Den japanske fotografen Satoshi Kuribayashi fotograferar insekter som ingen annan. Hans bilder är nyskapande och annorlunda, och ser ut att vara tagna ur insekternas eget perspektiv. Det har gett honom årets Lennart Nilsson-pris.
Lennart Nilsson-priset, eller Lennart Nilsson Award, har delats ut sedan 1998 för att hedra den världsberömde fotografen med samma namn. Pristagaren ska ha arbetat i Lennart Nilssons anda - det vill säga ha tagit vetenskapligt fotografi i nya riktingar, med nya metoder, och ha gjort det tidigare okända möjligt att se. Prissumman är 100 000 svenska kronor, och årets överlämning sker i Berwaldhallen den 2:a november.
Årets pristagare, 67-årige Satoshi Kuribayashi, har publicerat 40 böcker och filmer sedan han började arbeta som frilansfotograf på 1960-talet. Främst har hans arbete handlat om insekter, och insekternas ekologi. Mycket av den utrustning som behövs har han designat och utvecklat själv - på hans hemsida kan man se glimtar av kameror med kringutrustning; framför allt långa, smala rörliknande objektiv. Juryns motivering lyder:
"Satoshi Kuribayashi får priset för att han med egenhändigt utvecklad fototeknik öppnar insekternas värld för människornas ögon. Med humor, medkänsla, skönhet och oöverträffad skärpa skildrar han både insekterna själva och den omgivning de lever i. Hans bilder ger ett nytt perspektiv på jordens ekosystem - där människor och insekter visar sig ha oväntat mycket gemensamt."
Värt att tillägga är kanske att i Kuribayashis bilder är insekterna subjekt - aktiva deltagare och betraktare av sin omvärld, inte bara passiva foto-objekt. Tillsammans med klokt valda situationer blir det lätt för deltagaren att faktiskt identifiera sig med insekten på fotot; två myror som står huvud mot huvud över en samling bladlöss på en kvist skulle lika gärna kunna vara två personer som konverserar över grönsaksdisken i ett snabbköp. En myrdrottning som försiktigt hjälper en nybliven myra ur sin puppa skulle kunna vara vilken småbarnaförälder som helst.
Resultatet är fantastiskt, vackert och tankeväckande. Några bilder finns på prisets webbsida, fler finns på Kuribayashis egen webbsida (som dock är mest på japanska, men bilderna behöver ingen översättning).
Länkar
Nyhetsrelease
Lennart Nilsson Award
Satoshi Kuribayashi:s webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, foto, lennartnilssonpriset
Pingat till intressant.se
torsdag, oktober 12, 2006
måndag, oktober 09, 2006
IgNobel-prisen 2006
Nobelpriset uppmärksammar framstående forskning. Lillasyster IgNobelpriset lyfter istället fram udda forskning - sådant som får omgivningen att både skratta och tänka till.
Nära inpå utdelningen av Nobelprisen (iallafall de naturvetenskapliga) följer de numer nästan lika uppmärksammade IgNobelprisen. Årets ignobelpris delades ut i torsdags. Bland annat Nature har skickat dit en reporter som skriver om prisutdelningsceremonin. Den nog borde vara ett av de roligaste tänkbara tillfällena att vara med på. National Geographics foto av Roy Glauber (förra årets Nobelpristagare i fysik) som sopar pappersplan av scenen, belyst av en man som är helkroppsmålad i silver... den säger egentligen allt.
Årets pris delas ut i vitt skilda kategorier:
Ornitologi - varför hackspettar inte får huvudvärk
Ivan Schwab (University of California, Davis) och Philip May (University of California, Los Angeles).
Näringslära - dyngbaggar är noga med vad de äter
Wasmia Al-Houty (Kuwait University) och Faten Al-Mussalam (Kuwait Environment Public Authority).
Fredspris - "elektromekanisk tonåringsskrämma" (en apparat som gör ett irriterande ljud, som bara unga kan höra) och en ringsignal som bara unga hör.
Howard Stapleton från Merthyr Tydfil, Wales.
Akustik - orsaken till att folk ogillar ljudet av naglar mot "svarta tavlan"
D. Lynn Halpern (Harvard Vanguard Medical Associates, Brandeis University och Northwestern University), Randolph Blake (Vanderbilt University och Northwestern University) och James Hillenbrand (Western Michigan University och Northwestern University)
Matematik - beräkning av antalet foton som måste tas för att man ska kunna vara säker på att ingen på gruppfotot blundar.
Nic Svenson och Piers Barnes (Australian Commonwealth Scientific and Research Organization).
Literatur - problem med att använda långa ord i onödan
Daniel Oppenheimer (Princeton University). (se också Vetenskapsnytt 5/11 2005: Enkel text imponerar mer)
Medicin - att bota "obotlig" hicka med ändtarmsmassage
Francis Fesmire (University of Tennessee College of Medicine), Majed Odeh (Bnai Zion Medical Center), Harry Bassan (Bnai Zion Medical Center) och Arie Oliven (Bnai Zion Medical Center).
Fysik - varför spaghetti som böjs går i flera bitar
Basile Audoly och Sebastien Neukirch (University of Pierre and Marie Curie).
Kemi - hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen
Antonio Mulet (University of Valencia), José Javier Benedito (University of Valencia), José Bon (University of Valencia) och Carmen Rosselló (University of Illes Balears).
Biologi - för att ha visat att malariamyggan attraheras av både lukten av limburgerost och lukten av människofötter.
Bart Knols (Wageningen Agricultural University, Tanzania's National Institute for Medical Research and the International Atomic Energy Agency) och Ruurd de Jong (Wageningen Agricultural University och Santa Maria degli Angeli).
Länkar
Improbable Research
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, humor, ignobelpris
Pingat till intressant.se
Nära inpå utdelningen av Nobelprisen (iallafall de naturvetenskapliga) följer de numer nästan lika uppmärksammade IgNobelprisen. Årets ignobelpris delades ut i torsdags. Bland annat Nature har skickat dit en reporter som skriver om prisutdelningsceremonin. Den nog borde vara ett av de roligaste tänkbara tillfällena att vara med på. National Geographics foto av Roy Glauber (förra årets Nobelpristagare i fysik) som sopar pappersplan av scenen, belyst av en man som är helkroppsmålad i silver... den säger egentligen allt.
Årets pris delas ut i vitt skilda kategorier:
Ornitologi - varför hackspettar inte får huvudvärk
Ivan Schwab (University of California, Davis) och Philip May (University of California, Los Angeles).
Näringslära - dyngbaggar är noga med vad de äter
Wasmia Al-Houty (Kuwait University) och Faten Al-Mussalam (Kuwait Environment Public Authority).
Fredspris - "elektromekanisk tonåringsskrämma" (en apparat som gör ett irriterande ljud, som bara unga kan höra) och en ringsignal som bara unga hör.
Howard Stapleton från Merthyr Tydfil, Wales.
Akustik - orsaken till att folk ogillar ljudet av naglar mot "svarta tavlan"
D. Lynn Halpern (Harvard Vanguard Medical Associates, Brandeis University och Northwestern University), Randolph Blake (Vanderbilt University och Northwestern University) och James Hillenbrand (Western Michigan University och Northwestern University)
Matematik - beräkning av antalet foton som måste tas för att man ska kunna vara säker på att ingen på gruppfotot blundar.
Nic Svenson och Piers Barnes (Australian Commonwealth Scientific and Research Organization).
Literatur - problem med att använda långa ord i onödan
Daniel Oppenheimer (Princeton University). (se också Vetenskapsnytt 5/11 2005: Enkel text imponerar mer)
Medicin - att bota "obotlig" hicka med ändtarmsmassage
Francis Fesmire (University of Tennessee College of Medicine), Majed Odeh (Bnai Zion Medical Center), Harry Bassan (Bnai Zion Medical Center) och Arie Oliven (Bnai Zion Medical Center).
Fysik - varför spaghetti som böjs går i flera bitar
Basile Audoly och Sebastien Neukirch (University of Pierre and Marie Curie).
Kemi - hur ultraljudets hastighet i cheddarost påverkas av temperaturen
Antonio Mulet (University of Valencia), José Javier Benedito (University of Valencia), José Bon (University of Valencia) och Carmen Rosselló (University of Illes Balears).
Biologi - för att ha visat att malariamyggan attraheras av både lukten av limburgerost och lukten av människofötter.
Bart Knols (Wageningen Agricultural University, Tanzania's National Institute for Medical Research and the International Atomic Energy Agency) och Ruurd de Jong (Wageningen Agricultural University och Santa Maria degli Angeli).
Länkar
Improbable Research
Nature News
National Geographic News
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, humor, ignobelpris
Pingat till intressant.se
torsdag, oktober 05, 2006
Inga mer poster denna vecka...
... för jag ska åka till Finland på turné med spexet. Åter på måndag.
onsdag, oktober 04, 2006
Nobelpriset i kemi 2006
Kristallografi av transkriptionsapparaten - det maskineri som läser av gener för att tillverka proteiner - gav Roger Kornberg årets Nobelpris i kemi. Det är inte första gången han får gå på Nobelprisfest i stadshuset: när hans far fick Nobelpriset i fysiologi/medicin år 1959 var han med.
Roger Kornberg är 59 år gammal och forskar vid Stanford i USA. Han har beskrivit i detalj hur transkriptionen, kopieringen av genetisk information till budbärar-RNA, går till. Som kronan på verket kom hans bilder - världens första, bara några år gamla - av transkriptionsapparaten i en eukaryot cell. Bilderna visar hur DNA kopieras och hur RNA-strängen växer fram, så detaljerat att enstaka atomer går att se.
Kristallerna avbildas med röntgen, och Kornberg tog till ett listigt knep för att kunna avbilda reaktionen medan den pågick: han lät reaktionen ske i en lösning som saknade en av de fyra sorters byggstenar som krävs för uppbyggandet av RNA-strängen, så när kopieringen kom till den saknade byggstenen stannade reaktionen. Vanligtvis är det bara "stela" molekylkomplex som går att avbilda med röntgenkristallografi - att avbilda en pågående reaktion ansågs nästan omöjligt när Kornberg gjorde sina bilder. Bakom bilderna låg ett tiotal års hårt arbete med jästceller och deras transkription.
På Kornbergs forskningsgruppswebbsida finns för övrigt ett foto på Kornberg som ung i Stockholm 1959 - sannolikt då hans far fick Nobelpriset (långt ner på denna sida).
Länkar
pressrelease (Nobel)
populärvetenskaplig information (Nobel)
Kornbergs forskningsgrupps webbsida på Stanford
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset, kemi
Pingat till intressant.se
Roger Kornberg är 59 år gammal och forskar vid Stanford i USA. Han har beskrivit i detalj hur transkriptionen, kopieringen av genetisk information till budbärar-RNA, går till. Som kronan på verket kom hans bilder - världens första, bara några år gamla - av transkriptionsapparaten i en eukaryot cell. Bilderna visar hur DNA kopieras och hur RNA-strängen växer fram, så detaljerat att enstaka atomer går att se.
Kristallerna avbildas med röntgen, och Kornberg tog till ett listigt knep för att kunna avbilda reaktionen medan den pågick: han lät reaktionen ske i en lösning som saknade en av de fyra sorters byggstenar som krävs för uppbyggandet av RNA-strängen, så när kopieringen kom till den saknade byggstenen stannade reaktionen. Vanligtvis är det bara "stela" molekylkomplex som går att avbilda med röntgenkristallografi - att avbilda en pågående reaktion ansågs nästan omöjligt när Kornberg gjorde sina bilder. Bakom bilderna låg ett tiotal års hårt arbete med jästceller och deras transkription.
På Kornbergs forskningsgruppswebbsida finns för övrigt ett foto på Kornberg som ung i Stockholm 1959 - sannolikt då hans far fick Nobelpriset (långt ner på denna sida).
Länkar
pressrelease (Nobel)
populärvetenskaplig information (Nobel)
Kornbergs forskningsgrupps webbsida på Stanford
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpriset, kemi
Pingat till intressant.se
tisdag, oktober 03, 2006
Parasitväxten som luktar sig till sina offer
Parasitväxten snärja kan lukta sig till sitt favoritoffer - tomatplantor. Men vete gillar den däremot inte.
Luktsinne är inte något som normalt förknippas med växter. Men snärjan, en parasitväxt som helt livnär sig på sin värd, kan faktiskt använda luftburna ämnen som dess favoritvärd avger för att känna av vart den bör rikta sina rötter. Det har en forskargrupp från universistet Penn State visat. Studien publiceras i senaste Science.
Forskarna odlade snärja (Cuscuta pentagona) i närheten av tomatplantor, och kunde se att snärjan ett tag efter att den grott började växa i riktning mot tomatplantorna. De utvann också luktämnen från tomatplantorna, och kunde se att snärjan växte i riktning mot luktämnena. Det är tidigare känt att insekter kan söka upp plantor baserat på lukt, men detta är det första dokumenterade exemplet av en växt som gör samma sak.
Snärjan var däremot inte lika förtjust i vete, vilket verkar bero på att vete ger ifrån sig ett ämne som snärjan vill undvika. Det skulle kunna vara ett möjligt sätt att bekämpa snärja. Växtparasiten verkar inte vara ett stort problem i Sverige, men i USA finns den på topp 10-listan över skadliga ogräs.
Länkar
New York Times
Science "News of the week" (pren. krävs)
artikeln (Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, odling, ogräs
Pingat till intressant.se
Luktsinne är inte något som normalt förknippas med växter. Men snärjan, en parasitväxt som helt livnär sig på sin värd, kan faktiskt använda luftburna ämnen som dess favoritvärd avger för att känna av vart den bör rikta sina rötter. Det har en forskargrupp från universistet Penn State visat. Studien publiceras i senaste Science.
Forskarna odlade snärja (Cuscuta pentagona) i närheten av tomatplantor, och kunde se att snärjan ett tag efter att den grott började växa i riktning mot tomatplantorna. De utvann också luktämnen från tomatplantorna, och kunde se att snärjan växte i riktning mot luktämnena. Det är tidigare känt att insekter kan söka upp plantor baserat på lukt, men detta är det första dokumenterade exemplet av en växt som gör samma sak.
Snärjan var däremot inte lika förtjust i vete, vilket verkar bero på att vete ger ifrån sig ett ämne som snärjan vill undvika. Det skulle kunna vara ett möjligt sätt att bekämpa snärja. Växtparasiten verkar inte vara ett stort problem i Sverige, men i USA finns den på topp 10-listan över skadliga ogräs.
Länkar
New York Times
Science "News of the week" (pren. krävs)
artikeln (Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, odling, ogräs
Pingat till intressant.se
Nobelpriset i fysik 2006
Bakgrundsstrålningen i rymden ser ut som strålningen från en svart kropp men är lite ojämn - den upptäckten har gett John Mather och George Smoot årets Nobelpris i fysikGårdagens medicinpris kom oväntat tidigt - bara åtta år efter upptäckten - men dagens fysikpris var mer väntat. Såväl DN:s Karin Bojs som Vetenskapsradions Camilla Widebäck prickade in Mather och Smoot i sina spekulationer om vem som skulle få fysikpriset.
Mätningarna som låg till grund för upptäckten utfördes med NASAs Cobe-satellit (Cosmic Background Explorer), som sköts upp i november 1989. Det var ett jätteprojekt med över 1000 forskare. John Mather hade huvudansvaret för själva projektet och ansvarade för experiment som visade att rymdens bakgrundsstrålning ser ut som strålningen för en svartkropp. George Smoot hade huvudansvaret för mätningarna av temperaturvariationerna i bakgrundsstrålningen. Att bakgrundsstrålningen hade ett perfekt svartkroppsspektrum bekräftades efter bara nio minuters observationer. Resultaten från mätningarna av variationen i strålningens temperatur - som är en rest från universums tidigaste historia - meddelades i april 1992.
Mather och Smoot är 60 respektive 61 år gamla, och har varsin doktorsexamen i fysik. Mather är forskare i astrofysik vid NASA Goddard Space Flight Center, och Smoot är Professor i fysik vid University of California, Berkeley.
Bakgrundsstrålningen i rymden är betydligt äldre än den äldsta galaxen. Strålningen anses vara en rest från ögonblicket efter Big Bang, när universum var en 3000 grader het "glödande kropp". Idag har strålningen från den tiden kallnat till bara 2.7 grader över den absoluta nollpunkten, men den är inte exakt lika varm överallt. Det innebär att forskare som är intresserade av universums tidigaste historia kan studera mönstret som bakgrundsstrålningen har för att få veta mer.
Bakgrundsstrålningen har formen av strålningen från en perfekt svart kropp. Det innebär att fördelningen mellan strålning av olika temperatur bara beror på temperaturen. Namnet "svartkropp" kommer från det faktum att ett objekt som sänder ut värmestrålning på det här viset ser svart ut vid lägre temperaturer.
Bild: bakgrundsstrålningens variationer, från COBE-satelliten (från NASAs COBE-sida, här)
Länkar
nyhetsrelease (Nobel)
COBE-projektet (NASA)
John Mathers NASA-webbsida
George Smoots webbsida vid Berkeley, och hans forskningsgrupps webbsida
Engelska Wikipedia om COBE och om svarta kroppar
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, nobelpris, rymden, NASA
Pingat till intressant.se
Matematik och musik i skön förening
Matematik och musik har många kopplingar till varandra. Till exempel går det utmärkt att göra opera av matematik(historia) - det har min kompis Jonas gjort ihop med sin kusin Kimmo. Jonas, som är mattedoktorand på KTH, har komponerat musiken. Kimmo, som är matteprofessor på Mälardalens Högskola, har skrivit librettot. Resultatet, den 30 minuter långa kammaroperan "Krypto CEG", kan avlyssnas på Kungl. Vetenskapsakademien imorgon onsdag kl 18.
Vad handlar det om?
Den svenske matematikern Arne Beurling och hans kryptoknäckande under andra världskriget.
Men jag kan ingen kryptomatte - hur ska jag fatta vad det går ut på?
Det hela inleds med en halvtimmes föreläsning om musik och matematik, av Kimmo. Och sedan visar de hur Beurling gjorde på en projektionsskärm under operans gång.
Men, jag trodde att det bara var gamla döda gubbar som skrev opera?
Inte då. Jonas och Kimmo är varken gamla, döda eller tråkiga. Dessutom har de skrivit operor ihop förut: Kurfursten (som handlar om en maktgalen spärrvakt) och Koppen (en kortopera efter Povel Ramels skräcknovell med samma namn).
Jaha, då går jag väl dit och lyssnar - eftersom du envisas så. Men var är det?
Vetenskapsakademiens lokaler ligger vid Universitetet nära Naturhistoriska Riksmuséet. Tunnelbana (röd linje) eller buss 40 till Universitetet. Karta (och bilvägbeskrivning) finns här.
Andra bloggar om: kultur, opera, matematik
Vad handlar det om?
Den svenske matematikern Arne Beurling och hans kryptoknäckande under andra världskriget.
Men jag kan ingen kryptomatte - hur ska jag fatta vad det går ut på?
Det hela inleds med en halvtimmes föreläsning om musik och matematik, av Kimmo. Och sedan visar de hur Beurling gjorde på en projektionsskärm under operans gång.
Men, jag trodde att det bara var gamla döda gubbar som skrev opera?
Inte då. Jonas och Kimmo är varken gamla, döda eller tråkiga. Dessutom har de skrivit operor ihop förut: Kurfursten (som handlar om en maktgalen spärrvakt) och Koppen (en kortopera efter Povel Ramels skräcknovell med samma namn).
Jaha, då går jag väl dit och lyssnar - eftersom du envisas så. Men var är det?
Vetenskapsakademiens lokaler ligger vid Universitetet nära Naturhistoriska Riksmuséet. Tunnelbana (röd linje) eller buss 40 till Universitetet. Karta (och bilvägbeskrivning) finns här.
Andra bloggar om: kultur, opera, matematik
måndag, oktober 02, 2006
Nobelpriset i medicin 2006
Årets Nobelpris i medicin går till Andrew Z. Fire och Craig C. Mello för upptäckten av RNA-interferens.
RNA-interferens innebär att RNA för en viss gen kan användas för att "stänga av" produktionen av det protein som genen kodar för. Det förekommer naturligt hos både växter och djur, inklusive människan. Forskare kan också använda RNA-interferens för att studera funktionen hos en enskild gen (genom att "stänga av" den med RNA-interferens och se vad som händer).
Fire och Mello upptäckte RNA-interferens av en slump, under mitten av nittiotalet. De undersökte reglering av genuttryck (vilka gener som är "aktiva" och producerar det protein de kodar för) hos rundmask. När ett protein ska produceras är ett av de första stegen att genen som berättar hur proteinet ser ut läses av och kopieras till mRNA. Genom att spruta in mRNA för ett visst protein trodde Fire and Mellow att de skulle kunna öka produktionen av det proteinet. Men inget hände, inte heller när de sprutade in antisens-RNA för genen (antisens-RNA är en "spegelbild" av mRNA som kan binda till mRNA). Men när de sprutade in både mRNA och antisens-RNA på samma gång - och alltså fick en dubbelsträng av RNA - stoppades produktionen av det motsvarande proteinet. Upptäckten publicerades i en Nature-artikel 1998.
Andrew Z. Fire föddes 1959, och forskar nu vid MIT (Massachusetts Institute of Technology). Craig C. Mello föddes 1960, och forskar vid Harvard University. Det är således två relativt unga pristagare, och även en - åtmistone för Nobelpris räknat - ung upptäckt.
RNA-interferens (eller, som det ofta skrivs, RNAi) har flera viktiga funktioner i kroppen. Det är en skyddsmekanism mot virusinfektioner och det tystar så kallade transposoner, flyttbara element i genomet. Eftersom nära hälften av vårt genom består av virusgener och transposoner är det sannolikt väldigt viktigt för kroppen att kunna kontrolelra dem - man skulle kunna kalla RNa-interferens för genomets immunförsvar. RNAi kan också undertrycka både transkription av gener och produktion av proteiner.
Länkar
pressrelease (Nobel)
Avancerad information om RNAi och medicinpriset (Nobel, endast på engelska)
Andrew Fires webbsida på Stanford School of Medicine
Craig Mellos webbsidor på UMass Medical School och Howard Huges Medical Institute
Engelska wikipedia om RNA-interferens
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelpris, medicin, genetik, RNA-interferens
Pingat till intressant.se
RNA-interferens innebär att RNA för en viss gen kan användas för att "stänga av" produktionen av det protein som genen kodar för. Det förekommer naturligt hos både växter och djur, inklusive människan. Forskare kan också använda RNA-interferens för att studera funktionen hos en enskild gen (genom att "stänga av" den med RNA-interferens och se vad som händer).
Fire och Mello upptäckte RNA-interferens av en slump, under mitten av nittiotalet. De undersökte reglering av genuttryck (vilka gener som är "aktiva" och producerar det protein de kodar för) hos rundmask. När ett protein ska produceras är ett av de första stegen att genen som berättar hur proteinet ser ut läses av och kopieras till mRNA. Genom att spruta in mRNA för ett visst protein trodde Fire and Mellow att de skulle kunna öka produktionen av det proteinet. Men inget hände, inte heller när de sprutade in antisens-RNA för genen (antisens-RNA är en "spegelbild" av mRNA som kan binda till mRNA). Men när de sprutade in både mRNA och antisens-RNA på samma gång - och alltså fick en dubbelsträng av RNA - stoppades produktionen av det motsvarande proteinet. Upptäckten publicerades i en Nature-artikel 1998.
Andrew Z. Fire föddes 1959, och forskar nu vid MIT (Massachusetts Institute of Technology). Craig C. Mello föddes 1960, och forskar vid Harvard University. Det är således två relativt unga pristagare, och även en - åtmistone för Nobelpris räknat - ung upptäckt.
RNA-interferens (eller, som det ofta skrivs, RNAi) har flera viktiga funktioner i kroppen. Det är en skyddsmekanism mot virusinfektioner och det tystar så kallade transposoner, flyttbara element i genomet. Eftersom nära hälften av vårt genom består av virusgener och transposoner är det sannolikt väldigt viktigt för kroppen att kunna kontrolelra dem - man skulle kunna kalla RNa-interferens för genomets immunförsvar. RNAi kan också undertrycka både transkription av gener och produktion av proteiner.
Länkar
pressrelease (Nobel)
Avancerad information om RNAi och medicinpriset (Nobel, endast på engelska)
Andrew Fires webbsida på Stanford School of Medicine
Craig Mellos webbsidor på UMass Medical School och Howard Huges Medical Institute
Engelska wikipedia om RNA-interferens
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Nobelpris, medicin, genetik, RNA-interferens
Pingat till intressant.se
Nu börjar Nobelveckan!
Nu börjar "Nobelveckan": den period i oktober när Nobelprisen i medicin, kemi och fysik tillkännages.
Tidigast kl 11:30 idag får vi veta vem eller vilka som får Nobelpriset i medicin. Imorgon är det dags för fysikpriset (tidigast 11:45) och slutligen kemipriset (också tidigast 11:45) i övermorgon. För den som gillar vetenskap och vetenskapsnyheter är den här veckan en av årets absoluta höjdpunkter.
Såväl Vetenskapsradion (Jan-Olov Johansson) som DN (Karin Bojs) spekulerar om vem som kan tänkas få medicinpriset:
Elizabeth Blackburn och Carol Greider (DN)/ Elisabeth Blackburn, Carol W Greider och Jack W Szostak (V-radion) för telomeras
Ernest McCullough och James Till (DN) för stamceller
Ravinder Maini och Marc Feldman (DN) för TNF-alfa-hämmare
Mario Capecchi, Martin Evans och Oliver Smithies (DN, V-radion) för knockout-möss
Pierre Chambon, Ronald Evans och Elwood Jensen (DN) för kärnreceptorer
Sir David Lane och Arnold Levin (V-radion) för upptäckten av bröstcancergenen p53
Harald Zurhausen (V-radion) för papillomviruset
Om en timme vet vi.
Tidigast kl 11:30 idag får vi veta vem eller vilka som får Nobelpriset i medicin. Imorgon är det dags för fysikpriset (tidigast 11:45) och slutligen kemipriset (också tidigast 11:45) i övermorgon. För den som gillar vetenskap och vetenskapsnyheter är den här veckan en av årets absoluta höjdpunkter.
Såväl Vetenskapsradion (Jan-Olov Johansson) som DN (Karin Bojs) spekulerar om vem som kan tänkas få medicinpriset:
Elizabeth Blackburn och Carol Greider (DN)/ Elisabeth Blackburn, Carol W Greider och Jack W Szostak (V-radion) för telomeras
Ernest McCullough och James Till (DN) för stamceller
Ravinder Maini och Marc Feldman (DN) för TNF-alfa-hämmare
Mario Capecchi, Martin Evans och Oliver Smithies (DN, V-radion) för knockout-möss
Pierre Chambon, Ronald Evans och Elwood Jensen (DN) för kärnreceptorer
Sir David Lane och Arnold Levin (V-radion) för upptäckten av bröstcancergenen p53
Harald Zurhausen (V-radion) för papillomviruset
Om en timme vet vi.
tisdag, september 26, 2006
Sista posten denna vecka
Jaha, nu åker jag på workshop och kommer hem först fredag natt. Nästa post i helgen eller på måndag, således.
Den som får bloggläsningsabstinens under tiden kan med fördel ta sig till Martin Rundkvists blogg Salto Sobrius för att läsa senaste upplagan av bloggkarnevalen Sceptic's Circle. Det bjuds på sågningar av pseudovetenskap, och annat skeptiskt bloggande av god kvalitet. (På engelska. Bloggkarnevalen "släpps" först den 28/9)
Den som får bloggläsningsabstinens under tiden kan med fördel ta sig till Martin Rundkvists blogg Salto Sobrius för att läsa senaste upplagan av bloggkarnevalen Sceptic's Circle. Det bjuds på sågningar av pseudovetenskap, och annat skeptiskt bloggande av god kvalitet. (På engelska. Bloggkarnevalen "släpps" först den 28/9)
måndag, september 25, 2006
Köp en allergifri katt, bara trettiotusen... nej sextiotusen kronor
Allergiska kattälskare från hela världen står, enligt det amerikanska företaget Allerca, i kö för att få köpa en av Allercas "allergifria" katter. I USA kostar en av deras kattungar $3950 (trettiotusen kronor), i Sverige och resten av EU blir priset betydligt högre.Allerca har tagit upp beställningar på "allergifria" katter sedan 2004. Nu finns katterna att köpa, meddelar BBC News. Men de första kattungarna kommer inte levereras förrän september-november nästa år - om man inte deltar i Allercas "Premium Placement"-program och hostar upp ytterligare $1950 (nästan 15000 kronor) för att få en kattunge tidigare än alla andra.
Och det är $1950 ovanpå ett redan väldigt högt pris, speciellt om man inte bor i USA. För leverans inom de flesta EU-länder kostar en kattunge $5950, plus en hanteringsavgift på $995 plus en fraktavgift på $1000-$2000. Totalsumman blir minst 58000 svenska kronor. Det gäller att vara både rik och entusiastisk för att kunna motivera ett sådant utlägg.
Från början, enligt de första nyhetsreleaserna, skulle Allerca ta fram sina allergifria katter med hjälp av genteknik. De backade dock från det och började istället tala om avel; en på femtiotusen katter lär enligt Allercas Steve May naturligt sakna den gen som producerar kattallergen och kan således användas för att avla fram allergenfria kattungar. Allerca angav aldrig någon officiell orsak till bytet av riktning, såvitt jag vet. Kanske visade det sig vara mer komplicerat att på genteknisk väg få fram en frisk allergifri katt än vad Allerca räknat med, kanske är det av exportorsaker (jag har ingen aning om vad exportlagstiftningen är för genetiskt modifierade djur, men jag kan tänka mig att den är komplicerad på vissa ställen). Eller så visade sig kundkretsen inte vara mogen för genteknik - på Allercas hemsida står idag alls inget om de första försöken.
Och här blir det intressant. Det existerar ett konkurrerande företag, Felix Pets, som ska använda RNA-interferens (ett sätt att "stänga av" en gen) för att få fram allergifria katter. De skriver inget på sin hemsida om när de ska släppa sina första katter, men jag har sett 2008 nämnas på nätet. Och de har enligt hemsidans "företagshistoria" ett patent på idén med allergifria katter genom "knock-out"-teknik och RNA-interferensteknik - och ett settlement med Allerca från 2005. Det framgår inte om Allercas insvängning mot mer traditionell avel (om än avel med hjälpmedel som talar om vilka katter som har "rätt" genuppsättning) var en del av överenskommelsen, eller om det är oberoende...
"Mr. Simon Brodie of Allerca, Inc. and Geneticas Life Sciences, Inc. agree to undisclosed settlement with Transgenic Pets after being taken to Federal District Court on charges of breach of confidential disclosure, deceptive trade practices, misappropriation of trade secrets, and tortuous interference with prospective business advantage."
Det går att läsa Transgenic Pets/Felix Pets klagomål och ett rättsprotokoll. Den korta versionen: Transgenic Pets grundare David Avner ingår ett preliminärt avtal med en person vid namn Simon Brodie. Avner delar med sig av information om material, teknik, marknadsföringsplaner mm. De kommer överens om att grunda ett gemensamt företag (som de ska kalla Allerca) för att utveckla och marknadsföra katterna, men Simon Brodie bidrar aldrig med några pengar, mailar efter en längre tystnad att han inte är intresserad av samarbete, startar ett eget företag (vid namn Allerca, lustigt nog) och börjar marknadsföra idén med transgena katter. Enligt dokumenten har dock SB skrivit under avtal på att (bland annat) inte sprida information om tekniken eller ägna sig åt konkurrerande verksamhet - avtal som han då bryter mot. Två månader efter att Allerca gick ut i medierna (oktober 2004) stämmer Transgenic Pets dem, och ett settlement (förlikning?) bestäms under 2005.
Bland annat San Diego Union Tribune och National Geographic nämner detta i sina artiklar. San Diego Union Tribune har dessutom en ytterligare (väldigt intressant) artikel om Simon Brodie och flera av hans företag. Bland annat lär Brodie och hans företag (bl a Allerca) ha skulder på tiotusentals dollar, och Allerca vräktes från sina lokaler i februari på grund av obetald hyra. Antalet katter som Allerca säger sig kunna producera ifrågasätts av etablerade katt-avlare.
Den som fortfarande känner ett sug efter Allercas allergifria katter bör nog läsa den artikeln först...
Bild från Allercas hemsida
Länkar
BBC News
Allerca
Felix Pets
Dagens Nyheter och Vetenskapsradion verkar ha läst BBC, de med.
Transgenic Pets grundare David Avner i New York Times år 2001
Andra bloggar om: vetenskap, katt, allergi, kattallergi, Allerca
Pingat till intressant.se
fredag, september 22, 2006
ForskarFredag!
Idag, den 22:a september, anordnas forskarfredag i nio städer runtom i landet: Trollhättan, Göteborg, Lund, Kristianstad, Kalmar, Örebro, Stockholm, Umeå och Skellefteå. Aktiviteterna börjar nånstans kl 13-15 (beror på stad) och håller på till cirka 19-20 - förutom i Lund där det hela kallas "Vetenskapskarneval" och håller på hela lördagen med. Det går även att se det hela live på http://live.vr.se/ (och ställa frågor!).
Forskarfredag blir förhoppningsvis en tradition - det anordnades även förra året. Intiativet kommer från EU, och tanken är att allmänheten ska få träffa forskare - och forskare få träffa allmänheten, under lättsamma former. Eller, som det står på EU-webbsidan för projektet: Varför ska bara fötterna få dansa en fredagkväll? Hjärnan behöver också ha roligt!
Länkar
ForskarFredag
Researcher's Night 2006
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, forskarfredag
Forskarfredag blir förhoppningsvis en tradition - det anordnades även förra året. Intiativet kommer från EU, och tanken är att allmänheten ska få träffa forskare - och forskare få träffa allmänheten, under lättsamma former. Eller, som det står på EU-webbsidan för projektet: Varför ska bara fötterna få dansa en fredagkväll? Hjärnan behöver också ha roligt!
Länkar
ForskarFredag
Researcher's Night 2006
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare, forskarfredag
torsdag, september 21, 2006
SLU startar forskarblogg
Idag startar SLU en forskarblogg, rapporterar Erik Stattin. (De första inläggen gjordes redan i augusti, men jag antar att det var en testgrej... nyhetsreleasen säger att de startar idag)
"I bloggen ska forskare, lärare och doktorander vid SLU kunna kommentera hur media rapporterar om vetenskap. Det ska också finnas utrymme för diskussion om forskningens villkor." (citerat från nyhetsreleasen)
Oj, vad det behövs (och inte bara inom SLU:s områden). Låt oss hoppas att fler gör samma sak.
Länkar
nyhetsrelease
SLU:s forskarblogg
"I bloggen ska forskare, lärare och doktorander vid SLU kunna kommentera hur media rapporterar om vetenskap. Det ska också finnas utrymme för diskussion om forskningens villkor." (citerat från nyhetsreleasen)
Oj, vad det behövs (och inte bara inom SLU:s områden). Låt oss hoppas att fler gör samma sak.
Länkar
nyhetsrelease
SLU:s forskarblogg
Riktig solbränna på tub?
Riktig solbränna på tub kan en dag bli möjligt - det fungerar åtminstone på möss.
I takt med att medvetenheten om cancerrisker och solande ökar, ökar också användningen av brun-utan-sol. Brun-utan-sol ger dock inte, till skillnad från riktig solbränna, ökat skydd mot solen. Och för de med känsligast skinn går det i princip inte att sola sig mindre känslig, utan att bränna sig - MC1R, den receptor i skinnet som normalt ser till att bilda pigment, fungerar inte som den ska hos dessa personer.
Men det kan vara möjligt att i framtiden få fram ett medel som löser båda problemen. Det finns ett som åtminstone fungerar på möss - möss som smordes in med en speciell kräm blev bruna istället för bleka på några veckor, och "solbrännan" visade sig skydda mot hudcancer (från UV-ljus). Den verksamma ingrediensen är forskolin, ett extrakt från plantan Coleus forskohlii som tillhör mintfamiljen och kommer från Indien.
Problemet är att forskolin inte är helt ofarligt; äter man det kan man till exempel bli förgiftad (ämnet säljs ibland som bantningspreparat eller generellt "mirakelmedel"). Det påverkar produktionen av en av kroppens vanligaste signalmolekyler, cykliskt AMP, så det lär bli svårt att trassla ut alla tänkbara effekter och bieffekter.
Forskarna rapporterar att UV-ljus skadar keratinocyter, hudens vanligaste celler. Keratinocyterna släpper då ifrån sig MSH (melanocyt-stimulerande hormon), ett ämne som binder till receptorn MC1R. Det stimulerar i sin tur produktionen av melanin (pigment). Forskolinet går in och sätter igång produktionen av pigment utan att MC1R-receptorn behöver vara aktiv. Exakt hur effekten uppstår (på molekylnivå) är inte känt. Men när det är utrett går det sannolikt att hitta ett ämne som har samma funktion, men inte gör så mycket andra saker i kroppen. Forskarna har redan börjat arbeta med tester på mänsklig hud. Det finns ämnen som liknar forskolin och är godkända läkemedel, bland annat flera astmaläkemedel. Kanske kan något av dem ge oss riktig solbränna på tub... och ge rödhåriga och andra solkänsliga möjligheten att bli bruna, de också.
Länkar
Nature News
Science Now
Scientific American
artikeln i Nature (pren. krävs)
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: vetenskap, solbränna, brun-utan-sol, cancer
I takt med att medvetenheten om cancerrisker och solande ökar, ökar också användningen av brun-utan-sol. Brun-utan-sol ger dock inte, till skillnad från riktig solbränna, ökat skydd mot solen. Och för de med känsligast skinn går det i princip inte att sola sig mindre känslig, utan att bränna sig - MC1R, den receptor i skinnet som normalt ser till att bilda pigment, fungerar inte som den ska hos dessa personer.
Men det kan vara möjligt att i framtiden få fram ett medel som löser båda problemen. Det finns ett som åtminstone fungerar på möss - möss som smordes in med en speciell kräm blev bruna istället för bleka på några veckor, och "solbrännan" visade sig skydda mot hudcancer (från UV-ljus). Den verksamma ingrediensen är forskolin, ett extrakt från plantan Coleus forskohlii som tillhör mintfamiljen och kommer från Indien.
Problemet är att forskolin inte är helt ofarligt; äter man det kan man till exempel bli förgiftad (ämnet säljs ibland som bantningspreparat eller generellt "mirakelmedel"). Det påverkar produktionen av en av kroppens vanligaste signalmolekyler, cykliskt AMP, så det lär bli svårt att trassla ut alla tänkbara effekter och bieffekter.
Forskarna rapporterar att UV-ljus skadar keratinocyter, hudens vanligaste celler. Keratinocyterna släpper då ifrån sig MSH (melanocyt-stimulerande hormon), ett ämne som binder till receptorn MC1R. Det stimulerar i sin tur produktionen av melanin (pigment). Forskolinet går in och sätter igång produktionen av pigment utan att MC1R-receptorn behöver vara aktiv. Exakt hur effekten uppstår (på molekylnivå) är inte känt. Men när det är utrett går det sannolikt att hitta ett ämne som har samma funktion, men inte gör så mycket andra saker i kroppen. Forskarna har redan börjat arbeta med tester på mänsklig hud. Det finns ämnen som liknar forskolin och är godkända läkemedel, bland annat flera astmaläkemedel. Kanske kan något av dem ge oss riktig solbränna på tub... och ge rödhåriga och andra solkänsliga möjligheten att bli bruna, de också.
Länkar
Nature News
Science Now
Scientific American
artikeln i Nature (pren. krävs)
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: vetenskap, solbränna, brun-utan-sol, cancer
måndag, september 18, 2006
Hur bittert brysselkålen och kaffet smakar beror på generna
Broccoli, brysselkål, rädisor, raps och senap: alla innehåller de glukosinolater, svavelinnehållande ämnen som ger besk smak. Men alla personer är inte lika känsliga - det beror åtminstone delvis på vilken genuppsättning de råkat födas med.
För ganska exakt två år sedan, befann jag mig på kurs på ett sydpolskt hotell och lovade mig själv dyrt och heligt att jag aldrig skulle tvinga mina barn att att äta upp sin brysselkål. Det berodde inte på något slags traumatisk matupplevelse; tvärtom har brysselkål varit en av mina favoritgrönsaker så länge jag kan minnas. Nej, jag satt och lyssnade på en föreläsning om smakreceptorer när föreläsaren förklarade att för vissa personer smakar ett ämne som finns i brysselkål outhärdligt beskt, fastän samma ämne i samma koncentration inte höjer ett ögonbryn hos andra provsmakare. Den enkla slutsatsen är att det är rätt oschysst att trycka i sina barn brysselkål bara för att man själv gillar det; de kan själva tycka att den smakar outhärdligt bittert.
Skillnaden sitter i vilken variant av genen för smakreceptorn TAS2R man föds med - den känsliga varianten (PAV) eller den mindre känsliga varianten (AVI). Eller kanske snarare vilken kombination, eftersom man ärver en variant från varje förälder. Ny forskning visar att personer som har dubbel upplaga av PAV-varianten tycker att samma grönsak smakar ungefär 60% mer bittert än personer med en dubbel upplaga av AVI-varianten. Det gällde dock bara för grönsaker som innehåller glukosinolater, men det gör de flesta kålväxter. Och kålväxter är inte bara de med "kål" i namnet, utan även till exempel broccoli, rädisor, senap och wasabi.
Studien utfördes på råa grönsaker, för att inte tillagning skulle förvrida smaken. Varje deltagare tuggade tio gånger (på tid) och spottade sedan. 17 grönskaker rika på glukosinolater ingick i testen, liksom 11 bittra grönsaker utan glukosinolater.
Sannolikt gäller det inte bara glukosinolater, utan även ämnen med liknande form på molekylerna. Det ursprungliga exemplet är fenyltiokarbamid, ett syntetiskt ämne som smakar bittert för cirka 70% procent av alla människor men är i princip smaklöst för resten. Ett annat ämne är 6-n-propylthiouracil - personer som upplever att det smakar bittert tycker också att till exempel koffein, grönt te och grapefruktjuice smakar mindre bra. Andra personer kan inte känna det alls.
Så klagomål över besk smak är inte nödvändigtvis bara kinkighet. Ta mig och min sambo som exempel (en enda anekdotisk berättelse är naturligtvis inget bevis, men vi är en nästan komiskt exakt illustration av skillnaderna som antagligen finns mellan grupperna):
Jag gillar grapefruktjuice, brysslkål och de flesta sorters annan kål, ren lakrits, kaffe, ren mörk choklad, öl, stark senap... allt detta saker som min sambo undviker eftersom de smakar alltför beskt. Han gillar däremot vissa andra beska saker, som till exempel tonic water. Det känns inte som en högoddsare att gissa att han har PAV/PAV, dubbla kopior av PAV-varianten av genen, medan jag sannolikt har PAV/AVI eller till och med AVI/AVI.
("Det känns som ett erkännande", säger sambon när jag berättar vad jag skriver om. "Eftersom det inte känns helt accepterat att inte tycka om kaffe, till exempel")
Länkar
Nature News
artikeln (Current Biology, kräver pren.)
engelska Wikipedia om fenyltiokarbamid
artikel i Chemical Senses om 6-n-propylthiouracil (pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, mat, smak, beskt, kaffe, grönsaker
Pingat till intressant.se
För ganska exakt två år sedan, befann jag mig på kurs på ett sydpolskt hotell och lovade mig själv dyrt och heligt att jag aldrig skulle tvinga mina barn att att äta upp sin brysselkål. Det berodde inte på något slags traumatisk matupplevelse; tvärtom har brysselkål varit en av mina favoritgrönsaker så länge jag kan minnas. Nej, jag satt och lyssnade på en föreläsning om smakreceptorer när föreläsaren förklarade att för vissa personer smakar ett ämne som finns i brysselkål outhärdligt beskt, fastän samma ämne i samma koncentration inte höjer ett ögonbryn hos andra provsmakare. Den enkla slutsatsen är att det är rätt oschysst att trycka i sina barn brysselkål bara för att man själv gillar det; de kan själva tycka att den smakar outhärdligt bittert.
Skillnaden sitter i vilken variant av genen för smakreceptorn TAS2R man föds med - den känsliga varianten (PAV) eller den mindre känsliga varianten (AVI). Eller kanske snarare vilken kombination, eftersom man ärver en variant från varje förälder. Ny forskning visar att personer som har dubbel upplaga av PAV-varianten tycker att samma grönsak smakar ungefär 60% mer bittert än personer med en dubbel upplaga av AVI-varianten. Det gällde dock bara för grönsaker som innehåller glukosinolater, men det gör de flesta kålväxter. Och kålväxter är inte bara de med "kål" i namnet, utan även till exempel broccoli, rädisor, senap och wasabi.
Studien utfördes på råa grönsaker, för att inte tillagning skulle förvrida smaken. Varje deltagare tuggade tio gånger (på tid) och spottade sedan. 17 grönskaker rika på glukosinolater ingick i testen, liksom 11 bittra grönsaker utan glukosinolater.
Sannolikt gäller det inte bara glukosinolater, utan även ämnen med liknande form på molekylerna. Det ursprungliga exemplet är fenyltiokarbamid, ett syntetiskt ämne som smakar bittert för cirka 70% procent av alla människor men är i princip smaklöst för resten. Ett annat ämne är 6-n-propylthiouracil - personer som upplever att det smakar bittert tycker också att till exempel koffein, grönt te och grapefruktjuice smakar mindre bra. Andra personer kan inte känna det alls.
Så klagomål över besk smak är inte nödvändigtvis bara kinkighet. Ta mig och min sambo som exempel (en enda anekdotisk berättelse är naturligtvis inget bevis, men vi är en nästan komiskt exakt illustration av skillnaderna som antagligen finns mellan grupperna):
Jag gillar grapefruktjuice, brysslkål och de flesta sorters annan kål, ren lakrits, kaffe, ren mörk choklad, öl, stark senap... allt detta saker som min sambo undviker eftersom de smakar alltför beskt. Han gillar däremot vissa andra beska saker, som till exempel tonic water. Det känns inte som en högoddsare att gissa att han har PAV/PAV, dubbla kopior av PAV-varianten av genen, medan jag sannolikt har PAV/AVI eller till och med AVI/AVI.
("Det känns som ett erkännande", säger sambon när jag berättar vad jag skriver om. "Eftersom det inte känns helt accepterat att inte tycka om kaffe, till exempel")
Länkar
Nature News
artikeln (Current Biology, kräver pren.)
engelska Wikipedia om fenyltiokarbamid
artikel i Chemical Senses om 6-n-propylthiouracil (pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, mat, smak, beskt, kaffe, grönsaker
Pingat till intressant.se
söndag, september 17, 2006
"Einstein hade åtminstone 99.95% rätt"
Det hittills noggrannaste testet säger att Einsteins allmäna relativitetsteori är åtminstone 99.95% rätt. Det har visats genom mätningar på en dubbelpulsar, ett par av roterande neutronstjärnor som sänder ut radiovågor. Resultatet publiceras i Science.Dubbelpulsarsystemet PSR J0737-3039A/B har två pulsarer som båda skickar ut strålningssignaler. Det ger forskarna möjlighet att räkna ut hur tung den ena är i förhållande till den andra - ett förhållande som inte beror på gravitationsteorin - och är därför som gjort för experiment som testar hur väl den allmäna relativitetsteorin stämmer i stark gravitation. Den allmäna relativitetsteorin förutsäger bland annat hur mycket en signal böjs av (fördröjs) av att gå igenom ett gravitationsfält - den effekten kallas Shapiro-fördröjning. Pulsarerna har en diameter på cirka 20 kilometer och rör sig runt varandra med en hastighet på en miljon kilometer i timmen. De ligger dessutom väldigt nära varandra ("bara" en miljon kilometer).
Forskarna som har testat den allmäna relativitetsteorin har mätt variationen i pulsintervallen (det vill säga Shapiro-fördröjningen) med tre av de största radioteleskopen: Lovellteleskopet i brittiska Jodrell Bank, Parkestelekopet i Australien och Robert C. Byrd Green Bank-teleskopet i USA. Variationen, det vill säga pulsarernas rörelser, stämde så gott som exakt överens med förutsägelserna från den allmäna relativitetsteorin - och det betyder att den allmäna relativitetsteorin håller även i mycket stark gravitation. Skillnaderna kunde mätas med en precision på 0.05% - så det betyder att den allmäna relativitetsteorin stämmer till åtminstone 99.95% under just de förhållandena (eller som rubriken på nyhetsreleasen konstaterar: "Einstein hade åtminstone 99.95% rätt". De noggrannaste tester som funnits innan har haft en precision på 0.2% respektive 0.7%). Andra relativistiska effekter som förutsägs av den allmäna relativitetsteorin kunde också mätas (om än inte lika noggrant).
Den allmäna relativitetsteorin, som lades fram år 1915 av Einstein, beskriver hur gravitation beror av rumtidens krökning. Teorin är solid och accepterad, men är oförenlig med kvantmekaniken... som också är solid och accepterad (och därför letar forskare fortfarande efter en teori som kan förena både relativitetsteorin och kvantmekaniken). Den allmäna relativitetsteorin har hittills klarat alla tester väldigt bra, men det är tänkbart att den stämmer mindre bra i till exempel fall med väldigt stark gravitation.
Pulsarer är snabbt roterande neutronstjärnor som har fått sitt namn efter de "pulser" med strålning som de verkar sända ut. I själva verket sänder de ut två koner av strålning, samtidigt som de roterar - precis som en fyr ger det ger upphov till periodiskt återkommande strålningspulser (se filmklipp - det andra uppifrån). Intervallen mellan radiopulserna är oerhört exakta. En planet (eller stjärna) som rör sig runt en sådan pulsar kommer ge upphov till små skillnader i dess rotationshastighet, och sådana oregelbundenheter kan utnyttjas för att räkna ut hur denna planet (eller stjärna) rör sig i förhållande till pulsaren. Precis som alla andra neutronstjärnor är pulsarer oerhört massiva - de väger upp till dubbelt så mycket som vår sol gör men är trettiotusen till sjuttiotusen gånger mindre.
(Den första pulsaren upptäcktes för övrigt 1967 och orsakade stort rabalder, eftersom folk först trodde att de regelbundna signalerna kunde vara tecken på en utomjordisk civilisation.)
Många dubbelpulsarsystem kan beskrivas med hjälp av Keplers rörelselagar för planeter, men vissa dubbelpulsarer (speciellt de med kort omloppstid) visar relativistiska effekter som är så starka att man behöver använda "post-keplerianska parameterar" (direktöversättning av engelskans "post-Keplerian parameters" - är det någon som vet om det existerar en svensk term och vad den i så fall är?) för att beskriva rörelsen. Det finns fem sådana parametrar, och två av dem beskriver Shapiro-fördröjningen.
Bild: Två neutronstjärnor med gravitationsfält (från Jodrell Bank:s nyhetsrelease). OBS, ej skalenlig - pulsarerna är bara 20 km i diameter men det är ett avstånd på 1000000 km emellan dem.
Om du har tillgång till Science, läs artikeln! Den är både intressant och (förhållandevis) lättläst.
Länkar
nyhetsrelease (brittiska partikelfysiks- och astronomiforskningsrådet, via ScienceDaily)
Binary and Millisecond Pulsars at the New Millennium (Duncan R. Lorimer)
Jodrell Bank:s dubbelpulsarsidor (bilder, filmklipp med mera)
artikeln (Science express, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, astronomi, rymden, relativitetsteorin, Einstein
Pingat till intressant.se
torsdag, september 14, 2006
Första trädet gensekvenserat
Jättepoppeln (Populus trichocarpa) är den första trädsorten som sekvenserats, och den tredje växten (efter ris och backtrav). Detaljerna publiceras i fredagens Science.
Jättepoppeln som sekvenserades växer vid Nisqually River i staten Washington, men jättepoppel växer bra även i Sverige - till och med rätt långt norrut, åtminstone upp till Umeåtrakten. Projektet involverade både amerikanska och europeiska forskare, inkluderat svenska forskare från Umeå Universitet, SLU och KTH.
Jättepoppel är ett snabbväxande träd och används, enligt nyhetsreleasen, i timmer- och massaindustrin i USA. I Sverige verkar den mest användas som parkträd. När dess genom nu är sekvenserat kommer det bli lättare att ta fram nya varianter - mer snabbväxande, mer tåliga, mindre vattenkrävande och mindre känsliga för insekter. Det kommer sannolikt göra jättepoppeln mer intressant för industrin. Men det blir inte ett lätt arbete; jättepoppeln har över 45000 gener (människan anses som jämförelse ha 20000-25000 gener, enligt Wikipedia). Resultat väntas inom femton år.
Gensekvenseringen kan också föra med sig miljöfördelar; forskarna hoppas att det ska gå att få fram träd som tar upp mer koldioxid (för att minska växthuseffekten) och även träd som kan användas som råvara för etanoltillverkning (för att använda som bränsle).
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Nature News
artikeln (i Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, gensekvensering, träd
Pingat till intressant.se
Jättepoppeln som sekvenserades växer vid Nisqually River i staten Washington, men jättepoppel växer bra även i Sverige - till och med rätt långt norrut, åtminstone upp till Umeåtrakten. Projektet involverade både amerikanska och europeiska forskare, inkluderat svenska forskare från Umeå Universitet, SLU och KTH.
Jättepoppel är ett snabbväxande träd och används, enligt nyhetsreleasen, i timmer- och massaindustrin i USA. I Sverige verkar den mest användas som parkträd. När dess genom nu är sekvenserat kommer det bli lättare att ta fram nya varianter - mer snabbväxande, mer tåliga, mindre vattenkrävande och mindre känsliga för insekter. Det kommer sannolikt göra jättepoppeln mer intressant för industrin. Men det blir inte ett lätt arbete; jättepoppeln har över 45000 gener (människan anses som jämförelse ha 20000-25000 gener, enligt Wikipedia). Resultat väntas inom femton år.
Gensekvenseringen kan också föra med sig miljöfördelar; forskarna hoppas att det ska gå att få fram träd som tar upp mer koldioxid (för att minska växthuseffekten) och även träd som kan användas som råvara för etanoltillverkning (för att använda som bränsle).
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Nature News
artikeln (i Science, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, biologi, gensekvensering, träd
Pingat till intressant.se
Största dvärgplaneten har fått ett namn: Eris
Den största kända dvärgplaneten, 2003 UB313, verkar ha fått ett namn. Den heter numer Eris, efter den grekiska gudinnan för kaos och osämja.
2003 UB313 upptäcktes av astronomen Mike Brown från Caltech, och den har hittills inofficiellt kallats Xena. Upptäckten gav nytt bränsle till den heta debatten om vad som egenligen ska få kallas planet. Resultatet blev (en omtvistad) planetdefinition som gav åtta planeter och hittills tre dvärgplaneter som resultat. Att namnge dvärgplaneten efter osämjans gudinna är därför motiverat. Enligt Wikipedia är det fullständiga namnet 136199 Eris. Samtidigt har Eris måne fått namnet Dysnomia (laglöshet), efter Eris dotter.
Nyhetsbyrån Associated Press och ett större antal amerikanska nyhetstjänster rapporterar alla om namnbytet. Däremot står det ännu inget på International Astronomical Unions hemsida, eller hos NASA...
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Wikipedia
Andra bloggar om: rymden, planeter, solsystemet, UB313
2003 UB313 upptäcktes av astronomen Mike Brown från Caltech, och den har hittills inofficiellt kallats Xena. Upptäckten gav nytt bränsle till den heta debatten om vad som egenligen ska få kallas planet. Resultatet blev (en omtvistad) planetdefinition som gav åtta planeter och hittills tre dvärgplaneter som resultat. Att namnge dvärgplaneten efter osämjans gudinna är därför motiverat. Enligt Wikipedia är det fullständiga namnet 136199 Eris. Samtidigt har Eris måne fått namnet Dysnomia (laglöshet), efter Eris dotter.
Nyhetsbyrån Associated Press och ett större antal amerikanska nyhetstjänster rapporterar alla om namnbytet. Däremot står det ännu inget på International Astronomical Unions hemsida, eller hos NASA...
Länkar
nyhetsrelease (via PhysOrg)
Wikipedia
Andra bloggar om: rymden, planeter, solsystemet, UB313
onsdag, september 13, 2006
Höstens flygresor sprider influensa
Minskningen i antal flygresor efter 9/11 hade stora effekter på spridningen av influensa i USA, säger amerikanska forskare som har studerat dödstal från 121 amerikanska städer. Forskarna föreslår att totalförbud mot flygresor skulle kunna fördröja en epidemi med upp till två månader.
Flyget sprider sjukdomar snabbare och längre - det är välkänt. Men det är svårt att bevisa, och det är svårt att veta hur stor effekten är. Hittills har forskarna mest fått förlita sig på datormodellering. I sådana modeller har stängda flygplatser inte haft så stor effekt, men de nya forskningsresultaten säger annorlunda (Science Now tar upp kritiken från några datormodellerare som inte är övertygade av den nya studien).
Forskarna fann att antalet flygresor under året, speciellt under november, påverkade hur snabbt influensa spred sig. Och antalet flygresor i september påverkade när "toppen" på influensasäsongen inföll. Vanligtvis brukar influensasäsongens topp infalla den 17:e februari, med en marginal på cirka två dagar i varje riktning. Men efter den stora minskningen i flygresor efter 9/11 försköts toppen hela tretton dagar, till 2:a mars. Resultaten jämfördes med data från Frankrike, där inga flygrestriktioner infördes, och den franska influensafallen visade inte någon motsvarande fördröjning.
Forskarna räknar med att flygresorna står för ungefär 60% av den årliga variationen i influensaspridning mellan regioner (och variationen i säsongens "topp"). Flera andra faktorer, som virusets typ och hur kyligt vädret är, påverkar virusets spridning.
Studien är, säger forskarna, det första empiriska beviset för hur antalet flygningar påverkar spridning av sjukdomar över långa avstånd. Den publiceras i senaste numret av "open access"-tidskriften PLoS Medicine.
Länkar
Nature News
Science Now
artikeln i PLos Medicine (fritt tillgänglig)
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: vetenskap, influensa, flyg, smittspridning, 11 september
Flyget sprider sjukdomar snabbare och längre - det är välkänt. Men det är svårt att bevisa, och det är svårt att veta hur stor effekten är. Hittills har forskarna mest fått förlita sig på datormodellering. I sådana modeller har stängda flygplatser inte haft så stor effekt, men de nya forskningsresultaten säger annorlunda (Science Now tar upp kritiken från några datormodellerare som inte är övertygade av den nya studien).
Forskarna fann att antalet flygresor under året, speciellt under november, påverkade hur snabbt influensa spred sig. Och antalet flygresor i september påverkade när "toppen" på influensasäsongen inföll. Vanligtvis brukar influensasäsongens topp infalla den 17:e februari, med en marginal på cirka två dagar i varje riktning. Men efter den stora minskningen i flygresor efter 9/11 försköts toppen hela tretton dagar, till 2:a mars. Resultaten jämfördes med data från Frankrike, där inga flygrestriktioner infördes, och den franska influensafallen visade inte någon motsvarande fördröjning.
Forskarna räknar med att flygresorna står för ungefär 60% av den årliga variationen i influensaspridning mellan regioner (och variationen i säsongens "topp"). Flera andra faktorer, som virusets typ och hur kyligt vädret är, påverkar virusets spridning.
Studien är, säger forskarna, det första empiriska beviset för hur antalet flygningar påverkar spridning av sjukdomar över långa avstånd. Den publiceras i senaste numret av "open access"-tidskriften PLoS Medicine.
Länkar
Nature News
Science Now
artikeln i PLos Medicine (fritt tillgänglig)
Pingat till intressant.se
Andra bloggar om: vetenskap, influensa, flyg, smittspridning, 11 september
måndag, september 11, 2006
"Embryovänliga" stamceller - forskningfusk eller vinklad rapportering?
Stamcellsforskaren Robert Lanza rapporterade den 23/8, i Nature:s förskottspublicering på nätet, att hans företag Advanced Cell Technologies tagit fram en metod att framställa stamceller utan att förstöra embryon, genom att ta en enda cell från varje embryo. I Nature:s podcast säger Lanza "What we have done, for the first time is to actually create human embryonic stem cells, without destroying the embryo itself." Den första pressreleasen från Nature lär också ha implicerat att embryona som användes i försöket inte förstördes. I själva verket användes i stort sett alla celler från varje embryo.
SvD går så långt att de kallar det hela för "forskningsfusk". Det tycker jag är oseriöst gjort, och inte blir det bättre av att SR:s Vetenskapsradion hoppar på exakt samma vinkel, citerar SvD och basunerar ut "Stamcellsfusk - igen". Det intressanta är att det finns flera felaktigheter och tveksamheter i SvD:s rapportering om felaktigheterna i Nature-artikeln:
"Forskarna använde 16 embryon för att ta fram stamcellerna, en enda cell från varje embryo enligt rapporten." Fel. Det står inte någonstans i rapporten att de tog en cell från varje embryo - det står att metoden kan användas genom att man tar en cell från varje embryo ("Here we report a series of ten separate experiments demonstrating that hES cells can be derived from single blastomeres"). Däremot är det oklart vid en snabb genomläsning hur många celler som faktiskt togs fram, och att flera celler togs från varje embryo - men det beror sannolikt mycket på att artikeln är skriven på fackspråk och inte för att i första hand vara läsbar av personer utanför fältet. Man behöver gå till extramaterialets tabell för att det ska bli riktigt tydligt hur många celler som togs från varje embryo.
"Det stora etiska framsteget skulle vara att embryona överlevde. Sanningen är att samtliga 16 embryon är förstörda och inte finns kvar." Jag ska inte gå så långt som att säga att detta är direkt felaktigt, men det stora etiska framsteget skulle vara att det fanns en metod som kunde användas för att ta fram stamceller utan att embryon förstördes. Det står inte någonstans i rapporten att embryona överlevde.
Däremot fanns det felaktigheter i den första versionen av pressreleasen, som skrevs av Nature. Och ett av Lanzas uttalanden i podcasten - en podcastintervju som redigerats av Nature - får det att framstå som om embryona överlevde (se hela intervjun i text).
"What we have done, for the first time is to actually create human embryonic stem cells, without destroying the embryo itself."
Men att anklaga någon för forskningsfusk baserat på en redigerad intervju och en nyhetsrelease som personen varken författat eller godkänt på förhand (Lanza påstår åtminstone enligt flera källor att han inte sett releasen innan den släpptes)- är inte det väl magstarkt?
SvD nämner också att Nature i veckan som gick haft en nyhetsartikel som tar upp kritiken mot Nature:s rapportering av resultaten. Tyvärr verkar ingen på SvD ha läst hela artikeln, eftersom det där klart och tydligt står att det inte är något fel på det vetenskapliga innehållet i Lanza:s artikel:
Problemet är att många som skrev om forskningsresultatet inte verkar ha läst hela artikeln noggrant. Eller kanske inte förstått den. Och att vinkeln i pressreleasen och podcastintervjun antagligen var betydligt mer lockande.
Det kan också vara värt att tänka på att Natures nyheter släpps under embargo till journalister - och när embargot går ut är journalistens artikel så gott som alltid redan färdigskriven och inlämnad. Att Nature korrigerar sin nyhetsrelease i efterhand har därmed kanske inte så stor genomslagskraft som man skulle kunna tro.
Om det är någon som är skyldig till något här, så är det snarare Nature som har vinklat resultaten alldeles för hårt - och journalisterna som accepterat vinkeln utan att kolla upp detaljerna.
Och det är för mig obegripligt att SvD och Vetenskapsradion anklagar någon för forskningsfusk utan att ha ordentligt på fötterna först.
UPPDATERAT kl 14:03. Oh joy. TT har skrivit en nyhetsrelease utifrån SvD:s text - den finns i gårdagens Göteborgsposten, Corren, Sydsvenskan, SVT, Västerbottenskuriren, Norrköpings Tidningar, Uppsala Nya Tidning... med flera. Suck.
UPDATERAT kl 14:33 Nu menar jag alltså inte att Lanza är helt oskyldig till att ha vinklat sina resultat i medierna - bara att själva forskningsrapporten faktiskt är korrekt tvärtemot vad SvD påstår. (Det finns en rätt intressant transkription av en intervju i "Online Newshour" där reportern påpekar i klartext att de embryon som Lanzas grupp använde förstördes i processen. Lanza verkar inte gilla den vinkeln alls)
Länkar
SvD 10/9: "Utspel om stamceller felaktigt".
Vetenskapsradion 11/9: "Stamcellsfusk - igen"
Nature Podcast-intervjun med Lanza (i text)
Nature:s korrektion till podcastintervjun (5/9)
Originalartikeln i Nature (24/8, pren. krävs)
Nyhets/kommentarartikeln om kritiken i Nature (7/9, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, stamceller, forskningsfusk, vetenskapsjournalistik
Pingat till intressant.se
SvD går så långt att de kallar det hela för "forskningsfusk". Det tycker jag är oseriöst gjort, och inte blir det bättre av att SR:s Vetenskapsradion hoppar på exakt samma vinkel, citerar SvD och basunerar ut "Stamcellsfusk - igen". Det intressanta är att det finns flera felaktigheter och tveksamheter i SvD:s rapportering om felaktigheterna i Nature-artikeln:
"Forskarna använde 16 embryon för att ta fram stamcellerna, en enda cell från varje embryo enligt rapporten." Fel. Det står inte någonstans i rapporten att de tog en cell från varje embryo - det står att metoden kan användas genom att man tar en cell från varje embryo ("Here we report a series of ten separate experiments demonstrating that hES cells can be derived from single blastomeres"). Däremot är det oklart vid en snabb genomläsning hur många celler som faktiskt togs fram, och att flera celler togs från varje embryo - men det beror sannolikt mycket på att artikeln är skriven på fackspråk och inte för att i första hand vara läsbar av personer utanför fältet. Man behöver gå till extramaterialets tabell för att det ska bli riktigt tydligt hur många celler som togs från varje embryo.
"Det stora etiska framsteget skulle vara att embryona överlevde. Sanningen är att samtliga 16 embryon är förstörda och inte finns kvar." Jag ska inte gå så långt som att säga att detta är direkt felaktigt, men det stora etiska framsteget skulle vara att det fanns en metod som kunde användas för att ta fram stamceller utan att embryon förstördes. Det står inte någonstans i rapporten att embryona överlevde.
Däremot fanns det felaktigheter i den första versionen av pressreleasen, som skrevs av Nature. Och ett av Lanzas uttalanden i podcasten - en podcastintervju som redigerats av Nature - får det att framstå som om embryona överlevde (se hela intervjun i text).
"What we have done, for the first time is to actually create human embryonic stem cells, without destroying the embryo itself."
Men att anklaga någon för forskningsfusk baserat på en redigerad intervju och en nyhetsrelease som personen varken författat eller godkänt på förhand (Lanza påstår åtminstone enligt flera källor att han inte sett releasen innan den släpptes)- är inte det väl magstarkt?
SvD nämner också att Nature i veckan som gick haft en nyhetsartikel som tar upp kritiken mot Nature:s rapportering av resultaten. Tyvärr verkar ingen på SvD ha läst hela artikeln, eftersom det där klart och tydligt står att det inte är något fel på det vetenskapliga innehållet i Lanza:s artikel:
"No one is suggesting that Lanza's paper is in any way scientifically incorrect, but many in the field have objected, like Schöler, to its overall packaging."
"The paper itself, however, shows only proof of principle that a human embryonic stem-cell line can be created from a single cell, or blastomere, from a very early embryo comprising 8–10 cells. None of the embryos used survived. The Nature paper's details and Supplementary Information made clear that all the embryos were broken up, stating that 91 cells were used from 16 embryos."
Problemet är att många som skrev om forskningsresultatet inte verkar ha läst hela artikeln noggrant. Eller kanske inte förstått den. Och att vinkeln i pressreleasen och podcastintervjun antagligen var betydligt mer lockande.
Det kan också vara värt att tänka på att Natures nyheter släpps under embargo till journalister - och när embargot går ut är journalistens artikel så gott som alltid redan färdigskriven och inlämnad. Att Nature korrigerar sin nyhetsrelease i efterhand har därmed kanske inte så stor genomslagskraft som man skulle kunna tro.
Om det är någon som är skyldig till något här, så är det snarare Nature som har vinklat resultaten alldeles för hårt - och journalisterna som accepterat vinkeln utan att kolla upp detaljerna.
Och det är för mig obegripligt att SvD och Vetenskapsradion anklagar någon för forskningsfusk utan att ha ordentligt på fötterna först.
UPPDATERAT kl 14:03. Oh joy. TT har skrivit en nyhetsrelease utifrån SvD:s text - den finns i gårdagens Göteborgsposten, Corren, Sydsvenskan, SVT, Västerbottenskuriren, Norrköpings Tidningar, Uppsala Nya Tidning... med flera. Suck.
UPDATERAT kl 14:33 Nu menar jag alltså inte att Lanza är helt oskyldig till att ha vinklat sina resultat i medierna - bara att själva forskningsrapporten faktiskt är korrekt tvärtemot vad SvD påstår. (Det finns en rätt intressant transkription av en intervju i "Online Newshour" där reportern påpekar i klartext att de embryon som Lanzas grupp använde förstördes i processen. Lanza verkar inte gilla den vinkeln alls)
Länkar
SvD 10/9: "Utspel om stamceller felaktigt".
Vetenskapsradion 11/9: "Stamcellsfusk - igen"
Nature Podcast-intervjun med Lanza (i text)
Nature:s korrektion till podcastintervjun (5/9)
Originalartikeln i Nature (24/8, pren. krävs)
Nyhets/kommentarartikeln om kritiken i Nature (7/9, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, stamceller, forskningsfusk, vetenskapsjournalistik
Pingat till intressant.se
fredag, september 08, 2006
Kommer Atlantis komma upp idag?
Rymdfärjan Atlantis verkar vara otursförföljd. Efter en rad av förseningar och problem fungerar nu inte en av bränsletankens sensorer som den ska - men än så länge fortsätter ändå förberedelserna för uppskjutningen. Klockan 17:41 svensk tid är det dags.Tidigare har bland annat stormväder och problem med en bränslecell försenat uppskjutningen. Från början sträckte sig "tidsfönstret" för en möjlig uppskjutning inte längre än till torsdagen. Orsaken är en rysk uppskjutning som är planerad till den 18:e - innan dess måste Atlantis ha lämnat ISS. NASA har tidigare, efter flera väderrelaterade förseningar, förhandlat till sig en extra dag så att uppskjutning kan ske idag.
Enligt NASA ska varken bränslecellen eller sensorn i sig kunna få Atlantis att förolyckas om de slutar fungera; det finns två andra bränsleceller och tre andra sensorer som bör räcka till ändå. Liknande sensorproblem försenade dock förra årts uppskjutning av Discovery med flera veckor.
UPPDATERAT kl 17:35: NASA har bestämt sig för att flytta fram uppskjutningen en dag till, till lördag kl 17:15. Nu är det verkligen ute på den yttersta marginalen...
Bild: NASA
Länkar
NASA:s Atlantissidor
nyhetsrelease (via Physorg)
New Scientist Space
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, Atlantis
torsdag, september 07, 2006
Länken mellan cancer och långt liv
Tre studier som publicerades online av Nature igår utforskar länken mellan åldrande och cancer. Och de pekar alla i samma riktning: en gen som stänger av stamceller när en person åldras.
"Jag tror inte att åldrande är slumpmässigt - det är ett program, ett anticancer-program" säger Norman E. Sharpless, som lett en av de tre studierna, till New York Times.
Genen p16, som de tre grupperna undersökt, är känd för sin roll i cancersjukdomar. Vid låga nivåer tillåter den cancer att sprida sig, i höga nivåer undertrycker den tumörer. Proteinet den kodar för finns i stor mängd i äldre kroppsvävnad, och forskare har undrat om p16 påverkar fler saker än cancer. När vi blir gamla minskar kroppens förmåga att reparera vävnader, till exempel - har p16 en roll där?
Alla tre grupperna har undersökt vad som händer med möss som saknar p16-genen, mer precist vad som händer med deras stamceller när de åldras. De publicerar sina resultat tillsammans, vilket är rätt ovanligt i den konkurrensinriktade vetenskapsvärlden. Sharpless och hans kollegor studerade så kallade öceller i bukspottkörteln, en grupp ledd av David Scadden vid Harvard and Massachusetts General Hospital studerade blod- och immuncellsformande stamceller och den tredje gruppen, ledd av Sean Morrison vid University of Michigan, studerade neurala stamceller.
Möss som saknade p16-genen skilde sig inte från andra möss när de var unga, men när de blev äldre hade de betydligt högre nivå av stamceller än vad vanliga, lika gamla möss hade. Men å andra sidan utvecklade de cancer betydligt oftare än normala möss.
Konsekvenserna för människor är ännu inte helt klara. För det första måste forskare visa att p16-genen har samma roll hos människan. Kanske kan det också gå att hitta ett sätt att öka stamcellsproduktionen utan att för den skull öka cancerrisken, men en sådan tillämpning lär ligga långt fram i tiden.
Kopplingarna till stamcellsterapi är mer omedelbara. Forskningsresultaten gör att framtiden för terapi med adulta stamceller ("halvspecialiserade" stamceller tagna från vuxna människor) ser mer tveksam ut än tidigare - terapier som bygger på att ta stamceller från en person, bygga ny vävnad och transplantera in den hos personen kan till exempel tänkas fungera sämre ju äldre personen blir.
Länkar
Science Now
New York Times
artiklar (Nature Advance Online Press, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, cancer, stamceller, åldrande
"Jag tror inte att åldrande är slumpmässigt - det är ett program, ett anticancer-program" säger Norman E. Sharpless, som lett en av de tre studierna, till New York Times.
Genen p16, som de tre grupperna undersökt, är känd för sin roll i cancersjukdomar. Vid låga nivåer tillåter den cancer att sprida sig, i höga nivåer undertrycker den tumörer. Proteinet den kodar för finns i stor mängd i äldre kroppsvävnad, och forskare har undrat om p16 påverkar fler saker än cancer. När vi blir gamla minskar kroppens förmåga att reparera vävnader, till exempel - har p16 en roll där?
Alla tre grupperna har undersökt vad som händer med möss som saknar p16-genen, mer precist vad som händer med deras stamceller när de åldras. De publicerar sina resultat tillsammans, vilket är rätt ovanligt i den konkurrensinriktade vetenskapsvärlden. Sharpless och hans kollegor studerade så kallade öceller i bukspottkörteln, en grupp ledd av David Scadden vid Harvard and Massachusetts General Hospital studerade blod- och immuncellsformande stamceller och den tredje gruppen, ledd av Sean Morrison vid University of Michigan, studerade neurala stamceller.
Möss som saknade p16-genen skilde sig inte från andra möss när de var unga, men när de blev äldre hade de betydligt högre nivå av stamceller än vad vanliga, lika gamla möss hade. Men å andra sidan utvecklade de cancer betydligt oftare än normala möss.
Konsekvenserna för människor är ännu inte helt klara. För det första måste forskare visa att p16-genen har samma roll hos människan. Kanske kan det också gå att hitta ett sätt att öka stamcellsproduktionen utan att för den skull öka cancerrisken, men en sådan tillämpning lär ligga långt fram i tiden.
Kopplingarna till stamcellsterapi är mer omedelbara. Forskningsresultaten gör att framtiden för terapi med adulta stamceller ("halvspecialiserade" stamceller tagna från vuxna människor) ser mer tveksam ut än tidigare - terapier som bygger på att ta stamceller från en person, bygga ny vävnad och transplantera in den hos personen kan till exempel tänkas fungera sämre ju äldre personen blir.
Länkar
Science Now
New York Times
artiklar (Nature Advance Online Press, pren. krävs)
Andra bloggar om: vetenskap, cancer, stamceller, åldrande
onsdag, september 06, 2006
Vägen till forskaryrket kan vara krokig
PNAS, den amerikanska vetenskapsakademiens tidskrift, har publicerat en intressant artikel på nätet - en profil av Svante Pääbo, den svenskfödde forskaren som ska sekvensera Neandertalgenomet.
Vetenskapsjournalisten Nick Zagorskis berättelse om Svante Pääbo börjar med en resa till Egypten, som fick den då trettonårige Pääbo att vilja bli egyptolog (och studera mumier). Men egyptologiutbildningen var för språkinriktad, så Pääbo bytte till medicin - och senare till att börja doktorera i molekylärgenetik. Fast han hade intresset för mumier kvar, och började försöka sekvensera mumie-DNA från vävnadsprover han fått tag på med hjälp från sin egyptologiprofessor. Försöken utförde han på kvällar och helger eftersom han inte trodde att hans handledare skulle godkänna dem. Men när han hade lyckats få resultat och höll på att skriva sin artikel dök en annan artikel upp med samma "scoop" - att isolera gammalt DNA. Pääbo skickade då utkastet till Wilson, forskaren som lett den andra studien, och denne blev imponerad. Slutresultatet blev att Pääbo åkte till Wilsons labb för att göra sin post-doc. Det var början på en lysande karriär.
Det här är en typisk forskarhistoria. Inte så att alla (blivande) forskare byter bana flera gånger, men jag har fått intrycket att det är relativt vanligt. Forskare är många gånger utpräglade individualister som vill göra det det tycker är intressant. Det gör mångas vägar till forskaryrket ganska krokiga.
Att hoppa mellan olika utbildningar är nog däremot betydligt svårare idag. När du har gått dina 12 studiemedelsterminer är det slut på pengarna (och visst går det att jobba extra för att försörja sig, men det blir vädigt påfrestande arbetsmässigt - och oftast krävs det dessutom toppbetyg för att bli antagen till forskarutbildning vilket ökar arbetsbördan ytterligare). Frågan är hur många blivande Pääbo vi tappar bort på vägen?
Länk
artikel i PNAS (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare
Vetenskapsjournalisten Nick Zagorskis berättelse om Svante Pääbo börjar med en resa till Egypten, som fick den då trettonårige Pääbo att vilja bli egyptolog (och studera mumier). Men egyptologiutbildningen var för språkinriktad, så Pääbo bytte till medicin - och senare till att börja doktorera i molekylärgenetik. Fast han hade intresset för mumier kvar, och började försöka sekvensera mumie-DNA från vävnadsprover han fått tag på med hjälp från sin egyptologiprofessor. Försöken utförde han på kvällar och helger eftersom han inte trodde att hans handledare skulle godkänna dem. Men när han hade lyckats få resultat och höll på att skriva sin artikel dök en annan artikel upp med samma "scoop" - att isolera gammalt DNA. Pääbo skickade då utkastet till Wilson, forskaren som lett den andra studien, och denne blev imponerad. Slutresultatet blev att Pääbo åkte till Wilsons labb för att göra sin post-doc. Det var början på en lysande karriär.
Det här är en typisk forskarhistoria. Inte så att alla (blivande) forskare byter bana flera gånger, men jag har fått intrycket att det är relativt vanligt. Forskare är många gånger utpräglade individualister som vill göra det det tycker är intressant. Det gör mångas vägar till forskaryrket ganska krokiga.
Att hoppa mellan olika utbildningar är nog däremot betydligt svårare idag. När du har gått dina 12 studiemedelsterminer är det slut på pengarna (och visst går det att jobba extra för att försörja sig, men det blir vädigt påfrestande arbetsmässigt - och oftast krävs det dessutom toppbetyg för att bli antagen till forskarutbildning vilket ökar arbetsbördan ytterligare). Frågan är hur många blivande Pääbo vi tappar bort på vägen?
Länk
artikel i PNAS (kräver prenumeration)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, forskare
lördag, september 02, 2006
Som en satellit, satellit...
På söndag klockan 07:42 vänds astronomivärldens ögon mot månen. Den svenskutvecklade satelliten SMART-1 ska avsluta sitt uppdrag genom att krascha in i månen och ge astronomerna möjlighet att få veta mer om vad månen består av.SMART-1 förväntas träffa månens yta under sitt 2890:e varv och slå ner i området "Lacus Excellentiae" som just då ligger i mörker (den röda ringen på bilden visar den planerade nedslagsplatsen). Hastigheten kommer att vara låg, bara 2 km/s. Platsen och tiden är planerade för att det ska gå att se nedslaget så bra som möjligt - förhållandena är anpassade för stora teleskop i Nord- och Sydamerika samt Hawaii. Tidigare i veckan, efter nyutförd bildanalys som gav en bättre uppskattning av hur terrängen såg ut, såg det plötsligt ut som om satelliten skulle krocka med en krater ett varv för tidigt. Under natten mot igår lördag fick man därför korrigera satellitens bana så att den kom några hundra meter högre upp.
Först och främst är SMART-1 ett test av ny teknik, den använder en jonmotor som drivs med xenon. (Den typen av motor har bara använts på ett tidigare uppdrag, NASA:s Deep Space 1 som sköts upp 1998.) Elektricitet från solpaneler används för att generera en stråle av laddade partiklar som driver satelliten. Det främst målet med uppdraget är att ta reda på hur jonmotorn fungerar under realistiska förhållanden Men SMART-1 har också med sig 19 kilo vetenskaplig utrustning, som bland annat används för att leta vatten på månen.
SMART-1 sköts upp den 27:e september 2003 och gick i omloppsbana runt månen drygt ett år senare, den 15.e november 2004. Satelliten togs fram av svenska Rymdbolaget på uppdrag av ESA, och är det första europeiska fordon som har åkt till och gått i omloppsbana runt månen. Den är inte stor, bara en kubikmeter ungefär om man räknar bort solpanelerna, och vägde 367 kilo vid uppskjutningen. Jonmotorn är långsam men relativt bränsesnål och billig i drift. Hela satelliten är ett lågkostnadsprojekt, vilket innebär att kostnaden för utveckling, uppskjutning och drift är cirka 110 miljoner euro (cirka en miljard svenska kronor).
En parentes: jag har, för övrigt, alltid haft ett lite speciellt förhållande till SMART-1. Jag och några andra tekniska fysiker (från vårt sektionsspex Fysikalen) höll nämligen i underhållningen vid uppskjutningsfesten, som hölls på Tekniska museet. Vi bjöd på acapella-sång och flerstämmig flaskblåsmusik. Och så fick vi se i direktsändning när satelliten sköts upp från Kourou i Franska Guyana - mycket spännande, med tanke på allt som kan gå fel...
Bild: ESA
Länkar
ESA om SMART-1
ESA:s presskit (mycket detaljer om bl a instrumenten ombord)
Nature News nyhetsspecial om SMART-1 och månen
Populär astronomi om SMART-1-kraschen
Andra bloggar om: vetenskap, rymden, månen, satellit, ESA, SMART-1
torsdag, augusti 31, 2006
När jorden tappade balansen
Jordens geografiska poler har kanske inte alltid legat där de gör nu, skriver Science Now. En omfördelning av jordens massa - till exempel som resultat av vulkanbildning - verkar har fått jorden i obalans för sisådär 800 miljoner år sedan, och fått den att vrida sig ungefär femtio grader.
Resultaten ger stöd åt en gammal och tidvis illa ansedd teori som kallas polvandring. Egentligen är namnet lite missvisande - det är inte bara polerna, utan hela jorden som tänks vrida på sig. De geografiska polerna definieras som två punkter på nittio graders avstånd från ekvatorn, där den axel som jorden roterar runt går in och ut. Om en stor vulkan bildas vid sidan av ekvatorn kommer rotationskraften att dra massan mot ekvatorn - och då flyttar sig de punkter som tidigare var de geografiska polerna.
Spåren av en sådan vridning har hittas i magnetiska sediment i den norska skärgården. Sedimenten bildades under den prekambriska perioden, för 800 miljoner år sedan. Mineralkornen utsöndrades av mikroorganismer och la sig enligt de magnetiska fältlinjerna. Nu pekar de mot en nordpol som inte längre finns. Genom att studera mineralen har forskarna kommit fram till att den magnetiska nordpolen skiftade 50 grader på bara 20 miljoner år. Kontinentalplattor rör sig betydligt långsammare än det, så den bästa förklaringen är att jorden vred sig.
("Men vänta nu!" borde en observant läsare tänka ungefär här. "Geografiska poler och magnetiska poler är ju inte alls samma sak!" Och det stämmer ju. Jag antar att den dolda biten i resonemanget är att de geografiska och magnetiska polerna vrider på sig samtidigt, och att de vrider sig lika mycket... men jag har inte hittat någon bra information om det)
Teorin om polvandring är gammal, och väcktes egentligen till liv igen redan 1997 när en grupp forskare från Caltech publicerade ett papper i Science där de hävdade att jordens poler vridit sig 90 grader på bara 15 miljoner år, under den kambriska perioden (det vill säga mer, snabbare och inte fullt så länge sedan som de nya resultaten visar). På deras webbsida finns en snygg Quicktime-animation av hur de tror att det gick till.
Varför så olika bud? Att åldersbestämma bergarterna är svårt, och deras magnetiska signatur kan för övrigt ha blivit störd efter att de bildades. Dessutom har kontinenterna vandrat en hel del under de senaste 800 miljoner åren - Pangaea, den stora samlingen av kontinentalplattor i en kontinent, är till exempel bara 120 miljoner år gammal. De många okända faktorerna gör det svårt att säga exakt vad som hände.
Länkar
Science Now
Pressrelease från Caltech 1997
Science-artikeln från 1997
Caltech-gruppens webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, geologi, jorden, poler, magnetfält
Resultaten ger stöd åt en gammal och tidvis illa ansedd teori som kallas polvandring. Egentligen är namnet lite missvisande - det är inte bara polerna, utan hela jorden som tänks vrida på sig. De geografiska polerna definieras som två punkter på nittio graders avstånd från ekvatorn, där den axel som jorden roterar runt går in och ut. Om en stor vulkan bildas vid sidan av ekvatorn kommer rotationskraften att dra massan mot ekvatorn - och då flyttar sig de punkter som tidigare var de geografiska polerna.
Spåren av en sådan vridning har hittas i magnetiska sediment i den norska skärgården. Sedimenten bildades under den prekambriska perioden, för 800 miljoner år sedan. Mineralkornen utsöndrades av mikroorganismer och la sig enligt de magnetiska fältlinjerna. Nu pekar de mot en nordpol som inte längre finns. Genom att studera mineralen har forskarna kommit fram till att den magnetiska nordpolen skiftade 50 grader på bara 20 miljoner år. Kontinentalplattor rör sig betydligt långsammare än det, så den bästa förklaringen är att jorden vred sig.
("Men vänta nu!" borde en observant läsare tänka ungefär här. "Geografiska poler och magnetiska poler är ju inte alls samma sak!" Och det stämmer ju. Jag antar att den dolda biten i resonemanget är att de geografiska och magnetiska polerna vrider på sig samtidigt, och att de vrider sig lika mycket... men jag har inte hittat någon bra information om det)
Teorin om polvandring är gammal, och väcktes egentligen till liv igen redan 1997 när en grupp forskare från Caltech publicerade ett papper i Science där de hävdade att jordens poler vridit sig 90 grader på bara 15 miljoner år, under den kambriska perioden (det vill säga mer, snabbare och inte fullt så länge sedan som de nya resultaten visar). På deras webbsida finns en snygg Quicktime-animation av hur de tror att det gick till.
Varför så olika bud? Att åldersbestämma bergarterna är svårt, och deras magnetiska signatur kan för övrigt ha blivit störd efter att de bildades. Dessutom har kontinenterna vandrat en hel del under de senaste 800 miljoner åren - Pangaea, den stora samlingen av kontinentalplattor i en kontinent, är till exempel bara 120 miljoner år gammal. De många okända faktorerna gör det svårt att säga exakt vad som hände.
Länkar
Science Now
Pressrelease från Caltech 1997
Science-artikeln från 1997
Caltech-gruppens webbsida
Andra bloggar om: vetenskap, geologi, jorden, poler, magnetfält
onsdag, augusti 30, 2006
Ozonlagret återhämtar sig, säger NASA
En studie av 25 års data - från ballonger, markinstument och satelliter - visar att ozonlagret återhämtar sig. Det meddelade NASA på onsdagen. Studien leddes av Eun-Su Yang vid Georgia Institute of Technology och publiceras i senaste numret av Journal of Geophysical Research.Ozonlagret ligger främst i stratosfären, den del av jordens atmosfär som börjar cirka 10 km från jordytan och sträcker sig upp till 40 kilometer längre ut. Mätningarna visar att ozonlagret slutade tunnas ut vid polerna år 1997. Då hade det stadigt minskat i tjocklek i 18 år, ända sedan mätningarna började.
Mätdata jämfördes med datorberäkningar av ozonnivåer. Beräkningarna baserades på variationer i nivåer av freoner (och andra kemikalier som skadar ozonlagret), solfläckar, årstidsvariationer och vindförhållanden i stratosfären.
"Resultaten visar att Montrealprotokollet och dess tillägg har lyckats stoppa ozonförlusten i stratosfären. Med den nuvarande återhämtningstakten, visar atmosfärmodellerarnas bästa förutsägelser att det globala ozonlagret kan vara tillbaka på nivån det hade 1980 - då forskare först lade märke till de skador mänskliga aktiviteter gav på atmosfärens ozon - nån gång i mitten av århundradet" säger Yang enligt nyhetsreleasen.
Montrealprotokollet är det internationella avtal som skrevs under i september 1987 i syfte att fasa ut användingen av freoner. Hälften av ozonlagrets återhämtning, den som sker främst i de mittersta och översta delarna av atmosfären, tros bero på Montrealprotokollet. Den andra häften av återhämtningen har skett i de undre delarna av stratosfären, och här har återhämtningen gått fortare än vad forskarna förutsagt. Det verkar bero på förändringar i vindförhållanden, och orsaken till dessa förändringar är inte känd. Därför blir det också svårt att förutsäga hur snabbt ozonlagret kommer att återhämta sig i framtiden i den delen av stratosfären.
Bild: NASA
Länk
NASAs nyhetsrelease
Andra bloggar om: vetenskap, miljö, ozonlagret, NASA
Philips gör kläder med inbyggda ljuspaneler
Philips forskningsavdelning har tagit fram textiler med ljuspaneler som kan visa rörliga bilder. Textilerna ska visas på mässan IFA; Internationale Funkausstellung, som säger sig vara världens största utställning för konsumentelektronik. Den invigs idag och är öppen till och med 6:e september.
Textilen ska kunna användas både för reklam, för kläder och för inredning - det ska gå att visa både loggor, textmeddelanden och rörlig grafik. Av pressbilden att döma är upplösningen inte jättebra, men det är naturlitvis svårt att säga innan man sett något i verkligheten.
Tekniken bygger på paneler med lysdioder, som åtminstone om Philips får säga det själva är "helt integrerade i tyget - utan att minska tygets mjukhet eller flexibilitet". Som prov visas jackor och möbler i företagets mässbås - tillämpningar som är utvecklade nog att kunna gå i produktion. Trots integrationen med tyget ska det vara lätt att ta bort alla delar för att underlätta tvätt, enligt Philips nyhetsrelease. Frågan är om plaggen tål regn?
UPPDATERAT 06-09-08: Coolness! Waldemar på Techne har en YouTube-filmsnutt med folk som har på sig kläder med tekniken. Ser mycket bättre ut än vad jag trodde - foton gör inte det hela rättvisa.
Länkar
IFA 2006
Philips nyhetsrelease
Andra bloggar om: teknik, kläder, reklam, elektronik, IFA
tisdag, augusti 29, 2006
Loos koboltgruva
Förra sommaren besökte jag Loos koboltgruva, som övergavs i slutet av 1700-talet och sedan vattenfylldes. Därefter stod den vattenfylld och användes som soptipp tills lokala entusiaster började pumpa bort vattnet och tömma gruvan på skräp under början av 90-talet. Sedan 1995 finns en överbyggnad i timmer, och gruvan är öppen för besökare under sommaren (året om för bokade grupper).
Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.
Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.
Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).
Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.
Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.
Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.
(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")
Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida
Andra bloggar om: vetenskap, historia, gruva, gruvdrift, kobolt, Loos
Gruvan är väl värd att ses. Jag hade tänkt blogga om mitt besök där men hann aldrig. Nu ser jag SvD (Bengt Jonsson ) skriver om Loosgruvan idag, så då kan jag ju passa på.
Loosgruvan är dunkel, råfuktig och djup - mer än fyrtio meter på det djupaste stället. Besökare tar sig fram med hjälp av trappor och gångbanor i trä. Här och där finns rester från gruvdriften, gamla stegar och urholkade stockar som förde bort vatten som pumpades upp. Annars är det bara gruvgångarna att se - gångar som tillverkades centimeter för centimeter genom att arbetarna först eldade mot berget och sedan slog på vatten så att berget sprack.
Framför allt är gruvan full av atmosfär - förutom en och annan strategiskt placerad lampa finns inget modernt, och som besökare får man lätt känslan av att befinna sig på 1700-talet när gruvan var i drift. Det är naturligtvis delvis en illusion; då var gruvan säkert både kaotisk och full av rök. Och den enda arbetsbelysningen kom från knippen av smala tjärstickor, som man tror att arbetarna höll i munnen, mellan tänderna, så att stickorna brann från ändarna och inåt. Arbetarna fick troligtvis både brännsår och tandproblem av hettan från tjärstickorna, enligt vår guide (och kramp i käkarna, misstänker jag).
Från koboltmalmen tillverkades blått färgämne, som bland annat användes för att färga glas. Som mest arbetade 160 personer med att bryta malm och tillverka färgämne. Arbetet var inte särskilt frivilligt - Henrik Kalmeter som drev gruvan fick finntorparna som bodde i området kring gruvan placerade under bergfrälserätt, vilket i princip innebar att de blev livegna.
Hela historien kring gruvan berättas i ett bildspel som besökare får se innan de gå ned i gruvan med guiden. När jag var där var jag och min kompis de enda besökarna, så vi fick både egen filmvisning och "privat" guide som gjorde en väldigt bra och intressant guidning.
Ironiskt nog är Loos gruva antagligen betydligt mer känd för ett annat grundämne: nickel, som upptäcktes i gruvan år 1751 av Axel Fredrik Cronstedt.
(Enligt 1800-talsutgåvan av Nordisk Familjebok har för övrigt namnet nickel sitt ursprung i "på det sachsiska folkspråket ett öknamn på liderligt qvinfolk", via namnet kupfernickel som betecknade ett kopparrött metallgänsande mineral som inte gav koppar när man smälte det. Svenska Wikipedia anger att kupfernickel betyder "förtrollad koppar", engelska Wikipedia anger att det betyder "falsk koppar")
Länkar
SvD:s artikel
Gruvmuseets hemsida
Andra bloggar om: vetenskap, historia, gruva, gruvdrift, kobolt, Loos
söndag, augusti 27, 2006
Reaktioner på Plutos icke-planet-status
Reaktionerna på Plutos nedgradering till dvärgplanet har varit många och varierande (engelska Wikipedias diskussionssida för Plutoartikeln är till exempel rätt intressant att läsa just nu).
Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit "My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas", eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna "Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets" och "Many Very Educated Men Just Said "No Pluto"". Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av "My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums". Fast jag gillar nästan "Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet" bättre - även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är "Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor". Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan... och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?
Proteströrelsen är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt "Start calling Pluto an asteroid... and it starts acting like one").
En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit "den amerikanska planeten" - den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker - det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet "pinsamt". Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga - det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.
Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel - är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och "rensningen" är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).
Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter - en lista som dessutom ändras varje år - vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna...
Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore
Andra bloggar om: Pluto, planetdefinition
Lite kul är det att så pass många diskussioner verkar utmynna i tävlingar att hitta på nya minnesramsor för att komma ihåg planeternas namn (originalet verkar ha varit "My Very Educated Mother Just Served Us Nine Pizzas", eller varianter av det). Slashdots diskussionstråd har bland annat juvelerna "Many Very Educated Men Just Screwed Up Nine Planets" och "Many Very Educated Men Just Said "No Pluto"". Och kottke.org höll en tävling i minnesramsor, som vanns av "My! Very educated morons just screwed up numerous planetariums". Fast jag gillar nästan "Many Very Earnest Men Just Snubbed Unfortunate Ninth Planet" bättre - även om de båda fortfarande innehåller P för Pluto. Den enda svenska motsvarigheten jag hittat är "Mor vattnar jorden medan jag sätter ut nya plantor". Men jag kan inte minnas att jag nånsin stötte på den i skolan... och nog måste det gå att komma på en roligare ramsa än så?
Proteströrelsen är också rätt kreativ. Worth1000 har en rolig Photoshop-tävling på temat rädda Pluto (jag gillar speciellt "Start calling Pluto an asteroid... and it starts acting like one").
En faktor i den utbredda besvikelsen är nog att Pluto hittills har varit "den amerikanska planeten" - den enda planeten som upptäckts av en amerikan. Andra har mer personliga orsaker - det är kanske inte så konstigt att Alan Stern, som leder NASAs uppdrag New Horizons (första rymdsonden till Pluto) är besviken. Enligt BBC kallar han beslutet "pinsamt". Men det verkar åtminstone delvis baseras på att han tycker att kriterierna är dåliga - det tredje villkoret, att en planet måste vara stor nog att ha rensat området omrking sig, är väl inte precis ett under av entydighet.
Steinn Sigurðsson på bloggen Dynamics of Cats förklarar rätt bra vad problemet med villkoret är: Flera av planeterna i vårt solsystem har inte rensat sina banor (Pluto korsar ju Neptunus bana, till exempel - är då Neptunus bana verkligen rensad?). Och "rensningen" är dessutom tidsberoende, och inte alltid planetens förtjänst (Merkurius bana är väldigt ren, men det beror antagligen mycket på solen).
Men eftersom IAUs omröstning till stor del färgades av att den ursprungliga föreslagna definitionen på sikt skulle kunna ge väldigt många planeter i vårt solsystem (det finns många tänkbara kandidater i Kuiperbältet) får man väl se det tredje kriteriet från den synvinkeln, och hoppas att de ändrar det till något mer entydigt så småningom. Ett solsystem med uppemot femtio planeter - en lista som dessutom ändras varje år - vore trots allt betydligt mer svårhanterligt. Tänk bara på skolböckerna...
Länkar
Engelska Wikipedia: 2006 redefinition of planet
New Scientist: New planet definition sparks furore
Andra bloggar om: Pluto, planetdefinition
Tillbaka!
Det har varit sju väldigt intressanta veckor på DN, men jag är glad att vara tillbaka och blogga igen. Trots att det är slut på dröm-fluff-tillvaron med att få veta tre dar i förväg vad som kommer stå i Nature och Science, gratis bildmaterial inkluderat...
Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna... jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.
Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.
Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter - det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt - istället för det linjära "A leder till B leder till C" som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant...).
Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul - bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.
Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas - på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är - beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.
Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om :)
Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.
Det roligaste, men också läskigaste, med att vara på DN var att massor av folk läste det jag skrev. När jag av misstag skrev att Titan var måne till Uranus, inte Saturnus som det borde ha stått, fick jag inom loppet av en timme fem mail som påpekade att jag hade fel (det sista från en person som var vänlig nog att faktiskt påpeka att Uranus måne hette Titania, vilket gjorde att jag fattade varifrån felet kom). Pinsamt, men åtminstone snabbt åtgärdat eftersom artikeln bara låg på nätet. Å andra sidan, när jag skrev om de miljöfarliga singlarna hamnade den nyheten överallt (Dagens industri, expressen, tv4, yle, svt och ett antal bloggar och forum). Fast det hade jag ingen aning om förrän nån vecka senare när en bekant nämnde att han hade läst om de miljöfarliga singlarna i DI och hört om det på nyheterna... jag märkte mest att jag fick en drös med mail från ilskna singlar som kände sig orättvist attackerade.
Värre var det när jag skulle vara pedagogisk och räkna om kubikkilometer bortsmält Grönlandsis till ton och råkade räkna kvadrat istället för kub, med resultatet att det blev miljoner ton istället för miljarder. I tryck, i papperstidningen. Trots att jag kontrollräknade tre gånger. Ouch.
Det var intressant att lära sig skriva nyhetstexter - det viktiga först, och ingressen är det viktigaste av allt att få rätt - istället för det linjära "A leder till B leder till C" som jag brukat använda mig av. Och att inse precis hur många olika variabler som avgör om en vetenskapsnyhet hamnar i tidningen, och hur lång texten blir (tillgängligt utrymme, andra planerade artiklar, nyheter som försvinner eller tillkommer i sista minuten, om man lyckas övertyga redaktionssekreteraren om att nyheten är relevant...).
Det som tog längst tid var nog att inse värdet av att alltid, alltid ringa upp en expert och få kommentarer. Kanske delvis för att varenda människa som jag ville ha tag på var på semester. Förutom amerikanerna, som istället kom in till sitt jobb ungefär när jag började runda av för dagen. Men efter några veckor övergick det från att vara jobbigt till kul - bland annat för att det är väldigt givande att prata med personer som är engagerade i det de gör och gillar att berätta om det, och de flesta forskare och andra experter jag pratade med var just det. Det kommer jag sakna.
Och till viss del kommer jag nog sakna segerkänslan som infinner sig när man lyckas - på exakt 25 centimeter, eller 900 tecken, eller vad den önskade textlängden nu är - beskriva ett krångligt ämne på ett bra sätt med ett bra flyt och ser det i tidningen morgonen därpå.
Det har hänt några coola saker i sommar som jag hade velat blogga om. Svante Pääbo:s neandertalgensekvenseringsprojekt och Plutos nedgradering till dvärgplanet, till exempel. Men mycket av det fick jag ju faktiskt skriva om i tidningen istället. Nu hoppas jag på en riktigt intressant nyhetshöst så att jag får mycket att blogga om :)
Så, från och med nu är det tillbaka till cirka 4 poster i veckan.
måndag, juli 10, 2006
Blogguppehåll för konkurrerande verksamhet
Det här blir den sista bloggposten på sju veckor. Jag har nämligen fått jobb som sommarvikarierande vetenskapsjournalist* på Dagens Nyheter (och tjänstledigt från doktorerandet), och har lovat att inte ägna mig åt "konkurrerande verksamhet" - som nog är en rätt stilig benämning på en blogg som har en läsarkrets av min storlek, jämfört med en tidning med en läsarkrets av DN:s storlek - under tiden jag jobbar där.
Med tanke på att jag på DN har tillgång till nyhetsmaterial med embargo (som inte får släppas till allmänheten förrän en viss given tid) och sitter och gör research även på sånt som inte hamnar i tidningen skulle jag nog kunnat tänkas göra paus i bloggandet även om jag inte blivit ombedd - för att inte riskera att hamna i etiskt komplicerade situationer.
Förhoppningsvis kommer jag lära mig en hel del om (journalistiskt) skrivande under tiden på DN, och komma tillbaka som en bättre bloggare efteråt. Det är iallafall planen :-)
Jag kommer lägga till länkar längst ner på den här posten när nåt jag har skrivit blir tillgängligt på nätet (jag kommer även slå på moderering av kommentarerna tills jag har slutat på DN). Vanligt bloggande, och fria kommentarer, kommer tillbaka efter den 25/8.
*den formella benämningen är, om jag inte minns fel, "allmänreporter med inriktning mot vetenskap"
Malins samlade DN-produktion 10/7 - 25/8 (länkar till artiklar tillgängliga på nätet, datum efter tillgänglighet på nätet, ej efter papperstidningstryck)
10/7: Smala personer löper mindre risk för stroke
11/7: Extra rymdpromenad innan Discovery åker hem
11/7: Ny europeisk vädersatellit ska ge bättre väderprognoser
12/7: Ny teknik gör det möjligt att styra TV:n med tankekraft
13/7: Fosfatförbud för tvättmedel en politisk symbolhandling (med Mattias Areskog)
17/7: Idag ska rymdfärjan landa
20/7: Svensk ska kartlägga neandertalgener
21/7: Biologisk mångfald är viktigt för ekosystemen
24/7: Penna räddade första månlandningen
24/7: Bättre att studera i lugn och ro
27/7: Genmodifierad bomull förstörs av skadeinsekter
27/7: Metanregn på Titan
31/7: Gigantisk blobb är störst i universum
31/7: Manliga singlar värsta miljöbovarna
2/8: Humlor dras till varma blommor
4/8: Större tidvatten förr
7/8: Konstgjorda vulkanutbrott ska kyla jorden
7/8: Sökmotorer gör webben mer demokratisk
9/8: Svenska forskare undersöker halv miljard år gamla embryon
9/8: Nytt ris kan rädda fattiga från svält
10/8: Bara två av fem amerikaner tror på utvecklingsläran
10/8: Grönlands isar smälter
11/8: Hundcancer sprids genom parning
13/8: Människor har svårt att göra rationella val
15/8: Duvor mäter luftföroreningar
16/8: Vaccinering av fjäderfä ökar risken för influensa
16/8: Nio planeter kan bli tolv
18/8: Mysteriet med universums försvunna litium
19/8: Havets Tyrannosaurus hittad i Australien
19/8: Sandfontäner gör Mars sydpol prickig
21/8: Pygmén från Flores en vanlig människa?
23/8: Mörk materia existerar - nu finns det bildbevis
23/8: Ny stamcellsmetod bevarar embryon
24/8: Pluto inte längre en planet
26/8: Forskare ska dela influensadata
26/8: Smart bildbehandling gav fint mattepris
26/8: Brist på fett gör smågrisar frusna
26/8: Hög höjd dödar Everest-klättrare
26/8: Platinajakt ska leda till renare luft (med Dougald MacFie)
27/8: Atlantis skjuts upp måndag
Med tanke på att jag på DN har tillgång till nyhetsmaterial med embargo (som inte får släppas till allmänheten förrän en viss given tid) och sitter och gör research även på sånt som inte hamnar i tidningen skulle jag nog kunnat tänkas göra paus i bloggandet även om jag inte blivit ombedd - för att inte riskera att hamna i etiskt komplicerade situationer.
Förhoppningsvis kommer jag lära mig en hel del om (journalistiskt) skrivande under tiden på DN, och komma tillbaka som en bättre bloggare efteråt. Det är iallafall planen :-)
Jag kommer lägga till länkar längst ner på den här posten när nåt jag har skrivit blir tillgängligt på nätet (jag kommer även slå på moderering av kommentarerna tills jag har slutat på DN). Vanligt bloggande, och fria kommentarer, kommer tillbaka efter den 25/8.
*den formella benämningen är, om jag inte minns fel, "allmänreporter med inriktning mot vetenskap"
Malins samlade DN-produktion 10/7 - 25/8 (länkar till artiklar tillgängliga på nätet, datum efter tillgänglighet på nätet, ej efter papperstidningstryck)
10/7: Smala personer löper mindre risk för stroke
11/7: Extra rymdpromenad innan Discovery åker hem
11/7: Ny europeisk vädersatellit ska ge bättre väderprognoser
12/7: Ny teknik gör det möjligt att styra TV:n med tankekraft
13/7: Fosfatförbud för tvättmedel en politisk symbolhandling (med Mattias Areskog)
17/7: Idag ska rymdfärjan landa
20/7: Svensk ska kartlägga neandertalgener
21/7: Biologisk mångfald är viktigt för ekosystemen
24/7: Penna räddade första månlandningen
24/7: Bättre att studera i lugn och ro
27/7: Genmodifierad bomull förstörs av skadeinsekter
27/7: Metanregn på Titan
31/7: Gigantisk blobb är störst i universum
31/7: Manliga singlar värsta miljöbovarna
2/8: Humlor dras till varma blommor
4/8: Större tidvatten förr
7/8: Konstgjorda vulkanutbrott ska kyla jorden
7/8: Sökmotorer gör webben mer demokratisk
9/8: Svenska forskare undersöker halv miljard år gamla embryon
9/8: Nytt ris kan rädda fattiga från svält
10/8: Bara två av fem amerikaner tror på utvecklingsläran
10/8: Grönlands isar smälter
11/8: Hundcancer sprids genom parning
13/8: Människor har svårt att göra rationella val
15/8: Duvor mäter luftföroreningar
16/8: Vaccinering av fjäderfä ökar risken för influensa
16/8: Nio planeter kan bli tolv
18/8: Mysteriet med universums försvunna litium
19/8: Havets Tyrannosaurus hittad i Australien
19/8: Sandfontäner gör Mars sydpol prickig
21/8: Pygmén från Flores en vanlig människa?
23/8: Mörk materia existerar - nu finns det bildbevis
23/8: Ny stamcellsmetod bevarar embryon
24/8: Pluto inte längre en planet
26/8: Forskare ska dela influensadata
26/8: Smart bildbehandling gav fint mattepris
26/8: Brist på fett gör smågrisar frusna
26/8: Hög höjd dödar Everest-klättrare
26/8: Platinajakt ska leda till renare luft (med Dougald MacFie)
27/8: Atlantis skjuts upp måndag
fredag, juli 07, 2006
Värdet av ett gott rykte
Ebay-säljare med gott rykte får ut ungefär 8 procent mer för samma gods, jämfört med nya säljare. Det visar forskning utförd av forskare från University of Michigan.
Det lönar sig att behandla sina kunder väl - iallafall om man tänker komma tillbaka och sälja mer saker. Är man ny säljare verkar det däremot inte spela så stor roll om man får lite negativ feedback. Det är den korta sammanfattningen av den första randomiserade studien av hur Ebays feedback-system fungerar i verkligheten (i naturlig "Ebay-miljö"). Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Experimental Economics.
Studien utfördes med hjälp av en etablerad Ebay-säljare med mycket gott rykte, och ett antal nystartade försäljningskonton som sköttes av samma person. Senare under studien adderades även negativ feedback till några av kontona, för att man skulle kunna undersöka hur negativ feedback påverkade nya säljare. Det som såldes var antika vykort, identiska omgångar både för den etablerade säljaren och de nya säljarna. Som väntat sålde den etablerade säljaren bättre; skillnaden i kundernas villighet att betala var 8.1% av försäljningspriset.
Det mest förvånande fyndet var att lite negativ feedback, en eller två tillfällen, inte skadar nya säljares möjligheter. Sannolikt, säger forskarna, beror det på att tänkbara kunder ändå inte litar särskilt mycket på en ny säljare.
Tidigare har samma grupp visat att negativ feedback på Ebay kommer i "klumpar", och att det beror på något de kallar "stening"; när någon annan väl har lämnat negativ feedback (det vill säga "kastat första stenen") blir andra mer benägna att göra samma sak.
Länkar
nyhetsrelease (University of Michigan)
Sammanfattning av artikeln (fritt tillgänglig, via EconPapers)
Ebay-tutorial om hur feedbacksystemet fungerar
Preprint av artikeln
Det lönar sig att behandla sina kunder väl - iallafall om man tänker komma tillbaka och sälja mer saker. Är man ny säljare verkar det däremot inte spela så stor roll om man får lite negativ feedback. Det är den korta sammanfattningen av den första randomiserade studien av hur Ebays feedback-system fungerar i verkligheten (i naturlig "Ebay-miljö"). Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Experimental Economics.
Studien utfördes med hjälp av en etablerad Ebay-säljare med mycket gott rykte, och ett antal nystartade försäljningskonton som sköttes av samma person. Senare under studien adderades även negativ feedback till några av kontona, för att man skulle kunna undersöka hur negativ feedback påverkade nya säljare. Det som såldes var antika vykort, identiska omgångar både för den etablerade säljaren och de nya säljarna. Som väntat sålde den etablerade säljaren bättre; skillnaden i kundernas villighet att betala var 8.1% av försäljningspriset.
Det mest förvånande fyndet var att lite negativ feedback, en eller två tillfällen, inte skadar nya säljares möjligheter. Sannolikt, säger forskarna, beror det på att tänkbara kunder ändå inte litar särskilt mycket på en ny säljare.
Tidigare har samma grupp visat att negativ feedback på Ebay kommer i "klumpar", och att det beror på något de kallar "stening"; när någon annan väl har lämnat negativ feedback (det vill säga "kastat första stenen") blir andra mer benägna att göra samma sak.
Länkar
nyhetsrelease (University of Michigan)
Sammanfattning av artikeln (fritt tillgänglig, via EconPapers)
Ebay-tutorial om hur feedbacksystemet fungerar
Preprint av artikeln
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)