På fredagseftermiddagen var jag på seminarium om "Kvalitet i forskningskommunikation" anordnat av KTH. Talare var Anna Strömblad, kommunikationschef vid Högskolan i Kalmar (och med solid erfarenhet som journalist efter tio år på Sveriges Radio). Här fäöljer en sammanfattning med lite kommentarer:
AS började med att diskutera begreppet "kommunikation" och hur det används i högskolevärlden - att det enkelriktade scenariot "forskare/universitet informerar den intresserade allmänheten" fortfarande är modellen som de flesta (omedvetet?) verkar utgå från, snarare än en tvåsidig process där man både ger och tar. Hon gick sedan vidare till vad ett sådant förenklat scenario betyder för hur man mäter "kvalitet": om man bara behöver nå de redan intresserade (istället för att även väcka intresse) kan få lyssnare/mottagare indikera att det helt enkelt fanns få med intresse i ämnet (snarare än att universitetet/forskaren var tråkig eller obegriplig), och incitamentet att fundera över eller förändra sitt sätt uteblir.
På frågan om det lönar sig med forskningskommunikation - tog AS upp en hel bunt punkter:
* det är varumärkesbyggande för ett universitet att ha duktiga forskare
* finansiärer blir glada när "deras" projekt syns
* synlighet även i liten skala leder till mer synlighet och fler möjligheter senare
* synliga forskare hjälper universitet att rekrytera studenter
* synlighet är kopplat till framgång - synliga forskare är också mer framgångsrika (oklart var detta hade visats, så jag vet inte hur man kontrollerade att synligheten inte berodde på att forskaren var känd p g a sin framgång)
* genom att utveckla egna koncept blir man mindre beroende av media för att nå ut
AS tryckte också på att själva kommunikationen är forskarnas uppgift; informationsavdelningens roll är att komma med hjälp och stöd. Och vad det gällde incitament för kommunikation: "det finns bara en sak som fungerar - koppla det till lönen!" (men i det fallet gällde det såvitt jag förstod inte något mer vidsträckt än att ha en uppdaterad webbsida med sina publikationer på).
Hon tog upp två exempel på initiativ från HiK: en redan tämligen framgångsrik serie med öppna föreläsningar som kunde avlyssnas på plats eller vid någon av distanssända till länets 12 kommuner, med totalt cirka 300 deltagare. Aktivt arbete mot kommuner, schemaläggning på arbetsvänliga frukost- och eftermiddagstider och samling av allt i "en hatt" ökade det till 50 uppkopplade kommuner och 6-7000 deltagare per gång. Dessutom ligger föreläsningarna numer ute som podcasts. Det andra exemplet var en webb- och mobiltjänst med bland annat "fröken Alg"; algupplysning för stränderna kring Öland kopplat till ett forskningsprojekt på HiK (detaljer här).
Informationsavdelningens konkreta arbete riktat mot forskarna inbegriper hjälp med att uttrycka sig begripligt, stöd i utvecklingen av kommunikationsplaner, kurser för doktorander - och träning i att hantera "drevsituationer". Informationsavdelningen ordnar också träffar med alla som ska disputera.
Istället för pressmeddelanden - som journalister redan drunknar i och är tämligen ointresserade av - ville AS se ett mer riktat arbete mot att plocka upp strömningar i samhället och erbjuda kunskap när den behövs och efterfrågas (till exempel i samband med aktuella nyheter).
Sedan vidtog frågestunden - och precis som vanligt på KTH sa större delen av publiken absolut ingenting. V-A:s generalsekreterare Camilla Modéer ställde flera bra frågor, en herre bakom mig i publiken försökte få reda på hur HiK uppmuntrade forskare att ställa upp på öppna föreläsningar (en liten ersättning till institutionen), och jag frågade om och hur de använde sig av bloggar och andra sociala medier (ja, men bara för studentrekrytering). "Hur många bloggande forskare har ni?" "Rektor bloggar, annars jobbar vi mest med bloggande studenter" (det framkom efteråt att en del av det uppfattade problemet med bloggar är den oklara skiljelinjen mellan forskaren som privatperson och forskaren som yrkesaktiv - vem är ansvarig när forskaren bloggar? Men det problemet har ju lösts på andra håll.).
Här blev jag så klart lite besviken; när så mycket i den utmärkta problembeskrivningen pekar på bloggar och sociala medier som givna verktyg - tvåsidighet, interaktivitet, forskarna ska kommunicera själva, forskarna behöver träning, även synlighet i liten skala leder framåt, man minskar beroendet av media, man vill koppla till aktuella nyheter och händelser - så hade jag så klart hoppats att det skulle få ett genomslag även i handling, i något liknande SLU:s forskarblogg eller SU:s bloggportal. Visst, HiK och de flesta andra slår KTH med hästlängder i att kommunicera på webben (än så länge), men om man jämför med kommunikationssamhället i stort är det inte så imponerande som man skulle kunna önska. Det är tråkigt att så mycket av innovationsförmågan i den akademiska världen läggs på att synas så att man får nya studenter - eftersom de ansträngningarna ofta inte ens syns för några andra än de man vill rekrytera kommer de en väldigt begränsad grupp till del. Även om det är begripligt av ekonomiska skäl tycker jag det känns...fantasilöst. Och kortsiktigt, för man börjar näst intill på noll varje år.
Något en informationsavdelning skulle kunna göra: omvärldsbevaka (det gör de ju redan till viss del) och meddela berörda forskare när något kommer upp som de skulle kunna vara intresserade av att kommentera eller debattera. Det är inte alltid man som forskare (med en 50-60-timmars arbetsvecka) hinner hänga med i omvärldsdebatten i sådan utsträckning att man garanterat inte missar när något händer. Och det är bra mycket enklare att nå ut när man redan är önskad - oavsett om man gör det genom en debattartikel i finmedia eller ett blogginlägg med en tillbakalänk via Twingly. Relationsbygget mellan forskare och informationsavdelning skulle nog också kunna hjälpas fram av lite mer interaktion.
1 kommentar:
Tack! för denna utmärkta sammanfattning.
Skicka en kommentar