Vad är en bra definition på "liv"?

Harald Cederlund och Z har under den senaste veckan diskuterat hur man bör definiera liv. Intressant nog är Carl Zimmer inne på exakt samma fråga med en artikel i augustinumret av Seed.

Definitioner av liv har säkert funnits i alla tider. Den teoretiska bakgrunden till just den här diskussionen börjar dock egentligen med fysikern Erwin Schrödinger och hans bok "What is life?" som publicerades 1944. Den var avsedd för allmänheten, och byggde på en serie föreläsningar med samma namn som gavs under 1943 vid Trinity College i Dublin.

Negativ entropi kontra fri energi
Schrödingers resonemang rör sig kring att liv har förmågan att använda energi för att skapa ordning (i sig själv) från oordning - att konsumera "negativ entropi" (alternativt exportera entropi till omgivningen) för att hålla sig vid liv.

Med tanke på att redan "entropi" i sig verkar vara ett begrepp som lätt missuppfattas, var idén att skapa termen "negativ entropi" kanske inte alldeles lysande. Den verkar också ha lett till en del förvirring. Problemet är att den "vetenskapligt riktiga" termen som Schrödinger ville använda - fri energi, eller mer exakt Gibbs fria energi - inte heller är särskilt begriplig för den som saknar kunskaper i termodynamik. Om valet av termen negativ entropi säger han i en not till boken (från wikipedia, min något hastiga översättning):

"Låt mig först säga, att om jag hade vänt mig enbart till dem [fysikerna], skulle jag istället ha diskuterat fri energi. Det är en mer bekant term i sammanhanget. Men denna mycket tekniska term verkade språkligt ligga för nära energi för att en godtycklig läsare skulle kunna känna skillnaden mellan dem."

Själv föredrar jag fri energi, bland annat eftersom den gör det enkelt att skilja mellan spontana och icke-spontana reaktioner. En reaktion som sänker den fria energin kommer att ske spontant, medan en reaktion som höjer den fria energin bara kommer ske om energi tillförs. Alternativ kan man säga att spontana reaktioner frigör energi, och ickespontana reaktioner kräver energi för att ske. Det ger tumregeln: "alla system strävar mot att minimera den fria energin" som man också kan tänka sig betyder ungefär "ordning kräver energi för att bevaras".

Länken emellan dem? För ett slutet system vid konstant temperatur och tryck (det enklaste fallet) är den fria energin samma sak som negativ entropi multiplicerat med temperatur.

Problemet med ordning som definition på liv
Att använda "ordning", eller "system som går mot högre ordning" eller något liknande som definition på liv stöter dock på problem. Det finns gott om ordnade system som inte egentligen anses levande; kristaller till exempel. Vid vissa förhållanden skapas kristaller spontant ur lösningar, men vi skulle knappast för den skull kalla dem levande.

Problemet med energikonsumtion som definition på liv
Inte heller energikonsumtion är ett entydigt tecken på liv. Ett klassiskt motexempel är elden, som konsumerar energi för att hålla sig igång. Däremot är energikonsumtion och den tillhörande produktionen av skräpprodukter (inklusive värme) en ganska användbar definition för vissa syften - man kan ju leta efter skräpprodukterna. Att leta efter liv med värmekamera är en vanlig metod, och Vikinglandaren sökte till exempel efter livsformer på Mars genom att injicera radioaktivt märkt näringsämnen i jorden. Resultatet blev en produktion av koldioxid, som innehöll radioaktiva atomer (dvs, atomer som bevisligen kom från näringsämnena). Det visade sig dock att jorden på Mars (iallafall just där) hade en speciell sammansättning som tillät "metabolism-liknande" reaktioner - den vanliga tolkningen är att Viking-experimentet inte är tecken på liv. Och den som hävdar att allt som syns i en värmekamera är levande har uppenbarligen fel i många fall.

NASAs arbetsdefinition: liv genomgår darwiniansk evolution
Enligt Carl Zimmers artikel i Seed är NASAs arbetsdefinition av liv ett självuppehållande kemiskt system som har förmågan till darwiniansk evolution - en definition som togs fram på 1990-talet. Gerald Joyce, en forskare som Zimmer intervjuar i artikeln, är noga med att påpeka att ingen på NASA hävdar att det här är den ultimata definitionen av liv.

Skulle tro det. NASA-definitionen har ungefär samma problem som en definition som bygger på att liv förökar sig: det krävs strängt räknat fler än en varelse av samma sort för att uppfylla den (om man nu inte tillhör det mindre antal arter som förökar sig genom jungfrufödsel). Till och med flera generationer, eftersom evolution typiskt sker över mer än en generation. Även om man utökar föröknings-definitionen till "förmåga att föröka sig" missar man många sterila organismer. Ingen skulle väl hävda att en människa som blivit steril plötsligt inte är levande?

Ingen av de båda besläktade definitionerna talar om hur vi ska bedöma en enstaka varelse som vi stöter på. De klarar bara av grupper av organismer.

Filosofen: "Lönlöst att leta efter en definition"
Ett namn som dyker upp ofta i de här sammanhangen är Carol Cleland. Hon är filosof och tillhör National Astrobiology Institute. Hennes tes (se framför allt hennes artikel "Defining 'Life'") är att det är mer än problematiskt att leta efter en definition på liv - antingen är det omöjligt att komma fram till något, eller så kommer vi bara kunna finna en så trivial definition att den är meningslös. Istället vill hon se en utveckling av ett helt teoriområde - en livsteori, precis som evolutionsteori. För att veta vad som verkligen definierar liv bör vi söka (och hitta) liv på andra planeter - först då kan vi se vad som verkligen är nödvändigt för liv, hävdar hon.

Problemet med den inställningen, som jag ser det, är att den missar något essentiellt: definitioner är verktyg. Att säga att vi ska hitta liv på andra planeter innan vi kan definiera vad liv är blir bara ett rent cirkelresonemang - utan en definition på "liv" kan vi knappast säga att det är liv vi har hittat på de där andra planeterna (och försök bara få igenom den.ansökan för pengar till projektet: -"Vi ska ut i rymden och leta efter...eh, saker". -"Vad då för 'saker'?" -"Det vet vi när vi hittat dem")

Nej, jag ser det snarare så här: definitioner är verktyg, och verktyg ska vara användbara. Olika tecken på liv går att använda i olika sammanhang; "konsumerar syre", "förbränner socker", "har celler", "har DNA", och "rör sig självmant" har alla sina givna giltighetsområden. Vill du hitta djuphavsliv lär andra tecken gälla än om du letar på jordytan.

Den användbara frågan är inte "vad är liv?" utan snarare "vilken typ av liv kan jag tänkas hitta på plats X?" (följt av "och hur kan den typen av liv tänkas påverka sin omkringliggande miljö, som jag kan mäta i?"). Liv och icke-liv befinner sig på samma kontinuerliga skala. Vad är det som säger att det alltid är lämpligt att dra skiljelinjen på exakt samma ställe?

Länkar
Tillhörande diskussion i kronologisk ordning (glöm inte läsa kommentarerna):

1) Harald och "Z"

2) "Z"

3) Harald

4) "Z"

(Tack till Aleph Minotauren som gjorde den kronologiska listan )

"What is life" lär finnas som word-dokument här.

Carl Zimmers blogg ("The Loom")

Seed Magazine

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, termodynamik, filosofi, liv

Känslighet för surt är ärftligt

Det finns ett starkt genetiskt inslag i vår smakkänslighet för surt, visar en ny studie utförd på enäggs- och tvåäggstvillingar. Studien är publicerad på den vetenskapliga tidskriften Chemical Senses hemsida.

Studien utfördes på 109 tvillingpar (74 enäggstvillingpar och 35 tvåäggstvillingpar) som rekryterades vid en årlig tvillingfestival i Twinsburg, USA. Alla paren hade vuxit upp tillsammans, det vill säga delat en stor del av sin miljöpåverkan. Den undersökta syran var citronsyra.

Statistisk analys av smakresultaten från tvillingtestet visade att upp till hälften av variationen i smakkänsligheten för surt var genetiskt betingad. Det är en stor andel, för smak är ett sinne som påverkas av många olika faktorer. Analysen byggde på det faktum att enäggstvillingar är nästan genetiskt identiska medan tvåäggstvillingar i genomsnitt har hälften av sina gener gemensamt.

För att sätta det i perspektiv: forskarna säger att det är en ungefär lika stor variation som den mer kända skillnaden i känslighet för beskt.

Däremot vet de ännu inte vilken eller vilka smakreceptorer som ligger bakom känsligheten, så det går till exempel inte att jämföra olika genvarianter så som det går att göra för beskt. Kunskapen att det finns en genetisk komponent gör det däremot lättare att fortsätta leta efter receptorn eller receptorerna för sur smak.

Länkar
nyhetsrelease
artikeln (Chemical Senses, prenumeration krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, smak, genetik

Det är inte sidornas typ, utan metoden i sig

Dagens media rapporterar om Jajjas kommentarer ("en storm i ett vattenglas") och skriver:

"I sitt blogginlägg redovisar doktoranden Malin Söderström hur Jajja enligt henne driver trafik till sina kunder med tveksamma metoder. Bland annat genom länkguider, falska sökmotorer och spamkommentarer med utlänkar."

Så bara för att få det hela fullkomligt klart: det är inte sidornas typ jag vänder mig emot, utan metoden kommentarspam i sig: att få in länkar genom att anlita kommentatorer som utger sig för att vara intresserade av eller positiva till det en bloggare skriver, bara för att få in en köpt länk. Bloggdiskussioner är en typ av samtal, och bygger precis som andra samtal på en viss mängd tillit - även på den relativt anonyma webben. På vissa sätt gör anonymiteten tilliten ännu mer viktig. När man inte generellt kan utgå från att kommentarer är ärliga minskar de i värde, och därmed minskar bloggen som företeelse i värde.

Och när någon försöker utnyttja min blogg för att själv tjäna på det - till exempel genom kommentarsspam - tenderar jag att bli förbannad. Den reaktionen delar jag nog med rätt många bloggare.

Jag har inte anklagat Jajja för att driva trafik till sina kunder med länkguider och fejkade sökmotorer - jag använde bara termerna "länkkataloger" och "fejkade sökmotorer" för att klassificera vad kommentarlänkarna på bloggarna gick till för typ av sidor (enligt min lekmannabedömning - en professionell SEO-person skulle kanske kalla dem något annat). Vad Jajja gör i övrigt, utanför bloggosfären, bryr jag mig inte mycket om. Vad de gör med länkarna har jag inte sagt något om - inte heller har jag sagt något om deras kunder (läs själv).

Andra bloggar om: jajja, dagens media, seo, kommentarspam

ETA 11 juli 20:40 (kanadensisk tid): Nu verkar termen "jajjad" ha tagit sig in i medierna (IDG.se, IT24).

Stamceller för skönhets skull?

BBC News skriver om en metod för rekonstruera bröst: att ta fettstamceller från bukfett, för att sedan injicera dem i brösten (varpå brösten växer i storlek över loppet av några månader). Det skulle också, påpekar de, gå att använda metoden istället för silikoninlägg.

Det skiljer sig alltså från att bara spruta in kroppseget fett; det fettet tenderar att reabsorberas av kroppen igen, och kan också ge klumpar.

Bortsett från alla praktiska detaljer - metoden måste godkännas först, den lär vara dyr, etc - så undrar jag: är det här den första någorlunda realistiskt föreslagna estetiska tillämpningen för stamceller? Rekonstruktion räknas som medcinsk tillämpning, skulle jag gissa, men kosmetisk bystförstoring bör ligga inom det estetiska området.

Jag tycker det är en intressant liten milstolpe.

Blir det en ny, accepterad skönhetsbehandling kanske det kan bidra en smula till att lära folk vad stamceller är. Och att sprida kunskapen att det finns olika kategorier av stamceller, för jag misstänker att om metoden ska säljas kommer den som tillhandahåller den vilja göra klart att det inte är embryonala stamceller det handlar om.

ETA: För då blir det kanske sådana här rubriker. Uppenbarligen har det varit en mindre nyhetsstorm kring rynkbehandling med embryonala stamceller för ett par år sedan, som jag helt missade.

Andra bloggar om: forskning, medicin, stamceller, skönhet

Länknätverk (jajja-uppdatering)

Det har varit väldigt intressant att följa kommentarerna kring min (ganska kortfattade) kartläggning av Jajjas kommentarspam. 27 blogginlägg och 3 webbtidningsartiklar/notiser (medievärlden.se, idg.se, dagensmedia.se) är totalsumman. Iallafall så långt, men jag har svårt att tro att det blir så mycket mer. Dagens Media har för övrigt fått för sig att jag heter Söderström istället för Sandström, men så länge de får URL:en till bloggen rätt bryr jag mig inte särskilt mycket*.

Ett par intressanta påpekanden har dykt upp: Fredrik Nygren på networkers.se påpekar att Jajja i en intervju i DN.se har sagt att de slutat jobba med externa lösningar (det var i början av år 2006). Jag vet inte om detta faller in under den rubriken eller inte. Antar att om det gör det (det gör det inte enligt en kommentar jag fick nedan) så har de ändrat sig på det området sedan dess, med tanke på att deras teknikchef Tommy Pettersson förklarar länkspammen som något Jajjas samarbetspartners gjort utan deras vetskap (något som även vVD Samuel Sylvander tillstyrker i kommentarerna borta hos Nikke).

En annan intressant sak är Nikke Lindqvists fundering över varför Jajja valt den här metoden - kanske vill de klustra ihop sidorna med den svenska bloggosfären för att få dem att se mer "svenska" ut i sökmotorernas ögon, föreslår han. Nu vet jag inte så mycket om sökmotorers algoritmer och klassificeringsknep, men frågan är väl varför jajja inte valde .se-adresser i så fall? Och hur mycket bloggarna, som i många fall är små och/eller ligger på internationella adresser som blogspot.com och wordpress.com, egentligen bidrar?

Men något slags klustring verkar ändå pågå. Gör man en karta över hur alla inblandade sidor jag hittat - 87 stycken nu, lista här - länkar till varandra (bilden ovan) ser de i princip ut att bilda tre kluster, med lite lösa övriga sidor, som mest länkar till andra sidor inom samma kluster.

Den här gången går pilarna mer intuitivt: de pekar åt det håll sidornas länkar går. Jag har färgat sidorna efter kategorier: mörkgrått och ljusgrått är astrotema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Mörkturkos och ljusturkos är frukttema, länkkataloger resp. fejkade sökmotorer. Klargrönt är länkkataloger med bärtema och de med frukttema som inte har en motsvarande fejksökmotor. Guldgult är länkkataloger med sverige- och sommartema, och rosa är andra jajja-sidor. Nästan alla sidor länkar till tre andra sidor, oftast i samma kluster (vissa, några få, länkar också till sidor som sannolikt tillhör Jajjas kunder. De har jag bortsett från nu). Färgerna på kategorierna stämmer således rätt väl överens med klustren.

Det är uppenbart att spamkommentarer i bloggar (speciellt flera i samma blogg) hjälper till att binda ihop klustren. Men vad det ska vara bra för i så fall vete katten...

Andra bloggar om: jajja, länkkataloger, spam

*Efter mina sju veckor på DN vet jag hur lätt det är att råka göra nåt sånt. Här är de åtminstone konsekventa - jag lyckades en gång kalla en person som jag intervjuat för två olika namn i samma artikel. Det var pinsamt.

Frånvaro

Nu åker jag till Kanada i två veckor för konferens och efterföljande semester. Jag lär ha sämre tillgång till internet än vanligt, framför allt de närmaste två dagarna. Men någon post eller två ska det förhoppningsvis kunna bli så småningom.

Jag vill passa på att be om ursäkt till den vars kommentar eventuellt fastnar i väntan på att jag ska godkänna den. Tyvärr har det varit nödvändigt med kommentarsgranskning den närmaste tiden.

Jajja spammar svenska bloggosfären med länkar till länkkataloger

Jag noterade för några dagar sedan att jag fått ovanligt många puckade kortfattade och lite ytliga kommentarer - som dessutom länkade till länkfarms-liknande kataloger med namn som "banana-links.com". När jag började gräva lite i det visade det sig att samtliga kommentarer kom från domäner tillhörande SEO-företaget Jajja - och att de verkar ha satt i storskaligt system att spamma svenska bloggar med till synes oförargliga kommentarer där kommentatören (som ofta kallar sig "katarina", "joanna" eller "ewelina") istället för att länka till en blogg/hemsida länkar till en av Jajja:s länkfarmer.

På vissa blogginlägg består hela kommentarstråden av sådana fejk-kommentarer.

Länkkatalogerna får alltså alla sina "legitima" inlänkar från Jajja:s smyglänkar i kommentarerna (samt från ett gäng social-bookmark-sajter som furl.net och del.icio.us - där kontona verkar ha samma användarnamn och sannolikt också har Jajja-koppling). Rätt fult tillvägagångssätt - så gott som alla bloggare vill ju ha och blir glada över fler kommentarer. Så länge de är äkta.

Jag roade mig med att kartlägga litegrann hur länkarna gick, och göra en graf med hjälp av Dotty - det blev en rätt otymplig karta. Ett utsnitt visas ovan, hela bilden finns via min hemsida (ps, png)). Vita ellipser är bloggar, färgade fyrkanter är länkkataloger (blå), fejkade sökmotorer (grå), andra sidor jag vet eller starkt tror är Jajja-sidor baserat på whois-data (grön) samt social-bookmarking/tagging-sidor (rosa). Data från Yahoo's siteexplorer-tjänst (siteexplorer.search.yahoo.com), så de är säkert inte helt pinfärska men borde ge en bra bild.

Efter ha hittat runt 70 olika bloggar med skräpkommentarer och ett fyrtiotal skräpsidor som alla tillhör Jajja (verifierat via whois) ledsnade jag. Den totala länkhärvan lär vara betydligt större...

Här är en lista på domänerna till skräpsidorna - de utan ändelse slutar med .com (som textfil här).

galaxy-search
intergalactic-search
planetary-search
luna-search
moon-search.org
stellar-search.org

lime-links
cranberry-links
grapefruit-links
melon-links
mango-links
strawberry-links
blackberry-links.org
currant-links
blueberry-links
cherry-links
apricot-links
banana-links
raspberry-links

mango-search
grapefruit-search
apricot-search
banana-search
lime-search
starfruit-search

gräslänkar
havslänkar
vårlänkar
semesterlänkar
sommarlänkar
palmlänkar
sollänkar
kanotlänkar
pussel-länkar
fruktlänkar
prästkragelänkar
strandlänkar
kaktuslänkar
vitsippelänkar
golflänkar

Bläh. Nätet är fullt nog av skräp som det är, utan att någon försöker utnyttja min blogg för att öka på det. Nu ska jag rensa kommentarer - och jag uppmanar er andra att göra det samma.

5/7 10:53 ETA: En uppdaterad lista över skräpsidor/kataloger - nu drygt 80 domäner - här.

5/7 11.35 ETA: Nikke Lindqvist (Nikke Index) samlar på inlägg om detta - säg till i hans kommentarer om du har skrivit något.

5/7 11.37 ETA: Se kommentar från Jajjas teknikchef Tommy Persson - "Vi på Jajja tar fullständigt avstånd från detta sätt att arbeta! Vi anskaffar länkar av flera samarbetspartners runt om i världen och vi har uttryckligen sagt att vi inte arbetar på detta sätt. Ändå har det alltså skett och vi ska se till att det stoppas omedelbart."

Andra bloggar om: SEO, Jajja, länkfarm, länkkatalog, spam, blogg, bloggosfären

Länken mellan smak och känsel

Jag har tänkt ett tag att jag borde skriva en översiktspost om länkarna mellan känsel och smakintryck - de jonkanaler i känselcellerna som också aktiveras av ämnen i vanliga livsmedel. När jag slog upp DN Vetenskap imorse upptäckte jag att det redan var gjort.

 

Närmare bestämt är det Torill Kornfeldt - som jag träffade som kortast när jag var på DN förra året - som har skrivit både underhållande och faktaspäckat om alla våra "temperatursensorer", de livsmedel som triggar receptorerna och de forskare som arbetar med dem (grafiken är också bra!). Mint för kyla och chili för hetta tillhör det jag skrivit om tidigare:

 

Vetenskapsnytt 31/5 2005: Hur vitlöken fick sitt "bett".

Vetenskapsnytt 9/11 2006: Spindelbett heta som chili

Vetenskapsnytt 31/5 2007: Ett enda protein bakom normal känsel för kyla

Vetenskapsnytt 14/6 2007: Jonkanalen Nav 1.8: hur stark kyla gör ont

 

Något som jag inte har nämnt tidigare, som kan vara intressant för chili-älskare: vanlig alkohol (etanol) sänker aktiveringströskeln för TRPV1, den värmereceptor som också reagerar på chilifrukternas capsaicin, ganska rejält: från 42 till 34 grader. Är det starkt blir det alltså ännu starkare med alkohol till!

 

En annan intressant sak är hur köldreceptorn TRPA1 verkar fungera, när den reagerar på annat än kyla. TRPA1 reagerar på ett rätt stort antal kemiskt reaktiva ämnenav olika form, som innehåller en elektrofil kol- eller svavelatom: bland annat diallyldisulfid (i lökväxter), akrolein (en tårgas), cinnamaldehyd (i kanel), allylisothiocyanat (senap, wasabi och pepparrot) och benzylisothiocyanat (kål, smörgåskrasse). Ämnena - eller mer exakt, deras elektrofila kol- eller svavelatom - binder till svavelkedjor i TRPA1-receptorn.

 

Ytterligare coola grejer: miraculin, som får surt att smaka sött, och kronärtskockor som förstärker söt smak (aktiva ämnen för förstärkningen: klorogensyra och cynarin). Miraculin fungerar genom att molekylen binder nära en receptor för söt smak, och i sur miljö inträffar en konformationsändring (ett formbyte) som sätter miraculin i kontakt med receptorn och aktiverar den.

 

Det är fascinerande att se hur många olika receptorer och aktiveringsmekanismer som på något vis kan vara involverade i ett smak/luktintryck; över 300 luktreceptorer, fem grundläggande smaktyper med bland annat cirka 30 receptorer för beska ämnen, en mängd olika söta ämnen, och inte minst den en handfull temperatur- och känselreceptorer som beskrivs i DN-artikeln. Det är en veritabel djungel.

 

Nästan lika fascinerande är det att se hur olika växters smärtsamma försvarsmekanismer paradoxalt nog gör dem till eftertraktade kryddor. Nog är vi människor lite märkliga på det viset.

 

Lite relaterad intressant läsning:

Om capsaicin (Journal of General Physiology, fritt tillgänglig artikel)

Om bitter smak och receptorerna för den (Chemical Senses, fritt tillgänglig artikel)

Om olika söta ämnen och hur de fungerar (Cellular and Molecular Life Sciences, kräver prenumeration)

Om TRPA1, smärtsensorn som bland annat reagerar på vitlök (Neuron, kräver prenumeration)

Om köldsensorerna TRPM8 och TRPA1 (Molecular Pain, fritt tillgänglig artikel)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jonkanaler, smak, känsel, temperatur

Vad gör forskarna om sommaren?

Få ställen ser så öde ut som ett universitet på sommaren. Men som forskare är det ofta då man får det viktigaste jobbet gjort: själva forskningen. Trots det verkar myten om forskarnas och doktorandernas "långsemestrar" leva kvar.

I en ledare/krönika från den 10:e juni 2005, som SLU:s forskarblogg skrev om måndagen den 25/6 i år, kallar författaren/filosofen Roland Poirier Martinsson "den skattefinansierade sommarledigheten" för "den största pågående skandalen på universiteten". Krönikan är visserligen två år gammal, men jag har faktiskt inte läst den förut, och liknande kommentarer har jag stött på alltför ofta. 

 

Egentligen är grundproblemet det här: de som föreställer sig att forskare och forskarstuderande har en soft tillvaro med korta arbetstider verkar utgå från det klassiska kontorsarbetets 8-till-5-tider och kroppslig närvaro vid skrivbordet som mått på prestation. Väldigt lite forskning bedrivs på de villkoren, men det är kanske inte lätt att veta om man inte varit där själv. Ett till synes tomt universitet blir då lätt tolkat som ett tecken på att ingen jobbar.

Grovt kategoriserat finns det två sorters forskare - de som gör experiment och de som uteslutande arbetar med dator och/eller penna och papper. Experiment kräver så gott som alltid tillgång till utrustning och materiel; i ett labb eller ute i fält. Den sortens forskning blir av naturliga skäl mer bunden till en viss arbetsplats, och ofta även ett visst intervall av arbetstider (även om det finns en del kringjobb, som inte är knutet till labbet). Penna och papper, eller "rent tankearbete", går däremot att ha med sig så gott som överallt, och med internet-tillgång kan man koppla upp sig mot sin jobbdator från godtycklig plats.

Därmed kan man jobba nästan när och var som helst.

Det inkluderar att jobba på semestern - och det är just vad många forskare gör. Om inte annat för att resten av familjen ska kunna få något som liknar en normal semester. För vissa är det antagligen arbetsbördan som avgör (tysk kollega: "visst skulle jag vilja ta fyra veckor, men mer än två är helt enkelt inte möjligt"). För andra är det kärleken till och engagemanget i jobbet - speciellt forskningsbiten (svensk kollega: "på semestern jobbar jag bara med den roliga forskningen").

Dessutom har ens forskarkollegor i Europa och USA oftast semester i augusti, vilket innebär att möten, konferenser och viktiga deadlines ofta hamnar i  juni och juli. En amerikansk doktorand jag träffade fjol uttryckte sin stora förvåning över att svenska doktorander över huvud taget hade semester - han enda semester bestod av tiden han var på konferens.

Även de forskare som nominellt är lediga läser - och besvarar - ofta sin email. Vissa tar också med sig en bunt ur läshögen - halvfärdiga exjobbsrapporter och avhandlingar, intressanta artiklar, utkast till egna artiklar - att gå igenom och kommentera.

Råkar man inte känna några forskare är mycket av detta "semesterarbete" naturligtvis osynligt.

Roland Poirier Martinsson verkar i sin ledare ha missat det uppenbara: att det inte bara är akademiker som arbetar på universiteten, och att den "osynliga" personalen i form av administratörer, vaktmästare et cetera faktiskt behövs för att upprätthålla en normal verksamhet (dessutom blir vissa bitar av verksamheten ganska meningslös att utföra när det inte pågår någon undervisning). De tecken på forskarnas arbetssmitning han tar upp i sin ledare är därför ganska aningslösa. Men ihopgrupperade sådär i en punktlista ser de lite anklagande ut, så det är kanske bäst att bemöta dem i lite mer detalj...

att undervisningen i princip upphör;
Det beror väl på vad man räknar som undervisning. Sommarkurser? Förberedelser av föreläsningar, labbar och tentor inför nästa termin?  Det är färre föreläsningar, men tiden för dessa får man som undervisande forskare inte lägga in själv, såvitt jag vet - är det inte en sommarkurs får man vackert hålla sig till terminstid.

att det inte förekommer några disputationer;
Åtminstone på KTH får man inte disputera efter ett visst datum i början av sommaren (en lic- eller doktorsexamen är en examen, och kan inte fås ut annat än under terminen). Jag vet faktiskt inte varför, men antagligen är det främst av administrativa skäl. Med den mängd administration som omger en disputation skulle det vara fruktansvärt jobbigt att försöka ordna en sådan i juli, med lejonparten av alla administratörer på semester.  Med mitt lic-försvar och tillhörande avhandlingsarbete i färskt minne mår jag faktiskt lätt illa vid blotta tanken att försöka göra nåt liknande i semestertider. Det är många deadlines som måste hållas för att ens disputation ska räknas som giltig - de allra flesta rör pappersarbete och administrativa uppgifter, och ett stort antal olika personer är inblandade.

att expeditioner i princip stänger;
Och vilka sitter på expeditionerna - det är väl ändå knappast forskarna? Inte heller är expeditionerna till för forskarna, utan för studenter och besökare (som, antagligen, är borta eftersom det är sommar).

att närvaron sjunker i långt högre grad än vad semestern tillåter;
Jag är böjd att tro att detta är en gissning - eller? RPM citerar inga siffror. Om nu forskarna sysslar med att tänka, spelar det någon roll om de gör det hemma eller på kontoret?

att institutionsbibliotek/forskningsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna;
Symtom på att forskarna slutar låna böcker, eller på att bibliotekarierna behöver semester de också? (Mitt institutionsbibliotek är f ö alltid tillgängligt, bara man har en rumsnyckel till ett kontor på institutionen)

att många institutioner står bokstavligen låsta;
Min institution är alltid låst. På vissa andra ställen (till exempel förra kontoret) är de centralt upplåsta efter studenternas schematider (8 till 5 under vardagar). Inte är det då särskilt märkligt att de låser då det inte finns något schemalagt...

att internutbildningar i princip upphör;
Och? Inte internutbildar man forskare speciellt ofta? (Baserat på aktiviteten på min avdelning är mängden internutbildning per senior forskare och år maximalt ungefär två dagar - ungefär en till två korta kurser per år) Och vill man ha med alla i målgruppen är det väl smartast att lägga internutbildningen när så gott som ingen tar semester - i undervisningsperioden?

att studievägledning och andra servicefunktioner i princip upphör.
Studievägledningen (och oftast även de "andra servicefunktionerna") är till för studenterna, som tenderar att vara någon annanstans än på universitetet under sommaren.  

 

 

Från en forskarsynpunkt (något hårddragen, men inte mycket) ser det snarare ut såhär: semester är något som ickeforskare har, och som innebär att de plötsligt inte finns på sina vanliga kontor. Att få något av administrativ karaktär gjort tar helt hopplöst lång tid, men det gör ingenting - för äntligen får man forska ifred. Inga studenter, inga föreläsningar att hålla eller tentor att rätta. Deadlines för ansökningar om forskningsmedel har kommit och gått. Nästa omgång resultatrapporter, timrapporter och liknande ska inte lämnas in förrän hösten. Mängden epost i inboxen sjunker drastiskt.

Visst är det ett slags semester - men knappast av den typ RPM menar.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, sommar, semester

Semester!

Nu ska jag tillbringa åtta dagar utan internet. Inget bloggande, alltså.

Drick med måtta vid hårdträning

Att dricka för mycket vid hård fysisk aktivitet kan vara livsfarligt. Trots att risken varit känd länge dricker bland annat många maraton-löpare alldeles för mycket, snarare än för lite. Att byta vatten mot sportdryck hjälper inte heller. Det varnar forskare i majnumret av den vetenskapliga tidskriften Sports Medicine.

Faran heter vattenförgiftning (hyponatremi - för låg natriumkoncentration i blodet), och problemen uppstår när man dricker mer än vad njurarna klarar av att ta hand om (och utsöndra som urin)*. I vanliga fall är det svårt att lyckas sätta sig i en sådan situation eftersom njurarnas aktivitet är anpassningsbar**. Aktiviteten styrs från hypofysen, som tillverkar mer eller mindre av hormonet vasopressin (ADH). Ju mer ADH, desto mer vatten behåller kroppen.

Men när man ägnar sig åt hård fysisk aktivitet under lång tid (>4 timmar, t ex maratonlöpning och långdistanscykling) ökar produktionen av ADH, och därmed minskar kroppens förmåga att göra sig av med vätska genom njurarna. Dessutom liknar de tidiga symtomen för hyponatremi de för uttorkning: huvudvärk, illamående och/eller att "må allmänt dåligt", så har man väl börjat få problem är det lätt att luras göra dem värre genom att dricka ännu mer. Illamående triggar dessutom produktionen av ADH. Allvarliga fall av hyponatremi kan resultera i koma och död.

Undersökningar av grupper av maratonlöpare har visat att mellan 13 och 29 procent led av (mildare) hyponatremi***. Dödsfallen är långt färre, men de finns: ett av de nyligare kända dödsfallen är den 22-åring som dog av vattenförgiftning efter London Marathon i april i år. Att det går så långt är inte särskilt vanligt - men det är helt onödigt.

Lösningen, enligt Jospeh Verbalis och övriga i "konsensuspanel" om hyponatremi, är att inte överkompensera utan dricka när man är törstig. Det går emot det vanliga rådet att dricka innan man är törstig för att inte bli uttorkad.  "Vi går emot den iden, och hävdar att törst är en bra indikator på kroppens behov av vätska, samt att det finns ett tidsfönster inom vilket man kan fylla på med vätska på ett säkert sätt", säger Verbalis i pressreleasen ("We dispute that notion, and contend that thirst is a good indicator of your body's need for fluids, and that there is a window of time over which you can rehydrate safely,"). Litar man inte på törsten för att få i sig tillräckligt, rekommenderar Verbalis ett svett-test (väg dig, spring en timme på löpband, väg dig igen - skillnaden är det du svettats) som ett sätt att mäta hur mycket man svettas ut och behöver ersätta.

Vattenförgiftning kan också bli ett problem för barnafödande kvinnor - och nyfödda barn - under själva födseln. Vid graviditet håller kroppen en högre vattenhalt, och under födseln aktiveras vattensparande mekanismer.

Länkar
Nyhetsrelease
artikeln (Sports Medicine, pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, medicin, sport , maraton, födsel, vattenförgiftning, hyponatremi

*Att dricka för mycket är inte den enda möjliga orsaken till hyponatremi - men i sportsammanhang lär det vara det vanligaste.

**Undandtag finns, till exempel den kvinna som dog efter en tävling där man skulle dricka så mycket vatten som möjligt (och sedan hålla sig) för att kunna vinna en Wii.

***Referenser: Hiller et al, Med Sci Sports Exerc 1989; Speedy et al Med Sci Sports Exerc 1999; Hew et al Clin J Sport Med 2003 - för fler detaljer, se Verbalis artikel.

Jonkanalen Nav 1.8: hur stark kyla gör ont (eller, varför vatten under ca 15 grader inte anses "badbart")

Det mesta blir mindre aktivt i kyla, även nervsystemet. Ett viktigt undantag är köldsensorn för smärtsam kyla, Nav 1.8, som bara går i gång när det blir riktigt kallt. Utan den gör stark kyla inte längre ont. Det rapporterar forskare i veckans Nature.

Ett svalt bad? Ja tack, men inte under 15 grader. Det är inte bara komfortmässigt som det är stor skillnad mellan svalt och iskallt, utan också biologiskt.  Svag, ofarlig kyla registreras av en jonkanal som heter TRPM8 och också reagerar på "kylande" ämnen som mentol. Möss som saknar den jonkanalen är okänsliga för kyla, men bara ner till gränsen för farlig kyla (10-15 grader Celsius). Det rapporterades nyligen i både Nature och Neuron (se Vetenskapsnytt 31/5: Ett enda protein bakom normal känsel för kyla). TRPM8 är aktiv mellan temperaturerna 27 och 10 grader.

Någonstans vid 15 grader och neråt träder en annan köldsensor in: jonkanalen Nav 1.8. Det är den som orsakar att kyla faktiskt kan göra rejält ont. Intressant nog är den enda definition på  "badbar temperatur" jag kan hitta väldigt väl anpassad: badbar värme* är en temperatur över 15 grader (enligt Göteborgs miljöförvaltning, badvattenrapporter 2001 och 2002), det vill säga en precis hög nog temperatur att sensorn för smärtsam kyla inte aktiveras!

Forskarna som verifierade jonkanalens roll som köldsensor undersökte bland annat genmodifierade möss som saknade genen för Nav 1.8. De drog slutsatsen att de genmodifierade mössen var helt okänsliga för kyla som i normala fall skulle vara obehaglig (0 grader). Vanliga möss som ställs på en så kall platta beter sig ungefär som människor barfota på ett kallt golv: de hoppar och lyfter på fötterna. De genmodifierade mössen reagerade inte nämnvärt.

Nästa intressanta fråga är naturligtvis: finns det flera olika känsliga varianter av Nav 1.8? I så fall skulle det kunna vara ärftligt att vara en badkruka...

Länkar
Nature News
artikeln i Nature (pren krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, kyla, smärta

*Utebad är ju för övrigt en av de få gånger som vi utsätter hela kroppen för en så pass snabb och dramatisk temperaturändring (ok, i alla fall vi som hoppar i) - vatten har en mycket bättre värmeledningsförmåga än luft, så att gå in i en bastu eller ett kylrum har inte samma snabba effekt.

Avklarat!

Nu är presentationen och försvaret avklarat - jag är godkänd! (Tyvärr finns det ett par förargliga ströpoäng kvar som jag inte kommer hinna få godkända innan sommaren, som det ser ut - så den faktiska examen får vänta tills höstterminen börjar)

Så här ser jag för övrigt ut när jag förklarar; det blir mycket handrörelser. Sambon tog kortet.

Upptagen vecka

Den kommande veckan innehåller ett stormöte i Tyskland, lic-förberedelser och ett lic-försvar. Det kommer sannolikt inte bli så mycket bloggat...

Är större bättre?

Storleken spelar roll - om man är man. Bara drygt varannan man är nöjd med storleken på sin penis. Men hela sex av sju kvinnor är nöjda med storleken på sin partners penis. Det är ett av resultaten från en genomgång av 60 års forskning kring ämnet, som publiceras i tidskriften BJU International.

 

Siffrorna kommer från en webbundersökning på 52031 heterosexuella män och kvinnor. De män som inte var nöjda ville så gott som alltid ha en större penis, inte en mindre (45% mot 0.2%). I samma studie angav två tredjedelar av männen att deras penis var av genomsnittstorlek, en dryg femtedel av männen ansåg sig ha liten penis och den kvarvarande dryga tiondelen ansåg sig ha stor penis.  En annan, några år gammal studie på 375 kvinnor (som alla fött barn) visar liknande resultat - många män tror att kvinnor lägger stor vikt vid hur välutrustad deras partner är, men bara var femte kvinna anser verkligen att penislängden är viktig (något fler, knappt tre av tio, anser att omkretsen är viktig).

 

Forskningen visar också att det finns en klar koppling mellan mäns självkänsla och storleken på penis, men det är oklart vad som är orsak och vad som är verkan - får män med stor penis bättre självkänsla, eller säger män med god självkänsla att deras penis är stor? 

 

Det är vanligt att män är ängsliga för att ha en liten penis, säger genomgångsstudiens författare (som båda är urologer, och alltså kan antas arbeta med sådana patienter). I många fall är de som söker för en enligt eget tycke onormalt liten penis helt normala i det avseendet - men oinformerade eller felinformerade om hur stor en penis oftast är. (Måtten för en genomsnittspenis: i erigerat tillstånd 14-16 cm lång, men en omkrets på 12-13 cm - enligt en sammanräkning av 12 studier med totalt drygt 11000 män). Forskarna konstaterar också att de många metoder för att förstora penis eller få den att se större ut är dåligt dokumenterade rent vetenskapligt, och bland de metoder som är väldokumenterade är det få som ger någon större långvarig effekt - vissa ger också betydande bieffekter.

 

I fall där patienten lider av "small penis syndrome" (SPS), dvs är övertygad om att penis är för liten trots att den enligt objektiva mått är normal, kan kognitiv beteendeterapi hjälpa. Det bör alltid vara det första steget i en behandling, säger studieförfattarna. De flesta som har SPS har haft bekymren sedan barndomen, eller fått dem i tonåren efter att ha sett på "erotiska bilder". 

 

Det intressanta är också vad som helt saknas i studien (referenser såväl som diskussion): vad tycker män om andra män med liten penis? Bryr de sig?

 

Länkar

nyhetsrelease

artikeln (BJU International, pren. krävs)

 

Andra bloggar om: forskning, vetenskap, sexualitet

Inbjudan - lic-seminarium

Om ganska exakt en vecka - fredagen den 8:e juni - ska jag försvara min lic-avhandling. Och ni, kära bloggläsare, är välkomna att komma dit och lyssna om ni vill*.

Försvaret kommer gå till såhär: Jag kommer hålla ett föredrag i kanske 30 minuter och berätta om det jag arbetat med - att förstå mig på hur luktsystemet fungerar genom att göra datormodeller av det. Sedan kommer opponenten och övriga i publiken att ställa frågor eller begära förklaringar, och jag kommer svara. Det hela kommer ske på engelska, eftersom opponenten är fransman.

Seminariet börjar prick kl 15.00 i sal E2 (KTH:s huvudbyggnad, plan 3) och slutar senast 16.20 då opponenten måste springa till flyget. För den som vill komma rekommenderas hyfsade engelskakunskaper, lite kunskap om neurovetenskap och/eller modellering samt en rätt god portion tålamod. Annars blir det nog lite tråkigt, men nyfikenhet kan i och för sig kompensera ganska mycket.

Min avhandling finns i fulltext i KTH:s databas här. Är något konstigt går det bra att fråga.

*Jag har svårt att tro att någon som inte redan känner mig skulle komma - men låt inte det hindra er!

Ett enda protein bakom normal känsel för kyla

Bakom vår förmåga att känna kyla - riktig kyla såväl som mentol - ligger en enda sorts protein. Möss som saknar proteinet har nästan ingen köldkänsla alls. Det rapporterar forskare i Nature.

För några år sedan hittades en köldsensor i nervsystemet - ett protein som visade sig aktiveras både av kyla och av "kylande" ämnen som mentol. Mentol är naturligtvis inte ett dugg kallt egentligen, men det har förmågan att aktivera köldsensorn. Eftersom informationen kommer från samma ställe - den aktiva receptorn - kan hjärnan inte skilja på orsakerna. Att det gick till så hade man misstänkt redan tidigare, men innan man hittat receptorn kunde man inte bevisa det.

 

Nu har nästa viktiga länk i beviskedjan kommit: möss som saknar en fungerande gen för köldsensorn har nästan ingen reaktion på kyla - mössen beter sig inte som om de märker att kylan finns, och de nervceller som normalt skulle reagera på kyla ger inget utslag vare sig på låga temperaturer eller på mentol. Däremot reagerar mössen normalt på varma och heta temperaturer - det testade forskarna genom att låta dem utforska ett område med kalla och varma plattor. Vanliga möss undvek plattor när de väl upptäckt att de var kalla, men det gjorde inte de möss som saknade köldsensorn. Alla möss betedde sig dock likadant när det gällde värme - de föredrog att gå på ljumma (30 °C) istället för riktigt varma (49 °C) plattor.

 

Okänsligheten gäller främst mindre extrema temperaturer, som är ofarliga. Mössen var fortfarande något känsliga för temperaturer under 15 °C, vilket ungefär anses vara gränsen mellan ofarlig och smärtsam kyla - men mindre känsliga än vanliga möss. 

 

Länk

artikeln (Nature Advance Online Publication, pren. krävs)

Nature News

ScienceShots

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, känsel, kyla, mentol

Asmunds dörr, Väversunda

I helgen var jag vid Omberg, och åkte förbi Väversunda kyrka. Den har en fantastisk dörr, som brukar kallas Asmunds dörr och ursprungligen var kyrkans ytterdörr. Namnet kommer från att dörren är signerad i runskrift: "Ásmundr gerði dyrr þessar" (Asmund gjorde denna dörr).


Kyrkan är från 1160-talet, och enligt länsstyrelsen är dörren lika gammal. Jag undrar dock: vem gjorde det bastanta låset på dörrens baksida? Och hur gammalt är det?



Andra bloggar om: historia, Östergötland, Väversunda

Bubbelsortering

Nanorör verkar vara materialforskningens problembarn; mycket lovande egenskaper, men ofta ack så svårt att få dem att uppföra sig som man vill. Det är till exempel svårt att få ordning på dem. Men en lösning kan vara att blåsa bubblor, rapporterar forskare i Nature Nanotechnology.

 

Föreslagna tillämpningar med nanorör kräver ofta att de är sorterade i samma riktning och ligger i en konstant täthet över relativt stora områden. Det är som med nålen och höstacken, fast värre: tänk dig att ta alla höstrån i en stack och lägga dem i samma riktning, på samma avstånd från varandra. (Tänk dig sedan att göra detta medan du har boxningshandskar på händerna...)

 

Inte ett helt lättlöst problem. Lyckligtvis fick någon av forskarna en riktigt smart idé: att blanda ner nanorören i en epoxyblandning och blåsa riktigt stora bubblor. Delar av bubblans yta kan sedan fångas på plattor. Resultatet blir en jämn och tunn beläggning av nanorör på plattan. Dessutom pekar rören i samma riktning: uppåt mot bubblans topp. Exakt hur och varför kan forskarna inte förklara, men de tror att uppradningen av rören sker på grund av påfrestningarna på bubblans yta när den utvidgas.

 

Forskarna har också fångat bubbelytan på böjliga plastflak, kurvytor och i öppna ramar. Ytan som kan täckas är åtminstone upp till ett A4-papper i storlek, kanske till och med större. 

 

Länkar

New Scientist Tech

artikeln (Nature Nanotechnology, pren. krävs)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fysik, material, nanoteknik

 

 

 

Referat: Vetenskapskafé om engelska i den akademiska världen (24/5)

Kort introduktion: På torsdagkvällen ordnades vetenskapskafé med temat   "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?" som handlade om engelskans alltmer utbredda(?) användning inom den akademiska världen. Formen var ett hyfsat informellt entimmessamtal mellan några forskare, med frågor/inlägg från publiken, följt av mer informellt mingel. Jag satt i panelen, tillsammans med språkrådets chef Olle Josephson (universitetslektor i nordiska språk) och John Airey från Högskolan i Kalmar, som forskar på fysikstudenters erfarenheter av undervisning på svenska och engelska. Moderator var Patrik Hadenius från Språktidningen. Halvvägs in under samtalet anslöt också Gunnar Landgren, vicerektor på KTH, som suttit fast på Arlanda. Publiken var ungefär 20 personer.

 

En halvtimme innan den officiella starten träffades vi deltagare för att prata ihop oss över en smörgås och få på oss myggor (dvs, trådlösa mikrofon-headset). Jag passade på att fråga Patrik varför jag var där - det vill säga vilket perspektiv han hade tänkt sig att jag representerade - och fick veta att jag gärna fick representera "verkligheten" som man upplever som student. 

 

Sedan radade vi upp oss, och Patrick började med att berätta vad som är på gång (ett par universitet som antar språkpolicy etc) för att sedan lämna över till Olle, som fyllde i lite mer detaljer om dagens situation. Därefter fick jag berätta hur det ser ut, vilket i mina ord var ungefär: 

 

Jag är utbildad civilingenjör från Teknisk Fysik på KTH, och numer doktorand. Mitt intryck: när man kommer till universitetet från gymnasiet är man van vid svenska som undervisnings- och litteraturspråk, och får plötsligt stifta bekantskap med litteratur som främst består tegelstensböcker på engelska.  Sedan följer ett gäng kurser som är omväxlande på engelska och svenska, ibland båda på samma föreläsning, utan att valet av språk alltid känns så systematiskt. Idag jobbar jag i en främst svensk forskningsgrupp, men med främst internationella kollegor, så jag använder både engelska och svenska.

 

John Airey berättade sedan lite kort om sina resultat: att svenska studenter som undervisas på engelska beter sig annorlunda en när de undervisas på svenska - på engelska ställer de bland annat färre frågor.

 

Sedan bollade vi diskussionen lite fram och tillbaka. Bland annat kom vi in på området avhandlingsspråk, och Olle pressade mig på frågan om jag verkligen skulle kunna skriva min avhandling på svenska.

-Javisst, den skulle nog bli bättre, svarade jag (däremot inte läst av mer än 2-3 personer utanför min egen grupp). Ur den diskussionen kom uppgiften att Olle hittills förgäves försökt få till stånd en databas med "fylliga" sammanfattningar på svenska av svenska avhandlingar som skrivits på engelska. Något som jag tycker är en mycket god idé. Och han verkade senare ha fått Gunnar Landgren intresserad av att starta en sådan databas på KTH, lokalt.  

 

Någonstans här anslöt Gunnar Landgren, och fick ganska snart klä skott för KTHs policy att ha undervisning på engelska - detta främst från en herre i publiken som verkligen på allvar verkade tycka att om KTH inte stärkte sin användning av svenska skulle samhället och civilisationen gå under (han gjorde jämförelser med bl a Malawi och Botswana, som lär ha all högre undervisning på engelska). Det är en inställning som jag personligen tycker är lite märklig, men herren-i-publiken var åtminstone genuint övertygad.

 

Fler än en person i publiken - bland annat en person som var språkgranskare på Handelshögskolan(?) - framhöll att de läst examensarbeten och/eller avhandlingar och sett att kvaliteten på engelskan var dålig - att det gav ett "barnsligt" intryck. En (ganska) ung tjej undrade om man inte skulle införa obligatorisk läsning av engelsk skönlitteratur för att studenterna ska få bättre djup i språket. Jag sa vid bägge fallen ungefär samma sak; det är inte bara engelskakunskaperna utan också bristande övning i att skriva, man kan inte automatiskt skriva, och det svåraste som finns är att skriva lättbegripligt. Att bara läsa "extra" räcker inte heller; att skriva bra är ett hantverk och kräver övning. Och civilingenjörsutbildningen innehåller i mitt tycke alldeles för lite träning i kommunikation, oavsett språk.

Kvällens egentligen bästa fråga, som jag tycker inte fick särskilt bra svar, kom från F&F:s Joanna Rose - hon frågade om vi verkligen blir dummare på engelska (så som rubriken på kafét säger) och hur det egentligen går till i så fall. John Airey kunde visserligen beskriva hur studenter beter sig vid undervisning på engelska och hur deras förståelse verkar bli ytligare, men det är inte riktigt samma sak som dumhet i min mening och jag tror inte heller det var vad Joanna Rose menade.

Jag skulle däremot mycket väl kunna tro att det är sant - att man blir lite dummare på ett språk man inte kan lika bra.  Jag baserar det på följande spekulation (som jag tyckte var väl lös att framföra som svar igår på kafét):  det hänger på arbetsminnet, vars kapacitet är kopplad till intelligens.  Arbetsminne är en ändlig resurs, som inte kan delas upp på hur många uppgifter som helst, och som "äts upp" av till exempel stress och oro. Det kan man se spåren av i fenomenet stereotyphot (stereotype threat ); att till exempel tjejer som får höra att tjejer är sämre på matematik sedan presterar sämre på matematikprov, jämfört med de tjejer som inte fått möta "tjejer är sämre på matte"-stereotypen.  I det fallet verkar effekten bero på att en del av arbetsminnet "äts upp"  av att tjejerna som skriver provet oroar sig för att skriva dåligt, för att ställa tjejer i dålig dager genom att göra ett mindre bra resultat, etc. Man har också visat att framför allt smarta personer blir dummare av stress , rent generellt, och också detta verkar vara kopplat till arbetsminne. I en situation där man som svensk ska ta till sig undervisning på engelska eller skriva på engelska lär en proportionerligt större del av arbetsminnet gå åt till att "bolla med" de engelska begreppen i huvudet. Effekten borde i så fall bli större i stressiga situationer som muntliga redovisningar. Men den borde också minska med tiden, allt eftersom studenten får en större vana vid att använda och ta till sig engelska. (Allt detta är som sagt en spekulation, och arbetsminne är inte mitt forskningsområde)

 

Det ovanstående hänger också ihop med en annan sak som John Airey sa; att studenter verkade antingen kunna ta bra anteckningar, eller följa lärarens röda tråd bra. Tyvärr uppfattade jag inte om det gällde båda språken, eller bara när undervisningsspråket var engelska. Men baserat på mina egna år i anteckningsträsket, skulle jag säga att det är ett problem redan på svenska.  

Ett område som vi kom tillbaka till i flera omgångar var forskningstermer på svenska kontra engelska. En aspekt var observationen från en teckenspråkstolk i publiken; att de engelskspråkiga klasser han tolkade i fotonik och relaterade saker (IT-Universitetet Kista) hade väldigt få  svenska studenter, och att det var mycket svårare att hitta på bra specialtecken för termer på engelska än på svenska. En annan aspekt var värdet och vikten av att ha  "levande forskningsbegrepp"  på svenska, något som framför allt Olle Josephson talade sig varm för.  Som en grund för den här diskussionen verkade antagandet ligga att svenska forskningstermer försvinner till förmån för de engelska termerna - åtminstone verkade det vara något som vissa utgick ifrån. Jag skulle snarare säga att vissa forskningsområden aldrig någonsin har "funnits på svenska", utan bara på engelska och några andra större språk. Specialvokabulären inom ett område är ofta också just det, specialiserad, ofta så mycket att den inte går att använda när man som forskare ska tala med  allmänheten eller delta i debatter - man tvingas i vilket fall till omskrivningar. Därför envisas jag fortfarande med att tycka att det här ofta är ett ickeproblem (mer här) som får oproportionerligt mycket uppmärksamhet.

Däremot vore det bra om det var lätt att hitta vilka svenska termer någon annan tidigare har använt - kanske när de blev tvungna att hitta på dem själva. Olle Josephson föreslog (under minglet, efteråt) att man i sådana fall skulle vända sig till terminologicentrum, men det ser jag som ett ganska tidsödande alternativ (i de fallen då det man vill veta inte redan finns på nätet).

Vi tog säkert upp fler saker, men jag tror att det här var huvuddragen (som jag själv minns dem, iallafall). Vid sjutiden bröt vi för mingel, och då försvann en rätt stor del av publiken rätt snabbt. Jag hälsade på Språkförsvarets Per-Åke Lindblom (eller blev snarare hälsad på med det glada utropet "Hej! Vi har grälat med varandra på din blogg!"). Jag träffade också en trevlig kvinna (vars namn jag missade) från Malmö Högskola som berättade lite om deras pilotprojekt med undervisning på engelska och svenska, och passade på att tala med de som var där från Vetenskap och Allmänhet och British Council.

Länk
Science Café

Andra bloggar om: vetenskap, vetenskapskafé, språk, svenska, engelska

Det ensamma geniet på utdöende

Fyra redan bloggande forskare har gått ihop och startat en ny vetenskapsblogg, "Under lagerbladet", som såg dagens ljus igår med en programförklaring och ett första inlägg.

 

I en händelse som ser ut som en tanke är det första de skriver om just samarbete, baserat på en artikel i Science som visar att samarbete blir allt vanligare inom vetenskap och ingenjörskonst, inom många olika fält. Även inom matematik och uppfinningar (patent), som väl länge har ansetts vara de ensamma geniernas revir. Och även inom "banbrytande" forskning - de artiklar som blir mest citerade av andra forskare. Studien sträcker sig från 1955 till 2000-talet, och inbegriper 19.9 miljoner artiklar och 2.1 miljoner patent.

 

Att samsas om dyr utrustning och svårvunnen specialkunskap är säkert en motivering för ökat samarbete, så som UL-Mats föreslår. Men minst lika viktigt, skulle jag tro, är att det är betydligt lättare, snabbare och billigare att samarbeta rent praktiskt nu för tiden. Mail istället för pappersbrev, mail och IP-telefoni istället för dyra långdistans- och internationella telefonsamtal. Lågprisflyg som drar ner resekostnaderna för besök. Och i och med att fler vetenskapliga artiklar finns på nätet, i digital form, går det oerhört mycket snabbare att hitta och ta till sig nya forskningsresultat. Jag skulle också gissa, men har inga siffror för det, att forskares engelska-kunskaper idag är betydligt bättre än för 50 år sedan.

 

Mer kunskap, och lättare att dela med sig av den. Internet har nog en stor roll i att samarbetena inom vetenskapen ökar, och att man nu för tiden vinner mer på att samarbeta.

 

Kanske kommer även bloggar att gå samma väg, åtminstone de mer nyhetsrelaterade? Det tar trots allt mycket längre tid att skriva ett bra blogginlägg än att läsa det, så en blogg med flera författare har en klar fördel. En blogg som skrivs av flera olika författare har också en större kunskapsbas att ta av, och har antagligen lättare att få igång en intressant diskussion.

 

Länkar

Under lagerbladet

artikeln i Science (pren. krävs)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, samarbete, vetenskapsblogg

Viagra kan hjälpa mot jetlag

Glöm melatonin och ljusterapi - den nya medicinen mot jetlag kan heta Viagra. Iallafall om du är en hamster.

 

En forskargrupp från Buenos Aires har testat effekten av Viagra på hamstrar som fick sin dygnsrytm förskjuten.  Vissa hamstrar fick en spruta med lite sildenafil, det verksamma ämnet i Viagra, innan dygnet vreds. Dessa hamstrar anpassade sig mycket snabbare än kontrollgruppen (som fick en injektion med lite saltlösning). Resultaten publicerasde på tidskriften PNAS webbsida igår.

 

Hamstrarna bodde i burar med springhjul och hölls på ett strikt dag-natt schema: 14 timmar ljus, sedan 10 timmar mörker. När forskarna plötsligt vred "dygnet" framåt genom att börja tända (och släcka) lampan 6 timmar tidigare blev hamstrarna jetlaggade. Eftersom hamstrar är nattvakna djur, brukade de i vanliga fall ge sig upp och springa i sina hjul efter att lampan släckts och det blivit "natt". Det beteendet använde forskarna för att se när hamstrarna kände sig vakna.

 

Det tog tolv dagar för kontrollhamstrarna att anpassa sig helt till det nya dygnet, men bara sex dagar för de hamstrar som fick den starkaste dosen Viagra. Det är en förbättring med 50%. En medelsvag dos, som inte gav några "biverkningar" i form av Viagras vanliga effekter, gav en förbättring på 33%. Kuren verkar dock bara fungera åt ena hållet, då dagen plötsligt börjar tidigare - vilket motsvarar en flygresa från väst mot öst (till exempel USA - Sverige eller Sverige - Japan). Den värsta sortens jetlag, enligt många jag känner, är också just den som uppstår vid en resa österut.

 

Orsaken till att sildenafil/Viagra hjälper, säger forskarna, är att det får nedbrytningen av ett visst signalämne (cGMP) att gå långsammare. Men det krävs också en faktisk ändring i dygnsrytmen - hamstrar som hölls i mörker fick ingen ändrad dygnsrytm när de fick sildenafil. På liknande sätt så krävs det sexuell stimulans för att Viagra ska kunna hjälpa någon att få erektion. 

 

Nu återstår det fortfarande att se om det fungerar på människor med, i något slags vettig dos. Från sjukvårdens sida skulle det säkert vara mycket enklare att hantera Viagra som jetlag-kur om dosen var svag nog att inte någon effekt på patientens sexuella respons. (Men för dagens Viagra-användare kanske det skulle kännas bra att kunna svara: "Vadå, erektionsproblem? Nej, jag tar det för min jetlag..." )

 

Länkar

Nature News

New Scientist

BBC News

artikeln (PNAS, prenumeration krävs)

Ny Teknik

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, jetlag, Viagra, sildenafil

Vetenskapskafé om engelskans roll i den akademiska världen - torsdag kl 18

I övermorgon torsdag är det dags för vetenskapskafé - informellt möte över en fika - i Kulturhuset kl 18. Ämnet är engelskans roll i den akademiska världen, med titeln "Vi är dummare på engelska - but what choice do we have?"

 

Patrik Hadenius från nystartade Språktidningen kommer vara moderator, och de deltagande kommer vara: 

 

John Airey, universitetsadjunkt från Högskolan i Kalmar som doktorerar på användningen av engelska och svenska i fysikundervisning.

 

Språkrådets chef Olle Josephson, som även är universitetslektor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms Universitet.

 

... och jag (som är doktorand i beräkningsneurobiologi vid KTH, och alltså inte har några egentliga akademiska meriter i området språk och deras användning).

 

Det hela börjar kl 18, och äger rum på Stockholms Akademiska Forum på botten av Kulturhuset vid Sergels torg. Det strukturerade samtalet pågår till kl 19, och sedan finns det ytterligare en timme för mer informellt mingel med deltagarna.

 

Kom dit!

 

Länk

Science Café

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, svenska, engelska, språk

Hans-Uno Bengtsson, vetenskapsambassadör av sällan skådat slag, är död

Fysiker har en förmåga att kunna svara på nästan vilken fråga som helst, eller åtminstone tro sig kunna göra det. Ibland blir resultaten rätt hårresande, men ibland blir det istället så enkelt och glasklart att man tappar hakan av beundran.

Hans-Uno Bengtsson lyckades gång på gång hamna i den senare kategorin, och dessutom vara rolig samtidigt. Därför känns det oerhört sorgligt att höra att han har dött, bara 54 år gammal.

Vi skulle behöva fler Hans-Uno: som motvikter mot en vetenskapsvärld som tenderar att bli stolpig och träig när den inte passar sig. Som motmedel mot stämpeln av  forskning, och speciellt fysik, som krånglig och trist. Och inte minst som förebilder i att berätta om vetenskap på ett levande sätt, utan att förenkla och förgrova.

Letar man rätt på spåren efter aktiviteter som Hans-Uno Bengtsson på ett eller annat sätt varit inblandad i, är det lätt att tro att han måste haft en tvillingbror - eller tre. Förutom att arbeta som docent i teoretisk fysik, främst inom utbildning, har han hållit ett otal föredrag och fysikshower, medverkat i radio (bland annat som sommarpratare 1999) och tv, besvarat drygt 250 fysikfrågor i DN:s frågespalt om fysik, skrivit över tjugo böcker och översatt ytterligare mer än trettio (bibliografi i urval hos Wikipedia). Dessutom var han medlem (och verksam) i många olika sällskap.

Det säger något om behovet av och suget efter vetenskapsambassadörer, men också om Hans-Uno Bengtsson som person. Skulle jag tro, för jag har aldrig haft förmånen att träffa honom. Och nu är det för sent.

Länkar
Sydsvenskan
Teoretisk fysik på Lunds universitet
Svensk Bokhandel om Hans-Uno Bengtsson (18/5 2001)
Fråga om Fysik i DN (15/1 2002 - ?)

två exempel: Hans-Uno Bengtsson om lungblåsor och nyföddas lungor (Läkemedelsvärlden)
och anteckningar från en föreläsning av Hans-Uno Bengtsson om temperatur (StoPextra 5/97)

Andra bloggar om: vetenskap, populärvetenskap, fysik, hans-uno bengtsson

Chokladextrakt mot hål i tänderna

Ett ämne som finns i kakao kan vara mer effektivt än fluor mot hål i tänderna, enligt amerikanska forskare.

 

Ämnet har visat sig effektivt mot hål i studier på djur, men mer forskning behövs för att visa att fungerar på människor utan att vara farligt. Arman Sadeghpour, som doktorerar på användningen av extraktet mot karies, uppger att det har bättre effekt än fluor. Han har gjort en prototyptandkräm med pepparmintssmak och chokladextrakt.

 

I nyhetsreleasen benämns extraktet som "ett vitt krystallint pulver vars kemiska struktur liknar koffein", vilket antagligen betyder att det rör sig om teobromin. Teobromin är beskt och anses ha uppiggande effekt - kanske två egenskaper man inte vill att en tandkräm ska ha. Om det verkligen är en nackdel beror dock på vilken koncentration som används.

 

Tyvärr innebär nog inte det här att det är fritt fram för choklad utan tandborstning. Sockret i choklad torde motverka den hålbekämpande effekten rätt så effektivt...

 

Länkar

Nyhetsrelease  (Tulane University)

engelska Wikipedia om teobromin

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, tänder, hål, choklad

 

 

Självförtroende betalar sig - med rätt föräldrar

Personer som har gott självförtroende i tonåren har betydligt högre lön som medelålders vuxna. Och lönegapet ökar ju mer priviligerad bakgrund personerna har, säger amerikanska forskare från University of Florida. Studien kommer publiceras senare i år i Journal of Applied Psychology.

 

Resultaten bygger på data från 12686 "nationellt representativa" amerikanska män och kvinnor som intervjuades 1979 och sedan följdes upp till år 2002 (varje år till 1994, därefter vartannat). När studien började var de mellan 14 och 22 år gamla, och således var de mellan 37 och 45 år när inkomstuppgifterna samlades in. Självförtroende mättes genom att försökspersonerna fick ta ställning till påståenden som "Jag styr vad som händer mig", "Jag tycker att jag har flera goda sidor" och "När jag planerar något är jag nästan säker på att det kommer fungera".

 

Mellan personer som saknade självförtroende som unga var skillnaden i lön rätt liten, 23 år senare. Det skilde ungefär 7000 dollar (på ett år) mellan de som kom från en fattig bakgrund och de som kom från en priviligerad bakgrund. Mellan personer med gott självförtoende var skillnaden 28000 dollar - det vill säga fyra gånger så mycket. Siffrorna är korrigerade för ras och kön.

 

Jämförelser mellan personer vars föräldrar har samma yrken verkar göra gapet ännu tydligare; en person med en ekonom till far och en kemist till mor tjänade 45242 dollar på att ha gott självförtroende och därmed få 96220 dollar i lön (istället för 50968 dollar). Frågan är dock hur många datapunkter jämförelsen grundar sig på; det framgår inte.

 

Timothy Judge, som är professor vid University of Florida och ansvarig för studien, säger att barn till välutbildade föräldrar har större fördelar, och att gott självförtroende driver dem att uttnyttja sina fördelar bättre - kanske genom att de får lättare att hantera nederlag, eller för att de sätter högre mål för sig själva.

 

Nu ska man inte glömma att studien utfördes i USA, som har en delvis annorlunda samhällsstruktur. Nog skulle det vara intressant att se en liknande studie utförd på svenskar. Frågan är vad resultatet skulle bli - är självförtroende mer eller mindre viktigt för inkomsten i Sverige?

 

Länk

nyhetsrelease (PhysOrg)

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, självförtroende, lön

 

 

 

 

 

5000 Darwin-brev på nätet

Charles Darwin (1809-1882) var en flitig brevskrivare; totalt existerar minst 14500 brev och brevväxlade med runt 2000 personer. Universitetet i Cambridge har den största samlingen. En hel del av den finns på nätet, och imorgon lanserar de en ny och ännu större databas.

Projektet har existerat utanför internet sedan 1974, och breven har tidigare publicerats i böcker. Den nya nätdatabasen kommer omfatta 5000 brev och täcka in hela perioden från Darwins barndomsår till 1865 ( nuvarande databasen täcker in 1837-1859). Såväl vetenskaplig som privat korrespondens finns med - den som är intresserad av Darwin som person kan till exempel läsa breven som daterats kring 11 november 1838 då han friade till Emma Wedgwood, som blev hans hustru.

 

Från Charles Darwin till Emma Wedgwood, 14/11 1838: "You must bear in mind, as some young lady said, 'all men are brutes', and that I take the line of being a solitary brute, so you must listen with much suspicion to all arguments in favour of retired places. I am so selfish, that I feel to have you to myself, is having you so much more completely, that I am not to be trusted. Like a child that has something it loves beyond measure, I long to dwell on the words my own dear Emma.— as I am writing, just as things come uppermost in my mind, I beg of you not to read my letters to anyone, for then I can fancy, I am sitting by the side of my own dear future wife, & to her own self, I do not care what nonsense I talk "

 

Den som är mer inresserad av Darwins tankar kring perioden då han utvecklade sina ideér om evolution kan till exempel läsa hans brevväxling med WD Fox, som bland annat tar upp korsningar av olika djurraser:

 

Från Charles Darwin till  WD Fox, 27/6 1855: "Should you ever be able to give me history of any mongrel crosses of any animals whatever, I sh ^d . be very glad of them.  I am awfully deficient in exact information on mongrels, though pretty rich in regard to Hybrids. I mean to cross Pigeons systematically, & see how the offspring go, how much they vary & which parent take after &c &c. &c &c "

 

Från Charles Darwin till WD Fox , 22/7 1855: "Thank you for your letter about mongrels; by the way you deserve a good scolding, by ending your letter with "I will spare you anymore"— I can truly say that I never in my life received a letter from you that did not interest me,—& this particular one on the very subjects, which interest me most!!— I am never weary at marvelling with you at heredetary mental habits, tastes &c.—

I wonder whether it would be possible to get precise information on the cross of greyhound with Bull-Dog, whether as you think , there were traces of the Bull-dog, after 8 generations: I sh ^d . be extremely glad to get such facts. Can you think of any channel? Do you know in the least who made this cross? "

Visst hade man gärna velat läsa brevet däremellan, från WD Fox till Charles Darwin?

Så, om nu Kristi Himmelfärdshelgen blir regning och trist, har jag ett utmärkt förslag till aktivitet - läs några av breven i samlingen! Den nya databasen finns fr o m imorgon på adressen www.darwinproject.ac.uk.

Länk: BBC News om projektet

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, brevväxling, darwin

Fladdermöss - effektiva luftakrobater

Det är skillnad på flax och flax, säger svenska forskare som gjort vindtunnelsförsök på fladdermöss. Genom att rotera vingarna under uppslaget kan fladdermössen skapa extra lyftkraft vid låga hastigheter. De skapar också en luftvirvel under varje vinge, istället för en enda som hos fåglar. Den aerodynamik som uppstår ger fladdermössen bättre manövreringsförmåga, men sämre hastighet och uthållighet. Resultatet publiceras i Science idag.

Forskarna har undersökt två fladdermöss av arten Glossophaga soricina, en näktarätande art som väger kring 11 gram och har en vingbredd på cirka 24 cm. Fladdermössen fick flyga i en vindtunnel fylld med laserbelyst vattenånga. Genom att mata fladdermössen med sockervatten ur en behållare och samtidigt blåsa luft på dem i olika hastigheter, kunde forskarna styra hur snabbt de flög.  Ångans rörelser kring fladdermössen avbildades med höghastighetskamera. Genom att analysera bilderna kunde forskarna sedan se hur luften rörde sig kring fladdermössens vingar.

Fåglar kan sprida ut sina fjädrar och släppa igenom luft för att minska luftmotståndet när de lyfter vingarna. Det kan inte fladdermöss, eftersom deras vingar består av skinn. I gengäld är deras vingar mycket mer flexibla, och det verkar de dra god nytta av. Vid flyghastigheter under 3 m/s vände försökets fladdermöss sina vingar upp-och-ner vid uppslaget. Därmed fick de lyftkraft åt båda håll. Vid högre hastigheter flög de mer som fåglar, utan några trixiga extrarörelser, men då skapades istället två virvlar vid varje vinge - en som gav negativ lyftkraft vid vingspetsen, och en som gav positiv lyftkraft längre in vid "armbågen".

Att ha separata virvlar istället för en förenad virvel gör fladdermössens vingar aerodynamiskt oberoende, och ger dem större möjlighet att manövrera snabbt och smidigt.

Forskningen leddes av professor Anders Hedenström vid institutionen för teoretisk ekologi vid Lunds Universitet (labbets hemsida). I forskningsgruppen ingick också tyska och amerikanska forskare.

Det finns flera videofilmer av flygande fladdermöss, tagna av Lundaforskarna: en .mov här (via Nature), en .avi här och en .wmv här (via USC). Foto med inritade virvlar (via Lunds Universitet) här .

Länkar
nyhetsrelease från Lunds Universitet
Vetenskapsradion
Dagens Nyheter
nyhetsrelease från University of Southern California
Nature News
Science NOW
National Geographic News
artikeln i Science (pren. krävs)

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, fladdermöss, flykt

Gigantisk webb-encyklopedi över alla djur och växter planeras

Ett antal världsledande vetenskapliga institut annonserade i förrgår starten av ett nytt kartläggningsprojekt och uppslagsverk - Encyclopedia of Life, som ska täcka in 1,8 miljoner djur, växter och svampar.

Det finns redan mindre omfattande databaser i liknande anda. Ett av de största heter Catalogue of Life. Den innehåller dock inte mycket mer än vetenskapligt accepterade och vardagliga namn för arter samt deras utbredning. Ecyclopedia of life ska enligt nyhetsreleasen, och de provsidor som finns att se, vara mer som ett "riktigt" uppslagsverk, komplett med utbredningskartor, foton/video/ljud (när det finns) och beskrivande text.

 

Projektet ska använda sig av "mashup"-teknik; utgå från tidigare existerande information och kombinera ihop den, varefter vetenskaplig expertis kommer granska och renskriva sidan. Slutligen kommer en artexpert att godkänna sidan. Inte bara redan digitala data kommer att ingå, utan även mycket pappersbaserad information, som ska scannas och överföras till digitalt format.

 

Uppslagsverket ska gå att anpassa till olika kunskapsnivåer, så att olika mycket information visas. och även att personalisera på andra sätt, till exempel göras tillgängligt på flera olika språk. (Exempel: Demonstrationssida om isbjörn på novisnivå och på expertnivå). Dessutom, och det är kanske här det börjar bli verkligt intressant, ska det gå att länka in mängder av olika data. Det vore ju snyggt att med ett enkelt klick kunna plocka fram till exempel gensekvensen, aktuell utbredning med mera för växten eller djuret man tittar på, eller kanske en artikel om risets kulturhistoria och ekonomiska betydelse.  Även om sådana uppgifter nog mest är användbart för användare på forskarnivå, bör det gå att personalisera så att dessa "extradata" inte syns för någon annan än den som är intresserad. I visionen ingår också att vara en länk mellan olika typer av expertgrupper som arbetar med samma eller relaterade arter. 

 

En sådan här enorm ansträngning kräver förstås mycket jobb och pengar. Det beräknas ta tio år innan uppslagsverket är "färdigt" med att täcka in alla 1,8 miljonerna arter, och dessutom nämns det i visionen för projektet att sidorna ska kunna uppdateras kontinuerligt med ny information. Hittills har projektet fått 12,5 miljoner dollar, och ytterligare 40 miljoner dollar är utlovade. Det blir lite drygt 200 dollar (ca 1400 kr) per art, vilket låter ganska lite, åtminstone om man räknar in granskningen...

 

Visionerna är stora, och om det görs rätt kan det bli väldigt bra. Men det lär behövas mycket mer pengar än vad som finns i budgeten än så länge, om de ska kunna hålla den höga nivå de verkar sikta på.

 

Länkar

nyhetsrelease (via Eurekalert)

Projektets och uppslagsverkets webbsida

Nature News

National Geographic News

BBC News

 

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, encyclopedia of life, uppslagsverk, mashup

Puh.

Nu är lic-avhandlingen färdiggjord, inlämnad, provtryckt, korrekturläst och beställd. På måndag kommer pappersexemplaren.

Något slags regelbundet bloggande kommer det bli igen inom kort :-)

DNA-kopiering i pocket-storlek

PCR, tekniken för att tillverka stora mängder kopior av en DNA-sekvens, finns numer även i pocketformat. Prototypen beskrivs i tidskriften Angewandte Chemie.
 
PCR gör det möjligt att få fram många kopior av en DNA-sekvens, trots att man har väldigt lite material till att börja med. Det är en teknik som utvecklades i slutet av åttiotalet, och som idag används inom många olika fält i varierande tillämpningar - till exempel identifiering av genetiska "fingeravtryck" eller  medicinska diagnoser av ärftliga sjukdomar och infektionssjukdomar.

Nackdelen? Det kräver labbutrustning, vilket både är dyrt och ställer krav på en infrastruktur som inte alltid är tillgänglig.  Men en forskargrupp från Texas A&M University hoppas ha en lösning som ska göra PCR tillgänglig för (nästan) alla: pocket-replikatorn. De har utvecklat en prototyp som inte kostar mer än 10 dollar att tillverka, som är liten nog att hålla i handen och går att driva med två vanliga AA-batterier. Det innebär att den är liten, lätt och strömsnål nog att ta med sig ut i fält - för att till exempel diagnostisera tuberkulos eller mäta nivåerna av HIV-virus i blodet hos en patient.

PCR är dock känsligt för föroreningar (i form av annat DNA; till exempel en hudflaga). Innan prototypen går att ta i praktiskt bruk måste man nog också ha motsvarande enkla och billiga metoder för att isolera det DNA man vill undersöka, annars gör den inte särskilt stor nytta. (Men ändå: coolt.)

Länkar
New Scientist
artikeln i Angewandte Chemie

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, teknik, DNA , PCR