Forskare och journalister - igen

Efter mycket nagelbitande och skruvande på bilradion i lördags kunde jag konstatera att P1/Mediernas inslag om forskar-journalist-relationen blev bra. Jag tror det ger en någorlunda rättvis bild av hur debatten ser ut, och jag är nöjd med min egen insats.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med hur debatten ser ut, för jag tycker fortfarande att bilden av forskare som medievägrande räddharar är överdriven, och i stora stycken direkt fel. Inger Atterstam talar i inslaget om forskarnas "surdegsjournalistförakt", men när jag från ett antal olika journalist- och mediehåll möter precis samma schablonbild av den räddhågsna Forskaren - som envist vägrar svara på oskyldiga frågor från Samhällets Rättrådiga Tjänare journalisterna - då blir jag less (och börjar undra om inte vissa journalister lider av en smula forskarförakt).

Problematiskt hemlighetsmakeri i onödan
Kärnproblemet, eller åtminstone ett av dem, är att forskare vill veta vad de svarar på, sammanhanget det ska framföras i och varför journalisten valt ut just dem att ställa frågor till. Jag kan ärligt talat inte se varför journalister ska ha rätt att hålla inne med den informationen och samtidigt förvänta sig att forskare ska ställa upp med sin tid, sitt engagemang och sitt rykte. Inte borde det vara särskilt svårt att åstadkomma för någon som är kommunikatör till yrket? Kan man berätta vad som helst på tolvhundra tecken kan man nog också motivera någon till en intervju, med en handfulla snabba meningar.

Hierarkier är inte problemet...
Ett annat problem är det där med utanifrån-synen på forskningsvärldens hierarkier - att alla som inte är professorer skulle vara rädda att prata på grund av repressalier. Jag har hittills inte stött på någon professor som kräver att själv få monopol på alla journalister som kontaktar forskargruppen, eller juniora kollegor i allmänhet. Det är inte uteslutet att de finns, men från mitt inifrånperspektiv handlar det snarare om kunskap: att många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar.

Forskningen har mängder av underfält inom underfält, med följden att som forskare blir man oftast otroligt nischad - och blind utanför sin nisch. Mest nischade är doktorander (som bara är involverade i enstaka projekt), post-docs lite mindre nischade och docenter och professorer har bredast kunskaper. När journalistens frågor, som ofta i mediesammanhang, rör sammanfattningar i enkla ord eller tolkning i termer av hur betydelsefullt något är - då spelar erfarenhet och kunskap roll. Därmed är det vettigt att försöka tala med professorer i första hand, och att hänvisa till dem om man själv är mindre erfaren.

Eller som en professor jag känner uttryckte det i ett mail jag fick efter radioprogrammet:

"Du kan gärna trycka ännu mer på att det är expertis och perspektiv som är nödvändigt och att forskare naturligtvis (nåja, för det mesta) därför önskar att den med bäst sakkunskap ska stå till tjänst. Journalister har ibland svårt att förstå detta och kan vädja och tigga om en kommentar. Men det krävs ofta att man följer med i forskningsfronten i det aktuella området för att veta vilka eventuella brister eller tillkortakommanden som en ny studie har."

...men bristen på respekt för kunskap är problematisk.
Så det jag skulle vilja kalla det andra kärnproblemet är: bristen på respekt för forskares kunskap, och den medföljande avsaknaden av förståelse för gradskillnaden av kunskap mellan en ung och en erfaren forskare. För att citera Mildner (om forskare som inte vill prata med journalister):

"De säger sig ha vissa skäl för det. Dessa skäl är dock så många att valfri forskare skulle kunna gardera sig med dem för i stort sett varje tänkbart tillfälle resten av livet. Journalisten ringer fel person. Journalisten ringer vid fel tidpunkt. Journalisten låter inte forskaren få bestämma vinklingen själv. Journalisten förstår inte ämnet. Journalisten begriper inte att ämnet inte låter sig fångas på 2 000 tecken. Och så vidare. Anledningen till att journalisterna förhåller sig rätt kalla inför sådana tirader är att vi även möter av dem från alla andra vi pratar med: politiker, ekonomer, hantverkare, tyska turister, pappalediga barnvagnsrullare, mördarsnigelbekämpande husägare och konflyttare på motorvägen. Ja, jag skulle faktiskt inte bli förvånad över om jag snart får höra någon av de här invändningarna från barn som får frågan om vilken glass som de tycker är sommarens godaste."

Om jag vore journalist och inte ens konflyttare på motorvägen var nöjda med kvaliteten på mina reportage, långt mindre ekonomer och politiker... då skulle jag fundera på att byta yrke. Faktiskt.

Allvarligt talat: om det här är den typiska inställning som möter den forskare som vågar protestera när en journalist ringer upp, speciellt förstagångsintervjuade forskare, hur bra reportage kommer vi få som resultat?

För att citera Åsa: journalistik om vetenskap innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. Så länge vardera gruppen tycker att de egna prioriteringarna är de enda giltiga, kommer vi inte komma framåt.

Var är ickejournalisterna i debatten?
Dessutom tycker jag att det är för få forskare med i debatten, speciellt seniora sådana. Och för få informatörer, universitetsrektorer och vetenskapsfinansiärer. Vi riskerar att hamna i en debatt av journalister för journalister, med medföljande enögdhet. När de övriga perspektiven saknas blir det snarare monolog och opinionsbildning.

Mycket debatt, lite konstruktivitet
Debatten har hittills varit alltför lite fokuserad på lösningar - och då räknar jag inte inställningen "bara forskarna slutar krångla och gör som vi vill" som en lösning. Här är några saker jag tror skulle hjälpa. Bidra gärna med fler förslag, eller argument mot förslagen.

* Låt journaliststuderande och doktorander öva på varandra. Gärna även i ombytta roller.
* Fler bra kurser i populärvetenskap för forskare - som denna, med två veckors praktik på redaktion.
* En större förmedlingsinsats från universiteten. Ett gott exempel är SLU, som har en förteckning över forskare och deras specialområden och dessutom en medietjänst.
* Fler specialiserade vetenskapsjournalister på redaktionerna, och bättre anställningsförhållanden.
* Större öppenhet från journalisternas sida om artiklars tänkta innehåll och syfte. Slutenhet bygger inga förtroenden.
* Att mediekommunikation blir formellt meriterande för forskare, och att arbetstid och finansiering viks för detta.

Dessutom har Mildner en poäng i att forskare borde blogga. Fast kanske inte för att slippa medierna. Varje gång jag blivit intervjuad hittills har det ju varit på grund av min blogg...


Länkar
Medierna i P1 (30-dagars sändningsarkiv)
Åsas två nya inlägg om tredje uppgiften.
Anders Mildners kommentar till P1-inslaget
Waldemar Ingdahl bloggar relaterat om forskningens osäljbarhet, men den frågan ska få ett eget blogginlägg här
på Vetenskapsnytt.

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskommunikation, journalistik, forskning, medierna, P1