigheter till vita fläckar på kartan.
Min vid det här laget rätt forskardrillade hjärna fastnar för NASAs minutiöst planerade experiment (jag rekommenderar presskitet för den som råkar vara lagd åt samma håll som jag).
Gasanalysatorn, som värmer jordprover och mäter förekomster av atomer med olika vikt, har åtta små ugnar som var och en används en enda gång. Ett av de åtta proverna är dessutom ett kontrollprov på ett speciellt kolfritt material som åkt med från Jorden. Sonden har också ett våtkemilabb, där små mängder jord ska blandas med (medfraktat) vatten och testas för pH och innehåll av joner. Labbet har fyra bägare, också för engångsbruk. Noga förberedda piller med precist bestämd halt av ämnen - ett kalibreringspiller, ett syrapiller, tre piller med bariumklorid för indirekt mätning av sulfat, som är en möjlig energikälla för liv - ploppas ner under mätningens gång.
Phoenix har andra instrument med sig också - mikroskop, utrustning för att mäta jordens ledningsförmåga, en väderstation - som av sin natur inte är så begränsade i hur många mätningar de tillåter. Men just den begränsade mängden kemiexperiment - 8 torra, 4 våta - illusterar så väl vilket gigantiskt företag det är att göra vetenskapligt noggranna mätningar på en annan planet.
420 miljoner dollar kostar hela Phoenixprojektet. Det gäller att välja rätt jordprov att mäta på, med det styckpriset.
Länkar
DN
SvD
Populär astronomi (1,2,3)
SR Vetenskapsradion
NASAs Phoenix-sidor
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, rymden, Phoenix, mars
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar