onsdag, februari 04, 2009

Jag är A-2302-2009. Syns jag bättre nu?

Jag har till slut skaffat mig ett ResearcherID, en liten radda bokstäver som ska vara unika för mig och ingen annan.

Fast egentligen är det inte jag som är målgruppen. Sök på mitt namn - Sandström - i någon stor, internationell forskningsdatabas, och du får max ett par tusen träffar. Lägg till min förnamnsinitial (M), och du är nere i ett par hundra. Hade jag använt också min andranamnsinitial (S) hade jag antagligen varit helt unik.

Letar du efter Wang, Liu eller Ma är det värre. Inte nog med att det är vanliga namn som ger hundratusentals träffar, du kan inte riktigt vara säker på vilka initialer som gäller eftersom olika namn kan translitereras på samma sätt (och samma namn ibland translitereras olika). "Lixin Wang" har 41 olika motsvarigheter på kinesiska. "Wei Wang" har 8.

Störst lär problemet vara inom fysiken, där det finns förhållandevis många asiatiska forskare som publicerar sig i engelskspråkiga tidskrifter. American Physical Society, APS, löser bitvis problemet med att låta de kinesiska, koreanska och japanska författare som så önskar inkludera teckenversionen av sitt namn i parentes efter dess translitererade/anglifierade version, sedan slutet av 2007.

Jag är däremot del av en grupp som skulle kunna ha nytta av en sådan service; forskare som ska gifta sig och funderar på att byta namn (och förstås de som redan bytt). Särskilt kvinnor; i stora delar av den värld vars seder jag känner till är det fortfarande lite konstigt att inte ta sin mans namn vid giftermål och jag har flera kvinnliga kollegor som i princip har ett efternamn på jobbet (det de bar när de började sin forskarbana) och ett annat i privatlivet (sin mans). Med åtföljande praktiska problem, till exempel när någon annan bokar ens flygbiljetter till konferenser och passet inte matchar namnet på biljetten vid incheckningen.

Visst, irriterande snarare än livshotande - men också ett ytterligare tecken på att den rådande vetenskapliga identifieringsnormen (Efternamn, Initial i ett 26-bokstävers alfabet) inte riktigt håller längre.

Frågan är om bokstav-fyrsiffrigt-fyrsiffrigt är så mycket bättre. Det blir ju inte särskilt lätt att hålla isär mig och min kollega Johannes, eller, jag menar, A-2043-2009. Och nog vore det trevligare med ett öppet alternativ byggt på OpenID, snarare än ett som ägs och styrs av Thomson Scientific.

Andra bloggar om , , ,

5 kommentarer:

mjn sa...

Jo, visst kan det vara ett problem framförallt för asiater det här med namn. I Korea finns ju en och anna Lee, med alla tänkbara förnamnsinitialer, som publicerar artiklar.

Men att ge Thompson makt även över namnet känns inte så bra. I och med att citeringstal, H-faktor och impactfactor är så oändligt viktigt idag, och att alla genereras av ISI-databasen har Thompson redan för mycket att säga till om.

Magnus Persson sa...

Inom mitt område brukar vi nöja oss med att skriva ut förnamnet helt. Inte ens det är väl egentligen nog ("Magnus Persson" är ju så vanligt att jag har dussintals namnar per kommun). Dock verkar ingen, än, forska inom samma område som mig, så jag struntar i initialer så här långt.

Vad som däremot hjälper till utöver det - nästan alla datorteknikrelaterade artikelmallar har som ett mer eller mindre explicit krav att man anger e-post-adress. Indirekt funkar denna som ett liknande ID (visserligen kan e-postadressen ändras när man byter skola, men det brukar kunna gå att följa bakåt). Kanske inte helt perfekt, men bra nog för praktiska ändamål.

Åka sa...

Magnus: Att spåra epostadresser bakåt verkar jättekrångligt. Somliga människor byter epostadress hela tiden. Många gör flera postdocs efter varandra och byter vartannat år (inte skola, för som postdoc hävdar jag bestämt att arbetsplatsen inte är ens skola även om man tillhör dem som kallar universitetet skola medan man studerar).

Men jag håller med om att ett öppet alternativ verkar betydligt mer tilltalande.

Jag tycker att det här är en rätt viktig fråga. Antar att någon sorts standard snart kommer att utkristallisera sig.

mjn sa...

Nej, det där med att spåra e-postadresser är inte riktigt en bra idé. Jag har haft tre olika jobb-adresser de senaste två åren. Därtill ser man ju bara adressen hos "corresponding author".

Jag skaffade mig just oxå ett researcherID. Vi får väl se när man får någon användning av det. Som Jönsson-Niedziolka fd Jönsson har man några alternativ, vanligen Jonsson, att söka på. Tyvärr är M Jonsson ganska vanligt.

Så även om jag tycker att en open source vore bättre så verkar det som om jag bidrar till att Thompson större inflytande över citeringarna.

/A-2333-2009

Malin Sandström sa...

Åka, mjn: just det! Runtflyttande postdocs som är svåra att hålla reda på var liksom min ursprungsidé för den här posten, men de föll bort nånstans i hanteringen....

Det blir ju inte bättre av att mångas webbsidor - antagligen det mest tillgängliga sättet att identifiera folk idag, iaf om de listar sina publikationer - ligger kvar på f d arbetsplatser, utan att för den skull uppdateras med ett "NN arbetar numer som Dethär på Universitet SiOchSå".

Vad gäller alternativ: jag tror tyvärr inte heller på epostadress - sorry, Magnus! - men mest för att bakåtföljande av dem är svårt att automatisera; man behöver ofta tillämpa lite kreativt gissande för att komma vidare, och om man ska kunna bygga stora, bra databaser över forskare/forskningsområden är det nog automatisering som gäller.