Ingen skulle få för sig att bygga ett sandslott av helt torr sand - även en tvååring vet att det går inte att få det att hålla. Fuktig sand ska det vara. Nu har forskare visat att den optimala blandningen, för maximal stabilitet, är en del vatten till åtta delar sand.
Sand beter sig varken som ett fast ämne eller en vätska. Den kan, i torrt tillstånd, hällas på ett vätskeliknande sätt men man kan också lägger tunga föremål på dess yta utan att de sjunker. Dessutom ändras sandens egenskaper när den blir blöt, genom att vätskan bildar broar mellan kontaktpunkterna på kornen. Upp till en viss gräns blir sanden mer stabil, sedan blir blandningen mer som en trögflytande vätska (med intressanta egenskaper, se förra posten om kvicksand). Den optimala mixen för stabilitet har nu visats vara ungefär en del vatten och åtta delar sand. Bra att veta för alla som gillar att bygga sandslott och sandstatyer.
Bakom studien ligger en forskargrupp från MIT, ledd av Sarah Nowak. De har blandat små glaskorn och olja och låtit blandningen rotera i en trumma för att mäta vid vilken vinkel högen som bildas kollapsar. De har också räknat på problemet. Resultatet: en modell utan friktion. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns friktion, utan snarare att vätskans påverkan på kornen är betydligt viktigare än friktionens påverkan. Resultatet publiceras i senaste numret av Nature Physics.
Länkar
Telegraph
artikeln (Nature Physics, pren. krävs)
kommentar till artikeln (Nature Physics, pren. krävs)
fredag, september 30, 2005
Det är en myt att man sugs ner i kvicksand
Att man sugs ner i kvicksand är en myt, enligt en nederländsk forskargrupp. En artikel om studien, som undersöker kvicksandens egenskaper och framför allt hur den beter sig under påverkan från rörelser, publicerades i går i Nature. Men Natureartikeln var nog inte egentligen först med att undersöka fenomenet: det har tidigare undersökts i programmet MythBusters (som går på TV-kanalen Discovery). Och de gjorde sitt försök med riktiga människor...
Vad är kvicksand?
Kvicksand består (enligt artikeln) av finkornig sand, lera och vatten. I ett prov från en saltsjö i Irak bestod ungefär 50% av vikten av vatten, runt 7% bestod av lera och resten av sand med en kornstorlek mellan 50 och 200 mikrometer i diameter. Den kvicksand som gruppen tillverkade i laboratoriet hade en liknande sammansättning: 90 vikt% (fuktig) sand, 10 vikt% bentonitlera i saltvatten; total vattenmängd 50 vikt%. Sammansättningen är väldigt känslig för små ändringar i belastning.
Kvicksandens egenskaper
I orört tillstånd ökar kvicksandens viskositet (seghet eller trögrörlighet) sakta med tiden. När kvicksand belastas - till exempel när man kliver på den eller skakar den - kan den temporärt bli betydligt mer flytande. Större påfrestning innebär att kvicksanden blir mer flytande. Trögheten ökar dock snabbt igen efter den initiala påfrestningen. Det är det här som gör att man fastnar, och fastnar ordentligt: när sanden satt sig igen är ansträngningen som krävs för att dra ur sin fot (det vill säga, sätta fart på vatnet i kvicksanden så att det blir tillräckligt flytande) lika stor som den ansträngning som krävs för att lyfta en medelstor bil.
Man kan inte sugas ner i kvicksand
Däremot är det omöjligt att sugas ner i kvicksand på det sätt man kan se i filmer. Kvicksanden har betydligt större densitet än en människokropp. Forskarna testade med små aluminiumklot som fick ligga på kvicksanden medan den skakades. Oavsett hur mycket de skakade fick de dock inte kulorna, som har större densitet än kvicksanden (2.7 gram per kubikcentimeter jämfört med cirka 2 gram per kubikcentimeter), att sjunka helt. Människor har lägre densitet än kvicksand, så att de skulle sjunka helt är ännu mer osannolikt, konstaterar forskarna. De flesta, åtminstone icke-akademiker, känner sig nog kanske mer övertygade av MythBusters test där de hade en gigantisk tank med "kvicksand" (noga testad sand-och-vattenblandning med finkornig sand och vanligt vatten, ingen lera). Det visade sig att ingen av försökspersonerna sjönk i den, trots ivriga ansträngningar.
Länkar
Nature News
Sammanfattning av artikeln (Nature)
Artikeln (Nature, prenumeration krävs)
Transkription av MythBusters-programmet (från fanclub-hemsidan)
Vad är kvicksand?
Kvicksand består (enligt artikeln) av finkornig sand, lera och vatten. I ett prov från en saltsjö i Irak bestod ungefär 50% av vikten av vatten, runt 7% bestod av lera och resten av sand med en kornstorlek mellan 50 och 200 mikrometer i diameter. Den kvicksand som gruppen tillverkade i laboratoriet hade en liknande sammansättning: 90 vikt% (fuktig) sand, 10 vikt% bentonitlera i saltvatten; total vattenmängd 50 vikt%. Sammansättningen är väldigt känslig för små ändringar i belastning.
Kvicksandens egenskaper
I orört tillstånd ökar kvicksandens viskositet (seghet eller trögrörlighet) sakta med tiden. När kvicksand belastas - till exempel när man kliver på den eller skakar den - kan den temporärt bli betydligt mer flytande. Större påfrestning innebär att kvicksanden blir mer flytande. Trögheten ökar dock snabbt igen efter den initiala påfrestningen. Det är det här som gör att man fastnar, och fastnar ordentligt: när sanden satt sig igen är ansträngningen som krävs för att dra ur sin fot (det vill säga, sätta fart på vatnet i kvicksanden så att det blir tillräckligt flytande) lika stor som den ansträngning som krävs för att lyfta en medelstor bil.
Man kan inte sugas ner i kvicksand
Däremot är det omöjligt att sugas ner i kvicksand på det sätt man kan se i filmer. Kvicksanden har betydligt större densitet än en människokropp. Forskarna testade med små aluminiumklot som fick ligga på kvicksanden medan den skakades. Oavsett hur mycket de skakade fick de dock inte kulorna, som har större densitet än kvicksanden (2.7 gram per kubikcentimeter jämfört med cirka 2 gram per kubikcentimeter), att sjunka helt. Människor har lägre densitet än kvicksand, så att de skulle sjunka helt är ännu mer osannolikt, konstaterar forskarna. De flesta, åtminstone icke-akademiker, känner sig nog kanske mer övertygade av MythBusters test där de hade en gigantisk tank med "kvicksand" (noga testad sand-och-vattenblandning med finkornig sand och vanligt vatten, ingen lera). Det visade sig att ingen av försökspersonerna sjönk i den, trots ivriga ansträngningar.
Länkar
Nature News
Sammanfattning av artikeln (Nature)
Artikeln (Nature, prenumeration krävs)
Transkription av MythBusters-programmet (från fanclub-hemsidan)
onsdag, september 28, 2005
Hur en genetisk variation leder till ökad risk för drogberoende
Forskare har undersökt vad som gör att en viss genvariation leder till en ökad risk för drogberoende. Det gäller en SNP (single nucleotide polymorphism) som har visat sig kraftigt minska produktionen av en opioidreceptor (my-opioidreceptorn OPRM1).
Vad är en SNP?
SNP, eller single nucleotide polymorphism ("en-nukleotids-polymorfism" eller "enkel-nukleotids-polymorfism"), är en genvariationstyp som uppkommer när en av de fyra DNA-baserna byts ut mot en annan. Minst 1% av befolkningen måste ha variationen för att den ska få kallas för SNP. Ungefär 90% av all variation i det mänskliga genomet består av SNP:er, som förekommer vid vart hundrade till trehundrade baspar (av totalt ca 3 miljarder baspar).
Studien
En forskargrupp vid Ohio State University, ledd av Wolfgang Sadee, har undersökt vävnadsprover från cortex (hjärnbarken) och pons (ett nervcellskluster vid hjärnstammen som sänder nervsignaler från ryggmärgen till cerebellum ("lillhjärnan")). Båda dessa hjärndelar har gott om celler som är rika på my-opioidreceptorer. Opioider är ämnen med smärtstillande och beroendeframkallande egenskaper, och opioidreceptorerna reagerar på dessa ämnen.
Forskarna extraherade DNA och RNA ur nervcellerna från prover med och utan SNP:n A118G. Det genetiska materialet injicerades i celler, och man mätte sedan skillnader i hur mycket mRNA (mellansteget mellan DNA och protein) för OPRM1 som producerades och skillnader i regleringen av detta mRNA. Det visade sig att A118G-varianten ledde till att produktionen av OPRM1-proteinet (receptorn) minskade med nästan 10 gånger. Man vet ännu inte exakt vad det får för konsekvenser i form av interaktioner mellan opioida ämnen och receptorn, men misstänker att detta innebär att hjärnor med denna genvariant är mer öppna för effekterna av opioider.
Länkar
Newswise
Sammanfattning (Journal of Biological Chemistry)
Artikel (Journal of Biological Chemistry, prenumeration)
Mer information om SNP:er (engelska Wikipedia)
Vad är en SNP?
SNP, eller single nucleotide polymorphism ("en-nukleotids-polymorfism" eller "enkel-nukleotids-polymorfism"), är en genvariationstyp som uppkommer när en av de fyra DNA-baserna byts ut mot en annan. Minst 1% av befolkningen måste ha variationen för att den ska få kallas för SNP. Ungefär 90% av all variation i det mänskliga genomet består av SNP:er, som förekommer vid vart hundrade till trehundrade baspar (av totalt ca 3 miljarder baspar).
Studien
En forskargrupp vid Ohio State University, ledd av Wolfgang Sadee, har undersökt vävnadsprover från cortex (hjärnbarken) och pons (ett nervcellskluster vid hjärnstammen som sänder nervsignaler från ryggmärgen till cerebellum ("lillhjärnan")). Båda dessa hjärndelar har gott om celler som är rika på my-opioidreceptorer. Opioider är ämnen med smärtstillande och beroendeframkallande egenskaper, och opioidreceptorerna reagerar på dessa ämnen.
Forskarna extraherade DNA och RNA ur nervcellerna från prover med och utan SNP:n A118G. Det genetiska materialet injicerades i celler, och man mätte sedan skillnader i hur mycket mRNA (mellansteget mellan DNA och protein) för OPRM1 som producerades och skillnader i regleringen av detta mRNA. Det visade sig att A118G-varianten ledde till att produktionen av OPRM1-proteinet (receptorn) minskade med nästan 10 gånger. Man vet ännu inte exakt vad det får för konsekvenser i form av interaktioner mellan opioida ämnen och receptorn, men misstänker att detta innebär att hjärnor med denna genvariant är mer öppna för effekterna av opioider.
Länkar
Newswise
Sammanfattning (Journal of Biological Chemistry)
Artikel (Journal of Biological Chemistry, prenumeration)
Mer information om SNP:er (engelska Wikipedia)
tisdag, september 27, 2005
Vänsterhänthet kopplat till högre risk för bröstcancer
En nederländsk studie visar att vänsterhänta kvinnor har dubbelt så hög risk för bröstcancer som högerhänta kvinnor. Man tror att länken mellan vänsterhänthet och bröstcancerrisk beror på högre exponering för hormoner i livmodern.
Studien av ett slumpmässigt urval på 1500 av 12000 kvinnor tog med kända riskfaktorer (sjukdomens familjehistoria, rökning, vikt, social och ekonomisk status, antal födda barn) i beräkningen. 165 av dessa kvinnor (11.6%) var vänsterhänta. 55 kvinnor från den slumpmässigt utvalda gruppen och 371 kvinnor från den större gruppen fick bröstcancer. Analys av data gav att vänsterhänta kvinnor löper en drygt 2 gånger större risk att få bröstcancer än högerhänta kvinnor, fram till klimakteriet. Det gäller dock inte överviktiga kvinnor eller kvinnor som inte fött barn - här är riskerna lika (man antar att andra riskfaktorer spelar större roll än vänsterhäntheten i dessa fall). Liknande resultat har visats i ett par tidigare studier.
Man tror att länken mellan vänsterhänthet och bröstcancerrisk kan bero på högre exponering för vissa hormoner i livmodern. En annan studie har nämligen visat att kvinnor som exponeras för en östrogen-liknande kemikalie som ofödda har en större sannolikhet att födas vänsterhänta. Nature News lyfter, tämligen omotiverat, fram detta som att länken mellan vänsterhänthet och cancer beror på miljögifter. Det känns som en dåligt grundad slutsats och är inte heller något som diskuteras i artikeln om studien.
Länkar
Science Daily
Nature News
Artikeln (British Medical Journal, pdf)
Studien av ett slumpmässigt urval på 1500 av 12000 kvinnor tog med kända riskfaktorer (sjukdomens familjehistoria, rökning, vikt, social och ekonomisk status, antal födda barn) i beräkningen. 165 av dessa kvinnor (11.6%) var vänsterhänta. 55 kvinnor från den slumpmässigt utvalda gruppen och 371 kvinnor från den större gruppen fick bröstcancer. Analys av data gav att vänsterhänta kvinnor löper en drygt 2 gånger större risk att få bröstcancer än högerhänta kvinnor, fram till klimakteriet. Det gäller dock inte överviktiga kvinnor eller kvinnor som inte fött barn - här är riskerna lika (man antar att andra riskfaktorer spelar större roll än vänsterhäntheten i dessa fall). Liknande resultat har visats i ett par tidigare studier.
Man tror att länken mellan vänsterhänthet och bröstcancerrisk kan bero på högre exponering för vissa hormoner i livmodern. En annan studie har nämligen visat att kvinnor som exponeras för en östrogen-liknande kemikalie som ofödda har en större sannolikhet att födas vänsterhänta. Nature News lyfter, tämligen omotiverat, fram detta som att länken mellan vänsterhänthet och cancer beror på miljögifter. Det känns som en dåligt grundad slutsats och är inte heller något som diskuteras i artikeln om studien.
Länkar
Science Daily
Nature News
Artikeln (British Medical Journal, pdf)
måndag, september 26, 2005
Sex och våld gör TV-reklam mindre effektiv?
Reklampauser i TV-program som innehåller sex och/eller våld ger inte lika starka minnesbilder som reklampauser i "mer familjeorienterade" program - enligt en studie från University of Michigan.
336 personer i åldrarna 18 till 54 år fick se TV-program med insprängda 30-sekunders reklampauser för fejkade produkter. Personer som sett ett "sexigt", "våldsamt" eller "sexigt och våldsamt" program visade lägre sannolikhet att minnas namnet på produkterna i reklamfilmerna, jämfört med de som sett ett "familjeprogram". De sade också mer sällan att de tänkte köpa produkterna i reklamfilmerna, och valde mer sällan att ta emot rabattkuponger för produkterna. Resultaten gällde oavsett försökspersonernas kön och ålder, både för de som tyckte om och de som inte tyckte om programmet de sett.
Och vad fick de då se? Ett "sexigt" program var ett avsnitt av "Sex and the City", ett "våldsamt" program var ett avsnitt av "24" och ett "sexigt och våldsamt" program var "Buffy, vampyrjägaren". Man kan knappast påstå att dessa program innehåller enbart sex och/eller våld. "Familjeprogrammet" var "America's funniest animals".
De tre första programmen har en sak gemensamt jämfört med "America's funniest animals" - de har en sammanhängande handling, medan "America's funniest animals" och liknande program består av ett rätt stort antal videosnuttar som (nödtorftigt) hålls ihop med en röd tråd i form av vad programledaren säger. I ett avbrott i ett sammanhängande program borde det behövas en större ansträngning att hålla handlingen i minnet under den distraktion som reklamavbrottet innebär. Det verkar också rimligt att man engagerar sig mer i ett program med mänskliga huvudpersoner i en sammanhängande handling (framför allt i en serie som är känd nog att huvudpersonerna kan tänkas vara bekanta även för den som inte tidigare sett ett program), än i ett program med filmsnuttar av ett tidigare obekant djur. Engagemanget är säkert något större om man tycker om programmet, men att tro att folk inte alls engagerar sig bara för att de inte tycker om programmet verkar väldigt naivt. Således är det inte alls förvånande att personerna i de tre första grupperna minns reklamen sämre - och det behöver inte nödvändigtvis bero på innehållet av "våld" eller "sex". Det är möjligt att våldsamt eller sexuellt innehåll ökar den mängd uppmärksamhet som folk lägger på ett program och därmed minskar den mängd uppmärksamhet de lägger på reklamen - men jag anser inte att det bevisas av den här studien.
Länkar
BPS newsletter (British Psychological Society)
Artikel (abstract, Psychological Science)
336 personer i åldrarna 18 till 54 år fick se TV-program med insprängda 30-sekunders reklampauser för fejkade produkter. Personer som sett ett "sexigt", "våldsamt" eller "sexigt och våldsamt" program visade lägre sannolikhet att minnas namnet på produkterna i reklamfilmerna, jämfört med de som sett ett "familjeprogram". De sade också mer sällan att de tänkte köpa produkterna i reklamfilmerna, och valde mer sällan att ta emot rabattkuponger för produkterna. Resultaten gällde oavsett försökspersonernas kön och ålder, både för de som tyckte om och de som inte tyckte om programmet de sett.
Och vad fick de då se? Ett "sexigt" program var ett avsnitt av "Sex and the City", ett "våldsamt" program var ett avsnitt av "24" och ett "sexigt och våldsamt" program var "Buffy, vampyrjägaren". Man kan knappast påstå att dessa program innehåller enbart sex och/eller våld. "Familjeprogrammet" var "America's funniest animals".
De tre första programmen har en sak gemensamt jämfört med "America's funniest animals" - de har en sammanhängande handling, medan "America's funniest animals" och liknande program består av ett rätt stort antal videosnuttar som (nödtorftigt) hålls ihop med en röd tråd i form av vad programledaren säger. I ett avbrott i ett sammanhängande program borde det behövas en större ansträngning att hålla handlingen i minnet under den distraktion som reklamavbrottet innebär. Det verkar också rimligt att man engagerar sig mer i ett program med mänskliga huvudpersoner i en sammanhängande handling (framför allt i en serie som är känd nog att huvudpersonerna kan tänkas vara bekanta även för den som inte tidigare sett ett program), än i ett program med filmsnuttar av ett tidigare obekant djur. Engagemanget är säkert något större om man tycker om programmet, men att tro att folk inte alls engagerar sig bara för att de inte tycker om programmet verkar väldigt naivt. Således är det inte alls förvånande att personerna i de tre första grupperna minns reklamen sämre - och det behöver inte nödvändigtvis bero på innehållet av "våld" eller "sex". Det är möjligt att våldsamt eller sexuellt innehåll ökar den mängd uppmärksamhet som folk lägger på ett program och därmed minskar den mängd uppmärksamhet de lägger på reklamen - men jag anser inte att det bevisas av den här studien.
Länkar
BPS newsletter (British Psychological Society)
Artikel (abstract, Psychological Science)
lördag, september 24, 2005
Automat(a)-genererade mobilsignaler
En webbsida där du genererar en ny mobilsignal med ett musklick. Melodierna genereras algoritmiskt och de flesta melodier har aldrig tidigare hörts av någon.
Stephen Wolfram har forskat på cellulära automata sedan 1980-talet. Projektet WolframTones, som utförs av företaget Wolfram (de som gör matematikprogramvaran Mathematica), bygger på hans kunskap om cellulära automata - framför allt så som de beskrivs i boken A New Kind Of Science (publicerad 2002).
Vad är cellulära automata?
Cellulära automata är en enkel uppsättning regler för att färga rutor i ett rutnät beroende på vad deras grannar har för färg. I det enklaste fallet finns bara färgerna svart och vitt (alternativt svart och "ingen färg"). Reglerna varierar något beroende på implementation. I en av de mest kända implementationerna av cellulära automata, John Conways "Game of Life", betecknar svart en "levande" cell (ruta). Reglerna är enkla:
För en levande cell: 0 eller 1 granne - cellen dör av ensamhet i nästa steg
4 eller fler grannar - cellen dör av överbefolkning i nästa steg
2 eller 3 grannar - cellen överlever även nästa steg
För en icke levande cell: 3 grannar - cellen blir levande i nästa steg
Beroende på vilket mönster med svarta rutor man startar med kan man med denna enkla regel få antingen komplext periodiska mönster, kaos, ett mönster som alltid är likadant eller aktivitet som dör ut efter ett fåtal tidssteg. Mer information om cellulära automata finns i engelska Wikipedia.
Hur fungerar WolframTones?
Programmet genererar en "karta" med en cellulär automata-process, och skär sedan ut en långsmal bit av kartan - ett rutnät med prickar i olika färger. Denna bit blir ett "partitur" för en 30 sekunders ljudsnutt. Med hjälp av diverse regler som omvandlar prickarnas lägen och färg till toner (eller slagverksljud) tolkas informationen som olika instrument och enklare rytmfigurer. Det finns 15 olika kategorier ("klassiskt", "jazz", "r&b"... antagligen mostvarar de olika regler för att tolka "partituret") och en del möjligheter att ändra inställningar.
Resultatet blir i de allra flesta fall nästan - men inte helt - olikt musik. Framför allt är det i de flesta fall (enligt mina halvtränade öron som har följt med på kör- och orkesterövningar sedan jag var liten men som definitivt inte sitter på ett proffs) ett sammanhang som saknas. Ungefär som småbarnsjoller - det har struktur men känns inte som ett språk för den som är van vid tal. Det korta formatet (30 sekunder) gör det något mindre märkbart, men inte tillräckligt.
Men det är rätt kul att leka med.
Länkar
WolframTones
Nature News om WolframTones
Mer om cellulära automata (engelska Wikipedia)
John Conways "Game of Life" (Engelska Wikipedia)
Stephen Wolfram har forskat på cellulära automata sedan 1980-talet. Projektet WolframTones, som utförs av företaget Wolfram (de som gör matematikprogramvaran Mathematica), bygger på hans kunskap om cellulära automata - framför allt så som de beskrivs i boken A New Kind Of Science (publicerad 2002).
Vad är cellulära automata?
Cellulära automata är en enkel uppsättning regler för att färga rutor i ett rutnät beroende på vad deras grannar har för färg. I det enklaste fallet finns bara färgerna svart och vitt (alternativt svart och "ingen färg"). Reglerna varierar något beroende på implementation. I en av de mest kända implementationerna av cellulära automata, John Conways "Game of Life", betecknar svart en "levande" cell (ruta). Reglerna är enkla:
För en levande cell: 0 eller 1 granne - cellen dör av ensamhet i nästa steg
4 eller fler grannar - cellen dör av överbefolkning i nästa steg
2 eller 3 grannar - cellen överlever även nästa steg
För en icke levande cell: 3 grannar - cellen blir levande i nästa steg
Beroende på vilket mönster med svarta rutor man startar med kan man med denna enkla regel få antingen komplext periodiska mönster, kaos, ett mönster som alltid är likadant eller aktivitet som dör ut efter ett fåtal tidssteg. Mer information om cellulära automata finns i engelska Wikipedia.
Hur fungerar WolframTones?
Programmet genererar en "karta" med en cellulär automata-process, och skär sedan ut en långsmal bit av kartan - ett rutnät med prickar i olika färger. Denna bit blir ett "partitur" för en 30 sekunders ljudsnutt. Med hjälp av diverse regler som omvandlar prickarnas lägen och färg till toner (eller slagverksljud) tolkas informationen som olika instrument och enklare rytmfigurer. Det finns 15 olika kategorier ("klassiskt", "jazz", "r&b"... antagligen mostvarar de olika regler för att tolka "partituret") och en del möjligheter att ändra inställningar.
Resultatet blir i de allra flesta fall nästan - men inte helt - olikt musik. Framför allt är det i de flesta fall (enligt mina halvtränade öron som har följt med på kör- och orkesterövningar sedan jag var liten men som definitivt inte sitter på ett proffs) ett sammanhang som saknas. Ungefär som småbarnsjoller - det har struktur men känns inte som ett språk för den som är van vid tal. Det korta formatet (30 sekunder) gör det något mindre märkbart, men inte tillräckligt.
Men det är rätt kul att leka med.
Länkar
WolframTones
Nature News om WolframTones
Mer om cellulära automata (engelska Wikipedia)
John Conways "Game of Life" (Engelska Wikipedia)
fredag, september 23, 2005
Forskarkväll över hela Europa
Den 23/9, det vill säga ikväll, firas "Forskarnas kväll" över hela Europa. Oavsett var man befinner sig händer säkert något roligt.
I Stockholm kan man gå på "Vetenskapsfestival" på LAVA (i Kulturhuset vid Sergels Torg), under namnet Utbrott (det började faktiskt redan kl 14, dvs för två timmar sedan). Bland annat kan man ligga på spikmatta - det är ju en klassiker - undersöka sin egen hjärna och uppleva en vulkan. Mest lockad är jag nog ändå av Mindball, som jag provade på för väldigt länge sedan i den svenska montern på Världsutställningen i Hannover. Man "styr" en liten boll mot ett mål på motståndarens sida genom att tänka så LITE som möjligt. Ju mer spännande det är, desto svårare blir det således. Det är nog enda gången man har tillfälle att imponera på åskådarna med sin trögtänkthet....
I Uppsala kan man bland annat bygga legorobotar på stan, blåsa jättesåpbubblor och testa 3D-glasögon - allt i ett tält på Stora Torget kl 16-19.
Det finns också aktiviteter i Lund, Örebro och Skellefteå - åtminstone.
Missar man hela forskarkvällen finns det en ny chans att se, höra och göra spännande saker nu på söndag då AlbaNova har öppet hus (Stockholm). Mellan 11.15 och 16.45 är det öppna föreläsningar. Många har någon form av anknytning till astronomi, men även andra ämnen tas upp. Man kan också gå på visningar i forskningslabben, guidad tur till arkitetkturen och konsten på AlbaNova, med mera. Bara huset är värt ett besök för den som inte tidigare varit där.
Jag ber alla icke-Stockholmska läsare om ursäkt för den nästintill totala Stockholmscentreringen. Vet ni om nåt kul som händer närmare er får ni gärna lämna tips i kommentarerna!
I Stockholm kan man gå på "Vetenskapsfestival" på LAVA (i Kulturhuset vid Sergels Torg), under namnet Utbrott (det började faktiskt redan kl 14, dvs för två timmar sedan). Bland annat kan man ligga på spikmatta - det är ju en klassiker - undersöka sin egen hjärna och uppleva en vulkan. Mest lockad är jag nog ändå av Mindball, som jag provade på för väldigt länge sedan i den svenska montern på Världsutställningen i Hannover. Man "styr" en liten boll mot ett mål på motståndarens sida genom att tänka så LITE som möjligt. Ju mer spännande det är, desto svårare blir det således. Det är nog enda gången man har tillfälle att imponera på åskådarna med sin trögtänkthet....
I Uppsala kan man bland annat bygga legorobotar på stan, blåsa jättesåpbubblor och testa 3D-glasögon - allt i ett tält på Stora Torget kl 16-19.
Det finns också aktiviteter i Lund, Örebro och Skellefteå - åtminstone.
Missar man hela forskarkvällen finns det en ny chans att se, höra och göra spännande saker nu på söndag då AlbaNova har öppet hus (Stockholm). Mellan 11.15 och 16.45 är det öppna föreläsningar. Många har någon form av anknytning till astronomi, men även andra ämnen tas upp. Man kan också gå på visningar i forskningslabben, guidad tur till arkitetkturen och konsten på AlbaNova, med mera. Bara huset är värt ett besök för den som inte tidigare varit där.
Jag ber alla icke-Stockholmska läsare om ursäkt för den nästintill totala Stockholmscentreringen. Vet ni om nåt kul som händer närmare er får ni gärna lämna tips i kommentarerna!
torsdag, september 22, 2005
Svordomar är ett universiellt språk
New York Times skriver om svordomar att varje språk innehåller dem. Det kanske inte låter så märkvärdigt - förrän man funderar på att språk kan vara tämligen olika. (Vissa språk saknar till exempel i princip helt räkneord.)
Vad som anses som svordomar är naturligtvis kulturberoende, men vad svordomar har gemensamt är att de har starkare koppling till känslor än vad "vanliga" ord har. Det kan man bland annat se om man gör minnestester på listor med ord, där svordomar förekommer. Det är svordomarna folk minns mest, och dessutom glöms orden närmast före och efter svordomen bort i högre grad än andra ord i listan (något liknande verkar förekomma också när man ser på våldsamma eller erotiska bilder, som kan antas vara mer känslomässigt/personligt engagerande än vanliga bilder - man blir uppmärksamhetsmässigt "blind" ett litet tag efteråt. Se Vetenskapsnytt 15/8: Erotiska bilder gör dig kortsiktigt blind).
Man kan också fysiskt mäta reaktionen på en svordom - ledningsförmågan i huden ökar, armhår reser sig, pulsen blir snabbare (En professor i lingvistik som NYT intervjuar säger att språkälskare som hör vad de anser vara "dåligt" språk får liknande reaktioner. Och man kan ju undra om inte en del matematiker skulle reagera på liknande sätt om dom såg någon dela med noll...).
Det är en lång och intressant artikel, som också tar upp svordomar som ett sätt att hantera ilska, och snuddar vid de neurologiska mekanismerna bakom Tourettes syndrom. För att läsa den måste man visserligen registrera sig, men det står ofta riktigt läsvärda saker i NYT Science, så det är värt lite krångel.
Länk
New York Times: Almost Before We Spoke, We Swore
Vad som anses som svordomar är naturligtvis kulturberoende, men vad svordomar har gemensamt är att de har starkare koppling till känslor än vad "vanliga" ord har. Det kan man bland annat se om man gör minnestester på listor med ord, där svordomar förekommer. Det är svordomarna folk minns mest, och dessutom glöms orden närmast före och efter svordomen bort i högre grad än andra ord i listan (något liknande verkar förekomma också när man ser på våldsamma eller erotiska bilder, som kan antas vara mer känslomässigt/personligt engagerande än vanliga bilder - man blir uppmärksamhetsmässigt "blind" ett litet tag efteråt. Se Vetenskapsnytt 15/8: Erotiska bilder gör dig kortsiktigt blind).
Man kan också fysiskt mäta reaktionen på en svordom - ledningsförmågan i huden ökar, armhår reser sig, pulsen blir snabbare (En professor i lingvistik som NYT intervjuar säger att språkälskare som hör vad de anser vara "dåligt" språk får liknande reaktioner. Och man kan ju undra om inte en del matematiker skulle reagera på liknande sätt om dom såg någon dela med noll...).
Det är en lång och intressant artikel, som också tar upp svordomar som ett sätt att hantera ilska, och snuddar vid de neurologiska mekanismerna bakom Tourettes syndrom. För att läsa den måste man visserligen registrera sig, men det står ofta riktigt läsvärda saker i NYT Science, så det är värt lite krångel.
Länk
New York Times: Almost Before We Spoke, We Swore
onsdag, september 21, 2005
Ämne i grönt te skyddar mot Alzheimers
Forskare vid University of South Florida har i grönt te hittat ett ämne som skyddar mot alzheimersliknande skador - åtminstone hos möss. Det går dock inte att få skyddseffekten genom att dricka te - andra ämnen i teet motverkar skyddet.
Epigallocatechin-3-gallate (EGCG) är en välkänd antioxidant i grönt te och anses kunna ge skydd mot vissa typer av cancer. Forskargruppen har nu visat att ämnet minskar produktionen av betaamyloid - ett protein som bildar beläggningar i hjärnan, vilka orsakar nervskador och minnesförluster - både i cellkulturer och hos möss. EGCG verkar blockera produktionen av proteinet. Möss som behandlades dagligen med injektioner av EGCG hade efter några månader drygt 54% reduktion av betaamyloidbeläggningar.
Tyvärr innebär inte det att dagligt drickande av grönt te har samma skyddseffekt. För det ena så har samma grupp visat att andra ämnen i grönt te förhindrar effekten av EGCG. Men framför allt, för det andra behövs en rätt stor dos för att ge effekt på människor - 1.5 till 1.6 gram per dag. (Innehållet i en tepåse väger runt 2 gram - och består främst av andra saker än EGCG.) Gruppen kommer dock gå vidare med studier av hur effektivt ämnet är om det sväljs. Fungerar det hoppas de på att kunna genomföra kliniska prövningar.
Länk
NewsWise
UPPDATERAT 22/9 kl 10:38 Se även inlägg från den 21/9 2007; "EGCG - ett undermedel?"
Epigallocatechin-3-gallate (EGCG) är en välkänd antioxidant i grönt te och anses kunna ge skydd mot vissa typer av cancer. Forskargruppen har nu visat att ämnet minskar produktionen av betaamyloid - ett protein som bildar beläggningar i hjärnan, vilka orsakar nervskador och minnesförluster - både i cellkulturer och hos möss. EGCG verkar blockera produktionen av proteinet. Möss som behandlades dagligen med injektioner av EGCG hade efter några månader drygt 54% reduktion av betaamyloidbeläggningar.
Tyvärr innebär inte det att dagligt drickande av grönt te har samma skyddseffekt. För det ena så har samma grupp visat att andra ämnen i grönt te förhindrar effekten av EGCG. Men framför allt, för det andra behövs en rätt stor dos för att ge effekt på människor - 1.5 till 1.6 gram per dag. (Innehållet i en tepåse väger runt 2 gram - och består främst av andra saker än EGCG.) Gruppen kommer dock gå vidare med studier av hur effektivt ämnet är om det sväljs. Fungerar det hoppas de på att kunna genomföra kliniska prövningar.
Länk
NewsWise
UPPDATERAT 22/9 kl 10:38 Se även inlägg från den 21/9 2007; "EGCG - ett undermedel?"
tisdag, september 20, 2005
Kvinnor är från Jorden - män också
Skillnader mellan män och kvinnor är mycket mindre än vad populärmedierna påstår. Det är den tydliga slutsatsen av en sammanställning av studier inom området.
Psykologiforskaren Janet S Hyde har gått igenom ett stort antal metastudier (sammanställningar av andra studier) inom området psykologiska könsskillnader. Från barndom till vuxen ålder är män och kvinnor betydligt mer lika än olika, sett till de flesta undersökta psykologiska variabler. Bland annat undersökte studierna kogntitiv förmåga, verbal och ickeverbal kommunikation, moraluppfattning och personliga egenskaper som aggression, ledarförmåga och självförtroende. Sammanlagt, för alla undersökta variabler, var skillnaderna små eller mycket små i 78% av fallen.
Studerar man sammanställningen framgår omgivningens roll i hur personer uttrycker sig. Tydligt var detta bland annat i en studie att försökspersonernas beteende ändrades när det fick veta att de inte identifierades som kvinnliga eller manliga - då betedde sig varken kvinnor eller män stereotypt. Samma mönster framkom i jämförelser av studier av hur ofta personer ler eller av hur hjälpsamma de är, där försökspersonerna kände till eller inte kände till att de blev observerade - skillnaderna mellan män och kvinnor blev mycket mindre när försökspersonerna inte trodde att de var betraktade.
Ett område där skillnaderna är mycket små är hur folk vill att deras arbete ska se ut. Oavsett om det gäller hur hög lön man vill ha, hur trygg man vill känna sig, hur utmanande arbetsuppgifter man vill ha, vilken vikt man lägger vid arbetsmiljö eller hur mycket makt man vill ha är det mycket små skillnader mellan män och kvinnor. De största skillnaderna ser ut att finnas i hur man uttrycker aggression och hur man förhåller sig till sex. (Här kunde det vara intressant att veta om försökspersonerna var "betraktade" eller inte - det vill säga, om de förväntades tillhöra kategorierna "kvinnor" och "män". Det framgår dock inte av sammanställningen.)
Artikeln, som är ovanligt lättläst och tillgänglig för att vara en fackartikel med tonvikt på statistisk analys, är fritt tillgänglig från American Psychological Association. Rekommenderas.
Länkar
NewsWise
Artikeln (pdf)
Psykologiforskaren Janet S Hyde har gått igenom ett stort antal metastudier (sammanställningar av andra studier) inom området psykologiska könsskillnader. Från barndom till vuxen ålder är män och kvinnor betydligt mer lika än olika, sett till de flesta undersökta psykologiska variabler. Bland annat undersökte studierna kogntitiv förmåga, verbal och ickeverbal kommunikation, moraluppfattning och personliga egenskaper som aggression, ledarförmåga och självförtroende. Sammanlagt, för alla undersökta variabler, var skillnaderna små eller mycket små i 78% av fallen.
Studerar man sammanställningen framgår omgivningens roll i hur personer uttrycker sig. Tydligt var detta bland annat i en studie att försökspersonernas beteende ändrades när det fick veta att de inte identifierades som kvinnliga eller manliga - då betedde sig varken kvinnor eller män stereotypt. Samma mönster framkom i jämförelser av studier av hur ofta personer ler eller av hur hjälpsamma de är, där försökspersonerna kände till eller inte kände till att de blev observerade - skillnaderna mellan män och kvinnor blev mycket mindre när försökspersonerna inte trodde att de var betraktade.
Ett område där skillnaderna är mycket små är hur folk vill att deras arbete ska se ut. Oavsett om det gäller hur hög lön man vill ha, hur trygg man vill känna sig, hur utmanande arbetsuppgifter man vill ha, vilken vikt man lägger vid arbetsmiljö eller hur mycket makt man vill ha är det mycket små skillnader mellan män och kvinnor. De största skillnaderna ser ut att finnas i hur man uttrycker aggression och hur man förhåller sig till sex. (Här kunde det vara intressant att veta om försökspersonerna var "betraktade" eller inte - det vill säga, om de förväntades tillhöra kategorierna "kvinnor" och "män". Det framgår dock inte av sammanställningen.)
Artikeln, som är ovanligt lättläst och tillgänglig för att vara en fackartikel med tonvikt på statistisk analys, är fritt tillgänglig från American Psychological Association. Rekommenderas.
Länkar
NewsWise
Artikeln (pdf)
måndag, september 19, 2005
NASA siktar på ny månvandring 2018
NASA har offentliggjort sin nya vision: en ny farkost med plats för fler astronauter, månvandring år 2018 och så småningom en fast bas på månen.
NASAs nya plan är tämligen lik Apollo-programmet - för lik, anser vissa. "Tänk på det som Apollo på stereoider" säger NASA administrator Michael Griffin, enligt New Scientist Space. Till skillnad från Apolloprogrammet ska dock fyra personer rymmas i månlandaren (mot två förra gången), och ingen astronaut ska behöva stanna kvar i omloppsbana istället för att gå ner till månen yta. Maxtiden tillbringad på månen ska också öka från tre dagar till sju.
Nytt är däremot att man har en separat uppskjutningsfarkost för lasten och en annan för personal. Astronauterna möter sedan, i omloppsbana runt jorden, upp den större farkost som tar dem till månen. När den farkosten är i omloppsbana runt månen lösgörs landningsmodulen från huvudfarkosten. Efter avfärd från månen ansluter landningsmodulen till huvudfarkosten för återfärd till jorden. Man kommer, tack vare fallskärmar och ett nytt airbag-system, kunna landa på marken istället för i vattnet.
I informationsmaterialet (inkluderar flashgrafik och QuickTime-filmer) framgår att NASA ser detta som ett steg mot en permanent månbas, och att det i sin tur är ett steg mot att åka till Mars.
Återstår att se om budgeten kommer att få godkänt, med tanke på Katrina bland annat.
Länkar
New Scientist Space
NASA
lördag, september 17, 2005
Smärtlindringens effektivitet påverkas av dygnsrytmen
Samma dos smärtlindrande medel kan ge olika långvarig effekt beroende på om den ges på dagen eller natten. Det visar en studie som publiceras i nuvarande numret av tidskriften Anesthesiology.
Att dygnsrytm influerar smärta är tidigare känt - fenoment har påvisats för bland annat migrän och reumatism. Dygnsrytmen påverkar bland annat också hälsotillståndet för astmatiker (som får högre nivåer av inflammatoriska celler i lungorna under natten).
Den nya studien, utförd vid Wake Forest University Baptist Medical Center, visar att dygnsrytmen också påverkar effekten av bedövningsmedel vid barnfödsel. En epiduralbedövning, med bedövningsmedlet fentanyl, gav i genomsnitt 27% mer effekt för kvinnor som födde barn på dagen jämfört med kvinnor som födde barn på natten. Alla var förstföderskor, och tiden bedövningen räckte definierades som tidsintervallet mellan injektionen av bedövningsmedlet och den tidpunkt kvinnan begärde mer bedövning. För nattfödande kvinnor (kl 20.00 till 02.00) räckte en dos bedövningsmedel i 69 ± 21 minuter, medan samma dos räckte i 92 ± 34 min för dagfödande kvinnor (12.00 till 18.00). Resultaten är liknande jämfört med en tidigare studie med ett annat bedövninsmedel.
Att ta med dygnsrytmen i beräkningen av en dos bedövningsmedel skulle kunna ge mindre risk för bieffekter. Det kan dock bli omöjligt i praktiken i många fall där man använder flera olika medel för smärtlindring: varje komponent kan påverkas annorlunda av dygnsrytmen och sluteffekten blir tämligen komplex och svår att förutse. I andra fall är risken för bieffekter så pass liten att det inte spelar någon praktisk roll. Främst är det så att resultat av den här typen ger värdefulla ledtrådar till hur bedövningsmedel fungerar som de gör. (Det kan också vara värt att korrigera för dygnsrytmseffekten i medicinska studier.)
Länkar
Nyhetsrelease (från WFUBMC)
Anesthesiology (abstract)
Anesthesiology (kommentar till artikeln, kräver prenumeration)
Anesthesiology (artikeln, kräver prenumeration)
Att dygnsrytm influerar smärta är tidigare känt - fenoment har påvisats för bland annat migrän och reumatism. Dygnsrytmen påverkar bland annat också hälsotillståndet för astmatiker (som får högre nivåer av inflammatoriska celler i lungorna under natten).
Den nya studien, utförd vid Wake Forest University Baptist Medical Center, visar att dygnsrytmen också påverkar effekten av bedövningsmedel vid barnfödsel. En epiduralbedövning, med bedövningsmedlet fentanyl, gav i genomsnitt 27% mer effekt för kvinnor som födde barn på dagen jämfört med kvinnor som födde barn på natten. Alla var förstföderskor, och tiden bedövningen räckte definierades som tidsintervallet mellan injektionen av bedövningsmedlet och den tidpunkt kvinnan begärde mer bedövning. För nattfödande kvinnor (kl 20.00 till 02.00) räckte en dos bedövningsmedel i 69 ± 21 minuter, medan samma dos räckte i 92 ± 34 min för dagfödande kvinnor (12.00 till 18.00). Resultaten är liknande jämfört med en tidigare studie med ett annat bedövninsmedel.
Att ta med dygnsrytmen i beräkningen av en dos bedövningsmedel skulle kunna ge mindre risk för bieffekter. Det kan dock bli omöjligt i praktiken i många fall där man använder flera olika medel för smärtlindring: varje komponent kan påverkas annorlunda av dygnsrytmen och sluteffekten blir tämligen komplex och svår att förutse. I andra fall är risken för bieffekter så pass liten att det inte spelar någon praktisk roll. Främst är det så att resultat av den här typen ger värdefulla ledtrådar till hur bedövningsmedel fungerar som de gör. (Det kan också vara värt att korrigera för dygnsrytmseffekten i medicinska studier.)
Länkar
Nyhetsrelease (från WFUBMC)
Anesthesiology (abstract)
Anesthesiology (kommentar till artikeln, kräver prenumeration)
Anesthesiology (artikeln, kräver prenumeration)
fredag, september 16, 2005
Snöflingor är en hel vetenskap
Via boingboing (via en lista över deras populäraste länkar mars 2003) hittade jag just den helt fantastiska sidan snowcrystals.com. Inte särskilt nytt som sagt, men jag hade inte sett den förut.Och de har en sida som förklarar hur snöflingor blir till, inklusive ett diagram över vilka former som uppstår som en funktion av luftfuktighet och temperatur. Och massor av blider på snöflingor - beväpnad med diagrammet kan man nog göra en hyfsat kvalificerad gissning om hur just en specifik snöflinga uppstått genom att passera igenom olika områden med olika fuktighet och temperatur.
Eller så kan man bara gå dit och titta på de vackra, vackra bilderna.
Bild via snowcrystals.com, givetvis
Länk
Snowcrystals.com
torsdag, september 15, 2005
Planetkriget
Var Ortiz och hans kollegers upptäckt av "den tionde planeten" för knappt två månader sedan i själva verket ett fall av forskningsfusk?
Den 27/7 i år meddelade en grupp spanska astronomer, ledda av Jose-Luis Ortiz från Instituto de Astrofisica de Andalucia (IAA) i Spanien, att de funnit ett objekt i Kuiperbältet, möjligen stort nog att vara en planet. (Objektet fick den temporära beteckningen 2003 EL61.) Då visade det sig att en grupp amerikanska astronomer, ledda av Mike Brown, redan hade upptäckt objektet men inte utannonserat det, utan planerade att göra det på en konferens i början av september. De kunde åtminstone, som nåt slags tröstpris, bidra med upplysningen att 2003 EL61 också hade en måne.
Så långt såg det ut som ett klassiskt fall av otur. Kort därefter visade det sig dock att det teleskop, SMARTS, som den amerikanska gruppen använde loggade all användning och att data om när teleskopet var riktat var tillgängligt via internet om man kunde gissa sidadresserna (som genererades enligt ett visst system) - något som de inte visste om. I IP-loggen för dessa teleskopdata kan man se att någon på en dator med IP-nummer från IAA varit inne på flera sidor som innehåller observationsnamnet på objektet, K40506A, och data om var den befunnit sig olika dagar (kännedom om flera positioner krävs för att kunna beräkna banan). Några timmar därefter skickas ett email från en dator med exakt samma IP-adress där Ortiz kollega Santos-Sanz tillkännager deras upptäckt av EL61. Nästa dag är återigen någon med en dator från IAA (med en annan IP-adress) inne i teleskoploggen och studerar ytterligare data om K40506A. Efter det, på samma dag använder gruppen ett litet teleskop på Mallorca för att studera EL61/K40506A och skickar sedan ett nytt mail, från en dator med exakt samma IP-adress.
Ingen gång under den här processen nämner Ortiz och hans kolleger något om att någon har varit inne och studerat SMARTS-loggen. Ortiz har inte kommenterat förekomsten av IP-numren i SMARTS-loggen. Däremot har han kritiserat Mike Brown för att "hålla existensen av objektet [EL61] gömt". Ledaren för IAA-institutet, Jose Carlos del Toro Iniesta, har lovat att undersöka anklagelserna.
Ja, vad ska man säga? Det ser inte bra ut.
Mike Brown skriver på sin hemsida att han är förbluffad över att så många på internet verkar ha åsikten att eftersom han har hållit existensen av EL61/K40506A hemligt så länge, får han helt enkelt skylla sig själv. Nu kan jag inte tala för "internet" (eller människorna på det) i sin helhet, men studerar man debatten på slashdot verkar det nog vara ett rätt vanligt argument. Jag antar att åsikten grundar sig i en brist på kunskap om vetenskapligt tillvägagångssätt - man brukar anses förpliktigad att först verifiera att man verkligen sett vad man sett och ha gott om data för att stödja det. Sedan meddelar man sina kollegor sitt resultat antingen genom en artikel i en vetenskaplig tidskrift eller på en konferens - så att andra experter inom området får möjlighet att granska ens resultat (vilket sker innan publikation). Och enligt hederskoden ska man alltid meddela om man använt någon annans resultat - och definitivt inte hävda som sin egen en upptäckt man vet att någon annan redan gjort. Orsaken är naturligtvis att vetenskapliga resultat ska vara så tillförlitliga som det bara går, och hederskoden gör att man kan samarbeta på ett helt annat sätt än vad som annars skulle vara möjligt. (Tänk dig det kaos som skulle uppstå om man inte tillämpade metoden på till exempel misstänkta cancerrisker - det skulle publiceras drivor av nya larm varav de flesta skulle vara falska. Men rättelserna skulle antagligen drunkna i bruset av nya larm.)
Det ska bli intressant att se utkomsten av det här. Tyvärr är det väl för mycket att hoppas på att någon ska ta tillfället i akt att sprida information om vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär.
Tack till Rikard för tipset!
Länkar
New York Times: One Find, Two Astronomers: An Ethical Brawl
Mike Browns "tidslinje" över händelserna kring 2003 EL61
Vetenskapsnytt (31/7): "En planet till, fast fortfarande bara tio planeter totalt"
Den 27/7 i år meddelade en grupp spanska astronomer, ledda av Jose-Luis Ortiz från Instituto de Astrofisica de Andalucia (IAA) i Spanien, att de funnit ett objekt i Kuiperbältet, möjligen stort nog att vara en planet. (Objektet fick den temporära beteckningen 2003 EL61.) Då visade det sig att en grupp amerikanska astronomer, ledda av Mike Brown, redan hade upptäckt objektet men inte utannonserat det, utan planerade att göra det på en konferens i början av september. De kunde åtminstone, som nåt slags tröstpris, bidra med upplysningen att 2003 EL61 också hade en måne.
Så långt såg det ut som ett klassiskt fall av otur. Kort därefter visade det sig dock att det teleskop, SMARTS, som den amerikanska gruppen använde loggade all användning och att data om när teleskopet var riktat var tillgängligt via internet om man kunde gissa sidadresserna (som genererades enligt ett visst system) - något som de inte visste om. I IP-loggen för dessa teleskopdata kan man se att någon på en dator med IP-nummer från IAA varit inne på flera sidor som innehåller observationsnamnet på objektet, K40506A, och data om var den befunnit sig olika dagar (kännedom om flera positioner krävs för att kunna beräkna banan). Några timmar därefter skickas ett email från en dator med exakt samma IP-adress där Ortiz kollega Santos-Sanz tillkännager deras upptäckt av EL61. Nästa dag är återigen någon med en dator från IAA (med en annan IP-adress) inne i teleskoploggen och studerar ytterligare data om K40506A. Efter det, på samma dag använder gruppen ett litet teleskop på Mallorca för att studera EL61/K40506A och skickar sedan ett nytt mail, från en dator med exakt samma IP-adress.
Ingen gång under den här processen nämner Ortiz och hans kolleger något om att någon har varit inne och studerat SMARTS-loggen. Ortiz har inte kommenterat förekomsten av IP-numren i SMARTS-loggen. Däremot har han kritiserat Mike Brown för att "hålla existensen av objektet [EL61] gömt". Ledaren för IAA-institutet, Jose Carlos del Toro Iniesta, har lovat att undersöka anklagelserna.
Ja, vad ska man säga? Det ser inte bra ut.
Mike Brown skriver på sin hemsida att han är förbluffad över att så många på internet verkar ha åsikten att eftersom han har hållit existensen av EL61/K40506A hemligt så länge, får han helt enkelt skylla sig själv. Nu kan jag inte tala för "internet" (eller människorna på det) i sin helhet, men studerar man debatten på slashdot verkar det nog vara ett rätt vanligt argument. Jag antar att åsikten grundar sig i en brist på kunskap om vetenskapligt tillvägagångssätt - man brukar anses förpliktigad att först verifiera att man verkligen sett vad man sett och ha gott om data för att stödja det. Sedan meddelar man sina kollegor sitt resultat antingen genom en artikel i en vetenskaplig tidskrift eller på en konferens - så att andra experter inom området får möjlighet att granska ens resultat (vilket sker innan publikation). Och enligt hederskoden ska man alltid meddela om man använt någon annans resultat - och definitivt inte hävda som sin egen en upptäckt man vet att någon annan redan gjort. Orsaken är naturligtvis att vetenskapliga resultat ska vara så tillförlitliga som det bara går, och hederskoden gör att man kan samarbeta på ett helt annat sätt än vad som annars skulle vara möjligt. (Tänk dig det kaos som skulle uppstå om man inte tillämpade metoden på till exempel misstänkta cancerrisker - det skulle publiceras drivor av nya larm varav de flesta skulle vara falska. Men rättelserna skulle antagligen drunkna i bruset av nya larm.)
Det ska bli intressant att se utkomsten av det här. Tyvärr är det väl för mycket att hoppas på att någon ska ta tillfället i akt att sprida information om vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär.
Tack till Rikard för tipset!
Länkar
New York Times: One Find, Two Astronomers: An Ethical Brawl
Mike Browns "tidslinje" över händelserna kring 2003 EL61
Vetenskapsnytt (31/7): "En planet till, fast fortfarande bara tio planeter totalt"
Bönor och nötter hindrar tumörtillväxt?
Ett ämne som finns i baljväxter, nötter och säd kan hindra cancertumörer från att växa. Det visar en ny studie ledd av forskare från University College London.
Fosfoinositid 3-kinas är ett nyckelenzym i tumörers utveckling. Ett kinas reglerar aktiviteten hos andra ämnen genom en process som kallas fosforylering - att blockera aktiviteten hos ett kinas kan alltså påverka många andra reaktioner. Man har letat efter ett ämne som kan blockera enzymet men har hittills inte hittat något som inte är giftigt.
Den nya studien har undersökt det naturliga ämnet inositol pentakisfosfat som visade sig kunna blockera aktiviteten hos tumörenzymet. Ämnet finns i bland annat baljväxter (bland annat bönor, ärtor och linser), nötter och vetekli. Det är vattenlösligt och inte giftigt ens i stora doser. Forskarna föreslår att ämnet i vissa fall skulle kunna användas i chemoterapi, där de flesta behandlingar idag är mer eller mindre giftiga (här handlar det dock sannolikt om betydligt högre koncentrationer än de man kan få i sig genom att äta bönor). Forskargruppen hoppas att de ska kunna utveckla ämnet så att det kan användas i klinisk behandling.
Tills dess får man väl ta sig en extra portion bönor till maten emellanåt. Gott är det ju också.
Länk
EurekAlert
Fosfoinositid 3-kinas är ett nyckelenzym i tumörers utveckling. Ett kinas reglerar aktiviteten hos andra ämnen genom en process som kallas fosforylering - att blockera aktiviteten hos ett kinas kan alltså påverka många andra reaktioner. Man har letat efter ett ämne som kan blockera enzymet men har hittills inte hittat något som inte är giftigt.
Den nya studien har undersökt det naturliga ämnet inositol pentakisfosfat som visade sig kunna blockera aktiviteten hos tumörenzymet. Ämnet finns i bland annat baljväxter (bland annat bönor, ärtor och linser), nötter och vetekli. Det är vattenlösligt och inte giftigt ens i stora doser. Forskarna föreslår att ämnet i vissa fall skulle kunna användas i chemoterapi, där de flesta behandlingar idag är mer eller mindre giftiga (här handlar det dock sannolikt om betydligt högre koncentrationer än de man kan få i sig genom att äta bönor). Forskargruppen hoppas att de ska kunna utveckla ämnet så att det kan användas i klinisk behandling.
Tills dess får man väl ta sig en extra portion bönor till maten emellanåt. Gott är det ju också.
Länk
EurekAlert
onsdag, september 14, 2005
Världens minsta mobila robot
Forskare vid Dartmouth University har konstruerat världens minsta mobila robot. Den är drygt 100 mikrometer lång, kan styras och kravlar sig fram snarare än går.Roboten är ungefär lika stor som tvärsnittet på ett hårstrå och tar sig fram genom att böja sig och göra tusentals 10-nanometerssteg per minut - ungefär som en larv. Svänga kan den också, vilket innebär att den fritt kan ta sig fram på ytan den går på. Möjliga användningsområden som forskarna föreslår är att låta robotarna undersöka farliga miljöer, inspektera och reparera integrerade kretsar, eller manipulera celler och vävnader i bioteknikapplikationer.
Bild från Dartmouth Universitys nyhetsrelease
Länk
Dartmouth University (nyhetsrelease)
Fysiken bakom Kung Fu
Ny Teknik skriver i sitt nya nummer (som kom ut idag) om brittiska Michelle Cain som "har studerat fysiken bakom Kung Fu, den gamla kinesiska kampsporten". Det här låter betydligt mer komplicerat än det är: det rör sig om att använda lagen om rörelsemängdens bevarande och, med hjälp av ett par tabellvärden, räkna ut hur mycket energi man kan få från handens rörelse jämfört med den energi som krävs för att bryta av en bräda (inte hela kampsporten kung fu). Hela projektet är i alla fall väldokumenterat på en snygg sida som är väl värd ett besök: www.kungfuscience.org. Här finns presentation av projektet och personerna, fysiken och beräkningarna bakom och dokumentation av Michelles försök att slå av flera plankor med handen - något som faktiskt kan resultera i skador om man misslyckas, och således inte är helt trivialt.Projektet är ett populärvetenskapsprojekt i samband med att man firar Internationella Fysikåret ("World Year of Physics"). I Storbritannien och Irland firas även "Einstein Year" för att uppmärksamma att det är 100 år sedan Einstein publicerade sina banbrytande artiklar.
Bild från kungfuscience.org
Länkar
Ny Teknik
kungfuscience.org
Internationella Fysikåret
World Year of Physics
Einstein Year
tisdag, september 13, 2005
SARS-liknande virus funnet hos kinesiska fladdermöss
En forskargrupp från universitetet i Hong Kong har hittat ett SARS-liknande virus hos en kinesisk fladdermusart.
Ett virus liknande viruset bakom SARS-utbrottet vintern 2002-2003 spårades så småningom till några olika arter av vilda djur till salu på en marknad i södra Kina, bland annat sibetkatt (som trots namnet inte är ett kattdjur). De kinesiska myndigheterna beordrade omedelbart masslakt av de 10.000 sibetkatter som fann i området. Eftersom viruset inte fanns varken hos sibetkatter på farmer eller i vilt tillstånd misstänkte man att sibetkatterna inte var källan till viruset, och började leta efter misstänkta "virusreservoarer".
Hong Kong-forskarna undersökte apor, gnagare och fladermöss i jakten på en virusreservoar. Ett virus som liknar SARS-viruset fanns hos 39% av de undersökta fladdermössen av en viss art. Fladdermusarten, hästskofladdermus, används både som föda och i traditionell kinesisk medicin. Den höga infektionsgraden och fladdermössens brist på symtom gör det möjligt för hästskofladdermusen att fungera som reservoar för viruset.
Man vet dock inte ännu hur nära besläktat fladdermössens virus är med det mänskliga SARS-viruset. Trots likheter i protein- och gensekvenser är virusen olika nog att det är mer sannolikt att de har en gemensam förfader, snarare än att fladdermössen direkt smittat sibetkatterna. Man vet inte heller hur smittsamt fladdermössens SARS-virus är för människor, jämfört med den variant som ställde till så stor oreda för ett par år sedan.
Länk
Science Now (prenumeration på Science krävs)
Ett virus liknande viruset bakom SARS-utbrottet vintern 2002-2003 spårades så småningom till några olika arter av vilda djur till salu på en marknad i södra Kina, bland annat sibetkatt (som trots namnet inte är ett kattdjur). De kinesiska myndigheterna beordrade omedelbart masslakt av de 10.000 sibetkatter som fann i området. Eftersom viruset inte fanns varken hos sibetkatter på farmer eller i vilt tillstånd misstänkte man att sibetkatterna inte var källan till viruset, och började leta efter misstänkta "virusreservoarer".
Hong Kong-forskarna undersökte apor, gnagare och fladermöss i jakten på en virusreservoar. Ett virus som liknar SARS-viruset fanns hos 39% av de undersökta fladdermössen av en viss art. Fladdermusarten, hästskofladdermus, används både som föda och i traditionell kinesisk medicin. Den höga infektionsgraden och fladdermössens brist på symtom gör det möjligt för hästskofladdermusen att fungera som reservoar för viruset.
Man vet dock inte ännu hur nära besläktat fladdermössens virus är med det mänskliga SARS-viruset. Trots likheter i protein- och gensekvenser är virusen olika nog att det är mer sannolikt att de har en gemensam förfader, snarare än att fladdermössen direkt smittat sibetkatterna. Man vet inte heller hur smittsamt fladdermössens SARS-virus är för människor, jämfört med den variant som ställde till så stor oreda för ett par år sedan.
Länk
Science Now (prenumeration på Science krävs)
måndag, september 12, 2005
Kokraft: ett batteri som drivs av kons magbakterier
En forskargrupp från Ohio State University har utvecklat ett batteri som drivs med en udda energikälla: bakterier i magvätska från kons första mage (våmmen). En pint - knappt en halvliter - magvätska kan ge upp till 0.6 volt (lite mindre än hälften av vad ett vanligt AA-batteri ger).
Batteriet tillhör därmed typen "mikrobiella bränsleceller" (microbial fuel cells, förkortat MFC). Dessa får kraft från elektroner som avges när bakterier (mikrober) bryter ned organiska material. Och vilket material verkar inte spela så stor roll - allt från döda flugor till avloppsvatten fungerar. Gruppen har också gjort liknande batterier som drivs med koskit.
Tidigare försök inom forskningsområdet inkluderar avloppsverk som kanske en dag kan drivas med avloppsvatten och tunna batterier som drivs med en droppe urin (Vetenskapsnytt 16/8). Och, kanske mer visuellt tacksamt, en robot som drivs med döda flugor och söker sig mot ljus (filmer finns här, men det går verkligen inte fort - kolla på klockan i bakgrunden på de filmer som har en).
Länk
National Geographic News
Batteriet tillhör därmed typen "mikrobiella bränsleceller" (microbial fuel cells, förkortat MFC). Dessa får kraft från elektroner som avges när bakterier (mikrober) bryter ned organiska material. Och vilket material verkar inte spela så stor roll - allt från döda flugor till avloppsvatten fungerar. Gruppen har också gjort liknande batterier som drivs med koskit.
Tidigare försök inom forskningsområdet inkluderar avloppsverk som kanske en dag kan drivas med avloppsvatten och tunna batterier som drivs med en droppe urin (Vetenskapsnytt 16/8). Och, kanske mer visuellt tacksamt, en robot som drivs med döda flugor och söker sig mot ljus (filmer finns här, men det går verkligen inte fort - kolla på klockan i bakgrunden på de filmer som har en).
Länk
National Geographic News
lördag, september 10, 2005
Hjärnan evolveras fortfarande
Människan evolveras fortfarande. Det är resultatet av forskning på två gener som kan vara kopplade till hjärnans funktion. För båda generna gäller att en viss variant finns i förvånansvärt hög grad bland jordens befolkning trots att varianterna uppstod för ca 37000 respektive 5800 år sedan. Detta beror med hög sannolikhet på positivt urval.
Positivt urval på hjärngener
I senaste numret av Science publiceras två artiklar från den kinesisk/amerikanske forskaren Bruce Lahns forskargrupp. De har undersökt två olika gener med en möjlig koppling till hjärnans storlek. Generna benämns microcephalin respektive ASPM. När de inte fungerar får man en förkrympt hjärna (microcephali), men det är ingen som vet vad generna gör när de fungerar som vanligt - det finns inga belägg för att det då är enbart hjärnans funktion de påverkar. Gruppen undersökte DNA från 90 olika människor som utgjorde ett representativt urval för jordens befolkning. För båda generna fann de en allel (en genvariant) som fanns hos en betydligt större del av befolkningen än vad slumpen eller migration skulle kunna förklara.
"Unga" genvarianter
Genom att uppskatta hur snabbt mutation har skett fick Lahns grupp fram en ungefärlig tid för när allelerna uppstått. Enligt uppskattningen uppstod microcephalin för ungefär 37000 år sedan och ASPM för blott 5800 år sedan. Gruppen föreslår kopplingen att symboliskt beteende uppstod i Europa för ungefär 37000 år sedan, och att städer uppstod i Mellanöster för något mindre än 5800 år sedan. Åldersuppskattningarna har dock rätt stora konfidensintervall: för microcephalin är intervallet 14000 till 60000 år, och för ASPM är intervallet 500 till 14100 år sedan. Kopplingen till signifikanta utvecklingssteg i människans historia får därmed anses vara rätt spekulativ.
Inte jämnt utbredda bland jordens befolkning
Det fanns också tydliga mönster i utbredningen: microcephalin-allelen (och de nära besläktade alleler som uppstått pga mutationer från allelen) är betydligt vanligare i Europa, Asien och Nord- och Sydamerika än i resten av världen. Totalt sett fanns den hos 33% av de undersökta personerna. Undersökt i ett betydligt större stickprov (1184 personer) fanns allelen hos ungefär 75% av alla italienare, ryssar och Han-kineser och hos nästan 100% av alla colombianer, men hos 30% av alla masaier och hos färre än 10% av personer från folkgrupperna Zime från Kamerun och San från Namibia. Lahns grupp säger att utbredningen kan förklaras av flera olika scenarion - till exempel att allelen uppstod utanför Afrika, eller att en "genetisk flaskhals" uppstod när en mindre grupp bar med sig allelen ut ur Afrika. ASPM-allelgruppen, som trots den korta tid som gått sedan den uppstått fanns hos 28% av de som undersöktes, var betydligt vanligare bland personer från Europa och Mellanöstern (fanns hos 44%).
Vad påverkas? Svårt att veta ännu.
Bruce Lahns grupp har tidigare undersökt dessa gener och kommit fram till att de fått flera positiva mutationer under utvecklingen mot Homo Sapiens. Genernas normala funktion(er) är som sagt inte kända, men eftersom microcephali uppstår redan "från början" - under fostrets hjärnutveckling - är det inte orimligt att tro att de har att göra med tidig nervcellstillväxt och differentiering (utveckling till olika nervcellstyper). Det påverkar antagligen inte bara hjärnans storlek, utan även dess uppbyggnad. Det finns dock inga belägg för att det skulle påverka intelligens eller fattningsförmåga - effekten skulle också kunna vara på personlighet eller moståndskraft mot neurologiska sjukdomar. Klart är att man ska akta sig för att övertolka resultaten utan större kunskaper om vad generna egentligen gör - och inte heller glömma bort att det finns ett stort antal andra gener som direkt och indirekt påverkar hjärnans funktion.
Tack till Håkan Lindgren för tipset!
Länkar
Science: "Are Human Brains Still Evolving? Brain Genes Show Signs of Selection" (pren. krävs)
Science (artikel 1, om microcephalin - pren. krävs)
Science (artikel 2, om ASPM - pren. krävs)
Antropologen John Hawks kommentar
EDIT: Se också Wisserbesser: Den mänskliga hjärnan fortsätter att växa och SvD: Människans hjärna växer
Positivt urval på hjärngener
I senaste numret av Science publiceras två artiklar från den kinesisk/amerikanske forskaren Bruce Lahns forskargrupp. De har undersökt två olika gener med en möjlig koppling till hjärnans storlek. Generna benämns microcephalin respektive ASPM. När de inte fungerar får man en förkrympt hjärna (microcephali), men det är ingen som vet vad generna gör när de fungerar som vanligt - det finns inga belägg för att det då är enbart hjärnans funktion de påverkar. Gruppen undersökte DNA från 90 olika människor som utgjorde ett representativt urval för jordens befolkning. För båda generna fann de en allel (en genvariant) som fanns hos en betydligt större del av befolkningen än vad slumpen eller migration skulle kunna förklara.
"Unga" genvarianter
Genom att uppskatta hur snabbt mutation har skett fick Lahns grupp fram en ungefärlig tid för när allelerna uppstått. Enligt uppskattningen uppstod microcephalin för ungefär 37000 år sedan och ASPM för blott 5800 år sedan. Gruppen föreslår kopplingen att symboliskt beteende uppstod i Europa för ungefär 37000 år sedan, och att städer uppstod i Mellanöster för något mindre än 5800 år sedan. Åldersuppskattningarna har dock rätt stora konfidensintervall: för microcephalin är intervallet 14000 till 60000 år, och för ASPM är intervallet 500 till 14100 år sedan. Kopplingen till signifikanta utvecklingssteg i människans historia får därmed anses vara rätt spekulativ.
Inte jämnt utbredda bland jordens befolkning
Det fanns också tydliga mönster i utbredningen: microcephalin-allelen (och de nära besläktade alleler som uppstått pga mutationer från allelen) är betydligt vanligare i Europa, Asien och Nord- och Sydamerika än i resten av världen. Totalt sett fanns den hos 33% av de undersökta personerna. Undersökt i ett betydligt större stickprov (1184 personer) fanns allelen hos ungefär 75% av alla italienare, ryssar och Han-kineser och hos nästan 100% av alla colombianer, men hos 30% av alla masaier och hos färre än 10% av personer från folkgrupperna Zime från Kamerun och San från Namibia. Lahns grupp säger att utbredningen kan förklaras av flera olika scenarion - till exempel att allelen uppstod utanför Afrika, eller att en "genetisk flaskhals" uppstod när en mindre grupp bar med sig allelen ut ur Afrika. ASPM-allelgruppen, som trots den korta tid som gått sedan den uppstått fanns hos 28% av de som undersöktes, var betydligt vanligare bland personer från Europa och Mellanöstern (fanns hos 44%).
Vad påverkas? Svårt att veta ännu.
Bruce Lahns grupp har tidigare undersökt dessa gener och kommit fram till att de fått flera positiva mutationer under utvecklingen mot Homo Sapiens. Genernas normala funktion(er) är som sagt inte kända, men eftersom microcephali uppstår redan "från början" - under fostrets hjärnutveckling - är det inte orimligt att tro att de har att göra med tidig nervcellstillväxt och differentiering (utveckling till olika nervcellstyper). Det påverkar antagligen inte bara hjärnans storlek, utan även dess uppbyggnad. Det finns dock inga belägg för att det skulle påverka intelligens eller fattningsförmåga - effekten skulle också kunna vara på personlighet eller moståndskraft mot neurologiska sjukdomar. Klart är att man ska akta sig för att övertolka resultaten utan större kunskaper om vad generna egentligen gör - och inte heller glömma bort att det finns ett stort antal andra gener som direkt och indirekt påverkar hjärnans funktion.
Tack till Håkan Lindgren för tipset!
Länkar
Science: "Are Human Brains Still Evolving? Brain Genes Show Signs of Selection" (pren. krävs)
Science (artikel 1, om microcephalin - pren. krävs)
Science (artikel 2, om ASPM - pren. krävs)
Antropologen John Hawks kommentar
EDIT: Se också Wisserbesser: Den mänskliga hjärnan fortsätter att växa och SvD: Människans hjärna växer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)