Premenstruell dysfori (PMDD, eller Premenstrual Dysphoric Disorder) karakteriseras av svåra emotionella och fysiska problem som uppträder cykliskt, kopplade till menstruationscykeln. PMDD är inte ett nytt namn för PMS (premenstruell störning alt. premenstruellt symtom), men brukar betraktas som ett särskilt svårt fall av PMS. Ett nytt lågdospiller med speciell hormonsammansättning har visats vara effektiv behandling mot PMDD (som anses vara tämligen svårbehandlat).
PMDD
För att diagnostiseras med PMDD, som drabbar runt 5% (3%-8% enligt Facts for Health) av alla menstruerande kvinnor, behöver man uppfylla minst fem av dessa kriterier (varav minst en av 1-4):
1. Mycket deprimerad sinnesstämning, svår nedstämdhet
2. Oro, ångest
3. Hastigt växlande sinnesstämning, plötsliga "humörkast"
4. Ihållande irritatbilitet (lättretlighet), ilska, ökade konflikter
5. Koncentrationssvårigheter
6. Trötthet, energilöshet
7. Påfallande ändring i aptit, överätande, matbegär
8. Sömnstörningar (svårighet att somna, eller att sova "för mycket")
9. Känslor av att inte ha kontroll, eller att känna sig överväldigad
10: Fysiska symtom som viktökning, uppsvälldhet, ömma eller svullna bröst, huvudvärk, muskel- eller ledvärk
Dessutom måste symtomen vara svåra nog att menligt påverka ens dagliga liv (arbete/skola, socialt liv, relationer) och uppträda under minst två menscykler i följd. De ska upphöra, under minst en veckas tid, vid eller strax efter menstruationens början och får inte vara en förvärring av tidigare symtom.
Symtomlistan är översatt från Facts for Health, och översättningen jämfördes med symtomlistan från "En sida om PMS/PMDD" och symtomlistan från svenskspråkiga web4health.
Orsaker?
Man känner inte till den exakta orsaken till varför vissa drabbas av PMDD. Det verkar inte ha med hormonnivåer att göra (som man skulle kunna tro), eller iallfalla inte enbart. Man har inte kunnat se någon skillnad i östrogen- och progesteronnivåer mellan kvinnor med och utan PMDD. Det verkar finnas ett visst genetiskt inslag: enäggsstvillingar har 92% sannolikhet att få PMDD om deras tvillingsyster har det, medan tvåäggstvillingar har 44% sannolikhet. Döttrar vars mödrar har PMDD har större sannolikhet att få det själva. Man har dock inte identifierat några gener som är ansvariga för PMDD. (se FFH)
Behandling
Behandlingstypen beror ofta på symtomen. Antidepressiva läkemedel av SSRI-typ (selektiva serotoninåterupptagshämmare) är en vanlig åtgärd, likaså hormonbehandling (bland annat med p-piller). Enligt Angelica Hirschberg, chef för Kvinnohälsan på Karolinska sjukhuset, är det bara antidepressiva läkemedle som hjälper (intervju i Aftonbladet, från 2002). Enligt Facts for Health finns det ett flertal behandlingar med varierande effektivitet.
Den nya studien var dubbelblind och randomiserad och inkluderade 450 kvinnor i åldrarna 18 till 40 år, alla med PMDD-symtom. Hälften behandlades med lågdos-p-piller och hälften med placebo. Lågdos-p-pillret innehöll drospirenone, som är ett progestin, och etylestradiol. Kvinnorna fick pillret i 24 dagar som följdes av 4 dagars uppehåll (för vanliga p-piller är 21 dagar + 7 dagars uppehåll brukligt), i två cykler. Den behandlade gruppen fick en 48-procentig reduktion i symtom, jämfört med 36 procent för kontrollgruppen.
Länkar
Eurekalert (nyhetsrelease om p-pillerbehandlingen)
Facts for Health om PMDD (startsidan)
Aftonbladet (2002-05-05)
En sida om PMS/PMDD (bra, informativ)
onsdag, augusti 31, 2005
tisdag, augusti 30, 2005
Homeopatiska effekter jämförbara med placeboeffekter
En stor metastudie som jämför studier av homeopatiska läkemedels effektivitet med studier av vanliga (allopatiska) läkemedels effektivitet publicerades i lördagens nummer av The Lancet. Studien ger starkt stöd för slutsatsen att de kliniska effekterna av homeopatiska läkemedel inte är större än placeboeffekten.
Studien
Metastudien jämförde 110 studier av homeopatiska läkemedel med 110 studier av vanliga läkemedel, som valts ut för att var och en likna homeopatistudierna så mycket som möjligt i termer av studiens storlek, undersökt medicinskt tillstånd etc. Studierna var placebo-kontrollerade, det vill säga, det fanns i varje studie en kontrollgrupp som fick placebo("sockerpiller") istället för den undersökta substansen. Man fann att små studier generellt visade mer positiva resultat, oavsett vilken typ av medicin som undersöks. Studier som publicerades på andra språk än engelska (främst tyska och franska) visade mer positiva resultat än andra studier. Likaså visade studier av låg kvalitet mer positiva resultat än studier av hög kvalitet. När man korrigerade för sådana typer av bias (snedvridning) var effekterna från homeopatiska läkemedel inte starkare än placeboeffekter, medan konventionell medicin fortfarande gav positiva effekter.
Bias i forskning
Bias, snedvridning, kan komma från många olika källor. Ett känt problem är att positiva resultat - att man hittat en skillnad, att ett läkemedel fungerar, att en ny metod ger bättre resultat - ofta rapporteras i betydligt högre grad än negativa resultat. Andra källor är tolkning (och övertolkning) av resultat, och rena metodfel. Det har uppskattats, i en nypublicerad artikel i PLoS Medicine, att mer än hälften av alla publicerade forskningsresultat är felaktiga på grund av en eller flera sådana felkällor. En annan studie av medicinska forskningsresultat under 14 år, visade att en tredjdel av alla publicerade resultat var felaktiga eller missledande (se vetenskapsnytt från 17/7).
Personer verksamma inom forskning är vanligtvis väl medvetna om den publicerade forskningens begränsningar. New Scientist, som skriver om artikeln från PLoS Medicine, intervjuar Solomon Snyder som är redaktör för PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences, en välkänd akademisk tidskrift). Hans åsikt är antagligen representativ för många forskare: "Jag läser inte en artikel som om den vore en textbok, för att finna bevis. Jag läser för att få ideer" ("When I read the literature, I'm not reading it to find proof like a textbook. I'm reading to get ideas. [...]"). För allmänheten, som oftast saknar specialkunskaper och direkt tillgång till publicerad forskning, är naturligtvis det betydligt svårare att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det som skrivs.
Länkar
Newswise Medical News
The Lancet (kräver prenumeration)
PLoS Medicine (om snedvridna studier)
New Scientist (om snedvridna studier)
Studien
Metastudien jämförde 110 studier av homeopatiska läkemedel med 110 studier av vanliga läkemedel, som valts ut för att var och en likna homeopatistudierna så mycket som möjligt i termer av studiens storlek, undersökt medicinskt tillstånd etc. Studierna var placebo-kontrollerade, det vill säga, det fanns i varje studie en kontrollgrupp som fick placebo("sockerpiller") istället för den undersökta substansen. Man fann att små studier generellt visade mer positiva resultat, oavsett vilken typ av medicin som undersöks. Studier som publicerades på andra språk än engelska (främst tyska och franska) visade mer positiva resultat än andra studier. Likaså visade studier av låg kvalitet mer positiva resultat än studier av hög kvalitet. När man korrigerade för sådana typer av bias (snedvridning) var effekterna från homeopatiska läkemedel inte starkare än placeboeffekter, medan konventionell medicin fortfarande gav positiva effekter.
Bias i forskning
Bias, snedvridning, kan komma från många olika källor. Ett känt problem är att positiva resultat - att man hittat en skillnad, att ett läkemedel fungerar, att en ny metod ger bättre resultat - ofta rapporteras i betydligt högre grad än negativa resultat. Andra källor är tolkning (och övertolkning) av resultat, och rena metodfel. Det har uppskattats, i en nypublicerad artikel i PLoS Medicine, att mer än hälften av alla publicerade forskningsresultat är felaktiga på grund av en eller flera sådana felkällor. En annan studie av medicinska forskningsresultat under 14 år, visade att en tredjdel av alla publicerade resultat var felaktiga eller missledande (se vetenskapsnytt från 17/7).
Personer verksamma inom forskning är vanligtvis väl medvetna om den publicerade forskningens begränsningar. New Scientist, som skriver om artikeln från PLoS Medicine, intervjuar Solomon Snyder som är redaktör för PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences, en välkänd akademisk tidskrift). Hans åsikt är antagligen representativ för många forskare: "Jag läser inte en artikel som om den vore en textbok, för att finna bevis. Jag läser för att få ideer" ("When I read the literature, I'm not reading it to find proof like a textbook. I'm reading to get ideas. [...]"). För allmänheten, som oftast saknar specialkunskaper och direkt tillgång till publicerad forskning, är naturligtvis det betydligt svårare att bedöma kvaliteten och trovärdigheten i det som skrivs.
Länkar
Newswise Medical News
The Lancet (kräver prenumeration)
PLoS Medicine (om snedvridna studier)
New Scientist (om snedvridna studier)
måndag, augusti 29, 2005
Hjärnan och (a)musikaliteten
Medfödd amusi, tondövhet, finns hos ungefär 1 på 25 personer. Liknande symtom kan också vara en följd av skador på vissa områden av hjärnan. Ett kanadensiskt/norskt forskarteam har studerat hjärnaktiviteten hos tondöva försökspersoner jämfört med normala försökspersoner.
Termen "tondöv" är något missledande, eftersom det inte egentligen har med dövhet att göra. Personer med amusi kan höra skillnaden på större tonintervall men inte på små intervall (som en halvton), något som även en otränad person vanligtvis klarar utan problem. Var defekten i tonhöjdskänslighet sitter har tidigare inte varit känt. Den kanadensisk-norska studien pekar nu på att ett område (kallat N2-P3) i höger hjärnhalva är inblandat, och att tondövhet sitter förhållandevis sent i händelsekedjan - det är varken öronen eller ljudcortex det är fel på. Studien publiceras i Annals of Neurology, online idag. Man vet inte exakt hur ärftligt tondövhet är, även om tvillingstudier indikerat att det bör finnas ett ganska starkt ärftlighetsinslag. Förhoppningsvis kommer kännedomen om var i hjärnan skillnaden sitter göra framtida studier lättare.
En annan studie som också publiceras idag (i Nature) studerar tonhöjdskänsliga nervceller (jodå, det finns sådana) hos marmosetter. Organisationen av primära och sekundära ljudcortex , de tidiga ljudbehandlingsorådena i hjärnan, verkar vara liknande för alla primater. Studien fann mycket riktigt tonhöjdskänsliga nervceller hos marmosetter (en apart) i det område som motsvarar människans, och att tonhöjdskänslighet inte sitter i ljudcortex (utan senare). Detta stämmer bra med tondövhetsstudien.
Länkar
Annals of neurology (amusi)
Science Daily (amusi)
Nature (tonhöjdskänsliga celler)
Termen "tondöv" är något missledande, eftersom det inte egentligen har med dövhet att göra. Personer med amusi kan höra skillnaden på större tonintervall men inte på små intervall (som en halvton), något som även en otränad person vanligtvis klarar utan problem. Var defekten i tonhöjdskänslighet sitter har tidigare inte varit känt. Den kanadensisk-norska studien pekar nu på att ett område (kallat N2-P3) i höger hjärnhalva är inblandat, och att tondövhet sitter förhållandevis sent i händelsekedjan - det är varken öronen eller ljudcortex det är fel på. Studien publiceras i Annals of Neurology, online idag. Man vet inte exakt hur ärftligt tondövhet är, även om tvillingstudier indikerat att det bör finnas ett ganska starkt ärftlighetsinslag. Förhoppningsvis kommer kännedomen om var i hjärnan skillnaden sitter göra framtida studier lättare.
En annan studie som också publiceras idag (i Nature) studerar tonhöjdskänsliga nervceller (jodå, det finns sådana) hos marmosetter. Organisationen av primära och sekundära ljudcortex , de tidiga ljudbehandlingsorådena i hjärnan, verkar vara liknande för alla primater. Studien fann mycket riktigt tonhöjdskänsliga nervceller hos marmosetter (en apart) i det område som motsvarar människans, och att tonhöjdskänslighet inte sitter i ljudcortex (utan senare). Detta stämmer bra med tondövhetsstudien.
Länkar
Annals of neurology (amusi)
Science Daily (amusi)
Nature (tonhöjdskänsliga celler)
lördag, augusti 27, 2005
Länk mellan hormoner och smärtkänslighet
Hormonterapin som ingår i en könsbytesprocess har visats påverka smärttröskeln för de som genomgår den, och dessutom åt olika håll. I en studie på 54 män som fick östrogen och anti-androgener för att bli kvinnor rapporterade 30% att de utvecklade smärttillstånd - främst kronisk huvudvärk - under behandlingen. I en motsvarande studie på kvinnor som fick testosteron rapporterade över hälften att de fick mindre ont och generellt mådde bättre.
Dessa resultat stämmer med tidigare rön inom smärtforskning. Man känner ännu inte till de exakta orsakerna, men tror att testosteron trubbar av smärtintrycken genom att tysta ner signalvägarna i smärtsystemet och att östrogen blockerar den inhibition som som dämpar smärtsignaler. Det är dock inte hela bilden: kvinnor har typiskt mest ont när deras östrogennivåer är lägst under menstruationscykeln. Å andra sidan uppstår skillnaden i mängd upplevd smärta (mellan män och kvinnor) under puberteten, när flickornas östrogennivåer börjar stiga.
Epidemiologen Linda LeResche som intervjuats av Nature News, säger att det är ändringar i hormonnivå, snarare än absoluta nivåer, som är problemet. "Fluktuationer i estradiolnivån, och försvinnande av estradiol, är associerat med smärta" ("It is the withdrawal or fluctuation of oestradiol that is associated with pain"). För att testa teorins riktighet ska hon nu undersöka smärttrösklar hos kvinnor som valt att ta sina p-piller utan uppehåll, för att slippa menstruation, och se om avsaknaden av fluktuationer gör någon skillnad. (Estradiol finns för övrigt hos både män och kvinnor)
Länkar
Nature News
Estradiol (engelska Wikipedia)
Dessa resultat stämmer med tidigare rön inom smärtforskning. Man känner ännu inte till de exakta orsakerna, men tror att testosteron trubbar av smärtintrycken genom att tysta ner signalvägarna i smärtsystemet och att östrogen blockerar den inhibition som som dämpar smärtsignaler. Det är dock inte hela bilden: kvinnor har typiskt mest ont när deras östrogennivåer är lägst under menstruationscykeln. Å andra sidan uppstår skillnaden i mängd upplevd smärta (mellan män och kvinnor) under puberteten, när flickornas östrogennivåer börjar stiga.
Epidemiologen Linda LeResche som intervjuats av Nature News, säger att det är ändringar i hormonnivå, snarare än absoluta nivåer, som är problemet. "Fluktuationer i estradiolnivån, och försvinnande av estradiol, är associerat med smärta" ("It is the withdrawal or fluctuation of oestradiol that is associated with pain"). För att testa teorins riktighet ska hon nu undersöka smärttrösklar hos kvinnor som valt att ta sina p-piller utan uppehåll, för att slippa menstruation, och se om avsaknaden av fluktuationer gör någon skillnad. (Estradiol finns för övrigt hos både män och kvinnor)
Länkar
Nature News
Estradiol (engelska Wikipedia)
fredag, augusti 26, 2005
Varför är fågelägg prickiga?
Många fågelarter lägger prickiga ägg, utan att nyttan av det är klar (i många fall är det uppenbart att det inte är i kamouflagesyfte). Tänkbara förklaringar till pigmenteringen har diskuterats sedan 1800-talet, bland annat att pigmenten skulle fungera som något slags (ännu odefinierad) signal. Ett exempel som inte täcks av en sådan förklaring är talgoxens ägg, som talgoxhonan ofta täcker över helt så att de inte syns (talgoxen häckar dessutom ofta i bohål, så att äggen inte syns oavsett). Att pigmenteringen ofta ser liknande ut - som en ring runt det bredaste stället på ägget - har inte gjort forskarna mindre konfunderade.
En ny hypotes om vad pigmenteringen ger för fördel publiceras i ett kommande nummer av Ecology Letters. En grupp brittiska forskare har undersökt talgoxägg och hittat en koppling mellan äggskalets tjocklek och mängden pigmentering. Ju tunnare skal, desto mer pigmentering. Pigmentet ifråga, protoporfyrin, föreslås göra skalet mer hållbart. Protoporfyrin har nämligen en struktur som liknar flera fasta smörjmedel som används i industrin. Om det har en liknande funktion i ägget skulle ägget bättre tåla tryck utifrån, men samtidigt bli känsligare för tryck inifrån (lättare att ta sig ut från).
Ägg från tre på varandra följande år undersöktes. Man mätte (varierande) vikt, skalets kalkhalt eller skalets tjocklek. Hos talgoxen och liknande fåglar är tjockleken den avgörande faktorn för hur starkt skalet är. Hur tjockt skalet är beror starkt av hur mycket kalcium som är tillgängligt. Därför förväntade man sig att finna ett samband mellan kalciumhalten i jorden i fågelns omgivning och mängden pigment i skalet - ett samband som också fanns. Dessutom var skalet där pigmentfläckar fanns tunnare än intilliggande fläckfritt skal. Man fann också att äggets form hängde samman med hur tjockt skalet var.
Forskarna föreslår nu att man ska genomföra en studie där man styr fåglarnas kalciumintag för att man ska kunna klargöra om kalciummängden verkligen är avgörande.
Länkar
Science Now (se grå högerspalt - länken kommer bli inaktuell)
Ecology Letters (preprint, kräver prenumeration)
En ny hypotes om vad pigmenteringen ger för fördel publiceras i ett kommande nummer av Ecology Letters. En grupp brittiska forskare har undersökt talgoxägg och hittat en koppling mellan äggskalets tjocklek och mängden pigmentering. Ju tunnare skal, desto mer pigmentering. Pigmentet ifråga, protoporfyrin, föreslås göra skalet mer hållbart. Protoporfyrin har nämligen en struktur som liknar flera fasta smörjmedel som används i industrin. Om det har en liknande funktion i ägget skulle ägget bättre tåla tryck utifrån, men samtidigt bli känsligare för tryck inifrån (lättare att ta sig ut från).
Ägg från tre på varandra följande år undersöktes. Man mätte (varierande) vikt, skalets kalkhalt eller skalets tjocklek. Hos talgoxen och liknande fåglar är tjockleken den avgörande faktorn för hur starkt skalet är. Hur tjockt skalet är beror starkt av hur mycket kalcium som är tillgängligt. Därför förväntade man sig att finna ett samband mellan kalciumhalten i jorden i fågelns omgivning och mängden pigment i skalet - ett samband som också fanns. Dessutom var skalet där pigmentfläckar fanns tunnare än intilliggande fläckfritt skal. Man fann också att äggets form hängde samman med hur tjockt skalet var.
Forskarna föreslår nu att man ska genomföra en studie där man styr fåglarnas kalciumintag för att man ska kunna klargöra om kalciummängden verkligen är avgörande.
Länkar
Science Now (se grå högerspalt - länken kommer bli inaktuell)
Ecology Letters (preprint, kräver prenumeration)
Anonyma kommentarer påslagna
Eftersom Blogger har infört möjlighet till ordverifiering ("fyll i bokstäverna du ser på bilden") provar jag att tillåta anonyma kommentarer. Förhoppningsvis blir det då lite lättare för er icke-Blogger-användare att kommentera, om ni skulle vilja.
torsdag, augusti 25, 2005
Rymdstrålning kan ligga bakom asymmetri hos biomolekyler
Kirala molekyler är antingen "högerriktade" eller "vänsterriktade" - de olika formerna är varandras spegelbilder. Kiraliteten uppstår som en följd av att en kolatom kan binda fyra andra atomer i en tetraederform. Allt levande på jorden, växter såväl som djur, innehåller bara aminosyror av den ena kiraliteten. Varför är omdiskuterat. En grupp forskare ledda av Uwe Meierhenrich vid University of Nice-Sophia Antipolis i France hävdar nu, baserat på laboratorieförsök, att rymdstrålning förstör den ena formen mycket lättare än den andra. Deras teori är att aminosyrorna uppstod ute i rymden och kom med kometer till jorden.
Kiralitet
Vid en vanlig kemisk reaktion bildas de bägge enantiomererna (kirala formerna) i lika stor mängd. I kroppen har enantiomererna däremot ofta totalt olika funktioner (ett välkänt exempel är nog neurosedyn, där man försent upptäckte att den ena enantiomeren hjälpte mot illamående medan den andra gav fosterskador). Luktsystemet skiljer också ofta på kirala luktämnen, bland annat citron- och apelsindoft. Metoder för att framställa enbart den ena enantiomeren fick Nobelpriset år 2001.
Teorin
Cirkulärt polariserat ljus i rymden förstörde mer "högerhänta" än "vänsterhänta" aminosyror i det isdamm som fanns ute i rymden, hävdar Meierhenrich och hans kollegor. Rymddammet, delvis i form av kometer, kom sedan till jorden. För att visa detta har de (i laboratoriemiljö) bestrålat en blandning av kirala aminosyror med cirkulärt polariserat ljus. Resultatet var 2.6% överskott av
vänsterenantiomeren. Våglängden på strålningen de använde var dock 180 nm - betydligt längre än den 120-nanometersstrålning som dominerar i rymden (ett tidigare experiment med 210 nm gav 2.5% överskott). Försök med kortvågigare strålning ska utföras under 2006 när gruppen får tillgång till en synkroton att producera strålningen med.
Om teorin stämmer ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått någon annanstans i rymden på liknande sätt. (Om riktningen på den cirkulärt polariserade strålningen där var omvänd skulle det livet dessutom kunna vara synnerligen giftigt för människan)
Länkar
New Scientist Space
Wikipedia om kirala molekyler (engelska)
Nobelpriset 2001, information (svenska)
Kiralitet
Vid en vanlig kemisk reaktion bildas de bägge enantiomererna (kirala formerna) i lika stor mängd. I kroppen har enantiomererna däremot ofta totalt olika funktioner (ett välkänt exempel är nog neurosedyn, där man försent upptäckte att den ena enantiomeren hjälpte mot illamående medan den andra gav fosterskador). Luktsystemet skiljer också ofta på kirala luktämnen, bland annat citron- och apelsindoft. Metoder för att framställa enbart den ena enantiomeren fick Nobelpriset år 2001.
Teorin
Cirkulärt polariserat ljus i rymden förstörde mer "högerhänta" än "vänsterhänta" aminosyror i det isdamm som fanns ute i rymden, hävdar Meierhenrich och hans kollegor. Rymddammet, delvis i form av kometer, kom sedan till jorden. För att visa detta har de (i laboratoriemiljö) bestrålat en blandning av kirala aminosyror med cirkulärt polariserat ljus. Resultatet var 2.6% överskott av
vänsterenantiomeren. Våglängden på strålningen de använde var dock 180 nm - betydligt längre än den 120-nanometersstrålning som dominerar i rymden (ett tidigare experiment med 210 nm gav 2.5% överskott). Försök med kortvågigare strålning ska utföras under 2006 när gruppen får tillgång till en synkroton att producera strålningen med.
Om teorin stämmer ökar sannolikheten för att liv kan ha uppstått någon annanstans i rymden på liknande sätt. (Om riktningen på den cirkulärt polariserade strålningen där var omvänd skulle det livet dessutom kunna vara synnerligen giftigt för människan)
Länkar
New Scientist Space
Wikipedia om kirala molekyler (engelska)
Nobelpriset 2001, information (svenska)
onsdag, augusti 24, 2005
P-piller påverkar kvinnors luktsinne
Kvinnor som använder P-piller får ökad känslighet för matrelaterade/miljörelaterade lukter och minskad känslighet för sociala lukter, enligt en studie från Uppsala Universitet. Fertila kvinnor får däremot ökad känslighet för sociala lukter. Eftersom kroppens hormonprofil hos p-pilleranvändare är mest lik den tidiga delen av en graviditet, bör resultaten för gravida kvinnor likna dem för p-pilleranvändare.
Bakom studien står två Uppsalaforskare från institutionen för psykologi, Johan Lundström och Mats J Olsson, och deras amerikanska kollega Martha K. McClintock. Matlukt/miljölukt representerades av PEA (rosendoft) och social lukt av androstadienone, ett ämne från manssvett. Androstadienone har tidigare omnämnts som ett möjligt feromon. (Mer om androstadienone från Vetenskapsnytt (15/5): Möjligt manligt feromon attraherar både heterosexuella kvinnor och homosexuella män)
Det är sedan tidigare känt att kvinnor blir känsligare för lukt under graviditetens första fas. Orsaken tros vara att det då är extra viktigt att undvika skadliga ämnen och att hitta bra näringsrik föda.
I artikeln (studien kommer publiceras i tidskriften Biological Psychology) motiveras valet av "ros" med att de flesta av växtens delar används i mat och att ros innehåller näringsämnen som vitamin A och C. Jag tycker nog ändå att det är tveksamt att kategorisera lukten "ros" som "mat", de flesta kvinnor (deltagarna är till stor del svenskor, får man väl anta, eftersom studien är svensk) har knappast kommit i kontakt med den (eller tillräckligt liknande dofter) i matsammanhang och skulle därmed inte klassificera den som "mat" baserat på erfarenhet. Den möjlighet som kvarstår är att kategoriseringen av lukten som "mat" skulle vara medfödd, och det undrar jag om det finns stöd för. Inte kan man väl heller lukta sig till vitaminerna? Sannolikt baseras valet mer på behovet att finna en lukt som inte också aktiverar det trigeminala systemet (som de flesta luktämnen gör). Men i så fall undrar jag varför de inte valde vanilj, som är ett välkänt icke-trigeminalt luktämne och som borde väcka starkare matassociationer hos de flesta. Kanske för att lukten skulle representera omgivning snarare än specifikt "mat" (och att formuleringen "näringsämnen" sedan blivit förvanskad till "mat" redan i nyhetsreleasen?).
Däremot är det intressant att reaktionen på "social lukt" ändras av hormonell status.
Länkar
Uppsala Universitets pressmeddelande
SvD
Biological Psychology (article in press, kräver prenumeration)
EDIT: 25/8 kl 08.00 Insåg igår att jag varit dålig med att hålla isär källorna på en punkt. Nyhetsreleasen och SvD talar om "matlukt", men i studien skriver man bara "environmental odor", omgivande lukt, som är betydligt mer allmängiltigt. Och då är ju valet av rosendoft inte lika konstigt (även om resonemanget att man kan känna näringsinnehållet på lukten låter tveksamt). Det jag vill framhålla är alltså att rapporteringen av resultaten som "ökad känslighet för matlukt" inte så bra representerar det som gjordes (enligt min förståelse av studien som den beskrivs i Biological Psychology). Jag har ändrat texten ovan en smula för att den bättre ska avspegla detta.
Bakom studien står två Uppsalaforskare från institutionen för psykologi, Johan Lundström och Mats J Olsson, och deras amerikanska kollega Martha K. McClintock. Matlukt/miljölukt representerades av PEA (rosendoft) och social lukt av androstadienone, ett ämne från manssvett. Androstadienone har tidigare omnämnts som ett möjligt feromon. (Mer om androstadienone från Vetenskapsnytt (15/5): Möjligt manligt feromon attraherar både heterosexuella kvinnor och homosexuella män)
Det är sedan tidigare känt att kvinnor blir känsligare för lukt under graviditetens första fas. Orsaken tros vara att det då är extra viktigt att undvika skadliga ämnen och att hitta bra näringsrik föda.
I artikeln (studien kommer publiceras i tidskriften Biological Psychology) motiveras valet av "ros" med att de flesta av växtens delar används i mat och att ros innehåller näringsämnen som vitamin A och C. Jag tycker nog ändå att det är tveksamt att kategorisera lukten "ros" som "mat", de flesta kvinnor (deltagarna är till stor del svenskor, får man väl anta, eftersom studien är svensk) har knappast kommit i kontakt med den (eller tillräckligt liknande dofter) i matsammanhang och skulle därmed inte klassificera den som "mat" baserat på erfarenhet. Den möjlighet som kvarstår är att kategoriseringen av lukten som "mat" skulle vara medfödd, och det undrar jag om det finns stöd för. Inte kan man väl heller lukta sig till vitaminerna? Sannolikt baseras valet mer på behovet att finna en lukt som inte också aktiverar det trigeminala systemet (som de flesta luktämnen gör). Men i så fall undrar jag varför de inte valde vanilj, som är ett välkänt icke-trigeminalt luktämne och som borde väcka starkare matassociationer hos de flesta. Kanske för att lukten skulle representera omgivning snarare än specifikt "mat" (och att formuleringen "näringsämnen" sedan blivit förvanskad till "mat" redan i nyhetsreleasen?).
Däremot är det intressant att reaktionen på "social lukt" ändras av hormonell status.
Länkar
Uppsala Universitets pressmeddelande
SvD
Biological Psychology (article in press, kräver prenumeration)
EDIT: 25/8 kl 08.00 Insåg igår att jag varit dålig med att hålla isär källorna på en punkt. Nyhetsreleasen och SvD talar om "matlukt", men i studien skriver man bara "environmental odor", omgivande lukt, som är betydligt mer allmängiltigt. Och då är ju valet av rosendoft inte lika konstigt (även om resonemanget att man kan känna näringsinnehållet på lukten låter tveksamt). Det jag vill framhålla är alltså att rapporteringen av resultaten som "ökad känslighet för matlukt" inte så bra representerar det som gjordes (enligt min förståelse av studien som den beskrivs i Biological Psychology). Jag har ändrat texten ovan en smula för att den bättre ska avspegla detta.
Hormoner och behandling mot cancer
Två intressanta rapporter om hormoner och cancerbehandling publiceras i dagarna i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). I det ena fallet gäller det GHRH (growth hormone releasing hormone, på svenska tillväxthormonsfrisättande hormon) och i det andra fallet LHRF (luteinizing hormone-releasing factor, luteiniserande hormon-frisättande faktor).
GHRH
GHRH reglerar produktion och frisättande av tillväxthormon (i hypofysen). Det finns också i många sorters tumörer och har föreslagits vara en tumörtillväxtsfaktor. Antagonister mot GHRH (ämnen som minskar aktiviteten hos GHRH) har visat sig minska tillväxten hos tumörer. Många tumörer har speciella varianter av GHRH-receptorer som inte är identiska med de som finns i frisk vävnad. Den aktuella studien har visat att en GHRH-antagonist (JV-1-42) kan passera blod-hjärnbarriären och att den binder effektivt till de GHRH-receptorer som finns i tumörer. Detta gör det möjligt att behandla hjärntumörer med ämnet. Den tänkta tillämpningen är behandling av glioblastom, en vanlig typ av hjärntumör. Idag är den vanligaste metoden att ta bort glioblastom på kirurgisk väg, vilket (naturligtvis) är krångligt och riskfyllt.
Studien publicerades 23:e augusti i PNAS Early Edition.
Hela artikeln (kräver prenumeration)
Sammanfattning (fritt tillgänglig)
Medical News Today
LHRF
LHRF misstänks vara en tumörtillväxtfaktor eftersom många tumörer producerar stora mängder receptorer för det. Framför allt gäller det bröst-, äggstocks- och prostatacancertumörer. Den vanliga typen av behandling går ut på att blockera LHRF med hjälp av antagonister. I den aktuella studien gör forskarna istället tvärtom: de kopplar en del av LHRF-molekylen till cancermedicinen camptothecin, och använder den som "transporthjälp". Metoden visade sig effektiv: i tumörer hos behandlade möss dog 20 gånger så många tumörceller som hos obehandlade möss, och andra (friska) organ som hjärta, lungor och lever påverkades inte mycket. Dessutom förblev mushonor som gick igenom behandlingen lika fertila som vanliga mushonor, mätt i antalet ungar.
Studien är ännu inte publicerad, men går att läsa om via Nature News.
Länkar
GHRH, hela artikeln (kräver prenumeration)
GHRH, sammanfattning (fritt tillgänglig)
GHRH, Medical News Today
LHRF (Nature News)
GHRH
GHRH reglerar produktion och frisättande av tillväxthormon (i hypofysen). Det finns också i många sorters tumörer och har föreslagits vara en tumörtillväxtsfaktor. Antagonister mot GHRH (ämnen som minskar aktiviteten hos GHRH) har visat sig minska tillväxten hos tumörer. Många tumörer har speciella varianter av GHRH-receptorer som inte är identiska med de som finns i frisk vävnad. Den aktuella studien har visat att en GHRH-antagonist (JV-1-42) kan passera blod-hjärnbarriären och att den binder effektivt till de GHRH-receptorer som finns i tumörer. Detta gör det möjligt att behandla hjärntumörer med ämnet. Den tänkta tillämpningen är behandling av glioblastom, en vanlig typ av hjärntumör. Idag är den vanligaste metoden att ta bort glioblastom på kirurgisk väg, vilket (naturligtvis) är krångligt och riskfyllt.
Studien publicerades 23:e augusti i PNAS Early Edition.
Hela artikeln (kräver prenumeration)
Sammanfattning (fritt tillgänglig)
Medical News Today
LHRF
LHRF misstänks vara en tumörtillväxtfaktor eftersom många tumörer producerar stora mängder receptorer för det. Framför allt gäller det bröst-, äggstocks- och prostatacancertumörer. Den vanliga typen av behandling går ut på att blockera LHRF med hjälp av antagonister. I den aktuella studien gör forskarna istället tvärtom: de kopplar en del av LHRF-molekylen till cancermedicinen camptothecin, och använder den som "transporthjälp". Metoden visade sig effektiv: i tumörer hos behandlade möss dog 20 gånger så många tumörceller som hos obehandlade möss, och andra (friska) organ som hjärta, lungor och lever påverkades inte mycket. Dessutom förblev mushonor som gick igenom behandlingen lika fertila som vanliga mushonor, mätt i antalet ungar.
Studien är ännu inte publicerad, men går att läsa om via Nature News.
Länkar
GHRH, hela artikeln (kräver prenumeration)
GHRH, sammanfattning (fritt tillgänglig)
GHRH, Medical News Today
LHRF (Nature News)
tisdag, augusti 23, 2005
Discovery hemflugen på ryggen av en Boeing 747
Inte ägnade jag en tanke åt hur de tänkte få hem Discovery-färjan efter att den landat. I och med att de bytte landningsplats på grund av vädret, från Kennedy Space Center i Florida till Dryden Flight Research Center i Kalifornien, hamnade den ju en bit "hemifrån".
Så hur gjorde de? Försedde den med en svanskon för att minska luftmotstånd (och turbulens) och fraktade hem den på ryggen av en ombyggd Boeing 747. Färden tog två dygn, med flera mellanlandningar för att tanka. Mängder av foton finns på NASAs hemsida, och videosnuttar av start och landning.
Länk
NASAs "Return to flight"-sidor
måndag, augusti 22, 2005
Även schimpanser vill vara normala
Att rätta sig efter kulturella normer är inte unikt för människan - även schimpanser rättar sig efter grupptrycket. Upptäckten var en "bieffekt" av ett forskningsprojekt som undersöker kulturspridning i grupper av schimpanser.
Att även apor har kultur - och sprider kultur till varandra - var förr kontroversiellt men är numer accepterat. Även mindre sociala ap-arter, som orangutanger, verkar ha innovation och kulturspridning.
Forskare som studerar kultur och dess spridning hos schimpanser lärde ett par högt rankade honor varsin teknik ("lyft" respektive "peta") för att hämta mat i ett system bestående av tuber. Andra schimpanser fick sedan studera den ena eller den andra schimpanshonan under en vecka när hon använde tekniken. Efter veckans slut fick de använda tekniken själva, och gjorde det utan större problem.
Det intressanta var att vissa apor på egen hand lyckades komma på också den andra tekniken och använda den - men de allra flesta slutade snart med det till förmån för den teknik som resten av gruppen använde. Den nivån av konformitet, att rätta sig så pass mycket efter hur gruppen gör, är något som tidigare bara förknippats med människan, säger dr Victoria Horner som är en av forskarna bakom studien.
Länkar
Science Daily (om schimpanser som rättar sig efter normen)
Science Daily (om kultur hos orangutanger)
Att även apor har kultur - och sprider kultur till varandra - var förr kontroversiellt men är numer accepterat. Även mindre sociala ap-arter, som orangutanger, verkar ha innovation och kulturspridning.
Forskare som studerar kultur och dess spridning hos schimpanser lärde ett par högt rankade honor varsin teknik ("lyft" respektive "peta") för att hämta mat i ett system bestående av tuber. Andra schimpanser fick sedan studera den ena eller den andra schimpanshonan under en vecka när hon använde tekniken. Efter veckans slut fick de använda tekniken själva, och gjorde det utan större problem.
Det intressanta var att vissa apor på egen hand lyckades komma på också den andra tekniken och använda den - men de allra flesta slutade snart med det till förmån för den teknik som resten av gruppen använde. Den nivån av konformitet, att rätta sig så pass mycket efter hur gruppen gör, är något som tidigare bara förknippats med människan, säger dr Victoria Horner som är en av forskarna bakom studien.
Länkar
Science Daily (om schimpanser som rättar sig efter normen)
Science Daily (om kultur hos orangutanger)
lördag, augusti 20, 2005
Sjungande vingar kan förhindra att små plan får stall
Stall - att luftbärigheten plötsligt försvinner - är den bakomliggande orsaken för upp till en fjärdedel av alla krascher med små plan (8 eller färre säten), skriver New Scientist. En flygingenjör, Ian Salmon, som de intervjuat säger: "The air can no longer remain attached to the wing and it tends to break off in large sheets" (luften kan inte hålla kvar vid vingen och tenderar att "släppa" i stora flak). Fenomenet att luften "släpper" heter på svenska avlösning.
Salmon har gjort upptäckten att vissa ljudfrekvenser kan hjälpa luften att "hålla fast" vid vingen. Han fäste piezoelektrisk plastfilm vid vingsegment och utförde vindtunneltester. Plastfilmen vibrerar när elektrisk ström leds igenom den, och detta skapar ljud. Tester med en knappt hörbar sinuston runt 400 Hz (en dryg halvton lägre än ett "stämgaffels-A" som ligger runt 440 Hz) gav en 22%-ig ökning i lyftkraft jämfört med en standardvinge. Enkla toner gav bäst resultat, men han provade även med musik.
Storleken på vingarna hos ett litet plan avgörs av behovet att undvika stall under start och landning. För större och snabbare plan påverkas inte luften runt vingarna lika mycket av luftens viskositet. Salmon säger till New Scientist att man med hans metod har möjlighet att minska vingstorleken och därmed få ett lättare och bränslesnålare plan, men att den sannolikt inte är effektiv på plan med mer än än 8 säten.
Länkar
New Scientist
Aeromuseum (mer om flygplan, lyftkraft och stall)
NASA (pedagogiska figurer och diagram som visar lyft och stall)
Salmon har gjort upptäckten att vissa ljudfrekvenser kan hjälpa luften att "hålla fast" vid vingen. Han fäste piezoelektrisk plastfilm vid vingsegment och utförde vindtunneltester. Plastfilmen vibrerar när elektrisk ström leds igenom den, och detta skapar ljud. Tester med en knappt hörbar sinuston runt 400 Hz (en dryg halvton lägre än ett "stämgaffels-A" som ligger runt 440 Hz) gav en 22%-ig ökning i lyftkraft jämfört med en standardvinge. Enkla toner gav bäst resultat, men han provade även med musik.
Storleken på vingarna hos ett litet plan avgörs av behovet att undvika stall under start och landning. För större och snabbare plan påverkas inte luften runt vingarna lika mycket av luftens viskositet. Salmon säger till New Scientist att man med hans metod har möjlighet att minska vingstorleken och därmed få ett lättare och bränslesnålare plan, men att den sannolikt inte är effektiv på plan med mer än än 8 säten.
Länkar
New Scientist
Aeromuseum (mer om flygplan, lyftkraft och stall)
NASA (pedagogiska figurer och diagram som visar lyft och stall)
fredag, augusti 19, 2005
Starkare än stål och diamant - och genomskinligt
Amerikanska forskare har lyckats komma på en enkel och snabb metod för att göra flak (eller kanske snarare remsor) av nanotuber - pyttesmå kolrör med intressanta fysikaliska egenskaper. Flaken är starkare än ett stålflak av samma tyngd och kan bära vattendroppar som är 50000 gånger tyngre. De är också genomskinliga, flexibla och leder ström. Användningsområdena är otaliga.
Tillverkare av nanorör finns det numer gott om, och de används i en hel del produkter. Men de revolutionerande tillämpningarna, de där som man hört talas om sedan 1991 när japanska forskare först upptäckte nanorören, har ännu låtit vänta på sig. Att göra större strukturer av rören har varit dyrt och tidsödande.
Den nya metoden är oehört enkel och elegant. Man börjar med en "skog" av nanorör - en tät samling rör som står upp - och drar i kanten av den med en klisterremsa. Ändarna på de rör som fastnar trasslar in sig i rören bredvid, och deras ändar gör samma sak. Kedjereaktionen ger en remsa av nanorör som sitter ihop. Remsan sköljs sedan i etanol varpå den sjunker ihop. Slutresultatet är inte tjockare än 50 nanometer, genomskinligt, strömförande och superstarkt. Produktionshastigheten är upp till sju meter per minut.
Materialets användbarhet har redan visats. Gruppen har flera patent (och fler lär väl vara på väg). Bland annat har de sandwichat ett nanorörsflak mellan två plexiglasskivor - genom att smälta ihop dem i en vanlig mikrovågsugn. Det tänkta användningsområdet är (uppvärmningsbara) bilrutor.
DN har pratat med ett två fysikprofessorer som båda finner upptäckten väldigt intressant. Artikeln är över huvud taget bra och informativ, med lite intressanta siffror på materialets kapacitet: 50 gånger starkare än stål, leder ström 1000 gånger bättre än koppar, värmeisolerar 40 gånger bättre än diamant.
Länkar
Dagens Nyheter
Nature News
Science Daily
Tillverkare av nanorör finns det numer gott om, och de används i en hel del produkter. Men de revolutionerande tillämpningarna, de där som man hört talas om sedan 1991 när japanska forskare först upptäckte nanorören, har ännu låtit vänta på sig. Att göra större strukturer av rören har varit dyrt och tidsödande.
Den nya metoden är oehört enkel och elegant. Man börjar med en "skog" av nanorör - en tät samling rör som står upp - och drar i kanten av den med en klisterremsa. Ändarna på de rör som fastnar trasslar in sig i rören bredvid, och deras ändar gör samma sak. Kedjereaktionen ger en remsa av nanorör som sitter ihop. Remsan sköljs sedan i etanol varpå den sjunker ihop. Slutresultatet är inte tjockare än 50 nanometer, genomskinligt, strömförande och superstarkt. Produktionshastigheten är upp till sju meter per minut.
Materialets användbarhet har redan visats. Gruppen har flera patent (och fler lär väl vara på väg). Bland annat har de sandwichat ett nanorörsflak mellan två plexiglasskivor - genom att smälta ihop dem i en vanlig mikrovågsugn. Det tänkta användningsområdet är (uppvärmningsbara) bilrutor.
DN har pratat med ett två fysikprofessorer som båda finner upptäckten väldigt intressant. Artikeln är över huvud taget bra och informativ, med lite intressanta siffror på materialets kapacitet: 50 gånger starkare än stål, leder ström 1000 gånger bättre än koppar, värmeisolerar 40 gånger bättre än diamant.
Länkar
Dagens Nyheter
Nature News
Science Daily
torsdag, augusti 18, 2005
Alger som lastdjur
Gröna alger kan användas som "lastdjur" för att flytta laster på sträckor upp till 20 cm, med en hastighet på 0.2 millimeter per sekund. Idén kläcktes av forskare från amerikanska Harvard University.
Att flytta pyttesmå saker över pyttesmå avstånd är komplicerat, på grund av den precision som krävs. Det finns försök att bygga micro- och nanomotorer med hjälp av rörliga delar från enskilda celler, men det är inte heller en enkel process. Därför föddes idén att använda en hel organism i stället.
Algen Chlamydomonas reinhardtii är encellig organism som är enkel att odla i ett laboratorium, och har två mycket användbara drag: den kan simma och den går att styra med ljus (algerna simmar från starkt ljus i riktning mot svagare ljus). Lasten som användes i försöket var polystyrenpärlor (med upp till hälften så stor diameter som algerna) som fästes vid algerna med kemisk binding. Bindingen upplöstes med hjälp av en ultraviolett ljusblixt när algerna nått sitt mål. Proceduren gick att upprepa flera gånger med samma alger.
Pärlorna kan fås att binda olika ämnen - till exempel gifter - genom specialiserade ytbeläggningar.
Länkar
Sammanfattning från PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences)
Science Now (kräver prenumeration)
Chlamy Center (Mer information om Chlamydomonas)
Att flytta pyttesmå saker över pyttesmå avstånd är komplicerat, på grund av den precision som krävs. Det finns försök att bygga micro- och nanomotorer med hjälp av rörliga delar från enskilda celler, men det är inte heller en enkel process. Därför föddes idén att använda en hel organism i stället.
Algen Chlamydomonas reinhardtii är encellig organism som är enkel att odla i ett laboratorium, och har två mycket användbara drag: den kan simma och den går att styra med ljus (algerna simmar från starkt ljus i riktning mot svagare ljus). Lasten som användes i försöket var polystyrenpärlor (med upp till hälften så stor diameter som algerna) som fästes vid algerna med kemisk binding. Bindingen upplöstes med hjälp av en ultraviolett ljusblixt när algerna nått sitt mål. Proceduren gick att upprepa flera gånger med samma alger.
Pärlorna kan fås att binda olika ämnen - till exempel gifter - genom specialiserade ytbeläggningar.
Länkar
Sammanfattning från PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences)
Science Now (kräver prenumeration)
Chlamy Center (Mer information om Chlamydomonas)
onsdag, augusti 17, 2005
Forskning & Framsteg skriver om Vetenskapsnytt!
I det sprillans nya numret av Forskning & Framsteg, under vinjetten "På gång", kan man hitta tips om utställningar, seminarier och föreläsningar med mera. Och extra roligt: man kan också läsa om Vetenskapsnytt (och om mig, och lite om varför jag bloggar) . :-)Dessutom var Patric Hadenius, som är redaktör för "På gång", snäll nog att skicka mig pappersupplagan med en hälsning inlagd i rätt uppslag.
(Tack Patric, om du läser det här!)
Bild från Forskning&Framstegs hemsida (fof.se), naturligtvis
Länk
F&F "På gång"
Krokodilblod nästa steg i kampen mot HIV och resistenta bakterier
Krokodilblod kan kanske ge upphov både till mediciner mot HIV och nya typer av antibiotika. Det hoppas åtminstone de forskare som just nu samlar krokodilblod från vilda och tama krokodiler i norra Australien.
Att simma i tropiska floder med öppna blödande sår låter som ett säkert recept på livshotande infektioner - men inte för krokodiler. De verkar kunna klara sig trots allvarliga skador och de massor av bakterier som finns i vattnet de simmar i (det lär finnas ett rätt stort antal trebenta krokodiler som simmar omkring, följden av blodiga slagsmål). Detta har fått ett flertal forskare att intressera sig för hur krokodilernas immunsystem fungerar. För några år sedan rapporterades det om en bakteriedödande peptid från krokodilblod (den fick namnet crocodillin) och nu har man också upptäckt att serum från krokodilblod bekämpar HIV-virus betydligt bättre än motsvarande serum från människor.
Krokodilblod har också väckt intresse av en helt annan orsak: det kan förse krokodiler med syre även när de stannar upp till en timme under vattnet. När krokodilens blod fylls med bikarbonatjoner (den sista restprodukten av respirationen) hjälper det till att släppa loss ytterligare syre som finns bundet i krokodilens hemoglobin. Dykande däggdjur, och sälar, använder istället myoglobin för att binda syre när de stannar länge under vattnet. För tio år sedan framställde forskare hemoglobinhybrider - blandningar av människo- och krokodilhemoglobin. Det visade sig att det var tillräckligt att ändra människans hemoglobin på 12 ställen (det vill säga, 12 aminosyror som skilde, jämfört med hur människans hemoglobin normalt ser ut) för att få en liknande effekt. Det har spekulerats i att både atleter och sjuka skulle kunna dra nytta av detta.
Länkar
Reuters (tack till Johannes för länken)
Medical Link (om crocodillin, på svenska)
Antibiotics in Action: Mold is for Wimps (om crocodillin)
National Health Museum (om krokodilblod och bikarbonateffekten)
Peak Performance Online (om krokodilblodseffekten och atleter)
Att simma i tropiska floder med öppna blödande sår låter som ett säkert recept på livshotande infektioner - men inte för krokodiler. De verkar kunna klara sig trots allvarliga skador och de massor av bakterier som finns i vattnet de simmar i (det lär finnas ett rätt stort antal trebenta krokodiler som simmar omkring, följden av blodiga slagsmål). Detta har fått ett flertal forskare att intressera sig för hur krokodilernas immunsystem fungerar. För några år sedan rapporterades det om en bakteriedödande peptid från krokodilblod (den fick namnet crocodillin) och nu har man också upptäckt att serum från krokodilblod bekämpar HIV-virus betydligt bättre än motsvarande serum från människor.
Krokodilblod har också väckt intresse av en helt annan orsak: det kan förse krokodiler med syre även när de stannar upp till en timme under vattnet. När krokodilens blod fylls med bikarbonatjoner (den sista restprodukten av respirationen) hjälper det till att släppa loss ytterligare syre som finns bundet i krokodilens hemoglobin. Dykande däggdjur, och sälar, använder istället myoglobin för att binda syre när de stannar länge under vattnet. För tio år sedan framställde forskare hemoglobinhybrider - blandningar av människo- och krokodilhemoglobin. Det visade sig att det var tillräckligt att ändra människans hemoglobin på 12 ställen (det vill säga, 12 aminosyror som skilde, jämfört med hur människans hemoglobin normalt ser ut) för att få en liknande effekt. Det har spekulerats i att både atleter och sjuka skulle kunna dra nytta av detta.
Länkar
Reuters (tack till Johannes för länken)
Medical Link (om crocodillin, på svenska)
Antibiotics in Action: Mold is for Wimps (om crocodillin)
National Health Museum (om krokodilblod och bikarbonateffekten)
Peak Performance Online (om krokodilblodseffekten och atleter)
tisdag, augusti 16, 2005
Ett urin- eller bloddrivet engångsbatteri
Fysiker i Singapore har skapat ett engångsbatteri som kan drivas med en droppe blod eller urin. Batteriet består av ett papper indränkt i kopparklorid, sandwichat mellan remsor av magnesium och koppar. Hela paketet förpackas sedan i plast och blir något mindre än ett kreditkort.
Batteriet är tänkt att aktiveras genom att en droppe blod eller urin får dränka igenom pappret. Då påbörjas en elektrisk reaktion som ger ström: magnesium kommer fungera som anod (donera elektroner) och kopparkloriden som katod (ta upp elektroner). Batteriet kan ge 1.5 volt med 1.5 mikrowatts effekt och är tänkt att användas i engångs-analysutrustning för medicinsk användning. Forskarna föreslår också att en sändare kan kombineras med kortet för att ge nödkommunikationsutrustning som fungerar även när tillgång till vanliga kraftkällor är utslagen.
Intressant idé, tycker jag, om än inte lika elegant som den bloddrivna bränslecellen jag skrev om för ett par månader sedan.För borde det inte fungera lika bra med lite saliv, eller för den delen en droppe vanligt vatten, för att aktivera batteriet? (Edit: Nej, elektrolyten måste ju ha en viss salthalt)
Länk
New Scientist
Batteriet är tänkt att aktiveras genom att en droppe blod eller urin får dränka igenom pappret. Då påbörjas en elektrisk reaktion som ger ström: magnesium kommer fungera som anod (donera elektroner) och kopparkloriden som katod (ta upp elektroner). Batteriet kan ge 1.5 volt med 1.5 mikrowatts effekt och är tänkt att användas i engångs-analysutrustning för medicinsk användning. Forskarna föreslår också att en sändare kan kombineras med kortet för att ge nödkommunikationsutrustning som fungerar även när tillgång till vanliga kraftkällor är utslagen.
Intressant idé, tycker jag, om än inte lika elegant som den bloddrivna bränslecellen jag skrev om för ett par månader sedan.
Länk
New Scientist
måndag, augusti 15, 2005
Erotiska bilder gör dig kortsiktigt blind
Att se en erotisk eller skrämmande bild verkar göra en person funktionellt blind för en kort stund, skriver New Scientist. Amerikanska forskare har genomfört en studie där de visat en snabb bildserie för sina försökspersoner. De flesta bilderna var neutrala (landskapsbilder och liknande), men vissa var bilder med våldsamt eller sexuellt provokativt innehåll. Personerna bads leta efter en bild i sekvensen, och det visade sig att ju närmare efter en "laddad" bild målbilden kom, ju oftare misslyckades de med att hitta den. Det verkade krävas minst en femtedels sekund för att få tillbaka normal funktion.
"Blindheten" verkade vara automatisk och kunde således inte påverkas med viljeansträngning. Dessutom var effekten olika stor på olika typer av personer: de som var mer försiktiga och noggranna (klassificerat med hjälp av ett personlighetstest) påverkades starkare än vad mer bekymmerslösa personer gjorde.
Forskarna förklarar sina resultat med att det verkar finnas en flaskhals i processningen av synintryck, och att stimuli som får vissa typer av uppmärksamhet kan "proppa igen" flaskhalsen ett tag. Man tror också att en hjärnstruktur som kallas amygdala är inblandad i processningen av våldsamma bilder, men att det inte är hela historien. Personer med skador på amygdala reagerade nämligen inte på våldsamma bilder, men fick fortfarande samma "blindhetseffekt" efter att ha sett bilder med erotiskt innehåll.
New Scientist påpekar också att det här kan vara ett viktigt inlägg i reklamtavledebatten, eftersom det visar att sexuellt laddade eller våldsamma bilder kan göra bilförare osäkra i trafiken.
Länk
New Scientist
"Blindheten" verkade vara automatisk och kunde således inte påverkas med viljeansträngning. Dessutom var effekten olika stor på olika typer av personer: de som var mer försiktiga och noggranna (klassificerat med hjälp av ett personlighetstest) påverkades starkare än vad mer bekymmerslösa personer gjorde.
Forskarna förklarar sina resultat med att det verkar finnas en flaskhals i processningen av synintryck, och att stimuli som får vissa typer av uppmärksamhet kan "proppa igen" flaskhalsen ett tag. Man tror också att en hjärnstruktur som kallas amygdala är inblandad i processningen av våldsamma bilder, men att det inte är hela historien. Personer med skador på amygdala reagerade nämligen inte på våldsamma bilder, men fick fortfarande samma "blindhetseffekt" efter att ha sett bilder med erotiskt innehåll.
New Scientist påpekar också att det här kan vara ett viktigt inlägg i reklamtavledebatten, eftersom det visar att sexuellt laddade eller våldsamma bilder kan göra bilförare osäkra i trafiken.
Länk
New Scientist
söndag, augusti 14, 2005
Rödhåriga mindre känsliga för smärta
För ett par år sedan publicerades en studie som sa att rödhåriga, men bara kvinnor, är mer känsliga för smärta. Nyligen publicerades en ny studie som säger att rödhåriga tål smärta betydligt bättre än andra, och att det gäller både kvinnor och män. Hur hänger det här ihop?
Det finns tre typer av opioida receptorer, betecknade μ, κ och δ. De aktiveras olika mycket av olika ämnen, men alla dessa ämnen tillhör klassen opioider (läs mer i engelska Wikipedia). (Enligt Wikipedia är μ-receptorerna, eller närmare bestämt en underkategori av dem, de opioidreceptorer som reagerar känsligast på kroppens egna endorfiner.)
Studien som utfördes för några år sedan undersökte bedövningsmedel relaterade till κ-receptorn. Den nya studien undersöker bedövningsmedel relaterade till μ-receptorn. Den äldre studien hittade bara en effekt för rödhåriga kvinnor, den nyare studien hittade samma effekt för både kvinnor och män. Rödhåriga individer har en funktionsnedsättande mutation i en receptor (melanocortin 1, MCR1) som dels är inblandad i pigmentering, men som också har visats spela roll för smärtkänslighet. Det hela kompliceras ytterligare av att inte alla rödhåriga har enbart icke-fungerande MCR1, utan bara vissa. Gensekvensering krävs för att veta vilka (dessutom verkar MCR1 finnas i rätt många olika varianter, fast när de resultaten först togs fram visste man inget om receptorns inblandning i smärtkänslighet).
Rödhåriga med en icke-fungerande MCR1 var mindre känsliga för smärta och fick också betydligt bättre effekt av bedövningsmedel av morfintyp. Liknande resultat erhölls vid undersökningar på möss med samma genmodifikation.
Intressant är också att alla kvinnor som deltog i studien åt p-piller. Det verkar vara ett accepterat faktum att kvinnors smärtkänslighet varierar under menstruationscykeln, men inte så välkänt hur detta fungerar. Man tror att kvinnor och män registrerar smärta via delvis olika reaktionsvägar, och att hormoner kan spela roll i detta. Därför väckte den förra studien där man bara såg resultat för rödhåriga kvinnor rätt mycket uppmärksamhet - det sågs som ett klart steg framåt i att kartlägga skillnader mellan mäns och kvinnors smärtuppfattning.
Intervju från 2003 med professor Jeffrey Mogil, som är ansvarig för båda studierna (engelska).
Länkar
DNC Health News (om den nya studien)
New Scientist (om den äldre studien)
Den äldre studien (fritt tillgänglig)
Den nya studien (kräver prenumeration)
Mer om MCR1 och dess utbredning
Det finns tre typer av opioida receptorer, betecknade μ, κ och δ. De aktiveras olika mycket av olika ämnen, men alla dessa ämnen tillhör klassen opioider (läs mer i engelska Wikipedia). (Enligt Wikipedia är μ-receptorerna, eller närmare bestämt en underkategori av dem, de opioidreceptorer som reagerar känsligast på kroppens egna endorfiner.)
Studien som utfördes för några år sedan undersökte bedövningsmedel relaterade till κ-receptorn. Den nya studien undersöker bedövningsmedel relaterade till μ-receptorn. Den äldre studien hittade bara en effekt för rödhåriga kvinnor, den nyare studien hittade samma effekt för både kvinnor och män. Rödhåriga individer har en funktionsnedsättande mutation i en receptor (melanocortin 1, MCR1) som dels är inblandad i pigmentering, men som också har visats spela roll för smärtkänslighet. Det hela kompliceras ytterligare av att inte alla rödhåriga har enbart icke-fungerande MCR1, utan bara vissa. Gensekvensering krävs för att veta vilka (dessutom verkar MCR1 finnas i rätt många olika varianter, fast när de resultaten först togs fram visste man inget om receptorns inblandning i smärtkänslighet).
Rödhåriga med en icke-fungerande MCR1 var mindre känsliga för smärta och fick också betydligt bättre effekt av bedövningsmedel av morfintyp. Liknande resultat erhölls vid undersökningar på möss med samma genmodifikation.
Intressant är också att alla kvinnor som deltog i studien åt p-piller. Det verkar vara ett accepterat faktum att kvinnors smärtkänslighet varierar under menstruationscykeln, men inte så välkänt hur detta fungerar. Man tror att kvinnor och män registrerar smärta via delvis olika reaktionsvägar, och att hormoner kan spela roll i detta. Därför väckte den förra studien där man bara såg resultat för rödhåriga kvinnor rätt mycket uppmärksamhet - det sågs som ett klart steg framåt i att kartlägga skillnader mellan mäns och kvinnors smärtuppfattning.
Intervju från 2003 med professor Jeffrey Mogil, som är ansvarig för båda studierna (engelska).
Länkar
DNC Health News (om den nya studien)
New Scientist (om den äldre studien)
Den äldre studien (fritt tillgänglig)
Den nya studien (kräver prenumeration)
Mer om MCR1 och dess utbredning
lördag, augusti 13, 2005
Risets genom sekvenserat
Världens viktigaste matväxt, riset, har fått sitt genom sekvenserat. Den mycket tillförlitliga gensekvens (99.999% garanterat rätt) som nu publicerats kommer bland annat förenkla framtagandet av tåligare och mer näringsrika sorters ris. Den kommer också förenkla studierna av genomen hos vete, råg, korn, majs, sorghum och sockerrör som alla är släkt med riset.
Ris är den viktigaste näringskällan för 3 miljarder av jordens befolkning, och står för 20% av världens energiintag i form av mat. 400 miljoner ton ris (motsvarande 5000000000000 svenska "standardportioner" á 80 gram) produceras varje år. Enligt prognoser kommer 4.6 miljarder människor vara beroende av ris för sin energiförsörjning runt år 2025, vilket betyder att risproduktionen kommer behöva stiga med 30%. Jordens risproducerande zoner är ofta hårt pressade och har liten kapacitet att producera mer mat än vad de gör för närvarande. Det är således bråttom att få fram nya sorters ris som ger högre avkastning, och sorter som kan växa där det nu inte är möjligt att odla ris.
Gensekvenseringen har utförts av ett internationellt konsortium, International Rice Genome Sequencing Project, som bildades 1997. 250 forskare från 10 länder (från fyra världsdelar) ingår i projektet, som leds av japanska forskare. Rissorten som använts, Nipponbar, är av arten Oryza sativa ssp. japonica. Enligt resultaten har den 37544 gener - betydligt fler än människan. Å andra sidan har den bara 12 kromosomer. Många av generna finns i två eller fler kopior.
Nu kommer det högst sannolikt bli hård konkurrens om att hitta de viktigaste generna i den information som publicerats. Att genomsekvensen är fritt tillgänglig innebär också troligtvis att flera andra risarter kommer att sekvenseras inom kort. Bland annat kommer de indiska forskare som ingått i projektet nu att fortsätta med att sekvensera 'Indica'-varianten. Man hoppas att resultaten ska garantera Indiens matförsörjning under lång tid framåt.
USA:s ambassad i Japan påpekar också att ris är användbart till mycket annat än mat:
Att risets genom var färdigsekvenserat fick jag reda på genom obli.net. Tack, Simon!
Länkar
Projektets webbsida
Cordis News
Foodnavigator
Indian Express
US Embassy in Tokyo
Artikel i Nature (verkar vara fritt tillgänglig)
Ris är den viktigaste näringskällan för 3 miljarder av jordens befolkning, och står för 20% av världens energiintag i form av mat. 400 miljoner ton ris (motsvarande 5000000000000 svenska "standardportioner" á 80 gram) produceras varje år. Enligt prognoser kommer 4.6 miljarder människor vara beroende av ris för sin energiförsörjning runt år 2025, vilket betyder att risproduktionen kommer behöva stiga med 30%. Jordens risproducerande zoner är ofta hårt pressade och har liten kapacitet att producera mer mat än vad de gör för närvarande. Det är således bråttom att få fram nya sorters ris som ger högre avkastning, och sorter som kan växa där det nu inte är möjligt att odla ris.
Gensekvenseringen har utförts av ett internationellt konsortium, International Rice Genome Sequencing Project, som bildades 1997. 250 forskare från 10 länder (från fyra världsdelar) ingår i projektet, som leds av japanska forskare. Rissorten som använts, Nipponbar, är av arten Oryza sativa ssp. japonica. Enligt resultaten har den 37544 gener - betydligt fler än människan. Å andra sidan har den bara 12 kromosomer. Många av generna finns i två eller fler kopior.
Nu kommer det högst sannolikt bli hård konkurrens om att hitta de viktigaste generna i den information som publicerats. Att genomsekvensen är fritt tillgänglig innebär också troligtvis att flera andra risarter kommer att sekvenseras inom kort. Bland annat kommer de indiska forskare som ingått i projektet nu att fortsätta med att sekvensera 'Indica'-varianten. Man hoppas att resultaten ska garantera Indiens matförsörjning under lång tid framåt.
USA:s ambassad i Japan påpekar också att ris är användbart till mycket annat än mat:
Rice plants provide more than just food. Grain is fermented into wine. Rice straw makes cattle feed, paper, rope and bricks. Rice oil goes into soap and cosmetics, and seed hulls fuel simple stoves and provide packing material for fragile cargo. Even ash from the hulls is useful - it cleans discolored teeth.
Att risets genom var färdigsekvenserat fick jag reda på genom obli.net. Tack, Simon!
Länkar
Projektets webbsida
Cordis News
Foodnavigator
Indian Express
US Embassy in Tokyo
Artikel i Nature (verkar vara fritt tillgänglig)
onsdag, augusti 10, 2005
Genetiskt betingad länk mellan stress och utveckling av alkoholtolerans
En gen hos fruktflugor (Drosophila) har visat sig vara nödvändig för utvecklande av alkoholtolerans (vilket brukar anses vara ett förstadium till alkoholism). Flugor med fungerande gen (benämnd "hangover") kan utveckla högre alkoholtolerans som följd av stress - utan att först ha exponerats för alkohol. En fungerande, liknande länk mellan stressreaktion och alkoholberoende finns sannolikt även hos människor, enligt forskarna. (Det har utförts rätt mycket forskning på samband mellan stress, och alkohol, från många olika vinklar.)
I studien exponerades fruktflugor för alkoholånga. Alkoholpåverkade fruktflugor får symtom som liknar berusade människors: de tappar koordination och kroppskontroll, för att så småningom somna. Det tog dem i genomsnitt 20 minuter att "nyktra till" efteråt. Efter ett uppehåll på fyra timmar fick de andas alkoholånga igen - då hade de utvecklat en viss tolerans och behövde andas in mer alkohol för att nå samma nivå av berusning. Denna gång tog det dem 28 minuter att återhämta sig. Men flugor med en defekt kopia av "hangover"-genen utvecklade aldrig någon tolerans.
Forskarna stressade sedan en annan grupp fruktflugor med fungerande "hangover"-gen genom att hålla dem i 37° i trettio minuter. När dessa flugor sedan blev berusade tog det dem drygt 29 minuter att nyktra till, trots att de aldrig utsatts för alkohol förut. Stressen hade fått dem att utveckla alkoholtolerans. Flugor med en defekt "hangover"-gen påverkades inte av stressen.
Forskarna bakom studien föreslår att samma reaktionssamband kan ha bevarats under evolutionen. I så fall skulle de kunna ligga bakom den misstänkta länken mellan stress och drog- och beroendeproblem hos däggdjur, inkluderat människan, säger de.
Länk
New Scientist
I studien exponerades fruktflugor för alkoholånga. Alkoholpåverkade fruktflugor får symtom som liknar berusade människors: de tappar koordination och kroppskontroll, för att så småningom somna. Det tog dem i genomsnitt 20 minuter att "nyktra till" efteråt. Efter ett uppehåll på fyra timmar fick de andas alkoholånga igen - då hade de utvecklat en viss tolerans och behövde andas in mer alkohol för att nå samma nivå av berusning. Denna gång tog det dem 28 minuter att återhämta sig. Men flugor med en defekt kopia av "hangover"-genen utvecklade aldrig någon tolerans.
Forskarna stressade sedan en annan grupp fruktflugor med fungerande "hangover"-gen genom att hålla dem i 37° i trettio minuter. När dessa flugor sedan blev berusade tog det dem drygt 29 minuter att nyktra till, trots att de aldrig utsatts för alkohol förut. Stressen hade fått dem att utveckla alkoholtolerans. Flugor med en defekt "hangover"-gen påverkades inte av stressen.
Forskarna bakom studien föreslår att samma reaktionssamband kan ha bevarats under evolutionen. I så fall skulle de kunna ligga bakom den misstänkta länken mellan stress och drog- och beroendeproblem hos däggdjur, inkluderat människan, säger de.
Länk
New Scientist
söndag, augusti 07, 2005
Frånvaro (semester)
Nu försvinner jag till datorlöst land (även känt som de mindre centrala delarna av Hälsingland). Inga nya poster förrän torsdag, tidigast.
fredag, augusti 05, 2005
Schablonmässiga reaktioner på hotad manlighet
Hota en mans manliga identitet, och han kommer lägga sig till med mer macho attityder. Det är resultatet av en amerikansk studie som har undersökt mäns och kvinnors relationer till könsroller.
Robb Willer, forskare vid amerikanska Cornell University, har undersökt hur mäns och kvinnors attityder till sin könsidentitet ändras när den ifrågasätts. 111 deltagare fick fylla i ett formulär som en del i en könsidentitetsundersökning, och fick sedan slumpmässigt veta att deras svar indikerade en typiskt "manlig" resp. "kvinnlig" identitet. Klassificeringen hade inget samband med vad personerna hade svarat. (Kommentar: från nyhetsreleasen framgår inte så tydligt som man kunde önska om männen explicit fick veta att de hade en "kvinnlig" identitet respektive en "manlig" identitet, alternativt om bara vissa fick veta att de hade en "manlig" identitet och resten inte fick någon feedback alls. Men, logiskt sett, för att vissa skulle kunna känna sig ifrågasatta utgår jag ifrån att det första scenariot är det som gäller. )
Kvinnornas beteende ändrades inte oavsett typ av respons, men männen reagerade starkt på den feedback de fick. De som fick sin manlighet ifrågasatt reagerade med att bli mer positiva till Irakkriget, blev mer negativa mot homosexuella (framgår tyvärr inte om det gällde homosexuella av båda könen) och mer benägna att vilja köpa en SUV (stadsjeep) istället för någon annan typ av bil. Dessa kriterier på manlighet hade valts ut i en annan studie som visade att deltagarna kategorisrade dessa drag som typiskt manliga.
Män vars könsidentitet ifrågasattes rapporterade också fler känslor av skam, skuld och fientlighet än de vars könsidentitet bekräftades.
Teorin om "maskulin överkompensation", det vill säga teorin om att män lägger sig till med typiskt manliga beteenden som ett sätt att försvara sin manliga identitet, har sina rötter i freudiansk psykologi. Den har blivit allmänt tankegods, men enligt Willer inte verifierats vetenskapligt förrän nu.
Men vad har man egentligen verifierat - är resultatet giltigt för män (och kvinnor) i alla åldrar? För hela befolkningen? Deltagarna i studien var studenter på "undergraduate"-nivå, det vill säga i sena tonåren eller något över. Det är tacksamt att använda unga människor som försöksobjekt i psykologiska studier - de lär oftare bete sig och tycka precis som förväntat än om man undersökte äldre personer, eftersom de har mindre livserfarenhet att jämföra stereotypa uppfattningar med. (Jag tror inte att detta alltid gäller - men det borde vara en klar nog tendens att det påverkar resultatet av studien)
Tyvärr framgår det inte heller vilken typ av utbildning som man plockade studenterna från. Studenter från ett "icke könstypiskt" studieval kan tänkas vara betydligt mer vana vid att få sin könsidentitet ifrågasatt och borde därför reagera annorlunda på det än studenter från ett "traditionellt" studieval. Studenter som är homosexuella har antagligen en annan inställning till homosexuella. Studenter vars syskon, föräldrar eller släktingar deltagit i Irakkriget har inte nödvändigtvis samma inställning till det som de studenter som inte personligen påverkas.
Rekrytering till universitet och högskolor är inte heller helt jämn, vilket borde avspegla sig i urvalet av deltagare oavsett om det är slumpmässigt eller inte. Och sedan har vi värderingsfrågan - är det likvärdigt för en man att uppfattas som "kvinnlig" och för en kvinna att uppfattas som "manlig"?
Länk
Cornell University nyhetsrelease
Robb Willer, forskare vid amerikanska Cornell University, har undersökt hur mäns och kvinnors attityder till sin könsidentitet ändras när den ifrågasätts. 111 deltagare fick fylla i ett formulär som en del i en könsidentitetsundersökning, och fick sedan slumpmässigt veta att deras svar indikerade en typiskt "manlig" resp. "kvinnlig" identitet. Klassificeringen hade inget samband med vad personerna hade svarat. (Kommentar: från nyhetsreleasen framgår inte så tydligt som man kunde önska om männen explicit fick veta att de hade en "kvinnlig" identitet respektive en "manlig" identitet, alternativt om bara vissa fick veta att de hade en "manlig" identitet och resten inte fick någon feedback alls. Men, logiskt sett, för att vissa skulle kunna känna sig ifrågasatta utgår jag ifrån att det första scenariot är det som gäller. )
Kvinnornas beteende ändrades inte oavsett typ av respons, men männen reagerade starkt på den feedback de fick. De som fick sin manlighet ifrågasatt reagerade med att bli mer positiva till Irakkriget, blev mer negativa mot homosexuella (framgår tyvärr inte om det gällde homosexuella av båda könen) och mer benägna att vilja köpa en SUV (stadsjeep) istället för någon annan typ av bil. Dessa kriterier på manlighet hade valts ut i en annan studie som visade att deltagarna kategorisrade dessa drag som typiskt manliga.
Män vars könsidentitet ifrågasattes rapporterade också fler känslor av skam, skuld och fientlighet än de vars könsidentitet bekräftades.
Teorin om "maskulin överkompensation", det vill säga teorin om att män lägger sig till med typiskt manliga beteenden som ett sätt att försvara sin manliga identitet, har sina rötter i freudiansk psykologi. Den har blivit allmänt tankegods, men enligt Willer inte verifierats vetenskapligt förrän nu.
Men vad har man egentligen verifierat - är resultatet giltigt för män (och kvinnor) i alla åldrar? För hela befolkningen? Deltagarna i studien var studenter på "undergraduate"-nivå, det vill säga i sena tonåren eller något över. Det är tacksamt att använda unga människor som försöksobjekt i psykologiska studier - de lär oftare bete sig och tycka precis som förväntat än om man undersökte äldre personer, eftersom de har mindre livserfarenhet att jämföra stereotypa uppfattningar med. (Jag tror inte att detta alltid gäller - men det borde vara en klar nog tendens att det påverkar resultatet av studien)
Tyvärr framgår det inte heller vilken typ av utbildning som man plockade studenterna från. Studenter från ett "icke könstypiskt" studieval kan tänkas vara betydligt mer vana vid att få sin könsidentitet ifrågasatt och borde därför reagera annorlunda på det än studenter från ett "traditionellt" studieval. Studenter som är homosexuella har antagligen en annan inställning till homosexuella. Studenter vars syskon, föräldrar eller släktingar deltagit i Irakkriget har inte nödvändigtvis samma inställning till det som de studenter som inte personligen påverkas.
Rekrytering till universitet och högskolor är inte heller helt jämn, vilket borde avspegla sig i urvalet av deltagare oavsett om det är slumpmässigt eller inte. Och sedan har vi värderingsfrågan - är det likvärdigt för en man att uppfattas som "kvinnlig" och för en kvinna att uppfattas som "manlig"?
Länk
Cornell University nyhetsrelease
torsdag, augusti 04, 2005
Vanligt bekämpningsmedel dödar grodor - även i "normala" doser
Roundup är ett av världens vanligaste bekämpningsmedel mot ogräs. Det tillverkas och säljs av Monsanto, som också säljer genmodifierade grödor som tål bekämpningsmedlet. Dess aktiva ingrediens, glyfosfat, finns också i andra ogräsbekämpningsmedel. Sedan 1:a januari 2003 måste man i Sverige vara yrkesodlare för att få använda glyfosfat i ogräsbekämpning.
Att Roundup dessutom är synnerligen giftigt mot grodyngel har varit känt ett tag - här är det inte glyfosfatet som är boven, utan det ytaktiva ämnet POEA eller polyethoxylated tallowamine (jag vet inte om något namn för detta finns på svenska). Glyfosfat kräver ett ytaktivt ämne för att kunna tränga igenom bladen på växterna. POEA utgör 15% av innehållet i Roundup. Det är inte meningen att man ska använda medlet i vatten, bara på land, men det har visat sig att det trots allt läcker ut i grundvattnet, och läcker bredvid vid besprutning. De ytterst små vattensamlingar som kan vara viktiga för grodor - ibland inte mer än en vattenpöl - är också lätta att missa och därför svåra att undvika. Förutom i jordbruket används Roundup även på bland annat golfbanor (se rapporten "Golfens miljöpåverkan" från 1999)
Nu finns ny forskning - en studie under ledning av Rick Releya - som visar att "normala" koncentrationer av Roundup (det vill säga, koncentrationer motsvarande de doser som rekommenderas av Monsanto på produktens förpackning) är tillräckligt för att döda i princip alla grodyngel och grodor som kommer i kontakt med medlet. (Eftersom grodor också lever på land behöver medlet inte ens läcka ut i vattnet för att de ska förgiftas.) Medlets inverkan på grodyngel undersöktes i vattentankar med imiterade ekosystem, det vill säga alger, plankton, sniglar, grodyngel och flera insektsätande arter. Efter två veckor med en tredjedel av den maximal koncentration som kan väntas finnas i naturen hade 71% av grodynglen dött.
POEA har också visats ge hormonstörningar hos grodyngel, med missbildningar och könshybrider (mellanting mellan honor och hanar) som följd. Det finns också misstankar om att de kan ge liknande effekter hos människor, men studien undersöker effekten på livmodersceller, inte hela organismer, så det är oklart hur starka slutsatser man kan dra. Översikt om Roundup-studier finns här.
Vid en snabb undersökning ser det ut som om debatten om detta (förgiftade grodor och POEA) inte nått svenska medier - det närmaste jag kommer är ett inslag i Sveriges Radio:s "Ekot" som handlar om protester mot Banverkets besprutning av banvallar - med just Roundup. Banverket kritiseras för att inte ha tillräcklig kännedom om eventuella skador som medlet kan ge upphov till. POEA och grodor nämns inte, inte heller i Banverkets miljörapport från 2003 där man anger att man använt 5918 liter Roundup BIO (en produkt som inte går att hitta på Monsantos hemsida, kanske har den gått ur sortimentet eller bytt marknadsföringsnamn) under året. I samma rapport nämns att en undersökning utförd år 2001 identifierat 500 dagvattenutsläpp som kan vara förorenade av besprutning. Lite längre fram skrivs: "Genom att jämföra nyttan av en skyddsåtgärd med kostnaden bedöms få vattentäkter kräva fysiska åtgärder och därför har inga vattentäkter åtgärdats under året." Tur att man inte är groda och lever i närheten av järnvägen.
UPPDATERAT 15/5 2006: se Harald Cederlunds kommentar nedan - det verkar som om Roundup BIO inte innehåller POEA. Jag tycker dock fortfarande att banverkets kommentar är en smula läskig...
Länkar
ScienceDaily
Rick Releya svarar på Monsantos kommentarer om studien (bra, rekommenderas)
Roundup:s hormonstörande effekter hos grodyngel
Översikt om Roundupstudier
Att Roundup dessutom är synnerligen giftigt mot grodyngel har varit känt ett tag - här är det inte glyfosfatet som är boven, utan det ytaktiva ämnet POEA eller polyethoxylated tallowamine (jag vet inte om något namn för detta finns på svenska). Glyfosfat kräver ett ytaktivt ämne för att kunna tränga igenom bladen på växterna. POEA utgör 15% av innehållet i Roundup. Det är inte meningen att man ska använda medlet i vatten, bara på land, men det har visat sig att det trots allt läcker ut i grundvattnet, och läcker bredvid vid besprutning. De ytterst små vattensamlingar som kan vara viktiga för grodor - ibland inte mer än en vattenpöl - är också lätta att missa och därför svåra att undvika. Förutom i jordbruket används Roundup även på bland annat golfbanor (se rapporten "Golfens miljöpåverkan" från 1999)
Nu finns ny forskning - en studie under ledning av Rick Releya - som visar att "normala" koncentrationer av Roundup (det vill säga, koncentrationer motsvarande de doser som rekommenderas av Monsanto på produktens förpackning) är tillräckligt för att döda i princip alla grodyngel och grodor som kommer i kontakt med medlet. (Eftersom grodor också lever på land behöver medlet inte ens läcka ut i vattnet för att de ska förgiftas.) Medlets inverkan på grodyngel undersöktes i vattentankar med imiterade ekosystem, det vill säga alger, plankton, sniglar, grodyngel och flera insektsätande arter. Efter två veckor med en tredjedel av den maximal koncentration som kan väntas finnas i naturen hade 71% av grodynglen dött.
POEA har också visats ge hormonstörningar hos grodyngel, med missbildningar och könshybrider (mellanting mellan honor och hanar) som följd. Det finns också misstankar om att de kan ge liknande effekter hos människor, men studien undersöker effekten på livmodersceller, inte hela organismer, så det är oklart hur starka slutsatser man kan dra. Översikt om Roundup-studier finns här.
Vid en snabb undersökning ser det ut som om debatten om detta (förgiftade grodor och POEA) inte nått svenska medier - det närmaste jag kommer är ett inslag i Sveriges Radio:s "Ekot" som handlar om protester mot Banverkets besprutning av banvallar - med just Roundup. Banverket kritiseras för att inte ha tillräcklig kännedom om eventuella skador som medlet kan ge upphov till. POEA och grodor nämns inte, inte heller i Banverkets miljörapport från 2003 där man anger att man använt 5918 liter Roundup BIO (en produkt som inte går att hitta på Monsantos hemsida, kanske har den gått ur sortimentet eller bytt marknadsföringsnamn) under året. I samma rapport nämns att en undersökning utförd år 2001 identifierat 500 dagvattenutsläpp som kan vara förorenade av besprutning. Lite längre fram skrivs: "Genom att jämföra nyttan av en skyddsåtgärd med kostnaden bedöms få vattentäkter kräva fysiska åtgärder och därför har inga vattentäkter åtgärdats under året." Tur att man inte är groda och lever i närheten av järnvägen.
UPPDATERAT 15/5 2006: se Harald Cederlunds kommentar nedan - det verkar som om Roundup BIO inte innehåller POEA. Jag tycker dock fortfarande att banverkets kommentar är en smula läskig...
Länkar
ScienceDaily
Rick Releya svarar på Monsantos kommentarer om studien (bra, rekommenderas)
Roundup:s hormonstörande effekter hos grodyngel
Översikt om Roundupstudier
onsdag, augusti 03, 2005
Vetenskap och forskning diskuteras i 7-dagarscykler
Ett av mina favoritverktyg/leksaker på nätet är nog BlogPulse:s "trendverktyg" som låter en rita upp kurvor över hur ofta ett visst ord nämns i de bloggar de går igenom (i stort sett bara engelskspråkiga bloggar, men man kan ju inte få allt). Jag har lekt med det förut och konstaterat att vetenskap (science) nämns i mycket regelbundna sjudagarscykler, och i stort sett samma mönster gäller även för forskning (research). Tittar man närmare på kurvans utseende verkar det vara onsdagen eller torsdagen som är den dag i veckan man bloggar mest om dessa, och en skarp nedgång syns under helgen - men minimum nås ofta först på måndagen. Är det den legendariska "måndagseffekten" som innebär att folk inte får mycket gjort, eller är det tvärtom så att de jobbar så mycket att de inte hinner blogga?
Notera också det mycket tjusiga sammanbrottet i kurvorna i månadsskiftet juni/juli, då cyklerna försvinner helt. Nog syns det att folk tar semester...
Länk
BlogPulse
Hur många planeter ska det finnas i solsystemet?
Som väntat har upptäckten av 2003 UB313, ett objekt sannolikt dubbelt så stort som Pluto, väckt liv i debatten om vad som ska kallas en planet. En utredning, utförd av International Astronomical Union, var redan tidigare på gång med förväntad presentation av resultat nästa sommar. Astronomen Mike Browns tillkännagivande den 29:e juli - att objektet som tills vidare kallas 2003 UB313 upptäckts i Kuiperbältet - har gjort behovet av en fastställd definition mer akut. Resultaten förväntas nu rapporteras i slutet av den här veckan.
I Nature News-artikeln om detta citeras Brown:
Det här är intressant. Tyvärr lär det inte uppstå någon större debatt om vem som egentligen äger rätten till definitioner av typen "planet" - när slutar vetenskapens termer att enbart tillhöra vetenskapen?
Ett av följdproblemen till den här diskussionen är att det med hög sannolikhet finns ett tiotal till objekt i Kuiperbältet som är större än Pluto. Ska vi anta en planetdefinition som innebär att vi inom ett par årtionden har tjugo planeter i solsystemet istället för nio (tio)? Passar det ihop med den allmäna känslan för vad en planet är?
Länk
Nature News
I Nature News-artikeln om detta citeras Brown:
"Our culture has fully embraced the idea that Pluto is a planet and scientists have for the most part not yet fully realized that the term 'planet' no longer belongs to them" (Vår kultur har fullt ut adopterat iden att Pluto är en planet, och forskare har till stor del inte insett att att begreppet 'planet' inte tillhör dem längre)
Det här är intressant. Tyvärr lär det inte uppstå någon större debatt om vem som egentligen äger rätten till definitioner av typen "planet" - när slutar vetenskapens termer att enbart tillhöra vetenskapen?
Ett av följdproblemen till den här diskussionen är att det med hög sannolikhet finns ett tiotal till objekt i Kuiperbältet som är större än Pluto. Ska vi anta en planetdefinition som innebär att vi inom ett par årtionden har tjugo planeter i solsystemet istället för nio (tio)? Passar det ihop med den allmäna känslan för vad en planet är?
Länk
Nature News
tisdag, augusti 02, 2005
Kejsarsnitt sänker sannolikheten att skaffa fler barn
En långtidsstudie med 25000 deltagande kvinnor har visat att de som föder barn med hjälp av kejsarsnitt har lägre sannolikhet att skaffa fler barn - och om de skaffar fler barn väntar de längre med att bli gravida igen.
Studien löpte över 17 år och fann att de kvinnor som hade förlösts med kejsarsnitt hade en 9% lägre sannolikhet att ha en till graviditet. I genomsnitt tog det dem 36.3 månader att bli gravida igen, jämfört med 30.4 månader för de som förlösts utan kejsarsnitt. De deltagande var brittiska kvinnor som födde sitt första barn (enbart singelfödslar) mellan 1980 och 1997. 66.9% av de som förlöstes med kejsarsnitt var gravida en ytterligare gång, jämfört med 73.9% av de som förlöstes utan kejsarsnitt.
Forskarna vet inte om denna effekt beror på att de kejsarsnittsförlösta kvinnorna i större utsträckning väljer att inte bli gravida igen, eller om de har svårare för att bli med barn på nytt. De planerar en ny studie för att undersöka detta.
Länk
New Scientist
Studien löpte över 17 år och fann att de kvinnor som hade förlösts med kejsarsnitt hade en 9% lägre sannolikhet att ha en till graviditet. I genomsnitt tog det dem 36.3 månader att bli gravida igen, jämfört med 30.4 månader för de som förlösts utan kejsarsnitt. De deltagande var brittiska kvinnor som födde sitt första barn (enbart singelfödslar) mellan 1980 och 1997. 66.9% av de som förlöstes med kejsarsnitt var gravida en ytterligare gång, jämfört med 73.9% av de som förlöstes utan kejsarsnitt.
Forskarna vet inte om denna effekt beror på att de kejsarsnittsförlösta kvinnorna i större utsträckning väljer att inte bli gravida igen, eller om de har svårare för att bli med barn på nytt. De planerar en ny studie för att undersöka detta.
Länk
New Scientist
måndag, augusti 01, 2005
Hur pesten slår ut immunförsvaret
Två nya studier har gett en klarare bild av hur pestbakterien, Yersinia pestis, bär sig åt för att slå ut immunförsvaret - och hur man kan utnyttja denna kunskap för att åstadkomma ett vaccin mot pest.Pest förekommer i tre former: böldpest, lungpest och blodpest. De sista två är så gott som alltid dödliga, medan den förstnämnda har en dödlighet upp till 70 %.
Pesten är sannolikt den sjukdom har dödat mest människor i hela världshistorien. Det anges varierande att den dödat en fjärdeldel, en tredjedel eller hälften av Europas befolkning under mitten av 1300-talet, då under namnet digerdöden eller svarta döden. (Vid samma tid förekom också stora utbrott i Asien och Mellanöstern, enligt Wikipedia.) Den sprids antagligen via loppor från smittade råttor, men kan också spridas direkt via luften vilket har gjort att den ofta omnämnts som ett möjligt biologiskt stridsmedel ( i den formen, som lunginfektion, är pest dödligt inom ett dygn utan antibiotika). Bra vaccin saknas ännu.
Hur pesten slår ut immunförsvaret
Pestbakterier använder ett nålliknande utskott för att injicera olika toxiner i celler (detta dödar cellerna). I en av de nya studerna undersöktes vilka celler pestbakterier riktar in sig på, genom att infektera möss med pestsmitta och färga in de celler som var fyllda med bakterier. Det visade sig att pestbakterier infekterar mjälten där många immunförsvarsceller sitter. Framför allt väljer pestbakerierna att slå ut immunförsvarets "första frontlinje", den snabba delen av immunförsvaret (makrofager och neutorfiler). Dessa är vanligtvis först på plats och attackerar bakterier. Den långsamma delen av immunförsvaret kan ta upp till 8-10 dagar på sig att svara helt och då är det oftast för sent.
Pestbakteriens akilleshäl
Nyckeln till att omsätta den här kunskapen till ett vaccin är en molekyl vid namn LcrV, som bakterierna injicerar i cellen. Den gör cellmembranet mer lättgenomträngligt och undertrycker också immunresponsen genom att få cellen att producera upp till 40 gånger så mycket av ämnet interleukin 10 som normalt. Utan LcrV är pestbakterien förhållandevis harmlös, men att direkt immunisera folk mot LcrV kan vara farligt eftersom den undertrycker immunförsvaret. Forskarna bakom studien provade istället att klippa bort små delar av genomet för LcrV, i hopp om att producera en molekyl som immunförsvaret kunde känna igen på samma sätt, men som inte fungerade som "immunsvarsdämpare". En av de producerade pseudo-LcrV-molekylerna verkar fungera som de hoppades, och kan således utgöra basen för en ny typ av vaccin mot pest. Det återstår naturligtvis att visa att samma metod fungerar på människor.
Bild från Nature Genome Gateway
Länkar
Science Daily
Wikipedia (digerdöden, black death)
FOI: NBC/bioteknikorientering nr 25 2002 (riktigt bra översyn om dagsläget)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)