Neurovetenskap är ett oerhört livligt fält just nu, med mängder av kraftfulla tekniker och spännande upptäckter. Dagligen kartläggs nya små aspekter av mänskligt beteende och dess förutsättningar - kärlekens kemi, intelligensens byggstenar, sinnesintryckens inverkan på varandra, jagets förankring i kroppen.
I takt med att vetenskapen närmar sig aspekter av det som i allmänt tal kallas för "själ" ökar också risken för kulturkonflikter av en magnitud som riskerar att få den infekterade debatten mellan anhängare av intelligent design och evolution att verka menlös.
I dagens Science finns ett gemensamt brev från en neuroforskare och en teolog, som tar upp ämnet men inte egentligen erbjuder några lösningar mer än att påpeka att neurovetenskapens fysiskt påtagliga natur inte gör mänskligt liv mindre meningsfullt. Även om det är en åsikt jag själv delar tror jag tyvärr inte att det räcker som brobygge mellan synsätten.
6 kommentarer:
Din länk funkar tyvärr bara för KTH-are. Möjligen kan den här fungera för andra användare:
http://www.sciencemag.org/content/vol323/issue5918/index.dtl
Hittas under "Letters"
Tack för ett intressant tips. Å ena sudan tycker jag det är trevligt att två representanter från så olika discipliner skriver något gemensamt, å andra sidan undrar jag som du om man någonsin kommer kunna överbrygga gapet. Filosofer kan ju ialalfall spekulera i hur människans kognitiva förmåga ger upphov till en existents och ett Jag som är mer än bara biologisk programvara. Att tro på en faktisk själ är lite svårare att förlika med vetenskapen.
Attans. Så går det när man har bråttom, tack för påpekandet (jag har fixat länken nu).
Varför skulle gapet inte kunna överbryggas? Brevet du länkar till innehåller ju ett tydligt påpekande om att åtminstone en av världsreligionerna inte alls kräver en tro på en immateriell själ. Det finns vissa skäl att vara pessimistisk vad gäller de här kulturkrigen, men jag är glad att det nu finns så mycket att peka på som säger att människan är en integrerad helhet.
Igår lånade jag boken How We Became Posthuman, som enligt en bekant ska ta upp fråga om dualism mellan kropp och "mind" i cyberpunken bland annat. Jag har länge varit skeptisk till den här kropp/själ-dualismen i science fiction (som väl är en spegling av hur man ser på människan i vår kultur), och när jag har läst boken kommer jag säkert att skriva något om det!
Åka: den har jag haft på min att-läsa-lista ett tag. Ska bli intressant att se vad du tycker om den.
Jag tror det stora problemet med att överbrygga klyftan mellan olika syner på "själ" är att det för många är oerhört nära och personligt, och därmed blir det svårt för dem att ta in andra perspektiv på det än det egna subjektiva (medan forskningens perspektiv av nödvändighet är mycket mer objektivt - subjektiva upplevelser är svåra att standardisera, mäta och återskapa). Många som inte formellt tror på själens existens verkar t ex ändå tycka att en biokemisk förklaring av kärlek (eller tro, eller något annat liknande) är ett intrång.
Jag har alldeles för många gånger stött på folk som tycker att forskning om hjärnan, känsloupplevelser och personlighetsdrag är något kallt och kliniskt som försöker dra ner värdet på känsloupplevelsen eller än värre, något som syftar till att göra känslor och människor styr- och manipulerbara. Det är svårt att ha en diskussion med någon som känner sig hotad av ens blotta existens, och om det dessutom blir en polariserad och infekterad kulturell och politisk fråga på liknande sätt som evolution/intelligent design, då lär det bli än mer komplicerat att ha ett vettigt åsiktsutbyte.
Tänkte bara bidra med en länk jag också - den här fungerar säkert även för icke universitetsbibioteksanslutna.
Hej, gc här igen. Fysiker, beteendevetare, har läst en del neurovetenskap. Medvetandets filosofi har alltid intresserat mig. Här några tankar:
Enligt reduktionistiskt synsätt så är våra medvetna upplevelser "lika med" (och inget mer än) de neuronala processerna.
För en epifenomenalist så utgör de medvetna upplevelserna ett resultat av, och något mer än, neuronala processer. Man kan använda begreppen sensations, raw feels, för de subjektiva sensoriska kvaliteterna hos våra upplevelser. Det tydligaste exemplet är smärta - det gör ju faktiskt ont! Kan en intensiv smärtupplevelse verkligen bara vara "lika med" aktiviteten hos vissa specialiserade nervceller? Så även om hjärnforskningen alltmer sätter likhetstecken mellan kropp och själ, så är det svårt (omöjligt?) att förstå hur den sensoriska färgningen av upplevelserna egentligen går till. För att inte tala om högre mentala funktioner, som t ex den fria viljan. Om den nu finns.
Skicka en kommentar