fredag, augusti 15, 2008

Forskare och journalister - igen

Efter mycket nagelbitande och skruvande på bilradion i lördags kunde jag konstatera att P1/Mediernas inslag om forskar-journalist-relationen blev bra. Jag tror det ger en någorlunda rättvis bild av hur debatten ser ut, och jag är nöjd med min egen insats.

Därmed inte sagt att jag är nöjd med hur debatten ser ut, för jag tycker fortfarande att bilden av forskare som medievägrande räddharar är överdriven, och i stora stycken direkt fel. Inger Atterstam talar i inslaget om forskarnas "surdegsjournalistförakt", men när jag från ett antal olika journalist- och mediehåll möter precis samma schablonbild av den räddhågsna Forskaren - som envist vägrar svara på oskyldiga frågor från Samhällets Rättrådiga Tjänare journalisterna - då blir jag less (och börjar undra om inte vissa journalister lider av en smula forskarförakt).

Problematiskt hemlighetsmakeri i onödan
Kärnproblemet, eller åtminstone ett av dem, är att forskare vill veta vad de svarar på, sammanhanget det ska framföras i och varför journalisten valt ut just dem att ställa frågor till. Jag kan ärligt talat inte se varför journalister ska ha rätt att hålla inne med den informationen och samtidigt förvänta sig att forskare ska ställa upp med sin tid, sitt engagemang och sitt rykte. Inte borde det vara särskilt svårt att åstadkomma för någon som är kommunikatör till yrket? Kan man berätta vad som helst på tolvhundra tecken kan man nog också motivera någon till en intervju, med en handfulla snabba meningar.

Hierarkier är inte problemet...
Ett annat problem är det där med utanifrån-synen på forskningsvärldens hierarkier - att alla som inte är professorer skulle vara rädda att prata på grund av repressalier. Jag har hittills inte stött på någon professor som kräver att själv få monopol på alla journalister som kontaktar forskargruppen, eller juniora kollegor i allmänhet. Det är inte uteslutet att de finns, men från mitt inifrånperspektiv handlar det snarare om kunskap: att många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar.

Forskningen har mängder av underfält inom underfält, med följden att som forskare blir man oftast otroligt nischad - och blind utanför sin nisch. Mest nischade är doktorander (som bara är involverade i enstaka projekt), post-docs lite mindre nischade och docenter och professorer har bredast kunskaper. När journalistens frågor, som ofta i mediesammanhang, rör sammanfattningar i enkla ord eller tolkning i termer av hur betydelsefullt något är - då spelar erfarenhet och kunskap roll. Därmed är det vettigt att försöka tala med professorer i första hand, och att hänvisa till dem om man själv är mindre erfaren.

Eller som en professor jag känner uttryckte det i ett mail jag fick efter radioprogrammet:

"Du kan gärna trycka ännu mer på att det är expertis och perspektiv som är nödvändigt och att forskare naturligtvis (nåja, för det mesta) därför önskar att den med bäst sakkunskap ska stå till tjänst. Journalister har ibland svårt att förstå detta och kan vädja och tigga om en kommentar. Men det krävs ofta att man följer med i forskningsfronten i det aktuella området för att veta vilka eventuella brister eller tillkortakommanden som en ny studie har."

...men bristen på respekt för kunskap är problematisk.
Så det jag skulle vilja kalla det andra kärnproblemet är: bristen på respekt för forskares kunskap, och den medföljande avsaknaden av förståelse för gradskillnaden av kunskap mellan en ung och en erfaren forskare. För att citera Mildner (om forskare som inte vill prata med journalister):

"De säger sig ha vissa skäl för det. Dessa skäl är dock så många att valfri forskare skulle kunna gardera sig med dem för i stort sett varje tänkbart tillfälle resten av livet. Journalisten ringer fel person. Journalisten ringer vid fel tidpunkt. Journalisten låter inte forskaren få bestämma vinklingen själv. Journalisten förstår inte ämnet. Journalisten begriper inte att ämnet inte låter sig fångas på 2 000 tecken. Och så vidare. Anledningen till att journalisterna förhåller sig rätt kalla inför sådana tirader är att vi även möter av dem från alla andra vi pratar med: politiker, ekonomer, hantverkare, tyska turister, pappalediga barnvagnsrullare, mördarsnigelbekämpande husägare och konflyttare på motorvägen. Ja, jag skulle faktiskt inte bli förvånad över om jag snart får höra någon av de här invändningarna från barn som får frågan om vilken glass som de tycker är sommarens godaste."

Om jag vore journalist och inte ens konflyttare på motorvägen var nöjda med kvaliteten på mina reportage, långt mindre ekonomer och politiker... då skulle jag fundera på att byta yrke. Faktiskt.

Allvarligt talat: om det här är den typiska inställning som möter den forskare som vågar protestera när en journalist ringer upp, speciellt förstagångsintervjuade forskare, hur bra reportage kommer vi få som resultat?

För att citera Åsa: journalistik om vetenskap innebär ett möte mellan två ganska skilda yrkesgrupper med delvis ganska skilda uppdrag och prioriteringar. Så länge vardera gruppen tycker att de egna prioriteringarna är de enda giltiga, kommer vi inte komma framåt.

Var är ickejournalisterna i debatten?
Dessutom tycker jag att det är för få forskare med i debatten, speciellt seniora sådana. Och för få informatörer, universitetsrektorer och vetenskapsfinansiärer. Vi riskerar att hamna i en debatt av journalister för journalister, med medföljande enögdhet. När de övriga perspektiven saknas blir det snarare monolog och opinionsbildning.

Mycket debatt, lite konstruktivitet
Debatten har hittills varit alltför lite fokuserad på lösningar - och då räknar jag inte inställningen "bara forskarna slutar krångla och gör som vi vill" som en lösning. Här är några saker jag tror skulle hjälpa. Bidra gärna med fler förslag, eller argument mot förslagen.

* Låt journaliststuderande och doktorander öva på varandra. Gärna även i ombytta roller.
* Fler bra kurser i populärvetenskap för forskare - som denna, med två veckors praktik på redaktion.
* En större förmedlingsinsats från universiteten. Ett gott exempel är SLU, som har en förteckning över forskare och deras specialområden och dessutom en medietjänst.
* Fler specialiserade vetenskapsjournalister på redaktionerna, och bättre anställningsförhållanden.
* Större öppenhet från journalisternas sida om artiklars tänkta innehåll och syfte. Slutenhet bygger inga förtroenden.
* Att mediekommunikation blir formellt meriterande för forskare, och att arbetstid och finansiering viks för detta.

Dessutom har Mildner en poäng i att forskare borde blogga. Fast kanske inte för att slippa medierna. Varje gång jag blivit intervjuad hittills har det ju varit på grund av min blogg...


Länkar
Medierna i P1 (30-dagars sändningsarkiv)
Åsas två nya inlägg om tredje uppgiften.
Anders Mildners kommentar till P1-inslaget
Waldemar Ingdahl bloggar relaterat om forskningens osäljbarhet, men den frågan ska få ett eget blogginlägg här
på Vetenskapsnytt.

Andra bloggar om: , , , , ,

13 kommentarer:

Anonym sa...

halloj,

här kommer några korta kommentarer.
Du skriver:

”Kärnproblemet, eller åtminstone ett av dem, är att forskare vill veta vad de svarar på, sammanhanget det ska framföras i och varför journalisten valt ut just dem att ställa frågor till. Jag kan ärligt talat inte se varför journalister ska ha rätt att hålla inne med den informationen och samtidigt förvänta sig att forskare ska ställa upp med sin tid, sitt engagemang och sitt rykte.”

...och har naturligtvis helt rätt. Det är (i nästan alla fall) helt oetiskt att jobba på det sättet som du beskriver. Helt rätt att ställa det kravet som intervjuad, alltså.
Men jag förstår hur situationen uppkommer. Den uppkommer pga att journalisten upplever det som att forskaren har ett omättligt kontrollbehov som faktiskt gör det omöjligt att genomföra jobbet.
Det är inte säkert att man vet vinklingen när man intervjuar, till exempel (man kanske inte vet så mycket om ämnet och försöker skapa sig en bild, osv).
Att förstå är dock inte samma sak som att tycka att det är okej, men om man inte begriper varför vissa situationer uppkommer kan man aldrig förändra dem.


Vidare:

”men från mitt inifrånperspektiv handlar det snarare om kunskap: att många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar. ”

Ytterligare en yrkeskrock. Det är inte forskaren som kan avgöra detta.
Sorry.
Forskaren kan möjligen avgöra vem som är bäst meriterad och besitter mest kunskap. Det är faktiskt inte samma sak som att vara bäst lämpad att framträda i medierna.
För exempel: se ”kända statsvetare och kända litteraturvetare som förekommer flitigt i tv”.
Journalisterna vet bättre än forskarna vilken typ av samtal som de behöver för att skapa en bra och levande artikel.
Även detta är en yrkeskrock som bara kan lösas med mer kunskap om varandra från bägge sidor.

Det finns som jag ser det bara två lösningar

1) lärosätena börjar utbilda sina studenter i hur medierna tänker och fungerar.

2) lärosätena och forskarna börjar ta högskolelagen på allvar och jobbar fokuserat på att fylla den tredje uppgiften.


PS/angående konflyttarna: ledsen, jag glömde att jag diskuterade med forskare och att man då helst inte ska skämta eller försöka vara rolig:)

läs även: http://skiften.se/2008/08/14/jokern-i-vetenskapskommunikationen/

mvh
anders

Malin Sandström sa...

"[...] många forskare vill att den som är bäst lämpad ska svara på frågan, eftersom den journalistiska mallen ytterst sällan lämnar plats för mer än en utomstående forskares kommentar. ”

Ytterligare en yrkeskrock. Det är inte forskaren som kan avgöra detta.

Nej, det är nog en samarbetesfråga som löses bäst med insatser från både journalisten och forskaren. Jag menar snarare att forskaren bäst kan avgöra om han/hon själv inte är lämpad att svara - t ex när journalisten har missuppfattat vad forskaren själv sysslar med, eller hur mycket forskaren kan. Sånt händer ju. Och att avkräva någon forskare en kommentar när denne tydligt sagt att han/hon inte kan tillräckligt om området (har t o m hänt mig) förbättrar inte precis förtroendet för journalister i allmänhet - det är som att säga rakt ut att "jag vill bara ha ditt namn som ett godkännande intyg på att min nyhet håller måttet".

jag glömde att jag diskuterade med forskare och att man då helst inte ska skämta eller försöka vara rolig:)
Du får gärna vara rolig - men hellre på ett sätt som inte förtar din poäng och gör debatten svårare...

Anonym sa...

”Du får gärna vara rolig - men hellre på ett sätt som inte förtar din poäng och gör debatten svårare.”

Naurligtvis lovar jag att ha detta i åtanke innan jag försöker mig på några lustigheter igen.

Anonym sa...

Det skulle nog inte hjälpa debatten om jag skrev vad jag egentligen tycker om Anders inlägg och hans överdrivna tro på journalisters förmåga att agera professionellt i dagens mediemiljö, så jag nöjer mig med att länka till följande artikel som har viss koppling till det aktuella ämnet:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2008/aug/16/mentalhealth

och, apropå citatet

"Journalists also love numbers - they use them for a spurious sense of precision, and for an air of scienciness /.../ Journalists also routinely take stories handed to them on a plate by press releases, as a quick scan of any newspaper will rapidly reveal. According to research commissioned by Guardian journalist Nick Davies from Cardiff University, about 80% of news coverage is rehashed from them."

ställa frågan om någon har motsvarande siffror för svenska media?

Lisa sa...

Jag anser inte att det bara är forskare som ska mediatränas. Journaliter behöver tränas i att analysera resultat, lära sig förstå vetenskapligt tänkande och att vara klatschiga och nyansrade samtidigt. Varför inte ordna gemensamma utbildningar? Frågan är som vanligt vem som ska betala.

tingotankar sa...

Bra inlägg Malin, håller med i det mesta du skriver.
Som du själv påpekar är det inte bara forskare som måste rycka uppsig, journalister måste faktiskt börja upptäcka ett intressant grepp som kallas "självkritik".
Uppenbarligen ska man inte våga sig på att skämta tillbaka heller, för då blir de upprörda (kon-debatten ovan).

Tänk om det inte är så att vi försöker jävlas med dem - tänk om vi faktiskt försöker hjälpa till med att ge dom namn på kompetenta forskare, förklara ärligt varför de uppfattat något fel, visa varför de inte kan dra de slutsatser de gör.

Tyvärr vill de alltför ofta ha ett svar de redan bestämt sig för i förväg.

Ja, forskare har en skyldighet att förmedla. Ja, vi borde få mer medieträning.
Men kanske journalisterna borde börja fråga sig själv om det dåliga rykte de har fått verkligen är helt oförtjänt, eller om de också kan förbättra sakens läge på sitt håll...

Anonym sa...

Spännande och intressant debatt!

Jag tror att journalister borde vända sig direkt till resultatet i vetenskapliga sammanhang, och kringgå de där "mediebesvärliga" forskaren, om de nu inte låter sig dompteras ...

Jag är själv forskare (och ibland skribent i tidningar) och skulle tycka det var kul om journalister skrev om vetenskapliga artiklar och rapporter, böcker etc., direkt.

Vad ska ni ha forskarnas kommentarer till? Varför ska de sitta i soffor och svettas? Om den kritik ni ev. serverar är allvarlig och initierad lär de komma fram självmant. Om journalisterna snarare vill berätta och referera forskning, ja varsågoda! Allt är ju offentligt. Det är en guldgruva, men jag misstänker att journalisterna tror det är en alltför svårförståelig gruva och därför vill ha Den Blide Forskaren som guide.

Det finns ingen sådan forskare. De är upptagna och specialiserade, svårcharmade. Inse att ni måste direkt in i forskningen, istället!

Sedan kan man ju alltid intervjua forskare som personer också, i termer av "hur är det att forska", "vad driver dig", osv. men det blir ju en annan sorts journalistik, mer inriktad på forskaryrket.

Blandar journalister ihop vetenskapsjournalistik med kulturjournalistik (kulturreportage, inte recensioner, som den borde vara mer lik)? Varför vill journalister prata med forskare? Prata, prata, om vad? Forskningen är ju klar, bara att ta för sig!

Malin Sandström sa...

Om journalisterna snarare vill berätta och referera forskning, ja varsågoda! Allt är ju offentligt.
David: det stämmer faktiskt inte. Ofta kan journalisterna inte komma åt forskningsartiklar utan förmedlingshjälp - materialet är inlåst bakom betalmurar. Både det aktuella forskningsfyndet och bakgrundsartiklar (som behövs för att förstå det) är alltför ofta bara tillgängliga för den som forskar eller studerar på universitet och därmed har tillgång till prenumerationer.

Sedan är också tiden ett problem. Att läsa in sig på ett nytt område och korrekt rapportera om det är svårt att hinna på en arbetsdag - vilket ofta är den tid reportern har till sitt förfogande. Med erfarenhet blir det så klart lättare, men med de få rena vetenskapsjournalisttjänster som finns i Sverige torde det vara svårt även för motiverade journalister att få och hinna koncentrera sig på vetenskap.

Anonym sa...

Tack för ditt svar! Men jag vill invända igen ...

Jag är avgjort mest insatt i samhällsvetenskap men tror nog att situationen är ganska generell. Betalmurar -- du menar att en journalist inte kan ladda ner artiklar direkt till sin dator? Det klart, men biblioteken är ju proppfulla. Det är bara att knalla ned till ett universitetsbibliotek och ni får direkt tillgång till en uppsjö tidskrifter.

Min idé: läs forskning direkt, kringgå forskarna! Håller verkligen inte den idén? Man kan ju förstås också vända sig till forskare och fråga efter en text. Författaren själv mejlar säkert mycket villigt sin produkt.

Registrera er som studenter, om det krävs av biblioteken. Fast egentligen: kräv offentlighet. Universiteten är myndigheter och lyder under offentlighetsprincipen.

Tiden: där har du naturligtvis en poäng. Men allas tid är lika begränsad (i princip). Att läsa och referera en vetenskaplig artikel hinner du på en arbetsdag. Det du inte hinner är att läsa på ett helt fält, och en massa artiklar. Men saken är ju den att som alla andra journalister kan en vetenskapsjournalist med åren upparbeta en viss bakgrundskunskap så att det inte alltid behövs.

Jämför med kulturjournalister: man hinner inte läsa in 1900-talets litteratur över en dag, men har man gjort grundjobbet på en kurs eller som hobby, så räcker det att läsa en bok för att skrapa ihop en artikel. Resten blir din bakgrundkunskap.

Så mitt råd är fortfarande: skaffa er ett fält, journalister, och följ det. Ett nytt nummer av den och den tidskriften kan innehålla en ny artikel om just "ditt" fält. Sedan: skriv artikel om detta! Forskaren behöver man inte alltid prata med.

(Jämför sportjournalistik: inte skickar man helt sport-oerfarna skribenter till OS? Det vet väl något innan, om alla namn, regler, sporter, rekord, etc. Motsvarande kan krävas i vetenskapsjournalistik, tycker jag.)

Lisa sa...

David: Jag håller inte med. Det blir tråkiga artiklar där en oinsatt person tolkar resultaten. Det ger allt för mycket makt åt en journalist. För det går inte att sätta sig in i ett nytt ämne på den korta tid man har på sig för en artikel. Knalla till ett bibliotek? Tar flera timmar och dessutom krävs massor av läsning. Människor vill läsa om andra människor. Vi vill höra andra tala till oss. Teater är ingen bra jämförelse för den skapas för att beröra och kommunicera.

Anonym sa...

Tack återigen för svar. Det är intressant att vi funnit två så tydliga motpoler.

Jag tror helt tvärtom: medier är så fyllda av pratande människor att läsare och tittar gärna vill ha något annat. Sedan är det upp till journalisterna att finna intressanta vinklar och sätt att dramatisera det hela. Åtminstone kunde man börja i rätt ände: först läsa på resultat, berätta om dem, och sedan be om en kommentar från forskaren. Ungefär som sportjournalistik: först tävlingen, sedan "hur känns det?".

Nu liknar vetenskapsjournalistik mest ett slags sportjournalistik där det enda man får är en intervju eller debatt med forskare, som själva får berätta om resultaten. Det är inte forskare bra på. De kan inte alltid översätta saker och ting till vardagsspråk.

Och tiden: detta är en illusion, att det skulle ta mer tid att gå till ett bibliotek och läsa. Jag tror den journalistiska kulturen gynnar pratminusjournalistik, på bekostnad av inläsning och djup. Hur lång tid tar det att få tag i forskare A och B, få dem till en studio eller fånga in dem i ett samtal, fråga och lyssna, etc?

Journalist: börja inte alla dagar med telefon och mejl. Börja någon dag i veckan med inläsning och vips kommer saker att hända... Man fastnar lätt i ständig kommunikation med folk, utan att man kommer nånstans mer än skrapar på ytan av en diskurs om det ämne man är på jakt efter.

Jag har jobbat lite på redaktion och blev förbluffad över allt detta ringande och mejlande. Redaktioner är som stora telefonväxlar! Man jagar folk som kan ställa upp, man samlar citat. Resultatet är journalistik som är en klippbok av dagens citatskörd. Lägg den tiden -- åtminstone ibland -- på att läsa en vetenskaplig artikel och vips har du en helt annan och mer gedigen ingång.

"Det ger alltför mycket makt åt en journalist", skriver du, apropå att själv referera och diskutera vetenskap. Det förstår jag inte. Journalister har ju redan makt över det som står och sägs i medier. Om han eller hon hänvisar och tar hänsyn till en vetenskaplig text blir det snarare ett sätt att peka "ut" från medierna; det finns andra röster, vetenskapliga röster, och jag har lyssnat på dem...

Slutligen: Man vill läsa om människor. Jo, det är ju sant. Men vetenskapsjournalistik är inte detsamma som journalistik om vetenskapsmän/kvinnor, eller akademiker, utan om just vetenskap, kunskap. Skriv om det då, tycker jag ...

Att skriva om eller gestalta vetenskapsmän blir en annan genre, mer i stil med porträttjounalistik eller "nu ska vi berätta om ett yrke och en bransch", och det är ju inget fel och det kräver naturligtvis intervjuer, men det är inte detsamma som "vetenskapsnytt".

Tack för intressant debatt!

Anonym sa...

Jag är nog mer realist än du. För att din efterlysta typ av journalistik skulle fungera krävs det att varje redaktion hade ett par journalister med solid vetenskaplig bakgrund. Vad vi får när journlaister själva läser ett par artiklar och sedan uttalar sig är Karin Ahlborg ett lysande och beklämmande exempel på.

I ett litet språkområde med små upplagor av tidningar finns helt enkelt inte resurser att utöva den typen av journalistik i större omfattning. Och resurserna minskar hela tiden vilket är ett skäl till att jag övergett journalistiken. På lokaltidningar sköter ett fåtal journalister allt.

Visst behövs den typ av journalistik du efterlyser också, men den kan aldrig ersätta nyhetsjournalistiken och forskarintervjuerna, bara komplettera dem.

Jag är tveksam till att journalister ska ersätta forskarna som experter. Det är trots allt enklare och mindre vanskligt att analysera en fotbollsmatch eller konflyttnng än exempelvis kostrekommendationer.

Anonym sa...

Lisa, jag menar inte att journalister ska ersätta experter. Jag tror du missförstår mig. Jag vill bara uppmärksamma att forskning är kunskap, inte "prata med en forskare" i medier. Om inte journalisten förmår sätta sig in i kunskapen, ja då får vi aldrig någon vetenskapsjournalistik, bara forskare-som-pratar-journalistik. Det tycker jag är sorgligt.

För övrigt skrivs det redan en rad TT-telegram om forskning. Hur gör de journalisterna, då?

Och jag talar framför allt om samhällsvetenskap, mitt område. Där, åtminstone, bör min melodi kunna fungera ... Den tiden journalister lägger på att jaga fatt folk som yttrar sig i medier är ansenlig och kunde bytas mot mer fördjupande läsning, då och då.

Men därmed inte sagt att dina inlägg inte fått mig att nyansera mina idéer. Jag menade inte att jag var realistisk, jag menade att kritisera verkligheten, som den är idag ...