Vad gör forskarna om sommaren?

Få ställen ser så öde ut som ett universitet på sommaren. Men som forskare är det ofta då man får det viktigaste jobbet gjort: själva forskningen. Trots det verkar myten om forskarnas och doktorandernas "långsemestrar" leva kvar.

I en ledare/krönika från den 10:e juni 2005, som SLU:s forskarblogg skrev om måndagen den 25/6 i år, kallar författaren/filosofen Roland Poirier Martinsson "den skattefinansierade sommarledigheten" för "den största pågående skandalen på universiteten". Krönikan är visserligen två år gammal, men jag har faktiskt inte läst den förut, och liknande kommentarer har jag stött på alltför ofta. 

 

Egentligen är grundproblemet det här: de som föreställer sig att forskare och forskarstuderande har en soft tillvaro med korta arbetstider verkar utgå från det klassiska kontorsarbetets 8-till-5-tider och kroppslig närvaro vid skrivbordet som mått på prestation. Väldigt lite forskning bedrivs på de villkoren, men det är kanske inte lätt att veta om man inte varit där själv. Ett till synes tomt universitet blir då lätt tolkat som ett tecken på att ingen jobbar.

Grovt kategoriserat finns det två sorters forskare - de som gör experiment och de som uteslutande arbetar med dator och/eller penna och papper. Experiment kräver så gott som alltid tillgång till utrustning och materiel; i ett labb eller ute i fält. Den sortens forskning blir av naturliga skäl mer bunden till en viss arbetsplats, och ofta även ett visst intervall av arbetstider (även om det finns en del kringjobb, som inte är knutet till labbet). Penna och papper, eller "rent tankearbete", går däremot att ha med sig så gott som överallt, och med internet-tillgång kan man koppla upp sig mot sin jobbdator från godtycklig plats.

Därmed kan man jobba nästan när och var som helst.

Det inkluderar att jobba på semestern - och det är just vad många forskare gör. Om inte annat för att resten av familjen ska kunna få något som liknar en normal semester. För vissa är det antagligen arbetsbördan som avgör (tysk kollega: "visst skulle jag vilja ta fyra veckor, men mer än två är helt enkelt inte möjligt"). För andra är det kärleken till och engagemanget i jobbet - speciellt forskningsbiten (svensk kollega: "på semestern jobbar jag bara med den roliga forskningen").

Dessutom har ens forskarkollegor i Europa och USA oftast semester i augusti, vilket innebär att möten, konferenser och viktiga deadlines ofta hamnar i  juni och juli. En amerikansk doktorand jag träffade fjol uttryckte sin stora förvåning över att svenska doktorander över huvud taget hade semester - han enda semester bestod av tiden han var på konferens.

Även de forskare som nominellt är lediga läser - och besvarar - ofta sin email. Vissa tar också med sig en bunt ur läshögen - halvfärdiga exjobbsrapporter och avhandlingar, intressanta artiklar, utkast till egna artiklar - att gå igenom och kommentera.

Råkar man inte känna några forskare är mycket av detta "semesterarbete" naturligtvis osynligt.

Roland Poirier Martinsson verkar i sin ledare ha missat det uppenbara: att det inte bara är akademiker som arbetar på universiteten, och att den "osynliga" personalen i form av administratörer, vaktmästare et cetera faktiskt behövs för att upprätthålla en normal verksamhet (dessutom blir vissa bitar av verksamheten ganska meningslös att utföra när det inte pågår någon undervisning). De tecken på forskarnas arbetssmitning han tar upp i sin ledare är därför ganska aningslösa. Men ihopgrupperade sådär i en punktlista ser de lite anklagande ut, så det är kanske bäst att bemöta dem i lite mer detalj...

att undervisningen i princip upphör;
Det beror väl på vad man räknar som undervisning. Sommarkurser? Förberedelser av föreläsningar, labbar och tentor inför nästa termin?  Det är färre föreläsningar, men tiden för dessa får man som undervisande forskare inte lägga in själv, såvitt jag vet - är det inte en sommarkurs får man vackert hålla sig till terminstid.

att det inte förekommer några disputationer;
Åtminstone på KTH får man inte disputera efter ett visst datum i början av sommaren (en lic- eller doktorsexamen är en examen, och kan inte fås ut annat än under terminen). Jag vet faktiskt inte varför, men antagligen är det främst av administrativa skäl. Med den mängd administration som omger en disputation skulle det vara fruktansvärt jobbigt att försöka ordna en sådan i juli, med lejonparten av alla administratörer på semester.  Med mitt lic-försvar och tillhörande avhandlingsarbete i färskt minne mår jag faktiskt lätt illa vid blotta tanken att försöka göra nåt liknande i semestertider. Det är många deadlines som måste hållas för att ens disputation ska räknas som giltig - de allra flesta rör pappersarbete och administrativa uppgifter, och ett stort antal olika personer är inblandade.

att expeditioner i princip stänger;
Och vilka sitter på expeditionerna - det är väl ändå knappast forskarna? Inte heller är expeditionerna till för forskarna, utan för studenter och besökare (som, antagligen, är borta eftersom det är sommar).

att närvaron sjunker i långt högre grad än vad semestern tillåter;
Jag är böjd att tro att detta är en gissning - eller? RPM citerar inga siffror. Om nu forskarna sysslar med att tänka, spelar det någon roll om de gör det hemma eller på kontoret?

att institutionsbibliotek/forskningsbibliotek drar ner kraftigt på öppettiderna;
Symtom på att forskarna slutar låna böcker, eller på att bibliotekarierna behöver semester de också? (Mitt institutionsbibliotek är f ö alltid tillgängligt, bara man har en rumsnyckel till ett kontor på institutionen)

att många institutioner står bokstavligen låsta;
Min institution är alltid låst. På vissa andra ställen (till exempel förra kontoret) är de centralt upplåsta efter studenternas schematider (8 till 5 under vardagar). Inte är det då särskilt märkligt att de låser då det inte finns något schemalagt...

att internutbildningar i princip upphör;
Och? Inte internutbildar man forskare speciellt ofta? (Baserat på aktiviteten på min avdelning är mängden internutbildning per senior forskare och år maximalt ungefär två dagar - ungefär en till två korta kurser per år) Och vill man ha med alla i målgruppen är det väl smartast att lägga internutbildningen när så gott som ingen tar semester - i undervisningsperioden?

att studievägledning och andra servicefunktioner i princip upphör.
Studievägledningen (och oftast även de "andra servicefunktionerna") är till för studenterna, som tenderar att vara någon annanstans än på universitetet under sommaren.  

 

 

Från en forskarsynpunkt (något hårddragen, men inte mycket) ser det snarare ut såhär: semester är något som ickeforskare har, och som innebär att de plötsligt inte finns på sina vanliga kontor. Att få något av administrativ karaktär gjort tar helt hopplöst lång tid, men det gör ingenting - för äntligen får man forska ifred. Inga studenter, inga föreläsningar att hålla eller tentor att rätta. Deadlines för ansökningar om forskningsmedel har kommit och gått. Nästa omgång resultatrapporter, timrapporter och liknande ska inte lämnas in förrän hösten. Mängden epost i inboxen sjunker drastiskt.

Visst är det ett slags semester - men knappast av den typ RPM menar.

Andra bloggar om: vetenskap, forskning, sommar, semester