SvD har i veckan som gått kört en bra artikelserie om kvinnor i forskningen, kopplat till en utredning om nya tjänster och tjänstestrukturer i akademierna som levereras denna vecka. Mer öppenhet och tydliga formella strukturer för anställningar ska ge fler kvinnor på högre akademiska positioner, är tanken.
Den akademiska karriärstegen läcker som ett såll, och det är framför allt kvinnorna som faller bort. Det är lätt att mäta - bara att räkna huvuden - men svårare att reda ut orsakerna bakom; i trasslet av samverkan mellan individuella val, förlegade tankesätt och systemsvagheter är det svårt att verifiera vad som är huvudorsaken.
Från min säkerligen avskärmade synvinkel - jag har ännu inte riktigt nått den punkt där de flesta blivande kvinnliga forskare faller bort - ser grunderna till forskningens jämställdhetsproblem ut såhär:
* Ideal som inte matchar verkligheten; juniora forskare (doktorander och postdocs) förutsätts vara eller åtminstone leva som unga män utan förpliktelser eller förbindelser. Seniora forskare förutsätts ha någon som alltid eller åtminstone under långa godtyckliga perioder kan ta hand om hushåll/barn/övriga plikter. Samtliga förutsätts ha få eller inga andra intressen.
* Strukturproblem: till exempel brist på långsiktigare anställningsformer, svåravgränsade arbetsuppgifter, svårt eller omöjligt att ta ledigt.
* Ren sexism, uttalad eller implicit. Ja, det förekommer, men jag är inte så säker på att det rent allmänt är värre inom den akademiska världen än annars.
Många av grundproblemen är inte - åtminstone inte i mina ögon - specifika "kvinnoproblem" utan snarare ett bekymmer för alla som vill få livspusslet att gå ihop. Däremot blir de mycket värre att hantera om man befinner sig på den förlorande sidan* av en traditionellt könsbunden arbetsfördelning; en forskares genomsnittliga arbetsvecka är betydligt längre än 40 timmar, och tidsutrymmet tillgängligt för hushållsarbete och familj krymper i motsvarande grad. Eller omvänt; för en forskare är
all tillgänglig arbetstid en karriärfördel. Att vara ensamförälder och forskare torde vara näst intill omöjligt svårt. (*Och ja, rent karriärmässigt utgör kvinnorna den förlorande sidan i en traditionell arbetsfördelning - oavsett hur man värderar hushållsarbete).
EMBO (European Molecular Biology Organization) har nyligen släppt
en rapport som pekar på just detta; att traditionella könsroller är det största hindret för kvinnor i forskarkarriären, i kombination med en "genomträngande negativ arbetsplatsattityd". (Studiens förstaförfattare Anna Ledin är en av de doktorsutbildade kvinnor SvD
har intervjuat)
Framför allt, tror jag, är kombinationen av olika faktorer kraftigt negativ: en forskarkarriärs fördelning över tiden passar väldigt illa för de som vill bilda familj. Dessutom krockar forskaridealet (dvs, det arbetssätt och den attityd man förväntas ha som forskare) stenhårt med de krav som uppstår när man skaffar barn - särskilt med hur man förväntas bete sig som mamma. Kvinnliga forskare har också i betydligt större utsträckning en partner som har minst samma utbildningsnivå; och därmed ofta ett mer tidskrävande jobb.
Ibland är det är lätt att bli svartsynt och bara se omöjligheterna. Därför är det så roligt att se
artiklar som den här i SvD: Marie Wahren-Herlenius som gjort snabb och rak karriär till en professorspost på KI, som är gift med en annan forskare och har två barn - och som ändå får det att gå ihop.
Det kan vara värt att påpeka här att jag är väldigt nöjd med mitt jobb. Forskarjobbet har också fördelar som få andra jobb har. Flexibilitet och självbestämmande, till exempel. Möjlighet att driva egna ideer. Jag är personligen väldigt glad över att ha ett jobb där jag upplever att jag blir bedömd på rätt grunder: hur jag tänker och vad jag presterar - inte hur jag klär mig, ser ut eller beter mig i enlighet eller oenlighet med specifika könsnormer.
De gånger jag upplever att jag blir identifierad och bedömd som Kvinna snarare än person är det så gott som alltid i icke-akademiska sammanhang. Och jag blir lika jäkla förvånad varje gång.
Med det sagt tror jag det är ett
viktigt och effektivt initiativ att inrätta 600 nya postdoktjänster och 500 nya (forskar-)tjänster som biträdande lektor;
med möjlighet till föräldraledigt. Klara ansökningsprocedurer istället för "nätverksberoende" tillsättning, och åtminstone ett visst underlättande för forskande föräldrar. Jag hävdar att det gynnar både kvinnor och män; men det kommer sannolikt att
missgynna kvinnorna mindre än dagens situation (att sedan så många verkar få det till att Leijonborg vill särbehandla kvinnorna kan jag inte fatta).
LänkarEMBOs rapportEMBOs nyhetsrelease om rapporten
SvD om befattningsutredningen
Leijonborg i SvD om befattningsutredningen
SvD om de försvinnande kvinnliga forskarna
SvD om Marie Wahren-Herlenius - som fortsatte
SvD om Anna Ledin - som bytte
Andra bloggar om:
vetenskap,
forskning,
jämställdhet,
forskningspolitik
