Second Opinion har nyss publicerat fjärde delen i en serie de kallar "medietränad", som handlar om forskningsvärlden, journalister och vetenskapsjournalistik. Del 1 är en intervju med mig i egenskap av disputerad/kommunikatör, del 2 en intervju med journalisten Anders Pihlblad, del 3 är en intervju med SvD:s Inger Atterstam och del 4 en intervju med universitetslektor Carl Johan Sundberg.
Intressant nog säger jag och Carl Johan Sundberg till ganska stor del samma sak i våra respektive intervjuer: vi tycker att svensk vetenskapsjournalistik är alltför mycket centrerad kring det som står i senaste veckans Nature, Science och PNAS (och, med mitt tillägg, för fokuserad på det någon/några på respektive tidskrift väljer ut som "mest intressant den här veckan").
Och Inger Atterstam kontrar med... att kritiken grundar sig i avundsjuka från forskare eftersom "– Svensk forskning håller sällan måttet för att nå de här tidningarna." Jag tycker det är schysst av Inger Atterstam att ställa upp på intervju, men nog är det lite för simpelt att avfärda kritiken genom att dra alla forskare över en kam...
Nå. Det är det fullt möjligt att svensk forskning inte gör. Sett till sakfrågan som jag hoppades lyfta - att många medier låter ett litet urval artiklar ur en mycket liten grupp vetenskapliga tidskrifter dominera sin bevakning, utan att kritiskt diskutera vad det får för effekter - är det dock ett halmgubbeargument. Jag bryr mig väldigt lite om vilken "nationalitet"* det är på forskningen som hamnar på nyhetsplats i svenska medier, och jag skulle gissa att samma gäller för Carl Johan Sundberg.
Det jag vänder mig emot är att på grund av hur systemet är uppbyggt så springer alla medier efter samma boll, istället för att sammantaget ge en bred och djup bevakning genom att var för sig skriva om olika ämnen (vilket land forskarna som omnämns kommer ifrån är högst sekundärt). Som jag ser det förlorar vi alla på det. Vad är samhällsnyttan av att samtidigt kunna läsa hundra ungefär likadana artiklar om att vi har några procent neandertalargener i vårt DNA? (eller, på svenska, fem ungefär likadana artiklar. Och nån dag senare femton identiska kopior av en kort TT-sammanfattning av de första fem artiklarna).
Det vore en annan sak om de artiklar som lyfts självklart vore de bästa och mest intressanta av alla tiotusentals** forskningsartiklar som publicerades den senaste veckan. Det som hamnar i medierna är dock snarare mediernas urval av de medievänligaste artiklarna i tidskrifternas urval av de medievänligaste artiklarna av tidskriftsredaktörernas urval av de mest "forskningsmässigt nyhetsvärda" artiklarna som de valt att publicera (se nedan; "vaddå presspaket?"). Det är ganska många val inblandade, och de flesta stegen är osynliga för journalisterna som nås av sluturvalet av artiklar.
Ärligt talat, i hur många andra journalistikgenrer vore det okontroversiellt att ett stort inflytelserikt företag gav en kort lista på tre-fem attraktivt förpackade nyheter att välja mellan, och i genomsnitt en av dessa nyheter fick stort uppslag i tidningen? Varje vecka, år ut och år in?
Jag är inte frustrerad över att tidskriftsgiganterna har stort inflytande - det är rätt självklart, och knappast nåt jag blir upprörd över. Jag är frustrerad över att diskussionen om de integritetsmässiga implikationer som följer av att redaktionerna låter ett fåtal tidskrifter och deras presspaket ha så stort inflytande aldrig förs, och att den resulterande vetenskapsbevakningen blir så mager. Jag är övertygad om att en bredare bevakning av ett större urval av tidskrifter från flera specialistfält skulle leda till intressantare artikelutbud, en bättre vetenskapsbevakning och till ett mer vetenskapligt bildat samhälle - som Carl Johan Sundberg säger, "what goes in comes out".
Kort sagt, jag är övertygad om att svenska vetenskapsjournalister kan läsa och bedöma forskning själva. Utan särskilt många mellanled.
Det Inger Atterstam väljer att fokusera på - snedvridande egenintresse, PR-påtryck och manipulativa uttalanden - är enligt min bedömning ett smalare problem som är mest framträdande inom några få grenar av forskningen; bland annat den medicinska forskning som har ekonomiska intressen knutna till sig, där någon kan göra en vinst på att bli omskriven och visa upp positiva resultat för ett existerande eller blivande läkemedel eller behandling - kort sagt, den verklighet som medicinjournalister verkar i. (Givet medicin och hälsas stora allmänintresse är det så klart ett viktigt problem i sig). Efter några år i den karusellen, med daglig kontakt med PR-firmor, kan jag förstå om man blir misstänksam. Det innebär dock inte att man utan problem kan tillskriva alla forskare samma typ av förhållningssätt. Giriga arkeologer? PR-påtryckande historiker? Manipulativa lingvister? Snedvridna matematiker? Oskrupulösa datavetare?
De finns kanske; rent statistiskt sett borde det finnas något exempel på vardera någonstans i världen. Jag har dock inte träffat dem.
Vaddå presspaket?
Lite bakgrund: flera av de allra största och prestigefyllda vetenskapliga och medicinska tidskrifterna erbjuder en service med presspaket, "press packs" - en förhandstitt på en handfull utvalda artiklar ur den kommande veckans nummer, med sammanfattningar, bilder, kontaktdetaljer till inblandade forskare och så vidare. Artiklarna släpps under embargo, med ett hedersavtal om att inte publicera innan ett visst datum och klockslag. För att få tillgång ska man i regel ha återkommande uppdrag som vetenskapsjournalist. Bryter man mot embargot blir man avskuren ett tag från tillgången till presspaket.
Tanken med presspaket/embargosystemet är att ge journalister möjlighet att göra ett bättre, mer insiktsfullt och genomarbetat reportage, vilket kan vara särskilt viktigt då det gäller nyheter av stort allmänintresse. Det är en toppenservice med flera goda effekter, till exempel ger den även internationellt sett små medier som SvD och DN en hyfsad möjlighet att hinna få prata lite med forskaren som är huvudansvarig för studien och ändå hinna publicera samtidigt som giganterna. Men naturligtvis är det så att även tidskrifterna tjänar på att just deras forskning lyfts fram stort och brett, om inte annat i image och PR.
Kan man se forskares egenintresse som ett problem bör man kunna se även de vetenskapliga tidskriftsjättarnas egenintresse som ett problem.
Länkar
Second Opinion 25/5: "Forskning i presspaket" (Malin Sandström)
Second Opinion 29/5: ""Forskares egenintresse påverkar ärligheten"" (Inger Atterstam)
Second Opinion 4/6: ""Medierna skapar pseudokonflikter mellan forskare"" (Carl Johan Sundberg)
* Jag skriver "nationalitet" med citattecken, för det är himla svårt att definiera vad som kan räknas som svensk forskning eller en "svensk forskare", och efter ett par år i den akademiska världen tenderar man att sluta försöka. En tysk, doktorsutbildad i Frankrike med en postdocperiod i USA, som nyligen kommit till ett svenskt universitet? En svensk som haft hela sin akademiska karriär utanför Sverige? Nån som doktorerat i Sverige men aldrig satt sin fot där vare sig före eller efter? Är det stället man jobbade på när forskningen gjordes som spelar roll, eller stället man befinner sig på just när forskningen publiceras? Går man till knappt hälften på svenska anslag och till drygt hälften på amerikanska, är det svensk forskning då? Och så vidare...
** löst höftad siffra baserat på att en av de mer seriösa beräkningarna kommit fram till att 1350000 forskningsartiklar publiceras årligen. Dvs, knappt 26000 artiklar i veckan.
måndag, juni 07, 2010
fredag, maj 14, 2010
Måste ses (eller läsas): Lisa FW om klickjournalistik och vetenskap
Min bokprojektmedförfattare, journalisten Lisa Förare Winbladh, pratar klokt, vasst och roligt om journalistik och hur den förhåller sig till vetenskap i det här knappt halvtimmeslånga UR-avsnittet. Med matmyter i media som exempel, men aktuellt långt utanför det perspektivet.
Man kan läsa Lisas manus här på hennes blogg på Taffel, men det är mycket mer inspirerande att lyssna och titta på Lisa.
Föredraget är inspelat på Konsumentföreningen i Stockholms seminarium Myter om maten, 12 april i år.
Man kan läsa Lisas manus här på hennes blogg på Taffel, men det är mycket mer inspirerande att lyssna och titta på Lisa.
Föredraget är inspelat på Konsumentföreningen i Stockholms seminarium Myter om maten, 12 april i år.
måndag, april 19, 2010
"Vad ska du göra sedan, då?"
En av de absolut vanligaste frågorna man får när man nämner att man jobbar på sin avhandling och ska disputera vid tidpunkt X är "och vad ska du göra sedan?".
Ibland är det vänligt allmänintresse, ibland är det antagligen den neutralaste frågan folk kan komma på som inte har att göra med själva stressmomentet för stunden (de flesta doktorander är uppenbart slitna och jäktade sista året). Någon gång är det folk inom ens eget fält som frågar; då vill man gärna ha ett bra och genomtänkt svar.
För många doktorander är svaret sannolikt obehagligt länge "jag vet inte". Tidspressen lämnar inte mycket rum för den sortens eftertanke, och trots att man får vänliga tips om att börja söka post-doc ett år i förväg känner jag få som verkligen gjort det. Långt färre som har en långsiktig karriärplan.
Ofta ser fortsättningsalternativen - från vissa synvinklar och särskilt inifrån akademin - ut som ett binärt val mellan Forskning och Allt Annat. Det är inte riktigt sant; det utmärkta seminariet om alternativa karriärvägar utanför akademin, som inledde Stockholm Meeting i torsdags belyste på ett rätt fascinerande sätt alla olika vägar man kan ta med en doktorsexamen i ryggsäcken. Naturvetarna hade valt ut fem talare som typexempel: att jobba inom industrin (Mats Berggren, vd Sweden Bio), att arbeta som lektor på gymnasiet (Pär Wohlin, lektor Viktor Rydbergs gymnasium), forskningsadministration (Anna Ledin, vetenskaplig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien), starta eget och jobba som entreprenör (Saed Esmaeilzadeh, vd Diamorph AB) eller att arbeta som vetenskapsjournalist (Ulrika Björkstén, redaktör Vetenskapsmagasinet).
Tråkigt nog var det inte många av dem som verkligen lyckades visa i sina föredrag hur och när eller i vissa fall ens om de hade nytta av sin forskarbakgrund mer än som inträdesbiljett. Bäst tyckte jag om Pär Wohlins berättelse som visade hur han hela tiden ifrågasatte, utvärderade och anpassade sin lärarroll och kunskaperna bakom den - flera gånger med obekväma beslut som resultat. Både inspirerande och upplyftande.
Själv skaffade jag mitt nuvarande jobb i juni förra året, och jobbade deltid där medan jag doktorerade färdigt på resten av deltiden. Jag har nytta av erfarenheterna från min doktorandtid i stort sett varje dag; ofta på grund av den specifika insikten jag fått i mitt fält och dess verktyg, ibland på grund av den mer generella inblicken i hur forskare tänker och fungerar. Organisations- och rapportskrivningsövningen jag fått genom att administrera EU-projekt (som institutionstjänstgöring) är direkt tillämpbara på mina organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter idag. Samtidigt har träningen jag fått i kommunikation - talad såväl som skriven - genom bloggandet och alla de uppdrag och erfarenheter det lett till varit direkt ovärderlig i mitt nya jobb, där kommunikatör är del av min titel.
Allt det andra svåretiketterbara man lär sig på köpet när man doktorerar - att strukturera upp sitt arbete och planera långsiktigt, att lösa problem, att tänka själv och arbeta självständigt, att brottas med svårlösliga problem utan att ge upp - det är också otroligt användbart. Fråga nästan vilken doktor som helst i bekantskapskretsen - antagligen är det få som kommer säga att det var själva fackkunskaperna de fick som var mest användbara.
Sorgligt att man så ofta möter rekryterare som är rädda för att anställa "snäva, specialiserade" doktorer. De vet inte vad de missar.
Ibland är det vänligt allmänintresse, ibland är det antagligen den neutralaste frågan folk kan komma på som inte har att göra med själva stressmomentet för stunden (de flesta doktorander är uppenbart slitna och jäktade sista året). Någon gång är det folk inom ens eget fält som frågar; då vill man gärna ha ett bra och genomtänkt svar.
För många doktorander är svaret sannolikt obehagligt länge "jag vet inte". Tidspressen lämnar inte mycket rum för den sortens eftertanke, och trots att man får vänliga tips om att börja söka post-doc ett år i förväg känner jag få som verkligen gjort det. Långt färre som har en långsiktig karriärplan.
Ofta ser fortsättningsalternativen - från vissa synvinklar och särskilt inifrån akademin - ut som ett binärt val mellan Forskning och Allt Annat. Det är inte riktigt sant; det utmärkta seminariet om alternativa karriärvägar utanför akademin, som inledde Stockholm Meeting i torsdags belyste på ett rätt fascinerande sätt alla olika vägar man kan ta med en doktorsexamen i ryggsäcken. Naturvetarna hade valt ut fem talare som typexempel: att jobba inom industrin (Mats Berggren, vd Sweden Bio), att arbeta som lektor på gymnasiet (Pär Wohlin, lektor Viktor Rydbergs gymnasium), forskningsadministration (Anna Ledin, vetenskaplig sekreterare Kungl. Vetenskapsakademien), starta eget och jobba som entreprenör (Saed Esmaeilzadeh, vd Diamorph AB) eller att arbeta som vetenskapsjournalist (Ulrika Björkstén, redaktör Vetenskapsmagasinet).
Tråkigt nog var det inte många av dem som verkligen lyckades visa i sina föredrag hur och när eller i vissa fall ens om de hade nytta av sin forskarbakgrund mer än som inträdesbiljett. Bäst tyckte jag om Pär Wohlins berättelse som visade hur han hela tiden ifrågasatte, utvärderade och anpassade sin lärarroll och kunskaperna bakom den - flera gånger med obekväma beslut som resultat. Både inspirerande och upplyftande.
Själv skaffade jag mitt nuvarande jobb i juni förra året, och jobbade deltid där medan jag doktorerade färdigt på resten av deltiden. Jag har nytta av erfarenheterna från min doktorandtid i stort sett varje dag; ofta på grund av den specifika insikten jag fått i mitt fält och dess verktyg, ibland på grund av den mer generella inblicken i hur forskare tänker och fungerar. Organisations- och rapportskrivningsövningen jag fått genom att administrera EU-projekt (som institutionstjänstgöring) är direkt tillämpbara på mina organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter idag. Samtidigt har träningen jag fått i kommunikation - talad såväl som skriven - genom bloggandet och alla de uppdrag och erfarenheter det lett till varit direkt ovärderlig i mitt nya jobb, där kommunikatör är del av min titel.
Allt det andra svåretiketterbara man lär sig på köpet när man doktorerar - att strukturera upp sitt arbete och planera långsiktigt, att lösa problem, att tänka själv och arbeta självständigt, att brottas med svårlösliga problem utan att ge upp - det är också otroligt användbart. Fråga nästan vilken doktor som helst i bekantskapskretsen - antagligen är det få som kommer säga att det var själva fackkunskaperna de fick som var mest användbara.
Sorgligt att man så ofta möter rekryterare som är rädda för att anställa "snäva, specialiserade" doktorer. De vet inte vad de missar.
torsdag, april 01, 2010
Ny titel, nytt jobb
Från och med i fredags vågar jag kalla mig "doktor" (visst, man ska skriva på ett papper eller två, men avhandlingsförsvaret är huvudsteget). Från och med idag tillhör jag inte längre KTH - istället kan jag titulera mig kommunikatör och programofficer (på INCF).
Rent praktiskt är det inte riktigt en så abrupt skillnad som det kan låta; jag har faktiskt gått på deltid på mitt nya jobb sedan förra sommaren, och jag byter varken land eller stad samtidigt som jobb. Mentalt är skillnaden större - plötsligt så kan jag inte riktigt kalla mig "forskare" längre, inte på pappret. (Även om jag fortfarande putsar på min sista artikel vilket väl nominellt kanske kan kallas att fortfarande hålla på med forskning, så är jag inte avlönad att göra det och inte anställd som forskare på något universitet)
Just nu kan jag i och för sig inte kalla mig något alls, så länge jag inte gör det i skrift. Tre timmars nästan oavbrutet prat på avhandlingsförsvaret, med en förkylning i botten, har gett mig en präktig stämbandskatarr, och för första gången i mitt liv har jag faktiskt ingen röst *alls*.
Förutom i text. Härmed förklarar jag bloggen återuppväckt!
söndag, mars 07, 2010
Jag har en tryckt avhandling!
Min avhandling är numer inlämnad, tryckt och distribuerad. Hurra! Papper är ju inte länkbart, men den digitala versionen finns att hämta i DiVA (Digitala Vetenskapliga Arkivet) här. När jag har letat upp en lämplig borr kommer det också finnas ett "spikat" fysiskt exemplar på KTH:s bibliotek (borren behövs för att göra ett upphängningshål; förr i tiden kanske man kunde spika upp avhandlingar, men nuförtiden får man fuska med borr för att ta hål rakt igenom en avhandling från pärm till pärm).
Om mindre än tre veckor är det dags för själva höjdpunkten, försvaret av avhandlingen, och sedan kommer bloggandet att ta vid som vanligt. Fast jag tar faktiskt på mig bloggarhatten igen tidigare än så; på fredag morgon ska jag debattera forskarbloggande på Lunds Universitet med Sara Kjellberg, Gustav Holmberg och Stefan Larsson. Mer info i LU:s kalendarium.
Om mindre än tre veckor är det dags för själva höjdpunkten, försvaret av avhandlingen, och sedan kommer bloggandet att ta vid som vanligt. Fast jag tar faktiskt på mig bloggarhatten igen tidigare än så; på fredag morgon ska jag debattera forskarbloggande på Lunds Universitet med Sara Kjellberg, Gustav Holmberg och Stefan Larsson. Mer info i LU:s kalendarium.
måndag, februari 08, 2010
Jag har ett disputationsdatum!
... närmare bestämt 26/3, kl 13. Disputationen (och bloggens återupplivande) drar allt närmare!
måndag, januari 04, 2010
God fortsättning... på avhandlingsarbetet
Här händer inte just mycket. Men bloggen är inte död, den bara vilar! Bakom kulisserna pågår ett intensivt arbete med avhandlingen, som förhoppningsvis är helt klar om några veckor*. Fem kapitel har jag skickat till min handledare, ytterligare tre är halvfärdiga, och just nu pågår putsandet på sista artikeln som ska in. En hel bunt (förhoppningsvis) snygga och pedagogiska figurer ska också produceras, så att avhandlingskapitlen inte består nästan uteslutande av ord.
*på 60%-ig deltid, eftersom jag redan i somras skaffade och började på mitt blivande nästa heltidsjobb. Jodå, med planering så går det. Men det blir ingen bloggtid över med det schemat, om man säger så (däremot lyckas jag twittra ibland, och på så vis hålla den värsta bloggabstinensen stången).
*på 60%-ig deltid, eftersom jag redan i somras skaffade och började på mitt blivande nästa heltidsjobb. Jodå, med planering så går det. Men det blir ingen bloggtid över med det schemat, om man säger så (däremot lyckas jag twittra ibland, och på så vis hålla den värsta bloggabstinensen stången).
måndag, november 23, 2009
Sociala växter
Wired har en fascinerande liten artikel om släktigenkänning hos växter: åtminstone vissa växter verkar kunna känna skillnad på släktingar och främlingar, och anpassar sin tillväxt därefter. I de fallen växer plantor som är granne med släktingar långsammare och/eller annorlunda (så att de delar med sig mer av utrymme och näring) än de plantor som växer omgivna av främlingar.
Det verkar som om plantorna i vissa fall signallerar släktskap med hjälp av utsöndringar från rötterna. Än så länge har forskargruppen i artikeln, under ledning av Susan Dudley vid McMaster University i Kanada, testat balsaminväxten Impatiens pallida - som satsar hårdare på att växa rötter när den omges av främlingar - och den rapsliknande växten strandsenap, som skaffar sig färre blad i närvaro av släkten jämfört med annars. Kollegor vid University of Delaware har visat att växtforskningsfavoriten backtrav (arabidopsis) också växer kraftigare när den omges av främlingar eller exponeras för rotextrakt från främlingar. Intressant nog verkar det räcka för Impatiens-plantor att släktingarna finns runt omkring, även om de inte står i samma kruka - viket skulle tyda på att även bladen kan skicka ut "släktsignaler".
Undrar hur nära besläktade vanliga utsädesfrön är med varandra. Nog för att det ska spela roll?
Länkar
Wireds nuvarande artikel om plantsläktingar, och en tidigare
Forskningsartikeln om Impatiens pallida
Forskningsartikeln om strandsenap
Forskningsartikeln om backtrav (arabidopsis)
Det verkar som om plantorna i vissa fall signallerar släktskap med hjälp av utsöndringar från rötterna. Än så länge har forskargruppen i artikeln, under ledning av Susan Dudley vid McMaster University i Kanada, testat balsaminväxten Impatiens pallida - som satsar hårdare på att växa rötter när den omges av främlingar - och den rapsliknande växten strandsenap, som skaffar sig färre blad i närvaro av släkten jämfört med annars. Kollegor vid University of Delaware har visat att växtforskningsfavoriten backtrav (arabidopsis) också växer kraftigare när den omges av främlingar eller exponeras för rotextrakt från främlingar. Intressant nog verkar det räcka för Impatiens-plantor att släktingarna finns runt omkring, även om de inte står i samma kruka - viket skulle tyda på att även bladen kan skicka ut "släktsignaler".
Undrar hur nära besläktade vanliga utsädesfrön är med varandra. Nog för att det ska spela roll?
Länkar
Wireds nuvarande artikel om plantsläktingar, och en tidigare
Forskningsartikeln om Impatiens pallida
Forskningsartikeln om strandsenap
Forskningsartikeln om backtrav (arabidopsis)
onsdag, november 18, 2009
Rödbetornas 'second coming', och VA-dagen
Se Matmolekyler för den ena, och Vetenskap & Allmänhets webbsidor för ett referat (författat av mig) från den andra.
Längre bloggposter kommer. Men jag har en avhandling att lämna in cirka början av januari, så bloggandet lär fortsätta vara glest ett tag till.
Längre bloggposter kommer. Men jag har en avhandling att lämna in cirka början av januari, så bloggandet lär fortsätta vara glest ett tag till.
onsdag, oktober 21, 2009
Konsten att bygga ett mässbås
Den som aldrig varit på SfN Neuroscience - neurovetenskapernas absolut största konferens, med runt 30000 deltagare varje år - kan nog ha svårt att föreställa sig hur det är. Ända sedan jag började som doktorand har det varit konferensen folk talar om, ofta i from av skräckhistorier (Hotellbokningen! Värkande fötter! Vilse i mässhallarna!). Men allt jag hört har varit från forskarens/deltagarens perspektiv, så när jag fick veta att mitt nya (deltids)jobb som kommunikatör/PR-person på INCF inkluderade "fixa allt till vårt utställningsbås på SfN" visste jag nästan inget om vad jag skulle förvänta mig. Visst har jag gått på sånt som Tekniska Mässan någon gång, men att ställa ut i vetenskapliga sammanhang är annorlunda - väl?
Nja, är nog slutsatsen. Det mesta är "bara" tillämpad logistik. Här ska ni få se hur ett bås med två parallella slots för demos, en mingeldel och en infodel ser ut. Framifrån och bakåt i bilden:
*Båset. Består av tre 'slots' á 10x10 feet (3x3 meter). Utrymmet beställs långt i förväg, och innehåller per default inget annat än sina avgränsande väggar. Vår slot ligger i nedre högra hörnet av kartan på övre bilden. (De omgivande röda taggiga linjerna på kartan är postertavlor. Många hundra postertavlor.)
*Mattan. Beställs & levereras separat, och man kan välja mellan halvdussinet färger med oinformativa namn; "blue, red, burgundy, dark green, gray, black, blue jay, cayenne, and pepper" --> vi sejfar med svart (Noterat: de riktigt dyra&stora båsen har fjädrande underlag under mattan; ett effektivt sätt att få trötta fötter att signallera "ah, lyxbås! Stanna här!").
*Rollups (stora delade bildväggen med hjärnan på). Egen frakt. Här skulle det ha stått en "postervägg" (liknande denna). Den försvann spårlöst i frakten till ett tidigare event, så jag fick se till att paniksnabbt kläcka en plan B; trycka nya canvaser till våra gamla rollups och sedan släpa med dem på flyget (snarare än att förvägsfrakta dem, vilket tar flera veckor). Här står de delvis ihoprullade, eftersom vi fick veta (när allt väl var uppställt på plats i båset) att inget fick vara högre än 8 feet. Jahapp, bara att vara glada att vi hade de kortare stödpinnarna med oss...
*Runt bord. Levereras separat, gick dessutom i kategorin "specialbeställningar".
*Låga stolar. Leverarades ihop med de höga borden. Mycket populära bland båsgästerna.
*El. Beställs separat. Egna (amerikanska) skarvsladdar.
*Internet. Beställs separat, till *fruktansvärt* högt pris, men nödvändigt för flera av de demos vi visade. Router, switch och kablar medfraktade från Sverige, ihopkopplat och inställt av mig.
*Kollega (Raphael Ritz). Ansvarig för demoprogrammet i båset, har lyckligtvis till skillnad från mig varit med förr.
*Höga bord i svarta kjolar. Levereras "oklädda", en särskild kille åker sedan runt med färdigveckat tyg som nitas fast. Vingliga som sjutton och lappade med flera generationer tejp. Även här kunde man välja färg, med tveksam ledning från färgnamnen. Färgerna matchar inte relaterade mattfärger eller varandra. Vi sejfade med svart även här. Vid vår ankomst saknade ett av borden kjol, förutsatt att det oklädda extravingliga bordet som stod på snedden i korridoren verkligen var vårt. Under "bordskjolarna" kan man lagra saker - vilket visade sig vara ett väldigt populärt feature hos våra demohållare och gäster.
*Barstolar. Levererades separat, så sent att vi hann börja bli riktigt nervösa. Dyra nog att hyra att grannbåset köpt en bunt snygga regissörsstolar istället; "det blev billigare så". Dammiga som sjutton vid ankomst; har antagligen bott i ett lager i flera år.
*2 x demosetup: Stor skärm på stativ, liten skärm plus (antik) stationär dator, tangentbord och mus. Specialbox under för att switcha mellan vad som visas på stora skärmen: medtagen laptop eller stationära datorns lilla skärm. Notera de olika skärmformaten? Inte helt lätt att få visningen rätt utifrån de förhållandena. Alla datorprylarna levererades och kopplades in av en särskild leverantör, men vi fick fippla en hel del efteråt för att det skulle bli användbart.
*Anslagstavlor för medtagna posters; posterbyte vid varje demo. (tavlorna levereras separat av ett särskilt företag. Visade sig ha helt andra mått än på den spec vi fick. Men tack och lov var de större, inte mindre)
*Folderställ - ett medtaget ihoprullbart och ett panikbeställt på plats.
*Presentationsbord med tryckmaterial; skulle ha varit det lilla bordet som ingår i posterväggens transportbox, fick panikbeställas efteråt när vi insåg att posterväggen var borta. Tryckmaterialet, totalt 32 kilo tungt, förvägsfraktades till stor del; frakten gick typ tre veckor innan utställningen och beställdes hos en agent i Göteborg. Kartongerna packades extremt omsorgsfullt av mig i enorma mängder tejp och bubbelplast, vilket tog sådan tid att jag gick från jobbet först halv sju på kvällen på min egen födelsedag. Men liknande frakter vi fått *till* kontoret har anlänt i väldigt dåligt skick, och utan tryckmaterial är det ingen större idé att ha båset...
I folderställen:
-- Workshoprapporter fr o m 2006. De flesta fick nybeställas eftersom de var så gott som slut; tack och lov inventerade jag trycksaksförrådet i tid, redan i augusti...
-- Nyhetsbrev #1-3 för i år. 2:an var min första arbetsuppgift när jag började i juni, 3:an gjorde jag under stor tidspress precis i tid för att trycka innan vi åkte, så det nyhetsbrevet fick åka i våra resväskor.
På bordet:
-- Officiella rapporter: årsrapport, strategirapport, introduktionsrapport.
-- Flyers: nästa års neuroinformatikkonferens i Kobe, MUSIC - ett verktyg vi utvecklar, demoprogrammet för montern. Skrivna & layoutade av mig i sista minuten innan vi åkte, eftersom vissa "vore det inte bra att ha..." inte faller någon in förrän i just sista minuten. Tryckta/utskrivna på plats på FedEx. Dyrt men smidigt.
-- Andra flyers: sånt som våra japanska, engelska och amerikanska kollegor haft med sig.
-- Diverse andra broschyrer.
-- Pennor och block. Försvinner så fort man vänder ryggen till. *Alla* giveaways verkar populära; de amerikanska kollegorna i båset mittemot har gett bort runt 2000 exemplar av ett enkelt foto-/pappersställ.
*Mindre rollup (bakom bortre bordet), gör reklam för tidigare nämnda konferens. Paniklayoutad och -beställd av mig en vecka innan vi åkte, när kollegan som ansvarar för konferensen kom på att säga att vi haft en rollup för konferensen något tidigare år, och vore inte det trevligt att ha igen? Levererades så sent att den fick åka med den sist anlända kollegan som flög först två dagar efter oss. Visade sig vara en mycket lätt och trevlig sak - om än med en beklaglig tendens till att stå snett tills man vänt på den helt uniforma stödpinnen ett par gånger - som vi släpat med oss till diverse kvällsevents.
Puh. Jag lovar, jag kommer aldrig mer kunna se på ett mässbås på samma sätt igen -- hädanefter kommer alla mässbås jag råkar på se ut som en gigantisk samling av lösa delar, ditfraktade mot alla odds, i ständig kamp mot logistikversionerna av Murphys lag.
Nu ska vi bara få ner och hem allt igen :)
söndag, oktober 11, 2009
TV-filmat: Bokmässan-debatten om kunskapsförmedling
Jag hade helt, totalt missat att debatten på bokmässan spelades in av SVT; jag såg inte kameran och hinner sällan se på TV. Hade inte min indiske doktorandkollega slötittat på SVT24 och sett ett bekant ansikte - "I saw you on TV! You were on a stage!" - hade jag nog aldrig upptäckt det heller.
Så, tack vare tips från Pradeep, här är hela debatten "Kunskap åt folket - men hur" från 24/9 på Bokmässan. I vilken jag bland annat kallar mig brobyggare snarare än nyskapare, ifrågasätter idén att kunskap inte skulle vara kul, och avslöjar att jag bloggar för min inre tolvåring.
Det står att länken funkar t o m 8/10, men det är datumet då de lade upp den. Så förhoppningsvis går filmsnutten att se till ca 8/11.
(Relaterat: min ursprungliga bloggpost & min tillhörande gästpost på NE:s Kunskapsbloggen)
Så, tack vare tips från Pradeep, här är hela debatten "Kunskap åt folket - men hur" från 24/9 på Bokmässan. I vilken jag bland annat kallar mig brobyggare snarare än nyskapare, ifrågasätter idén att kunskap inte skulle vara kul, och avslöjar att jag bloggar för min inre tolvåring.
Det står att länken funkar t o m 8/10, men det är datumet då de lade upp den. Så förhoppningsvis går filmsnutten att se till ca 8/11.
(Relaterat: min ursprungliga bloggpost & min tillhörande gästpost på NE:s Kunskapsbloggen)
onsdag, oktober 07, 2009
Nobelprisparentes
Via Kulturbloggen hittar jag Naturvetarens artiklar om årets Nobelpris i medicin, fysik och kemi. Särskilt kul är att de i alla artiklar har med kommentarer av svenska forskare från respektive fält. Bra jobbat!
Nobelpriset i kemi 2009 för ribosomer i 3D
Minsann, det ser ut som om Karin Bojs prickade en till Nobelpristagare i årets gissningsrunda: Ada Yonath, som tillsammans med Thomas Steitz och Venkatraman Ramakrishnan får kemipriset för att de lyckats lista ut hur ribosomer, en nyckeldel i cellens små DNA-till-protein-maskineri, fungerar och är formade.
En intressant lokalpatriotisk parentes är att ribosomers storlek anges i den för oss vanliga dödliga rätt obskyra enheten "Svedberg", efter den svenske kemisten Theodor Svedberg (också han Nobelpristagare i kemi, fast 1926) som arbetade med dispersa system och uppfann den analytiska ultracentrifugen. En Svedberg motsvarar 10-13 sekunder (enheten, som också kallas "sedimentationskoefficient", definieras som sedimentationshastigheten delat med accelerationen), och eftersom större partiklar i allmänhet sedimenteras snabbare så har de också vanligtvis ett högt Svedbergvärde.
Ada Yonaths insats består av något som många från början trodde var omöjligt; hon har tagit fram 3D-strukturen för ribosomen med hjälp av röntgenkristallografi. Ribosomer har två delar, som var och en består av RNA tätt omlindad av proteiner. Den aktiva delen, som utgår från mRNA (budbärar-RNA) och bygger ihop aminosyror till proteiner, består av RNA. Metoden går ut på att översätta det prickmönster som bildas av starka röntgenstrålar när de studsar mot mot atomerna i en kristall; och det är inte den enda krångliga biten - man måste dessutom ha tillgång till en synkrotom som ger röntgenstrålningen. Slutligen måste man kunna få det man vill studera att bilda en ren och fin kristall, vilket kan vara rejält meckigt när man har med biologiskt material att göra - och ju större molekyl desto värre blir det. Den mänskliga ribosomen består av totalt fyra RNA-molekyler och 70-talet proteiner - det är alltså en riktigt stor molekyl. Tjugo års hårt arbete krävdes för att Ada Yonath skulle få fram tillräckligt rena, stabila kristaller.
Men utan Thomas Steitz hade det inte räckt hela vägen fram. Han tog hjälp av elektronmikroskop-bilder av ribosomens storskaliga form och placering i kristallen för att kunna tolka röntgenkristallografibilderna, och tog på så sätt fram den första, grovkorniga bilden av hela ribosomen - detaljerad nog att man kunde se RNA-molekylerna. Sedan var det "bara" mer hårt jobb som gällde innan alla tre, Steitz, Yonath och Ramakrishnan, kunde publicera detaljerade tredimensionella strukturer på atomnivå - i princip samtidigt under sensommaren år 2000
Jag minns när bilderna kom, det var otroligt häftigt att se hela maskineriet i detalj (särskilt som jag då dessutom hade gymnasiets biologi och biologibokens tämligen förenklade skisser färska i huvudet). Men det här är inte bara en grundläggande biologisk upptäckt, utan också en potentiell lösning på ett av våra mer hotande medicinska problem: multiresistenta bakterier. Eftersom celler inte överlever utan fungerande ribosomer är bakterie-ribosomer ett möjligt mål för antibiotika. Med formen på ribosomerna klarlagd blir det lättare att ta fram helt nya sorters antibiotika, och därmed försöka hålla sig ett steg framför de allt vanligare antibiotikaresistenta bakterierna.
Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease
Nobelprisets populärvetenskapliga information
DN om kemipriset, och Karin Bojs kommentar
Wikipedia om ribosomer och om röntgenkristallografi
En intressant lokalpatriotisk parentes är att ribosomers storlek anges i den för oss vanliga dödliga rätt obskyra enheten "Svedberg", efter den svenske kemisten Theodor Svedberg (också han Nobelpristagare i kemi, fast 1926) som arbetade med dispersa system och uppfann den analytiska ultracentrifugen. En Svedberg motsvarar 10-13 sekunder (enheten, som också kallas "sedimentationskoefficient", definieras som sedimentationshastigheten delat med accelerationen), och eftersom större partiklar i allmänhet sedimenteras snabbare så har de också vanligtvis ett högt Svedbergvärde.
Ada Yonaths insats består av något som många från början trodde var omöjligt; hon har tagit fram 3D-strukturen för ribosomen med hjälp av röntgenkristallografi. Ribosomer har två delar, som var och en består av RNA tätt omlindad av proteiner. Den aktiva delen, som utgår från mRNA (budbärar-RNA) och bygger ihop aminosyror till proteiner, består av RNA. Metoden går ut på att översätta det prickmönster som bildas av starka röntgenstrålar när de studsar mot mot atomerna i en kristall; och det är inte den enda krångliga biten - man måste dessutom ha tillgång till en synkrotom som ger röntgenstrålningen. Slutligen måste man kunna få det man vill studera att bilda en ren och fin kristall, vilket kan vara rejält meckigt när man har med biologiskt material att göra - och ju större molekyl desto värre blir det. Den mänskliga ribosomen består av totalt fyra RNA-molekyler och 70-talet proteiner - det är alltså en riktigt stor molekyl. Tjugo års hårt arbete krävdes för att Ada Yonath skulle få fram tillräckligt rena, stabila kristaller.
Men utan Thomas Steitz hade det inte räckt hela vägen fram. Han tog hjälp av elektronmikroskop-bilder av ribosomens storskaliga form och placering i kristallen för att kunna tolka röntgenkristallografibilderna, och tog på så sätt fram den första, grovkorniga bilden av hela ribosomen - detaljerad nog att man kunde se RNA-molekylerna. Sedan var det "bara" mer hårt jobb som gällde innan alla tre, Steitz, Yonath och Ramakrishnan, kunde publicera detaljerade tredimensionella strukturer på atomnivå - i princip samtidigt under sensommaren år 2000
Jag minns när bilderna kom, det var otroligt häftigt att se hela maskineriet i detalj (särskilt som jag då dessutom hade gymnasiets biologi och biologibokens tämligen förenklade skisser färska i huvudet). Men det här är inte bara en grundläggande biologisk upptäckt, utan också en potentiell lösning på ett av våra mer hotande medicinska problem: multiresistenta bakterier. Eftersom celler inte överlever utan fungerande ribosomer är bakterie-ribosomer ett möjligt mål för antibiotika. Med formen på ribosomerna klarlagd blir det lättare att ta fram helt nya sorters antibiotika, och därmed försöka hålla sig ett steg framför de allt vanligare antibiotikaresistenta bakterierna.
Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease
Nobelprisets populärvetenskapliga information
DN om kemipriset, och Karin Bojs kommentar
Wikipedia om ribosomer och om röntgenkristallografi
tisdag, oktober 06, 2009
Nobelpriset i fysik 2009 till optiska fibrer och digitala (kamera)sensorer
Årets Nobelpris i fysik går till Charles K. Kao för hans arbete med optiska fibrer som klarar långväga kommunikation (internet!) och till Willard S. Boyle och George E. Smith för CCD-sensorn (digitalkameror! Flickr! Youtube! Horder av pinsamma festfoton på Facebook!). I korthet kan man säga att utan Kaos optiska kablar skulle vi inte kunna ha bandbredd nog att fylla internet med foton och film, och utan Boyle och Smith skulle vi inte ha lika mycket bildmaterial att fylla upp internet med.
Om möjligt ett ännu mer folknära och begripligt pris än fysikpriset 2007, vilket som ni kanske minns gick till upptäckter som lett till att vi lite till mans kunnat gå och bära runt på små hårddiskar (som i ursprungs-iPod). Jag menar, inte behöver man hålla långa utläggningar om optiska kablars betydelse för internet, för en samling nutida bloggläsare? Betydelsen av att kunna ta digitala istället för filmbaserade bilder borde vara lika uppenbar. Era och mina (hypotetiska) barn däremot, som kanske aldrig upplevt vare sig internetkablar för hemmabruk eller icke-digitala kameror, de kommer kanske ha svårare att förstå varför just dessa tekniker fått sådan inverkan på mänskligheten...
Charles Kaos insats är på sätt och vis rätt subtil: optiska kablar fanns redan när han började sitt arbete. Men att i dåtidens ganska ynkliga sladdar - som klarade att skicka ljussignaler några meter innan de dog brusdöden - se möjligheten till riktigt långväga kommunikation och identifiera det tekniska problem som behöver lösas för att nå dit (tillverkning av superrent glas), det är visionärt. Utan ljuskällor i from av bra lasrar, något som varit involverat i en hel bunt tidigare Nobelpris i fysik, är optiska fibrer inte alls lika användbara.
Boyle och Smith skulle egentligen utveckla en ny typ av elektroniskt minne. Istället råkade de ta fram den första brett användbara digitala bildsensorn. År 1970, ett år efter att de kom på CCD-kretsen, kunde Smith och Boyle för första gången bygga in en CCD i sin videokamera. Och fem år senare byggde de en digital videokamera med tillräckligt hög bildupplösning för dåtidens TV-sändningar - det är rätt snabbt marscherat! Bara ett par år senare monterades den första digitala kameran i ett teleskop, början på en lång framgångshistoria som grundar sig i att CCD:n klarar av hela spektrumet från röntgenstrålar till infrarött, och klarar av mycket svagare ljus än vad film förmår detektera. Som gjort för rymdavbildning, alltså. (Och för en hel del annan forskning med för den delen - till exempel för alla avbildningstekniker inom neurovetenskapen. Idel CCD-kameror där med.)
Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease för fysikpriset
Noblprisets populärvetenskapliga information om fysikpriset
DN om fysikpriset
Om möjligt ett ännu mer folknära och begripligt pris än fysikpriset 2007, vilket som ni kanske minns gick till upptäckter som lett till att vi lite till mans kunnat gå och bära runt på små hårddiskar (som i ursprungs-iPod). Jag menar, inte behöver man hålla långa utläggningar om optiska kablars betydelse för internet, för en samling nutida bloggläsare? Betydelsen av att kunna ta digitala istället för filmbaserade bilder borde vara lika uppenbar. Era och mina (hypotetiska) barn däremot, som kanske aldrig upplevt vare sig internetkablar för hemmabruk eller icke-digitala kameror, de kommer kanske ha svårare att förstå varför just dessa tekniker fått sådan inverkan på mänskligheten...
Charles Kaos insats är på sätt och vis rätt subtil: optiska kablar fanns redan när han började sitt arbete. Men att i dåtidens ganska ynkliga sladdar - som klarade att skicka ljussignaler några meter innan de dog brusdöden - se möjligheten till riktigt långväga kommunikation och identifiera det tekniska problem som behöver lösas för att nå dit (tillverkning av superrent glas), det är visionärt. Utan ljuskällor i from av bra lasrar, något som varit involverat i en hel bunt tidigare Nobelpris i fysik, är optiska fibrer inte alls lika användbara.
Boyle och Smith skulle egentligen utveckla en ny typ av elektroniskt minne. Istället råkade de ta fram den första brett användbara digitala bildsensorn. År 1970, ett år efter att de kom på CCD-kretsen, kunde Smith och Boyle för första gången bygga in en CCD i sin videokamera. Och fem år senare byggde de en digital videokamera med tillräckligt hög bildupplösning för dåtidens TV-sändningar - det är rätt snabbt marscherat! Bara ett par år senare monterades den första digitala kameran i ett teleskop, början på en lång framgångshistoria som grundar sig i att CCD:n klarar av hela spektrumet från röntgenstrålar till infrarött, och klarar av mycket svagare ljus än vad film förmår detektera. Som gjort för rymdavbildning, alltså. (Och för en hel del annan forskning med för den delen - till exempel för alla avbildningstekniker inom neurovetenskapen. Idel CCD-kameror där med.)
Länkar
Nobelprisets nyhetsrelease för fysikpriset
Noblprisets populärvetenskapliga information om fysikpriset
DN om fysikpriset
måndag, oktober 05, 2009
Nobelpriset i medicin 2009 går till telomerforskare
Nu är det Nobelprisvecka - vetenskapens lilla julafton!
Först ut är som sig brukar medicinpristagarna - i år tre amerikaner alternativt två amerikaner och en australiensiska (med dubbelt medborgarskap) - Elizabeth H. Blackburn, Carol W. Greider och Jack W. Szostak. Samma trio delade på Laskerpriset, ett av de finaste medicinprisen, år 2006 och de är flitigt citerade av andra forskare - två faktorer som fick DN:s Karin Bojs att helt korrekt förutspå att de skulle kunna få Nobelpriset i år.
Trion får pris för att de lyckats förklara hur telomerer - skyddsstrukturer i ändarna på kromosomer, upptäckta flera decennier innan det nu belönade arbetet tog sin början i slutet av 70-talet - fungerar, och för att de upptäckt enzymet telomeras som underhåller och reparerar telomererna. Blackburn visade att telomerer består av en kort, repeterad sekvens av DNA, och tillsammans med Szostak visade hon att dessa repeterade sekvenser skyddar/stabiliserar kromosomerna inne i cellerna. De förutsade också att det skulle existera ett enzym som lade till de här korta DNA-sekvenserna i kromosomernas ändar, och Blackburn och Greider hittade och isolerade enzymet, telomeras, tillsammans. Szostak har även (tillsammans med sin dåvarande postdoc Victoria Lundblad) visat att celler lever farligt om de inte kan förlänga sina telomerer; de kan helt enkelt inte dela sig normalt när de inte längre har sina ändreserver kvar.
Telomeras är för övrigt ett väldigt coolt litet enzym; till skillnad från vanliga enzym innehåller det en snutt RNA, som fungerar som "mall" för den korta DNA-sekvens (TTAGGG) som enzymet lägger till i kromosomernas ändar.
Utan telomerer skulle kromosomerna riskera att kladda ihop med varandra - det är så slumpmässigt avbrutna DNA-bitar beter sig, eftersom deras ändar lätt fäster i varandra. Ihopkladdade kromosomer är, som man lätt kan tänka sig, inte alls lika lämpade för att bli kopierade i celldelningsprocessen. Telomererna löser dessutom ett annat problem i celldelningsprocessen; att det är omöjligt att kopiera DNA-strängen ända ut i änden. Utan vadderande telomerer i ändarna - telomerer som kan kortas av utan större förlust, eftersom de kan byggas på igen - skulle kromosomerna alltså krympa vid varje celldelning. Inte heller det ett särskilt attraktivt scenario.
Telomererna växer dock inte i all oändlighet, utan blir normalt sett kortare när cellerna åldras. Omvänt så har kortare telomerer även kopplats till för tidigt åldrande och diverse sjukdomar. Problemet - åtminstone för de som söker en snabbfix mot kroppsligt förfall - är att telomerer också är aktiva i cancerceller, och hjälper dem att överleva sin onormalt snabba delningstakt. Än så länge verkar det som att lagom med telomerer är bäst... men kanske kan upptäckten så småningom leda till behandling mot olika sorters cancer.
Länkar
Nobelprisets pressrelease för medicinpriset
Laskerprisets pressrelease från 2006
Wikipedia (eng) om telomeras
Ellison Medical Foundation om telomerer
DN och SvD om medicinpriset
Howard Huges Medical Institutes nyhetsrelease om priset (med tonvikt på Szostak, som ju är en "HHMI Investigator")
Först ut är som sig brukar medicinpristagarna - i år tre amerikaner alternativt två amerikaner och en australiensiska (med dubbelt medborgarskap) - Elizabeth H. Blackburn, Carol W. Greider och Jack W. Szostak. Samma trio delade på Laskerpriset, ett av de finaste medicinprisen, år 2006 och de är flitigt citerade av andra forskare - två faktorer som fick DN:s Karin Bojs att helt korrekt förutspå att de skulle kunna få Nobelpriset i år.
Trion får pris för att de lyckats förklara hur telomerer - skyddsstrukturer i ändarna på kromosomer, upptäckta flera decennier innan det nu belönade arbetet tog sin början i slutet av 70-talet - fungerar, och för att de upptäckt enzymet telomeras som underhåller och reparerar telomererna. Blackburn visade att telomerer består av en kort, repeterad sekvens av DNA, och tillsammans med Szostak visade hon att dessa repeterade sekvenser skyddar/stabiliserar kromosomerna inne i cellerna. De förutsade också att det skulle existera ett enzym som lade till de här korta DNA-sekvenserna i kromosomernas ändar, och Blackburn och Greider hittade och isolerade enzymet, telomeras, tillsammans. Szostak har även (tillsammans med sin dåvarande postdoc Victoria Lundblad) visat att celler lever farligt om de inte kan förlänga sina telomerer; de kan helt enkelt inte dela sig normalt när de inte längre har sina ändreserver kvar.
Telomeras är för övrigt ett väldigt coolt litet enzym; till skillnad från vanliga enzym innehåller det en snutt RNA, som fungerar som "mall" för den korta DNA-sekvens (TTAGGG) som enzymet lägger till i kromosomernas ändar.
Utan telomerer skulle kromosomerna riskera att kladda ihop med varandra - det är så slumpmässigt avbrutna DNA-bitar beter sig, eftersom deras ändar lätt fäster i varandra. Ihopkladdade kromosomer är, som man lätt kan tänka sig, inte alls lika lämpade för att bli kopierade i celldelningsprocessen. Telomererna löser dessutom ett annat problem i celldelningsprocessen; att det är omöjligt att kopiera DNA-strängen ända ut i änden. Utan vadderande telomerer i ändarna - telomerer som kan kortas av utan större förlust, eftersom de kan byggas på igen - skulle kromosomerna alltså krympa vid varje celldelning. Inte heller det ett särskilt attraktivt scenario.
Telomererna växer dock inte i all oändlighet, utan blir normalt sett kortare när cellerna åldras. Omvänt så har kortare telomerer även kopplats till för tidigt åldrande och diverse sjukdomar. Problemet - åtminstone för de som söker en snabbfix mot kroppsligt förfall - är att telomerer också är aktiva i cancerceller, och hjälper dem att överleva sin onormalt snabba delningstakt. Än så länge verkar det som att lagom med telomerer är bäst... men kanske kan upptäckten så småningom leda till behandling mot olika sorters cancer.
Länkar
Nobelprisets pressrelease för medicinpriset
Laskerprisets pressrelease från 2006
Wikipedia (eng) om telomeras
Ellison Medical Foundation om telomerer
DN och SvD om medicinpriset
Howard Huges Medical Institutes nyhetsrelease om priset (med tonvikt på Szostak, som ju är en "HHMI Investigator")
onsdag, september 23, 2009
Mot Bokmässan och Forskartorget!
Imorgon förmiddag kliver jag på tåget mot Göteborg och Bokmässan. Jag ska delta i en paneldiskussion om kunskapsförmedling, betitlad "Kunskap åt folket - men hur?" (kl 17.05 - 17.35, Forskartorgets scen, B05:72) ihop med UR:s VD Erik Fictelius, SACOs samhällspolitiska chef Gunnar Wetterberg, läraren Gunilla Hammar-Säfström (från tv-serien Klass 9A) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Arrangörer är Vetenskapsrådet, UR och NE.
I samband med det kommer jag också ha en gästbloggpost uppe på NE:s blogg Kunskapsbloggen (skulle gissa att den kommer upp imorgon); en bloggpost som kommer handla om att det är kul och lätt att sprida kunskap.
För det är det - ibland. Och jag så less på de dystert domedagsaktiga toner som brukar leta sig in i diskussionen så fort man talar om att sprida kunskap; särskilt när det gäller forskares förmedling av kunskap till allmänheten - det sägs vara för lite, för motvilligt, för långrandigt ointressant, för tråkigt, för svårt att fatta, ta för mycket tid i anspråk och spenderas för lite tid på, för trivialiserat... och så vidare. Eller så tar det foträta, havregrynsgrötskletiga nyttoperspektivet över, och det talas om kunskap som vaccin mot irrläror och som rekryteringsgrund för fler studenter av önskat slag, om plikt och dygd och ansvar.
Visst, allt det där är sant. Men att motivera folk att lära sig saker för att det är Nyttigt För Dem och Bra För Samhället lär aldrig räcka långt nog, och det lär bli trögt att rekrytera nya kunskapsambassadörer om vi hela tiden pratar om hur trassligt och tidsödande det är att förmedla viktigt vetande.
Vi får inte glömma att det är kul, spännande och utvecklande också - både för de som sitter på kunskapen och de som vill komma åt den.
11/10 kl 22:12 Redigerat för att tillägga: här är gästposten, här är kunskapsbloggens korta referat och här är SVT 24:s inspelning(!) av debatten.
I samband med det kommer jag också ha en gästbloggpost uppe på NE:s blogg Kunskapsbloggen (skulle gissa att den kommer upp imorgon); en bloggpost som kommer handla om att det är kul och lätt att sprida kunskap.
För det är det - ibland. Och jag så less på de dystert domedagsaktiga toner som brukar leta sig in i diskussionen så fort man talar om att sprida kunskap; särskilt när det gäller forskares förmedling av kunskap till allmänheten - det sägs vara för lite, för motvilligt, för långrandigt ointressant, för tråkigt, för svårt att fatta, ta för mycket tid i anspråk och spenderas för lite tid på, för trivialiserat... och så vidare. Eller så tar det foträta, havregrynsgrötskletiga nyttoperspektivet över, och det talas om kunskap som vaccin mot irrläror och som rekryteringsgrund för fler studenter av önskat slag, om plikt och dygd och ansvar.
Visst, allt det där är sant. Men att motivera folk att lära sig saker för att det är Nyttigt För Dem och Bra För Samhället lär aldrig räcka långt nog, och det lär bli trögt att rekrytera nya kunskapsambassadörer om vi hela tiden pratar om hur trassligt och tidsödande det är att förmedla viktigt vetande.
Vi får inte glömma att det är kul, spännande och utvecklande också - både för de som sitter på kunskapen och de som vill komma åt den.
11/10 kl 22:12 Redigerat för att tillägga: här är gästposten, här är kunskapsbloggens korta referat och här är SVT 24:s inspelning(!) av debatten.
måndag, september 07, 2009
Första informationen från ODE-dagen är ute!
Första sammanfattningen och dokumentationen från seminariet ODE till vetenskapen är nu ute. En tresidig sammanfattning av dagens viktigaste idéer och diskussionspunkter, samt videofilmer med de sex inspirationstalarnas anföranden finns här.
Mer kommer så småningom; uppföljande radiointervjuer i slutet av september och en essäskrift med samlade reflektioner från talare och deltagare på seminariet i slutet av november. (Samt en handledning i att göra liknande seminarier.)
Mer kommer så småningom; uppföljande radiointervjuer i slutet av september och en essäskrift med samlade reflektioner från talare och deltagare på seminariet i slutet av november. (Samt en handledning i att göra liknande seminarier.)
måndag, augusti 31, 2009
Forskning och dataintegritet - nu och sen
Säg att du blev överkörd av bussen imorgon bitti. Hur mycket av ditt arbete skulle gå att bevara för eftervärlden, gå att återskapa eller rent utav fortsätta arbeta på? Hur mycket ligger skyddat av (root)lösenord som ingen annan kan, kanske till och med krypterat? Eller på en gammal omärkt hårddisk/CD/diskett nånstans i en byrålåda?
När det gäller arbete som sträcker sig över månader och år, som genererar väldigt mycket data och där varenda datapunkts integritet måste bevaras (jag tänker såklart på forskning) borde svaret självklart vara: allt är väldokumenterat. Data säkerhetskopieras till mer än ett ställe och förvaras ihop med anteckningar om hur det genererades (mätmetod, utgångsvärden, randvärden). Viktiga tankeled finns dokumenterade. Alla figurer till samtliga artiklar förvaras ihop med anteckningar om hur de gjordes och vilka rådata de är baserade på. För de filer som inte är någorlunda enkelt editerbara finns även källfilen/generatorfilen i samma version att arbeta vidare på, konvertera eller modifiera vid behov. All egenproducerad kod är kommenterad på ett begripligt sätt.
Tio år tillbaka i tiden, minst. Helst från första början. Och, vid arbetsplatsbyte, överlämnat i sådant skick till samtliga gamla arbetsplatser.
Jag har mött hela spektrat av attityder till problemet - jag har jobbat ihop med en person som var stenhård på att alla våra forskningsrelaterade diskussioner dokumenterades i text, med versionsnummer, och jag har pratat med andra doktorander som har ryckt på axlarna åt säkerhetskopiering. Jag har (fast inte i forskningssammanhang) efterlyst f d kollegors råfiler och insett att nån överlämning av sådana data, det har aldrig skett. Jag kör visserligen inte med 128-bitars krypto, som Cory Doctorow gör, men jag har garanterat kollegor som gör det.
Men även vid exemplariskt samvetsgrann datahantering uppstår problem. Standarder för lagringsmedia ändras (magnetband, någon? Diskettstation?). Proprietära filformat föråldras eller dör ut, och programvaran som hanterar dem slutar säljas - om det ens går att få tag på hårdvara som kan köra operativsystemen som hanterar mjukvaran som hanterar filformaten (visst kan man spara data som RTF-text och XML, JPEG och TIFF som i det här förslaget från SLU, men det löser inte allt. Modeller/kod i kommersiella program behöver kontexten av programversion etc för att man ska veta vad olika funktionsanrop gör - och sådan information är inte alltid möjlig att komma åt).
Dessutom genererar forskningen i stort mer och mer data, allteftersom mätmetoderna blir bättre och datorerna kraftfullare, samtidigt som vi flyttar till lagringsmedier som har västenligt kortare livstid. Naturligtvis är det ingen lösning att printa ut allt viktigt på arkivpapper, men hur många ställen är det som över huvud taget har en långsiktig strategi för att bevara gamla data tillgängliga och läsbara? (Och vem är intresserad av att betala för arkiven och deras underhåll?)
En färsk artikel i Wall Street Journal tar en intressant vinkel på problemet och klagar över att all ny e-interaktion forskare emellan försvinner ut i tomma intet, datalagringsmässigt sett, samtidigt som (antas det) deras samarbete lämnar färre pappersspår. Må så vara - även om det inte lämnas några som helst bevis för antagandet att mer e-interaktion ger mindre spårbar "vanlig" interaktion i form av mail etc - men jag har svårt att se dessa "kringdata":s hotade ställning som det stora problemet* så länge det fortfarande kommer ut pappersbaserad forskning i andra änden. När interaktionen däremot är en integral del av själva datamängden - till exempel i akademiska bloggar, med konversationer mellan forskare - borde det vara självklart att det finns en bevaringsplikt. Men läs till exempel Richard Gatarskis hårresande berättelse om hur väl hans online-data (INTE) har förvaltats av hans tidigare universitet.
Ett annat intressant problem som reses i samma artikel är trovärdigheten hos gamla, digitalt lagrade data: kommer insikten att digitala data är lättare att förfalska leda till att våra framtida efterföljare inte litar på våra mödosamt sparade ettor och nollor?
Det tål att tänka på.
REDIGERAT 31/8 kl 23.05 för att tillägga att liknande frågor, om än mer inriktat på den sociala nätnärvaron, har uppenbarligen flutit runt i det allmänna medvetandet på sistone. Se t ex Richard Gatarski 21/8 samt 17/8 (även tillagt i paragrafen ovan) och Mymlan (28/8).
Länkar
Artikel i Wall Street Journal 28/8 2009: "A Data Deluge Swamps Science Historians"
Cory Doctorow om rootlösenord och kryptering, i Guardian från 30/6 2009: "When I'm dead, how will my loved ones break my password?"
*Och jag kan tänka mig ett antal kniviga integritetsproblem inblandade i ett godtyckligt försök att fånga och bevara sådan e-interaktion åt eftervärlden.
När det gäller arbete som sträcker sig över månader och år, som genererar väldigt mycket data och där varenda datapunkts integritet måste bevaras (jag tänker såklart på forskning) borde svaret självklart vara: allt är väldokumenterat. Data säkerhetskopieras till mer än ett ställe och förvaras ihop med anteckningar om hur det genererades (mätmetod, utgångsvärden, randvärden). Viktiga tankeled finns dokumenterade. Alla figurer till samtliga artiklar förvaras ihop med anteckningar om hur de gjordes och vilka rådata de är baserade på. För de filer som inte är någorlunda enkelt editerbara finns även källfilen/generatorfilen i samma version att arbeta vidare på, konvertera eller modifiera vid behov. All egenproducerad kod är kommenterad på ett begripligt sätt.
Tio år tillbaka i tiden, minst. Helst från första början. Och, vid arbetsplatsbyte, överlämnat i sådant skick till samtliga gamla arbetsplatser.
Jag har mött hela spektrat av attityder till problemet - jag har jobbat ihop med en person som var stenhård på att alla våra forskningsrelaterade diskussioner dokumenterades i text, med versionsnummer, och jag har pratat med andra doktorander som har ryckt på axlarna åt säkerhetskopiering. Jag har (fast inte i forskningssammanhang) efterlyst f d kollegors råfiler och insett att nån överlämning av sådana data, det har aldrig skett. Jag kör visserligen inte med 128-bitars krypto, som Cory Doctorow gör, men jag har garanterat kollegor som gör det.
Men även vid exemplariskt samvetsgrann datahantering uppstår problem. Standarder för lagringsmedia ändras (magnetband, någon? Diskettstation?). Proprietära filformat föråldras eller dör ut, och programvaran som hanterar dem slutar säljas - om det ens går att få tag på hårdvara som kan köra operativsystemen som hanterar mjukvaran som hanterar filformaten (visst kan man spara data som RTF-text och XML, JPEG och TIFF som i det här förslaget från SLU, men det löser inte allt. Modeller/kod i kommersiella program behöver kontexten av programversion etc för att man ska veta vad olika funktionsanrop gör - och sådan information är inte alltid möjlig att komma åt).
Dessutom genererar forskningen i stort mer och mer data, allteftersom mätmetoderna blir bättre och datorerna kraftfullare, samtidigt som vi flyttar till lagringsmedier som har västenligt kortare livstid. Naturligtvis är det ingen lösning att printa ut allt viktigt på arkivpapper, men hur många ställen är det som över huvud taget har en långsiktig strategi för att bevara gamla data tillgängliga och läsbara? (Och vem är intresserad av att betala för arkiven och deras underhåll?)
En färsk artikel i Wall Street Journal tar en intressant vinkel på problemet och klagar över att all ny e-interaktion forskare emellan försvinner ut i tomma intet, datalagringsmässigt sett, samtidigt som (antas det) deras samarbete lämnar färre pappersspår. Må så vara - även om det inte lämnas några som helst bevis för antagandet att mer e-interaktion ger mindre spårbar "vanlig" interaktion i form av mail etc - men jag har svårt att se dessa "kringdata":s hotade ställning som det stora problemet* så länge det fortfarande kommer ut pappersbaserad forskning i andra änden. När interaktionen däremot är en integral del av själva datamängden - till exempel i akademiska bloggar, med konversationer mellan forskare - borde det vara självklart att det finns en bevaringsplikt. Men läs till exempel Richard Gatarskis hårresande berättelse om hur väl hans online-data (INTE) har förvaltats av hans tidigare universitet.
Ett annat intressant problem som reses i samma artikel är trovärdigheten hos gamla, digitalt lagrade data: kommer insikten att digitala data är lättare att förfalska leda till att våra framtida efterföljare inte litar på våra mödosamt sparade ettor och nollor?
Det tål att tänka på.
REDIGERAT 31/8 kl 23.05 för att tillägga att liknande frågor, om än mer inriktat på den sociala nätnärvaron, har uppenbarligen flutit runt i det allmänna medvetandet på sistone. Se t ex Richard Gatarski 21/8 samt 17/8 (även tillagt i paragrafen ovan) och Mymlan (28/8).
Länkar
Artikel i Wall Street Journal 28/8 2009: "A Data Deluge Swamps Science Historians"
Cory Doctorow om rootlösenord och kryptering, i Guardian från 30/6 2009: "When I'm dead, how will my loved ones break my password?"
*Och jag kan tänka mig ett antal kniviga integritetsproblem inblandade i ett godtyckligt försök att fånga och bevara sådan e-interaktion åt eftervärlden.
tisdag, augusti 25, 2009
ODE till vetenskapen
Idag har jag varit (och lyssnat) på seminarium om omvärldsdialog och engagemang (ODE) arrangerat av en rad kända aktörer: KVA, IVA, KSLA, RJ, V-A och VR (Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Ingenjörsakademien, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskap & Allmänhet och Vetenskapsrådet).
Seminariet var till för särskilt inbjudna seniora forskare, många av dem professorer framsållade för att de nominerats till goda vetenskapliga ledare*, andra med motsvarande höga poster (t ex VD:n för Svenska Läkaresällskapet, en av VR:s huvudsekreterare för Vetenskapsrådet). I ett sånt sammanhang är jag ju inte riktigt meriterad att delta, så det var min smala lycka att de ville ha en rapportör - en lyssnande men inte deltagande antecknare - per diskussionsbord á knappt tio personer.
Hela dagen var dock inte vikt åt rundabordssamtal, utan en stor del av programmet bestod av talare: en inledning av representanter från KVA, IVA, KSLA och VR, en presentation om vad undersökningar har visat om forskares syn på samverkan (presenterad av Karin Hermansson, utvecklingschef på V-A och flitig bloggare på V-A:s blogg) och två block av presentationer från inspiratörer: Eva Österberg (professor i historia, Lunds Universitet), Johan Åkerman (professor i tillämpad spinntronik på Göteborgs Universitet - och sporadisk bloggare på F&F:s blogg) och Agneta Richter-Dahlfors (professor i cellulär mikrobiologi, Karolinska Institutet) i det första blocket, Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och författare till två populärvetenskapliga böcker), Olle Granath (ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna) och Göran Sandberg (rektor vid Umeå Universitet, professor i skoglig växtfysiologi, och verkställande ledamot i Knut & Alice Wallenbergs stiftelse). De tre första hade i uppdrag att besvara frågan "Varför ODE?" och de tre senare fick tala om "Möjligheter och begränsningar för ODE". Samma frågeområden var också temat för förmiddagens respektive eftermiddagens bordsdiskussionspass.
Moderatorer för hela dagen var Camilla Modeer (V-A:s generalsekreterare) och Carl-Johan Sundberg (professor på KI, grundare av ESOF, prisbelönt kommunikatör). Och projektledare för semianriet och kringaktiviteterna är V-A:s Anders Sahlman.
Vad sades, då, undrar ni? Med närmare 100 engagerade, erfarna forskare och kommunikatörer var det väldigt lite som inte sades. Vid "mitt" bord diskuterades bland annat om alla ska kommunicera, alltid och överallt, eller om det finns gränser (och vilka), att allmänheten är en givande och välutbildad kommunikationspartner, skillnader i hur "tredje uppgiften" uppfattas jämfört med "samverkansuppgiften", andra kommunikationsmöjligheter än att gå via media - till exempel via internet... andra bord talade om helt andra saker. Något bord var ense om att det var hopplöst att kommunicera via media, ett annat bord sa "sluta släng skit på journalister, de gör ett bra jobb". Några talade om att forskare måste våga ge sig i kast med de existensiella och emotionella aspekterna av att kommunicera forskning. Problem som samverkan kan leda till togs upp, till exempel: Samverkan kan leda till intresse-/trovärdighetskonflikter när en forskare sitter på flera olika stolar samtidigt (universitet, landsting, eget företag). Vilken agenda gäller när? I vilket intresse uttalar sig forskaren just den här gången?
Om ungefär en vecka kommer video från seminariet och en skriftlig rapport upp på webben, sedan (om ca en månad) kommer intervjuer med inspiratörerna och en manual för att göra liknande möten, och slutligen (om ca två månader) kommer en skrift om ODE. Allt i händerna på vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz (samme Kristoffer Gunnartz som intervjuade mig för Vetandets Värld i Fokus i höstas), som också skriver en bok i ämnet.
REDIGERAT 31/8 kl 23.00 för att tillägga: Cissi Askwall, som också var närvarande (och ansvarig för att samla in rapporterna om vad som sades vid de olika borden), har bloggat om seminariet på V-A:s blogg.
Länkar
V-A om ODE-seminariet (se även här)
VR om ODE-seminariet
Ljudtrailer med intervjuer med inspiratörerna
*och alltså inte utvalda i första hand för att de tycker kommunikation är ett särskilt behjärtansvärt område. Kan tilläggas att seminariet hade väntelista - det var fler som ville vara med av de inbjudna än det fanns platser!
Seminariet var till för särskilt inbjudna seniora forskare, många av dem professorer framsållade för att de nominerats till goda vetenskapliga ledare*, andra med motsvarande höga poster (t ex VD:n för Svenska Läkaresällskapet, en av VR:s huvudsekreterare för Vetenskapsrådet). I ett sånt sammanhang är jag ju inte riktigt meriterad att delta, så det var min smala lycka att de ville ha en rapportör - en lyssnande men inte deltagande antecknare - per diskussionsbord á knappt tio personer.
Hela dagen var dock inte vikt åt rundabordssamtal, utan en stor del av programmet bestod av talare: en inledning av representanter från KVA, IVA, KSLA och VR, en presentation om vad undersökningar har visat om forskares syn på samverkan (presenterad av Karin Hermansson, utvecklingschef på V-A och flitig bloggare på V-A:s blogg) och två block av presentationer från inspiratörer: Eva Österberg (professor i historia, Lunds Universitet), Johan Åkerman (professor i tillämpad spinntronik på Göteborgs Universitet - och sporadisk bloggare på F&F:s blogg) och Agneta Richter-Dahlfors (professor i cellulär mikrobiologi, Karolinska Institutet) i det första blocket, Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och författare till två populärvetenskapliga böcker), Olle Granath (ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna) och Göran Sandberg (rektor vid Umeå Universitet, professor i skoglig växtfysiologi, och verkställande ledamot i Knut & Alice Wallenbergs stiftelse). De tre första hade i uppdrag att besvara frågan "Varför ODE?" och de tre senare fick tala om "Möjligheter och begränsningar för ODE". Samma frågeområden var också temat för förmiddagens respektive eftermiddagens bordsdiskussionspass.
Moderatorer för hela dagen var Camilla Modeer (V-A:s generalsekreterare) och Carl-Johan Sundberg (professor på KI, grundare av ESOF, prisbelönt kommunikatör). Och projektledare för semianriet och kringaktiviteterna är V-A:s Anders Sahlman.
Vad sades, då, undrar ni? Med närmare 100 engagerade, erfarna forskare och kommunikatörer var det väldigt lite som inte sades. Vid "mitt" bord diskuterades bland annat om alla ska kommunicera, alltid och överallt, eller om det finns gränser (och vilka), att allmänheten är en givande och välutbildad kommunikationspartner, skillnader i hur "tredje uppgiften" uppfattas jämfört med "samverkansuppgiften", andra kommunikationsmöjligheter än att gå via media - till exempel via internet... andra bord talade om helt andra saker. Något bord var ense om att det var hopplöst att kommunicera via media, ett annat bord sa "sluta släng skit på journalister, de gör ett bra jobb". Några talade om att forskare måste våga ge sig i kast med de existensiella och emotionella aspekterna av att kommunicera forskning. Problem som samverkan kan leda till togs upp, till exempel: Samverkan kan leda till intresse-/trovärdighetskonflikter när en forskare sitter på flera olika stolar samtidigt (universitet, landsting, eget företag). Vilken agenda gäller när? I vilket intresse uttalar sig forskaren just den här gången?
Om ungefär en vecka kommer video från seminariet och en skriftlig rapport upp på webben, sedan (om ca en månad) kommer intervjuer med inspiratörerna och en manual för att göra liknande möten, och slutligen (om ca två månader) kommer en skrift om ODE. Allt i händerna på vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz (samme Kristoffer Gunnartz som intervjuade mig för Vetandets Värld i Fokus i höstas), som också skriver en bok i ämnet.
REDIGERAT 31/8 kl 23.00 för att tillägga: Cissi Askwall, som också var närvarande (och ansvarig för att samla in rapporterna om vad som sades vid de olika borden), har bloggat om seminariet på V-A:s blogg.
Länkar
V-A om ODE-seminariet (se även här)
VR om ODE-seminariet
Ljudtrailer med intervjuer med inspiratörerna
*och alltså inte utvalda i första hand för att de tycker kommunikation är ett särskilt behjärtansvärt område. Kan tilläggas att seminariet hade väntelista - det var fler som ville vara med av de inbjudna än det fanns platser!
söndag, augusti 02, 2009
Vad har du gemensamt med en banan?
Jo, ni är ungefär lika radioaktiva. Räknat per gram. Åka förklarar här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)