Kvinnor föredrar sanna historier, medan män föredrar fiktion - åtminstone när det gäller berättelser med starkt känslomässigt laddat, sorgligt innehåll. Det hävdar en amerikansk forskargrupp, i en studie som publiceras i ett kommande nummer av den vetenskapliga tidskriften The Journal of Consumer Research.
"På riktigt" är ett starkt säljargument - traditionellt använt som etikett på böcker och filmer, numer ansett som en drivande kraft bakom populariteten hos allt från dokusåpor till skvallerpress och bloggar. En riktig historia anses också ofta vara mer engagerande än en påhittad.
Huvudresultatet i studien är mycket riktigt att berättelser med ett starkt känslomässigt innehåll uppfattas som mer engagerande om personer som läser dem tror att de är sanna snarare än påhittade - men bara om personerna ifråga har hög empatiförmåga. Personer med låg empatiförmåga gillade inte känslomässiga berättelser oavsett deras angivna typ, och rankade dem som mindre engagerande.
Studien består av tre delstudier. I de första två delstudierna delades deltagarna (studenter) upp i låg- respektive högempatiska efter kön, baserat på antagandet om att kvinnor är mer empatiska än män, och fick betygsätta en eller flera förmodat fiktiva eller verkliga historier. Det gav resultatet att de antagna "lågempatikerna" - männen - gav högre poäng åt fiktiva historier än verkliga, medan kvinnorna - de antagna "högempatikerna" - gav högre poäng åt verkliga historier. Historierna som användes var korta noveller, samma i båda fall - forskarna lät bara vissa försökspersoner tro att historierna var verklighetsbaserade.
I den tredje studien delades deltagarna istället upp efter verklig empatisk förmåga, mätt i ett inledande test. Då försvann fiktions-effekten: högempatikerna föredrog genomgående den förmodat verkliga historien framför den påhittade.
Forskarna förklarar fiktionseffekten med att männen i de två första studierna tyckte det kändes mer tillåtet att vara engagerade i en påhittad "tårdrypande" historia än en verklig, eftersom det inte gick emot könsnormen lika mycket. Det är möjligt att det stämmer, men i så fall är det väl märkligt att effekten försvinner i den sista studien - borde inte vissa av högempatikerna (männen) fortfarande föredra de fiktiva historierna, i linje med tidigare resultat? Tyvärr delar inte forskarna upp de sista delstudieresultaten på kön i artikeln (iallafall inte det i preprint jag läst), så det är svårt att se var effekten tar vägen.
Frågan är också i hur stor utsträckning resultatet - verkligt är bättre - går att översätta till en situation där man väljer mellan olika berättelser. Den verkliga situationen, anser jag, om man nu inte sysslar med marknadsföringsstrategier för en viss berättelse. För mig spelar det ingen roll rent engagemangsmässigt hur verklighetsbaserad en berättelse är*; däremot retar jag mig oerhört på ologiska/orealistiska inslag (oavsett om de finns i världsbygge, karaktärer eller själva handlingen). Det skulle vara intressant att se en liknande studie med samma berättelse i två olika miljöer; en i nutidsmiljö och en i en uppenbart "orealistisk" miljö (till exempel på en annan planet i en annan tid)...
Länkar
nyhetsrelease
artikeln som preprint (fritt tillgänglig, iallafall så länge länken fungerar)
The Journal of Consumer Research (Studien kommer publiceras i februarinumret)
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, psykologi, media, könsroller
*Däremot undviker jag ibland historier märkta med "based on a true story" för att en hel del av dem är så illa berättade. Inte alla, det finns briljanta undantag, men ofta verkar någon ha bestämt sig för att det behöver inte vara bra, bara det är sant...
2 kommentarer:
Är det inte så att man förväxlar förmåga med intresse här (så som väl brukar ske när ämnet "empati" avhandlas)?
Kvinnors större intresse för känslomässiga skildringar betyder inte nödvändigtvis att de skulle vara bättre än män på att att förstå känslor eller att de skulle ha en större empatisk förmåga.
Ofta går intresse och förmåga hand i hand, men det är att hoppa över ett steg i kedjan av orsak och verkan att bara ta för givet att intresse är detsamma som förmåga.
Jag uppfattar det som om man fokuserar på intresse (det är vad man mäter), men förklarar det med empatiförmåga. Mätningen av intresse tror jag är OK, men förklaringen känns skakig. Det jag mest fastnat på hittills var att de könstypade in folk i "förmågabaserade" grupper, vilket i mitt tycke är en alldeles för grov generalisering för att använda i en vetenskaplig studie.
Du har nog rätt i att upplägget här faktiskt gör det omöjligt att skilja mellan mätning av intresse och förmåga, förutom i den sista delstudien. Fast det är inte förmåga de utger sig för att mäta, utan intresse (som de förklarar med förmåga; i tredje delstudien kan kanske den förklaringen hålla men inte i de två tidigare).
Skicka en kommentar