Nyss avslutade World Conference of Science Journalists (WCSJ 2009) verkar ha haft ett väldigt intressant program. En av sessionerna - här sammanfattad av Natures bloggande reporter - handlade om en av vetenskapsjournalistikvardagens hörnstenar: nyhetsembargot, och om dess (goda eller dåliga?) inflytande på vetenskapsjournalistiken.
I korthet fungerar det vetenskapliga nbyhetsembargot så att en handfull av de allra största vetenskapliga tidskrifterna - framför allt Nature, Science, PNAS, Lancet, JAMA och NEJM - släpper förhandsinformation om ett urval av veckans kommande forskningsartiklar till en utvald grupp journalister (främst dagspress/daglig TV&radio; i huvudsak anställda på en vetenskapsredaktion eller "fasta frilansar" med fokus på vetenskap och/eller medicin). Informationen i artiklarna är under embargo - det vill säga, får under inga villkor släppas till allmänheten - före en viss dag och tid. Ofta är embargotiden ett par tre dagar.
Den allmänt nämnda fördelen för journalister är det utökade tidsfönstret; reportrar får mer tid på sig att få tag på källor och få vetenskapen rätt, redaktörer får en bättre överblick över veckans kommande nyhetsflöde och över vad konkurrenterna sannolikt kommer att skriva om. Den mindre ofta nämnda fördelen är tillgången till gratis forskningsartiklar och förberedda foton & videor. Särskilt stor blir effekten för mindre medier med mindre genomslagskraft, eftersom de får mer tid på sig att jaga professor X och expert Y för kommentarer och dessutom får gratismaterial som de annars behövt betala för ur en snäv budget.
För medicinska tidskrifter nämns också ofta skälet att läkare och andra medicinska experter ska få möjlighet att läsa och analysera medicinska studier så att de redan är välinformerade när de blir kontaktade av media och av patienter.
För de inblandade tidskrifterna innebär embargot en pålitligt återkommande medieexponering, vecka efter vecka, vilket ger en klar konkurrensfördel mot de tidskrifter som inte erbjuder embargon. Dessutom får de en hel del makt över vilka nyheter som når ut; förhandsinformationen i "presspaketen" innehåller ofta bara en mindre andel av de forskningsartiklar som publiceras den veckan.
För inblandade forskare är embargot en blandad välsignelse. De som passerar alla nålsögon fram till presspaketet kan räkna med stor mediauppmärksamhet, en förlorad veckas arbetstid och (förhoppningsvis) mer forskningsanslag. De som inte hamnar i presspaketen har liten chans att nå ut i medierna, och de som ännu inte publicerat sina resultat har en snårig situation där det gäller att information inte läcker ut till medierna på förhand - i så fall riskerar de att få gå till en lägre rankad tidskrift. I takt med att internet gör kunskap mer sökbar ökar problemen (se tidigare bloggpost om bloggar och embargon, från februari i år).
Så, är embargon bra eller dåliga? Det verkar inte sessionen ha gett ett klart svar på. Jag anser att svaret beror på vad man anser är bra vetenskapsjournalistik, och vilket perspektiv man har - enstaka artiklar, enstaka medier eller mediesfären i stort. "Kloningseffekten" i att alla springer efter samma nyheter innebär att antalet forskningsfynd som hamnar i nyheterna blir betydligt mindre - samtidigt som risken att var och en av medierna missar något riktigt viktigt är mindre, och antalet vinklar på samma nyhet blir fler.
Innan internet, då de flesta var begränsade till en eller väldigt få nyhetskanaler, hade risken att missa något banbrytande viktigt en helt annan betydelse. Idag kan de flesta snabbt och enkelt kolla till exempel vad de tjugo största tidningarna i världen har för vetenskapsnyheter, eller vad de olika medierna i Sverige rapporterar. Värdet av den ökade tillgången på nyhetskällor minskar, åtminstone i mina ögon, när de flesta rapporterar samma sak (och skrämmande ofta även med samma vinkel - den i presspaketets medföljande nyhetsrelease). I vissa fall, när många försöker och misslyckas med att rapportera samma viktiga nyhet, kan det dock vara en fördel att det finns andra källor att gå till (även om jag ofta föredrar att gå direkt till forskningsartikeln ifråga har ju de flesta inte den möjligheten).
Att mer tid ger en bättre artikel torde kanske vara okontroversiellt? Nej då. Ett klagomål som hörs då och då är att embargot ger ett orättvist jämnt spelfält för "mindre begåvade" vetenskapsjournalister som behöver flera dagar på sig för att skriva en vettig artikel utifrån vad Nature eller Science rapporterar. Talande nog har jag bara sett sådana uttalanden från topplacerade brittiska eller amerikanska journalister; den lilla elit som har möjlighet att flacka runt mellan vetenskapliga konferenser, vandra i viktiga korridorer och få pressansvariga att snubbla över varandra i sin iver att svara på frågor. Och som har en stor, specialiserad redaktion omkring sig som stöd. Position och stödstrukturer är dock inte lika med begåvning; man kan lika gärna säga att embargot jämnar ut spelfältet för de mindre priviligerade journalisterna och medierna. (Och vem är mest begåvad - generalisten som täcker in all vetenskap och skriver en kompetent artikel om dagen helt utanför sitt eget fält, eller den dubbelexaminerade specialisten som skriver ännu ett briljant granskande reportage om stamcellsforskning?).
Ibland hävdas det att en "embargofri" journalist i större utsträckning skulle syna forskningsvärlden i sömmarna och sålla fram egna originalhistorier. Det förra tror jag knappast på; granskning av vetenskap kräver mycket tid och specialkunskap, vilket knappast ligger inom ramarna för en mindre redaktions resurser och knappast producerar den typ av nyheter som anses intressanta för den breda allmänheten. Men visst, att diversiteten i vad som rapporteras skulle öka verkar högst rimligt - fast om medierna inte samtidigt får betydligt större och bredare tillgång till forskningsartiklar skulle ökningen vara av ganska tveksamt värde.
En aspekt som jag däremot tycker diskuteras alltför sällan är att embargosystemet placerar en stor del av makten över de vetenskapsnyheter som uppmärksammas i händerna på ett fåtal, delvis anonyma personer med oklar bakgrund och okända motiv. Visst, presspaketen annonseras som en service från tidskrifternas sida, men ingen har helt klara motiv (inte heller de vinstdrivande vetenskapliga publiceringshusen). Det skulle jag vara nervös över som journalist, och det skulle vara intressant att höra hur reportrar och redaktörer ser på den saken.
Det är inte heller självklart att resultatet av att slopa embargona skulle bli fri tillgång för alla, vare sig allmänhet eller journalister. Exklusiva förtidssläpp skulle kunna vara en annan väg för publiceringshusen att gå - visst skulle det bli omdebatterat, men de skulle kunna göra likande argument för att gott om tid ger bättre rapportering, särskilt om släppet sker till någon/några av de stora tidningarna som gör sitt material fritt tillgängligt på nätet på något av de stora världsspråken. Och sådana släpp skulle nog ytterst sällan hamna på någon svensk redaktion.
En av de mest vokala embargokritikerna, vetenskapsjornalisten och journalistikforskaren Vincent Kiernan, har skrivit en bok om vad han ser som bristerna i embargosystemet. Vi är inte helt överens, men den verkar ändå intressant. Här är ett utdrag och en recension.
Länkar
Bloggpost på Natures konferensblogg In the Field (2/7 2009): "Embargoes broken?"
World Conference of Science Journalists, och sessionen om nyhetsembargon
Vetenskapsnytt (26/2 2009): "Bloggar och embargon"
4 kommentarer:
Egentligen är ju motivationen till att en del tidskrifter, som är populära nog, kräver embargo den samma som att kvällspressen lägligt publicerar de senaste Robinsonskandalerna samma dag som sändningen; man har en överenskommelse - ni ger oss nyheter gratis - vi ger er uppmärksamhet.
Jag tror inte att det leder till någon djupare granskning utan bara till mer likriktning. De etablerade journalisterna får veckas nyheter serverade på ett fat. Det handlar enbart om att vara snabbt ute med senaste nytt ur Nature. Hur många läser egentligen Nature? Tror någon att färre skulle köpa DN om vetenskapsnyheten var en djupare granskning av ett reportage i förra veckans Nature. Det skulle dessutom ge oss bloggare, som ju inte har tillgång till artikeln som publiceras i morgondagens Nature chansen att läsa och delta.
Än mer löjligt blir det när folk lägger ut sin artikel på arXiv med texten "under embargo". Om någon plockar upp resultaten får forskarna då bara "kontrollera att rapporteringen är vetenskapligt korrekt" men inte hjälpa till att sälja nyheten. Det blir lite bizarrt. Julianne på Cosmic Variance skrev en lite uppeldad artikel om det för ett tag sedan, och kommentarerna är värda att läsa.
Jag önskar att jag, om jag varit journalist, skulle haft modet att skita i embargot och risker att ställas utanför. Det skulle eventuellt leda till att man är tvungen att själv leta upp sina nyheter, istället för att få dem serverade. Det ställer nog lite högre krav på journalisten, men det är mest positivt. Därtill tror jag knappast att Nature skulle sluta att skicka ut presskit även utan ett embargo - men kanske skulle vi få se nyheter om i veckans Nature istället för i morgondagens...
När jag skriver Nature här innefattar det naturligtvis även de andra embargotidskrifterna.
"Tror någon att färre skulle köpa DN om vetenskapsnyheten var en djupare granskning av ett reportage i förra veckans Nature."
Antagligen inte. Men jag tror också att ett förslag på sådant granskande reportage, i godtycklig dagstidning/radio/TV, skulle ha betydligt mindre chans att ta sig förbi redaktörerna än ett betydligt mindre djuplodande "senaste nya coola grejen"-reportage baserat på samma artikel.
Embargoregler liknande Natures har jag inte riktigt begripit mig på, men så har jag inte heller förstått mig på den konflaterade nyhets- och viktigetsbedömningen man måste ta sig igenom för att få bli publicerad där, och den ligger väl i botten för hela problematiken (utan nyhetsaspekten och risken för scooping skulle väl kravet på att inte ha talat med pressen innan tryck vara ganska onödigt? Så länge forskningen blivit granskad, menar jag, att gå till pressen med halvfärdiga resultat är väl mindre klokt).
Ditt inlägg var långt och min replik i det avseendet är moderat kort.
Men ändå.
Jag ser inte problematiken att forskare och forskningsresultat skulle vara tvungna att gå till en mindre meriterad tidsskrift bara för att deras data inte räcker till, då i bedömningssteget av embargo. Det är om någonting normalt forskningsförfarande 1-on-1. Sikta högt, hamna halvvägs. Personligen tycker jag det är bra, för det ger en snabbare indikation på om de resultat man har bedöms som nog vesäntliga att eventuellt publiceras, istället för som i många andra fall idag där väntetiden är väldigt lång.
Alltså, i det stora hela tror jag embargon är mestadels positiv för vetenskapsjournalistiken.
"Jag ser inte problematiken att forskare och forskningsresultat skulle vara tvungna att gå till en mindre meriterad tidsskrift bara för att deras data inte räcker till"
Doktoranden: visst är det "standard procedure" med en nyhetsbedömning av en insänd forskningsartikel, men det innebär inte att det är onödigt att fundera över effekterna det får.
När det gäller 'scooping', fall där det skiljer ett par veckor eller månader mellan när liknande forskning sänds in (forskning som rimligen tagit ett par år att åstadkomma), och den som kommer sist bedöms som mindre viktig och blir refuserad... jag har svårt att se nyttan i det. Särskilt när finansiärer med flera baserar sina bedömningar av forskningens kvalitet på i vilken tidskrift artiklarna hamnar.
Det i sin tur gör ju dessutom publiceringen av 'scoopade' artiklar än mer utdragen, eftersom författarna i självbevarelsesyfte är tvungna att skicka sina artiklar till näst bästa tidskriften, och sedan nästa, tills någon slutligen accepterar. Ofta handlar det ju inte om att gå till *en* lägre rankad tidskrift, utan en hel stege av dem. Byter man dessutom reviewers varje gång, vilket oftast är standard, innebär det totalt många extra timmars arbete som kunde lagts på något betydligt mer produktivt, och längre väntetider för publicering.
Hög standard och noggrannhet i tankearbete, genomförande och korrekthet, däremot - det är klart att sådant ska premieras. Men jag ser hellre att forskarsamhället i stort gör nyhetsbedömningen av resultaten (genom citeringar och nedladdningar av artiklarna).
Skicka en kommentar