Det pågår en intressant debatt om forskning i vårt grannland Tyskland.
Världens kanske främsta forskningsinstitution som inte är ett universitet, det tyska Max Planck-sällskapet, anklagas för att lägga beslag på de allra främsta forskarna och därmed dränera universiteten på talanger - samtidigt som deras bristande kontakt med universiteten innebär att de tappar de mest lovande doktorandera. I den senaste rankningen av världens universitet (Shanghai Jiao Tong-rankningen för 2007) saknas det tyska universitet bland de femtio främta - en nesa för ett land med så lång och stark universitetstradition. I Times Higher Education Supplements senaste rankning ligger det bästa tyska universitetet först på 60:e plats.
Max Planck-sällskapet (MPG) består av 80 institut utspridda över Tyskland, vart och ett centrerat kring ett viktigt eller banbrytande, ibland tvärvetenskapligt område. De har omväxlande kritiserats och berömts för att lägga fokus på enskilda "exceptionella" forskare, och den som får en tjänst - åtminstone en mer senior sådan - får generellt sett gott om finansiellt stöd och resurser för att föra sin forskning framåt (exempel). Och dit de främsta seniora forskarna går, följer ofta de mest ambitiösa och kunniga yngre forskarna efter. (Nu är det inte bara tyska forskare som "dammsugs upp": även svenskfödda mycket framstående forskare som Svante Pääbo och Bill Hansson har flyttat till Tyskland för att bli directors för varsin grupp på varsitt institut.)
I en debattartikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 9/1, som uppmärksammas i dagens nummer av Science, hävdar så en grupp tyska forskare att det är Max Planck-instituten som är roten till problemet med de tyska universitetens svajiga status, och att de borde införlivas med universiteten för konkurrenskraftens och studenternas skull (se även Der Tagesspiegel).
I svansen på den här diskussionen verkar det också ha uppstått en debatt om examineringsrätten- för när universitetet och Max Planck-Institutet i Mainz vill göra gemensam sak och tillsammans utbilda doktorander ses det som en farlig glidning mot ett läge där universiteten inte längre har monopol på att utfärda examina. (Nu samarbetar redan lokala universitet och MPG-institut med varandra på ett utbrett sätt, så egentligen är det inte ett så stort steg - mer än formellt.)
Den här debatten är intressant på flera sätt. Dels är det en klar indikator på hur otroligt viktig den internationella rangordningen har blivit för universiteten i rekryteringssammanhang. Dels för den skiftande synen på forskare.
Det uppenbara tankefelet bakom resonemanget, enligt min mening, är att det faktiskt inte går att utgå från att elitforskarna stannar i Tyskland om deras idag gynnade positioner införlivas under universitetens (i allmänhet mer tungrodda och ofria) styrning - och samtidigt flyttas från säker till osäker finansiering. De som är beredda att flytta dit toppjobben finns kan lika gärna flytta till USA. Att tvångsansluta fristående forskare i syfte att putsa upp sin egen universitetsstatistik är en högst riskabel strategi. Och trots allt är Max-Planck-professorerna rätt få i jämförelse med det totala antalet tyska professorer: så väldigt mycket lär de rimligtvis inte kunna lyfta statistiken heller.
Vill man ha elitforskare måste man också rimligen ge dem möjlighet att vara elitister - inkluderat att själva välja vilka förhållanden de vill arbeta under.
Länk
Max Planck Gesellschaft
Andra bloggar om: vetenskap, forskning, Tyskland, MPG
6 kommentarer:
Det är redan ytterst få forskargrupper som lyckas rekrytera toppstudenter till vidare studier. Jag har svårt att se att forskningen skulle kunna bli sämre av att privatiseras och konkurensutsättas hårdare.
Själv sitter jag på en institution som har både skickliga forskare och god(ish) ekonomi men som ständigt åderlåts av den centrala universitetsadministrationen. Jag har ofta frågat varför inte de främsta professorerna bryter sig ut och startar ett fristående forskningsinstitut. De externa finansiärerna skulle ofta följa med individerna, och den minskade administrationskostnaden skulle lätt kompensera för resten.
Examineringsrätten, kanske? Opraktiskt och tidsödande att göra transitionen? Lojalitet mot kollegorna som inte skulle kunna följa med och därmed skulle tappa sin finansiering?
Jag antar också att de flesta har en viss undervisning, som betalar en del av deras lön.
Det finns nog många små skäl som väger in vart och ett.
Hur är Max Planck instituten finansierade, med privata eller statliga medel?
Om man kollar på deras hemsida, verkar det vara såhär:
Generellt står "Federal and state governments" för hälften av finanserna var; räknat på basbudgeten. Sedan tillkommer projektpengar från diverse källor; statliga forskningsprojekt, EU-projekt, privata donationer, medlemsavgifter...
Om jag förstår rätt är undantaget Max Planck-institutet för plasmafysik, som nästan helt finansieras av statliga medel.
Tydligen blir summan av det hela - för hela MPG - att 82% kommer från staterna och regeringen, resterande från annat håll. Det vill säga, att väldigt grovt räknat är 82% av finanserna "garanterade" och 18% sådant man får ansöka om eller som är temporärt på annat vis (varav 13% EU-pengar) för det flesta institut.
(Jag hade faktiskt gissat på ett större inslag av privata och/eller egna medel)
Mer här.
Att stödet är statligt kan iofs betyda att det är statliga stiftelser som man söker medel ifrån.
Som jämföresle är min grupp finansierad till 25% av garanterade medel och 75% av sökta medel.
Lösningen som många grupper verkar gå mot är att ha externa doktorander, sk industridoktorander där doktorandens lönekostnad mm betalas av något företag. Eftersom doktoranden då inte är annställd av högskolan så betalar man betydligt mindre overhead. I gengäld så minskar de sk förmånerna man har när man är anställd av högskolan. Fenomenet gör också att ingen vet hur många doktorander som finns på intitutionen, eftersom man inte har några lönelistor att gå efter.
"Lösningen som många grupper verkar gå mot är att ha externa doktorander, sk industridoktorander"
Tillägas bör kanske, att det sättet funkar oftast bara om man sysslar med tillämpad forskning. Rena teoretiska ämnen tenderar inte att vara lika populära ute på företagen, av någon anledning ;-)
De flesta industridoktorander jag träffat verkar nöjda. Men det är inte en helt positiv utveckling att gå åt det hållet, med allt större inslag av industridoktorander - de riskerar att bli rätt isolerade (från andra forskare och speciellt andra doktorander) i och med att det inte sällan är bara doktoranden och dennas handledare ute på företaget. (Nu vet jag inte om det är typiskt, men av den handfull industridoktorander jag träffat var så gott som alla ensamma på sitt företag)
Skicka en kommentar