Hipp hipp hurra!

Idag är det på pricken ett år sedan första (och andra, och tredje) posten på Vetenskapsnytt. Nåt slags födelsedag, alltså* - eller bloggelsedag som jag har sett vissa kalla det.

På det hela taget har det faktiskt varit mycket roligare än vad jag trodde det skulle bli. Inte så att jag trodde att det skulle vara tråkigt direkt, men jag hade inte så välformulerade förväntningar till att börja med...

Och en del roliga minnen har det blivit med. Jag har suttit och bloggat i minst fem länder under året - en allmän konferensdatasal i Barcelona, ett forskargästhem i Heidelberg, ett gigantiskt internetcafé i New York, ett gråbrunt men luftkonditionerat studentrum i Madison och en urgammal hotelldator med Windows 98 helt på polska i Ustrón... fast mest av allt i Sverige. Det har blivit rätt många "oh shit, klockan är redan över elva jag borde sova nu men jag ska bara skriva färdigt"-kvällar. Och några enstaka "vad häftigt, om jag äter en macka till lunch framför datorn kan jag nog blogga om det här samtidigt" (rekommenderas inte, egentligen).

Och sedan jag skaffade en besöksräknare har jag kunnat konstatera att folk googlar på de konstigaste saker... och kommer till min blogg. Men det är nog ett universellt fenomen :)

Bilden är en helt orelaterad tårta av egen tillverkning

*innebär det att man får önska sig presenter? I så fall vill jag få fler frågor...

"Bästa filmmusik: 3 minuters tystnad för det imaginära talet i"

Nature News firar Oscar 2006 genom att ge bedömningar och "awards" till några filmer de sett under året, från en vetenskaplig synvinkel. Vissa awards är riktigt roliga, som den för bästa filmmusik: 3 minuters tystnad för det imaginära talet i (egentligen "best song on a mathematical topic". Men ändå).

Att gilla film och samtidigt ha en hyfsad allmänbildning i fysik (eller nån annan naturvetenskap för den delen) kan vara en komplicerad historia. Många i övrigt ganska bra filmupplevelser stupar på det instinktiva "Men... hur 17 kunde det DÄR hända, det är ju helt orimligt". Å andra sidan bjuder det emellanåt på ett och annat riktigt gapskratt också, om än på filmmakarnas bekostnad...

Nature News verkar iallafall ha begripit det ambivalenta förhållande som rätt många forskare och ingenjörer med flera har till film med tveksamma vetenskapliga inslag, och har ett antal minirecensioner och "awards" på sin webbsida. Snälla som de är har de mest valt ganska bra filmer, det finns nog betydligt mer sågningsvärda saker där ute. Det är bara en film, "What the Bleep Do We Know?", som sågas rätt hårt...

Här är listan med awards (namnen är direktlänkar till recensionerna):
* The Constant Gardener: Scariest depiction of abuse of power by a drug company.
* Grizzly Man: Best cautionary tale for backpacking animal-lovers.
* The Hitchhiker's Gudie to the Galaxy: Noblest attempt to make statistics fun.
* The Island: Scariest representation of cloning.
* King Kong: The most spectacular dispatch of a dinosaur by a mammal. Eat that, Jurassic Park.
* Proof: Best song on a mathematical topic (three minutes of silence for the imaginary number 'i')
* Wallace & Gromit: Best mad scientist of the year.
* War of the Worlds: Most realistic death of an alien.
* What the Bleep Do We Know?: Biggest quantum leap in the application of quantum physics

Rovdjur håller jorden grön?

Avsaknad av rovdjur inom ett ekosystem kan vara katastrofalt för plantor, som blir lidande av de ökande mängderna växtätare. Denna idé har varit i omlopp sedan 1960-talet, men har varit svår att bevisa - tills nu.

Växter springer inte precis sin väg när de är hotade, och alla har inte heller ett effektivt kemiskt försvar. Det har föreslagits att växterna generellt har rovdjuren att tacka för att de inte blivit mer eller mindre utplånade, givet hur försvarslösa många av dem är mot att bli uppätna. Denna idé har av högst begripliga skäl varit svår att tydligt bevisa. Men ett dammprojekt i Venezuela, som skapade en 4300 kvadratkilometer stor sjö full med öar, har gett ett antal utmärkta studieobjekt i form av hastigt tillkomna små öar utan rovdjur.

Ekologen John Terborgh vid Duke University har tillbringat över 12 år med att studera skillnader i växtpopulation på nio nyskapade rovdjursfria småöar och fem andra plaser - på större öar och på fastlandet - som fortfarande hade rovdjur. När rovdjuren försvann, i och med att vägen till områdena skars av av det stigande vattnet, var det växterna som fick betala priset. Mängden iguanor, apor och bladskärarmyror fullkomligt exploderade på de små öarna, vilket tillfogade skogen och undervegetationen stor skada. Vid år 2002 hade mängden nya trädplantor minskat till en fjärdedel, jämfört med ekosystemen som fortfarande hade rovdjur. Och växternas kemiska försvar blev helt enkelt överbelastade - högre konkurrens om maten innebar att djuren började äta allt som över huvud taget var ätbart.

Resultaten är inte nödvändigtvis giltiga för alla jordens ekosystem - på öarna var det sannolikt bladskärarmyran som gjorde störst skada på frön och plantor - men Terborgh kommenterar (till Science Now) att en ekvivalent situation till exempel finns i östra USA, där avsaknaden av rovdjur fått hjortpopulationen att växa sig mycket större, och göra stora skador på skog och mark.

Resultaten från studien publiceras i marsnumret av British Ecological Society's Journal of Ecology.

Länkar
Science Now
artikeln (Journal of Ecology, pren. krävs)

Japanska forskare tillverkar "äkta" 3D-display med lysande plasmapunkter

Japanska forskare vid AIST har konstruerat en "äkta" 3D-display med hjälp av laser-inducerade plasmapunkter i luften.

Benämningen "äkta 3D" syftar på att den mesta 3d-tekniken hittills i själv verket är tvådimensionell, bestående av två något förskjutna (platta) bilder som lurar ögat att tro att de är ett (ickeplatt) objekt man ser en viss bit bort. 3D-displayen från AIST ritar istället upp lysande punkter i luften med hjälp av infraröda pulserade lasrar. Punkterna, som består av plasma och är vitblåaktiga, uppstår när laserstrålarna fokuseras i luften. Fokuseringspunkterna kan justeras både i höjdled och sidled och kan ritas upp med en hastighet av ungefär 100 gånger per sekund (en enskild puls är inte mer än en nanosekund lång, men ger en "efterbildseffekt" som tillåter upp till 100 pulser per sekund).

För varje punkt används en pulserad infraröd laser, en flyttbar diffusionslins (som sprider strålen och därmed kontrollerar hur högt upp den fokuseras), en fast lins för att fokusera strålen igen samt två speglar för att justera strålen i sidledd.



Än så länge är punkterna rätt stora och punkttätheten begränsad. Men med tiden, så...

Sebastian Weil på Ninja Economist har skrivit om samma apparat tidigare (13/2 - han har uppenbarligen snabbare källor än jag ;-) )

Bilder från AIST:s nyhetsrelease, se länk nedan.

Länkar
PhysOrg.com
AIST (National Institute of Advanced Industrial Science and Technology)

MRSA utnyttjar amöbor för att sprida sig

MRSA, meticillinresistenta stafylokocker också kända som den så kallade "sjukhussjukan", infekterar och sprider sig via amöbor. På så sätt kan MRSA-bakterierna undvika många av de säkerhetsåtgärder som införts för att bekämpa dem, och man tror att de bakterier som passerat genom amöbor dessutom kan bli "giftigare" och mer svårbekämpade.

Forskare vid Bath university har lyckats visa att MRSA infekterar och förökar sig i en viss sorts amöba, Acanthamoeba polyphaga, som bland annat lever på väggar och i tvättfat. Amöbor tillverkar cystor för att sprida sig, och därför finns en risk för att även MRSA kan spridas "med vinden" mellan olika platser. Man vet också att andra bakteriarter kan bli mer smittsamma och svårbehandlade av att föröka sig inuti amöbor, så det samma kan gälla även för MRSA. Resultaten av studien kommer att pubiceras i juni- eller julinumret av Environmental Microbiology (men finns online redan nu).

Att amöbor kan vara en källa för MRSA var inte tidigare känt, säger forskarna. Sjukhus kan nu behöva ändra sina rutiner för att undvika spridning av MRSA.

Länkar
nyhetsrelease (Bath University)
artikeln (Environmental Microbiology, pren. krävs)

Olika sorters is och snö bäst för olika sporter

Snö och is är förutsättningen för vinstersporter. Men inte nog med det; olika typer av snö och is krävs för olika sporter. Vill man kunna se vilken typ av snö eller is man har framför sig kan man göra som en av NASA:s forskare; använda polariserat ljus. Som bonus får man väldigt vackra bilder.

Astrofysikern Peter Wasilewski studerat snö och is i över 25 år, och arbetar numer på NASA:s Goddard Space Flight Center. Han har gjort 6 expeditioner till Antarktis, och har ett vinterläger vid Lake Placid (som var värd för vinter-OS år 1932 och 1980). Under en av sina resor till Lake Placid studerade han ett prov på isen från sjön Cascade Lake, och såg blombladsliknande former; resultatet av spiral-formade tillväxtmönster som uppstår när metangas bubblar upp från ruttnande infrusna växter. Det var då han insåg att de former och färger han såg i isen kunde ändras beroende på tjocklek och riktningar hos olika islager. Insikten blev startpunkten för hans experiment med iskristaller och fotografi - han skapar iskristaller och fotograferar dem med polariserat ljus (jag skulle anta att han använder ett polariserande filter snarare än polariserat ljus, men det är inte tydligt angivet någonstans).

Han har under åren samlat på sig en stor mängd kunskap om snö och is. Bland annat, enligt Wasilewski, är det skillnad mellan den is som är bäst för konståkare och den som passar för hockey: konståkarna behöver mjukare is för att kunna gräva ner sina taggar och ta sats inför hoppen, medan hockeyspelarna vill ha hårdare is som det går snabbare och lättare att åka på. Till exempel kommer en iskärna från en rink som det nyligen åkts skridskor på ha flera tydliga lager: ett finkorningt lager högst upp där kristallerna mosats av trycket från skridskorna, ett underliggande lager med större cylinderformade kristaller, färg för markeringarna som används i hockey, ett till islager med något mindre cylinderformade kristaller och slutligen det vita färglagret som gör att rinkens is ser vit ut ovanifrån, och det tunna lager vatten som ligger som försegling mellan cementbottnen och färgen (snygg bild i nyhetsreleasen från NASA).

Skillnaden mellan naturligt och tillverkad snö (från snökanon) är liknande skillnaden mellan is för konståkning och hockey: den naturliga snön som består av tunnare och finare kristaller är mjukare och går inte lika fort att åka på, medan snökanonsnö består av runda korn som bildare en hårdare och isigare yta, som ger högre hastighet. Det är därför utförsåkning och liknande grenar paradoxalt nog kan komma att ställas in när det har kommit för mycket "riktig" snö; ytan blir för mjuk att åka på. Med tiden, när tryck och temperaturväxlingar haft sin inverkan på den naturliga snön, är skillnaden mellan snösorterna betydligt mindre eftersom snökristallerna packas ihop och blir mer kornlika med tiden (se bild i NASAs nyhetsrelease).


Wasilewski har hittat på termen "frizion" - en kombination av "frozen" (frusen) och "vision" som beteckning på sina bilder, och har startat en hemsida där han säljer tryck av sina bästa foton. Ett antal (otroligt vackra) bilder finns att se på galleridelen av sidan.

Länkar
nyhetsrelease (NASA)
Wasilewski:s "Frizion"-sida

Kvantdatorn som jobbar bättre avstängd

Forskare har konstruerat en kvantdator som när den programmerats kan ge svaret utan att man egentligen "kör" programmet. Dessutom får man ett bättre, mer störningsfritt svar. Hur hänger det egentligen ihop?

Dator vs kvantdator
En vanlig dator arbetar med nollor och ettor (läge "av" eller "på" hos en transistor). En kvantdator, däremot, jobbar med kvanttillstånd hos partiklar som har den intressanta egenskapen att de kan vara både "noll" och "ett" - samtidigt. Det kallas superposition och är ett fenomen som bara finns i kvantmekaniken. Som ett enkelt exempel kan vi ta antalet olika tillstånd som ett vanligt datorregister med två bitar kan vara i - det blir fyra olika (00, 01, 10, 11). En dator kan bara vara i ett av dem vid varje given tidpunkt. Ett "kvantregister" med två "qubitar" kan däremot vara i alla fyra tillstånden samtidigt - på sätt och vis är det alltså fyra gånger så effektivt. Lägger vi till en bit till blir det 8 gånger så effektivt, sedan 16, sedan 32... (se engelska Wikipedia för mer detaljer) När man mäter på en qubit måste den däremot hamna i ett av de klassiskt tillåtna tillstånden, så en mätning på vårt lilla kvantregister skulle tvinga det att hamna i ett av de fyra möjliga tillstånden.

Kvantdatorn
Kvantdator är generellt än så länge ett rätt löst begrepp som används om allt som drar nytta av kvantmekaniska principer för att utföra beräkningar. I det aktuella fallet satte man upp ett system av speglar, lasrar och ljusdetektorer som gör en enkel databassökning genoma tt ändra egenskaperna hos en foton. Att skicka en foton genom systemet skulle där vara ekvivalent med att "köra programmet". Genom att sätta fotonen i ett superpositionstillstånd där den både går och inte går genom systemet och sedan utnyttja något som kallas för Zenoeffekten - att ändra sannolikheten för en viss händelse genom att leta efter den, i praktiken med upprepade mätningar - tvingade man dock fotonen att stanna kvar i de tillstånd där man inte kört programmet. Dess kvanttillstånd kunde ändå , som New Scientist uttrycker det, "flörta med" programkomponenterna och gradvis ändra tillstånd utan att programmet körs. Resultatet publiceras i veckans nummer av Nature.

Användbart?
Totalt oanvändbart, kan man kanske tro. Men forskarna bakom försöket hoppas att man kan använda den här principen för att lösa de problem som uppstår när man vill göra större kvantdatorer. När man skalar upp kvantdatorer blir det nämligen väldigt svårt att hindra kvantinformation från att läcka ut i omgivningen. Men en kvantdator som inte körs skulle, åtminstone teoretiskt sett, kunna ge betydligt mindre läckage och därmed göra större kvantdatorer möjliga.

Länkar
Nature News
New Scientist
idg.se
artikeln (Nature, pren. krävs)

Ecstasy och hög musik en farlig kombination?

En studie på råttor visar att högt ljud förstärker skadeverkningarna av ecstasy på hjärnan - de råttor som vistats i en miljö med högt ljud visade reducerad hjärnaktivitet fem gånger så länge som de råttor som vistats i en tyst miljö.

MDMA (3,4-methylenedioxymethamphetamine), oftast känd som "ecstasy", sägs vara en partydrog och framför allt användas på rave - dansfester med hög musik. Studien undersökte de kombinerade effekterna av en ungefärlig "människoekvivalent" dos MDMA och högt ljud genom att spela vitt brus på ljudnivån 95 dB för råttor som fått en "låg" eller "hög" dos (3 respektive 6 mg/kg) och studera den elektriska aktiviteten hos deras hjärnor, samt jämför med råttor som fått lika stora doser men vistats i ljudisolerade boxar och råttor som vistats i högljudd miljö men inte fått någon MDMA. En låg dos MDMA gav under tysta förhållanden ingen signifikant skillnad i hjärnaktivitet, och hos de råttor som fått en hög dos MDMA reducerades hjärnaktiviteten för att sedan återvända till normala nivåer efter ett dygn. Om de dessutom vistas i högljudd miljö tog det fem gånger så lång tid - fem dygn - för deras hjärnaktivitet att gå tillbaka till normala nivåer. Råttor som bara vistats i högljudd miljö visade ingen reduktion i hjärnaktivitet. Studiens resultat publiceras i open-accesstidskriften BioMedCentral Neuroscience.

Det är väldigt lätt att dra parallellen högt ljud = hög musik och sedan dra slutsatsen "aha, ecstasy ger mer skadeverkningar om man är på rave" (New Scientist gör det, till och med Science Now och MedicalNewsToday gör det). Men är det verkligen det som visats? Vitt brus vid 95 dB - den högsta ljudnivån som är tillåten på italienska klubbar - i flera timmar eller (självvald) musik som man gillar i flera timmar är trots allt två helt olika scenarion. Oönskat högljutt oväsen i flera timmar borde kunna göra råttor såväl som människor väldigt stressade (tänk bara tillbaka på senaste gången grannen hade fest och du förgäves försökte sova). Med ett upplägg som det här skulle det lika gärna kunna vara så att stress inducerad av stressfaktorer som högt oväsen förstärker skadeeffekterna av MDMA (det finns indikationer på att stress påverkar effekterna av MDMA). Det är svårt att veta vad man egentligen mäter. Och det är långtifrån givet att ecstasyanvändare som lyssnar på högljudd musik som de gillar verkligen kommer reagera på samma sätt som råttor som lyssnar på oväsen som de kan antas ogilla.

Därmed inte sagt att jag tror MDMA är ofarligt. Det gör en hel del otrevliga saker med signalsystemen i hjärnan, främst genom att minska tillgången på neurotransmittorerna serotonin och dopamin.

Länkar
Science Now
New Scientist
artikeln (BMC Neuroscience)

Kultur - inte bara ett mänskligt fenomen

Flera stora aparter har kultur - beteenden som skiftar från grupp till grupp i till exempel lek eller sökande efter föda. Mest "kulturella" verkar schimpanserna vara: de har till och med trender.

Tre forskare som presenterat sina pågående studier vid AAAS (American Association for the Advancement of Science) konferens i St. Louis har alla undersökt stora aparters kulturella beteenden (här ungefär definierat som beteenden som lärs ut och utövas inom en viss grupp). Att apor har kultur är inget nytt (se till exempel Vetenskapsnytt 22/8: Även schimpanser vill vara normala). Däremot är det fascinerande att få reda på bredden av det hela. Tara Stoinski (Dian Fossey Gorilla Fund, Atlanta) som studerat gorillor på zoon har hittat över 40 "kulturella beteenden". Carel van Schaik (University of Switzerland, Zürich) har hittat runt 40 kulturella beteenden hos vilda orangutanger. Andrew Whitten (University of St Andrews, Scotland), som även låg bakom studien jag skrev om 22/8, talar om "en stor mängd" kulturella beteenden som finns hos schimpanser. De har, hävdar han, till och med trender: som exempel tar han en viss handviftning som ska ha varit "inne" i en viss grupp med unga schimpanshanar.

Schimpansers kultur och utbredning har fått en egen hemsida, en liknande sida finns också för orangutanger. Förhoppningen verkar vara att om man studerar kultur, dess utbredning och mekanismer hos apor kan man också förstå hur kultur utvecklades hos tidiga människor. Problemet är väl då att definiera kultur...

En intressant kommentar i debatten finns här: en transkription av (en del av, förmodar jag) ett tal som Kenan Malik höll vid en debatt år 2002 på temat "Äger människan kulturen?" ("Do humans own culture?") med bland andra Andrew Whiten. Citat:

För att acceptera att studier av schimpanskultur kan ge insikt i mänsklig kultur måste vi redan ha accepterat en högst specifik (livligt debatterad) föreställning om vad kultur är, och vad det innebär att vara människa. Eller, för att säga det på ett annat sätt, chimpansstudier kan ge insikt i mänsklig kultur om och endast om vi redan har accepterat att chimpansers och människors kultur inte skiljer sig så mycket åt - med andra ord, vi har redan accepterat vad vi försöker bevisa till att börja med. ("To accept that studies of chimpanzee culture can illuminate human culture, we already have to accept a particular (highly contested) notion of what culture is, and what it is to be human. Or, to put it another way, chimpanzee studies can illuminate human culture, if, and only if, we have already accepted that chimp culture and human culture are not that different - in other words, we have already accepted what we set out to prove in the first place.")

Jag är inte helt säker på att han har rätt - jag kan förstå invändningen, men jag är nog böjd att tycka att någonstans borde det ha funnits en gemensam "rotkultur" hos en gemensam förfader/moder (alternativet att kultur, i den vida betydelse som används här, uppstått flera gånger parallellt efter att schimpanser och människor delat på sig verkar mindre sannolikt). Att däremot lyckas visa ungefär vad den bör ha bestått i, det kan nog vara väldigt knepigt...

Länk
Nature News

Alzheimers har ett snabbare förlopp för högutbildade?

Högutbildade människor verkar i genomsnitt leva längre innan de får Alzheimers - men om och när de utvecklar sjukdomen får den ett snabbare förlopp. Det visar en amerikansk studie.

Studien baseras på 312 New York-bor i åldern 65 år och uppåt, som alla fått diagnosen Alzheimers sjukdom och sedan följts över 5 år. Samtliga genomgick runt fyra neurologiska tester, som var för sig bestod av ett dussin separata tester av hjärnfunktioner. Genomsnittlig mental förmåga minskade varje år för alla patienter - och varje år av utbildning motsvarade en extra 0.3 procents försämring. Minskningen var oberoende av ålder, kön, etnicitet, mental förmåga vid diagnos eller andra kända funtionsnedsättande tillstånd som depression och kärlsjukdomar.

Författarna föreslår att man kan förklarar resultatet med hypotesen om "kognitiv reserv" - att extra hjärnstimulans skulle ge en buffereffekt genom att hjärnan stimuleras till att bilda fler kopplingar, alternativt mer "vältränade" och slittåliga kopplingar, som resultatet av mycket studier (och därmed mycket hjärnstimulans). De säger att en större kognitiv reserv skulle innebära att hjärnan tolererar försämringar bättre men också att den ackumulerade mängden skada blir större.

Det påpekas dock från andra håll att subtila effekter som mental försämring (hur kvantifierar man över huvud taget mental försämring på ett tydligt sätt?) kan vara svåra att mäta, och att många faktorer relaterade till utbildning - ekonomisk status, yrke, livsstil - kan påverka hur snabbt sjukdomens förlopp är. Så man ska nog vara försiktig med att dra alltför mycket slutsatser baserat enbart på denna studie.

Länkar
Nyhetsrelease (via eurekalert)
kommentar i BBC News
artikeln (Journal of Neurology Neurosurgery and Psychiatry, pren. krävs)

Videospelsstudier - en akademisk gren på frammarsch

Dator- och TV-spel som akademisk gren har funnits mellan ungefär 4 och 20 år (beroende på vem man frågar). SAGE lanserar nu en internationell tidskrift, "Games and Culture", för akademiska studier av videospelande ur en mängd olika perspektiv (till exempel ekonomiskt, juridisk, kulturellt eller socialt). Första numret innehåller några intressanta artiklar.

För en oinsatt kan det se ut som om all forskning om datorspel cirkulerar runt frågan: Blir man våldsam(mare) av att spela? Resultat utifrån den frågeställningen blir snabbt rätt tröttsamma att ta del av, och är ganska ointressanta för den som främst är intresserade av andra typer av spelgenrer än action/fighting. Paradoxalt nog samexisterar den synen på datorspel med inställningen att spelandet är ett trivialt tidsfördriv som bara barn ägnar sig åt... det finns hur som helst betydligt intressantare infallsvinklar, kanske främst i samband med onlinerollspel.

År 2001 lanserades tidskriften Game Studies som (enligt egen utsaga) den första dedikerade tidskriften för datorspelsstudier. Det var också året då den första internationella konferensen hölls och de första doktoranderna inom området antogs. Så oavsett vad man sätter för startdatum är det ett ungt fält, och att döma av innehållet i första numret av "Games and Culture" också ett ganska spretigt fält med grenar ut i många olika områden (man kan få tillgång till alla artiklarna i första numret genom att registrera sig på webbsidan för tidskriften). Det finns ett par intressanta artiklar där, framför allt:

* en artikel av Celia Pearce, som beskriver fenomenet "intergame immigration": hur hängivna online-spelare av Uru (en efterföljare till Myst) blev "hemlösa" när spelservrarna stängdes ned - och helt enkelt flyttade in i andra onlinevärldar som There och Second Life och tog sin Uru-kultur med sig.

* en artikel av Nick Yee som skildrar hur tids- och engagemanskrävande deltagande i onlinespel alltmer suddar ut gränsen mellan arbete och lek. Genomsnittsspelaren i ett onlinespel är tydligen 26 år gammal och lägger ner 22 timmar i veckan på att spela, tid som ofta till stor del går åt för att till exempel tillverka varor att sälja till andra spelare eller sköta lika komplexa sociala åtaganden som de som finns i den "riktiga" världen.

Länkar
pressrelease om Games and Culture (PressZoom)
Games and Culture:s första nummer
Game Studies

Välbekanta vägar verkar vara längre

Ju mer detaljer man känner till på en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en psykologistudie på universitetsstudenter från Manchester. De som hade bott längst tid i staden uppfattade också en väg de ofta gick som längre än vad nyinflyttade studenter gjorde.

Det kan verka som en paradox - ju oftare man färdas längs en väg, desto bättre uppfattning borde man väl ha om hur lång den är? Men så är inte fallet - ju oftare man färdas en väg, desto längre tror man att den är. Det visar en brittisk studie utförd på förstaårs-, andraårs- och tredjeårsstudenter i staden Manchester. Resultaten publiceras i senaste numret av tidskriften Environment and Behaviour.

Studenterna fick alla uppskatta ett antal olika sträckor till för dem kända ställen genom att märka ut avståndet på en grafisk skala. Ju längre de bott i staden (och därmed, sannolikt, ju oftare de färdats längs en viss väg) desto längre angav de att den var. Alla sträckor befann sig längs Oxford Road, en rak och jämn väg från stadskärnan till universitetet full av ställen som antogs vara intressanta för studenterna. Dessutom delades resultaten upp i sträckor riktade inåt staden och utåt från staden. De flesta studenter bor mellan universitetet och ytterdelarna av Manchester, och kommer således främst att ha färdats på de sträckor som går utåt (speciellt i början av sina studier vid universitetet, när de ännu inte är så bekanta med staden). Intressant nog visade det sig att de som varit kortast tid i staden också hade störst skillnad i längduppskattning av utåt- och inåtriktade sträckor; de inåtriktade sträckorna antogs i genomsnitt vara 1.27 gånger längre än det verkliga värdet, medan de mer välbekanta utåtriktade sträckorna antogs vara 1.56 gånger längre. För tredjeårsstudenterna var överskattningsfaktorerna 1.66 för inåtriktade sträckor och 1.84 för utåtriktade sträckor, och andraårsstudenterna hade mellanliggande värden.

Förklaringen är, säger forskaren Andrew Crompton som lagt upp studien, att en detaljerad väg känns längre än en ickedetaljerad väg - och ju oftare man färdats längs en väg desto fler detaljer lär man sig att minnas. Han har även testat att låta studenter gå en sträcka i turistorten Portmeiron, som är full av små färgrika detaljerade byggnader. De studenterna uppskattade en 500-meterssträcka som hela 3 gånger längre.

Samma teori skulle kanske kunna förklara varför vägen tillbaka ofta känns längre än vad den gjorde första gången man gick den, eller varför vägen till jobbet/skolan/annat ställe man besöker ofta verkar växa med tiden (fast jag är inte övertygad om att det alltid stämmer). Det vore också intressant att veta om det är en skillnad mellan sträckor fulla med intressanta detaljer och sträckor fulla med ointressanta detaljer (som man skulle kunna gissa inte fastnar i minnet lika lätt).

Länkar
Nature News
artikeln (Environment and Beaviour, pren. krävs)

TV- och datorspel uppgraderar hjärnan?

En kommande kanadensisk studie visar att dator/TV-spelare är bättre på en del svåra mentala uppgifter jämfört med icke-spelare, ungefär som tvåspråkiga personer jämfört med icke tvåspråkiga. Och tvåspråkiga dator/TV-spelare är klart överlägsna alla andra.

Studien finns ännu inte tillgänglig (den kommer publiceras i ett kommande nummer av Canadian Journal of Experimental Psychology). Professor Ellen Bialystok, som genomfört studien, intervjuas i torsdagens Globe and Mail. Enligt G&M testade studien försökspersonernas förmåga att hantera missledande visuella stimuli - något som dator/TV-spelarna var klart bättre på - och andra studier som publicerats under de senaste åren har visat på förbättringar i visuell förmåga och korttidsminne (bland annat denna studie, och denna, förmodar jag att de syftar på).

Datorspel gör hjärnan yngre?
Intressantast är, att de i slutet av G&M-artikeln också intervjuar Cheryl Grady som ligger bakom studien om äldre och yngre människors hjärnförmåga (se Vetenskapsnytt 8/2: "Äldre hjärnor blir mer känsliga för distraktioner"). Hon föreslår att dagens unga som hela tiden använder betydligt fler prylar och spelar datorspel också kommer bli betydligt bättre på att filtrera bort distraktioner när de är gamla, jämfört med de som inte gjort det. ("Young people using all of these gadgets all of the time, at the same time, it may actually make a difference when they're old, like bilingualism does," she said. "We know that practice changes the brain, as with playing an instrument, a motor task -- it makes physical changes in the brain. Maybe those kids who play video games and who are also bilingual will be the best of older adults at filtering out distractions.").

Och det är ju en intressant tanke. Frågan är hur lätt det kommer bli att hitta en kontrollgrupp till en eventuell studie av det - tillgången på lämpliga unga (som aldrig spelat dator/TV-spel, hanterat en massa apparater eller tittat på super-snabb-klippta TV-program men i övrigt levt ett helt "vanligt" liv) borde vara hyfsat begränsad redan...

Tack till Johannes för tipset!

Länk
Globe&Mail-artikeln

Musiksmak formas av omgivningens val

Folk gillar en sång mer när de tror att andra gillar den också, visar en studie från Columbia University. De över 14000 deltagarna i studien fick betygsätta och ladda ner låtar med eller utan information om ifall andra valt att ladda ner samma låt.

Det är, för många, inget som är lika avgörande för ens identitet som vilken musik man gillar - oavsett om det gäller att hävda sin individualitet eller definiera sin grupptillhörighet. Därför är det en smula förvånande att slumpen har rätt stort inflytande över vilka låtar som blir populära - åtminstone enligt en studie från Columbia University.

Till den webbaserade studien rekryterades över 14000 personer för att lyssna på och bedöma olika okända låtar. Vissa av deltagarna fick inte veta något om någon annans val, medan andra fick se hur många tidigare som laddat en sång. Alla kunde se sångens och artistens namn, och fick efter att ha satt betyg på en sång från 1-5 ("I hate it"-"I love it"), sedan möjlighet att välja att ladda ner den. De som fick information om vad andra tyckt delades upp på åtta olika "världar" så att vilka låtar de laddat ner bara var synligt för de inom samma värld. Resultaten publiceras i en kort artikel i veckans Science.

Båda grupperna var generellt överens om hur bra en låt var. Men i gruppen som fick se en topplista över nedladdade låtar uppstod det välbekanta "toppliste-fenomenet": att de mest populära låtarna också förblir mest populära eftersom fler vill lyssna på dem. Det intressanta var att det inte alls var samma låtar som vann, om man jämförde de åtta olika världarna. Det sociala inslaget ökade helt enkelt slumpmässigheten i topplistans utseende. Detta kommenteras i artikeln:

"Vi föreslår att experter inte misslyckas med att förutsäga succe för att de är inkompetenta eller oinformerade, utan för när individuella val utsätts för sociala influenser är det inte så att marknader bara summerar redan existerande individuella preferenser. I en sådan värld finns det inbyggda begränsningar för förutsägbarheten, oavsett hur mycket skicklighet eller information man har." ("We conjecture, therefore, that experts fail to predict success not because they are incompetent judges or misinformed about the preferences of others, but because when individual decisions are subject to social influence, markets do not simply aggregate pre-existing individual preferences. In such a world, there are inherent limits on the predictability of outcomes, irrespective of how much skill or information one has.")

Naturligtvis gäller detta inte alltid (och man kan ifrågasätta om detta verkligen är ett så banbrytande resultat att det platsar i Science). Det är till exempel knappast en högoddsare att påstå att Madonnas nästa singel kommer hamna på en topplista någonstans, även om man inte hört låten ifråga.

Man kan själv bidra till forskningen genom att delta i studien, som fortfarande ligger uppe och körs på "MusicLab":s hemsida under Columbia University. Efter att man har intygat att man är minst 18 år gammal och man har svarat på några korta frågor är det bara att lyssna och betygsätta (och ja, man får ladda ner sånger också). Jag provade att lyssna på ett tiotal av de dryga 40 sånger som fanns, och det som slog mig var att musikurvalet verkade ganska begränsat - alla låtar jag lyssnade på befann sig någonstans i gränslandet mellan rock och pop, och skilde sig mest åt på hur distade gitarrerna var och hur rent sångarna sjöng. Intressant var också att det inte ställdes några som helst frågor om hur musikintresserad eller -kunnig man var, eller vilken musiksmak man hade... borde inte det kunna påverka resultaten en smula, med tanke på det snäva musikurvalet? Å andra sidan vill man inte skrämma bort presumtiva deltagare med förmodat tråkiga frågor, och det hade behövts betydligt fler sånger om genrespridningen varit större, annars hade man bara speglat hur många som föredrar en viss genre - så jag inser att det kan bero främst på praktiska begränsningar.

Bild från MusicLabs hemsida (tillhandahålls under FAQ:n)

Länkar
New Scientist
artikeln (Science, pren. krävs)
MusicLab

Vackra vetenskapsbilder...

Foto: GUSTO / SCIENCE PHOTO LIBRARY

Vetenskapsbilder kan, åtminstone grovt, delas upp i två kategorier: de bilder som produceras av forskare för att illustrera en princip eller utgöra ett bevis (och hamnar i akademiska specialtidskrifter), och de bilder som produceras av fotografer och grafiker för att hamna i dagstidningar, populärvetenskapliga tidskrifter, reklammaterial med mera. Ofta är bilder ur den senare kategorin betydligt mer estetiska... och emellanåt produceras där bilder som ligger lika nära konst som vetenskap.

Ett utmärkt exempel är en samling underbara skelettbilder som jag råkade hitta på Science Photo Library. Skelett som joggar, hoppar häck, talar i mobiltelefon... de påminner faktiskt en hel del om de omtalade människokropparna som ställs ut i utställningen BodyWorlds, om än med mindre äckelfaktor för de klenmagade.

SPL har dessutom mängder av andra bilder. Det är farligt lätt att fastna i deras bildarkiv...

Länk
Science Photo Library

Ny design...

Började tycka att det gamla utseendet var lite tjatigt. Får se om jag gillar det här bättre - jag har ett par andra idéer också.

Med en spiralgalax som måttband

Den stadiga strömmen av vackra högupplösta bilder från Hubbleteleskopet har antagligen gjort en hel del för att väcka intresse för rymden och för astronomi som vetenskap. Den senaste i raden är en fantastisk bild av en spiralgalax, på 30 megaparsecs avstånd från jorden.

Spiralgalaxen går under beteckningen NGC 1309. Bilden är en kombination av observationer av galaxen i synligt och infrarött ljus, från augusti och september 2005. Förutom att vara vacker är bilden dessutom användbar: NGC 1309 innehåller en supernova (SN 2002fk) vars ljus nådde jorden i september 2002. Genom att jämföra observationer av olika supernovor kan man bestämma hur snabbt universum expanderar - om man känner till avståndet till de galaxer som supernovorna befinner sig i. NGC 1309 ligger rätt nära oss - "bara" 100 miljoner ljusår bort - så högupplösta bilder som den här kan användas för att bestämma avståndet till galaxen. Man tittar då på cepheider, en kategori av stjärnor vars ljus varierar i styrka eftersom de pulserar. Det finns ett samband mellan hur snabbt en cepheid pulserar och dess absoluta ljusstyrka, vilket gör att man genom att studera variationen av ljuset kan räkna ut hur långt borta en cepheid i NGC 1309 befinner sig - och därmed bestämma hur långt borta supernovan SN 2002fk är.

Bilder i olika upplösning - även wallpapers - finns på hubblesite.org.

Bild från hubblesite.org

Länk
nyhetsrelease (hubblesite.org)

Äldre hjärnor blir mer känsliga för distraktioner

En kanadensisk studie visar att ju äldre en person blir, desto svårare blir det för honom eller henne att bortse från distraherande information. Hjärnröntgen visar att svårigheterna verkar bero på en växande "gungbrädesobalans" mellan två regioner i hjärnans frontallober, som gör det svårare för äldre att undertrycka irrelevant information.

Studien utfördes på tre grupper av personer: 12 st yngre vuxna (20-30 år), 12 st medelålders (40-60 år) och 16 äldre personer (65-87 år), samtliga tämligen välutbildade. Alla fick genomföra ett antal tester som undersökte deras minnes- och hjärnförmåga, samtidigt som de avbildades med hjärnröntgen (fMRI).

Resultaten från studien visar, att hos yngre människor som utför koncentrationskrävande uppgifter brukar aktiviteten öka i dorsolaterala prefrontala barken (som associeras med uppgifter som kräver koncentration) och minska i bland annat delar av hjässloben (som associeras med icke uppgiftsrelaterad aktivitet i vilotillstånd). Någon gång i medelåldern (intervallet 40-60 år) börjar dock det här mönstret bryta samman - "vilotillståndsaktiviteten" dröjer kvar även när man utför uppgifter, och aktiviteten i prefrontala barken minskar istället för att öka. Detta kallas i nyhetsreleasen för en "gungbrädesobalans" eftersom hög och låg aktivitet så att säga "byter plats" så att det ena området går upp och det andra ned.

Obalansen ökade än mer för äldre (65+) personer. Medelålders personer klarade sig lika bra som yngre i testerna, men man kunde alltså se förändringar i deras hjärnaktivitet - samma typ av förändringar som blev tydliga för de äldre personerna. Förändringarna i hjärnaktivitet påminde, enligt forskarna, om de som uppstår vid Alzheimers (om än inte alls lika tydliga).

Störningar i funktion hos prefrontala barken tros för övrigt också vara inblandade i de koncentrationssvårigheter som uppstår hos personer med ADHD.

Länkar
nyhetsrelease (Baycrest, via ScienceDaily)
artikeln (Journal of Cognitive Neuroscience, pren krävs)

När blir hjärnan egentligen "vuxen"?

En studie som följt 19 förstaårs-collegestudenter ("freshmen") och 17 äldre studenter under ett år visar att hjärnan fortsätter att genomgå substantiella förändringar även efter att man fyllt 18 år. Så när blir egentligen hjärnan vuxen? Det kan vara betydligt senare än vi tror, säger forskarna bakom studien.

Första året på college innebär ofta en stor omställning; flytt, nya levnadsomständigheter, nya bekantskaper. Det innebär att genomsnittsstudenten kommer att samla på sig många nya erfarenheter, och därmed sannolikt intressanta förändringar i hjärnstruktur. Det är tanken bakom studien, som följt 19 förstaårsstudenter, i åldrarna 18-20 år, under ett år. De observerade förändringarna jämfördes med en kontrollgrupp på 17 äldre (25-35 år) studenter i liknande omständigheter. Båda grupperna genomgick två hjärnavbildningar med 6 månaders mellanrum. Slutsatsen är att det är tämligen stor skillnad mellan en 18-årings hjärna och en 25-årings hjärna, främst i områden relaterade till känslor och kognition (uppfattningsförmåga och informationsbehandling), mer specifikt områden som tar information om kroppens nuvarande tillstånd och använder den för att "navigera i världen". Skillnaderna skulle kunna bero på flera olika saker, men om man räknar med tidigare kända fakta är det mest sannolikt att de beror på en ökning i myelinisering. Ökad myelinisering främjar synkronisering och koordination i och mellan olika delar av hjärnan, och innebär en ökning i mängden vit materia (den del av hjärnan som består av kopplingar mellan hjärnceller) - något som är associerat med kognitiv utveckling, åtminstone hos barn och tonåringar.

Spännande det här, framför allt när man drar sig till minnes att många (amerikanska) psykologiska studier genomförs på studenter kring 18 år och att de resultaten oftast framställs som allmängiltiga...


Länkar
nyhetsrelease (Dartmouth University, via ScienceDaily)
artikel (Human Brain Mapping, pren. krävs)

Studie undersöker förekomsten av spyware på webben

En amerikansk studie omfattande över 20 miljoner URL:er visar att det finns gott om spyware på internet. En av 20 exekuterbara filer innehöll spyware, och spel- och celebritetssidor verkade innehålla mest spyware. Man kom också fram till att risken för att bli utsatt för spyware minskar betydligt om man använder Firefox istället för Internet Explorer.

En forskargrupp vid University of Washington har gjort en stor crawlerstudie över förekomsten av spyware på webbsidor (en crawler är en typ av "mjukvarurobot" som till exempel kan gå igenom webbsidor och leta efter filer). Misstänkt spyware eller spyware-innehållande mjukvara valdes ut enligt ett antal regler, och provkördes på en "virtuell" Windows XP-dator (ett linuxsystem med ett simulerat Windows XP-operativsystem), så att man kunde kontrollera resultaten. Gratisprogrammet AdAware användes för att leta efter misstänkt spyware.

Man undersökte ett antal olika kategorier av webbsidor, till exempel "barnsidor" (sidor med innehåll riktat mot barn), nyhetssidor och olika typer av nedladdningssidor. Förekomsten av spyware var ojämn: de främsta källorna var spelsidor och celebritetssidor, medan barnsidor och nyhetssidor var helt befriade från spyware. Det totala antalet olika funna spywareprogram var inte så stort, runt 90, och ett fåtal av de mest populära programmen dominerade stort. Vid en återkontroll ett knappt halvår senare fanns många av de vanligaste programmen kvar, vissa i något förändrade versioner (men det var inte samma program som var vanligast). Mängden spyware man hittade minskade en del mellan de två olika tillfällen, men det berodde främst på att en enda sida (skärmsläkar- och bakgrundsnedladdningssidan scenicreflections.com) hade minskat sin förekomst av spyware.

Man testade även om det stämmer att det är betydligt mindre risk att få spyware om man använder Firefox, vilket brukar vara ett av de argument som används av Forefoxanhängare. Det verkade stämma: risken att få spyware var överhuvud taget mycket lägre, och "smyginstallationer" (där användaren inte måste ge sitt samtycke först) förekom inte alls.

Studien är stor och grundligt genomförd och innehåller alldeles för mycket data för att man ska kunna sammanfatta det på ett enkelt sätt i en bloggpost. En artikel om hela studien - förhållandevis lättläst och väldigt intressant - kan hämtas i pdf-format här.

Länk
nyhetsrelease (University of Washington, via ScienceDaily)
artikeln (pdf, University of Washington)

'Ett' minne processas i tre separata delar av hjärnan

Amerikanska forskare har kommit fram till att ett enskilt kort minne, som uppfattas som en enhet, i själva verket processas i tre separata delar av hjärnan. Delarna hanterar olika aspekter av minnet.

Genom en beteendestudie på råttor - som fått en mild stöt på en fot - kom forskargruppen fram till att hjärnregionen hippocampus hanterar minnets kontext, medan anterior cingulate cortex lagrar minne förknippade med något otrevligt. Amygdala verkar vara mer brett involverad i att påverka konsolideringen av minnen (konsolidering är den process där ett minne befästs och flyttas till sin "lagringsplats" i hjärnan).

Det är enligt forskarna första gången som man har kunnat visa att hjärnan fragmenterar det man tänker på som en enda sammanhängande upplevelse. Man hoppas att mer kunskap om hur minnen hänger ihop ska göra det lättare att förstå bland annat de minnesproblem som uppkommer när en person drabbas av hjärnskador (till exempel stroke).

Studien publiceras i Proceedings of the National Academy of Sciences, och är fritt tillgänglig.

Länk
nyhetsrelease (Science Daily)
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, fritt tillgänglig)

Prioner hjälper stamceller

Felveckade prioner ligger bakom flera hjärnsjukdomar, till exempel den så kallade galna-ko-sjukan (Creutzfeld-Jakobs syndrom hos människa). Men vad gör de rättveckade prionerna, som man hittar i stora mängder i kroppen hos människor och djur? Det har man undrat länge. En amerikansk forskargrupp har nu hittat åtminstone en del av svaret: prioner hjälper benmärgens stamceller att föröka sig.

Gruppen studerade stamceller som tillverkar nytt blod hos möss, när de upptäckte att ytan på dessa stamceller var täckt med prioner. De visade sedan att stamceller som saknar prioner "tröttnar" och blir utslitna (slutar dela sig) mycket snabbare än stamceller som får behålla sina prioner. Man vet dock fortfarande inte hur det fungerar; om prionerna hjälper till i någon specifik delprocess eller om de skyddar stamcellerna från skada.

Man vet redan att prioner inte verkar vara nödvändiga för att kroppen ska fungera - möss som saknar förmågan att tillverka prioner är trots det till synes friska. Man tror nu att det beror på att kroppen har andra sätt att kompensera för deras frånvaro när man är frisk - det är bara celler under stress som lider skada av att sakna prioner. I så fall skulle det kunna vara en del av orsaken till de skador som uppstår hos en person med Creutzfeld-Jakobs syndrom: att prionerna veckas fel så att förrådet av normalveckade prioner tar slut och att hjärncellerna därmed förlorar skyddet som prionerna ger. Att prionerna veckas ihop i klumpar kan i och för sig också vara en del eller hela orsaken till skador - man vet inte ännu.

Resultaten kommer publiceras i Proceeding of the National Academy of Sciences.

Länk
Nature News

Smittsam fetma?

Kan fetma smitta? En grupp forskare hävdar att ett visst virus kan göra folk fetare - utan att de äter mer eller motionerar mindre.

Det vore förstås lockande för många att kunna skylla det ökande midjemåttet på en virusinfektion. Och givet den så kallade "fetmaepidemin" runt om i världen skulle även ett ganska mediokert vaccin mot fetma sannolikt bli väldigt, väldigt lönsamt.

Adenovirus-36 (Ad-36) verkar vara lite vanligare hos feta människor än hos andra (hos 30% jämfört med 11%). I tvillingpar där enbart den ena tvillingen har antikroppar mot Ad-36 är det också denna tvilling som har högre BMI (men det är inte en gigantisk skillnad: 24.5 ± 5.2 vs. 23.1 ± 4.5 kg/m2 vilket motsvarar ungefär 4 kg för en person som är 1.70 m lång). Man har även visat att infektion med Ad-36 verkar stimulera utvecklingen av fettceller. Därför har man även börjat leta efter andra adenovirus hos kliniskt feta personer - utan mycket framgång. Däremot har kycklingar som infekteras med ett par andra typer av adenovirus blivit fetare, och inte genom att äta mer.

Vad som däremot inte verkar ha visats är om viruset orsakar fetman, eller om det helt enkelt gör personer med ett riskbeteende lite fetare. Det faktum att de flesta artiklarna som citeras som stöd för den fetmagenererande potentialen hos Ad-36 författats av samma person, Richard Atkinson, får mig också att dra öronen åt mig en smula. Samme Atkinson äger ett bolag, Obetech, som säljer utrustning för att leta efter Ad-36 hos människor, och äger även patent för metoden. Började man i stor skala leta efter adenovirus hos människor kommer Atkinson säkerligen att tjäna en hel del. Läser man informationen på Obetechs hemsida hintas det väldigt mycket åt att Ad-36 skulle orsaka fetma, men det verkar inte finnas några större belägg för hur stort bidraget från en Ad-36-infektion egentligen är...

Länkar
nyhetsrelease (ScienceDaily)
artikel (American Journal of Physiology RICP, pren. krävs)
Obetech LLC

(natur)vetenskapen och bloggarna

Nature startar (eller snarare, har startat) bloggar. Seed magazine startar "scienceblogs.com" och engagerar ett flertal kända vetenskapsbloggare som flyttar dit sina bloggar. Det rör på sig, så smått, i den traditionella vetenskapsvärlden. Men hugg tag i en godtycklig naturvetenskapsrelaterad forskare, och han eller hon kommer med god sannolikhet inte ha någon kontakt med bloggar alls.

Något överrumplad upptäckte jag förra veckan att Nature har flera nyhetsbloggar - en nystartad generell nyhetsdiskussionsblogg (Nature Newsblog), en om neurovetenskap (Action Potential), en om webbteknik och vetenskap (Nascent) och en om genetik (Free Association). Det verkar dock hittills ha varit en ganska mjuk och försiktig satsning - trots att de tre sistnämnda bloggarna startades i november verkar de inte ha nått ut till den vetenskapliga "allmänheten" ännu, och Action Potential "lanseras" först i ledarspalten i förrförra veckans nummer av Nature Neuroscience (här, pren. krävs). Man anar ett visst mått av besvikelse bakom konstaterandena att bloggarna inte "nått ut". De orsaker som framförs är att forskare lider av tidsbrist och informationsöverskott, men jag undrar om det inte till viss del beror på för lite marknadsföring...

Det som också verkar saknas är ett nyttoperspektiv ur den enskilda (naturvetenskapliga) forskarens synvinkel. Digitaliseringen av forskningen på andra områden - open-access tidskrifter, artiklar tillgängliga via nätet för prenumeranter, växande databaser med fritt tillgängliga data - har alla uppenbara fördelar för den enskilde. Open access (fri tillgång) innebär att fler intresserade kommer kunna läsa din artikel, vilket sannolikt resulterar i fler citationer (vetenskapsvärldens valuta). Artiklar som pdf-er via nätet sparar enorma mängder tid och ansträngningar jämfört med att bege sig till ett bibliotek för att gräva i arkiven. Fria databaser kan ge tillgång till mer relevanta data än vad ett labb kan samla på sig under ett årtionde, och ökar dessutom tillförlitligheten i de data som finns där. Men vilken nytta innebär en blogg för den enskilde forskaren, i de discipliner som främst bygger påd ata och tolkning av data?

Ironiskt nog har vetenskapsvärlden en hel del gemensamt med bloggosfären. En forskare, precis som en bloggare, är sitt eget namn och varumärke (analogt är ett välkänt labb lite som en väl sammanhållen gruppblogg). Mycket av arbetet görs i skriftlig form, och det man skriver är en investering i ens namnbygge. Och precis som bloggosfären kan ses som ett stort pågående "samtal" (eller flera) kan det pågående forskningsarbetet inom många grenar av vetenskapen ses som ett samtal - ett samtal som till stor del går ut på att kommentera och felgranska andras bidrag. Referenser - länkar alternativt citationer av andras artiklar - är viktiga i båda fallen. Tidsskalan är däremot väldigt annorlunda: bloggdebatter rör sig över dagar eller till och med timmar, medan inläggen i en vetenskaplig diskussion ofta är artiklar som kan ta ett år att skriva och merparten av ett ytterligare år att publicera. Och det tar en motsvarande skillnad i tid att bygga sig ett namn: en ambitiös och duktig bloggare med gott om tid kan i nuläget lansera en blogg på några månader, men att bygga sig en forskningskarriär tar år. Fem år, kanske tio år eller mer.

Det som tar tid att bygga upp kan fortfarande rivas ner betydligt snabbare. Jag kan tänka mig att många forskare tvekar att ge sig in i "bloggbranschen" för att de är rädda om sina namn och sina rykten. Och för den som främst är van vid forskningsvärldens långsammare tidsskala med dess stora möjligheter till eftertanke och genomtänkta inlägg verkar kanske bloggens snabba debatt både ytlig och riskabel. Det kommer nog ändras, om inte annat när de som nu växer och vuxit upp med bloggar som ett naturligt inslag så småningom hamnar i forskningsmiljön. Många av farhågorna går trots allt att ta hand om med väldigt enkla medel (Action Potentials näst första post: "We will not tolerate any anonymous criticism, be it of us or others, papers in NN or elsewhere. Critical comments are very welcome, but you must sign with your real name and email address. There's a good chance we'll double-check with you via email before putting your strongly critical comment live online"). Och har en sysselsättning som till så stor del bygger på diskussion - om än väl underbyggd sådan pepprad med referenser - i längden råd att ignorera bloggar helt och hållet? Jag tror inte det.

En annan variant på vetenskapsbloggande är Seed:s nystartade satsning på vetenskapsbloggar: scienceblogs.com. Scienceblogs är en paraplydomän för (i skrivande stund) 15-talet vetenskapligt intriktade bloggar, flera av dessa utvalda från de mest välkända vetenskapsbloggarna inom olika områden. Bloggarna - personerna, alltså - skriver precis som förut fritt utan att vara direkt bundna till "föräldern" seed magazine (även om vissa kritiska röster om att de sålt ut sig hörts i den engelskspråkiga bloggosfären). Jag hoppas att det kommer ge upphov till fler kors-vetenskapliga diskussioner, det skulle kunna bli riktigt intressant.

För att komma tillbaka till nyttan, så tror jag att fler etablerade forsknings- och forskarbloggar skulle ge betydligt bättre möjlighet till diskussion, till snabb faktagranskning, till oväntade lyckade infallsvinklar och till givande ämnesöverskridande samarbeten - ungefär som för alla andra områden där bloggar finns. Låt oss hålla tummarna för Nature:s ansträngningar på bloggfronten - dit de går lär många andra i forskarvärlden följa efter.

(Nature körde även en artikelserie om webben och vetenskapen i slutet av förra året. Jag har inte hunnit läsa den ännu, men den ser intressant ut och den verkar vara fritt tillgänglig: editorial, artikel 1, artikel 2, artikel 3 och artikel 4).

Länkar
Nature Newsblog
Action Potential
Free Association
Nascent
Scienceblogs.com

Spårade sedlar berättar hur folk reser

Att veta hur fok reser - hur långa sträckor, hur ofta - är viktigt för att till exempel kunna förutsäga hur sjukdomar sprids. Men det är svårt att ta reda på, särskilt för stora områden. En forskargrupp har nu använta data från sedelspårningsprojektet "Where's George" för att approximera personers rörelser över USA. Resultatet rapporteras i gårdagens nummer av Nature.

Projektet "Where's George" fick sitt namn efter George Washington, som pryder framsidan på amerikanska 1-dollarssedeln. Projektet drog igång 1998 och bygger på att användare skriver in sedelnummer på sina sedlar på en webbsida. Man kan sedan följa "sin" sedel, se var den varit tidigare och vart den tar vägen efteråt. Databasen har i skrivande stund 76,528,065 sedlar till ett värde av $430,711,393.

När man kartlägger hur sedlar rör sig kartlägger man också hur personer som bär på sedlar rör sig. Flyttas en sedel är det med god sannolikhet genom att den följer med i någons plånbok. Därför blir en databas över sedlars rörelser också en databas över approximerade reslängder (även om man inte kan veta hur många resor det tog från A till B eftersom det ofta saknas ett antal punkter - alla sitter ju inte och skriver in sedelnummer på alla sina sedlar). Detta faktum har en tysk forskargrupp använt för att studera hur långt och ofta folk i allmänhet reser - data som till exempel kan bli väldigt användbara den dag någon vill förutsäga hur snabbt en smittsam sjukdom kan tänkas färdas. Analysen omfattar över 460000 sedlar och täcker hela USA förutom Alaska och Hawaii. Dessa data jämfördes också med statistik över långväga flygresor, för att man skulle kunna utröna om statistiken verkligen stämde med hur människor reser och inte berodde på egenheter i hur sedlar färdas, eller hur de personer som använder "Where's George" beter sig. Överensstämmelsen var god, enligt forskarna.

Analysen visar att människors resor över tiden kan approximeras som en tvådimensionell slumpvandring med "skalfria" reslängder och långa väntetider mellan resor. Sedlar verkar byta ägare i konstant takt, och reslängden och väntetiden kan modelleras med varsin "powerlaw", en viss typ av matematisk funktion.

Bild tagen från exempeldata tillgängligt på "Where's George".

Länk
New Scientist
artikeln (Nature, kräver pren.)
Webbsidan för "Where's George"

Återvinning kommer inte räcka för att fylla världens metallbehov

I en tvärvetenskaplig studie slås det fast att vår nuvarande användning av metaller inte ligger på en hållbar nivå - inte ens om återvinningen utökas så mycket som möjligt. I takt med att världens befolkning höjer sin standard kommer framför allt koppar, platina och zink bli bristvaror.

Studien bygger på ett mulitidisciplinärt samarbete mellan experter på metallurgi, ekonomi, industriell ekologi och internationella studier. De valde koppar och dess användning i Nordamerika som sitt främsta studieobjekt, men har också studerat zink, platina, tenn, silver och nickel. Man förutsäger att metallpriserna för de metaller som finns i begränsad mängd kommer öka, och att detta kommer tvinga fram både bättre återvinning och en övergång från mer sällsynta/tekniskt viktiga metaller - platina, koppar, zink - till de metaller som finns i större mängd - järn, aluminium och magnesium - där en sådan övergång är tekniskt möjlig.

Så länge bränsleceller och katalysatorer fortsätter att öka i användning kommer platina vara den metall som är mest begränsad i tillgång - tillgången är redan liten, man tror att alla stora platinafyndigheter i världen redan hittats och att det därför inte kommer några nya oväntade tillskott till världens förråd. Ökad effektivitet i utvinning och återvinning kommer inte heller kunna ha avgörande effekt på tillgången, enligt de siffror som rapporteras.

Användningen av koppar i industriländerna är ungerfär 200 kg per person, då är allt inräknat (infrastruktur, industri, transport med mera). Kopparanvändningen i själva hushållen har inte ökat nämnvärt sedan 1975, vilket sannolikt beror på att användningen har blivit mer effektiv i de varor hushållen använder (antalet produkter som innehåller koppar har definitivt ökat sedan dess), men totalt sätt ökar användningen fortfarande. Om världens befolkning år 2050 ska kunna leva enligt amerikansk standard krävs att en kopparmängd som överstiger hela den uppskattade världstillgången finns i hållbart bruk, enligt studien. (Personligen tror jag att antagandet att hela världens befolkning skulle leva enligt dagens nordamerikanska standard vid år 2050 är på tok för optimistiskt - det kommer antagligen ta längre tid än så. Och standardökning och befolkningstillväxt påverkar varandra, så att räkna dels på en befolkningsökning enligt hur världen ser ut idag, och dels räkna med att all personer skulle ha en standard enligt en radikalt annorlunda resursfördelning än hur världen ser ut idag är lite inkonsekvent - men det är ju i och för sig inte menat att vara annat än en grov uppskattning).

Zinkanvändningen har ökat kraftigt de senaste 150 åren. Per person räknat används ungefär lika mycket zink som koppar, runt 200 kg. Mycket av detta är rostskydd och liknande (galvanisering eller "förzinkning"), vilket gör återvinning svårt och ineffektivt. Därför minskar det tillgängliga förrådet av zink med tiden.

Studien publicerades online i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) den 23/1. Alla förutsägelser bygger av nödvändighet på tämligen grova uppskattningar, och det finns naturligtvis en stor felmarginal. Men slutsatsen att (vissa av) jordens resurser inte räcker till om hela världens befolkning levde på samma sätt som västvärlden känns ju igen...

Länkar
Nyhetsrelease (ScienceDaily)
artikeln (Proceedings of the National Academy of Sciences, pren. krävs)

Orson Scott Card och Kurt Vonnegut försvarar Intelligent Design

Deprimerande men sant: en av mina (hittills) favoritförfattare, Orson Scott Card, har skrivit en lång artikel där han (uppenbarligen dåligt påläst, enligt insatta) försvarar Intelligent Design.

Kortfattat: jag är en bokperson, läser kopiösa mängder och är väldigt förtjust i böcker. Jag hittade en vältummad kopia av "Enders spel" på mitt lokala bibliotek för minst tio år sedan, och upptäckte till min stora förtjusning flera år senare att det dessutom fanns ett par serier med uppföljare - de flesta står numer i min bokhylla. Även om Orson Scott Card knappast längre skulle hamna på min topp-5-lista av favoritförfattare i sin genre var han länge min absoluta favorit - och hans "Enders spel" är en av de mest populära SF-böckerna någonsin. Därför är det med ett rätt stort mått av besvikelse jag konstaterar att han skrivit en artikel där han försvarar Intelligent Design mot "Darwinismen".

(För den som inte stött på begreppet förut: ID är teorin att komplexa varelser inte kan uppstå genom evolution utan kräver en "intelligent designer". ID brukar i vetenskapskretsar definieras som pseudovetenskap. Se Wikipedia).

PZ Myers på Pharyngula tar sig an hans argument på ett betydligt mer noggrannt och genomgående sätt - om än med mer bitterhet - än vad jag själv har tid och ambition till.

Och det måste vara en sådan typ av vecka, för medan jag skriver detta får jag veta att även Kurt Vonnegut förespråkat ID i en radiointervju på NPR (National Public Radio) idag (även detta via Pharyngula).

Båda dessa författare tillhör Science Fiction-fältet, som kanske inte är den första genren där jag skulle vänta mig att finna förespråkare för Intelligent Design...

Vill man på svenska hålla sig uppdaterad på intelligent-design-debatten är för övrigt Explikation en betydligt bättre blogg att läsa än den här.

Rörigt i rymden

Mängden skräp i omloppsbana runt jorden börjar bli besvärande: risken för allvarliga kollisioner är redan påtaglig, och varje ny uppskjutning lämnar mer skräp efter sig. En grupp forskare vid NASA går nu ut i Science och säger att vi måste börja städa rymden för att framtida satellit- och raketprojekt ska vara möjliga.

Mer än 9000 "människotillverkade" föremål cirklar runt jorden, och två tredjedelar av detta är skräp - bland annat uttjänta satelliter, gamla startraketer och fragment från tidigare krockar och explosioner. Totalt ligger mer än 5000 ton material i omloppsbana runt jorden. Man uppskattar att ett föremål som är minst tio centimeter stort på någon ledd är tillräckligt för en fatal kollision, vilket har lett till att man försöker hålla reda på läge och riktning för alla objekt som är större än så. Dessa data har NASA-forskarna matat in i en datorsimulering, som inkluerar allt skräp som fanns i december 2004. Sedan har de studerat utvecklingen över de kommande 200 åren. Fram till 2055 är situationen stabil, men sedan kommer det ökande antalet krockar att fylla upp området runt jorden med mer och mer skräp när föremål börjar kollidera med varandra. (För den simuleringsintresserade: man använde sig av en detaljerad 3-dimensionell Monte Carlo-simulering och körde och evaluerade 50 simuleringar)

Vid tiden för de första rymdoperationerna kan man knappast ha förutsett att framtiden skulle innehålla ett stort antal uppskjutningar - mängden av civila satellittillämpningar vi har idag verkade knappast trolig då. Att helt enkelt lämna en uttjänt startraket kan ha verkat som en godtagbar lösning, men att det inte håller i längden blev ju så småningom uppenbart. De senaste tio åren har åtminstone de stora rymdorganisationerna sett till att allt som lämnas uppe ska komma ner inom 25 år - till exempel genom att ge det en lämplig bana eller dimensionera bränslet så att det räcker till en sista knuff hemåt nedåt jorden. Men det lämnar oss fortfarande med ett stort antal gamla satelliter och annat skräp som inte kommer försvinna på flera århundraden.

Tur i oturen är att den farligaste zonen, med den största koncentrationen skräp, ligger mellan 900 och 1000 kilometer från jordens yta. ISS, den internationella rymdstationen, ligger på 350 kilometer. Men det stora avståndet innebär också att vi inte har något enkelt - än mindre billigt - sätt att bli av med skräpet. Forskarna hoppas öka uppmärksamheten kring problemet, för att det på sikt ska kunna tas fram en eller flera bra lösningar.

Tycker man att rymdskräp och rymdskräpsforskning är intressant kan man läsa mer om det i NASAs nyhetsbrev "Orbital Debris Quarterly News".

Bilden är hämtad från NASA Orbital Debris Program Office:s fotogalleri och visar Goldstone-antennen i Californien. Den kan se skräp större än 2 mm i diameter på en höjd upp till 1000 kilometer.

Länkar
Nature News
artikeln (Science, pren. krävs)
NASA Orbital Debris Program Office

Jordbakterier har många sätt att bekämpa antibiotika

Ett kanadensiskt forskningsteam har undersökt antibiotikaresistens hos vanliga jordbakterier från olika platser i Kanada. Var och en av de 480 undersökta bakteriearterna var resistenta mot i genomsnitt 7-8 olika antibiotika av de 21 testade. Studien publicerades i gårdagens nummer av Science.

Studien
Att studera "naturlig" antibiotikaresistens hos jordbakterier är ett sätt att dels bli förvarnad om vilka typer av resistens som kan dyka upp i klinisk miljö, dels ett sätt att finna ideer till nya typer av antibiotika som biter på multiresistenta bakterier. Det är tanken bakom den kanadensiska studien, som omfattar bakterier som hittats i jordprov tagna från olika platser över hela Kanada. 480 olika bakteriestammar hittades, och dessa testades mot 21 olika typer av antibiotika - både naturligt förekommande, semi-syntetiska och helt syntetiska ämnen. Vissa ämnen har funnits på marknaden i flera decennier, medan andra blev godkända helt nyligen. Bakterierarterna tålde i genomsnitt 7-8 olika sorters antibiotika, och ett par arter tålde hela 15 sorter. Flera antibiotikasorter var nästan alltid ineffektiva, oavsett vilken bakterieart de testades på - och det inkluderade ett par helt syntetiska sorter som nyligen kommit ut på marknaden!

Antibiotikans ursprung
Jordbakterier lever i en fientlig miljö full av olika typer av antibiotika och antibiotikaliknande ämnen. Dessa tillverkas av bakterierna själva för att bekämpa andra bakteriearter (många av våra vanliga antibiotikasorter är kopior av ämnen som läkemedlesindustrin tagit från bakterier i jordprover). Detta ständiga kemiska krig leder till att bakterierna måste utveckla försvarsstrategier för att överleva - till exempel nya snabba sätt att bryta ner en viss typ av antibiotika. Eftersom olika bakteriearter kan utbyta DNA med varandra kan dessutom en försvarsmekanism utvecklad av en bakterieart hamna hos många andra arter med tiden. Man anser till exempel att de flesta motståndsmekanismerna hos MRSA (den så kallade "sjukhussjukan", meticillin-resistent Staphylococcus aureus) kommer från andra bakteriarter och inte har utvecklats av bakterien själv. Risken att många av de försvarsmekanismer som finns hos jordbakterierna kommer överföras till vanliga sjukdomsalstrande bakterier är hög.

Möjlighet till förvarning och bättre tester
Forskare som tar fram nya typer av antibiotika skulle till exempel kunna testa olika ämnen på ett stort antal olika bakterier och se om och hur bakterierna bekämpar ämnet, kanske går det att modifiera lovande ämnen så att de blir mer svårnedbrytbara eller tillsätta ett annat ämne som hindrar själva modifikationen.

Länkar
Nature News
artikeln (Science, pren. krävs)
kommentar till artikeln (Science, pren. krävs)

Bakteriegel kan bli nytt billigt skydd mot HIV

Ett nytt läkemedel under utveckling, cyanovirin, har visats kunna förhindra HIV-infektion i celler från apor och människor. En gel med medlet skulle kunna ge åtminstone kvinnor visst skydd mot HIV, men medlet bryts ned snabbt vilket leder till problem. En elegant lösning på detta föreslås nu av en forskargrupp: mjölksyrebakterier - av samma typ som finns naturligt i slemhinnorna - kan modifieras till att producera cyanovirin.

Gel med cyanovirin har föreslagits som en förebyggande behandling mot HIV, främst som ett skydd för kvinnor. Cyanovirinets korta nedbrytningstid ger dock flera problem: dels blir tillverkning, transport och förvaring bekymmersamt (särskilt i utvecklingsländer), dels måste gelen appliceras omedelbart innan man har sex. En forskargrupp från Brown Medical School i Rhode Island föreslår nu att man kan använda en modifierad mjölksyrebakterie till att framställa cyanovirinet, och helt enkelt använda en gel med bakterien istället. Det skulle då räcka med en applikation i veckan, och dessutom blir framställningen betydligt enklare och billigare: man kan till exempel använda sig av redan existerande mejerier (och ha bakterien i vanlig youghurt). Det skulle göra livslång behandling mer ekonomiskt gångbar.

Den "snälla" mjölksyrebakterien Lactococcus lactis används vid ost- och youghurttillverkning och finns bland annat i vanlig fil. Den finns även naturligt i vissa delar av människans kropp: bland annat inälvorna och vagina. Mjölksyran som bakterien producerar minskar tillväxten av andra, oönskade, bakterier.

En liknande metod har använts tidigare, i ett litet pilotprojekt i Holland där personer med Crohns sjukdom fått mjölksyrebakterier som producerar medicin. Flera andra projekt är på gång, bland annat med behandling mot återkommande urinvägsinfektioner.

Länk
Nature News
Nature News om andra projekt med modifierade bakterier (från 5/6 2005)

Frivilliga letar stjärnstoft

I en intressant variant på "donera beräkningskraft till forskningen", ett slags forskningssponsring som blev välkänt genom SETI@home, letar amerikanska forskare efter frivilliga till att söka igenom hundratusentals mikroskopbilder efter stjärnstoft. Men denna gång är det inte din dator de vill låna, utan dina ögon och din hjärna

NASA:s rymdsond Stardust landade i förrgår. Den har varit ute i rymden och samlat upp kometstoft från kometen Wild-2. Sonden är den första av sitt slag - aldrig tidigare har forskarna haft möjlighet att undersöka kometstoft hämtat från rymden. Sondens "stoftsamlare" är en platta med aerogel, en svampliknande genomskinlig massa 100 gånger lättare än vatten. När NASA skickade iväg sonden 1999 hade man fortfarande ingen fungerande teknik att plocka ut stoftkornen ur gelen - man räknade helt enkelt med att kunna lösa problemet under de 7 år som sonden skulle ta på sig. Turligt nog lyckades man också med det.

Med bland kometstoftkornen finns också något ännu sällsyntare: ett fåtal stoftkorn från avlägsna stjärnor. Antalet bilder är runt 1.5 miljoner, och att söka efter dessa pyttesmå korn bland de långt vanligare kometkornen beräknas kräva uppemot 30000 persontimmar (räknat i normala arbetsveckor blir det ungefär 200 personmånader, eller runt 17 personer som arbetar ett helt år).

Forskare vid University of California, Berkeley, har därför startat ett internet-baserat projekt där frivilliga ska få söka igenom en databas med mikroskopbilder och bilda "världens största neurala nätverk" tillsammans.

För att resultaten ska bli tillförlitliga kommer alla som vill delta vara tvungna att först genomgå ett test. Man kommer också lägga in ett antal "kalibreringsbilder" med kända resultat. Varje bild kommer granskas av fyra frivilliga, och om minst två av dem rapporterar ett fynd kommer det granskas vidare av en 100-personskommitté. Om minst 20 av dem säger att fyndet stämmer går det vidare för slutidentifiering till studenter vid universitetet som är experter på att identifiera stoftkorn. Man tror att det kommer finnas runt 45 korn, och den som hittar ett äkta stjärnstoftkorn ska få namnge det, anger forskarna (de säger dock inte hur de ska lösa fall där flera upptäckare vill ge olika namn).

Man hoppas att analys av kornen ska ge insikt i vilka reaktioner som sker i det inre av olika sorters stjärnor.

Tack till Rikard för tipset!

Länkar
nyhetsrelease (UC Berkeley)
Stardust@home
DN om sonden Stardust (från 15/1)

Besökare bedömer en webbsida på ett ögonblick

En vetenskaplig studie visar att en webbsidesbesökare inte tar mer än 50 millisekunder på sig för bestämma sig för om de gillar en webbsida eller inte - iallafall om sidan är riktigt bra eller riktigt dålig.

Det första intrycket är mycket viktigt - det påverkar senare åsikter i samma (positiva eller negativa) riktning. Detta brukar kallas "haloeffekten". Det är känt att en person som får ett positivt första intryck tenderar att ignorera senare upptäckta fel eller missar, och bara leta efter mer "positiv" information. Detta gäller för alla möjliga typer av saker och situationer, även för webbsidor.

"Magkänslan", eller snarare de primitiva delar av hjärnan som sorterar saker i "bra" och "dåligt", är dessutom snabbare än intellektet - så det första intrycket är knappast baserat på ett rationellt beslut. Hur snabbt det första intrycket av en webbsida formas har nu undersökts i en vetenskaplig studie, som publiceras i senaste numret av Behaviour & Information Technology. Resultatet: en besökare har format sitt första intryck efter 50 millisekunder(!).

I studien ingick riktigt hemska och riktigt bra hemsidor, som deltagarna fick studera i form av bilder (det gick alltså inte att interagera med sidan) under tidsperioder av antingen 500 eller 50 millisekunder. De som fick se sidorna under den längre tiden (en halv sekund) fick bedöma webbsidorna baserat på sju motsatspar; intressant-tråkig, bra design-dålig design, bra färg-dålig färg, bra layout-dålig layout, påhittig-konventionell, enkel-komplicerad samt klar-förvirrande. De fem första kvaliteerna visade sig vara starkt kopplade till hur snygg en webbsida bedömdes vara att se på, och också till varandra (dvs en intressant sida hade också ofta bra design, layout och färg et cetera).

Deltagarna som fick se sidorna under den kortare tiden fick bara bedöma hur snygg sidan var. Det remarkabla var, att de båda grupperna oftast var överens: man behövde således inte se på webbsidan mer än 50 ms för att bilda sig ett klart intryck, och intrycket ändrades inte heller om man tittade längre.

Från detta ska man dock vara lite försiktig med att dra slutsatsen att alla webbsidor går att bedöma på 50 millisekunder. Hjärnan har ofta betydligt lättare att fatta snabba beslut i extremfall än att fatta beslut i dubbeltydiga fall. Många "vanliga" webbsidor lär innehålla både bra och dåliga element, och åtminstone kräva något längre betänktetid. Dock kan "något längre" i det här fallet kanske röra sig om en kvarts sekund eller liknande, så i praktiska fall gör det knappast någon skillnad...

Länkar
Nature News
artikeln (Behaviour & Information Technology, pren. krävs)

Tumörceller på kanten till vanlig vävnad ankrar loss

En forskargrupp som studerar cancer har upptäckt att tumörceller som gränsar till normal vävnad får signaler som säger åt dem att koppla loss och vandra bort från tumören - vilket ger dem möjlighet att etablera metastaser på andra ställen i kroppen.

Det farligaste stadiet i cancer är när det uppstår metastaser, sekundära tumörer i andra organ än där den första tumören uppstod. En spridd cancer är ofta betydligt mer svårbehandlad. För att kunna förstå hur metastaser uppstår måste man studera tumörer i deras riktiga miljö, anser en forskargrupp som har studerat tumörer i ögon och vingar hos flugor. Tumörerna skapades när inhibitionen av en välkänd oncogen (en gen som gör en tumör mer elakartad) benämnd Src togs bort.

Studien visar att en tumörs farligaste del är det tunna lager där tumörceller möter normal vävnad. Tumörcellerna på denna gräns förlorade vissa ytproteiner, och därmed förmågan att förankra sig i sina granceller. De började också producera ett ämne som gjorde det lättare för dem att ta sig loss och röra sig genom vävnader. Enligt studien var det skillnaden i aktivitet hos Src som orsakade förändringen i ytproteinerna.

De flesta celler som lossnar på detta vis dör antagligen en "naturlig död" genom programmerad celldöd. Men om de dessutom får en mutation som skyddar dem mot detta, då har de möjlighet att bilda metastaser, säger forskarna. De letar nu efter metoder som ska motverka metastasbeteendet hos tumörernas kantceller. Deras förhoppning är att så småningom kunna ta fram en metastas-förhindrande medicin.

Länk
Science Daily

Myror och bakterier i symbios

Det finns ett antal myrarter i Central- och Sydamerika som odlar svampar som föda. Svampodlingarna lever under hotet från specialiserade parasiter, men myrorna är inte maktlösa: de bekämpar parasiterna med antibiotikaproducerande bakterier.

Ett flertal myrarter i Central- och Sydamerika odlar svampar som är deras huvudsakliga föda. Detta beteende har sannolikt existerat i minst 50 miljoner år, och det totala antalet svampodlande myrarter är över 200. Svampodlingarna lever under ständigt hot från specialiserade parasiter (en form av mikrosvampar, Escovopsis). Man upptäckte för några år sedan, när man studerade en undergrupp av svampodlande myror (av släktet Cyphomyrmex), att myrorna faktiskt använder kemisk bekämpning mot dessa parasiter - de bär runt på antibiotikaproducerande bakterier. Nu har man studerat interaktionen mellan myror och bakterier i större detalj, och kommit fram till att bakterierna lever i särskilda gropar i myrornas exoskelett och matas med utsöndringar från speciella körtlar. Studien publiceras i senaste numret av Science.

Det eleganta i detta är att olika myrarter bär runt på olika bakteriearter - och exoskelettgroparnas former är också anpassade till de bakterier som bor där. Groparnas placering har antagligen till viss del ändrats under evolutionens gång; de myrarter som är äldst bär sina bakterier under frambenen, medan myror högre upp i utvecklingsträdet bär dem på främsta delen av ryggen. Högst upp i utvecklingsträdet finns bladskärarmyror, som bär hem bladbitar att odla sin svamp på. Närbesläktade arter har varken bakterier eller gropar. I en tidigare studie (publicerad i Science år 2003) har man även visat att parasiten har samutvecklats med myrarterna under lång tid, möjligtvis lika länge som det funnits svampodlande myrarter. Utvecklingsträden för svampar, parasiter och myror har mycket liknande struktur, och deras huvuddelar motsvarar varandra (bild på myrarterna utvecklingsträd finns här).

Forskarna anser att den höga graden av specialisering visar att samevolutionen har pågått under lång tid, och att den lär vara nödvändig för arternas överlevnad. En intressant men ännu obesvarad fråga är, säger de, hur systemet lyckats undvika problem med resistans mot antibiotikan som bakterierna tillverkar. De hoppas kunna få fram strategier för hur mänskligheten på något motsvarande sätt ska kunna undvika att få problem med antibiotikaresistens.

Jag antar att en del av nyckeln till den generella bristen på resistens är att det finns många arter som tillämpar delvis olika strategier (det vill säga, att den antibiotika som produceras inte fungerar exakt likadant, och de olika svamparterna är inte exakt lika). Ett motsvarande scenario skulle vara ett stort antal mindre grupper av människor som använder liknande men inte exakt lika antibiotika OCH som inte fungerar alltför likadant, samt ett begränsat utbyte mellan grupperna. I verkligheten är antalet olika antibiotika inte så stort, och människor antagligen betydligt mer lika eftersom vi är en mycket yngre art. Med moderna kommunikationer krymper också "avståndet" mellan olika grupper. Så frågan är hur mycket man verkligen kan få ut på antibiotikafronten av att studera dessa myror och deras svampar, parasiter och bakterier. Men det är onekligen ett elegant ekosystem.

Länkar
Science Daily
artikeln (Science, pren. krävs)
den tidigare artikeln (Science 2003, pren. krävs)

Kattens familjeträd är kartlagt

En kartläggning av hur alla kattarter utvecklats visar att den moderna kattens anfader - "urkatten" - uppstod i Asien för ungefär 11 miljoner år sedan. Resultaten av kartläggningen pubilcerades i senaste numret av den ansedda tidskriften Science.

Studien genomfördes av en amerikansk forskargrupp, som har undersökt genomet hos alla 37 nu levande kattarter - man tittade på både X-kromosomer, Y-kromosomer och mitokondrier. Enligt analysen upptod "urkatten" i Asien, och den första grenen på utvecklingsträden är undergruppen Panthera, som inkluderar lejon, tiger och panter. Därefter uppstod tre andra grenar - en med asiatiska kattarter, en med afrikanska kattarter och en för oceloten - och slutligen fyra grenar som ledde till lodjur, puma, leopard och tamkatt (av de stora katterna är således leoparden huskattens närmaste släkting). Dessa åtta grenar uppstod sannolikt på grund av 10 olika migrationer mellan olika kontinenter. Den första "tamkatten" (som naturligtvis var vild då) utvandrade från Asien till Afrika för mellan 6-8 miljoner år sedan.

Kattdjur finns numer på alla kontinenter utom Antarktis, vilket gör katterna till ett av de mest framgångsrika rovdjurssläktena på jorden.

Länkar
New Scientist
BBC News
artikeln (Science, kräver prenumeration)

Fotboll är den mest spännande sporten, säger forskare

Enligt två teoretiska fysiker är fotboll världens mest spännande sport (åtminstone av de fem sportgrenar de undersökt). Orsaken är att det förlust-tippade laget vinner oftare i fotboll än i någon av de andra sporterna.

Forskarna har tittat på mängder av matchstatistik från fem olika ligor i USA och England, ungefär från 1900-talets början tills nu (från 1888 för fotboll, från 1946 för basket):
fotboll (soccer league of the English Football Association; FA)
baseball (Major League Baseball; MLB)
hockey (the National Hockey League; NHL)
basket (the National Basketball Association; NBA) och
amerikansk fotboll (the National Football League; NFL).

Lagens styrka mättes som antalet vunna matcher genom antalet spelade matcher. Man körde sedan simuleringar för att kunna räkna fram värden anpassade till den faktiska statistiken. Resultatet av analysen var att fotboll är den sport där det är högst sannolikhet att det förlusttippade laget trots allt vinner sin match. Därför, resonerar man, bör fotboll vara den mest spännande sporten (stämmer det? Vad säger fotbollsfansen?). Tvåa kom baseball, medan amerikansk fotboll var mest förutsägbart.

Således kan man säga det om ZTV, att de hade bra fingertoppskänsla när de satte ihop konceptet för FCZ. Inte nog med att de valde röda matchtröjor (se Vetenskapsnytt 19/5: En vinnande strategi att få opponenten att se rött), de valde också en sport där ett lag i underläge vinner förhållandevis ofta. Listigt :)

Länkar
Nature News
New Scientist
artikeln (arXiv)

Människor kan sprida växtvirus

Vi tänker oss ofta att det är mer eller mindre vattentäta skott mellan människan och resten av världen - åtminstone mellan människan och växtriket. Upptäckten att människor kan sprida ett vanligt växtvirus borde därför göra en del förvånade.

Kanske är den mentala bilden av "näringspyramiden", där allt flödar från "lägre" varelser till människan på toppen, orsaken till att vi tenderar att se smittämnen som något vi möjligtvis kan få från djur (salmonella från kycklingar och ägg, "galna-kosjukan" från kor, trikiner från grisar, SARS från fladdermöss, fågelinfluensa från fåglar) men knappast något vi själva smittar dem med. Och mellan växter och människor... där är det väl i princip vattentäta skott, skulle nog de flesta säga. Möjligtvis vill man vara försiktig med eventuella bakterier på sin sallad.

Därför finns det en viss elegant ironi i resultatet från en studie på människans mag- och tarminnehåll: det visar sig att vi bär omkring på en hel del växtvirus - virus som drabbar växter men inte djur och människor - som i åtminstone ett fall är fullt smittsamma för växterna även efter att de passerat vårt matsmältningssystem.

Studien började som en generell undersökning av mikroorganismer i människans tarmflora, på avföringsprover från två olika personer: ett från den ena personen, två tagna med 6 månaders mellanrum från den andra personen. Man fann över 30000 olika virussekvenser, varav många var olika varianter på sama virus. Majoriteten var växtvirus (se tabell) från frukt, grönsaker eller sädesslag. Det i särklass vanligaste viruset var pepper mild mottle virus, som angriper pepparsläktet (Capsicum, paprika- och chiliplantor). Sannolikt kom det från matvaror tillverkade av chilipeppar. De övriga växtvirusen var tämligen olika mellan proverna, vilket innebär att virusinnehållet varierade över tiden (två av proverna kom från samma person med 6 månaders mellanrum).

När man extraherade lite av "pepper mild mottle"-viruset från provet visade det sig att det fortfarande hade god kapacitet att smitta paprikaplantor. Det är, antar jag, sannolikt att även andra virus kan överleva intakta. Det borde således vara fullt möjligt för oss att äta mat innehållande växtvirus och sedan, om avfallet används som gödning någonstans, sprida dessa växtvirus vidare. Dessutom borde vissa vilda djur kunna göra samma sak, med de eventuella växtvirus de plockar upp med maten.

Studien publiceras i januarinumret av open-access-tidskriften PLoS Biology.

Länk
artikeln (PLoS Biology, fritt tillgänglig)