Nu är det Nobelprisvecka - vetenskapens lilla julafton!
Först ut är som sig brukar medicinpristagarna - i år tre amerikaner alternativt två amerikaner och en australiensiska (med dubbelt medborgarskap) - Elizabeth H. Blackburn, Carol W. Greider och Jack W. Szostak. Samma trio delade på Laskerpriset, ett av de finaste medicinprisen, år 2006 och de är flitigt citerade av andra forskare - två faktorer som fick DN:s Karin Bojs att helt korrekt förutspå att de skulle kunna få Nobelpriset i år.
Trion får pris för att de lyckats förklara hur telomerer - skyddsstrukturer i ändarna på kromosomer, upptäckta flera decennier innan det nu belönade arbetet tog sin början i slutet av 70-talet - fungerar, och för att de upptäckt enzymet telomeras som underhåller och reparerar telomererna. Blackburn visade att telomerer består av en kort, repeterad sekvens av DNA, och tillsammans med Szostak visade hon att dessa repeterade sekvenser skyddar/stabiliserar kromosomerna inne i cellerna. De förutsade också att det skulle existera ett enzym som lade till de här korta DNA-sekvenserna i kromosomernas ändar, och Blackburn och Greider hittade och isolerade enzymet, telomeras, tillsammans. Szostak har även (tillsammans med sin dåvarande postdoc Victoria Lundblad) visat att celler lever farligt om de inte kan förlänga sina telomerer; de kan helt enkelt inte dela sig normalt när de inte längre har sina ändreserver kvar.
Telomeras är för övrigt ett väldigt coolt litet enzym; till skillnad från vanliga enzym innehåller det en snutt RNA, som fungerar som "mall" för den korta DNA-sekvens (TTAGGG) som enzymet lägger till i kromosomernas ändar.
Utan telomerer skulle kromosomerna riskera att kladda ihop med varandra - det är så slumpmässigt avbrutna DNA-bitar beter sig, eftersom deras ändar lätt fäster i varandra. Ihopkladdade kromosomer är, som man lätt kan tänka sig, inte alls lika lämpade för att bli kopierade i celldelningsprocessen. Telomererna löser dessutom ett annat problem i celldelningsprocessen; att det är omöjligt att kopiera DNA-strängen ända ut i änden. Utan vadderande telomerer i ändarna - telomerer som kan kortas av utan större förlust, eftersom de kan byggas på igen - skulle kromosomerna alltså krympa vid varje celldelning. Inte heller det ett särskilt attraktivt scenario.
Telomererna växer dock inte i all oändlighet, utan blir normalt sett kortare när cellerna åldras. Omvänt så har kortare telomerer även kopplats till för tidigt åldrande och diverse sjukdomar. Problemet - åtminstone för de som söker en snabbfix mot kroppsligt förfall - är att telomerer också är aktiva i cancerceller, och hjälper dem att överleva sin onormalt snabba delningstakt. Än så länge verkar det som att lagom med telomerer är bäst... men kanske kan upptäckten så småningom leda till behandling mot olika sorters cancer.
Länkar
Nobelprisets pressrelease för medicinpriset
Laskerprisets pressrelease från 2006
Wikipedia (eng) om telomeras
Ellison Medical Foundation om telomerer
DN och SvD om medicinpriset
Howard Huges Medical Institutes nyhetsrelease om priset (med tonvikt på Szostak, som ju är en "HHMI Investigator")
måndag, oktober 05, 2009
onsdag, september 23, 2009
Mot Bokmässan och Forskartorget!
Imorgon förmiddag kliver jag på tåget mot Göteborg och Bokmässan. Jag ska delta i en paneldiskussion om kunskapsförmedling, betitlad "Kunskap åt folket - men hur?" (kl 17.05 - 17.35, Forskartorgets scen, B05:72) ihop med UR:s VD Erik Fictelius, SACOs samhällspolitiska chef Gunnar Wetterberg, läraren Gunilla Hammar-Säfström (från tv-serien Klass 9A) och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Arrangörer är Vetenskapsrådet, UR och NE.
I samband med det kommer jag också ha en gästbloggpost uppe på NE:s blogg Kunskapsbloggen (skulle gissa att den kommer upp imorgon); en bloggpost som kommer handla om att det är kul och lätt att sprida kunskap.
För det är det - ibland. Och jag så less på de dystert domedagsaktiga toner som brukar leta sig in i diskussionen så fort man talar om att sprida kunskap; särskilt när det gäller forskares förmedling av kunskap till allmänheten - det sägs vara för lite, för motvilligt, för långrandigt ointressant, för tråkigt, för svårt att fatta, ta för mycket tid i anspråk och spenderas för lite tid på, för trivialiserat... och så vidare. Eller så tar det foträta, havregrynsgrötskletiga nyttoperspektivet över, och det talas om kunskap som vaccin mot irrläror och som rekryteringsgrund för fler studenter av önskat slag, om plikt och dygd och ansvar.
Visst, allt det där är sant. Men att motivera folk att lära sig saker för att det är Nyttigt För Dem och Bra För Samhället lär aldrig räcka långt nog, och det lär bli trögt att rekrytera nya kunskapsambassadörer om vi hela tiden pratar om hur trassligt och tidsödande det är att förmedla viktigt vetande.
Vi får inte glömma att det är kul, spännande och utvecklande också - både för de som sitter på kunskapen och de som vill komma åt den.
11/10 kl 22:12 Redigerat för att tillägga: här är gästposten, här är kunskapsbloggens korta referat och här är SVT 24:s inspelning(!) av debatten.
I samband med det kommer jag också ha en gästbloggpost uppe på NE:s blogg Kunskapsbloggen (skulle gissa att den kommer upp imorgon); en bloggpost som kommer handla om att det är kul och lätt att sprida kunskap.
För det är det - ibland. Och jag så less på de dystert domedagsaktiga toner som brukar leta sig in i diskussionen så fort man talar om att sprida kunskap; särskilt när det gäller forskares förmedling av kunskap till allmänheten - det sägs vara för lite, för motvilligt, för långrandigt ointressant, för tråkigt, för svårt att fatta, ta för mycket tid i anspråk och spenderas för lite tid på, för trivialiserat... och så vidare. Eller så tar det foträta, havregrynsgrötskletiga nyttoperspektivet över, och det talas om kunskap som vaccin mot irrläror och som rekryteringsgrund för fler studenter av önskat slag, om plikt och dygd och ansvar.
Visst, allt det där är sant. Men att motivera folk att lära sig saker för att det är Nyttigt För Dem och Bra För Samhället lär aldrig räcka långt nog, och det lär bli trögt att rekrytera nya kunskapsambassadörer om vi hela tiden pratar om hur trassligt och tidsödande det är att förmedla viktigt vetande.
Vi får inte glömma att det är kul, spännande och utvecklande också - både för de som sitter på kunskapen och de som vill komma åt den.
11/10 kl 22:12 Redigerat för att tillägga: här är gästposten, här är kunskapsbloggens korta referat och här är SVT 24:s inspelning(!) av debatten.
måndag, september 07, 2009
Första informationen från ODE-dagen är ute!
Första sammanfattningen och dokumentationen från seminariet ODE till vetenskapen är nu ute. En tresidig sammanfattning av dagens viktigaste idéer och diskussionspunkter, samt videofilmer med de sex inspirationstalarnas anföranden finns här.
Mer kommer så småningom; uppföljande radiointervjuer i slutet av september och en essäskrift med samlade reflektioner från talare och deltagare på seminariet i slutet av november. (Samt en handledning i att göra liknande seminarier.)
Mer kommer så småningom; uppföljande radiointervjuer i slutet av september och en essäskrift med samlade reflektioner från talare och deltagare på seminariet i slutet av november. (Samt en handledning i att göra liknande seminarier.)
måndag, augusti 31, 2009
Forskning och dataintegritet - nu och sen
Säg att du blev överkörd av bussen imorgon bitti. Hur mycket av ditt arbete skulle gå att bevara för eftervärlden, gå att återskapa eller rent utav fortsätta arbeta på? Hur mycket ligger skyddat av (root)lösenord som ingen annan kan, kanske till och med krypterat? Eller på en gammal omärkt hårddisk/CD/diskett nånstans i en byrålåda?
När det gäller arbete som sträcker sig över månader och år, som genererar väldigt mycket data och där varenda datapunkts integritet måste bevaras (jag tänker såklart på forskning) borde svaret självklart vara: allt är väldokumenterat. Data säkerhetskopieras till mer än ett ställe och förvaras ihop med anteckningar om hur det genererades (mätmetod, utgångsvärden, randvärden). Viktiga tankeled finns dokumenterade. Alla figurer till samtliga artiklar förvaras ihop med anteckningar om hur de gjordes och vilka rådata de är baserade på. För de filer som inte är någorlunda enkelt editerbara finns även källfilen/generatorfilen i samma version att arbeta vidare på, konvertera eller modifiera vid behov. All egenproducerad kod är kommenterad på ett begripligt sätt.
Tio år tillbaka i tiden, minst. Helst från första början. Och, vid arbetsplatsbyte, överlämnat i sådant skick till samtliga gamla arbetsplatser.
Jag har mött hela spektrat av attityder till problemet - jag har jobbat ihop med en person som var stenhård på att alla våra forskningsrelaterade diskussioner dokumenterades i text, med versionsnummer, och jag har pratat med andra doktorander som har ryckt på axlarna åt säkerhetskopiering. Jag har (fast inte i forskningssammanhang) efterlyst f d kollegors råfiler och insett att nån överlämning av sådana data, det har aldrig skett. Jag kör visserligen inte med 128-bitars krypto, som Cory Doctorow gör, men jag har garanterat kollegor som gör det.
Men även vid exemplariskt samvetsgrann datahantering uppstår problem. Standarder för lagringsmedia ändras (magnetband, någon? Diskettstation?). Proprietära filformat föråldras eller dör ut, och programvaran som hanterar dem slutar säljas - om det ens går att få tag på hårdvara som kan köra operativsystemen som hanterar mjukvaran som hanterar filformaten (visst kan man spara data som RTF-text och XML, JPEG och TIFF som i det här förslaget från SLU, men det löser inte allt. Modeller/kod i kommersiella program behöver kontexten av programversion etc för att man ska veta vad olika funktionsanrop gör - och sådan information är inte alltid möjlig att komma åt).
Dessutom genererar forskningen i stort mer och mer data, allteftersom mätmetoderna blir bättre och datorerna kraftfullare, samtidigt som vi flyttar till lagringsmedier som har västenligt kortare livstid. Naturligtvis är det ingen lösning att printa ut allt viktigt på arkivpapper, men hur många ställen är det som över huvud taget har en långsiktig strategi för att bevara gamla data tillgängliga och läsbara? (Och vem är intresserad av att betala för arkiven och deras underhåll?)
En färsk artikel i Wall Street Journal tar en intressant vinkel på problemet och klagar över att all ny e-interaktion forskare emellan försvinner ut i tomma intet, datalagringsmässigt sett, samtidigt som (antas det) deras samarbete lämnar färre pappersspår. Må så vara - även om det inte lämnas några som helst bevis för antagandet att mer e-interaktion ger mindre spårbar "vanlig" interaktion i form av mail etc - men jag har svårt att se dessa "kringdata":s hotade ställning som det stora problemet* så länge det fortfarande kommer ut pappersbaserad forskning i andra änden. När interaktionen däremot är en integral del av själva datamängden - till exempel i akademiska bloggar, med konversationer mellan forskare - borde det vara självklart att det finns en bevaringsplikt. Men läs till exempel Richard Gatarskis hårresande berättelse om hur väl hans online-data (INTE) har förvaltats av hans tidigare universitet.
Ett annat intressant problem som reses i samma artikel är trovärdigheten hos gamla, digitalt lagrade data: kommer insikten att digitala data är lättare att förfalska leda till att våra framtida efterföljare inte litar på våra mödosamt sparade ettor och nollor?
Det tål att tänka på.
REDIGERAT 31/8 kl 23.05 för att tillägga att liknande frågor, om än mer inriktat på den sociala nätnärvaron, har uppenbarligen flutit runt i det allmänna medvetandet på sistone. Se t ex Richard Gatarski 21/8 samt 17/8 (även tillagt i paragrafen ovan) och Mymlan (28/8).
Länkar
Artikel i Wall Street Journal 28/8 2009: "A Data Deluge Swamps Science Historians"
Cory Doctorow om rootlösenord och kryptering, i Guardian från 30/6 2009: "When I'm dead, how will my loved ones break my password?"
*Och jag kan tänka mig ett antal kniviga integritetsproblem inblandade i ett godtyckligt försök att fånga och bevara sådan e-interaktion åt eftervärlden.
När det gäller arbete som sträcker sig över månader och år, som genererar väldigt mycket data och där varenda datapunkts integritet måste bevaras (jag tänker såklart på forskning) borde svaret självklart vara: allt är väldokumenterat. Data säkerhetskopieras till mer än ett ställe och förvaras ihop med anteckningar om hur det genererades (mätmetod, utgångsvärden, randvärden). Viktiga tankeled finns dokumenterade. Alla figurer till samtliga artiklar förvaras ihop med anteckningar om hur de gjordes och vilka rådata de är baserade på. För de filer som inte är någorlunda enkelt editerbara finns även källfilen/generatorfilen i samma version att arbeta vidare på, konvertera eller modifiera vid behov. All egenproducerad kod är kommenterad på ett begripligt sätt.
Tio år tillbaka i tiden, minst. Helst från första början. Och, vid arbetsplatsbyte, överlämnat i sådant skick till samtliga gamla arbetsplatser.
Jag har mött hela spektrat av attityder till problemet - jag har jobbat ihop med en person som var stenhård på att alla våra forskningsrelaterade diskussioner dokumenterades i text, med versionsnummer, och jag har pratat med andra doktorander som har ryckt på axlarna åt säkerhetskopiering. Jag har (fast inte i forskningssammanhang) efterlyst f d kollegors råfiler och insett att nån överlämning av sådana data, det har aldrig skett. Jag kör visserligen inte med 128-bitars krypto, som Cory Doctorow gör, men jag har garanterat kollegor som gör det.
Men även vid exemplariskt samvetsgrann datahantering uppstår problem. Standarder för lagringsmedia ändras (magnetband, någon? Diskettstation?). Proprietära filformat föråldras eller dör ut, och programvaran som hanterar dem slutar säljas - om det ens går att få tag på hårdvara som kan köra operativsystemen som hanterar mjukvaran som hanterar filformaten (visst kan man spara data som RTF-text och XML, JPEG och TIFF som i det här förslaget från SLU, men det löser inte allt. Modeller/kod i kommersiella program behöver kontexten av programversion etc för att man ska veta vad olika funktionsanrop gör - och sådan information är inte alltid möjlig att komma åt).
Dessutom genererar forskningen i stort mer och mer data, allteftersom mätmetoderna blir bättre och datorerna kraftfullare, samtidigt som vi flyttar till lagringsmedier som har västenligt kortare livstid. Naturligtvis är det ingen lösning att printa ut allt viktigt på arkivpapper, men hur många ställen är det som över huvud taget har en långsiktig strategi för att bevara gamla data tillgängliga och läsbara? (Och vem är intresserad av att betala för arkiven och deras underhåll?)
En färsk artikel i Wall Street Journal tar en intressant vinkel på problemet och klagar över att all ny e-interaktion forskare emellan försvinner ut i tomma intet, datalagringsmässigt sett, samtidigt som (antas det) deras samarbete lämnar färre pappersspår. Må så vara - även om det inte lämnas några som helst bevis för antagandet att mer e-interaktion ger mindre spårbar "vanlig" interaktion i form av mail etc - men jag har svårt att se dessa "kringdata":s hotade ställning som det stora problemet* så länge det fortfarande kommer ut pappersbaserad forskning i andra änden. När interaktionen däremot är en integral del av själva datamängden - till exempel i akademiska bloggar, med konversationer mellan forskare - borde det vara självklart att det finns en bevaringsplikt. Men läs till exempel Richard Gatarskis hårresande berättelse om hur väl hans online-data (INTE) har förvaltats av hans tidigare universitet.
Ett annat intressant problem som reses i samma artikel är trovärdigheten hos gamla, digitalt lagrade data: kommer insikten att digitala data är lättare att förfalska leda till att våra framtida efterföljare inte litar på våra mödosamt sparade ettor och nollor?
Det tål att tänka på.
REDIGERAT 31/8 kl 23.05 för att tillägga att liknande frågor, om än mer inriktat på den sociala nätnärvaron, har uppenbarligen flutit runt i det allmänna medvetandet på sistone. Se t ex Richard Gatarski 21/8 samt 17/8 (även tillagt i paragrafen ovan) och Mymlan (28/8).
Länkar
Artikel i Wall Street Journal 28/8 2009: "A Data Deluge Swamps Science Historians"
Cory Doctorow om rootlösenord och kryptering, i Guardian från 30/6 2009: "When I'm dead, how will my loved ones break my password?"
*Och jag kan tänka mig ett antal kniviga integritetsproblem inblandade i ett godtyckligt försök att fånga och bevara sådan e-interaktion åt eftervärlden.
tisdag, augusti 25, 2009
ODE till vetenskapen
Idag har jag varit (och lyssnat) på seminarium om omvärldsdialog och engagemang (ODE) arrangerat av en rad kända aktörer: KVA, IVA, KSLA, RJ, V-A och VR (Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Ingenjörsakademien, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskap & Allmänhet och Vetenskapsrådet).
Seminariet var till för särskilt inbjudna seniora forskare, många av dem professorer framsållade för att de nominerats till goda vetenskapliga ledare*, andra med motsvarande höga poster (t ex VD:n för Svenska Läkaresällskapet, en av VR:s huvudsekreterare för Vetenskapsrådet). I ett sånt sammanhang är jag ju inte riktigt meriterad att delta, så det var min smala lycka att de ville ha en rapportör - en lyssnande men inte deltagande antecknare - per diskussionsbord á knappt tio personer.
Hela dagen var dock inte vikt åt rundabordssamtal, utan en stor del av programmet bestod av talare: en inledning av representanter från KVA, IVA, KSLA och VR, en presentation om vad undersökningar har visat om forskares syn på samverkan (presenterad av Karin Hermansson, utvecklingschef på V-A och flitig bloggare på V-A:s blogg) och två block av presentationer från inspiratörer: Eva Österberg (professor i historia, Lunds Universitet), Johan Åkerman (professor i tillämpad spinntronik på Göteborgs Universitet - och sporadisk bloggare på F&F:s blogg) och Agneta Richter-Dahlfors (professor i cellulär mikrobiologi, Karolinska Institutet) i det första blocket, Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och författare till två populärvetenskapliga böcker), Olle Granath (ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna) och Göran Sandberg (rektor vid Umeå Universitet, professor i skoglig växtfysiologi, och verkställande ledamot i Knut & Alice Wallenbergs stiftelse). De tre första hade i uppdrag att besvara frågan "Varför ODE?" och de tre senare fick tala om "Möjligheter och begränsningar för ODE". Samma frågeområden var också temat för förmiddagens respektive eftermiddagens bordsdiskussionspass.
Moderatorer för hela dagen var Camilla Modeer (V-A:s generalsekreterare) och Carl-Johan Sundberg (professor på KI, grundare av ESOF, prisbelönt kommunikatör). Och projektledare för semianriet och kringaktiviteterna är V-A:s Anders Sahlman.
Vad sades, då, undrar ni? Med närmare 100 engagerade, erfarna forskare och kommunikatörer var det väldigt lite som inte sades. Vid "mitt" bord diskuterades bland annat om alla ska kommunicera, alltid och överallt, eller om det finns gränser (och vilka), att allmänheten är en givande och välutbildad kommunikationspartner, skillnader i hur "tredje uppgiften" uppfattas jämfört med "samverkansuppgiften", andra kommunikationsmöjligheter än att gå via media - till exempel via internet... andra bord talade om helt andra saker. Något bord var ense om att det var hopplöst att kommunicera via media, ett annat bord sa "sluta släng skit på journalister, de gör ett bra jobb". Några talade om att forskare måste våga ge sig i kast med de existensiella och emotionella aspekterna av att kommunicera forskning. Problem som samverkan kan leda till togs upp, till exempel: Samverkan kan leda till intresse-/trovärdighetskonflikter när en forskare sitter på flera olika stolar samtidigt (universitet, landsting, eget företag). Vilken agenda gäller när? I vilket intresse uttalar sig forskaren just den här gången?
Om ungefär en vecka kommer video från seminariet och en skriftlig rapport upp på webben, sedan (om ca en månad) kommer intervjuer med inspiratörerna och en manual för att göra liknande möten, och slutligen (om ca två månader) kommer en skrift om ODE. Allt i händerna på vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz (samme Kristoffer Gunnartz som intervjuade mig för Vetandets Värld i Fokus i höstas), som också skriver en bok i ämnet.
REDIGERAT 31/8 kl 23.00 för att tillägga: Cissi Askwall, som också var närvarande (och ansvarig för att samla in rapporterna om vad som sades vid de olika borden), har bloggat om seminariet på V-A:s blogg.
Länkar
V-A om ODE-seminariet (se även här)
VR om ODE-seminariet
Ljudtrailer med intervjuer med inspiratörerna
*och alltså inte utvalda i första hand för att de tycker kommunikation är ett särskilt behjärtansvärt område. Kan tilläggas att seminariet hade väntelista - det var fler som ville vara med av de inbjudna än det fanns platser!
Seminariet var till för särskilt inbjudna seniora forskare, många av dem professorer framsållade för att de nominerats till goda vetenskapliga ledare*, andra med motsvarande höga poster (t ex VD:n för Svenska Läkaresällskapet, en av VR:s huvudsekreterare för Vetenskapsrådet). I ett sånt sammanhang är jag ju inte riktigt meriterad att delta, så det var min smala lycka att de ville ha en rapportör - en lyssnande men inte deltagande antecknare - per diskussionsbord á knappt tio personer.
Hela dagen var dock inte vikt åt rundabordssamtal, utan en stor del av programmet bestod av talare: en inledning av representanter från KVA, IVA, KSLA och VR, en presentation om vad undersökningar har visat om forskares syn på samverkan (presenterad av Karin Hermansson, utvecklingschef på V-A och flitig bloggare på V-A:s blogg) och två block av presentationer från inspiratörer: Eva Österberg (professor i historia, Lunds Universitet), Johan Åkerman (professor i tillämpad spinntronik på Göteborgs Universitet - och sporadisk bloggare på F&F:s blogg) och Agneta Richter-Dahlfors (professor i cellulär mikrobiologi, Karolinska Institutet) i det första blocket, Ulf Danielsson (professor i teoretisk fysik vid Uppsala Universitet och författare till två populärvetenskapliga böcker), Olle Granath (ständig sekreterare vid Kungliga Akademien för de fria konsterna) och Göran Sandberg (rektor vid Umeå Universitet, professor i skoglig växtfysiologi, och verkställande ledamot i Knut & Alice Wallenbergs stiftelse). De tre första hade i uppdrag att besvara frågan "Varför ODE?" och de tre senare fick tala om "Möjligheter och begränsningar för ODE". Samma frågeområden var också temat för förmiddagens respektive eftermiddagens bordsdiskussionspass.
Moderatorer för hela dagen var Camilla Modeer (V-A:s generalsekreterare) och Carl-Johan Sundberg (professor på KI, grundare av ESOF, prisbelönt kommunikatör). Och projektledare för semianriet och kringaktiviteterna är V-A:s Anders Sahlman.
Vad sades, då, undrar ni? Med närmare 100 engagerade, erfarna forskare och kommunikatörer var det väldigt lite som inte sades. Vid "mitt" bord diskuterades bland annat om alla ska kommunicera, alltid och överallt, eller om det finns gränser (och vilka), att allmänheten är en givande och välutbildad kommunikationspartner, skillnader i hur "tredje uppgiften" uppfattas jämfört med "samverkansuppgiften", andra kommunikationsmöjligheter än att gå via media - till exempel via internet... andra bord talade om helt andra saker. Något bord var ense om att det var hopplöst att kommunicera via media, ett annat bord sa "sluta släng skit på journalister, de gör ett bra jobb". Några talade om att forskare måste våga ge sig i kast med de existensiella och emotionella aspekterna av att kommunicera forskning. Problem som samverkan kan leda till togs upp, till exempel: Samverkan kan leda till intresse-/trovärdighetskonflikter när en forskare sitter på flera olika stolar samtidigt (universitet, landsting, eget företag). Vilken agenda gäller när? I vilket intresse uttalar sig forskaren just den här gången?
Om ungefär en vecka kommer video från seminariet och en skriftlig rapport upp på webben, sedan (om ca en månad) kommer intervjuer med inspiratörerna och en manual för att göra liknande möten, och slutligen (om ca två månader) kommer en skrift om ODE. Allt i händerna på vetenskapsjournalisten Kristoffer Gunnartz (samme Kristoffer Gunnartz som intervjuade mig för Vetandets Värld i Fokus i höstas), som också skriver en bok i ämnet.
REDIGERAT 31/8 kl 23.00 för att tillägga: Cissi Askwall, som också var närvarande (och ansvarig för att samla in rapporterna om vad som sades vid de olika borden), har bloggat om seminariet på V-A:s blogg.
Länkar
V-A om ODE-seminariet (se även här)
VR om ODE-seminariet
Ljudtrailer med intervjuer med inspiratörerna
*och alltså inte utvalda i första hand för att de tycker kommunikation är ett särskilt behjärtansvärt område. Kan tilläggas att seminariet hade väntelista - det var fler som ville vara med av de inbjudna än det fanns platser!
söndag, augusti 02, 2009
Vad har du gemensamt med en banan?
Jo, ni är ungefär lika radioaktiva. Räknat per gram. Åka förklarar här.
torsdag, juli 23, 2009
Förhandsinformation - en belöning i sig
Information om framtida belöningars storlek kan upplevas som en belöning i sig. Det visar beteendeexperiment med rhesusmakaker, utförda av forskare vid National Eye Institute i Bethesda. Resultatet publiceras i senaste veckans nummer av Neuron.
Aporna tränades att välja en belöning - i form av vatten - genom titta på symboler på ena eller andra sidan av en skärm. Belöningarnas storlek var slumpmässig, och i genomsnitt spelade valet av sida ingen roll för belöningens storlek. Men när ena sidans symboler gav information om hur stor den kommande belöningen skulle vara, valde aporna nästan alltid den "säkra" sidan före den osäkra (även när de visste att den levererade belöningen skulle vara liten).
Forskarna mätte aktiviteten hos ett visst hjärnområdes dopaminnervceller, som signallerar belöningar, och kunde konstatera att nervcellerna signallerade när aporna fick information om framtiden; det såg alltså ut som om ren information som gjorde det möjligt att förutsäga framtida belöningars storlek hade ett belöningsvärde (eller, på lekmannaspråk, att det kändes bättre att få veta hur bra saker som händer i framtiden).
Och det är ju något vi känner igen från oss själva, inte sant? Oavsett om vi på utomlandsresan går på trygga genomstandardiserade McDonalds och bor på klonidentiska internationella hotellkedjor istället för att välja lokala cafén och hostels, eller marknadsundersöker varenda liten pryttel vi skaffar via recensioner på nätet, eller om vi vaneköper samma fil/bröd/öl/mikrorätter varje vecka, eller gillar folk som påminner oss om redan välkända föräldrar, släkt och vänner... allt som känns bekant går lättare att förutsäga med hjälp av vad vi redan vet.
Länkar
Artikel i Neuron
Kort blänkare i veckans Nature (kräver prenumeration)
Aporna tränades att välja en belöning - i form av vatten - genom titta på symboler på ena eller andra sidan av en skärm. Belöningarnas storlek var slumpmässig, och i genomsnitt spelade valet av sida ingen roll för belöningens storlek. Men när ena sidans symboler gav information om hur stor den kommande belöningen skulle vara, valde aporna nästan alltid den "säkra" sidan före den osäkra (även när de visste att den levererade belöningen skulle vara liten).
Forskarna mätte aktiviteten hos ett visst hjärnområdes dopaminnervceller, som signallerar belöningar, och kunde konstatera att nervcellerna signallerade när aporna fick information om framtiden; det såg alltså ut som om ren information som gjorde det möjligt att förutsäga framtida belöningars storlek hade ett belöningsvärde (eller, på lekmannaspråk, att det kändes bättre att få veta hur bra saker som händer i framtiden).
Och det är ju något vi känner igen från oss själva, inte sant? Oavsett om vi på utomlandsresan går på trygga genomstandardiserade McDonalds och bor på klonidentiska internationella hotellkedjor istället för att välja lokala cafén och hostels, eller marknadsundersöker varenda liten pryttel vi skaffar via recensioner på nätet, eller om vi vaneköper samma fil/bröd/öl/mikrorätter varje vecka, eller gillar folk som påminner oss om redan välkända föräldrar, släkt och vänner... allt som känns bekant går lättare att förutsäga med hjälp av vad vi redan vet.
Länkar
Artikel i Neuron
Kort blänkare i veckans Nature (kräver prenumeration)
måndag, juli 13, 2009
Ickemusiker? Donera ett par semestertimmar till hjärnforskning på KI!
Minns ni i våras, när jag annonserade efter ickemusikanter åt kollegorna som är hjärnforskare på KI? Nu kör de nya försök för att undersöka länken mellan rytmförmåga, personlighet och logiskt tänkande, och behöver nya försökspersoner, under resten av juli.Belöningen - förutom att få komma i direktkontakt med forskning - är en biobiljett och en prestationsbaserad belöning. Det hela tar upp till 2 timmar, och involverar inget mer komplicerat än papper, penna och en trumma.
Tänkbara kandidater måste vara fullt friska, får inte vara äldre än 40 år, och får inte ha intensiv musikträning i något instrument (ett par år på blockflöjten i musikskolan i mellan- eller högstadiet* är däremot helt OK). Det går lika bra att vara höger- som vänsterhänt.
Skriv ett mail till Sanna Grön, eller ring henne på 0736-234 639, för mer information.
*eller godtyckligt annat instrument i liknande omfattning vid liknande ålder. Ni fattar.
söndag, juli 05, 2009
(o)ärlighetslabbet
Sysslar man med rätt sorts forskning måste webben och dess möjligheter vara guld i kvadrat. Komparativ studie av en internationell grupp? Inte längre särskilt mycket meckigare än en enkätstudie med ett gäng lokala studenter. Slumpmässiga internetanvändare kan mycket väl komma att ersätta förstaårspsykologistuderanden som den mest granskade gruppen*, åtminstone under förhållanden där absolut kontroll av kön/ålder/bakgrund/uppriktighet inte spelar så stor roll jämfört med den storskaliga statistiken.
En intressant twist på detta är British Science Associations "Honesty Lab" (tack till V-A-bloggens Esther för tipset): ett webbprojekt för att studera folks nomer kring (o)ärligheten och dess gränser (finns det en allmänt accepterad norm för vad som är ärligt, varierar den med nationalitet och ålder, förväntar vi oss att vissa typer av personer är mer oärliga än andra - och beror det kanske på hur lika oss vi tycker att de är?)
Studien är tvådelad; ena delen består av att gissa hur ärliga fem personer är och sedan bedöma deras bekännelser - oärligt? Skulle du döma dem för stöld/bedrägeri? Skulle du göra så själv? Andra delen är en ordbaserad bedömning av fem olika handlingar. Knepigast för en icke infödd engelsman är antagligen att välja ut en lämplig etikett av nära tjugo möjliga att sätta på de olika beteendena - att tugga i sig en klase druvor på väg till kassan, är det sneaky, duplicitous, dodgy eller kanske mendacious? Jag vet ju vad de betyder, men att passa in dem precist på gråskalan är en rätt knepig uppgift.
Förutom det breda allmänintresset har begreppet komparativ oärlighet (oärligt jämfört med den allmäna normen för ärlighet) en viktig roll i brittisk lagstiftning. Det ska bli intressant att se resultaten. Frågan är hur ärliga folk är om sina oärligheter?
*om nu inte cirka 18-åriga värnpliktiga män fortfarande innehar denna (lätt tveksamma) hedersplats
En intressant twist på detta är British Science Associations "Honesty Lab" (tack till V-A-bloggens Esther för tipset): ett webbprojekt för att studera folks nomer kring (o)ärligheten och dess gränser (finns det en allmänt accepterad norm för vad som är ärligt, varierar den med nationalitet och ålder, förväntar vi oss att vissa typer av personer är mer oärliga än andra - och beror det kanske på hur lika oss vi tycker att de är?)
Studien är tvådelad; ena delen består av att gissa hur ärliga fem personer är och sedan bedöma deras bekännelser - oärligt? Skulle du döma dem för stöld/bedrägeri? Skulle du göra så själv? Andra delen är en ordbaserad bedömning av fem olika handlingar. Knepigast för en icke infödd engelsman är antagligen att välja ut en lämplig etikett av nära tjugo möjliga att sätta på de olika beteendena - att tugga i sig en klase druvor på väg till kassan, är det sneaky, duplicitous, dodgy eller kanske mendacious? Jag vet ju vad de betyder, men att passa in dem precist på gråskalan är en rätt knepig uppgift.
Förutom det breda allmänintresset har begreppet komparativ oärlighet (oärligt jämfört med den allmäna normen för ärlighet) en viktig roll i brittisk lagstiftning. Det ska bli intressant att se resultaten. Frågan är hur ärliga folk är om sina oärligheter?
*om nu inte cirka 18-åriga värnpliktiga män fortfarande innehar denna (lätt tveksamma) hedersplats
lördag, juli 04, 2009
Embargon - bra eller dåligt för vetenskapsjournalistiken?
Nyss avslutade World Conference of Science Journalists (WCSJ 2009) verkar ha haft ett väldigt intressant program. En av sessionerna - här sammanfattad av Natures bloggande reporter - handlade om en av vetenskapsjournalistikvardagens hörnstenar: nyhetsembargot, och om dess (goda eller dåliga?) inflytande på vetenskapsjournalistiken.
I korthet fungerar det vetenskapliga nbyhetsembargot så att en handfull av de allra största vetenskapliga tidskrifterna - framför allt Nature, Science, PNAS, Lancet, JAMA och NEJM - släpper förhandsinformation om ett urval av veckans kommande forskningsartiklar till en utvald grupp journalister (främst dagspress/daglig TV&radio; i huvudsak anställda på en vetenskapsredaktion eller "fasta frilansar" med fokus på vetenskap och/eller medicin). Informationen i artiklarna är under embargo - det vill säga, får under inga villkor släppas till allmänheten - före en viss dag och tid. Ofta är embargotiden ett par tre dagar.
Den allmänt nämnda fördelen för journalister är det utökade tidsfönstret; reportrar får mer tid på sig att få tag på källor och få vetenskapen rätt, redaktörer får en bättre överblick över veckans kommande nyhetsflöde och över vad konkurrenterna sannolikt kommer att skriva om. Den mindre ofta nämnda fördelen är tillgången till gratis forskningsartiklar och förberedda foton & videor. Särskilt stor blir effekten för mindre medier med mindre genomslagskraft, eftersom de får mer tid på sig att jaga professor X och expert Y för kommentarer och dessutom får gratismaterial som de annars behövt betala för ur en snäv budget.
För medicinska tidskrifter nämns också ofta skälet att läkare och andra medicinska experter ska få möjlighet att läsa och analysera medicinska studier så att de redan är välinformerade när de blir kontaktade av media och av patienter.
För de inblandade tidskrifterna innebär embargot en pålitligt återkommande medieexponering, vecka efter vecka, vilket ger en klar konkurrensfördel mot de tidskrifter som inte erbjuder embargon. Dessutom får de en hel del makt över vilka nyheter som når ut; förhandsinformationen i "presspaketen" innehåller ofta bara en mindre andel av de forskningsartiklar som publiceras den veckan.
För inblandade forskare är embargot en blandad välsignelse. De som passerar alla nålsögon fram till presspaketet kan räkna med stor mediauppmärksamhet, en förlorad veckas arbetstid och (förhoppningsvis) mer forskningsanslag. De som inte hamnar i presspaketen har liten chans att nå ut i medierna, och de som ännu inte publicerat sina resultat har en snårig situation där det gäller att information inte läcker ut till medierna på förhand - i så fall riskerar de att få gå till en lägre rankad tidskrift. I takt med att internet gör kunskap mer sökbar ökar problemen (se tidigare bloggpost om bloggar och embargon, från februari i år).
Så, är embargon bra eller dåliga? Det verkar inte sessionen ha gett ett klart svar på. Jag anser att svaret beror på vad man anser är bra vetenskapsjournalistik, och vilket perspektiv man har - enstaka artiklar, enstaka medier eller mediesfären i stort. "Kloningseffekten" i att alla springer efter samma nyheter innebär att antalet forskningsfynd som hamnar i nyheterna blir betydligt mindre - samtidigt som risken att var och en av medierna missar något riktigt viktigt är mindre, och antalet vinklar på samma nyhet blir fler.
Innan internet, då de flesta var begränsade till en eller väldigt få nyhetskanaler, hade risken att missa något banbrytande viktigt en helt annan betydelse. Idag kan de flesta snabbt och enkelt kolla till exempel vad de tjugo största tidningarna i världen har för vetenskapsnyheter, eller vad de olika medierna i Sverige rapporterar. Värdet av den ökade tillgången på nyhetskällor minskar, åtminstone i mina ögon, när de flesta rapporterar samma sak (och skrämmande ofta även med samma vinkel - den i presspaketets medföljande nyhetsrelease). I vissa fall, när många försöker och misslyckas med att rapportera samma viktiga nyhet, kan det dock vara en fördel att det finns andra källor att gå till (även om jag ofta föredrar att gå direkt till forskningsartikeln ifråga har ju de flesta inte den möjligheten).
Att mer tid ger en bättre artikel torde kanske vara okontroversiellt? Nej då. Ett klagomål som hörs då och då är att embargot ger ett orättvist jämnt spelfält för "mindre begåvade" vetenskapsjournalister som behöver flera dagar på sig för att skriva en vettig artikel utifrån vad Nature eller Science rapporterar. Talande nog har jag bara sett sådana uttalanden från topplacerade brittiska eller amerikanska journalister; den lilla elit som har möjlighet att flacka runt mellan vetenskapliga konferenser, vandra i viktiga korridorer och få pressansvariga att snubbla över varandra i sin iver att svara på frågor. Och som har en stor, specialiserad redaktion omkring sig som stöd. Position och stödstrukturer är dock inte lika med begåvning; man kan lika gärna säga att embargot jämnar ut spelfältet för de mindre priviligerade journalisterna och medierna. (Och vem är mest begåvad - generalisten som täcker in all vetenskap och skriver en kompetent artikel om dagen helt utanför sitt eget fält, eller den dubbelexaminerade specialisten som skriver ännu ett briljant granskande reportage om stamcellsforskning?).
Ibland hävdas det att en "embargofri" journalist i större utsträckning skulle syna forskningsvärlden i sömmarna och sålla fram egna originalhistorier. Det förra tror jag knappast på; granskning av vetenskap kräver mycket tid och specialkunskap, vilket knappast ligger inom ramarna för en mindre redaktions resurser och knappast producerar den typ av nyheter som anses intressanta för den breda allmänheten. Men visst, att diversiteten i vad som rapporteras skulle öka verkar högst rimligt - fast om medierna inte samtidigt får betydligt större och bredare tillgång till forskningsartiklar skulle ökningen vara av ganska tveksamt värde.
En aspekt som jag däremot tycker diskuteras alltför sällan är att embargosystemet placerar en stor del av makten över de vetenskapsnyheter som uppmärksammas i händerna på ett fåtal, delvis anonyma personer med oklar bakgrund och okända motiv. Visst, presspaketen annonseras som en service från tidskrifternas sida, men ingen har helt klara motiv (inte heller de vinstdrivande vetenskapliga publiceringshusen). Det skulle jag vara nervös över som journalist, och det skulle vara intressant att höra hur reportrar och redaktörer ser på den saken.
Det är inte heller självklart att resultatet av att slopa embargona skulle bli fri tillgång för alla, vare sig allmänhet eller journalister. Exklusiva förtidssläpp skulle kunna vara en annan väg för publiceringshusen att gå - visst skulle det bli omdebatterat, men de skulle kunna göra likande argument för att gott om tid ger bättre rapportering, särskilt om släppet sker till någon/några av de stora tidningarna som gör sitt material fritt tillgängligt på nätet på något av de stora världsspråken. Och sådana släpp skulle nog ytterst sällan hamna på någon svensk redaktion.
En av de mest vokala embargokritikerna, vetenskapsjornalisten och journalistikforskaren Vincent Kiernan, har skrivit en bok om vad han ser som bristerna i embargosystemet. Vi är inte helt överens, men den verkar ändå intressant. Här är ett utdrag och en recension.
Länkar
Bloggpost på Natures konferensblogg In the Field (2/7 2009): "Embargoes broken?"
World Conference of Science Journalists, och sessionen om nyhetsembargon
Vetenskapsnytt (26/2 2009): "Bloggar och embargon"
I korthet fungerar det vetenskapliga nbyhetsembargot så att en handfull av de allra största vetenskapliga tidskrifterna - framför allt Nature, Science, PNAS, Lancet, JAMA och NEJM - släpper förhandsinformation om ett urval av veckans kommande forskningsartiklar till en utvald grupp journalister (främst dagspress/daglig TV&radio; i huvudsak anställda på en vetenskapsredaktion eller "fasta frilansar" med fokus på vetenskap och/eller medicin). Informationen i artiklarna är under embargo - det vill säga, får under inga villkor släppas till allmänheten - före en viss dag och tid. Ofta är embargotiden ett par tre dagar.
Den allmänt nämnda fördelen för journalister är det utökade tidsfönstret; reportrar får mer tid på sig att få tag på källor och få vetenskapen rätt, redaktörer får en bättre överblick över veckans kommande nyhetsflöde och över vad konkurrenterna sannolikt kommer att skriva om. Den mindre ofta nämnda fördelen är tillgången till gratis forskningsartiklar och förberedda foton & videor. Särskilt stor blir effekten för mindre medier med mindre genomslagskraft, eftersom de får mer tid på sig att jaga professor X och expert Y för kommentarer och dessutom får gratismaterial som de annars behövt betala för ur en snäv budget.
För medicinska tidskrifter nämns också ofta skälet att läkare och andra medicinska experter ska få möjlighet att läsa och analysera medicinska studier så att de redan är välinformerade när de blir kontaktade av media och av patienter.
För de inblandade tidskrifterna innebär embargot en pålitligt återkommande medieexponering, vecka efter vecka, vilket ger en klar konkurrensfördel mot de tidskrifter som inte erbjuder embargon. Dessutom får de en hel del makt över vilka nyheter som når ut; förhandsinformationen i "presspaketen" innehåller ofta bara en mindre andel av de forskningsartiklar som publiceras den veckan.
För inblandade forskare är embargot en blandad välsignelse. De som passerar alla nålsögon fram till presspaketet kan räkna med stor mediauppmärksamhet, en förlorad veckas arbetstid och (förhoppningsvis) mer forskningsanslag. De som inte hamnar i presspaketen har liten chans att nå ut i medierna, och de som ännu inte publicerat sina resultat har en snårig situation där det gäller att information inte läcker ut till medierna på förhand - i så fall riskerar de att få gå till en lägre rankad tidskrift. I takt med att internet gör kunskap mer sökbar ökar problemen (se tidigare bloggpost om bloggar och embargon, från februari i år).
Så, är embargon bra eller dåliga? Det verkar inte sessionen ha gett ett klart svar på. Jag anser att svaret beror på vad man anser är bra vetenskapsjournalistik, och vilket perspektiv man har - enstaka artiklar, enstaka medier eller mediesfären i stort. "Kloningseffekten" i att alla springer efter samma nyheter innebär att antalet forskningsfynd som hamnar i nyheterna blir betydligt mindre - samtidigt som risken att var och en av medierna missar något riktigt viktigt är mindre, och antalet vinklar på samma nyhet blir fler.
Innan internet, då de flesta var begränsade till en eller väldigt få nyhetskanaler, hade risken att missa något banbrytande viktigt en helt annan betydelse. Idag kan de flesta snabbt och enkelt kolla till exempel vad de tjugo största tidningarna i världen har för vetenskapsnyheter, eller vad de olika medierna i Sverige rapporterar. Värdet av den ökade tillgången på nyhetskällor minskar, åtminstone i mina ögon, när de flesta rapporterar samma sak (och skrämmande ofta även med samma vinkel - den i presspaketets medföljande nyhetsrelease). I vissa fall, när många försöker och misslyckas med att rapportera samma viktiga nyhet, kan det dock vara en fördel att det finns andra källor att gå till (även om jag ofta föredrar att gå direkt till forskningsartikeln ifråga har ju de flesta inte den möjligheten).
Att mer tid ger en bättre artikel torde kanske vara okontroversiellt? Nej då. Ett klagomål som hörs då och då är att embargot ger ett orättvist jämnt spelfält för "mindre begåvade" vetenskapsjournalister som behöver flera dagar på sig för att skriva en vettig artikel utifrån vad Nature eller Science rapporterar. Talande nog har jag bara sett sådana uttalanden från topplacerade brittiska eller amerikanska journalister; den lilla elit som har möjlighet att flacka runt mellan vetenskapliga konferenser, vandra i viktiga korridorer och få pressansvariga att snubbla över varandra i sin iver att svara på frågor. Och som har en stor, specialiserad redaktion omkring sig som stöd. Position och stödstrukturer är dock inte lika med begåvning; man kan lika gärna säga att embargot jämnar ut spelfältet för de mindre priviligerade journalisterna och medierna. (Och vem är mest begåvad - generalisten som täcker in all vetenskap och skriver en kompetent artikel om dagen helt utanför sitt eget fält, eller den dubbelexaminerade specialisten som skriver ännu ett briljant granskande reportage om stamcellsforskning?).
Ibland hävdas det att en "embargofri" journalist i större utsträckning skulle syna forskningsvärlden i sömmarna och sålla fram egna originalhistorier. Det förra tror jag knappast på; granskning av vetenskap kräver mycket tid och specialkunskap, vilket knappast ligger inom ramarna för en mindre redaktions resurser och knappast producerar den typ av nyheter som anses intressanta för den breda allmänheten. Men visst, att diversiteten i vad som rapporteras skulle öka verkar högst rimligt - fast om medierna inte samtidigt får betydligt större och bredare tillgång till forskningsartiklar skulle ökningen vara av ganska tveksamt värde.
En aspekt som jag däremot tycker diskuteras alltför sällan är att embargosystemet placerar en stor del av makten över de vetenskapsnyheter som uppmärksammas i händerna på ett fåtal, delvis anonyma personer med oklar bakgrund och okända motiv. Visst, presspaketen annonseras som en service från tidskrifternas sida, men ingen har helt klara motiv (inte heller de vinstdrivande vetenskapliga publiceringshusen). Det skulle jag vara nervös över som journalist, och det skulle vara intressant att höra hur reportrar och redaktörer ser på den saken.
Det är inte heller självklart att resultatet av att slopa embargona skulle bli fri tillgång för alla, vare sig allmänhet eller journalister. Exklusiva förtidssläpp skulle kunna vara en annan väg för publiceringshusen att gå - visst skulle det bli omdebatterat, men de skulle kunna göra likande argument för att gott om tid ger bättre rapportering, särskilt om släppet sker till någon/några av de stora tidningarna som gör sitt material fritt tillgängligt på nätet på något av de stora världsspråken. Och sådana släpp skulle nog ytterst sällan hamna på någon svensk redaktion.
En av de mest vokala embargokritikerna, vetenskapsjornalisten och journalistikforskaren Vincent Kiernan, har skrivit en bok om vad han ser som bristerna i embargosystemet. Vi är inte helt överens, men den verkar ändå intressant. Här är ett utdrag och en recension.
Länkar
Bloggpost på Natures konferensblogg In the Field (2/7 2009): "Embargoes broken?"
World Conference of Science Journalists, och sessionen om nyhetsembargon
Vetenskapsnytt (26/2 2009): "Bloggar och embargon"
fredag, juli 03, 2009
Nationalencyclopedin bloggar kunskap!
Via Vetenskaps och Allmänhets blogg(are Karin): NE formerly known as Nationalencyclopedin har startat en (grupp)blogg, Kunskapsbloggen.
De säger i sitt inledande inlägg att de "vill försöka åstadkomma [...] samtal om det mesta här i livet med utgångspunkt från en expertgranskad och källkritiskt säker kunskap". Det kan nog bli väldig intressant, NE:s samlade skara redaktörer med flera sitter ju på en gigantisk samling kännedom om det mesta. Bloggen är dessutom snygg och stilrent formgiven; Wordpress med temat Arthemia som är en korsning mellan blogg- och webbtidningslayout*. Bums upp på läslistan.
*Kombon är möjligen något svårnavigerad för mig som är inkörd på traditionell blogglayout; jag saknar ett datum- eller månadsuppdelat arkiv (jag gillar att läsa kronologiskt), och sörjer lite att det färgglada, klickvänliga taggmolnet till höger inte går till blogginläggen utan till NE:s webbuppslagsverk - men det är petitesser.
De säger i sitt inledande inlägg att de "vill försöka åstadkomma [...] samtal om det mesta här i livet med utgångspunkt från en expertgranskad och källkritiskt säker kunskap". Det kan nog bli väldig intressant, NE:s samlade skara redaktörer med flera sitter ju på en gigantisk samling kännedom om det mesta. Bloggen är dessutom snygg och stilrent formgiven; Wordpress med temat Arthemia som är en korsning mellan blogg- och webbtidningslayout*. Bums upp på läslistan.
*Kombon är möjligen något svårnavigerad för mig som är inkörd på traditionell blogglayout; jag saknar ett datum- eller månadsuppdelat arkiv (jag gillar att läsa kronologiskt), och sörjer lite att det färgglada, klickvänliga taggmolnet till höger inte går till blogginläggen utan till NE:s webbuppslagsverk - men det är petitesser.
lördag, juni 27, 2009
Ack, Dagens Forskning, vad du har fallit...
Som ett led i en helt annan bloggpost (om vetenskapsjournalistik) begav jag mig till Dagens Forsknings dåvarande webbplats. Tidskriftens slut var ju inte vidare vackert, men jag tänkte att kanske fanns något innehåll kvar. Tills jag insåg att det faktiskt var ett bra tag sedan tidningen lades ner (2003! Tiden flyger!)... och noterade att dess webbsida ersatts av en klassisk splogg tillhörande ett svenskt SEO-företag. Ingen större nyhet där, jag är inte först med att lägga märke till det. Men ändå sorgligt, av flera skäl:
* De flesta av sidans inlänkar är legitima sådana, bland annat från en handfull svenska universitet (och från ett flertal länksidor som listar svenska tidskrifter). Antagligen står de för en stor del av sidans pagerank, vilket i princip innebär att sploggen hålls uppe av webbsidor drivna med skattemedel.
* Sidan är blockerad (via robots.txt) i Wayback Machine, så man kan inte se vad som fanns där förut heller eller veta om den någonsin varit oblockerad.
Det sista stör jag mig på ju mer jag funderar över det; om det är något jag inte gillar med Internet Archive/Wayback Machine så är det deras policy att retroaktivt ta bort alla kopior av en sida när tillgången till sidan blockerats via robots.txt, utan att ta hänsyn till eventuella ägarbyten eller meddela när blockeringen först ägde rum. Nu går det inte att avgöra om det är vad som hänt här*, men att möjligheten att blockera material existerar är i sig störande. (Frågan är om det blockerade materialet slängs ut av Wayback Machine så att blockeringen inte senare går att häva - jag skulle gissa att så är fallet, de borde ju ha gigantiska problem med lagringsutrymme.)
Jag gissar att det mesta av Dagens Forsknings webbmaterial kom från den tryckta tidningen, och därmed finns arkiverat (om än mer svårtillgängligt). Men vad händer med rena nätmagasin (eller för den delen bloggar) när de dör? Man kan inte vänta sig att en lågbudgetproduktion som inte burit sig har sin webbsida/domänregistrering kvar mer än max några år, och när domänen efteråt byter ägare kan man åtminstone inte lita på Wayback Machine som en källa till fortsatt tillgång.
Gissningsvis är KB:s Kulturarw3e-projekt (som lagrar svenska webbsidor) inte lika restriktivt. Det går inte riktigt att avgöra från webbinformationen; jag hittar gamla dokument från millennieskiftet som indikerar att Kulturarw3e inte lagrar sidor vars robots.txt indikerar att det inte är önskvärt, men Kulturarw3e lär knappast tillämpa Wayback Machines retroaktiva princip.
Hur som helst lär även de bästa lagringsinitiativ lär ha problem att täcka in ens en bråkdel av det som publiceras på nätet; internet växer trots allt närmast exponentiellt i innehåll. Föråldrade utspridda fenomen, som nätdebatter, lär bli svåra att följa när stora delar av inläggen försvinner ut i tomma intet.
Jag har hittills tyckt att bloggar i bokform är ett småfånigt fenomen. Jag borde kanske tänka om.
*dvs, om det är SEO-företaget i fråga som blockerat tillgången till Dagens Forsknings gamla material. Jag vet inte tillräckligt om sploggar för att lätt kunna plocka ut det logiska valet - sploggare borde väl vilja bli indexerade? Eller överväger det faktum att indexering från sådana arkiv gör det lättare att jämföra med gmla sidan och upptäcka sploggens nuvarande tveksamma status?
* De flesta av sidans inlänkar är legitima sådana, bland annat från en handfull svenska universitet (och från ett flertal länksidor som listar svenska tidskrifter). Antagligen står de för en stor del av sidans pagerank, vilket i princip innebär att sploggen hålls uppe av webbsidor drivna med skattemedel.
* Sidan är blockerad (via robots.txt) i Wayback Machine, så man kan inte se vad som fanns där förut heller eller veta om den någonsin varit oblockerad.
Det sista stör jag mig på ju mer jag funderar över det; om det är något jag inte gillar med Internet Archive/Wayback Machine så är det deras policy att retroaktivt ta bort alla kopior av en sida när tillgången till sidan blockerats via robots.txt, utan att ta hänsyn till eventuella ägarbyten eller meddela när blockeringen först ägde rum. Nu går det inte att avgöra om det är vad som hänt här*, men att möjligheten att blockera material existerar är i sig störande. (Frågan är om det blockerade materialet slängs ut av Wayback Machine så att blockeringen inte senare går att häva - jag skulle gissa att så är fallet, de borde ju ha gigantiska problem med lagringsutrymme.)
Jag gissar att det mesta av Dagens Forsknings webbmaterial kom från den tryckta tidningen, och därmed finns arkiverat (om än mer svårtillgängligt). Men vad händer med rena nätmagasin (eller för den delen bloggar) när de dör? Man kan inte vänta sig att en lågbudgetproduktion som inte burit sig har sin webbsida/domänregistrering kvar mer än max några år, och när domänen efteråt byter ägare kan man åtminstone inte lita på Wayback Machine som en källa till fortsatt tillgång.
Gissningsvis är KB:s Kulturarw3e-projekt (som lagrar svenska webbsidor) inte lika restriktivt. Det går inte riktigt att avgöra från webbinformationen; jag hittar gamla dokument från millennieskiftet som indikerar att Kulturarw3e inte lagrar sidor vars robots.txt indikerar att det inte är önskvärt, men Kulturarw3e lär knappast tillämpa Wayback Machines retroaktiva princip.
Hur som helst lär även de bästa lagringsinitiativ lär ha problem att täcka in ens en bråkdel av det som publiceras på nätet; internet växer trots allt närmast exponentiellt i innehåll. Föråldrade utspridda fenomen, som nätdebatter, lär bli svåra att följa när stora delar av inläggen försvinner ut i tomma intet.
Jag har hittills tyckt att bloggar i bokform är ett småfånigt fenomen. Jag borde kanske tänka om.
*dvs, om det är SEO-företaget i fråga som blockerat tillgången till Dagens Forsknings gamla material. Jag vet inte tillräckligt om sploggar för att lätt kunna plocka ut det logiska valet - sploggare borde väl vilja bli indexerade? Eller överväger det faktum att indexering från sådana arkiv gör det lättare att jämföra med gmla sidan och upptäcka sploggens nuvarande tveksamma status?
tisdag, juni 23, 2009
Hundra tusen gånger pi skäl att gräva i byrålådan
Alla naturvetare som har vaga planer på att nån gång skriva en populärvetenskaplig bok har nu fått ett utmärkt skäl att få ändan ur. Närmare bestämt pi hundra tusen kronor (314159 kr), i form av pi-priset från Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) och bokförlaget Fri Tanke.
Priset riktar sig enbart till debutanter (en eller flera) - de som inte tidigare gett ut en populärvetenskaplig bok inom det naturvetenskapliga området - och Fri Tanke har option på att ge ut både det vinnande manuset och de övriga manus som skickas in till tävlingen. Det måste vara en sammanhängande bok, på svenska, och den ska "hålla hög pedagogisk kvalité samt inspirera till fördjupad fascination för det vetenskapliga förhållningssättet till världen i upplysningstraditionens anda".
Senast den 31 augusti nästa år ska bidragen vara inne. Klara, färdiga, skriv!
Priset riktar sig enbart till debutanter (en eller flera) - de som inte tidigare gett ut en populärvetenskaplig bok inom det naturvetenskapliga området - och Fri Tanke har option på att ge ut både det vinnande manuset och de övriga manus som skickas in till tävlingen. Det måste vara en sammanhängande bok, på svenska, och den ska "hålla hög pedagogisk kvalité samt inspirera till fördjupad fascination för det vetenskapliga förhållningssättet till världen i upplysningstraditionens anda".
Senast den 31 augusti nästa år ska bidragen vara inne. Klara, färdiga, skriv!
torsdag, juni 18, 2009
Populärvetenskap: att utbilda, informera eller underhålla?
De senaste veckorna har jag, sporrad av det här blogginlägget av frilansjournalisten Sarah Webb, gått och funderat på hur olika personer förhåller sig till kunskapsförmedling i form av populärvetenskap - och varför (varning - det här blir långt, och det är risk för luddighet här och där).
Jag har också, precis som Webb, vid flera tillfällen stött på den uppfattade klyftan mellan "att utbilda" och "att informera" - med underströmmar som förmedlar att information är ett klart mycket värdigare kneg än utbildning. Därmed inte sagt att jag förstår. Antagligen befinner jag mig i totalt fel sits för att kunna förstå: jag är trots allt snart inne på mitt 22:a (!) år av sammanhängande organiserad utbildning. (För mig betyder utbildning att någon annan har ansträngt sig för att sortera ihop information som jag annars ändå navigera i råformat. Men jag har stött på många som verkar tycka det är liktydligt att bli undervisad och att bli förminskad eller "talad ner till" - om någon tar en undervisande ton är det en förolämpning).
Så om man hårddrar det lite - det som följer är inte tänkt som ett referat av mina specifika åsikter, snarare en sammanfattning av vad den allmänna åsikten ser ut som härifrån där jag står - kan man kanske säga att utbildad, det blir man medan man fortfarande är barn eller ung. Informerad blir man efteråt, på basen av att (antas) vara fullärd. Utbildning drar därför med sig en (intolkad) ojämn status: den som utbildar vet mer, är ofta äldre och/eller i en auktoritetsposition. Dessutom antas den som blir utbildad ha ett självklart intresse av att ta till sig informationen, oavsett om det beror på inre motivation eller på jakt efter betyg, så den som utbildar antas inte behöva arbeta för att locka dit lyssnare eller väcka intresset hos de som lyssnar. Däremot måste det som förmedlas vara korrekt.
Den som informerar måste börja med att motivera varför det är värt att lyssna, och underhålla lyssnaren länge nog att han eller hon vill hänga med ända till slutet. Korrekthet är mindre värt i den ramen; för om lyssnaren inte gitter hänga med från början till slut har informationen inte förmedlats alls (och är värdelös). Det som förmedlas måste vara relevant för lyssnaren.
Många forskare verkar bära med sig den första tankemodellen även utanför universitetet; populärvetenskap är kunskapsförmedling till en publik som redan lyssnar, ett slags obetald undervisning till samhällets nytta. Är informationen som går ut inte korrekt faller syftet med förmedlingen. Men vill man nå den stora massan och dessutom sälja lösnummer, reklamplats eller prenumerationer på vägen, då är oftast informationsmodellen närmare sanningen - och då blir läsar- & lyssnarsiffor (snarare än korrekthet) måttet på framgång*.
Det är inte omöjligt att göra båda sakerna samtidigt, men om en Utbildare och en Informatör** går in ett samarbete utan att vara medvetna om att den andra inte har samma roll och mål finns det risk för att det hela går snett. Informatören saboterar Utbildarens mål att vara korrekt genom att räta ut krokiga resonemang och byta precisa facktermer mot luddigare allmänna ord och liknelser, medan Utbildaren saboterar Informatörens mål att vara tillgänglig och begriplig genom att insistera på att informationen blir rätt och riktig och presenteras i sin logiska ordning. Man kan fylla båda rollerna själv, men det innebär inte att det blir lättare - särskilt inte om man försöker vara både Utbildare och Informatör samtidigt (jag har märkt att jag brukar sätta krokben för mig själv genom att råka ta på mig den mentala Utbildarhatten när jag borde tänka/skriva/tala som en Informatör. Det händer särskilt när jag är trött eller stressad och, antar jag, faller tillbaka i något slags basläge).
Hopplöst? Nja, det finns åtminstone en modell till - dialogen. Ett vanligt samtal är väl arketypen, men bloggen är också ett bra exempel - man postar ett inlägg, man får frågor och svarar (och/eller ställer motfrågor), så småningom hamnar man förhoppningsvis i något slags konsensus, och deltagarna inkluderat man själv blir förhoppningsvis lite klokare på kuppen. Kunskapsförmedlingen är tvåväga, och dialogformatet kan hjälpa till att vattna ur (den eventuella) statuskonflikten mellan den som förmedlar kunskapen och den som lyssnar. Framför allt så är det möjligt att rätta till förmedlingen när något går snett, och om något inte når fram som man trott får man antagligen veta det genom kommentarerna. Nackdelen med det här formatet är att det inte är särskilt skalbart, jämfört med de enkelriktade en-till-många Utbildings- och Informations-scenariona - interaktionen som krävs för en dialog är svår att sköta på massutskicksbasis. Och relevans-kravet försvinner inte, snarare tvärtom - här gäller det att inte bara få mottagaren att lyssna/läsa, utan också att delta.
Fördelen med dialoger är övningen man får i att växla mellan hattarna, och att man inte alltid behöver sitta fast i samma fack (så länge man inte bloggar/twittrar/etc för att få så många läsare som möjligt, förstås - då dyker Informationsmodellen upp igen som en naturlig konsekvens). Provar man på en annan hatt än sin gamla vanliga gör också återkopplingen det lättare att märka när man kliver fel. Dialogen är inte heller statisk, och kan därför ge en bättre bild av hur kunskapen/rapporten/samtalet/nyheten växer fram (se Sven Cahlings blogginlägg om radioprogrammet Klotet)
Tillagt kl 14:09: även Vetenskap & Allmänhet och KVA, IVA med flera är inne på dialogspåret - de ska ha ett seminarium om samverkan och dialog den 25:e augusti.
Mot bakgrunden av massmediedöden kan man också fundera på hur många storskaliga arenor det kommer finnas för enkelriktad populärvetenskap, i framtiden, och vad som eventuellt kommer ersätta dem. Ser man historiskt på det kan man kanske säga att Utbildningsmodellen var version 1.0 för populärvetenskap - folkbildningsideal, plikten att bättra sig, och allt det där. Sedan trädde storskaligheten och behovet att vara vinstdrivande in - vilket ger oss Informationsmodellens bredare anslag och version 2.0. När Informatörerna (eller snarare deras uppdragsgivare) inte längre tycker att populärvetenskap är tillräckligt lönande och relevant, åtminstone inte på en kontinuerlig basis, öppnas utrymme för någon annan variant - antagligen på flera olika fronter och i flera olika stilar, för när det gäller att locka till (återkommande) aktivt deltagande behöver man nischa sig eller gå så långt ner längs vägen av gemensamma nämnare att det bara blir ren underhållning kvar (och kvaliteten på återkopplingen lär bli därefter).
I vilken form - sociala medier? Kanske. Det är möjligt att vi får populärvetenskap som en pro bono-aktivitet och personligt varumärkesbyggande, via nya plattformar likväl som med mer traditionella distributionsmodeller (det är inte internet, digitalisering eller utrymmesbegränsning som gör bloggar, twitter etc nyskapande, det är kommentarerna och interaktionen).
Hur som helst lär det varken vara nödvändigt eller tillräckligt att tänka "jag har något intressant att berätta, jag går till medierna och låter dem göra det åt mig".
Redigerat 23/6 kl 19:20: har ändrat inläggets tidsstämpel till någorlunda korrekt dag och klockslag (från 15/6 kl 10:30 till 18/6 kl 17:00). Bloggers default är att sätta tidsstämpeln när man påbörjar en bloggpost, inte när man avslutar, vilket i det här fallet blev helt missledande.
Länkar
Sarah Webb - Science, Journalism and Inform-vs-Educate (2009-06-02)
Bora Zivkovic - To Educate vs. To Inform (2007-06-20)
Sven Cahling - Ett bloggande radioprogram och en medievärld i förändring (2009-06-11)
*Problemet med Informations-modellen, sett ur Utbildarögon, är att den räknar bort effekten av att ge trovärdighet åt felaktig information - något som kan tänkas hända när Informatörens arbete går åt fel håll. I naturvetenskap, medicin och teknik är falsk kunskap det farligaste av allt: folk dör (felbehandling eller overksam behandling), broar rasar (feldimensionering), ekosystem kollapsar (och för att dra parallellen vidare till ekonomi; otillförlitliga kreditriskvärderingar skjuter världsekonomin i sank). Eller - mer prosaiskt - potentiellt livräddande forskning blir inte gjord för att man följer upp villospår i form av artiklar baserade på snedvriden statistik. Det är inte orimligt att mot en sådan bakgrund vilja följa "försiktighetsprincipen" - att tumma på så lite som möjligt - när det gäller att nå ut med kunskap.
**Där den stora initialbokstaven tänks indikera en arketyp. De flesta ligger nog någonstans på skalan, snarare än ute i ändpunkterna.
Jag har också, precis som Webb, vid flera tillfällen stött på den uppfattade klyftan mellan "att utbilda" och "att informera" - med underströmmar som förmedlar att information är ett klart mycket värdigare kneg än utbildning. Därmed inte sagt att jag förstår. Antagligen befinner jag mig i totalt fel sits för att kunna förstå: jag är trots allt snart inne på mitt 22:a (!) år av sammanhängande organiserad utbildning. (För mig betyder utbildning att någon annan har ansträngt sig för att sortera ihop information som jag annars ändå navigera i råformat. Men jag har stött på många som verkar tycka det är liktydligt att bli undervisad och att bli förminskad eller "talad ner till" - om någon tar en undervisande ton är det en förolämpning).
Så om man hårddrar det lite - det som följer är inte tänkt som ett referat av mina specifika åsikter, snarare en sammanfattning av vad den allmänna åsikten ser ut som härifrån där jag står - kan man kanske säga att utbildad, det blir man medan man fortfarande är barn eller ung. Informerad blir man efteråt, på basen av att (antas) vara fullärd. Utbildning drar därför med sig en (intolkad) ojämn status: den som utbildar vet mer, är ofta äldre och/eller i en auktoritetsposition. Dessutom antas den som blir utbildad ha ett självklart intresse av att ta till sig informationen, oavsett om det beror på inre motivation eller på jakt efter betyg, så den som utbildar antas inte behöva arbeta för att locka dit lyssnare eller väcka intresset hos de som lyssnar. Däremot måste det som förmedlas vara korrekt.
Den som informerar måste börja med att motivera varför det är värt att lyssna, och underhålla lyssnaren länge nog att han eller hon vill hänga med ända till slutet. Korrekthet är mindre värt i den ramen; för om lyssnaren inte gitter hänga med från början till slut har informationen inte förmedlats alls (och är värdelös). Det som förmedlas måste vara relevant för lyssnaren.
Många forskare verkar bära med sig den första tankemodellen även utanför universitetet; populärvetenskap är kunskapsförmedling till en publik som redan lyssnar, ett slags obetald undervisning till samhällets nytta. Är informationen som går ut inte korrekt faller syftet med förmedlingen. Men vill man nå den stora massan och dessutom sälja lösnummer, reklamplats eller prenumerationer på vägen, då är oftast informationsmodellen närmare sanningen - och då blir läsar- & lyssnarsiffor (snarare än korrekthet) måttet på framgång*.
Det är inte omöjligt att göra båda sakerna samtidigt, men om en Utbildare och en Informatör** går in ett samarbete utan att vara medvetna om att den andra inte har samma roll och mål finns det risk för att det hela går snett. Informatören saboterar Utbildarens mål att vara korrekt genom att räta ut krokiga resonemang och byta precisa facktermer mot luddigare allmänna ord och liknelser, medan Utbildaren saboterar Informatörens mål att vara tillgänglig och begriplig genom att insistera på att informationen blir rätt och riktig och presenteras i sin logiska ordning. Man kan fylla båda rollerna själv, men det innebär inte att det blir lättare - särskilt inte om man försöker vara både Utbildare och Informatör samtidigt (jag har märkt att jag brukar sätta krokben för mig själv genom att råka ta på mig den mentala Utbildarhatten när jag borde tänka/skriva/tala som en Informatör. Det händer särskilt när jag är trött eller stressad och, antar jag, faller tillbaka i något slags basläge).
Hopplöst? Nja, det finns åtminstone en modell till - dialogen. Ett vanligt samtal är väl arketypen, men bloggen är också ett bra exempel - man postar ett inlägg, man får frågor och svarar (och/eller ställer motfrågor), så småningom hamnar man förhoppningsvis i något slags konsensus, och deltagarna inkluderat man själv blir förhoppningsvis lite klokare på kuppen. Kunskapsförmedlingen är tvåväga, och dialogformatet kan hjälpa till att vattna ur (den eventuella) statuskonflikten mellan den som förmedlar kunskapen och den som lyssnar. Framför allt så är det möjligt att rätta till förmedlingen när något går snett, och om något inte når fram som man trott får man antagligen veta det genom kommentarerna. Nackdelen med det här formatet är att det inte är särskilt skalbart, jämfört med de enkelriktade en-till-många Utbildings- och Informations-scenariona - interaktionen som krävs för en dialog är svår att sköta på massutskicksbasis. Och relevans-kravet försvinner inte, snarare tvärtom - här gäller det att inte bara få mottagaren att lyssna/läsa, utan också att delta.
Fördelen med dialoger är övningen man får i att växla mellan hattarna, och att man inte alltid behöver sitta fast i samma fack (så länge man inte bloggar/twittrar/etc för att få så många läsare som möjligt, förstås - då dyker Informationsmodellen upp igen som en naturlig konsekvens). Provar man på en annan hatt än sin gamla vanliga gör också återkopplingen det lättare att märka när man kliver fel. Dialogen är inte heller statisk, och kan därför ge en bättre bild av hur kunskapen/rapporten/samtalet/nyheten växer fram (se Sven Cahlings blogginlägg om radioprogrammet Klotet)
Tillagt kl 14:09: även Vetenskap & Allmänhet och KVA, IVA med flera är inne på dialogspåret - de ska ha ett seminarium om samverkan och dialog den 25:e augusti.
Mot bakgrunden av massmediedöden kan man också fundera på hur många storskaliga arenor det kommer finnas för enkelriktad populärvetenskap, i framtiden, och vad som eventuellt kommer ersätta dem. Ser man historiskt på det kan man kanske säga att Utbildningsmodellen var version 1.0 för populärvetenskap - folkbildningsideal, plikten att bättra sig, och allt det där. Sedan trädde storskaligheten och behovet att vara vinstdrivande in - vilket ger oss Informationsmodellens bredare anslag och version 2.0. När Informatörerna (eller snarare deras uppdragsgivare) inte längre tycker att populärvetenskap är tillräckligt lönande och relevant, åtminstone inte på en kontinuerlig basis, öppnas utrymme för någon annan variant - antagligen på flera olika fronter och i flera olika stilar, för när det gäller att locka till (återkommande) aktivt deltagande behöver man nischa sig eller gå så långt ner längs vägen av gemensamma nämnare att det bara blir ren underhållning kvar (och kvaliteten på återkopplingen lär bli därefter).
I vilken form - sociala medier? Kanske. Det är möjligt att vi får populärvetenskap som en pro bono-aktivitet och personligt varumärkesbyggande, via nya plattformar likväl som med mer traditionella distributionsmodeller (det är inte internet, digitalisering eller utrymmesbegränsning som gör bloggar, twitter etc nyskapande, det är kommentarerna och interaktionen).
Hur som helst lär det varken vara nödvändigt eller tillräckligt att tänka "jag har något intressant att berätta, jag går till medierna och låter dem göra det åt mig".
Redigerat 23/6 kl 19:20: har ändrat inläggets tidsstämpel till någorlunda korrekt dag och klockslag (från 15/6 kl 10:30 till 18/6 kl 17:00). Bloggers default är att sätta tidsstämpeln när man påbörjar en bloggpost, inte när man avslutar, vilket i det här fallet blev helt missledande.
Länkar
Sarah Webb - Science, Journalism and Inform-vs-Educate (2009-06-02)
Bora Zivkovic - To Educate vs. To Inform (2007-06-20)
Sven Cahling - Ett bloggande radioprogram och en medievärld i förändring (2009-06-11)
*Problemet med Informations-modellen, sett ur Utbildarögon, är att den räknar bort effekten av att ge trovärdighet åt felaktig information - något som kan tänkas hända när Informatörens arbete går åt fel håll. I naturvetenskap, medicin och teknik är falsk kunskap det farligaste av allt: folk dör (felbehandling eller overksam behandling), broar rasar (feldimensionering), ekosystem kollapsar (och för att dra parallellen vidare till ekonomi; otillförlitliga kreditriskvärderingar skjuter världsekonomin i sank). Eller - mer prosaiskt - potentiellt livräddande forskning blir inte gjord för att man följer upp villospår i form av artiklar baserade på snedvriden statistik. Det är inte orimligt att mot en sådan bakgrund vilja följa "försiktighetsprincipen" - att tumma på så lite som möjligt - när det gäller att nå ut med kunskap.
**Där den stora initialbokstaven tänks indikera en arketyp. De flesta ligger nog någonstans på skalan, snarare än ute i ändpunkterna.
torsdag, juni 04, 2009
Årets sommarpratande forskare
En av mina återkommande ritualer är att nagelfara listan av Sommarpratare efter folk med något slags forskar- eller vetenskapsanknytning, och sedan prompt pricka in dem i kalendern (visst, man kan podlyssna numer men det är inte samma sak). Resultatet:
*8/7: att Roger Wallis - professor emeritus från KTH, expertvittne i Pirate Bay-rättegången - ska sommarprata gick inte att missa. Både Ny Teknik och avdelningens personaltidning skriver om det. Det lär kanske bli mer fildelningsdebatt än forskningshistorier, men det kommer knappast vara ointressant.
*16/7: Ann Heberlein, etikforskaren som skrivit om manodepressivitet. Lovar att ifrågasätta begreppet "normal" (hoppas på ett forskarperspektiv på detta, det vore ju lysande).
*20/7: Madeleine Westin, tv-meteorolog och äventyrare som enligt presentationen "som forskare deltagit i en nordpolsexpedition". Lite mer äventyrligt än mitt egna sittande bakom skrivbordet...
*29/7: att Mathias Dahlgren numer även är adjungerad professor vid Restauranghögskolan i Umeå, det var mer än jag visste. Men honom måste man ju lyssna på oavsett.
*31/7: och så Peter Englund, ständig sekreterare (sedan i måndags) och professor emeritus.
*3/8: sist på min lista kommer den jag nog allra mest ser fram emot att höra*: Sverre Sjölander, zoolog och etolog.
Verkar lovande, tycker jag.
*(OK då, med undantag för Hasse Alfredsson. Han är ju utom tävlan. Se bara på antalet tidigare gånger han pratat: 1962, 1964, 1971, 1973, 1975, 1976, 1978, 1980, 1989, 1994 och 1999)
*8/7: att Roger Wallis - professor emeritus från KTH, expertvittne i Pirate Bay-rättegången - ska sommarprata gick inte att missa. Både Ny Teknik och avdelningens personaltidning skriver om det. Det lär kanske bli mer fildelningsdebatt än forskningshistorier, men det kommer knappast vara ointressant.
*16/7: Ann Heberlein, etikforskaren som skrivit om manodepressivitet. Lovar att ifrågasätta begreppet "normal" (hoppas på ett forskarperspektiv på detta, det vore ju lysande).
*20/7: Madeleine Westin, tv-meteorolog och äventyrare som enligt presentationen "som forskare deltagit i en nordpolsexpedition". Lite mer äventyrligt än mitt egna sittande bakom skrivbordet...
*29/7: att Mathias Dahlgren numer även är adjungerad professor vid Restauranghögskolan i Umeå, det var mer än jag visste. Men honom måste man ju lyssna på oavsett.
*31/7: och så Peter Englund, ständig sekreterare (sedan i måndags) och professor emeritus.
*3/8: sist på min lista kommer den jag nog allra mest ser fram emot att höra*: Sverre Sjölander, zoolog och etolog.
Verkar lovande, tycker jag.
*(OK då, med undantag för Hasse Alfredsson. Han är ju utom tävlan. Se bara på antalet tidigare gånger han pratat: 1962, 1964, 1971, 1973, 1975, 1976, 1978, 1980, 1989, 1994 och 1999)
måndag, maj 25, 2009
Lyssna på Sokal - "What is Science and Why Should We Care?" på TISDAG & onsdag
Stockholm får i veckan fint besök av Alan Sokal, som ska tala om vetenskap och samhälle och förhållandet däremellan.
Mest känd är Sokal kanske för en kupp han gjorde 1996: han skickade in ett synnerligen snårigt skrivet papper fullt av rena absurditeter - tydliga bara för den som känner till matematisk/fysisk naturvetenskap - till välkända post-modernistiska tidskriften Social Text... och fick det accepterat. Aardvarchaeology-Martin och hans kommentatorer förklarar varför här.
Antingen kan man betala 50 kr och få lyssna på honom på tisdag i ABFs lokaler på Sveavägen 41, eller så kan man registrera sig i förhand (senast idag!) och höra honom på onsdag på Kungliga Vetenskapsakademien. Tiden är i båda fallen 18.00.
(Jag kommer dock inte vara där - jag ska nämligen byta kontorsrum och packa ner/upp alla mina prylar den här veckan. Tur att man har packvanan kvar sedan i höstas...)
UPPDATERAT 13/6: och om man liksom jag missade det hela har Martin refererat och Åsa funderat vidare.
Mest känd är Sokal kanske för en kupp han gjorde 1996: han skickade in ett synnerligen snårigt skrivet papper fullt av rena absurditeter - tydliga bara för den som känner till matematisk/fysisk naturvetenskap - till välkända post-modernistiska tidskriften Social Text... och fick det accepterat. Aardvarchaeology-Martin och hans kommentatorer förklarar varför här.
Antingen kan man betala 50 kr och få lyssna på honom på tisdag i ABFs lokaler på Sveavägen 41, eller så kan man registrera sig i förhand (senast idag!) och höra honom på onsdag på Kungliga Vetenskapsakademien. Tiden är i båda fallen 18.00.
(Jag kommer dock inte vara där - jag ska nämligen byta kontorsrum och packa ner/upp alla mina prylar den här veckan. Tur att man har packvanan kvar sedan i höstas...)
UPPDATERAT 13/6: och om man liksom jag missade det hela har Martin refererat och Åsa funderat vidare.
söndag, maj 10, 2009
Tillbaka! Nå, nästan.
Den här gången glömde jag lägga en frånvaronotis på bloggen - men de sista tre veckornas tystnad beror på bröllop och bröllopsresa. Nu har jag ju skjutit alla deadlines till den kommande veckan, vilket inte lär lämna så mycket bloggtid över, men sedan blir det förhoppningsvis tätare bloggande igen.
onsdag, april 22, 2009
Kort referat av Hubermans föreläsning om "Social Attention in the Age of the Web"
Jag kom iväg på Hubermans föreläsning, trots allt. Den filmades och spelades in, så jag nöjer mig med ett kort referat och en hänvisning till videon och podcasten (ej ännu uppe, men kommer finnas här).
Huberman började med att att säga att han (och hans kollegor på Social Computing Lab, får man anta) bara gjort "det här" (exakt vad - social attention?) i två år. Fast med tanke på att han tog upp flera papper från 2007 är det nog i underkant... alla labbets papper finns i alla fall här.
Huberman började med att tala om en invertering av innehållsskapande (content creation): förr skapade få och många tog del (per verk), idag skapar många och få tar del (per verk). Medan informationen växer, menade han, är vår totala uppmärksamhet (attention) konstant - och därmed kommer uppmärkamhet (attention) bli en eftertraktad "råvara". Så finns det en uppmärksamhetsekonomi (attention economy), och vad medför den?
Sedan var det i princip en guidad vandring genom ett antal av gruppens papper; en studie av rekommendationsnätverk - koppling mellan rekommendationer och inköp - på Amazon (Leskovec et al, 2007). Studien visade väldig snygga illsutrativa skillnader (se fig 3) mellan rekommendationsnätverket för en medicinsk lärobok (glest, många icke sammanhängande smånät) och motsvarande nätverk för en japansk mangabok (otroligt tät graf med ett fåtal noder). Fan community-effekt, måhända?
De har också studerat ca 30000 rekommendationer på Digg (Wu et al 2007), och kollat på hur de är fördelade - uppenbarligen följer de vad Huberman kallade en "stretched exponential" dvs populariteten/nyhetsvärdet dör ut med tiden (självklart). En historias "halveringstid" är inte mer än 69 minuter, på Digg - mycket snabbare än t ex YouTube.
Härnäst kom en studie som visade att en länks placering spelar roll för dess popularitet (högre upp är bättre). Två olika mått användes, och det gav upphov till en algoritm som Huberman et al tillämpat för att dynamiskt konfigurera webbsidor för att maximera uppmärksamheten de får. (Missade tyvärr vilken ref det var)
Sista egentliga studien var en undersökning av YouTube-användare och deras videor (Wu et al, 2009). Uppenbarligen bli kvaliteten bättre för varje video någon gör, men sannolikheten att den blir en "smash hit" sjunker drastiskt. Detta har kallats "the persistence paradox"; varför hänger folk kvar och fortsätter göra videor när de skulle ha större chans att lyckas med att t ex vinna lotteriet? (För att det är kul, skulle jag gissa, och för att många faktiskt inte bryr sig om vad (jättemånga) främmande människor tycker lika mycket som de bryr sig om vad (de förhållandevis få) vännerna tycker). Hubermans förklaring var dock att folk helt enkelt överskattar sina chanser; de tror att de har större möjlighet att lyckas än vad de faktiskt har.
Han slutade med att dra vad som antagligen är en av hans huvudteser: att ju fler som producerar innehåll, desto viktigare kommer formen det presenteras i att vara - tonvikten kommer skifta (och har redan skiftat) från innehåll till stil.
Huberman började med att att säga att han (och hans kollegor på Social Computing Lab, får man anta) bara gjort "det här" (exakt vad - social attention?) i två år. Fast med tanke på att han tog upp flera papper från 2007 är det nog i underkant... alla labbets papper finns i alla fall här.
Huberman började med att tala om en invertering av innehållsskapande (content creation): förr skapade få och många tog del (per verk), idag skapar många och få tar del (per verk). Medan informationen växer, menade han, är vår totala uppmärksamhet (attention) konstant - och därmed kommer uppmärkamhet (attention) bli en eftertraktad "råvara". Så finns det en uppmärksamhetsekonomi (attention economy), och vad medför den?
Sedan var det i princip en guidad vandring genom ett antal av gruppens papper; en studie av rekommendationsnätverk - koppling mellan rekommendationer och inköp - på Amazon (Leskovec et al, 2007). Studien visade väldig snygga illsutrativa skillnader (se fig 3) mellan rekommendationsnätverket för en medicinsk lärobok (glest, många icke sammanhängande smånät) och motsvarande nätverk för en japansk mangabok (otroligt tät graf med ett fåtal noder). Fan community-effekt, måhända?
De har också studerat ca 30000 rekommendationer på Digg (Wu et al 2007), och kollat på hur de är fördelade - uppenbarligen följer de vad Huberman kallade en "stretched exponential" dvs populariteten/nyhetsvärdet dör ut med tiden (självklart). En historias "halveringstid" är inte mer än 69 minuter, på Digg - mycket snabbare än t ex YouTube.
Härnäst kom en studie som visade att en länks placering spelar roll för dess popularitet (högre upp är bättre). Två olika mått användes, och det gav upphov till en algoritm som Huberman et al tillämpat för att dynamiskt konfigurera webbsidor för att maximera uppmärksamheten de får. (Missade tyvärr vilken ref det var)
Sista egentliga studien var en undersökning av YouTube-användare och deras videor (Wu et al, 2009). Uppenbarligen bli kvaliteten bättre för varje video någon gör, men sannolikheten att den blir en "smash hit" sjunker drastiskt. Detta har kallats "the persistence paradox"; varför hänger folk kvar och fortsätter göra videor när de skulle ha större chans att lyckas med att t ex vinna lotteriet? (För att det är kul, skulle jag gissa, och för att många faktiskt inte bryr sig om vad (jättemånga) främmande människor tycker lika mycket som de bryr sig om vad (de förhållandevis få) vännerna tycker). Hubermans förklaring var dock att folk helt enkelt överskattar sina chanser; de tror att de har större möjlighet att lyckas än vad de faktiskt har.
Han slutade med att dra vad som antagligen är en av hans huvudteser: att ju fler som producerar innehåll, desto viktigare kommer formen det presenteras i att vara - tonvikten kommer skifta (och har redan skiftat) från innehåll till stil.
tisdag, april 21, 2009
ACCESS Distinguished Lecture Series: Social Attention in the Age of the Web, Prof. Bernardo Huberman, HP Labs
Imorgon onsdag den 22/4 kommer Bernardo Huberman från amerikanska HP Labs hålla en föreläsning som ser ut att bli mycket intressant - i alla fall för den som är intresserad av medskapandekultur och internet:
Social Attention in the Age of the Web
The past decade has witnessed a momentous transformation in the way people interact, create and exchange information. Content is now coactively produced, shared, classified, and rated on the Web by millions of people, while attention has become an ephemeral and valuable resource that everyone seeks to acquire. This talk will describe our research on the dynamics of attention, how it plays a crucial rule in the generation of content, and the roles that popularity and novelty play in eliciting attention in the Web.
Date & Location: 22/4, 13.15. Lecture hall E1, Lindstedtsvägen 3, KTH.
Biography: Bernardo A. Huberman is a Senior HP Fellow and director of the Social Computing Lab at HP Labs, which focuses on the interaction of social behavior and Information Technology. He is also a Consulting Professor of Physics at Stanford University.
Huberman's main research focus is on the relationship between local actions and the global behavior of large, distributed systems. Areas of exploration include distributed knowledge, social organizations and the economics of attention. Earlier he worked on economic mechanisms for resource allocation and the truthful revelation of personal preferences.
Having started as a condensed matter physics, he spent several years working on the statistical mechanics of low dimensional systems and non-linear dynamics. He also worked on chaos in condensed matter physics and the scaling properties of chaotic systems in the presence of noise. His transition to the world of information science and computers was started by his simulations of large societal dynamics inside organizations.
Huberman is a Fellow of the American Physical Society, a Fellow of the American Association for the Advancement of Science (AAAS), a former trustee of the Aspen Center for Physics and Fellow of the Japan Society for the Promotion of Science. He has been a visiting Professor at the Niels Bohr Institute in Denmark, the University of Paris, and Insead, the European School of Business in Fontainebleau, France. He has also received the CECOIA prize in Economics and Artificial Intelligence and IBM Prize of the Society for Computational Economics.
Intressanta artiklar av Huberman:
Social networks that matter: Twitter under the microscope (Huberman et al, First Monday 14(1), 2009)
Crowdsourcing and attention (Huberman, IEEE Computer 41, 2008)
Popularity, novelty and attention (Huberman, Proceedings of the 2008 ACM
Conference on Electronic Commerce, 2008)
Social Attention in the Age of the Web
The past decade has witnessed a momentous transformation in the way people interact, create and exchange information. Content is now coactively produced, shared, classified, and rated on the Web by millions of people, while attention has become an ephemeral and valuable resource that everyone seeks to acquire. This talk will describe our research on the dynamics of attention, how it plays a crucial rule in the generation of content, and the roles that popularity and novelty play in eliciting attention in the Web.
Date & Location: 22/4, 13.15. Lecture hall E1, Lindstedtsvägen 3, KTH.
Biography: Bernardo A. Huberman is a Senior HP Fellow and director of the Social Computing Lab at HP Labs, which focuses on the interaction of social behavior and Information Technology. He is also a Consulting Professor of Physics at Stanford University.
Huberman's main research focus is on the relationship between local actions and the global behavior of large, distributed systems. Areas of exploration include distributed knowledge, social organizations and the economics of attention. Earlier he worked on economic mechanisms for resource allocation and the truthful revelation of personal preferences.
Having started as a condensed matter physics, he spent several years working on the statistical mechanics of low dimensional systems and non-linear dynamics. He also worked on chaos in condensed matter physics and the scaling properties of chaotic systems in the presence of noise. His transition to the world of information science and computers was started by his simulations of large societal dynamics inside organizations.
Huberman is a Fellow of the American Physical Society, a Fellow of the American Association for the Advancement of Science (AAAS), a former trustee of the Aspen Center for Physics and Fellow of the Japan Society for the Promotion of Science. He has been a visiting Professor at the Niels Bohr Institute in Denmark, the University of Paris, and Insead, the European School of Business in Fontainebleau, France. He has also received the CECOIA prize in Economics and Artificial Intelligence and IBM Prize of the Society for Computational Economics.
Intressanta artiklar av Huberman:
Social networks that matter: Twitter under the microscope (Huberman et al, First Monday 14(1), 2009)
Crowdsourcing and attention (Huberman, IEEE Computer 41, 2008)
Popularity, novelty and attention (Huberman, Proceedings of the 2008 ACM
Conference on Electronic Commerce, 2008)
onsdag, april 08, 2009
Öppen föreläsning: Lämna din kropp!
Nästa vecka ordnar Stockholm Brain Institute, som jag tillhör, en öppen föreläsning om kroppsidentitet - hur vet hjärnan vad som är den egna kroppen och var sitter "jaget"? Och hur undersöker man det?
Forskningen bakom har orsakat stora rubriker, senast i början av december med en artikel i PLoS ONE, där Henrik Ehrsson och Valeria Petkova beskrev hur de lyckades få försökspersonerna att uppleva att de i själva verket befann sig i en annan kropp - en skyltdockas - med hjälp av synkronsiserade syn- och känselstimuli. Ehrsson har också publicerat liknande resultat, något tidigare (2007), i Science, och jag var på en föreläsning han höll strax därefter. Mycket intressant, jag rekommenderar det verkligen!
Dag & tid: Torsdagen den 16 april, kl. 18.00-19.00
Plats: Nanna Svartz Auditorium, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
Länkar:
NyTeknik testar hur kroppsbytes-försöket känns.
AP-artikel om detsamma (i USAToday).
KI:s nyhetsrelease för PLoS-pappret.
DN Vetenskap
Forskningen bakom har orsakat stora rubriker, senast i början av december med en artikel i PLoS ONE, där Henrik Ehrsson och Valeria Petkova beskrev hur de lyckades få försökspersonerna att uppleva att de i själva verket befann sig i en annan kropp - en skyltdockas - med hjälp av synkronsiserade syn- och känselstimuli. Ehrsson har också publicerat liknande resultat, något tidigare (2007), i Science, och jag var på en föreläsning han höll strax därefter. Mycket intressant, jag rekommenderar det verkligen!
Dag & tid: Torsdagen den 16 april, kl. 18.00-19.00
Plats: Nanna Svartz Auditorium, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna
Länkar:
NyTeknik testar hur kroppsbytes-försöket känns.
AP-artikel om detsamma (i USAToday).
KI:s nyhetsrelease för PLoS-pappret.
DN Vetenskap
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)