[Not till nytillkomna läsare: jag har skrivit en hel del tidigare om tredje uppgiften och förhållandet mellan journalister och forskare, se t ex 3/7 och 15/8 förra året. Jag har också pratat om det i radio i en kortare och en längre intervju.]
Han hade redan talat med Lisa - som har en bred och djup begåvning i att säga vettiga, informativa och intressanta meningar som lämpar sig i tryck eftersom de dessutom är roliga att läsa - så jag kände mig säker på att om nåt jag sa hamnade i tryck skulle det vara filler och relief, snarare än det ramverk artikeln vilade på.
Fair enough, tänkte jag, det är inte mitt forskningsområde men nära nog, och det är verkligen inte lätt att hitta info på svenska om de här sakerna - och det var uppenbart av frågorna att han hade läst mina blogginlägg och ville tala om just det jag kände mig inläst på. När vi började glida in på lukt, minnen och inlärning sa jag ifrån - det här är inte mitt forskningsområde, ungefär såhär funkar det men om du vill skriva om det ska du prata med Maria Larsson på Psykologiska Institutionen på SU. Hon kan det här, inte jag, så det är slöseri med tid att du talar med mig (och hon är dessutom docent, så hon har sannolikt mycket mer kul att berätta).
Nånstans i konversationen tyckte jag också att han började röra ihop begreppen mellan lukt och smak. Lätt hänt på svenska, där bristen på vokabulär gör skillnaden mellan arom (hela upplevelsen) och smak (surt, salt, sött, beskt, umami) lätt luddas ihop. (Jag har mer än en gång önskat att vi hade en lättanvänd motsvarighet till det engelska "flavour"). Jag försökte reda ut begreppen - mycket av det vi känner när vi talar om matens "smak" är i själva verket "lukt" - och tänkte sedan inte mycket mer på det.
Vi avslutade konversationen, jag sa med eftertryck att om du vill citera mig på något av det här (som jag mest uppfattade som informationsinsamling) så MÅSTE du komma tillbaka till mig och kolla citaten först, det är ju inte riktigt mitt forskningsområde. Här, ta mitt mobilnummer och min mailadress för säkerhets skull. Och när ska det in, jaha, först nån gång i januari (varför lät det då som om det var så förbenat bråttom?), nå då hörs vi kanske - ring igen om du undrar nåt mer.
Sen hörde jag ingenting, jul blev nyår blev januarivardag, och ytterligare ingenting. Eftersom få journalister lägger tid på att höra av sig och säga "tack för hjälpen, men jag behövde inte ta med det du sa" (fullt begriplig tidsprioritering i mina ögon, särskilt med många källor) utgick jag ifrån att det jag sa inte behövdes för att bättre källor fanns.
Tills sambons brorsa tyckte, att det var ju kul att se dig i tidningen. Eh, va?
"Egentligen är det mer lukten än smaken som styr vårt matval, menar Malin Sandström, doktorand i beräkningssneurobiologi, på KTH.
– Luktminnen sätter man tidigt, långt innan synminnen, och de sätter sig hårt. Har man ätit något och blivit illamående kan det stanna kvar och göra dig illamående igen resten av livet.
Det är kroppens varningssystem som vill skydda oss från att bli sjuka igen. Det är därför som vi också har svårt för beska smaker. I naturen är bittert ofta en signal på att det är oätbart."
Nähäpp, de kloka sakerna jag tyckte att jag sa kom inte med - bara luktminnen som jag sa att jag inte kunde, och en felparafraserad bit om lukt versus smak ("mer lukten än smaken") som kom från mitt försök att reda upp termer och begrepp i största allmänhet. I sin kontext av "barn som ogillar mat" blir det olyckligt - det där med "mer lukten än smaken" rörde bara själva smaken av mat i ett neutralt sammanhang; dvs, mycket av det vi känner och identifierar som smak är luktämnen som tar sig upp i näsan.
Det säger inget om matvalet i sig, som säkert styrs betydligt mer av att man tenderar att gilla sött och ogilla beskt. Barn är väldigt färg-, smak- och konsistenskänsliga, vad jag har förstått, för att inte tala om att de ofta verkar vara mer avigt inställda till nya smaker, så för dem kan det mycket väl vara "munintrycket" och bekanthet som styr.
Och jag vill minnas att de där två meningarna inte alls satt ihop när jag uttalade dem - harangen om att han borde pratat med Maria Larsson kom sannolikt emellan, och illamåendet var ett exempel efteråt :). (Nå, det där med citat och hur man handskas med dem är ett grått område. De flesta verkar ha sina egna gränser för vad som är OK)
Allt det här hade gått att reda ut med ett enkelt telefonsamtal, och artikeln hade inte sett särskilt annorlunda ut efteråt. Det retar mig betydligt mer än den antagligen oavsiktliga småförvrängningen av fakta. Plus att det är god journalistsed att låta folk kolla sina citat - ja, åtminstone enligt de journalister jag känner - den forskare som hade haft det här som enda kontakt med media hade antagligen kommit ur det med bilden att journalister som yrkesgrupp inte riktigt går att lita på.
Det är inte så att jag är särskilt upprörd - jag är mer lite småbesviken över att få andras fördomar om processen bekräftade, när jag har lagt en hel del tid och engagemang på att hävda att journalister uppför sig bättre. Men så länge det finns goda motexempel (Kristoffer Gunnartz: "jag klipper helst inte i ett svar, då tar jag hellre bort hela frågan)", så.
12 kommentarer:
Om du inte använder en diktafon för att spela in samtal, hinner du i regel som journalist inte skriva ner allt som sägs. I stället antecknar du nyckelfraser och faktauppgifter. Om du sedan inte har tid att skriva artikeln direkt, utan först några dagar senare, sitter du där med dina
kluddiga anteckningar och försöker pussla ihop vad som egentligen sades under intervjun.
Då färsvinner lätt i vilket sammanhang saker sades och små anteckande fraser byggs ut till hela citat.
Det känns lite att det är det som har hänt här, och det känns därför lite slarvigt att de inte dubbelkollat med dig, framförallt när artikeln publicerades så lång tid efter intervjun.
Inom svensk tidningskultur snyggar journalister gärna till citat. Tar bort utfyllnadsord, ändrar om satsbyggnaden i meningar för att det ska bli mer begripligt. En sort anpassning mellan tal- och skriftspråk.
Till exempel.
"hrm jag skulle nog se det som att, vad heter det, pannkakor mättar mer, bra sett till mängden mjöl, än låt oss säga plättar."
- Pannkakor mättar mer än plättar om man ser till mängden mjöl, säger….
Fungerar det bra får intervjupersonen fram sitt budskap i korta, begripliga och välformulerade citat. Fungerar det dåligt får intervjupersonen sitt budskap förvanskat i korta, begripliga och välformulerade citat.
Det kan jämföras med brittisk tidningskultur där citationstecken används i stället för talminus och citatreglerna är mycket striktare. Journalisten ska skriva ner ordagrant vad personen har sagt och inte hålla på och tolka. Det hindrar förstås inte journalister från att ta korrekta citat och sätta dem i sammanhang som förvanskar det intervjupersonen vill säga.
Fördelen med brittiska journalister är att stenografi ingår i journalistutbildningar, åtminstone förr i tiden, för att de ska klara att återge exakta citat.
Bara några tankar på en fredagseftermiddag, tack för en trevlig blogg.
"Fungerar det dåligt får intervjupersonen sitt budskap förvanskat i korta, begripliga och välformulerade citat."
Heh :)
Jag har ju suttit där själv, vet att det inte är så lätt - inte ens om man spelar in - och begär egentligen inte heller att det ska bli rätt första vändan. Jag har väldigt svårt för icke hyfsade citat där talspråket skiner igenom, så sådan editering har jag egentligen inget emot (men jag kan förstå de som opponerar sig, och det är väl bättre att folk får ha sina talspråksknyckar kvar i citaten om de föredrar).
Jag är lite rädd för journalister, ärligt talat, just därför att jag inte alls har kontroll över det slutliga resultatet. Jag slingrade mig ur att prata med en journalist i somras -- det kanske var dumt och onödigt, men åtminstone delvis beror det på att jag är orolig för att framstå på fel sätt.
Sen blir det ju fel också om man inte pratar med någon. Som när jag var ute på resa och missade frågorna om vår informationskväll om världskongressen och Neil Gaiman, och de skrev i universitetets kalendarium att Neil Gaiman kommer *hit*...
Det är precis därför det är god sed i journalistiken att ge en chans att dubbelkolla citat, så att det verkligen stämmer och inte förvanskas (journalister har ju ofta tidspress så det behöver inte vara något illa ment - men ett oskyldigt missförstånd kan vara nog så illa).
Det lärs i varje fall ut i varenda grundkurs i mediakontakt i de politiska ungdomsförbunden, det vet jag av egen erfarenhet.
Vetenskapsjournalisterna har generellt (som ditt exempel i artikeln illustrerar) betydligt generösare deadlines än politiska journalister, så i någon mån är det enklare för dem att göra så... Något säger mig dock att de journalistiska ambitionerna på just City kanske inte är så jättehöga.
Jag kommer på att jag skulle vilja läsa dina råd till den som läser vetenskapsjournalistisk i dagstidningar. Hur kan man som läsare tolka resultatet av sådana här inte helt lyckade samspel?
Ganska harmlöst tycker jag ändå :-) Det enda som jag som läsare av artikeln reagerade på var varför journalisten frågar en "doktorand i beräkningssneurobiologi" om dessa saker. Det skulle varit snyggare att referera till en "doktorand i beräkningssneurobiologi som forskar om (något relevant)", eftersom antalet personer i Sverige som vet vad beräkningssneurobiologi är kan anses vara ganska begränsat. Journalisten ville helt enkelt citera en forskare, sen var det inte så noga vilken sorts forskare det var. Du kunde ge nån sorts svar, och det räckte.
Som expert kan du ett helt isberg med fakta om ditt område. En journalist är ute efter ett foto av toppen av isberget, gärna i vackert ljus och med en söt liten pingvin på toppen :-)
Noora: visst är det harmlöst - men ändå lite oroande. Det är trots allt många som har media som informationskälla (och journalisterna som arbetar för media är väl medvetna om det - vilket bör innebära en viss ansträngning att se till att saker blir rätt).
Och många sådana incidenter tillsammans ger rätt otrevliga kumulativa effekter. Om man som ung forskare först vistas i en miljö där de som över huvud taget säger nåt om media hävdar att journalister är opålitliga - en inte ovanlig åsikt i vissa akademiska kretsar, kanske särskilt hos de som sysslar med kontroversiella ämnen - och sedan har en första kontakt som den här, så är det lätt att det befäster fördomarna. Nästa interaktion med media lär lida av det, särskilt om journalisten i andra änden bär den inte ovanliga åsikten att forskare är krångliga, obegripliga och mediefientliga (och handlar därefter).
malte: en kort, men ganska svår fråga...
Det bästa är väl att föreställa sig frågan som föregick svaret/citatet, och sedan försöka föreställa sig alla andra tänkbara frågor som kan ge liknande svar :-)
Och kanske kolla upp vad den som intervjuats egentligen forskar på, hur långt det ligger från artikelämnet och hur bred erfarenhet personen kan tänkas ha. Doktorander kan kunna väldigt mycket, men är ofta "smala" i sin kunskap. Seniora forskare har betydligt bättre överblick.
Generellt brukar medier föredra mer seniora forskare, så om det bara är en doktorand som blir intervjuad *kan* det vara värt att läsa mer kritiskt. Eller inte;
tyvärr är det ofta så att det finns väldigt få svenska forskare/experter att prata med inom ett godtyckligt ämne, och kanske doktoranden i fråga råkar vara en av blott tre-fyra stycken i Sverige som forskar i ämnet.
Ni som forskar: Om ni ser en felaktighet i en tidningsartikel där en kollega uttalat sig, ser ni det då som forskarens eller journalisten ansvar att det blivit fel?
Jesper: Oftast gissar jag att det är snarare (välmenande) redaktörer som slintar. Felfrekvensen är väl snäppet högre i bildtexter och rubriker än i själva artikeln, alltså precis där ett fel gör mest skada.
Jesper: det varierar med situationen. Det är ju svårt att avgöra från texten om de som intervjuats fått kolla citaten, så om nån ser ut att ha sagt något dumt är det svårt att avgöra hur det gick till... Resten av texten är onekligen reporterns ansvar - dels för att det är dennes jobb, dels för att ofta får den som intervjuats inte se annat än direkta citat - om än till viss del såklart delat med redaktören.
Konstigheter i titel, ingress och bildtexter brukar jag inte skylla på vare sig intervjuade eller textförfattare, där är förutom reporter och intervjuobjekt både sättare och redaktörer inblandade...
Om det t.ex. hade varit vetenskapsredaktionen på DN eller någon på Ny Teknik som virrat bort sig hade jag varit lite mer orolig, men tidningar som främst ser till lösnummerupplagans storlek kan ha lite andra prioriteringar. Till och med (och kanske speciellt) de stora kvällstidningarna skriver ibland slarvigare än så, speciellt om det ger mer lockande rubriker ;-)
Självklart är det osnyggt att inte låta intervjuobjektet kolla citaten i ett sådant här sammanhang, men för en lösnummertidning med väldigt begränsad budget (dom verkar ju inte direkt rulla i pengar med tanke på hur dom drar ner på upplagan) är det fullt förståeligt.
Skicka en kommentar