Bläckplumpar, marsversionen

Jamen, seriöst. Det torde väl ändå vara ett väl känt fenomen att i en bild som består av några hundra pixlar kan man se i princip vad som helst?

Den lilla "gröna" grejen på mars är en sten, oavsett vad Aftonbladet, Expressen eller SvD påstår *hostföratthöjaläsarsiffrornapåbekostnadavtrovärdighethost*. Eller BBC, som man kan misstänka att de övriga läst och inspirerats av.

Nåja, Populär astronomi tar hand om det här så pass bra att jag egentligen inte behöver säga mer. Gå dit och läs.

Jag tänkte istället ta tillfället i akt att påpeka att människan är en mönsterhittare av rang, och speciellt gäller det förmågan att känna igen allt som på minsta vis liknar en människa, hennes rörelseschema eller sinnesstämning. Vi kan se om ett knippe ljuspunkter som rör sig gör det slumpmässigt eller på ett sätt genererat av en verklig person. Två prickar och ett streck - en smiley - kan användas för att symbolisera ett ansikte så att i princip vem som helst förstår det, och streckets böjning och placering kan bestämma om "ansiktet" vi ser är glatt eller ledset (och hur mycket). Vi klämmer helt enkelt in väldigt mycket information i väldigt få datapunkter - och därmed ser vi ibland heliga figurer på en ojämnt rostad brödskiva eller hotfulla silhuetter i en mörk hall, trots att de inte finns där.

Mösterhittarförmågan, pareidolia, är det som träder in när någon sträcker fram en bläckplump och säger "vad ser det ut som?" för att få en ledtråd till din sinnesstämning. Och om bilden av en liten grynig silhuett på Mars visar något alls, är det att idén om den gröna marsmänniskan är en av västvärldens mer etablerade myter. Den ligger och lurar i vårt undermedvetna, ända tills någon producerar rätt sorts bläckplump.

Andra bloggar om: mars, myter, hjärnan