[Not till nytillkomna läsare: jag har skrivit en hel del tidigare om tredje uppgiften och förhållandet mellan journalister och forskare, se t ex 3/7 och 15/8 förra året. Jag har också pratat om det i radio i en kortare och en längre intervju.]
Han hade redan talat med Lisa - som har en bred och djup begåvning i att säga vettiga, informativa och intressanta meningar som lämpar sig i tryck eftersom de dessutom är roliga att läsa - så jag kände mig säker på att om nåt jag sa hamnade i tryck skulle det vara filler och relief, snarare än det ramverk artikeln vilade på.
Fair enough, tänkte jag, det är inte mitt forskningsområde men nära nog, och det är verkligen inte lätt att hitta info på svenska om de här sakerna - och det var uppenbart av frågorna att han hade läst mina blogginlägg och ville tala om just det jag kände mig inläst på. När vi började glida in på lukt, minnen och inlärning sa jag ifrån - det här är inte mitt forskningsområde, ungefär såhär funkar det men om du vill skriva om det ska du prata med Maria Larsson på Psykologiska Institutionen på SU. Hon kan det här, inte jag, så det är slöseri med tid att du talar med mig (och hon är dessutom docent, så hon har sannolikt mycket mer kul att berätta).
Nånstans i konversationen tyckte jag också att han började röra ihop begreppen mellan lukt och smak. Lätt hänt på svenska, där bristen på vokabulär gör skillnaden mellan arom (hela upplevelsen) och smak (surt, salt, sött, beskt, umami) lätt luddas ihop. (Jag har mer än en gång önskat att vi hade en lättanvänd motsvarighet till det engelska "flavour"). Jag försökte reda ut begreppen - mycket av det vi känner när vi talar om matens "smak" är i själva verket "lukt" - och tänkte sedan inte mycket mer på det.
Vi avslutade konversationen, jag sa med eftertryck att om du vill citera mig på något av det här (som jag mest uppfattade som informationsinsamling) så MÅSTE du komma tillbaka till mig och kolla citaten först, det är ju inte riktigt mitt forskningsområde. Här, ta mitt mobilnummer och min mailadress för säkerhets skull. Och när ska det in, jaha, först nån gång i januari (varför lät det då som om det var så förbenat bråttom?), nå då hörs vi kanske - ring igen om du undrar nåt mer.
Sen hörde jag ingenting, jul blev nyår blev januarivardag, och ytterligare ingenting. Eftersom få journalister lägger tid på att höra av sig och säga "tack för hjälpen, men jag behövde inte ta med det du sa" (fullt begriplig tidsprioritering i mina ögon, särskilt med många källor) utgick jag ifrån att det jag sa inte behövdes för att bättre källor fanns.
Tills sambons brorsa tyckte, att det var ju kul att se dig i tidningen. Eh, va?
"Egentligen är det mer lukten än smaken som styr vårt matval, menar Malin Sandström, doktorand i beräkningssneurobiologi, på KTH.
– Luktminnen sätter man tidigt, långt innan synminnen, och de sätter sig hårt. Har man ätit något och blivit illamående kan det stanna kvar och göra dig illamående igen resten av livet.
Det är kroppens varningssystem som vill skydda oss från att bli sjuka igen. Det är därför som vi också har svårt för beska smaker. I naturen är bittert ofta en signal på att det är oätbart."
Nähäpp, de kloka sakerna jag tyckte att jag sa kom inte med - bara luktminnen som jag sa att jag inte kunde, och en felparafraserad bit om lukt versus smak ("mer lukten än smaken") som kom från mitt försök att reda upp termer och begrepp i största allmänhet. I sin kontext av "barn som ogillar mat" blir det olyckligt - det där med "mer lukten än smaken" rörde bara själva smaken av mat i ett neutralt sammanhang; dvs, mycket av det vi känner och identifierar som smak är luktämnen som tar sig upp i näsan.
Det säger inget om matvalet i sig, som säkert styrs betydligt mer av att man tenderar att gilla sött och ogilla beskt. Barn är väldigt färg-, smak- och konsistenskänsliga, vad jag har förstått, för att inte tala om att de ofta verkar vara mer avigt inställda till nya smaker, så för dem kan det mycket väl vara "munintrycket" och bekanthet som styr.
Och jag vill minnas att de där två meningarna inte alls satt ihop när jag uttalade dem - harangen om att han borde pratat med Maria Larsson kom sannolikt emellan, och illamåendet var ett exempel efteråt :). (Nå, det där med citat och hur man handskas med dem är ett grått område. De flesta verkar ha sina egna gränser för vad som är OK)
Allt det här hade gått att reda ut med ett enkelt telefonsamtal, och artikeln hade inte sett särskilt annorlunda ut efteråt. Det retar mig betydligt mer än den antagligen oavsiktliga småförvrängningen av fakta. Plus att det är god journalistsed att låta folk kolla sina citat - ja, åtminstone enligt de journalister jag känner - den forskare som hade haft det här som enda kontakt med media hade antagligen kommit ur det med bilden att journalister som yrkesgrupp inte riktigt går att lita på.
Det är inte så att jag är särskilt upprörd - jag är mer lite småbesviken över att få andras fördomar om processen bekräftade, när jag har lagt en hel del tid och engagemang på att hävda att journalister uppför sig bättre. Men så länge det finns goda motexempel (Kristoffer Gunnartz: "jag klipper helst inte i ett svar, då tar jag hellre bort hela frågan)", så.
